BRISTANDE ANSVAR

Start-spår?

Bristande ansvar - vilken tråkig rubrik!
Det här inlägget vill jag inte läsa. Och jag kanske inte vill skriva det heller.

Men gör det ändå. För att vi båda kan känna igen oss.

Handlar det om politik, hälsa eller andlighet?
Säkert allithop.

Jag läser en intressant bok där man för fram tesen:

- Människor visar ofta bristande ansvar för sin hälsa, genom att skylla sin sjukdom på Gud, ödet, arbetsplatsen o s v.

Trots att man vet att man lever ohälsosamt förmår man inte ändra sin livsföring.
De finner det t o m "naturligt" att inte må bra.

Eller broms-spår?

Jag låter orden drabba mig själv och ser att det finns en tuff sanning att hämta.

Eller som jag hörde en man säga:

- Det gick så fort i tillvaron att jag helt enkelt inte vågade hoppa av, med risk för att krossas mot väggen...
Nu åkte han av livets karusell i alla fall, och har sakta börjat bygga upp ett nytt sätt att leva.

Mer medvetet.
Mindre gränslöst.

Mer respekt för sig själv.
Mindre rädsla för att säga nej och vad andra ska tycka.

I ett sådant läge kan det vara mycket svårt att komma fram till vad man "mår bra av".
Livet har ju bara varit fyllt av arbete och plikter...

D v s man har låtit det bli så. Orkade inte stå emot. Lättare att göra allt själv.

Flytta dig. Jag skall ploga här.

Boken jag läser ställer en fråga:

- Hur kan jag hjälpa mig själv?

Andra kan ju inte veta vad just du behöver.
En människa som tränger in i dessa frågeställningar finner ofrånkomligen att de leder i riktning mot hennes innersta väsen.


Jag tänker på Jesus när han mötte den blinde mannen vid vägkanten.
Mannen ropar och ropar.
Jesus kommer fram och ställer en fråga som kan uppfattas som "rent tyken" på göteborgska:

- VAD VILL DU ATT JAG SKALL GÖRA FÖR DIG?

Det är väl alldeles uppenbart! En blind man ropar på hjälp.

Men Jesus tar inte ansvaret ifrån någon.
Tvärtom vill han göra det tydligt, ja han vill höra den blinde själv säga sitt svar:

- GÖR SÅ ATT JAG KAN SE IGEN HERRE.

Ser inte... Alla plikter skymmer livet.

Den blinde förmådde inte förändra sin livsföring. Men han ville inte fortsätta sin blindhet.
Han försöker ta sitt ansvar, i sitt mörker, och ber om hjälp.

Mannen skyller inte ifrån sig, anklagar ingen, hädar inte. Bara ropar.


Min läsebok säger:

- En medveten människa styrs av kärlek. Inte av rädsla.
Hon vill förstå varför hon mår dåligt eller är sjuk.


Jesus hade en medvetenhet större än allas våra medvetande tillsammans.
Han vet.
Och han ställer frågor för att locka fram svar, som kommer inifrån.
Sanna svar.
Inte sådana svar som man förväntas säga...

Tillsammans med Jesus vet vi.
Med Vet.

Ensam går det inte.


En Vet. Enveten. Men inte MedVeten.

En sam. Till sam.

Tillsammans MedVetna.

Tillsammans. Rakt in i rören.

Det låter så lyxigt det där med att få leva i riktning mot sitt innersta.
Har vi tid med det?

JA!

Det är ju där livet bor.
Den existentiella aspekten möter Guds rike.

GUDS RIKE ÄR INOM ER.


Så medan snövädret bygger smutsvita vallar längs vägarna, fortsätter jag att vända blicken inåt, inte utåt.

Jag stänger ned.
För att öppna upp det inre. Min värld. Mitt liv, där jag bor.

Fast jag visste det inte... och jag ska fortsätta lära känna henne, hon som är där inne.

Lyfter mig in.

En psalm av Tomas Boström får avsluta, ur den nya lilla oranga psalmboken, nr 899:

INNAN VÅGORNA HAR LAGT SIG
HAR DU VAGGAT MIG TILL RO.

INNAN NÅGON ÖPPNAT DÖRREN
HAR DU TÄNKT VAR JAG SKALL BO.

INNAN, INNAN, INNANFÖR
BOR DU I MITT HJÄRTA.

Både start. Och broms. Mest broms.

Trasig, men inte söndrad, brusten men utan brist.
Eget ansvar, javisst.

Helene F Sturefelt,
- som fotograferat i snösvängen och vinkat på alla plogbilar.

ÅNGEST OCH ISTAPPAR

Stridsklara.

Istapparna hänger som väntande spjut högt uppe i takrännorna.
De väntar på sitt offer.

Är jag en aningslös gångtrafikant som ska spetsas en gång till?
Eller kanske kan en smäll rätta till skallen lite, så att det bortdomnade närminnet får låna lite kraft från bakhuvudets långtidsminne?

Fruset ljus.

Blekinge är igenkorkat av snö, just som jag bestämt mig för att komma ut ur min öken.

Tack Gud  för ångesten.

Att må dåligt är en bra början.

När man kommit ut på andra sidan, kommer orden tillbaka.
Distans och reflektion.

Ångesten är en väckarklocka som Gud lagt längst in i bröstet.
Den ringer och varnar att livssituationen måste ändras.

Inte dövas.

Vanans makt förblindar. Men nu måste allting ifrågasättas.
Vad runtomkring mig är en sjuk miljö?
Vad är friskt?
Finns glädjen?

Nödvändiga beslut måste tas.

Vanan kan få ljuset att stelna.

Det stora övertrycket inne i huvudet måste möta sin överman - en snöstorm hem från staun, till exempel.

Köldeffekten var hård och bet farligt i kinderna.

De iskalla snöflingorna brände mot mina varma läppar.
Sprack de?

En sinnebild för livet som "utmattad och utbränd".
Stolt har jag brunnit, verkat och flammat.

Nu tar jag tacksamt emot varenda snöflinga som vill svalka min kropp, innan de smälter bort.

Svalka min kropp.

Många som blir sjuka tar säkert någon gång till en desperat bön till en Gud, som de inte vet hur de skall förhålla sig till.

ÄMBETSMANNEN SA TILL JESUS:
- HERRE, KOM INNAN MITT BARN DÖR.

Den välbeställde mannen hade inte längre någon kontroll i sin välfärd när sjukdom drabbade hans barn.
Han tvingades ut på en spång - trons smala planka.

Inte för att han litade på den, utan för att han inte hade någon annanstans att gå.
Alla andra möjligheter till läkedom var uttömda.

Vart ska jag ta vägen?

JESUS SA:
- OM NI INTE FÅR SE TECKEN OCH UNDER SÅ TROR NI INTE?

Ämbetsmannen hade inte tid med teologiska spörsmål. Han visste ingenting mer än att det var bråttom.

Tro på grund av desperation. Mottagare okänd.
Eller.
Tro på grund av tillit. Mottagaren känd.

Gud leder oss ut i livets svårigheter för att vi skall lära känna oss själva.
Och för att be om hjälp.
Sätta gränser.

Gud låter sig finnas bäst i mörkret, tycks det, då allt annat slockat och sinnena är helskärpta.

I acceptansen läggs striden ned.
Istapparnas vassa spjut puttas ned med en kvast från översta fönstret på våning fyra.

Tack Gud för mörkret. Tack Gud för ökentiden.

Men plötsligt får man nya motparter; de som alldeles för snabbt vill trösta och dra en ut ur det nödvändiga skeendet...

Noli me tangere. Rör mig inte!

Låt mig va´ tills våren kommer.

Men det är skillnad på feber och existentiellt mörker.
Ibland är det bråttom, ibland är den långsamma tiden ens bästa vän.

Det gäller att både läkare och försäkringskassa är överens. Och det är de.

JESUS SA:
GÅ HEM, DIN SON LEVER.

MANNEN KOM TILL TRO, LIKSOM ALLA I HANS HUS.

DETTA VAR DET ANDRA TECKNET JESUS GJORDE.

Läs hela berättelsen i Johannes evangeliet kap 4:46-54.

Fiskbilen säljer djupfryst.

Jag klarar inte av att gå till kyrkan längre.
Det är för mycket folk (jodå!), för höga ljud, för påträngande, för trevligt, för mycket av allt...

När man blir sjuk av stress, tåler man inte höga ljud, varken på bussen, caféer eller i kyrkan - hur bra det än är.

Därför är jag mer än tacksam att kunna sitta hemma och se och deltaga i gudstjänsten i TV-soffan.

Från Karlstad sändes söndagens gudstjänst, där denna text gestaltades på ett suveränt sätt av pedagog Kristina Stoltare.

Mamma-pappa-barn-kören i Kroppkärrkyrkan sjöng så att allt mörker försvann för ett ögonblick.
Skickliga musikern Kerstin Andeby ledde sången.

Se och hör:

http://www.svt.se/gudstjanst/se-program/del-6-307?autostart=true

Garanterat halkfritt i Turkiet.

Livet är inte garanterat halkfritt. Varken i Turkiet eller i Karlskrona.
Vi behöver något att hålla i.
Någon.

Att må dåligt är en bra början.
Att sitta fast i livets snödriva är nödvändigt ibland.

Helene F Sturefelt,
- vandrare bland snö och is, med ökensand i skorna.

Skydd i snö-burkan.

I MÖRKER, I GUDS BLICK

Ifred i grottans mörker.

MÖRKRET ÄR INTE MÖRKT
FÖR DIG GUD,
NATTEN LYSER SOM DAGEN,
JA, MÖRKRET ÄR SOM LJUSET.
                                                   Psaltaren 139:12

Mina egna ord har tagit slut. Jag dyker djupt ned i källorna och hittar tröst.

Inte sådan tröst som dunkar ryggen. Inte sådana ord som slätar över och är livrädda för smärtan.

Nej, ord som är sanna, som låter en vara ifred. I mörkret.
Tills det är klart.


SEDAN FÖRDES JESUS AV ANDEN UT I ÖKNEN
FÖR ATT SÄTTAS PÅ PROV.
                                                       Matteus kap 4.

Jag har accepterat min tomhet, min oförmåga och mitt behov av läkedom, till kropp själ och ande.

Därför är jag inte rädd längre.
Bara så oerhört trött och sorgsen. Jag sörjer det jag förlorat.

När Jesus blivit döpt av Johannes döparen, badade han i ljus.
Därefter kom den stora Prövningen.
Frestelserna i mörkret.

Så gör det för oss också.
Vår tid förnekar det och dränker sig i underhållning och prylar.
Men jag flyr inte längre.

Jag är med Jesus i öknen. Eller han med mig, i det som är mitt mörker.

Staket skyddar.

Både från infall och utfall.

Om vi, när vi ser Gud, inte märker att Han alltid först ser på oss - om vi inte möter en kärleksfull blick - då är det inte Gud vi möter.

Vi ser Honom, som ser oss.

Guds blick är först och omfattar allt.

Jag är alltid redan känd av Gud, innan jag känner Honom.

Vi lär inte känna Gud genom att se på Honom, utan genom att låta Honom se på oss - och genom att uthärda i hans blick.

Wilfrid Stinissens ord räddar liv. Jag balanserar på en smal kant, men är buren.
Den allra första gången jag öppnade Bibeln som tonåring för att hungrigt få ett ord att leva på, då mötte jag denna Blick.

Ännu igen möter jag Blicken.
Gud ser. Och jag slappnar av i grottan.
Jag behöver inte göra någonting mer. Allt sökande upphör.

Redan sedd. Redan funnen.
I mörkret.
Och Gud låter mig vara där, i fred, bredvid, tills allt värkt över.

Mitt perspektiv.

Men jag ber varje dag att Gud ska sända en hälsning till mig, för att jag skall stå ut.

Ett brev, ett mail, ett sms, ett telefonsamtal eller en dikt.

Omsorgen kommer.
Små källflöden.

Delar ett ord som kom med posten:

ATT VARA BRUTET BRÖD
   HAR SIN TID.

UTGIVEN FÖR ALLA
   OCH UTSLITEN.

        "NOLI ME TANGERE"
             HAR SIN TID.

          RÖR MIG INTE!

                 MITT LIV ANGÅR INGEN.
                    TAFSA INTE PÅ MIG.

                JAG HITTAR INTE HEM
                    TILL MIG SJÄLV.

BARA HAN FÅR RÖRA MIG
    SOM HAR GENOMSTUNGNA HÄNDER.

Inte många ser grottan.

Från Facebook, en dikt med inspiration från Sagan om Ringen, skriven av en ung man, "hobby-poeten":

I trygghet och glömska ville han vila.
Ty i drömmens land fanns ingen hake.

Han visste att om han genom dörren skulle ila,
skulle han snabbt stöta på en livsfarlig drake.

Denna lilla hobbit hade förlorat sitt driv.
Av rädsla för döden sov han resten av sitt liv.


Hälsningar från grottan i den spanska byn Ojén.
Helene F Sturefelt.

Vem är draken?

LASSE ÅBERGS BÖN

Jag spricker och smälter bort.

Jag är så trött.
Har släppt allt. Orkar inte vilja mer.

En gammal bön har gett mig lite perspektiv och en strimma ljus.
Många hörde säkert Lasse Åberg när han radio-vinterpratade i julas.

Den bönen han läste = bad var mycket ärlig och nådde från hans hjärta till mitt.
Hoppas ditt också.

Orden lär vara skrivna av en nunna på 1600-talet:

Allting snurrar och isen åldras.

HERRE, DU VET BÄTTE ÄN JAG SJÄLV ATT JAG HÅLLER PÅ ATT ÅLDRAS, OCH ATT JAG EN DAG SKA VARA GAMMAL.

AVHÅLL MIG FRÅN DEN FATALA TRON ATT JAG MÅSTE YTTRA MIG I ALLA ÄMNEN OCH VID ALLA TILLFÄLLEN.

BEFRIA MIG FRÅN BEGÄRET ATT JAG SKA ORDNA UPP ALLA MÄNNISKORS ANGELÄGENHETER.

GÖR MIG TANKFULL MEN INTE DYSTER,
HJÄLPSAM MEN INTE BESKÄFTIG.

HJÄLP MIG ATT INTE REPETERA ÄNDLÖSA DETALJER,
GE MIG VINGAR SOM FÖR MIG TILL SAKEN.

FÖRSEGLA MINA LÄPPAR ANGÅENDE MINA KRÄMPOR OCH BESVÄR,
DE TILLTAR OCH DET KÄNNS ALLT MER FRESTANDE ATT ÄLTA BEKYMREN.

Lägga locket på?

JAG VÅGAR INTE BE OM ETT FÖRBÄTTRAT MINNE,
MEN JAG BER OM VÄXANDE ÖDMJUKHET OCH MINDRE TVÄRSÄKERHET NÄR MITT MINNE INTE STÄMMER MED ANDRAS.

LÄR MIG DEN STRÅLANDE LÄXAN ATT JAG TAR FEL IBLAND.

LÅT MIG FÅ BLI NÅGORLUNDA ANGENÄM,
JAG VILL INTE VARA ETT HELGON - SOMLIGA HELGON ÄR SVÅRA ATT LEVA MED.

MEN EN SUR ÅLDRING ÄR NÅGT AV KRONAN  PÅ DJÄVULENS VERK.

GE MIG FÖRMÅGAN ATT SE DET GODA I OFÖRUTSEDDA SAMMANHANG
OCH ATT SE TALANGER HOS MÄNNISKOR NÄR MAN INTE VÄNTAR SÅDANT.

OCH KÄRA HERRE, GÖR MIG VÄNLIG SÅ ATT JAG SÄGER DEM DET JAG SER.
AMEN.

Tomt.

Tack Gud för Lasse Åberg, som blev en böneledare i radio, till mångas tröst och uppmuntran.

Sverige är inte alls så sekulariserat som vi tjatar om.
Vänd på det, så ser du hur trons yttringar finns överallt, om än i försiktiga ordalag.

Denna ödmjuka tro tar vi med oss.
Om jag bara kunde minnas vad det är jag skall komma ihåg...

Amatörfotografen
Helene F Sturefelt,

- som bildsatte nunnans text med foton från nutiden - båtviken i Gullberna Park, Karlskrona - en dimmig vinterdag för fyra år sedan.

När har ni öppet?

STRESS SKADAR PANNLOB

Stress skadar pannloberna.
Detta är det allvarligaste jag har läst på länge.

En forskare på Karolinska gav sig inte vad gäller den skenande folksjukdomen "utmattnings-syndrom".
Som neurolog gjorde hon någon slags röntgen på ett antal kvinnor som var skadade och sjukskrivna p g a stress.

Hon såg tydliga skador på pannloben.

Detta har jag känt i två års tid...
Det känns som om huvudet är för litet. Och det finns ingen "muskel" att tänka med här och nu.

Läs.

Artikeln är publicerad i ÖstersundsPosten.
Den är lättläst och inte lång.



"DET HANDLAR OM VERKLIGA HJÄRNSKADOR"


Utbrändhet kan ge mätbara hjärnskador och din personlighet är helt avgörande för risken att du drabbas.

Psykologen Agneta Sandström har publicerat en avhandling som kan förändra samhällets syn på en av vår tids största folksjukdomar.

Genom att scanna kvinnornas hjärnor med magnetkameror i samband med olika övningar kunde Agneta Sandström konstatera att de hade en tydligt nedsatt funktion i pannloberna jämfört med friska människor.

Slimning och effektivisering av organisationer har sina konsekvenser. Agneta Sandström berättar hur 1990-talets stora nedskärningar inom sjukvården är ett av de tydligaste exemplen på hur höga prestationskrav kombinerat med osäkra framtidsutsikter drivit människor in i utbrändhet.Fotograf: Johan Axelsson

Frågan om utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det egentligen heter, har stötts och blötts i åratal.

Debatten har gått het såväl i riksdag och regering, myndigheter och runt hemmens köksbord om huruvida utbrändhet är ett verkligt sjukdomstillstånd, om det egentligen är detsamma som depression, eller kanske rent av handlar om bristande arbetsmoral hos de som sjukskriver sig för det.

Nu har Agneta Sandström, psykolog på Remonthagens Rehabcentrum, publicerat en mycket uppmärksammad doktorsavhandling som kan komma att skaka om etablissemanget och rent av ändra samhällets syn på utbrändhet.

Hennes forskning visar att utmattningssyndrom inte bara går att diagnostisera, utan även att det kan ge direkta och mätbara hjärnskador, med bestående men som följd.

– Det här är den diagnos som ökat mest bland de sjukskrivna i Sverige och kvinnor är överrepresenterade.
Karolinska institutet hävdade benhårt att utbrändhet egentligen handlar om depression, men jag tyckte inte att det verkade så och eftersom jag har en bakgrund i neuropsykologi så påbörjade jag en omfattade neurologisk utredning, säger Agneta Sandström.

Hon samlade en grupp kvinnor som samtliga drabbats av utmattningssyndrom, utförde en rad tester på dem och kunde snart se ett mönster i deras funktionsnedsättning.

– En sak de här kvinnorna hade gemensamt var att de hade dåligt minne och svårt att sova. De var fruktansvärt trötta och hade svårt att få ihop tankarna, säg¬er Agneta Sandström.


En annan sak kvinnorna hade gemensamt var att de vanligtvis var högpresterande människor med starkt prestationsinriktade personligheter. De hade högre IQ och längre utbildning än den genomsnittliga befolkningen och var oerhört engagerade i sina arbeten, samtidigt som de var flitiga och ordentliga både i hem och föreningsliv.

– En av kvinnorna berättade att hon klev upp 04.30 varje morgon för att stryka sina barns kläder, för att de skulle vara fina i skolan. När jag frågade om det verkligen var nödvändigt sa hon att hon inte ville känna sig som en slarvmaja, säg¬er Agneta Sandström.

Den sortens konstanta pliktkänsla, kombinerad med dåligt samvete över de plikter som inte hinns med är symptomatiskt för de människor som till slut går in i väggen, enligt Agneta Sandström.

Hon genomförde en rad neurologiska tester på kvinnorna. Först sådana där de kunde förlita sig på tidigare kunskaper och dessa klarade de med mycket goda resultat. Men när det handlade om koncentration, planering och arbetsminne i en pågående situation blev resultaten desto sämre.

– Vi gjorde ett bildminnestest som gick ut på att kopiera komplexa bilder ur minnet. Resultaten blev fruktansvärt dåliga och det tyder på att hjärnans frontlob inte fungerar som den ska.

Genom att scanna kvinnornas hjärnor med magnetkameror i samband med övningarna kunde hon till slut konstatera att kvinnorna hade en tydligt nedsatt funktion i pannloberna jämfört med friska människor, samt en förändring i hur deras hjärnor utsöndrar stresshormonet kortisol.

– Det handlar om verkliga hjärnskador, som det inte finns några bevis för att man kan återhämta sig ifrån. Får du en kula i huvudet eller slår huvudet i en tall, kan du få beständiga hjärnskador som förändrar din personlighet och det är det ingen som ifrågasätter.


Samma sak är det med utbrändhet, säger Agneta Sandström, som tror att hennes avhandling kan leda till stora förändringar i synen på sjukdomen.

– Det här är en medicinsk avhandling men den handlar om ett samhällsproblem och om utbrändhet får medicinsk status kommer det att förändra allt. Arbetsplatser skulle exempelvis tvingas ta större hänsyn till hur hjärnan fungerar och inte bara tänka på fysisk ergonomi.

Och vi kanske skulle sluta att hylla de som kliver upp i svinottan och jobbar som idioter, eller att se lathet som en dödssynd, säger Agneta Sandström.

Marcus Berglundmarcus.berglund@op.se

Slut citat.
Här är den i sin helhet, med bilder:

http://op.se/lanet/ostersund/1.2776456--det-handlar-om-verkliga-hjarnskador-?fb_action_ids=231715017001243&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&action_object_map=%5B10150212932481889%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D&fb_aggregation_id=288381481237582


Jag har inget mer att säga.

Helene F Sturefelt.

INFANTILISERINGEN

Ingen ko(n) på isen.

- När vi gick i 1:an på 90-talet var vi rädda för dem i 6:an. När vi själva gick i 6:an hade något hänt, då var vi rädda för de nya ungarna som börjat 1:an!

- Ja, och när vi sa till lärarna, födda på 40-talet, sa de att det inte var möjligt att ettorna gjorde så dumma saker, och att vi skulle sluta tjalla på småbarnen...

- ... som skrattade bakom ryggen på lärarna och fortsatte sin barnsliga terrorrism på skolgården.

Så är kan mina ungdomar berätta om sin skolgång.

Någonting har hänt. Unga vuxna har inte lärt sig gränssättning utan tror att det hindrar barnets utveckling.

Följ med på en blåsig runda rund Saltö. Vi klev runt bland tåg och hukade för salta stänk.
Samtalet gick i höga vågor.
Skolan och infantiliseringen av samhället är en fråga som engagerar.

Kon i vattnet...

Jag hörde en mamma som sa:
- Jag säger inte till Olle för då kan han känna sig kränkt. Han får göra som han vill...

Va??

I vår släkt finns flera lärare och själv läste jag pedagogik i Lund med syfte att arbeta i skolan.
Nu blev det inte så, men jag har många åsikter när skolan kommer upp till debatt.

PISA-rapporten om europeiska skolbarns resultat visar att Sverige har hamnat allt längre på efterkälken.

- Det stämmer inte med vår självbild, säger biskopen i en intervju, vi som är fostrade i den lutherska andan där bildning och läskunnighet stått högt på listan.

Det var ju kyrkan som från början drev skolväsendet, med bibelkunskapen som utgångspunkt.

Då var det inte tal om att komma försent eller skolka, det fick konsekvenser.

Och jag är så gammal att jag kan ta fram ett gammalt betyg där "Ordning och Uppförande" var två viktiga punkter!
Tidigt 60-tal, innan "frigörelsen" hade börjat.

Jag slänger min gran var jag vill!

Hur ska man kunna undervisa om det inte är ordning?
Och hur skall lärare skapa ordning om barnen inte fått lära sig det hemma??

Det har länge varit likadant när man går på bio.
Unga mänskor kommenterar filmen högt och prasslar med sina påsar, som om de vore hemma i sitt eget vardagsrum.
Den respektlösa Zapp-generationen.

Säj inte till lille Olle, han blir verkligen stött! Och du kan få en snyting.
En gång var det nära...

Aldrig mer bio.

Blåste nästan omkull idag.

Författaren och chefsläkaren David Eberhard har skrivit två böcker:
- I de lättkränktas land
- Hur barnen tog makten.

Det här inlägget blir ganska gnälligt märker jag, men det är viktigt att lyfta fram kritiken runt skolan, eftersom det har med hela samhällets framtid att göra!

Eberhard ser en enkel förklaring till varför vi idag halkar efter.
Jag citerar:

- Det är en naturlig konsekvens av en kultur där man inte är tillåten att gränssätta för barnen.
Föräldrar kan uppenbarligen inte stå emot sina barn.

- För att skolan skall kunna sköta sitt uppdrag, måste den få auktoriteten som krävs.
Men det har blivit fult att säga att läraren skall ha makt, när det är fullkomligt självklart.

Vem har makten?

David Eberhard fick stor internationell uppmärksamhet när han sa:
- Svensk uppfostran har skapat en nation av snorungar (Daily Telegrah).

Han menar:
- Svag studiedisciplin ger också svaga provresultat.
Och bakom varje barn finns som bekant föräldrar med ansvar.

Eberhard fortsätter.
- Vi sviker våra barn. Det är de som är offren för den "snälla" och kravlösa attityden.
Det måste man få folk att förstå - det är inte snällt att vara kravlös.

Det gror igen...

Vid några tillfällen har norske Skavlans talk-show på TV haft gäster som kommenterat barnuppfostran.

Felix Herngren var ett lysande exempel på den släpphänta generationen.

- Vad gör du om ditt barn tjatar om en glass?
- Säger nej. Fast de fortsätter att tjata... och då är det lika bra att de får en glass! Så är det tyst.
- Men det är väl du som bestämmer?
- Jo, men...

Jag har glömt vad den paranta damen hette som också var kvällens gäst, men hon satte slutklämmen:

- Om du har gett dem ditt svar "nej", då ska du hålla fast vid det. Du har svarat. Bra.
Prata inte mer om det. Visa dig själv den respekten!

Felix såg mycket liten ut...

Hallå där!

Igår var Norges förra statsminister Gro Harlem Bruntland gäst hos Fredrik Skavlan.

Hon berättade om en situation där de fyra barnen bråkade bak i bilen.
Trots att hon sa till äldste sonen Knut flera gånger att sluta bråka, blev det inte lugnare.

Till slut stannade hon bilen, släppte av honom vid tågstationen och gav honom pengar att ta tåget hem...

- Jag var ju tvungen att stationera exempel för de andra barnen, sa hon, han visade mig ingen respekt.
Visst hade jag lite fjärilar i magen att sätta av en 10-åring vid tåget, men han kom lyckligt hem och alla fick en lektion i vad disciplin är.

Sade Norges f.d. ledare, som med fast hand ledde sitt land.

Du får ro hem själv.

Det är inte lätt att fostra barn, det skall alla veta!
De fem-sex första åren går åt till att säja nej, nej och åter nej.
Samtidigt skall man vara glad och visa vad som går bra och är rätt att göra.

Det kan ju barnet inte veta av sig själv!

Dessa ständiga gränssättningar under de första åren innebär också dagliga konflikter.
Men genom att visa sig själv respekt för det man säger, kan man behålla lugnet (inte jag!) och inte spela med i tjatet.

Belöningen kommer senare, när barnet vet att det själv får hänga upp sina kläder och torkar upp efter sig när det spiller - utan hårda ord!

Det går.

Plocka genast upp granen! Annars...

Jag menar, snälla du, skulle du inte kunna....

En sak till:

En vän berättade om ett problem till i skolan som ingen vågar tala om:

- Eftersom kraven även har sänkts på dem som blir lärare, sjunker nivån alltmer, både vad gäller pedagogisk kunskap och faktamässigt...
Det har blivit ett ond cirkel.

- Och vad ska man tro när en reklamkille har högre lön än en lärare? sa kompisen.

Vi sätter ju ut på dörren "nej tack till reklam" - det är inget vi vill ha, men lönar dem högre.
Gör vi likadant med lärarna? "Nej tack till lärare!"?
Nej, det gör vi inte.

Det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Låt oss hjälpa till då!
Jag är redan den Besvärliga Tantan, på bussen, i stan, som försvarare av den som blir utsatt.

Infantiliseringen är ett problem.
Barnen skall inte ha makt att styra över vuxna.
Föräldrar får inte detronisera sig själva från sitt ansvar.

Så, ja tack till gränssättning, i lugn ton, först och främst hemma, därefter i skolan.

Tack alla stränga lärare som orkade hålla ordning i klassen!
Tack till er som kunde låta oss flickor få egen plats - utan att sitta som buffert mellan pojkarna.
Tack alla obekväma vuxna som vågade sätta emot låt-gå-mentaliteten.

Höghusen på Saltö speglas.

ERT NEJ SKALL VARA NEJ
OCH ERT JA SKALL VARA JA, sade Jesus.

Och:

HUR SKALL NÅGON SOM INTE KAN STYRA SITT EGET HUS KUNNA TA HAND OM GUDS FÖRSAMLING? undrar Paulus i 1 Tim 3:5

... eller skolan, mitt tillägg.

Det här blev kanske tråkigt präktigt, men det får vara så.
Också.

Nu ska jag borsta tången ur luggen och putsa glasögonen fria från havssalt.

Barnvänliga hälsningar, med makt att bestämma i mitt eget hus...
Helene F Sturefelt,

- som är mycket rädd för 30-åringar...

Saltö, Karlskronas Manhattan!

KOMMER TOMHÄNT

Har du inget med dig?

När man är bjuden hem till någon bör man inte komma tomhänt.
Det är fint att ha med en liten enkel gåva, som tecken på uppskattning.

Och när man öppnar dörren för sin gäst är det roligt att få en liten överraskning!

Men när det gäller vår Herre är det tvärtom...
Det är alltid tvärtom om när det gäller Gud, verkar det som.

Vad skulle jag kunna ge Gud som hen inte har?
Frågan är felställd.

Vi tar det från början och gör sällskap med Jesusbarnet i krubban.
Än är julen inte slut och jag funderar på de gåvor han fick.
 

Tomt.

De vise från österlandet hade med sig tre mycket dyrbara gåvor.

Guld - om det var en kung som var född.
Rökelse - om det var en gudason som var född.
Myrra - om det var en läkare.

De visste inte säkert. De kände inte Jesus.
Men de hade sett hans stjärna gå upp, och tecknet var så kraftigt att det inte var någon tvekan över händelsens storhet.

Imorse, när jag bad min morgonbön, läste jag i Stinissens bok "Idag är Guds dag" där han reflekterar just kring detta.

Han skriver att det finns mer passande gåvor att ge Jesusbarnet, om man vet vem han är.
Med facit i hand, skriver Stinissen:

Vill du ha en liten sten?

"Du vet att detta barn är din Skapare.
Att skapa innebär att frambringa något ur intet.
Om du verkligen vill hylla Barnet som din skapare, skall du ge honom ditt intet....
- din inre tomhet, vanmakt och oförmåga.

Utan ditt intet kan Han inte skapa dig.
Med ditt intet gör han ditt liv till sitt verk".


Här kan man kippa efter andan! Luft! Andas, andas...

Ska jag komma inför Gud - tomhänt??

Vad är det för en stor Gud som eftertraktar och längtar efter min oförmåga??
Vill Gud verkligen ha min vanmakt?
Och tomhet??

Det måste vara en oerhört Stor Gud, tänker jag, och bävar.

Plötsligt känner jag mig rik.

Ty jag har gott om oförmåga, vanmakt och tomhet... med ränta!
 

Rik på tomhet. Och sten.

Stinissen fortsätter:

"Barnet i krubban är också Ordet.
Jesus är Faderns Ord.
Ordet vill göra sig hört, det söker dem som vill lyssna.

Du kan erbjuda Honom din öppenhet, din tystnad och ditt lyssnande."


Jag lyfte blicken och tittade ut, över mina krukväxter.

När krafterna sviktar är det inte lätt att vara öppen. Då sluter man sig hellre.
Men för den som inte orkar prata eller läsa är tystnaden en välsignelse!
Och livsnödvändighet.

Vill Gud ha detta också?
Min tystnad... mitt lyssnande... Det måste vara en Mycket Stor Gud vi har med att göra!

Hallå?

Stinissen skriver:

"Barnet är också Kristus, din Frälsare.
Han kommer för att hela dina sår, för att befria dig från synd.

Du kan aldrig lära känna Honom om du inte avslöjar dina synder för Honom.

Den tredje gåvan du kan ge Barnet är ditt behov av hans läkedom.
Då förvandlar han din synd till lysande tecken på sin kärlek."


Ingen, ingen, ingen annanstans har jag någonsin läst något liknande som detta hur Bibelns Gud vill ha det absolut sämsta vi har att komma med:
- vår synd... vårt stora ego som driver världen och oss själva i sank...

Känner du till någon annan gud i världsreligionerna som vill ha vår tomhet, vår tystnad och vårt misslyckande???

Tvärtom om skall gudar blidkas och offras till och fjäskas för... i rädsla för straff.

Men här rör det sig om den största KÄRLEK världen skådat.
Och alla Gudslängtare vet att om Gud finns, kan Gud bara vara kärlek, inget annat.

Åh...!

Människan är inte jämbördig med Gud.
Vi är totalt underläge.

I all annan maktstruktur ryser jag. Men inte när det gäller Gud som kommer oss mänskligt nära i Barnet i stallet i Betlehem!

Då är jag gärna i underläge, för Gud vill inte utnyttja sin position.
Tvärtom.
Gud ser vår oförmåga som sin möjlighet!

Men då måste vi erkänna den, och det är det som är vår tids högfärdiga motstånd.

- Skulle jag erkänna att jag inte kan? Inte vill? Inte orkar?
Jag är som så duktigt effektiv och produktiv och medveten och...

Nej, nej, sluta!

Jag som är så stark! Skulle inte jag...

Stinissen skriver:

"Just det som tömmer dig på allt eget - ditt intet, din tystnad och din erkända synd  - är de bästa gåvor du kan ge din Gud.

Genom dessa dina gåvor för Han möjlighet att vara allt det som Han vill vara för dig."


Jag sjunker ihop i tacksamhet. Orden är som en sorts livräddning.
Jag var nära att ge upp.

Betraktaren, som står bredvid och tittar på oss troende, tror att det är vi som skapar Gud...

Jo, när det gäller den grekiska gudasagan så är det så.
Likaså med den fornnordiska mytologin, den har människan format av sina erfarenheter.

Men kristendomen är något helt annat!
Det är en historisk, fysisk händelse in i vår verklighet, som vänder alla begrepp upp och ned.
 

Jag är på riktigt.

Jag tror inte att Josef och Maria frågade herdarna när de kom:
- Va? Har ni inget med er? Kommer ni tomhänta?

Nej, de såg en annan gåva:

- Tid.
- Engagemang.
- Tro och tillit.

Här är mycket att tänka igenom!
Evangeliet ger indirekt vårt prylsamhälle en spark där bak...

Läs mer om de österländska stjärtydarna i Matteus kapitel 2.
Hm, deras gåvor samlade in någon sorts treenighet hos Jesusbarnet:

- Han är en Kung! Hjärtats Kung.
- Han är en Gudason. För vår skull.
- Och en läkare - till våra sarjade kroppar, ledsna själar och vår utramade ande.

Förankrad tomhet.

Vad skulle jag ge Gud som Gud inte har?
Gud är alltings fullhet och fullkomning... Gud har ingen synd... aha!

Okej Gud, då kommer jag tomhänt då. På ditt uppdrag!
Jag har massor av tomhet, vanmakt, oförmåga, tystnad och sår som behöver läkas, du får alltihop!

P.S. Kan du ta min stress-demens också, den nästan förlamar mig!

Jasså, är den en gåva från Dig...?

Då sitter jag här och väntar tills det vänder.
Ringer Du Försäkringskassan också och meddelar hur du tänkt, Herre?


De allra tommaste hälsningar till er var och en.

En trött och sjukskriven komminister som förgäves försöker lära sig slappa...
Helene Sture Tomfelt,

- som fotograferade i båtviken, där vinterns minusgrader ännu inte drabbat.
Kylan kommer på söndag, säger de.

Gullberna Park mot Verkö/ Hästö

för två år sedan.

GODHET contra TIGGERI

Goda frukter.

Det är otrendigt att vara god.
Det är fult att tigga.
Men godhets-genen har fått oss att överleva rent biologiskt.

Människan är inte "bra som hon är". 
Utdrivna ur paradiset upptäckte vi att vi var frysande nakna, med en förlust av "Guds härlighet och godhet" som vi innan var insvepta i.

Det här inlägget handlar om Godhetens återkomst under 2014, och frågan om vi ska vänja oss vid Tiggeriet på gator och torg.

Men jag värjer mig mot uttrycket som biologen och filosofen Michael Ghiselins uttalande att:

- Skrapar man på altruist, ser man en hycklare att blöda.

Han har inte mött någon genuin godhet, inte heller någon kristen, som strålar av Guds kärlek, tänker jag.

Nu börjar vi.

Inlägget är bildsatt med foton från en fantastisk dag i spanska Ojén, bland apelsinlundar, avocadoträd och granatäpplen - A taste of Paradise!

Apelsiner och avocador!

Att skänka pengar till välgörenhet handlar inte bara om att bota sitt dåliga samvete.
Jo, hos den som vet att hen lever fel och över sina tillgångar, då kan det möjligen bota dåligt samvete för en stund.

Men för den som har blivit omvänd till Kristus är utgångspunkten en annan.
Den rubbade relationen till Gud, medmänskan och sig själv kan återskapas.

Egot bryter ihop och tar emot förlåtelsen, där negativa begär smälter bort i ljuset av Guds godhet.

Vår tomhet, tystnad och synd & brist blir Guds möjlighet, som istället fyller oss med kärlek, frid, tålamod och godhet.

Ur den läkande Guds-gemenskapen, börjar ett omvänt flöde:

- Det är roligt att ge!
- Det är en glädje att visa godhet!
- Ja, det är själva livets mening som går i uppfyllelse...

Den nakna utsattheten av egots begär liksom dränks i dopet och vi ikläds en mycket djupare identitet.
Denna Kristus-identitet är mer sann och visar vårt rätta jag.

IKLÄD ER HERREN JESUS KRISTUS!
                                                   Romarbrevet kap 13:14

Åh! Är det så de växer!

Med detta sagt, går vi vidare.
Hur undviker man då präktigheten i att vara god?

Dramatikern och regissören Mattias Andersson säger att:

- Godhet är ett extremt problematiskt begrepp, det är nästan provocerande otrendigt!
Folk får så konstiga bilder i huvudet, man misstänkliggörs att en männika ö h t kan göra något gott...

I vår ska Mattias sätta upp pjäsen "Act of Goodness" på Backa teater i Göteborg.

Den handlar om unga människor i socialt utsatta miljöer i Europa, som istället för att visa våld och aggressivt beteende svarar med oväntade handlingar - av godhet.

Ungefär som här om dagen, då hakkorssprejade moskédörrar dagen efter var pyntade med blommor!
Möt hatet med kärlek! I sanning en kristen handling.

Blommande salvia.

ER KÄRLEK SKALL VARA UPPRIKTIG.

AVSKY DET ONDA, HÅLL FAST VID DET GODA. 
                                                                   Rom 12:9

 Men tiggeriet då? Ska vi vänja oss vid det?
Är det individens ansvar, eller samhällets? Vem ska bära skulden?

En del säger att vi måste vänja oss vid detta.
- Tiggeriet är en del av den fria rörligheten i Europa...

Nej, jag vill inte vänja mig vid detta gammelmodiga fattig-stöd!

Välgörenhet, som bara bygger på den enskildes givande, står i motsättning till den utjämning av ekonomiska klyftor som är samhällets ansvar.

Det handlar om en Utjämning.

Ja, det låter som politik det här, och det är det också, men grundad i teologi på kristen botten.

Granatäppelträd, sett uppifrån en klippskreva.

Hör här vad Paulus säger om insamlingen till de behövande i Jerusalem, för länge sedan:
Jag citerar ur 2 Korinterbrevet kap 8:7-15:

NI SOM HAR ALLT I ÖVERFLÖD - TRO, TAL, KUNSKAP, HÄNGIVENHET - SE TILL ATT NI OCKSÅ GER...

JAG VILL PRÖVA ÄKTHETEN I ER KÄRLEK...

NI KÄNNER VÅR HERRE JESU KRISTI STORA GÅVA:

- HAN SOM VAR RIK, BLEV FATTIG FÖR ER SKULL,
FÖR ATT NI SKULLE BLI RIKA GENOM HANS FATTIGDOM.

Riklig blomsterprakt.

HAR NÅGON BARA DEN GODA VILJAN, SÅ ÄR HAN VÄLKOMMEN MED VAD HAN HAR,
OCH BEDÖMS INTE EFTER VAD HAN INTE HAR.

MENINGEN ÄR JU INTE ATT ANDRA SKALL FÅ DET BÄTTRE,
OCH NI FÅ DET SVÅRT.

NEJ, DET ÄR EN FRÅGA OM JÄMVIKT;
- NU SKALL ERT ÖVERFLÖD AVHJÄLPA DERAS BRIST,

FÖR ATT EN ANNAN GÅNG DERAS ÖVERFLÖD SKALL AVHJÄLPA ER BRIST.

SÅ BLIR DET JÄMVIKT, SOM DET STÅR SKRIVET (i 2 Mosebok 16:18):

"HAN MED MYCKET FICK INTE FÖR MYCKET,
OCH HAN MED LITET, FICK INTE FÖR LITET".

Granatäpplena sett nedifrån gatan.

Men vad gör vi i väntan på att samhället skall ändras i riktning mot denna utjämning?

Ska vi gå förbi alla tiggare - avsett om det är ligor bakom eller inte?

Vad ska vi göra med alla utförsäkrade, arbetslösa, sjuka och sönderstressade?
Individen kan aldrig bära skulden ensam, som samhället har orsakat.
Skyll-dig-själv-inställningen kan bara den girigt rike unna sig säga.

Pengar finns, men på fel ställe.

Pengar finns, men...

Några ord även om Göran Greiders kommande bok "Den solidariska genen".

Han går emot den aggressiva evolutionsteorin där själviskhet skulle gynna överlevnaden.
Nej, det är inte så, menar han, och tar hjälp av modern hjärnforskning i sitt ifrågasättande.

- Det är inte så att den som är god går under, människan har en stark altruistisk sida, menar Göran Greider.

Han ser framför sig tillvaron när människan lämnade djungeln (paradiset, tänker jag) och gav sig ut på savannen (ut ur paradiset, tänker jag), då krävdes förmåga att samarbeta och ställa upp för varann (de var nakna och hungriga, fick fixa kläder av löv och skinn samt mat till varann), för att främja släktets överlevnad.

Vill du ha lite palm-frukt?

- Godheten är i själva verket ett resultat av vår svaghet, sårbarhet och utsatthet!

Det gynnar den enskilde att vara god mot den andre.

Bibelns lag ligger djupt nedärvt i våra gener, tänker jag.
Det är bra att Göran ger motargument mot rå-biologerna, och särskilt mot cynikern Ghieslin.

- Godheten har under lång tid nedvärderats på ett dumt sätt, säger Göran.

Men pendeln svänger tillbaka nu. Vi är trötta på fokuseringen på individen och det stora självförverkligandet.
Det gav ingen full lycka.

Hur når jag lyckan?

Till sist:
Varför är litteratur och film så fixerade vid att skildra ondska?
Varför läggs det ned så mycket pengar på att visa våld, hämnd, svek, brott och straff?

Jo, människan gottar sig i sin egen synd, eller snarare, andras synd och tillkortakommande, för att själv känna sig lite bättre - för ty, så ond är ju inte jag, tänker man nöjt när man går hem från bion, och lägger en slant i Röda Korsets bössa...

Men själen skriker efter godhet!

Vi vill se försoning!
Återvändande uppgörelser där förståelse och förlåtelse gör livet gott igen.

Jag vill ha fler Nelson  Mandela.
Fler Axel som, i filmen "Fröken Frimans Krig" med Sissela Kyle, vänder om från sitt förakt, och istället visar sin hustru den största aktning och kärlek.
Fler sådana män!

Mer romantik.
Mer snällhet!

Inte mesighet, utan skarp godhet med vass egg mot den girige.

Fler diakoner som kan fördela givmilda gåvor till behövande.
Fler kristna bland politiska partier som agerar efter 2 Korinterbrevets agenda.

Naturens givmildhet.

Växande fikon och Johannesbröd.

Vad gör jag själv? Visst har jag gått förbi tiggare på gågatan.
Man kan liksom inte fråga:
- Tar ni kort? - - -

Men jag vill inte gå förbi. Försöker ha lite riktiga pengar i fickan.

Ja, jag vill ge, ända tills jag är utförsäkrad och själv sitter där med bössan....

Du minns väl det klassiska ordet om en glad givare?

DEN SOM SÅR SNÅLT, FÅR EN SNÅL SKÖRD.
OCH DEN SOM SÅR RIKLIGT, FÅR EN RIKLIG LÖN.

VAR OCH EN SKALL GE SOM HAN HAR BESLUTAT I HJÄRTAT,
INTE MED OLUST ELLER TVÅNG.

TY GUD ÄLSKAR EN GLAD GIVARE.
                                                            2 Kor 9:6-15.

Ingen har blivit fattig av att ge. Eller?

De allra spanskaste, jämviktigaste Kristus-hälsningar från
Helene Sture Tiggfelt,

- som tiggde om er uppmärksamhet - och fick den.
Tack.

P.S. Du vet väl varför avocadon har så stor kärna?
För att det i tomrummet ska få plats så mycket räkröra som möjligt!

Alltså: ju större tomrum i själen, desto mer plats för Kristus, kärnan!

Mitt i prick i Ojén.