ÖKENSÅDDEN

"Så ditt frö i din öken".

Marken var tillsynes ofruktbar. Det var knastertorrt, stenigt och fruktansvärt varmt.

Kan någon stänga ugnsluckan?! Stäng av värmen!!

Men öknen är på riktigt.

Det är så in i helv... varmt! F'låt, men jag förstår verkligen det uttrycket.

Följ med till Beer Shebas öken i Israel. Jag var där 2017 på en resa i "Bibelns land", och lyckades ta endast ett fåtal foton. Det var helt enkelt för varmt.

Beer Shebas öken. 

Nu vill jag fördjupa några tankar jag hörde i söndagens predikan i Folkkyrkan i Sölvesborg, om att "Så ditt frö i öknen". 

Vad menas med det? Det är väl ingen idé att så där det inte tas emot?

Det handlar om Guds ord, men först en utblick över Bibelns alla öknar.

Min upplevelse av Israel är att landet är mycket kargt och tråkigt, ja rent av fult. En nordbo som kommer från gröna skogar och lummiga lövsalar blir inte imponerad av landskapet där. Men det har en annan slags skönhet som jag motvilligt erkänner. 

Kartan visar många obeboeliga områden som kallas öken:

- Edoms öken, En-Gedis öken, Juda öken och Moabs öken. Det berättas om öknen vid Sin, öknen Paran, öknen Sur och Sinais öken.

Inte mycket att äta i öknen...

Märkligt nog finns det djur i öknen som även hittar mat att äta. Det står skrivet hos profeten Jesaja om törnen, nässlor och tistlar...

... EN BONING FÖR ÖKENHUNDAR OCH STRUTSAR OCH ÄR ETT TILLHÅLL FÖR SCHAKALER.

ANDAR ROPAR DÄR TILL VARANDRA OCH DÄR KAN LILIT FÅ RO OCH FINNA EN VILOSTAD.

DÄR REDER PILORMEN SITT BO, JA DÄR KOMMER GAMARNA SAMMAN, DEN ENE MÖTER DÄR DEN ANDRE.

Jesaja 34:13-15.

En ful "Aulawaabel" från öknen...

I dalarnas vegetation kan man finna akacieträd och tamarisk - åh, det är ju nästan som här, längs gatan i Sölvesborg!

Men även gräs kan växa i öknen, dock helt beroende av att det kommer regn förstås, vilket är mycket ovanligt. Job skriver i sin kamp med Herren, då Herren går tillrätta med honom:

VEM HAR ÅT REGNFLÖDET ÖPPNAT EN RÄNNA OCH BANAT EN VÄG FÖR ÅSKANS BLIXT 

TILL ATT SÄNDA REGN ÖVER LÄNDER DÄR INGEN BOR, 

ÖVER ÖKNAR, DÄR INGEN MÄNNISKA FINNS,

TILL ATT MÄTTA ÖDSLIGA ÖDEMARKER OCH GE VÄXT ÅT GRÄSETS BRODD?

Job 38:25-27.

Vår stora akacia!

Jag läser vidare om de bibliska öknarna att denna typ av ödslighet ofta står som ett uttryck över Guds vrede och straff över det upproriska folket. Men det är också där, i öknen, som Herren finner sitt folk:

HERREN FANN JAKOB I ÖKNENS LAND, I ÖDSLIGHETEN DÄR ÖKENDJUREN TJÖT.

DÅ TOG HERREN HONOM I SITT BESKYDD OCH SIN VÅRD, JA HAN BEVARADE JAKOB SOM SIN ÖGONSTEN...

5 Mosebok 32:10.

Det märkliga är att denna helvetesvarma straffplats samtidigt är platsen där Herren ger sitt beskydd!

Gud ger sin försäkran om att bevara sitt folk Israel (som kallas "Jakob") i detta livsfientliga tillstånd.

Stå inte i solen!

Predikan i söndags handlade alltså om att så ut sitt frö i öken.

Karin Wennerlöf Lilja talade om vikten av att våga berätta om Jesus för dem vi möter, även om vi inte får någon respons.

- Man vet aldrig hur det fröet kan gro! En människas själ kan vara torr som en öken, men likväl ligger vittnesbördet om Jesus där, och väntar... 

- Vi skall inte vara besvikna över att våra små Jesusberättelser inte går i blom med en gång. Det tar tid för vittnesbördet att få fäste. Framför allt måste situationen vara rätt för den personen, och det måste komma till näring, i form av ett regn som vattnar jorden.

Dyrbara droppar i Beer Sheba.

Många, många av oss kan berätta om att vi hört Jesusorden men avfärdat det. Vi orkar inte lyssna, eller vi är inte mottagliga, eller bara allmänt kritiska och trötta på allt "religiöst"... 

Tills något händer i vårt liv och vi börjar söka Gud i vår själsliga ödslighet.

Det är nöden som får regndropparna att falla.

"Dödens Dal" i Nordamerika.

Karin Wennerlöf Lilja visade en bild från Nordamerikas varmaste plats, "Dödens Dal", som plötsligt hade börjat blomma. SVT gjorde ett reportage om det för några år sedan, 2016.

- Om inte fröerna redan hade legat där i marken och väntat, då hade öknen inte kunna blomma.

Likadant är det med vår själ. Vi som troende får så ut Gudsordet till dem vi möter, och tids nog kommer regnet så att Ordet kan gå i blom.

- Andra har ju sått Jesusfröerna in i våra liv då vi inte alls tänkte på Gud eller trons värld. Vi är ju själva ett vittnesbörd hur viktigt det är med "ökensådden"!

Eller hur!

Jesus på död gravsten.

Jag tänker på ordet i 5 Mosebok där Gud fann sitt folk i ödemarken, där ökendjuren tjöt. 

Jesus fördes ju ut i öknen för att djävulen skulle få fresta honom. Och även Koranen talar om öknen som platsen där "djinnerna" - de onda andarna - befinner sig.

Just i denna stund; hur ser din öken ut?

Vad har torkat in hos dig? Är det gamla ofruktbara tankemönster som måste rensas bort? Är det känslor som inte vill gro? Eller är det relationer som inte fått näring och vatten på långa tider?

Som själavårdare vill jag säga till dig, bästa bloggläsare, och till mig själv, att just i denna ödsliga trakt ser Gud oss... Herren tar oss i sitt beskydd och i sin vård.

Hur stort är inte det!

Herren vakar över oss, som en ögonsten. Och framför allt; Herren vakar över Israel, sitt egendomsfolk, särskilt i dessa tider då de är under attack både från väster och norr...

Stridsvagn från 1967 vid "Dan", Israels norra gräns.

Så låt oss hjälpas åt när livet bränner oss och hettan tränger oss mot utmattning. 

Vi måste få erkänna hur vi har det, och be om hjälp - om vatten.

Då kan Jesusnärvaron börja blomma i oss igen.

Eller för första gången.

Svala hälsningar, Helene F Sturefelt, ökenteolog...

- med tack till Karin Wennerlöf Lilja i Folkkyrkan, som inspirerade mig att utveckla tanken på "ökensådden".

Välsignelse till er alla!

- med tack även till de kunniga reseledarna Anders Sjöberg och Irén Kärrbrandt.

Karin Wennerlöf Lilja.

ANDLIGA SÅNGER nr 111, TV-GTJ

Inspelning av TV-gudstjänster i Listerkyrkan, Hällevik.

Välkommen att lyssna till Andliga sånger, utsänt på närradion i Sölvesborg, 92,0 på FM-bandet.
I april detta år 2024 spelade SVT in fyra gudstjänster från Listerkyrkan, EFS i Hällevik.

Tre av dem sändes i juni och den fjärde kommer i nordisk TV den 8 sept. 

Följ med bakom kulisserna och lyssna till hur det gick till!

Jag har gjort några enkla diktafoninspelningar och fått tillåtelse att använda ett par av sångerna och psalmerna.

Klicka på noten så startar 59 minuters musik med reflektioner.

                          MUSIKLISTA

Listerkyrkan Husband under ledning av Uno Hellgren:

- We Shall Walk

- I denna ljuva sommartid

- Arken Blues

- O, store Gud

Mjällby församlings barnkör under ledning av Maria Duvald:

- Glädjesång

- Gud finns överallt

- Min finaste blues (Nisse Wallnäs)

Kvartetten Foutunes:

- Reach me! Get here!

- Threw it all

- Newborn soul.

Församlingssång, text och bön:

- Bön - Ingmar Jeppsson

- Diktläsning - Ann Hellgren

- Måne och sol

Skydd. Integritet.

Mjällby kyrkokör, övning i Stenlängan under ledning av Bo Knutsson:

- På min blomsteräng (Ivar Karlstrand)

- Kom sommarljus (Åsa Hagberg)

- Ute blåser sommarvind

Einar Ekberg, från CD'n "Kärlekens sång":

- Jesu namn, det skönaste jag vet (Jan Holmgren & Göran Stenlund)

- Gud giver och giver igen.

Kameratekniken är riggad. EFS-kyrkan på Listerlandet.

Till Guds ära.

Hälsningar från banjospelaren i husbandet,

Helene F Sturefelt,

- tillika programkreatör och amatördiktafoninspelare, med känsla av knastrig äkthet...

Här kan du läsa mer:

Sturellas Fotoblogg: ALTARETS BLOMMOR - UTAN JORD (helenesturefelt.blogspot.com)

Min uke-banjo!

VÄLKOMMEN HEM TILL KYRKAN

Välkommen hem till kyrkan.

Ska jag våga följa med? Ska jag våga gå in?

Nä, trösklarna är nog för höga...

Detta är en fortsättning på de tidigare inläggen om en pilgrimsvandring på Omberg.

Kyrkorna längs vägen var målet för varje dags vandring.

Rogslösa, Örberga och Vadstena Klosterkyrka öppnade sina dörrar för pilgrimerna.

Men min roll denna gång var annorlunda jämfört med alla de andra vår jag vandrat i heliga Birgittas fotspår. Jag hade två uppgifter, att köra följebilen  och att vara pilgrimspräst.

Läs mer här. Sturellas Fotoblogg: FÖLJEBIL PÅ OMBERG (helenesturefelt.blogspot.com) 

Pilgrimscentrums följebil.

Jag vill dela med mig av två underbara stunder. I mitt hjärta sjunger en sång:

SOM NÄR ETT BARN KOMMER HEM OM KVÄLLEN

OCH MÖTS AV EN VÄNLIG FAMN

SÅ VAR DET FÖR MIG ATT KOMMA TILL GUD

JAG KÄNDE ATT DÄR HÖRDE JAG HEMMA...

Sv Ps 774.

Psalm 774 uttrycker grundkänslan av min kristna tro - att få bli välkomnad hem av Gud själv, genom vänliga människor. Nu var det min tur att få ge tillbaka det jag en gång fått.

Rogslösa kyrka. Foto: Magnus Ekvall.

Pilgrimerna var på väg. Vi hade sms-kontakt och jag gjorde mig redo. Där borta kommer de!

De hade vandrat i stekande sol. Så skönt att det fanns lite skugga från de stora träden vid Rogslösa kyrka.

- Välkomna fram till målet!

Kan du känna känslan när de tog av sig skorna och ställde sig i det svalkande gräset?!

Några lade sig på rygg och vilade hela sin kropp.

Jag visste inte hur många som var vana vandrare eller bekväma med kyrkan. Därför var det så viktigt att gruppen bar individen.

Omsluten av trygghet och hjälpsamhet.

Vi tryckte på knappen, som lät det inspelade kyrkklocksljudet ljuda inne i kyrkan, medan pilgrimerna gick in - barfota på det kalla stengolvet.

Barfota.

- Välkomna hem till kyrkan! sa jag ännu en gång. Vi är Guds barn som nu skall få tacka vår himmelske Far för dagens vandring och dess erfarenheter.

Jag tyckte mig ana att ovana och eventuell tveksamhet var som bortblåst. I pilgrimssammanhang faller många bitar på plats, och plötsligt är bara tron där.

Gudstron kommer genom fötterna... Så har jag tänkt många gånger. Sedan letar den sig upp till magen och skapar lugn, sen till hjärtat och skapar tro, och sist till huvudet och skapar intellektuell förståelse.

Så är det även när man dansar helig dans i cirkel. Gudsgemenskapen går via fotsulorna...

Tron kommer ofta via fötterna...

Vi fick lyssna till orden från Kristi Förklarings Dag när Jesus förvandlades inför lärjungarnas ögon. Gamla Testamentets profeter var också närvarande, som om tid och rum hade upplösts.

Och Guds röst bekräftade att Jesus verkligen var Guds son. 

Jag stod rakt under krucifixet i Rogslösa kyrka och läste evangeliet, och lät min blick gå uppåt:

DE LYFTE BLICKEN, OCH DÅ SÅG DE INGEN UTOM JESUS.

Matteus 17:8.

Krucifixet i Rogslösa.

Kyrkans svalka lät tankarna vila vid Guds ord.

Altaret var dukat till nattvard, med de enkla pilgrimskärlen. 

- Kom, nu är allt redo!

Cirkeln bar. Gemenskapen omgärdade varje "jag" med ett "vi".

Och stunden blev större än nuet. Evigheten landade tyst i vår mitt.

De heliga nattvardsgåvorna.

På kvällen var det några pilgrimer som valde att sova i kyrkan. Så stort!

Tänk att få somna under krucifixet, i kraftfältet av självaste försoningen! Och sedan vakna vid sidan om altaret - sakramentets boning.

Nästa dags vandring var sista etappen, Rogslösa - Örberga - Vadstena.

Vi körde följebilen längs de gyllene åkrarna upp till den lilla gruskullen där Örberga kyrka ligger, sedan många sekler tillbaka.

Vi gjorde fint i kyrkan, tände ljusen och dukade upp nattvardsgåvorna. 

- Nu kommer de!

Örberga kulle.

Dagen var endast halvvägs, men middagshettan var tillräckligt stark för att alla genast sökte sig till den skugga som kyrkogårdens redskapsbod gav.

Iklädd den vita alban gick jag ut och välkomnade dem ännu en gång.

- Välkomna fram! Välkomna hem!

Skorna fick stå kvar vid ryggsäckarna. Bördorna lastades av. Ödmjuka fötter gick över grusgången in i kyrkan.

Altaret i Örberga kyrka.

Jag gav en reflektion kring Jesus-ordet "Av frukten skall ni känna trädet" - om andlig klarsyn.

ETT GOTT TRÄD KAN INTE BÄRA DÅLIG FRUKT.

ETT USELT TRÄD KAN INTE BÄRA GOD FRUKT.

Matteus 7:15-21.

Jesus är vår trädgårdsmästare.

Han ser till våra rötter: är de vida och ytliga likt granens rötter?

Eller är de djupa och förankrade i berggrunden som tallens rötter?

Hur ser din stam ut? 

Är den förr så släta björkstammen full av skrovliga törnar från livet?

Har din bark hårdnat? Eller är du len som körsbärsträdets bronsfärgade stam med små guldstreck?

Bronsfärgad körsbärsstam.

Och din krona, hur ser den ut?

Hänger dina grenar ned, som till en skyddande koja? Eller hänger de ned för att ditt livsträd är håglöst utan livsmod? 

Sträcker sig din krona upp mot ljuset med raka grenar?

PLOCKAR MAN KANSKE DRUVOR PÅ TÖRNEN ELLER FIKON PÅ TISTLAR?

Jesus i Bergspredikan, Matteus 7.

Hur ser frukten ut på ditt träd? Har de mognat till skörd?

Eller är det bara små surkart?

Jesus, själens trädgårdsmästare, går runt och vill ge dig näring. Om det så är bara ett enda äppelkart på din gren, vill han få det att växa till sig och mogna! Det finns hopp! Tag emot hans omsorg.

- Kom! Allt är redo!

Kristi kropp och blod för dig utgivna.

För dig...

Sedan samlades alla nere vid församlingshemmet under den stora asken, för att äta sin medburna matsäck. Intill växer det klarbär - de saftigt syrliga knallröda körsbären. Det var som att dricka solens egna vitaminer!

- Detta träd bär sannerligen god frukt!

Asken är ofta ett vårdträd. Dess blad kommer sist på våren och de släpper sina löv först på hösten. Fröställningarna hänger kvar hela vintern och blir mat till fåglarna.

Asken är central i vår fornnordiska historia. De första människorna där kallades just för Ask och Embla.

När kristendomen kom till Sverige så kunde vikingarna verkligen ta till sig händelsen med Jesus på korset. Då slapp de offra geten, hästen eller ynglingen för att blidka asagudarna... De förstod vidden av att Jesus är "Guds lamm" och det allra sista offret!

Där har vi en del att lära, vi som är hednakristna.

Vila vid asken.

Hur var det nu med vattentillgången? Var alla vattenflaskor fyllda? Solen är stark. 

Den fysiska omsorgen är lika viktig som den själsliga.

Därför gick jag och hämtade en gryta med kallt vatten.

- Här kan ni blöta ned era halsdukar och nackar så att ni håller huvudet kallt!

Så gick jag runt och skvätte vatten i hattarna... under skratt och glam!

Vattenceremoni!

Nu lämnade pilgrimerna sin rastplats för att nå denna tredagarsvandrings slutmål: Vadstena Klosterkyrka. 

Samma eftermiddag kom de fram, vandrande över Spången, längs Vättern, och kyrkklockorna ringde dem välkomna hem, för vilken gång i ordningen?!

HÄRLIG ÄR JORDEN, HÄRLIG ÄR GUDS HIMMEL

SKÖN ÄR SJÄLARNAS PILGRIMSGÅNG...

Sv Ps 297.

Målet; Vadstena klosterkyrka.

Psalmens sång klingade i takt till pilgrimsstavarna under kyrkvalven. Rösterna svalde tacksamhetens tårar över att bli så berörda av den Närvaro, som är större än allt.

- Tack, Herre, för det stora pilgrimsmålet som väntar på oss - själva Himmelen...

Vår pilgrimsledare bad en innerlig bön och jag tänkte, med ord från Psaltaren 23:

OCH HERRENS HUS SKALL VARA MITT HEM, SÅ LÄNGE JAG LEVER!

Ps 23:6.

Det himmelska målet. Foto: Pernilla.

- Herre, visa mig din väg.

- Och gör mig villig att vandra - hem. 

Amen!

Varma hälsningar, eder bilgrimspräst, 

Helene F Sturefelt.

Välkommen hem till kyrkan.

 öljasd

BÄCKEN STÖRTAR I VÄTTERNS FRIHET - Lage Pernveden

Bäcken störtar ned.

Naturen behöver inte vara dramatisk när man pilgrimsvandrar, men det var den vid detta tillfälle. 

Vandringen mellan Ödeshög till Vadstena den 18 -21 juli gick längs Vätterns branter.

Jag och min syster körde följebilen men fick ändå ett tillfälle att vandra en stund längs Stocklycke.

Följ med och upplev detta envisa, starka lilla vattendrag och drick med mig friska klunkar av rent vatten!

Från ravinen vid Stocklycke samlades Ombergs små bäckar till en större bäck. Men när jag såg hur vattnet störtade ned i Vättern fick jag svindel...

Liten vandring vid Stocklycke.

Ett av pilgrimens nyckelord är FRIHET.

Fanns det någon frihet vid dessa stup och raviner?

Framför mig ligger en god bok med reflektioner kring bibeltexter, skriven av Lage Pernveden, utgiven på EFS-förlaget.

Hans ord skall nu få följa mina foton. Utgångspunkten är Jesaja kapitel 43:

   MEN NU SÄGER HERREN SÅ, HAN SOM HAR SKAPAT DIG:

   FRUKTA INTE, TY JAG HAR BEFRIAT DIG

   OCH JAG HAR KALLAT DIG VID NAMN,

   DU ÄR MIN.

   OM DU ÄN MÅSTE GÅ GENOM VATTEN, SÅ ÄR JAG MED DIG.

   ELLER GENOM STRÖMMAR, SÅ SKALL DE INTE DRÄNKA DIG.

   MÅSTE DU ÄN GÅ GENOM ELD, SÅ SKALL DU EJ BLIVA SVEDD.

   TY JAG ÄR HERREN DIN GUD, ISRAELS HELIGE,

   DIN FRÄLSARE.

   Jesaja 43:1-2.

Vatten från ravinen forsar fram.

Lage Perveden skriver:

"Vad gör den som har blivit befriad?

Hur använder en människa sin frihet? Vad vågar hon? Om hon nu verkligen fattar att hon är fri.

Det finns så många vägar att pröva. 

Drömmarnas väg. Eller den iskalla beräkningens. Äventyrets väg. Eller försiktighetens.

Ärans väg. Eller den kuvade viljans håglösa väg."

Lage Pernveden "Mycket nära".

"Profeten visar inte vägen.

Betyder det kanske att vägen inte är utstakad än? Betyder det att jag skall vandra en väg som ingen har trampat upp åt mig?

I så fall är det ovisshetens okända väg som ligger framför mig.

Men hur oviss den än är - två saker får jag veta om den."

Jag vände mig om och tittade uppåt. Ett rör hjälpte bäcken fram över marken. 

Någon har banat väg för vattnet. Men min livsväg är inte upptrampad. Morgondagen är alltid okänd även om jag gör upp mina planer och önskemål.

Omsorg om bäcken.

Lage Pernveden skriver:

"Det ena är att jag skall vara beredd på hinder och svårigheter. Det handlar om vatten och strömmar, om eld och lågor.

Min befrielse är inte en befrielse från besvärligheter och pressande oro. Inte ens från motgångar.

Jag behöver inte söka äventyret i min frihet. Friheten bär äventyret med sig - det allvarliga äventyret som oftast ser helt annorlunda ut än det jag sökte med fantasins tentakel."

Det är ju just detta som så många faller på! Att om jag är troende då skall allt gå bra och Gud ta bort alla hinder! Men ingenstans i Guds ord står det så! Det är mänskliga önskedrömmar utan förankring i livets villkor, som Gud utsätter oss för.

Vi talar om att vara i livets "flöde".

Jag tittade på de tjocka grenarna som hindrade bäckens framfart. Ska vi ta bort dem? Jag gillar att röja!

Men så insåg jag att i så fall skulle vattnet störta fram ännu kraftigare, och det hade inte varit bra omgivningen.

Alltså, skall vi tacka för det som ligger hindrande i vägen i livet?

Hindren är till välsignelse för att hejda en alltför hög hastighet...

Goda hinder.

Och så berättar Lage Pernveden om Paulus som skildrar sitt allvarliga äventyr med Herren i form av skeppsbrott på Malta, rån, hunger och prygel. Allt detta hör ihop med det som han kallar för friheten i Kristus.

Han fortsätter:

"Här ser jag alltför väl att befrielsens väg inte leder människan till det romantiserade äventyret. Det är smärtsamt inte bara för själen utan också för kroppen".

Branterna störtade ned och vattnet med dem.

Friheten kan vara brutal. Inte alls lugn och mjuk.

Och när jag tog detta foto vinglade stenen till som jag stod på...

Inte störta ned med vattnet!

Med stort intresse fortsätter jag läsa Lage Pernvedens reflektion över Jesajatexten:

"Var mitt livs vattenströmmar skall hindra min väg vet jag inte. Och var elden brinner vet jag inte heller.

Men ett vet jag - och det är den andra sanningen som profeten avslöjar för mig:

- Herren är med mig.

Den Gud som har befriat mig är med mig. Han bekänner sig till mig och säger "Du är min!"

Gud har till och med nämnt mig vid namn i dopet. Det är sannerligen mitt livs Gud!"

Det är detta som är Bibelns löfte - att Herren är med oss mitt i svårigheterna, inte att han tar bort dem.

Suck. Alltså får vi fortsätta kämpa med relationer, ekonomi och miljö... med den klokskap vi fått.

Vättern tar emot bäckens vatten.

Ärlig själavård:

"Jag vet att stunden kommer då jag känner mig ensamt olycklig mitt i vattenströmmen, eller i elden, stunden då det känns som om ingen tro i världen vill bära.

Det är stunden då det känns som om varken Gud eller människor frågade efter mig.

Och frestande röster viskar i mitt öra att jag har kommit fram vid omöjlighetens brant.

Jag känner mig bunden i min oro och min otro. Jag vill inget. Och vågar inget. Orkar inget."

Ett annat nyckelord i pilgrimens armband är BEKYMMERSLÖSHET. Kan man leva i FRIHET fri från oro och bekymmer? Är det inte aningslösa, religiösa önsketankar?

Jo, om det hänger i luften att allt skall ordna sig av sig själv.

Nej, om friheten från att skapa bekymmer grundar sig att Gud är med och leder, då är det sant.

Detta är min ständiga kamp och andliga träning!

Gud, ge mig rätt perspektiv!

Lage Pernveden skriver:

"Men då hör jag den på nytt - rösten.

Den som kallade mig en gång i dopet. Rösten som befriar mig med övertygande ord, som når mig med en tröstande trygghet.

Det är samma röst som skapade och ordnade världar ur kaos och som format ett folk åt sig, ur en förtryckt minoritet.

Rösten viskar sitt "frukta inte!" När du är nära mig och jag är när dig kan ingenting skada eller göra dig illa.".

Detta är så svårt att lita på när jag tänker på alla de sår livet har gett mig. Jag har visst blivit skadad! Svedd också och utbränd. Luttrad och avskalad. 

Livet med Gud är sannerligen ett "äventyr " som kostar blod, svett och tårar.

Avskalat liv.

En gång vid livets slut hoppas jag få vila ut hos Herren, vid lugna vatten, och att Han skall förklara allt för mig. Jag orkar inte med fler äventyr!

Jag tog av skor och strumpor och ställde mig barfota i det iskalla vattnet. Så friskt! Så otroligt skönt!

Hela jag kvickande till.

Sedan satte vi oss vid ett vindskydd och vilade våra kroppar och sinnen.

Lika ärligt är det att berätta om alla de gånger vi övervunnit alla dessa livets vattenströmmar och eldstormar. För det har vi ju.

Jag sitter ju fortfarande här...

Vilar vid lugnare vatten.

Forsande hälsningar,

Helene F Sturefelt, vattenteolog, med tack till Lage Pernveden för mycket fina tankar

FÖLJEBIL PÅ OMBERG

Pilgrimscentrums minibuss.

- Hur skall jag orka bära all packning på den här pilgrimsvandringen?

- Det behöver du inte. Vi har följebil.

Åh, så tacksam man blir att få bli avlastad de värsta kilona!

Jag har pilgrimsvandrat några dagar per år sedan 2002. Tacksamheten mot följebilen har alltid varit där.

Nu vill jag sjunga följebilens lov genom att berätta några episoder.

Följebilen en höstdag.

När vi gick Franciskusleden för ett antal år sedan fick jag kramp i vaderna. Gruppen hade stannat för middagsvila, och jag låg i gräset med benen i luften för att försöka få ordning på smärtan.

- Du har magnesiumbrist sa den vandringsledaren bryskt, du får åka i följebilen istället.

Det ville jag absolut inte. Skulle inte jag kunna vandra? Vad var det för dumheter?

Dumheterna fick jag stå för själv, utarbetad och för dåligt förberedd... Vem vill erkänna det?

Så där satt jag den gången för länge sedan i följebilen med tårar i ögonen och åkte för alla de andra fram till dagens mål.

Pax-vandringen. Kramp i benen.

Denna erfarenhet har satt djupa spår i mig. 

Vad hade hänt om jag inte hade åtlytt uppmaningen?

Jo, då hade jag stapplat fram och hindrat gruppen att gå, tills benen knutit sig totalt och följebilen fått vända och leta upp oss på de små vägarna i ickevänligt bil-landskap.

Likaså har jag upplevt vadkramp på en vandring i Danmark. En äldre kvinna kunde inte gå längre på Möns stigar. Jag kände igen symptomen, lade henne på rygg i gräset och hävde mig över hennes ena fot för att sträcka ut de krampande musklerna. 

Vandringsledaren på Mön hade ingen koll. Gruppen kom ifrån varann och ingen väntade på någon.

Med tårar i ögonen hjälpte jag Jette med det andra benet också. 

Sedan kopplade vi ihop våra vandringsstavar (se förra inlägget) så att det blev som handtag för henne, och så drog jag henne framåt...

Någon följebil fanns inte här.

Vilse på Mön. Mer kramp. Ingen följebil...

Tillbaka till vår vandring nu i juli längs Vätterns stup.

Nu krånglar knän och hälsporrar, så plötsligt hörde jag mig själv säga inför planeringen i april 2024:

- Jag kan köra följebilen!

Sagt och gjort.

Pilgrimscentrum i Vadstena har två fina minibussar som rymmer nio personer.

Vi tankade upp dem med miljövänlig diesel, lastade in all packning och alla vandrare och körde till Ödeshög.

Till vänster om vänster smalnade vägen till en liten grusväg, tills den tog slut. 

Vändplatsen var i en sluttning under grönskande lövträd. I stor respekt för rullgruset vände jag minibussen försiktigt.

Med glädje såg jag pilgrimernas tacksamhet när de endast tog ut sina små ryggsäckar med dagens matsäck. De stora ryggorna låg kvar.

Vår följebil. Foto: Magnus Ekvall.

- När ni nu skall börja er vandring är det viktigt att hålla ihop gruppen, sa jag. Det finns ett knep: 

Du som vet att du går sakta skall gå längst fram med "stigfinnaren". Det är du som ger gruppen ett lugnt vandringstempo.

Du som är snabb skall gå längst bak och vara "motor". Gå en stund och finn er plats. Justera och ändra så att ni hittar er sammanhållning.

Detta är lika viktigt som att ha en vandringsstav!

Pilgrimerna vandrade iväg och jag åt några beska bigarråer från träden.

Vi körde minibussarna till Stocklycke vid Ombergs västra kant, och lastade av deras packning vid vandrarhemmet där.

Följebilen vid jätteboken i Stocklycke.

Men det kan jag säga - att köra en bred minibuss på Ombergs smala asfaltvägar, det är Oerhört Krävande. Vägen slingar sig, ibland är möte möjligt, ibland inte. Vägen går upp och ned med djupa krön utan sikt.

Och nedförslöpet mot Stocklycke hade behövt en varningstriangel med lutningen angivet i %.

Dessutom hade det på andra hållet behövs en tydlig skylt att den vägen var enkelriktad - att man alltså inte kunde köra uppför den.

Det såg jag försent...

Jag bromsade, backade i sväng ned mot en mindre väg, trixade och vände tillbaka.

Med hög puls.

Följebilen på väg till Heliga Hjärtats kloster.

Pilgrimsvandrarna hade lika hög puls, fast av en annan anledning. Branterna på Omberg mot Vättern stupade bitvis rakt ned.

Då var det underbart skönt, berättade de, när de kom ut ur skogen och mötte slätten och värmen vid Heliga Hjärtats Kloster.

Där satt jag och min syster och vilade i följebilen...

Frågan var nu om vi fick komma in i klostrets kyrksal. Skulle Mariadöttrarna kunna öppna för oss?

Fortsättning följer.

Rullande racerhälsningar från Helene F Sturefelt,

- bilgrim över bergskullar och djupa dalar.

Heliga Hjärtats Kloster på Omberg.