Vem är för oss? Vem är emot?
Från det egna lilla livet till det lokala, regionala och världsvida globala - vi plågas av konflikter, farsoter och kontrollsystem.
Var finns de goda krafterna i denna kamp? Var är Gud??
Eller har ondskan börjat ta över, på allvar?
Bibeln ställer en fråga till oss, som provocerar mig. Jag har slagit upp Romarbrevet kapitel 8, där vers 31 till 39 är veckans episteltext:
OM GUD ÄR FÖR OSS, VEM KAN DÅ VARA EMOT OSS?
VEM KAN ANKLAGA GUDS UTVALDA?
GUD FRIKÄNNER, VEM KAN DÅ FÄLLA?
Rom 8:33.
Gud är den som frikänner.
Hm... det är många som kan anklaga Guds utvalda!
Kristna kyrkor kan strida mot varandra. Församlingar kan anklaga varandras teologi, domkapitel kan anklaga sina präster. Präster kan anklaga sina församlingsbor och den ortodoxa patriarken Kirill kan stödja Puttes krig intill vansinne...
Vi fäller varandra. Människan är grym. Vi fördömer hellre än att vi friar.
Det är bara det är Gud står över allt detta.
Gud är den störste domaren, som vet allt. Om då Gud frikänner, då kan faktiskt ingen annan makt fälla.
Vid tidens slut kommer det att bli mycket tydligt.
Vem anklagar Guds utvalda?
VEM KAN SKILJA OSS FRÅN KRISTI KÄRLEK?
- NÖD ELLER ÅNGEST, FÖRFÖLJELSE ELLER SVÄLT, NAKENHET, FARA ELLER SVÄRD?
Rom 8:31, 35.
Uppriktigt sagt, det är Väldigt Mycket som kan skilja oss från Guds kärlek!
Från vår mänskliga sida sett, kan jag räkna upp många situationer som kan förstöra vår Gudskontakt:
- fundamentalistiska kristna med dömande attityd, kommungubbar som vill bebygga fin åkermark, störiga grannar som aldrig är tysta, kyrkor som är sig själva nog och inte märker att de stöter ut dem som kommer, fullmäktigetanter som vill exploatera skogar för att ge plats för industrier, vaccintvång, konflikter mellan länder, Puttes galna invasionskrig med hotande överstatlighet och kärnvapen från helvetet...
Detta, och mer därtill, lägger sig som en djävulsk smog under himmelen och skymmer sikten mot stjärnorna.
Tanken skriker "Gud, var är du??"
Känslorna ropar "Gud, du måste gripa in!"
Själen piper: "Herre, överge oss inte..."
Överge oss inte!
Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?
Jo, allt detta uppräknade.
Nöden kan få oss att tappa tron.
Ångesten kan förlama så att vi inte kan använda den så konstruktivt som den var tänkt.
Förföljelser smakar mer blod är stärkt tro, svält tar död på det lilla som finns kvar.
Nakenhet skiljer oss från Gud, både såsom ekonomisk utblottelse och såsom kroppsliga våldtäkter.
Fara och svärd kan göra oss så rädda att vi vänder blicken bort från den Gud, som kan hjälpa.
Allt detta är sett från vår mänskliga sida.
Guds fiende sänder allt detta i vår väg för att locka oss bort från Gud, med skrämsel.
Men från Guds sida är det tvärtom!
Ser du oss, Herre?
Nu skall du läsa noga, för egentligen är det så här att människans kollektiva skuld av orättvisor, girigheter och konflikter borde få Gud att vända bort sin blick från vårt syndiga släkte.
Det borde vara vi som bönade och bad att Herren skulle vara oss nådig!
Det är VI orsakar nöd och ångest, förföljelse och svält, det är människan som orsakar nakenhet, fara och svärd! Det är VI som skymmer Gud!
Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?
Svaret är: vi själva!!
Det är människan själv som är sin egen fiende. Och djävulen skrattar.
Det är en avgrundsdjup klyfta mellan människan och Gud. Vi har inte en chans att överbrygga den.
I vanliga fall är det den part som har burit sig illa åt som tar initiativet till ett närmande, och aktivt försöker överbrygga gapet genom att göra offentlig avbön och erbjuda ett skadestånd.
Eller hur?
Vi går vilse.
Hur kan då Paulus i Romarbrevet påstå att inget av detta elände kan skilja oss från Guds kärlek?
I normala fall - och som det är i alla religioner utom i kristendomen - borde det stå "Vi försökte försona oss med Gud". "Vi försöker gottgöra våra fel med goda gärningar". "Vi försöker försonas genom bön, fasta, läsningar, späkningar, snällheter...." '
Men ingenting når hela vägen över gapet.
ALLA HAR SYNDAT OCH GÅTT MISTE OM HÄRLIGHETEN FRÅN GUD.
Romarbrevet 3:23.
Det är nu vi kan börja ana hur oerhört stort det är som sker genom Jesus Kristus.
I några kapitel tidigare beskrivs försoningen så här:
KRISTUS DOG FÖR OSS MEDAN VI ÄNNU VAR SYNDARE.
Rom 5.
Bibeln säger att vi blev försonade med Gud medan vi fortfarande var hans fiender.
Det är ju inte klokt!!
Så stor är alltså Guds kärlek... Går det någonsin att förstå??!
Kristus lyser från altartavlan!
TY OM VI VAR GUDS FIENDER OCH BLEV FÖRSONADE MED HONOM GENOM HANS SONS DÖD, DÅ SKALL VI NÄR VI NU ÄR FÖRSONADE, SÅ MYCKET SÄKRARE BLI RÄDDADE GENOM HANS SONS LIV...
Rom 5:10
Märker du att Paulus använder den passiva formen av verbet "försona"?
Vi har blivit försonade... vi är försonade... Inte så att det är vi själva som har försonats med Gud. Nej, det är ju tvärtom! Gud har försonat oss med Honom... utan att vi har bidragit med någonting över huvud taget...
Gud, som är Alltings början och slut, ja själva Varat, ser genom dimman av våra grovheter, svek och förtryck, med sina kärleksfulla ögon och kan inget annat än - älska...
Gud älskar oss villkorslöst, rakt ned i nöden och farorna!
Han ber oss inte ens att sluta röka innan han vill ge oss sin kärlek...
DÅ VI NU HAR GJORTS RÄTTFÄRDIGA GENOM TRO, HAR VI FRID MED GUD GENOM VÅR HERRE JESUS KRISTUS.
Rom 5:1.
Dopfunt. Försoningens plats.
Jag vet ingen litteratur, inga böcker, inga skrifter eller tal på DuTuben som är större än det som Bibeln beskriver. Det är så genomgripande radikalt!
Vi har gjorts rättfärdiga - passiv form - av Gud själv, som räknar Jesu död på korset oss tillgodo.
På korset dog vår synd med Jesus.
Vi dog med honom. Han dog för oss. Vänd det hur du vill, det blir samma sak.
Vem är emot oss?
Inte Gud i alla fall!
Det är för enkelt och för svårt, att ta emot denna rättfärdighet genom att TRO. Relationen med Jesus förlöser alltihop! Vi får frid med Gud genom Jesus, den uppståndne och himlafarne.
Osby kyrka.
Vi satt i Osby kyrka i söndags och hörde en mycket god predikan över denna text.
Guds villkorslösa kärlek blev tydlig.
- Tänk om vi kan se på oss själva med Guds ögon, sa prästen. Inte titta på oss själva i spegeln och blir misslynta, utan verkligen se oss såsom Gud ser oss - oändligt älskade!
Och tänk om vi kunde se på dem vi möter med samma Guds ögon - oändligt älskade - inte bara en bråkig granne eller störig tonårsdotter... eller galen diktator.
Gud ser igenom vårt förtryck och våra kontrollsystem och rör vid oss.
När vi får fatt i det perspektivet, då öppnar sig tillvaron igen.
Störig typ.
Guds kärlek är oändligt stor:
HAN SOM INTE SKONADE SIN EGEN SON, UTAN UTELÄMNADE HONOM FÖR ATT HJÄLPA OSS ALLA, VARFÖR SKULLE HAN INTE SKÄNKA OSS ALLT, MED HONOM?
Rom 8:32.
Men med fel perspektiv fastnar vi igen... och ångesten börjar på nytt och det är lika illa som förut.
Då tar jag det igen: ifrån Guds perspektiv är vi älskade, försonade och räddade till himmelen från denna världens förljugenhet.
Kan vi hjälpas åt att tillsammans välja Guds perspektiv?
Det är först då som Bibelns provocerande inledning vänds till ett jubel:
TY JAG ÄR VISS OM ATT VARKEN DÖD ELLER LIV, VARKEN ÄNGLAR ELLER ANDEMAKTER, VAREKN NÅGOT SOM FINNS I HIMMELEN ELLER NÅGOT SOM KOMMER, VARKEN KRAFTER I HÖJDEN ELLER KRAFTER I DJUPET ELLER NÅGOT ANNAT I SKAPELSEN SKALL KUNNA SKILJA OSS FRÅN GUDS KÄRLEK, I KRISTUS JESUS!
Rom 8:39.
Trädängel vid Osby kyrka.
Detta skall vi noga bära med oss, vi som nu sakta dras in i tillvarons yttersta tider, där nöden kommer att eskalera till en nivå som inte tidigare har funnits.
Obs! Glid nu inte tillbaka i jordelivets mörker! Njut av syrenerna och vet att när vedermödan ökar, då är vår räddning närmare sitt slutskede.
Gud ÄR för oss.
Gud står på din sida, och på min.
Alla andra krafter är mindre, och kommer att förlora i jämförelse med Guds kraft.
Låt oss stanna vid det när vi slits mellan hopp och förtvivlan.
Guds blick är större.
Guds blick är större. Graffitti i Osby.
Hoppfulla hälsningar i mörkret,
Helene F Sturefelt, V.D.M, bloggpredikant,
- som tackar Jean Paillard för din bok "Paulus i ny dager" (Natur och Kulturs förlag, 1979),
- och kollegan och vännen Stefan Johansson i Osby kyrka för din predikan.
P.S. Det är Sven-Ingvar Johansson som formgivit den fantastiska trädängeln på Osby kyrkogård!
Trädet föll, nej fälldes, men inte förgäves.
Det bodde en ängel inuti...
Gud är för oss. Trots allt!
