KULTUREN BÄR SORGEN

Avgrundsdjup sorg.

Ateister och gudsförenkande humanister samlar inte folk när sorgen drabbar...
Den filosofin är för tunn och håller inte när livet prövas till bristningsgränsen.

Inte heller räcker det med politiska uttalanden, även om den norske statsministern Stoltenberg har visat en mycket föredömlig landsfaders omsorg.

Kulturen är det som bär djupen och öppnar upp för tolkningar av det som händer.
Men när sorgen drabbade Norge och oss alla förra helgen, då ställdes många kulturarrangemang in.
Chocken över dödsskjutningarna krävde något annat.

Bön och ljuständning.

Syndaflod.

Nu, en vecka senare, går vi in i nästa fas - bearbetning.
Då är det dags för alla kulturarbetare att samla sig - Domkyrkan i Oslo!

Det är mycket bra.
Kulturen kan ge den yttre formen.
Kyrkan ger innehållet. Ett gott samarbete.

Ofta är det nöden som driver oss till Gud.
Så var det för mig, så är det för oändligt många.
Hjärtat vet att Gud är den ende som tåler den stora smärtan.
Gud själv har uthärdat det största sveket, det största våldet.

Att sitta där i kyrkan - på konsert, på begravning eller någon annan gudstjänst - ger livet en botten.
Det går inte att komma längre ned än spikarna på korset. Jesus är där.
Gud är där.
Det rymmer alla grymheter som mänskligheten har begått och kommer att begå.
Gud blundar inte.
Han vet...

Dör och uppstår.
Och samlar alla våra tårar i sin lägel.

Tårarna skymmer...

Det är detta som ger mitt liv och all sorg och plåga ett slut. Nu räcker det.
Musik och sånger ger hoppet ord och ton.
Alla vardagshjältar ger mänsklig värme.
Härlig är jorden - trots allt.
Härlig är Guds himmel - man kan längta dit...

... en himmel, ett tillstånd av total frid, av ljus och renhet, där allt förklaras och där rättvisa och försoning omfamnar varandra, som det står i Psaltaren.

Målle, inte ledsen.

Ikväll kommer Målle Lindberg till tältet i Ulvsmåla.
Han sjunger också om himlen. Han var där igår och berättade en gammal mans liv, hur Gud läkte honom och gav honom några år till.
- Jag behöver dig...

Gud behöver oss alla!
Medmänskligheten ställs på prov, och jag tror vi klarar den.
Både humanister, ateister och kristna står där sida vid sida, vid ljusbäraren.

"DE SOM SÅR MED TÅRAR, DE SKALL SKÖRDA MED JUBEL.
DE GÅR UT GRÅTANDE OCH BÄR SITT UTSÄDE,
DE KOMMER ÅTER MED JUBEL,
DÅ BÄR DE SINA KÄRVAR..."
                             Psaltaren 126:5

Helene Sturefelt
- kulturarbetare i Svenska kyrkan; andligt underhåll, inte underhållning.

Målle LIndberg i Ulvsmålatältet 2011.

FEST-I-VALEN

Festival-spex.

- Ibland känner jag mig som Jona i fiskens mage, sa hand-dockan Bengan från Lessebo.
- Hur menar du då?
- Han var också på festival!
- Nej, det var han väl inte. Han var ju fast i valfiskens buk.
- Jo men, sa Bengan, han var inte svald för alltid, han visste att Gud skulle rädda honom... och då var det ju fest i valen!

Publiken skrattade och Gospelteamet drog igång väckelsesången "Jag är så härligt löst och fri".

Dansband och Evangelium.

Men dockan gav sig inte. Han sa:
- Den där tanten som pratar om knäckebröd och att hon lever på hoppet, varför hoppade hon inte?
- Men Bengan, det är inte så det menas. Hoppet är att hoppas, inte hoppa!
- Jaha...
- Hoppet får vi från Jesus, han bor här i hjärtat.
- Hurdå?
- När vi läser Guds ord om Jesus då flyttar hans glädje in i hjärtat, ja det känns som om Jesus själv bor här inne!

Det var en underbar dialog i Ulvsmålatältet denna regniga kväll.
Med skratt och enkla medel berättade vi om vår kristna tro.
Den här härliga familjen från Lessebo med mamma Margita, Bengan bakom skynket och sonen Theodor, hade många talanger.

- Nu vill jag höra en rap.
- Nej, det heter rapp!

Så rappade den unge Theodor en minipredikan!

En rapp rapp. Rap?

Drippen dropp och drippen drapp,
Titti Sjöblom på vår trapp.
Det har regnat denna natt.
Vi vill inte ha mer drapp... och dropp och regn och....

Kvällens dragplåster var Titti Sjöblom med make Erling Eliasson.
Vilka proffs!
Hennes klara röst och varma sinne och hans humor och fingerfärdighet på den självbyggda gitarren.
De sjöng klassiker av Kaj Gullmar - som är en kvinna... men som skrev under pseudonym.
Det är särskilt bra för kvinnor att likna män...
Det är sällan det är tvärtom...

Nåväl, det var fantastiskt att få höra den synkopiskt svårsjunga Drippen Dropp med sin baktakt, men åh så snyggt de sjöng!

Suddigt, men skarpt.

I predikan blev vi påminda om mannat från himlen som regnade över folket när de vandrade i öknen i fyrtio år.
Gud har omsorg om sitt folk, oss alla än idag. Gud ger oss att äta "vårt dagliga bröd". Det berättas i Moseboken att ingen fick samla in mer än de behövde - om de gjorde det, så räckte det inte till alla, och girigheten fick mannat att ruttna...
Ta det lugnt, det räcker till alla, efter vars och ens behov.

Och jag tänker att i vår rika del av världen har vi samlat i ett sådan överflöd att våra sinnen ruttnar i jakten på mer, och i kräsenheten då vi slänger i soppåsen det vi inte orkade äta upp...
"Förlåt oss våra skulder mot tredje världen...."
Där är det ingen fest i valen...

Ändå vill jag ge dig glada hälsningar med Måttlighet denna dag,
Sture Felt,
- pseudonym för Tanten med Knäckebröden.

Titti & Erling.

TRE FRESTELSER

TRE FRESTELSER

Kan du förvandla stenar till bröd?
Vågar du utmana ödet och hoppa ned från höga höjder - i tro att änglarna ska rädda dig?
Eller: frestas du att tillbe ondskan för att vinna all makt?

Cafétältet i Ulvsmåla.

Ulvsmålafestivalen är igång och vi blandar andligt med profant.
Igår fick vi möta Ronneby Frälsningsarmé, Emilia Lindberg - släkt med Målle - Alf Lax från Göteborg och dragplåstret Siw Malmkvist.

Det lilla cirkustältet var nästan fullt och i caféet var ruljangsen igång.
Stämningen var på topp med allsång och handklapp.

Jag ska dela några tankar från min predikan denna kväll.
Följ med ut i öknen... Gud har gett djävulen tillåtelse att fresta Jesus...

Det är på tre plan frestelsen sätter in; buken, hjärtat och huvudet.
Där finns goda krafter, men de kan missbrukas.
Guds son ska prövas. Men också du och jag!
Lukas kapitel 4.

Sten-bröd.

1. Först är det buken - centrum för alla begär, i detta fallet hungern.
- Jesus, kan du förvandla dessa stenar till bröd?
Visst skulle han kunna det. Brödundret var ett faktum en tid senare. Men inte nu.
Nu är det en ren maktdemonstration för att missbruka "tecken och under".

Djävulen lockar att mätta själsig hunger med fysisk mat.
Mitt i prick! Precis så gör vi i västerlandet!
Vi frossar oss fördärvade och svälter ihjäl andligt.
Bibeln har blvivit en frysbox, inte det goda skafferi den skulle vara.

Jesus svarar:
- Människan skall inte leva bara av bröd.
"Henne Guds ord måste nära" sjunger vi i psalm 261.

2. Sedan är det hjärtat - centrum för själva livet, i detta fallet om han lockades att leka med ödet...

- Hoppa ned Jesus! Hoppa från tempelmuren! Nog kommer de små änglarna och räddar dig... säger djävulen med lenaste röst och lockar honom att utmana ödet.

Hur många av oss gör inte det? Utmanar ödet. Går det så går det. Ödestro.
Icke! Det är inte bibliskt. Det är dumhet. Och att avsäga sig sitt förstånd.

När jag satt på bussen igår, på väg till begravningskapellet, hörde jag tåget bromsa in och tuta med all kraft.
Åh nej... det är nån på spåret igen...
Bakom bergsknallen... där händer det att de går som utmanar ödet... eller de som inte vill leva längre.
Pulsen ökade och jag såg hur alla utryckningsfordon var på plats.
Tåget stod stilla, med passagerare i.
Inte mer olyckor käre gode Gud...

Vem orskade detta? Och varför?

Jesus tillrättavisade den andra frestelsen skarpt:
- Du skall inte sätta Herren din Gud på prov!

3. Den tredje frestelsen sitter i huvudet - centrum för makt och kontroll.

Nu kommer den värsta fasen - den som alla våldsmän faller för.
Hatkulturen, grundad hos djävulen själv.
- Jag skall ge dig alla dessa riken om du faller ned och tillber mig...

Varenda terrorrattack börjar här.
Även i Norge...
Men Jesus vet att den egentliga makten vilar i Guds händer.
Kärlekens makt, den annorlunda makten. Och han säger:
- HERREN din Gud skall du tillbe och endast Honom skall du dyrka.

"När djävulen hade prövat honom lämnade han honom, för en tid..."
Lukas 4:13

Vad gör man som kristen?
Jag försöker överlåta hela mig till Kristus.
- Tag hand om mina begär, i kärlekens namn!
- Tag hand om mitt liv, jag vill följa dig.
- Din kärleks makt är min kontroll, förbarma dig Herre över oss alla.
Amen.

Toppen-Siw!

Helene Sturefelt, som sjöng med till Siw Malmkvists låtar,
- Vi har det bra, här längst bak i bilen...

BÖN OCH LJUSTÄNDNING

Vid Heliga Birgittas relik-skrin.

Böneljusen börjar ta slut...
Det är många besökare i kyrkan dessa dagar.
De flämtande ljusen talar sitt tysta språk. De lyser för offren som dog i massakern i Utöya i Norge.
De lyser av förtvivlan, av tröst.
Finns hopp?

Jag vill dela en bön som jag hittade:

GUD, HJÄLP OSS ATT LEVA I EN VÄRLD SOM VI INTE KAN KONTROLLERA ELLER BEHÄRSKA FULLT UT.

HJÄLP OSS ATT LEVA MED TILLIT OCH ÖPPENHET, TROTS ATT VI ÄR SKRÄMDA AV TERRORNS KRAFT.

I VÅRA FÖRBÖNER INNESLUTER VI ALLA SOM PÅ OLIKA SÄTT DRABBATS AV TERRORDÅDET I OSLO.

HJÄLP OSS ATT LEVA I MEDKÄNSLA MED ALLA SOM DRABBAS AV MÄNSKLIG ONDSKA OCH LIVETS OFÖRKLARLIGA MÖRKER.

HJÄLP OSS ATT LEVA I KÄRLEK OCH BARMHÄRTIGHET, TROTS HATETS NÄRVARO I VÅR VÄRLD.

GUD, HJÄLP OSS ATT LEVA SÅ ATT DITT RIKE AV KÄRLEK BLIR VERKLIGHET PÅ VÅR JORD.
AMEN.

Lys, brinn, värm.

Samtidigt tänker jag att detta är en del av mångas vardag, i andra länder...
Att alltid leva på helspänn... Lever jag?
Är det någon idé att plantera sitt äppelträd?

För oss som lever i ett tryggt land, kan ändå en vardag ta plats igen - men med en större medvetenhet om våldets närhet.
Får man vara glad? Får man gå på kalas? Dansa?
Ja!
Skräcken får inte ta tag i oss så att vi tystnar.
Vi går på kalas - trots allt.
Vi dansar - trots allt.
Vi trotsar terrorn - och sjunger våra sånger om frihet och hopp.

Barnteckningar i Klosterkyrkan.

Vilka vänner är kvar?

Emma Martinovic skriver på sin blogg "Utoyahelvette":
- Jag såg djävulen skratta när han sköt.

Djävulen i Anders Breivik.
När släppte han in honom?

I brist på att bli älskad, vill vi bli beundrade.
I brist på att bli beundrade, vill vi bli respekterade.
I brist på att bli respekterade, vill vi bli fruktade.
Om inte heller det fungerar, då vill vi bli - hatade!
Någon slags känsla vill människan väcka.

Kors-träd.

Kristus talar till Heliga Birgitta, jag citerar ur hennes Himmelska Uppenbarelser, band I, sid 94:

"Jag, Kristus, är din Gud, som blev korsfäst, sann Gud och sann människa.
Jag är dagligen i prästens händer (nattvarden).
När du beder en bön till mig, så sluta alltid så att min vilja skall ske, icke din.
Många bedja ej med rätt avsikt, och därför förtjänar de ej att bönhöras."

Rätt avsikt.

Vi är hela tiden utlämnade till varandra.
Vi är i varandras händer, i busschaufförens händer, i tandläkarens...
Och Kristus är i våra händer, liksom mördaren nu är i domstolens händer.
Hur ska vi be?
Kan Guds försoning bryta ned djävulen i honom?

På Skänninge anstalt finns en klostercell. Det är kö bland förbrytarna att få komma dit... ännu mer inlåst... men på en plats där de äntligen får möta sig själva, och sin gärning.
Där finns inga "plitar" att göra sig till för.
Där är Gud, i sin renhet. Där tillfrisknar många interner.
Långsamt återvänder livet - till bot och bättring.

"Ske din vilja, icke min".

Min bön är att mördaren Anders Behring Breivik ska bli dubbelt inlåst, på livstid.
Men inte utan hopp, utan att han i en "klostercell" ska få möta sina gärningar - och Försoningen.

Helene Sturefelt
- som har dansat ikväll och tänker gå på festival imorgon, för att fortsätta dela Tro, Hopp och Kärlek.

NORGE I SORG

Där rosor aldrig dör.

Det är svårt att komma hem från semestern och läsa tidningar och se nyhetsrapporter från våldsdådet i Norge.
Är det en krigsskildring? Ett TV-spel? En terrorattack?

Ja, kanske alltihop.
Norge är i sorg och vi med dem.
I de gudstjänster jag deltagit i har förbönen hela tiden gått till de sörjande i Norge.
Predikan och ljuständning har kretsat kring att försöka hitta hoppet mitt i en sorg, som tycks komma från avgrunden...

Vilken djävulsk taktik: först spränga inne i Oslo, sedan klä ut sig till polis och åka ut till socialdemokraternas ungdomsläger på Utöya och hävda att han skulle informera om bombdådet - och sedan börja skjuta!!

Anders Behring Breivik - förförd av hatet.
Ondskans hantlangare.
Tränad med hjälp av WOW - World Of War, som många pojkar roar sig med...
Eftertanke?

Det gick inte att låsa sommarstugedörren i natt... och jag kände rädslan komma krypande... skräcken från Utöya, det kallblodiga mördandet.

Går detta att förstå?

Som präst möter jag mycket död och en hel del ondska.
Min uppfattning är att ondskan är en del av varje människa. Det är inte en psykisk sjukdom, ondskan är en faktisk möjlighet, eller snarare risk, för oss var och en.

Men den utlösande spärren kan vara ett sjukdomstillstånd.
Det kan också vara samma faktorer som finns med vad gäller suicid:

- förlust av relationer och trygga sammanhang,
- hög stressfaktor och utanförskap,
- tillgång till dödande redskap,
- alkohol eller droger (stereoider i detta fallet) som får spärren att släppa.

Träningslek?

Anders Behring Breivik har fört en detaljerad dagbok och jag läser ett citat ur Aftonbladet.
Han skriver den 11 juni om bönen:

"Jag bad för första gången på väldigt länge idag.
Jag förklarade för Gud att såvida han inte ville att marxist-islamistiska alliansen och islamister skulle ta över europeisk kristendom helt och hållet inom de kommande 100 åren, då måste han säkerställa att krigarna, som kämpar för den europeiska kristendomen, skall härska."

Det kan verka fromt att be.
Men alla böner är inte böner, i Guds mening. Det är kommandorop, önskelistor, eller ordergivning...

Människan talar om för Gud vad Gud skall göra...
Människan talar om för Gud att nu skall han välsigna det jag har hittat på...
Människan frågar inte efter Guds vilja, utan tar saken i egna händer.

Det är inte bön.

Vad var det nu Heliga Birgitta sa om de tre tjänarna?
- de som vill tjäna Gud bara för egen vinnings skull,
- de som tjänar Gud för att de är rädda,
- och de som tjänar Gud av kärlek.

Heliga Birgitta lyssnade.

Aktuellt visade bilder från den Tysta Minut som hållits på många håll i Norden idag.
Stark känsla av sammanhållning.
På Oslos gator var sorgen stor och omsorg och just kärlek till varandra var påtaglit i TV-rutan.
- Hat? Nej, ingen ska skrämma oss till att fortsätta leva vårt liv i öppenhet, sa en medelålders man.

Men jag blev mycket bekymrad när en annan ung man intervjuades:
- Vi är många som vill se honom död! Och ett antal svordomar som jag inte vill stava till.
Han förklarade sig själv som halvnorsk och hans invandrade vänner klappade honom på axeln.

Nej!
Det är just så vi inte ska möta mördaren!
Hatkulturen är inte den kultur vi vill leva i.
Det är just exakt här på denna punkt vi måste mötas och integreras!!
Här skymtade konflikten förbi...

Norge i sorg. Vi med dem.

Staffan Heimerson skriver:
"Det går en knapp kilometer lång rät linje mellan Slottet, Nationalteatern, Folketinget och Domkyrkan.
Det är grundpelare i det stabila norska samhället, med en säkrare monarki än den svenska, ett land med kultur, en demokratisk klippa och varmare religiöst än många andra moderna länder".

Domkyrkan i Oslo har agerat på ett föredömligt sätt.
Gett plats för känslor och ord som söker tröst och famlar efter mening.
Sorgen får möta hoppet.
Kan jordisk ångest få möta himmelsk frid?
Ja, det vill jag med hela mitt hjärta tro!

Heliga Birgitta får avsluta:
Hennes kallelse var att rädda den värld som förrötts av manlighet, med hjälp av jungfru Marias moderlighet.

Och jag gråter och ber för Anders mamma....
... och för alla andra mammor och pappor som mist sina ungdomar.

Frid, frid, frid.
Helene Sturefelt.

Slottet i Vadstena. Solidariska flaggor.

Regntårar på linsen.

HIMMELSKA BÄR, 3 tjänare

Röda vinbär, nordiska vindruvor.

Ledighetsdagarna flyter ihop. Det är precis som det ska!
För att skilja dem åt, delar vi in dem i bär-dagar.

- I måndags plockade vi krusbär, i förra veckan var det blåbär och röda vinbär.
I den omgången ingick ett antal fästingar som fick döden dö, medan jag försökte återfinna balansen - jag hatar dessa odjur!
Det är dags att vaccinera sig mot TBE. Jag ska inte vänta en dag till!

Blåbär och osynliga odjur.

Idag kom turen till klarbär och svarta vinbär.
Vi badar i sylt och saft.
Syltsockret klibbar ända upp i armvecken!

It´s a taste of Paradise!

Klarbär i Figgamåla.

Även Heliga Birgitta smakade paradiset.
Att läsa hennes himmelska uppenbarelser är att förnimma Guds egen röst rakt in i hjärtat.
Orden är fulla av kärlek, allvar, uppmuntran och förmaning.
Sött och syrligt, saftigt och mustigt.

Du får smaka själv av orden ur 14:e kapitlet om "Kristi ord till bruden (Birgitta) om tre slag av människor som tjänar Gud i världen".
Band I, sid 94:

"Jag är din Gud, som blev korsfäst på korset, sann Gud och sann människa i en person.
Jag är dagligen i prästens händer. (i sakramentets form).
Det finns tre slag av människor som tjänar mig i denna världen:

1. Det första är de som tror mig vara Gud, alltings givare och mäktig över allting.
De tjänar mig i den avsikten att de måtte vinna ära och timliga ting, men det himmelska akta de för intet...
Så mister de det eviga...

2. Det andra slaget är de som tror mig vara allsmäktig Gud och sträng domare.
De tjänare mig av fruktan för straff, men ej av kärlek till den himmelska härligheten.
Om de ej vore rädda, skulle de inte tjäna mig...

2. Det tredje slaget är de som tror mig vara allas Skapare och sann Gud, samt tror mig vara rättvis och barmhärtig.
De tjänar mig, icke av frukan, utan av himmelsk kärlek."

Himmelska Uppenbarelser.

Till eftertanke medan sylten svalnar:
- Tjänar jag Gud för att vinna ära, är rädd eller av himmelsk kärlek?
Vad svarar du själv, du som läser? Hur är det för dig?

Heliga Birgitta tillrättavisade många präster som missbrukade sin makt, var slappa i sin iver eller falska i sitt ämbete.
Så måste ske än idag, i varje kyrka.

Att i kärlek förmana är gott. Det är att stryka mothårs med ömsinta händer.

Himmelska bär.

Att vara kristen och bara ha den jordiska rättvisan för ögonen, är att vara mer politisk än andlig.
Att bara ha himmelen i åtanke är, å andra sidan, alltför filosofiskt och världsfrånvänt.

Hur hittar vi balansen?
Många av mina vänner som blivit frälsta med "buller och bång" från ett tidigare liv i mörker och synd, berättar med sådan stor värme just om himmelen!
De kan se skillnaden som natt och dag i sitt eget liv.

Kristus talar genom Birgitta och säger:
- Den rädde skall ej få se mitt anlete, såframt han icke gör bot och bättring från sin räddhåga.

Nu mullrar åskan in över skärgården.
Det är bäst att sluta... Himmelen har talat!

Söta och syrliga hälsningar, i lagom mått, med kärlek.
Helene Syltfelt.

BARNATRO - "LOKET"

Snart kommer den!
Min nya bok med dansbandstexter i fokus.
Här kommer ett smakprov.
På fotot ser du Ulvsmålafestivalens initiativtagare Thomas Broström i full fart med att kompa Leif "Loket" Olsson då han sjöng "Barnatro".

"Till himmelen den är en gyllne bro!"

1. LEIF ”LOKET” OLSSON

- BARNATRO

”HAR DU KVAR DIN BARNATRO IFRÅN HEMMETS LUGNA VRÅ”
Vi minns alla Lapplisa när hon förmedlade en trygg och varm Gudstro med sången ”Barnatro”.

Sången skrevs för alla som tappat sin barnatro. Nu var det Leif ”Loket” Olsson som sjöng med varm stämma tillsammans med alla i tältet.
Vågar jag verkligen lita på att Gud vill mig väl?
Livet har gett mig så många törnar. Svek, misstag och felaktiga beslut.

”Du har kanske vandrat kring och i fjärran land sökt att lyckan nå.
Du har gråtit mången gång då du hört en gammal sång, som du minnes ifrån hemmet lugna vrå. Barnatro…”

Barnatron behöver bli vuxen.
Den behöver mogna och finna Guds närhet, mitt i mörker och motgångar.
Barnatro är inte detsamma som att ha en barnslig tro. Vi får inte vara naiva vad gäller orättvisor och ondska. En mogen Gudstro hjälper oss att genomskåda utnyttjande och falskhet.

Som vuxna har vi lärt oss att se sammanhangen och försöka förstå allt vi möter.
Men det är mycket som inte ryms inom förståndets gräns.

Då kan ordet ”barnatro” få betyda vila och tillit, snarare än att vi begriper allt. Gud låter sig inte fångas i våra ord.

Gud är bortom alla begrepp.
Förståndet har sina begränsingar.
Men det har inte hjärtat!

Barnatro och vuxentro!

”…TILL HIMMELEN DEN ÄR EN GYLLNE BRO”.

Jag kan inte själv ta mig in i himmelen. Den stora livsfrågan handlar om att finna frid i sin själ.
Ibland är jag min egen fiende. Kräver allt. Jag kan inte slappna av.
Men Gud står alltid på min sida.

Och din!

Sången fortsatte:

”Likt en seglare i hamn blev du lugn i modersfamn,
ömt hon smekte dig och sjöng om himlens land.
Hennes stämma blev så varm när du lag vid hennes barm
hon din framtid lade tryggt i änglars hand.
Barnatro… ”

Några GODA ORD om Guds inititativ:

”VI HAR GJORTS RÄTTFÄRDIGA GENOM TRO.
DÅ HAR VI FRID MED GUD, GENOM JESUS KRISTUS VÅR HERRE.”
                Romarbrevet 5:1

Och medan solen gick ned över grantopparna förmedlade Leif ”Loket” Olsson den trygga barnabönen:

”Kan du bedja än som förr du alltid bad:
Gud som haver barnen kär se till mig som liten är.
Gamla mor då känner sig så nöjd och glad.”

BÖN:

GUD SOM HAVER BARNEN KÄR
SE TILL MIG SOM LITEN ÄR
VART JAG MIG I VÄRLDEN VÄNDER
STÅR MIN LYCKA I GUDS HÄNDER
LYCKAN KOMMER LYCKAN GÅR
DU FÖRBLIVER FADER VÅR.

Ur boken "Prästen Tänker i Tältet".
Helene Sturefelt
Vi ses den 27-31 juli 2011!

641:7 IMMANUEL, ISRAEL

Antiokia i Pisidien, Turkiet.

Stå upp!
Res dig i vördnad.
Sången brusar stark och mäktig:

PRIS VARE DIG, GUD FADER, SOM ALLTING KOMMIT IFRÅN
OCH GENOM VILKEN ALLT BESTÅR I JESUS KRIST,
DIN SON,
OCH ANDEN SOM BEKRÄFTAR DITT FÖRBUND: IMMANUEL.
TREENIG GUD, NU LOVAR DIG DITT FRÄLSTA ISRAEL.

Under kyrkvalven rullade lovsången.
Den latinska lovsången O quanta qualia från det medeltida 1000-talet låg på våra läppar, i svensk översättning.Orgelns brus vibrerade längs takets gamla målarfärg.
Psalm 641 vers 7 sammanfattar vår kristna tro - eller är det nyhetsrapporteringen från Mellanöstern?

Svår gränsdragning.

Jag kommer aldrig att förstå vidden av maktanspråken, landgränserna och kulturkrockarna i Mellanöstern.
Men en sak ser jag - den ensidiga förmedlingen emot Israel.
Det moderna judehatet ikläder sig den politiska korrektheten, som Krister Renard skulle säga.

Här omdagen stod det (TT-AFP):
"Israeliskt flyg bombade två platser i Gaza tidigt på onsdagen, sedan palestinier avfyrat tre granatraketer in i södra Israel.
En kvinna skadades vid flygattacken, enligt palestinska källor."

Det lilla ordet "sedan" avslöjar att det egentligen är palestinier som börjat beskjutningen, eller hur?
Men rubriken är "Israel bombar Gaza efter attack". Istället borde det stå att Palestinier fortsätter hatet mot Israel, som försvarade sig...

Anfall eller försvar? Vem började?

I lokaltidningen ondgör sig en ung socialdemokrat över att Israel bordade det enda återstående skeppet "Ship to Gaza" på internationellt vatten.
- Det är patetiskt att Israel är ute efter detta lilla skepp, säger Faraj. De förlöjligar sig. Vår insats handlar om att barn i Gaza ska få en rimlig uppväxt.

Gott så.
Men det är inte "patetiskt" att försvara sin existens att ö h t få finnas!

Faraj är andragenerationens invandrad muslim och kan säkert tillföra bredd med sina erfarenheter.
Men jag blir alltid misstänksam när en muslim yttrar sig om Israel.
Det som står om Israel och judarna i Koranen är inte särskilt vackert...

I Gaza ger Hamas islam till palestinierna och många där är glada för det, rapporterade "Människor och tro" i fredags på radions P1. Islam är bättre än den palestinska lagen, som gör kvinnor arvslösa, menade de kvinnor som blev intervjuade.

Om jag förstått det hela rätt, så har många muslimer kommit till Palestina från Syrien, Libyen m m.
Varför kan inte de återvända dit? Varför kan inte de muslimska staterna ta hand om sina egna?
Provokationen är ju så uppenbar.

Ett enda folk.

Som kristna hör vi ihop med Israel på ett särskilt sätt.
Israel är Guds egendomsfolk - även om de också kan agera fel.
Det finns ett evigt förbundsband mellan Gud och Israel.
Varför?
Inte för att de var särskilt märkvärdiga, inte för att de var perfekta, utan för att Gud älskade dem.
Och älskar dem fortfarande.

Genom Israel kommer frälsningen.
Ur detta folk har Messias trätt fram, och Från detta folk har sedan Messias, Jesus Kristus, vänt sig vidare till alla folk.

Varje söndag nämns Israel på ett eller annat sätt i våra gudstjänster, i texter eller psalmer.
Ibland hoppar jag högt, för den politiska situationen är så känslig och bibelordet kan träffa så mitt i prick.
Som svensk vill man huka sig och gömma sig och glömma sig... att man ingenting vet eller har sett eller hört...

Men jag dristar mig till att ställa mina frågor och stillsamt undra:
- Varför ifrågasätts inte de palestinska muslimernas framfart?

Turkiska druvor? Eller israeliska?

Kan Israel bli räddat?
Ja, men Guds ord beskriver hur alla först kommer att vända sig emot dem.
Jag tänker så här:
- Om det fanns ett folk som Gud har besökt, då skulle jag vilja lära känna det! Inte vända mig emot det.
Men hatet hatar kärleken.

Med glädje tänker jag på uttrycket att vi är "inympade" som vilda kvistar i det äkta olivträdet.
(Romarbrevet kap 11).
Vi som tagit emot Messias tillhör också Israel.

Dopet är förbundstecknet och det är tillgängligt för både kvinnor och män (till skillnad från den judiska omskärelsen som bara var för männen).

Immanuel = Gud med oss.
Detta ord vill jag ge till var och en som läser dessa rader - oavsett ras, religiös tillhörighet eller musiksmak!
Med oss Gud.
Gud är med dig!
Jesus Kristus tar sin boning i dig som älskar honom.

Turister? Nej, syskon i tron.

Den enda ockupationsmakt jag kan tänka mig är  - kärlekens makt.
Kantorn, kan du spela psalm 641 en gång till!
Res er upp.
Stå upp i vördnad för den Gud, som söker kontakt med varje liten människa.

Med eller utan båt.
Helene Sturefelt.

HELIGA BIRGITTAS VECKA

Nymålad ikon, Sancta Birgitta.

Hela sommaren är full med festivaler.
Så även i kyrkan. Kan du tänka dig något så motsägelsefullt som en "gudstjänstfestival"?!
Att hän-ge sig åt bön och gudstjänst.... så underbart!

Heliga Birgitta firas i Vadstena hela denna vecka.
Höjdpunkten är hennes himmelska födelsedag den 23 juli, så kallas hennes dödsdag.
Här är programmet.
http://www.vadstenaochdalsforsamlingar.se/?pg=577452641&c=5&PHPSESSID=78c0e9bf1e46bc9cc4ac627e4b7ffa4e

Dottern Katarina till vänster, Maria och Kristus längst upp,

Heliga Birgitta till höger. Kristus i mtten.

Jag har börjat läsa Birgittas himmelska uppenbarelser.
Det är en otrolig läsning som kräver sin uppmärksamhet och andakt.
De fyra banden kommer jag inte att ta mig igenom detta året...
Inte nästa heller. Det är ord att leva med, länge.

Det är skillnad på skrift och helig skrift.
Bokstäverna i varje bok förmedlar en "röst". Jag blir berörd både av Kristus själv och Maria...
Det är stort!
Och jag vill dela med mig.

Birgitta tar emot jungfru Marias ord om klädsel.
Det är en medeltida undervisning om hur den kristna tron kan bäras i kroppen.
Den följer den andliga lagen om hur Guds kärlek avslöjar vårt mörker... för att upprätta oss.
Band I sid 83.

Marias himmelsfärd, på månskäran.

DEN ANDLIGA KLÄDSELN:

"Jag är Maria, som födde den sanne Guden och den sanna människan, Guds son.
Jag är änglarnas drottning. Min son älskar dig av hela sitt hjärta.
Jag skall visa dig vilka hövitska kläder du skall bära.

Särken är förkrosselse.
Ty liksom särken är närmast kroppen så är förkrosselsen och bikten omvändelsens första väg.

De båda skorna är två viljor.
1. att bättra begågna synder,
2. viljan att göra gott och avhålla sig från ont.

Din kjortel (klänning) är hoppet på Gud.
De två ärmarna är rättvisan och barmhärtigheten.
Ty Gud gör aldrig någon rättvisa förutan barmhärtigheten och aldrig barmhärtighet utan rättvisa.

Kappan är tron.
Ty liksom kappan betäcker allt och allt innesluts i den, så kan människan fatta och nå allt med tron.
Denna kappa bör vara bestänkt med brudgummens (Kristus) kärlek:
- nämligen hur han skapade dig,
- hur han återlöste dig,
- hur han fostrade dig,
- hur han införde dig i sin ande och öppnade dina andliga ögon.

Altarskåp med Maria i centrum.

Bröstsmycket är betraktandet av hans lidande, hur han blev begabbad och gisslad...

En krona må vara på ditt huvud, så att du hellre lider slag än befläckas vidare.

Tänk icke på något annat än din Gud och skapare, ty när du har Honom, har du allt."

Jag förstår inte allt, men jag känner kärleken och ödmjukheten strömma.
Att vara kristen är att ha fått ett nytt liv - som ofta ifrågasätts.
Hatet hatar kärleken.

Men är lidandet inte större så...

Dessa andliga kläder vill jag gärna bära, osynligt över mina trädgårdsbyxor och min baddräkt.
Det är annat än den utstyrsel hårdrockarna spökar ut sig i - med undantag av det kristna bandet Stryper, som inte har behov av att leka med döden.
Jag fick just musiktidningen Sweden Rock i brevlådan och läser den parallellt med Heliga Birgittas Uppenbarelser...

Den extatiska Birgitta.

SSB - Societas Sanctae Birgittae träffas som sagt denna vecka i Vadstena.
Sällskapet föddes 1920 ur en längtan att hitta ett innerligare andaktsliv, med mässan i centrum och tidegärdsbönerna som stadig rytm.
Jag längtar dit.
Jag längtar alltid....

"BARA I DIG HAR MIN SJÄL SIN RO".
Psaltaren 62.

Guds son älskar Dig så innerligt.
Helene Sturefelt

VM I DAMFOTBOLL

Svenska bronsmedaljörer.

Det var bara nättröjan och ölbacken som fattades.
Jag har slappat och njutit av damernas VM-fotboll i Tyskland.

Vilken fröjd det var att se så mycket rent spel, där fotbollen var i centrum - och inte tacklingar, filmningar eller dåligt humör.
Damerna har lyft fram fotbollen till en sportslig skönhet.
Eller gett "rent spel" ett ansikte...

Finalmatchen igår mellan USA och Japan var en rysare.
Det var högt tempo med en gång och det ena anfallet efter det andra. Hoppsan, nu låter jag som en riktigt sportkommentator, men det får ni stå ut med en stund.
USA ledde spelet där bollen gick från fot till fot och målribban slickades gång på gång.

Sportsandan var på topp - man räckte varandra handen när man tacklat omkull någon, snyggt.
Alla trodde väl att USA skulle ta hem guldet - och vår svenska tränare Pia Sundhage var ju i teorin världsmästare ända tills de tre sista minuterna i förlängningen... då Japan kvitterade.
Hu!

Sverige förlorade bara mot - Japan.

Men att avgöra ett VM genom straffar är det grymmaste som finns.
Japanskorna var avslappnade och bara skrattade - de hade ingen prestige att förlora.
Medan amerikanskorna var paralyserade och lekfullheten och bollkänslan blev som bortblåst.
Det kunde bara gå på ett sätt...
De missade öppet mål medan Japan tog vara på sitt underläge och målsköt sig fram till guldet.
Grattis.

Det finns inget så bittert som en förlustmedalj i silver...
Jag ville nästan gråta med USA´s damlag som spelat en sån underbar fotboll - och förlorade...
Hur orkade de hålla masken?

Bronset är ialla fall en vinstmedalj över fyrorna.
Jag jublade framför TV´n när det svenska damlandslaget tog emot folkets jubel på Götaplatsen och sedan på Liseberg.

Man ska inte ta kort på TV, jag vet.

Tantvarning.

Nu till min reflexion.

När lagspelet är som bäst, är det i mina ögon en bild av himmelriket.

Alla vet sitt värde och kan sin position.
Förbundkaptenen tar vara på vars och ens talang.
Det finns tillit till varandra.
Individen är omsluten av gruppen och soloprestationer fungerar bara om man samarbetar.
De osjälviska passningarna och kämparglöden formar laget.
Ungefär som Kristi kropp i en församling.

I en församling kan inte alla vara längst fram och peta in mål.
De flesta är på "ytterkanten" och förbereder marken, lägger upp snygga passningar - vilka kan det vara? Vaktmästarna?
Backlinjen är nödvändig, de syns inte så mycket men märks när de är borta - diakonerna?

Men det Måste finnas de som är "målfarliga" i kyrkan - de som vågar gå framåt med evangeliet trots att motståndet är stenhårt.
Vi måste våga möta hånfulla kommentarer, ateistisk humanism eller ett insomnat etablissemang.
Vi måste våga gå i dialog - som här till exempel! - trygga i vår egen spelstil:
- Bottna i nåden, skapa i världen.
Detta är biskop Antjes målformulering (!). Bra.

I min spontana fotbollsteologi kan man kanske tänka sig att organisten och prästen är på mittfältet...
Att missa målet är ju synd.
Att göra mål är att frälsa från måltorka...

Språkbruket är ibland det samma!

Oförtröttlig träning.

De församlingar som fungerar bra, har en tränare/ kyrkoherde som ser både de anställdas talang och församlingsmedlemmarnas vilja att vara delaktiga.

Om man jämför antalet träningstillfällen med antalet matcher, så är de fler än matcherna.
Hur är det i kyrkan?
Om matchen är själva Gudstjänsten så frågar jag mig:
- Hur ofta tränar vi... ?

Hur ofta ber vi tillsammans? Pratar teologi? Strategi?
Hur fungerar gemenskapen?
Litar vi på varann?

Jag lämnar frågorna obesvarade.
De måste alltid hållas levande.

Sammansvetsade.

Till sist en historia från näringslivet:

En duktig säljare fick företaget att blomstra.
En dag kallade chefen in honom och gav honom en högre position - han skulle få bli mellanchef.
Efter en tid började företaget gå dåligt. Orderblocket var inte fullt och produtionen gick ned.
Den duktige säljaren vantrivdes på sin "högre" position och ingen hade kunnat ersätta honom som säljare.

Det tog tid innan ledningen förstod vad som var fel - förblindade av hierarkiskt tänkande.
Men när säljaren bad att få gå tillbaka till sitt gamla jobb, ökade produktionen igen och allt blev bra.

Alltså, rätt person på rätt plats.
Det gäller både själavårdaren, chefen, kaffekokaren och förkunnaren.

Helene Sturefelt
- vänsterytter... och målfarlig? ; )