TILL HÄRLIGHETENS LAND

Kristi Himmelsfärdsdag i Mjällby.

Har du varit på gökotta idag?
Jag har inte varit uppe i ottan och inte heller hört göken, men väl hört koralsång från kyrktornet!

Min cykel Rödabella tog mig på cykelvägen genom böljande sädesfält på Listerlandet. Mjällby kyrktorn var väl synligt och med sidovind från sydväst blåste jag fram.

Det är Kristi Himmelsfärds dag.

Jag tycker så mycket om att fira och högtidlighålla alla dessa händelser och årsdagar. Kyrkoåret och familjens bemärkelsedagar ramar in året och ger vardagarna fasta hållpunkter.

Oavsett alla världshändelser har varje familj sitt lilla universum. Det är viktigt att ta vara på! Det finns tillräckligt med bekymmer ändå. Och kyrkan ger stabilitet.

Stabilitet.

 

TILL HÄRLIGHETENS LAND IGEN
JAG SER DIG, JESUS, FARA.

MEN JAG PÅ JORDEN MÅSTE ÄN
EN GÄST OCH FRÄMLING VARA.

LÅNGT FRÅN MITT HEM JAG VANDRAR HÄR
MITT SÄLLSKAP SORG OCH MÖDA ÄR.
Sv Ps 159.

Kyrkklockorna ringde samman och vi satte oss längst bak. Bänkarna är smala i Mjällby kyrka med ryggstöd i nittio graders vinkel. Vi var absolut vakna.

Härlighetens land - var ligger det?

Vi fick höra en god predikan, där vårt svenska ord "himmel" inte helt kan rymma det som evangeliet vill förmedla.
Engelskan har två olika ord - "sky" och "heaven".
Det ena är en plats, det andra är mer ett tillstånd.

Upp i kyrktaksskyn.

Men för att krångla till det, finns det fler ord:

- Himmel, rymd och uppe i skyn.
- Heaven, space and sky.

Lärkorna slår sin drill högt uppe i skyn, raketerna far ut i rymden och Jesus far upp till "himlen"...

Härlighetens land ligger inte ute i rymden, inte uppe i skyn men förmodligen i "himmelen"...
Begreppen är lite luddiga, där poesi, naturvetenskap och andlighet snurrar runt varandra.

Och när kärleken drabbar oss, då sjunger vi:

- I'm in heaven!

Out of space, också kanske?

Mot härlighetens land!

Johan Olof Wallins psalm har följt oss hela dagen. Vi har spelat piano, sjungit och trallat.
Mitt hjärta vet att mitt hemland är i himlen. På jorden är jag en gäst och främling.

Därför blir det så fel när man i kyrkan säger vid förmedlandet av dödsfall:
- NN har tagits ifrån oss...

Nej, inte alls! Det är inte den kristna trons kärna.
Döden är inte alls ett ifrån-tagande. Det är ett hem-tagande!

Istället bör vi säga:
- NN har fått komma hem till vår himmelske Fader.

Ut ur tiden. In i evigheten. I härlighetens land.

Mot Hemlandet!

LÅNGT FRÅN MIN FADERS HUS JAG GÅR.
ACK, HERRE, HURU LÄNGE?

MEN DIT MITT ÖGA INTE NÅR
MITT HJÄRTAS BÖN SIG TRÄNGER.

DEN OUTSÄGLIG, INNERLIG
SKALL DELA SKYN OCH HINNA DIG.

Alldeles för många gör misstaget att blanda ihop de tre olika språken poesi, naturvetenskap och andlighet. Livets olika sidor behöver olika uttryck. Kropp, själ och ande!

I förra inlägget funderade jag mer kring detta.
Ingen stjärnkikare i världen kan zooma in Härlighetens land ovanför molnen, uppe i skyn bortom tid och rymd.

Men mitt hjärtas bön kan nå dit.

Når högre.

Det är det som är så märkligt och fantastiskt. Bönen färdas snabbare än ljuset. Din och min bön rör vid Guds hjärta!
Medan huvudet fastnar förtvivlat i att vilja mäta och väga allt - även det omätbara.

Ge dig!

Mitt hjärtas kärlek kan förnuftet aldrig fånga i tabeller.
Själens tro bor inte i logistik och formler.

På ett ögonblick är mitt hjärtas bön redan framme hos Gud! Ingen materia och inga tröghetslagar med grusig friktion kan hindra det.

Och inom mig jublar jag, i outsäglig och innerlig gemenskap med Skaparen själv.

Bönen delar skyn och hinner ikapp Jesus...

Skyn delar sig... och jag hinner ikapp.

EN SKYMT JAG DÅ I TRO FÅR SE
UTAV DET GODA LANDET.

DÄR DU FRÅN MIG EJ SKILJES MER
NÄR LÖST UR SYNDABANDET

BLAND HELGONEN JAG FRI OCH GLAD
FÅR BO I LEVANDE GUDS STAD.

Missförstående ateister har anklagat troende att vara i det blå... att "religionen är opium för folket". Det kan det vara när det missbrukas, men framför allt missar de en väsentlig sak:

Hoppet.

Hopp!

Det som ger mod och ork att leva vidare i denna tillvaro, som är allt annat än god många gånger.
De som genomlidit de största svårigheter kan ofta berätta att det är hos Gud i himmelen de har hämtat kraft.

Är det något att förakta?
Att döma andra utifrån sina egna reducerade måttstockar leder fel.

Jesus själv är garanten för det som sägs om Kristi Himmelsfärds dag. Vi firar en faktisk händelse som har ägt rum. Den kristna kyrkan föds genom hans död, uppståndelse och himmelsfärd.
Kristen tro vilar på faktum i historisk tid.

Och löftet som min själ vet är att jag kan blicka in i Härlighetens land med bönens hjälp.
Jag kan skymta i tro en bit av Det Goda Landet, bortom denna tillvaro.
Syndens band skall en dag upplösas.
Guds frälsande kärlek skall göra detta för oss.

Öppningen in i Härlighetens Land.

Det allvarliga i själens känsla av främlingskap är, att inte många har någon att tala med om detta.
Känslan av olycka kan driva en så långt, att tanken på döden börjar bli det enda sättet att orka leva...
Vi måste hjälpa varandra att hitta tillbaka in i livet igen!

Hoppet om Guds himmel redan här och nu kan ge kraft att bryta den onda spiralen.
Det finns ett gott liv att leva. Men syndens band som håller oss fångna måste brytas. Avslöjas.

Göras upp med.

DÄR UPPE ÄR DET INGEN NATT
OCH INGEN GRÅT OCH SMÄRTA.

DÄR UPPE ÄR MIN HÖGSTA SKATT
DIT SÖKER SIG MITT HJÄRTA.

TILL HIMLEN OCH MIN FRÄLSARE
TILL GLÄDJEN VÄRLDEN EJ KAN GE.

Fredrikskyrkan visade Min högsta skatt.

Jag önskar så att jag kunde dela min tro med dig, eller att min bön kunde bära dig igenom.

Det finns en tillvaro utan ondska, en himmelsk tillvaro utan sjukdom, smärta och död.

Varje gång jag blundar, ser jag hur jag står inför Guds tron och deltar i den eviga lovsången, tillsammans med alla Guds änglar... Den glädjen är total.
Totalt hel.
Helt och hållet ren och klar.


OCH SOM DU FOR DU KOMMA SKALL
O JESUS HIT TILLBAKA.

JAG HÄR VILL AKTA PÅ MITT KALL
JAG BEDJA VILL OCH VAKA.

JAG VET EJ STUND, JAG VET EJ DAG
MEN DAGLIGT DIG FÖRBIDAR JAG.

Ovan där.

Så finns det i varje människa både ett mikrokosmos och ett makrokosmos.
Vi kan vända oss utåt, och vi kan vända oss inåt.
Jesus har kommit oss till mötes och har delat detta livets våldsamma villkor.

Men med sin närhet har han också gett oss ett evigt perspektiv, på att jordelivet är inte allt.
Så när du känner främlingskapet komma krypande, då vet du att det beror på att du vet var du hör hemma.

I Härlighetens Land.


OCH SALIG ÄR DEN TJÄNAREN
SOM DU SÅ FINNER GÖRA.

NÄR SIST DU KOMMA SKALL IGEN
DU HONOM LOVAT FÖRA

TILL ÄRA OCH ODÖDLIGHET
UTI DIN FADERS HÄRLIGHET!

Himlen kan speglas i smutsig vattenpöl.

Tack käre himmelske Fader för ditt underbara löfte om Härlighetens Land!
Det hjälper mig att leva här och nu.
Tack Jesus att Du återtogs till Din himmelska existens, bortom kroppar av blod, svett och tårar.
Helige Ande, styrk oss och hjälp oss hålla ut här, till dess vår sista dag kommer.
Amen!


Himmelska hälsningar,

Helene Sture Härlighetsfelt,

- som fotograferade under och ovanför molnen...
- och som älskade Fredrikskyrkans gamla altaruppsats - kommer den tillbaka?
- samt ett tack till vännerna i Mjällby kyrka.

God kristen högtid.

KRISTI HIMMELSFÄRDS-KROPP

Himmelsfärd.

Jag vaknade klarvaken här om dagen med en förvissning som grep tag i mig helt.
Det hade inte med nattens drömmar att göra, inte heller med något jag läst.
Jag bara visste.

VI ÄR EVIGHETSVARELSER.

Jodå, det har jag hört många gånger. Så uppfattar jag tillvaron. Men det ovanliga var att det stod så fullständigt klart framför mig.

God morgon! Vi är evighetsvarelser!

Men hur går det med kroppen då?

                           Vilken kropp har vi efter uppståndelsen?

Detta inlägg handlar om Kristi Himmelsfärdsdag som kyrkan firar imorgon.
Hurdan kropp hade Jesus när han lämnade det jordiska livet? Var han en ande-varelse eller var han av kött och blod?

Bara en kort tid innan hade han ju mött lärjungarna, uppstånden, och åt en bit fisk mitt framför ögonen på dem för att visa att han inte var ett spöke...
Samtidigt kunde denna kropp tydligen dyka upp och försvinna som den ville, genom dörrar och så...

Till min hjälp tar jag den gode skotske teologen Tom Wright, professor i Nya Testamentet vid University of St Andrews i Skottland.

Genom stängda dörrar.

Lukas evangelium kapitel 24 ligger uppslaget.

JESUS SADE:

- JAG SKALL SÄNDA ER VAD MIN FADER HAR LOVAT.
MEN NI SKALL STANNA HÄR I STADEN TILLS NI HAR BLVITI RUSTADE MED KRAFT FRÅN HÖJDEN.

HAN TOG DEM MED SIG UT UR STADEN BORT MOT BETANIA, OCH HAN LYFTE SINA HÄNDER OCH VÄLSIGNADE DEM.

MEDAN HAN VÄLSIGNADE DEM LÄMNADE HAN DEM OCH FÖRDES UPP TILL HIMLEN.

DE FÖLL NED OCH HYLLADE HONOM OCOH ÅTERVÄNDE SEDAN TILL JERUSALEM UNDER STOR GLÄDJE.
OCH DE VAR STÄNDIGT I TEMPLET OCH PRISADE GUD.
Lukas 24:49-53.

Hyllning.

Innan vi studerar det här med kroppen vill jag lyfta fram själva himmelsfärden.

Den är ju en av de fem hörnstenarna i Jesu liv:

- Guds son född i en människas kropp, död, uppstånden, himlafaren och skall åter komma tillbaka.

Detta är det stora med Jesus!

Om han inte var död, skulle han inte kunna uppstå. Om han inte var Guds son, skulle han inte kunna lämna jordelivet på detta sätt. Om han inte var kommen tillbaka till Gud Fader, skulle han inte kunna komma tillbaka till oss.

Det ena bygger på det andra.

Och det finns ingen Jesu grav. Det finns inga biologiska ättlingar. Nej, han hade inget förhållande med Maria Magdalena - det var inte hans uppgift här.

Mitt hjärta jublar över den triumf som lärjungarna fick bevittna den dagen utanför staden.
Matteus berättar att några okända män såg lärjungarna stå och titta upp i luften...
- Varför står ni här...?

Hm, fötterna var väl precis uppslukade av molnen då... ; )

Inte hemma. Himlafaren! Jo, hemma!

Tom Wright för en diskussion om vad uppståndelsen betyder rent kroppsligt.
Paulus ägnar ett helt kapitel åt att vilja förklara, ändå är det många som missförstår.
Läs på egen hand 1 Korinterbrevet kap 15.

Det är lätt att tänka sig att "uppståndelse" betyder "liv efter döden" eller "att komma till himmelen".

Men i det första århundradets judiska värld betydde uppståndelsen ett nytt förkroppsligat liv i Guds nya värld - ett liv efter "livet efter döden" om man så vill.

Den nya kropp som man slutligen får är inte identiska med den förra.

Genom en ny skapelseakt, som endast motsvarar den ursprungliga skapelsen - kommer Gud att åstadkomma ett nytt slags material av det gamla, som inte längre är underkastat döden, skriver Tom Wright.

I fallet med Jesus så skedde det ju omedelbart, utan att hans jordiska kropp ruttnade. Därför var hans nya kropp i själva verket en omvandling av den gamla.

För oss andra vanliga människor, med kroppar som skall ruttna och med ben som kanske skall brännas upp, kommer det att kräva en helt ny skapelseakt.

Något helt nytt ur det gamla.

Det avgörande är att den nya kroppen kommer att höra hemma i båda dimensionerna av Guds värld, både i himmelen och på jorden.
Dock inte så att det blir som ett pendlande fram och tillbaka... nej.

De båda dimensionerna kommer att smälta samman till slut. Johannes Uppenbarelsebok talar mer om det.

För närvarande är våra kroppar enbart jordiska.
Jesu nya kropp hör hemma både på jorden och i himmelen.

Här skulle vi behöva justera vår uppfattning om vad "himmelen" är… men det tar vi en annan gång. Det är i korthet ingen "plats". Himlen är ett "tillstånd" bortom tid och rum.

Bortom tid och rum.

Uppståndelsen och himmelsfärden överskrider våra tankar och föreställningar med ljusår, eller hur!

Vår hjärna kan ställa oerhört stora frågor, men vi förstår inte en bråkdel.
Det är märkligt.
För mig är dessa frågor ett slags gudsbevis, precis som hungern är ett "bevis" på att det finns mat, annars hade hungern varit meningslös.
Frågan i sig antyder att det finns ett svar någonstans.

Dessutom är den här världen begränsad av synd och död, två spärrar som hindrar oss att komma vidare.
Vi har svårt att anpassa oss till Guds nya värld. Det är en del av evangeliet, där huvudordet är OMVÄNDELSE.

Här vill jag skjuta in vår tids sekulariserade predikningar som hamnar i psykologins vackra men i detta fall ytliga mål:
- Du duger som du är.

Jovisst, vår mänskovärde är oändligt. Vi är evighetsvarelser! Jag duger inte alls i betydelsen att jag kan slå mig till ro med mitt dåliga humör, mina dåliga sidor och mitt mörker inuti...

Ett sådant "evangelium" hade Jesus inte behövt dö för!!

Ingen eld utan rök.

Vår ondska och vårt hat orsakar synd som leder till död. Det är denna konsekvens Jesus tar på sig och befriar oss ifrån! Syndastraffet är lagt på honom.
Det underbara blir då en utsträckt hand från Gud till oss genom Jesus, som en räddande frälsarkrans på havet till den som håller på att gå under...

Syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn, för alla folk.

För alla svenskar. I Blekinge. I Karlskrona och i Sölvesborg.
Särskilt i Sölvesborg just nu... där en politiker skämtat mycket osmakligt om sexuella trakasserier, så pass att hon tvingas avgå.

Omvändelse och förlåtelse är det som gör att Gud når oss med sin frälsande och läkande kärlek - ända in till både kropp och själ!
Det är den dagordning som kan förändra världen.

Kristen tro når hela vägen fram, vilket ingen politik i världen gör!

För att vi skulle gå fria.

Jesus Kristus döptes på världens lägsta plats - Jordanfloden, 44 meter under havets yta.
Han gav sitt liv på Golgata kulle, uppstod igen, och med en kropp som tillhör alla dimensioner lämnar han nu Tellus, med händer som välsignar och välsignar...

Jesus är ingen död krigsherre. Han är ingen insomnad Buddha.
Jesus är den levande Gudens levande avbild, uppstigen till himmelen i elva människors närvaro.

Och han gav dem - och nu oss - ett underbart löfte:
- Att sända oss det Fadern har lovat; Hjälparen, den helige Ande.

Men villkoret var att de stannade kvar i staden tills de blev rustade med kraft.
Det är det vi firar på pingsten - den heliga Andens utgjutande.

Kraft från höjden.

Kristi Himmelsfärds dag. Kristi Flygare dag, skämtar de religionsblyga.

Den som ger löftet är inte vem som helst, det är Gud Fader, universums Skapare och Herre.

Det finns en gräns för ifrågasättande och tvivel. Den gränsen heter Mitt Eviga Väl.

När nu Gud har gett oss denna uppmaning - att invänta att bli rustad av Helig Ande - varför skulle vi misstro det??
Vänd om. Omvänd er!

Tag emot löftet! Du är fri att ta emot.

Så spännande det skall bli när den sista dagen kommer! Det blir säkert som den morgonen här om dagen när jag vaknade och var helt förvissad om att vi är evighetsvarelser.
Men då står Gud Fader framför mig och säger:

- Välkommen!

Jag kommer!

Allsmäktige Gud,
Du som sprängt tidens och rummets gränser,

Tack för att Du har upphöjt Kristus till Din högra sida.
Tack för att Han alltid ber för oss.

Ge oss, genom Din heliga Ande, kraft att berätta om Honom.
Jag ger Dig all min kärlek!
Amen.

Högtflygande hälsningar från er syster i Kristus,

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i Sölvesborg vid Valborgsmässoafton. Helgerna kommer tätt...

Himmelsk karusell.

P.S. Ett av barnen frågade:
- Men tänk om det var ett UFO som hämtade honom?

Jodå. Den filmen kan väl någon regissera...

BÖNEN och EU-VALET

EU-flaggan i topp.

Politik och religion hör ihop, men inte som maktmedel utan som konsekvens av bönen.

Jag är en mycket politisk människa, men helt ointresserad av partipolitik. Var och en lyfter fram en viktig fråga, men kväver annat.
Jag röstar alltid på valdagarna, men motvilligt eftersom jag inte har någon politisk hemvist.

Som kristen kan jag hitta goda bitar överallt, men blir också förfärad över okunskap och förakt som kan finnas för motståndaren.

Det är Bönsöndagen. Denna vecka lever vi i kyrkans rytm där fokus ligger på bönen.

Undrar vad som skulle hända ifall Sturella kikade in i de olika partiernas bönekammare...
Hur ber en socialdemokrat? Om vad ber en miljöpartist? Hur låter liberalernas bön, som inte längre fick någon svensk plats i Bryssel?

Och hur skall Gud svara??

Böneplats. Hanö missionshus.

   Gud, Du är vår tillflykt och vår starkhet.
   Tack för bönens gåva och möjlighet.

   Hör vår bön, svara oss i Din kärlek.
   Handla med oss efter Din vilja.

   Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i Dig. Amen.

Min första böneskola fick jag som tonåring då jag såg på ishockey-VM. I pausen gick jag in på toaletten och bad för det svenska laget... En dag kom jag på att det kanske fanns andra barn som också bad för sitt lag - i Ryssland och Finland...

I år spelade det unga finländska laget bäst och erövrade guldet.
Var det för att de bad mest i omklädningsrummet? Hörde Gud deras supportrars bön bäst?

Det får vi aldrig svar på.

Hej Finland.

 

Guds vilja kan vi inte styra, men vi kan lära känna den och handla efter den.
Innan Sturella prövar de politiska partiernas böneattityd så vill jag stanna upp inför bönernas bön - Fader vår.

Lärjungarna bad Jesus att lära dem bedja. Lukas återger händelsen med följande ord:

DÅ SADE HAN TILL DEM:
- NÄR NI BER SKALL NI SÄGA:

FADER, LÅT DITT NAMN BLI HELGAT.
LÅT DITT RIKE KOMMA.
GE OSS VÅRT BRÖD FÖR DAGEN SOM KOMMER.

OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SYNDER,
TY OCKSÅ VI FÖRLÅTER VAR OCH EN SOM STÅR I SKULD TILL OSS.

OCH UTSÄTT OSS INTE FÖR PRÖVNING.
Lukas 11:1-13.

            Med hjärtat fullt av kärlek.

I alla politiska partier finns bedjande människor. Överallt finns kristna som vill ära Gud och hålla Guds namn heligt.
Överallt finns människor som ber att Guds rike skall komma - bortom alla länders gränser.
Ropet på dagligt bröd finns alltid.

Men att be om sina synders förlåtelse kan bara den göra som har tillräckligt stor självinsikt och inte sätter den egna makten för Guds.

Och det sista kännetecknet på Guds vilja i bönen Fader vår är att slippa prövningar... vilket ingen gör. Det handlar om att genomskåda ondskan och definiera den, och det kan bara Guds Ande hjälpa oss att se.

Vill slippa prövningar.

Nåväl.

Europa är mångfacetterat. Det går inte att hitta EN politik som fungerar för alla länder.

Sturellas EU-credo:

Jag tror på samarbete - inte union.
Jag tror på länders självständighet - inte överstatlighet.
Jag vill ha en mångfald av länder, kultur och språk - inte likriktning och enfald.

Jag tror på varje lands rätt att bestämma över sina gränser, på samma sätt som jag bestämmer över mitt eget hus.
Jag tror på generositet - men ogillar naiviteten mot ondskan.

Ibland skall dörren öppnas, ibland skall den stängas.
Jag tror på samarbete.

Samarbete.

Jesus fortsatte att undervisa sina lärjungar.

DÄRFÖR SÄGER JAG ER:

- BE, SÅ SKALL NI FÅ.
SÖK, SÅ SKALL NI FINNA.
BULTA, SÅ SKALL DÖRREN ÖPPNAS. Luk 11:9.

EU började ju som ett fredsprojekt, med kol- och stålunionen. Världskrigen skulle inte upprepas.
Nu ser både karta och verklighet annorlunda ut.

Europas fattigare länder har fått hjälp. De rikare betalar allt mer till en organisation som sväller.
Det knorras.

Beslutsrätten flyttas allt längre bort från hemlandet. Bryssel tar över mer och mer. Självständighet och egen kontroll minskar.
Det knorras.

En människa som går utöver sina gränser blir utbränd.
En organisation som går utöver sin förmåga och sina befogenheter blir utskälld - och hotas med kollaps.

Balans mellan individualism och kollektiv är den svåraste, men mest nödvändiga.

Samarbetet måste handla om miljö- och säkerhetsfrågor.

Samarbete.

Men den "fria rörligheten" med öppna gränser fungerar inte som i paradiset. Alla är inte snälla. Problemen med terrorister, stöldligor och odemokratiska tankesystem glömdes bort, de tar sig lätt in i landet. Det är ju det som väcker ont blod!
Om ett land inte kan se till sina egna invånares säkerhet, då är viljan till öppna gränser kraftigt reducerad.

Det finns en god nationalism som värnar sitt folk, men i samarbete med sina grannar.
Den smutsiga nationalismen bygger på förakt.

Inled oss icke i frestelse.

Vi ber att Guds rike skall komma, inte tredje, fjärde eller femte riket, med en ofullkomlig människa på tronen.

Mer Guds rike!

Flyktingkrisen och integrationen är den svåraste frågan.
Italien har fått ta stort ansvar för dem som kommer från Afrika. Deras system orkar snart inte mer, och de anklagar "Europa" för att inte ta lika stor del som de gör.
Det är lätt att förstå.

Finland tar emot minst. De spelar mest ishockey...

Det finns en gräns där man inte klarar av mer. Huset är fullt. Och ångesten är ett faktum när båtar på Medelhavet drar människor ned i döden.

Katolska länder stänger mer än protestantiska och sekulära. De vet att de inte klarar/ vill integrera muslimska flyktingar - skillnaderna i människosyn, kvinnosyn och gudssyn är alldeles för stor.

Grym inställning. Eller ärlig?

Polen tillhör de länderna. De har själva genom historiens gång varit fullkomligt utplånade, uppätna av rysk kommunism, men ändå fullt existerande som folk, med eget språk.
De vill inte uppleva det igen.

Jag förstår om de håller sin dörr stängd.

Ska vi bli arga på den som inser sin begränsning?

Förlåt oss våra synder.

Gdansk. 90. Murens fall.

 

Och hur ber man i Rumänien och Bulgarien, där invånarna tar dyra lån och kör till Sverige för att tigga ihop pengar, lurade att man får en lägenhet gratis om man är gravid?
Vuxna lämnar sina barn och är borta i ett halvår... Hur är det möjligt?!

Hur kan EU ha länder som inte kan/ vill ta hand om sitt eget folk?
Det finns sociala hjälpinstanser, men de tycks vara snåla med att berätta om det för sina egna.

Vårt dagliga bröd giv oss idag...

Ja! Men hur??

Kollektivet i Europa måste stötta dessa enskilda länder till att ta större egen-ansvar. Sätt press.

Och ännu mer samarbete.

Liberalernas bön - med fritt val att leva som man vill åt alla - det gäller bara den som är rik och frisk.
Den fattige och sjuke har ingen möjlighet att välja alls. Livet eller döden...
Här har individualismen tippat över. Kollektivet måste gå in och hjälpa sin nästa.

Socialvänsterpolitikernas bön - med rättvisa åt alla - låter kollektivet bli så stort att individen passiviseras och i värsta fall kvävs.
Fattigdomen finns, den är av ondo, och de rika behöver dela med sig mer. Men inte så att egna företagare pressas av ett så högt skattetryck att anställa och arbeta blir omöjligt.

Moderaternas bön - att få behålla sina pengar - kan man förstå om man är rik och lycklig.
När de goda tillgångarna investeras i nya arbetstillfällen åt fler, då är bönen om dagligt bröd vackert besvarad.
Men den välbärgade individualisten, som inte ser sin olycksbroder, har hamnat utanför Guds rike.

Vems pengar?

 

Det där med mångfald är märkligt. Det är inte motsatsen till enfald.
Mångfald tycks vara motsatsen till normer...

Europa har länge varit ett enhets-samhälle, med kristendomen som sammanhållande etik och förståelse. Det är borta nu.

Det svåra är att när den unga generationen kastar ut detta, då ersätts kristen uppfattning av en normlöshet som många gånger går emot sig själv.
Det är inte en god mångfald att acceptera tankesystem som är varandras motsats.

När åsiktsfriheten kom, var det en självklarhet att respektera demokrati och mänskovärde.
Den utgångspunkten är annorlunda nu.
Nu är det helt och hållet individens egen åsikt som har företräde, men försök att begränsa de värsta skadegörelserna av hets mot folkgrupp.

Respekt.

Ett liv är ett liv.

Jag ska inte ta upp abortfrågan här, men måste ändå beröra den. Vi är långt ifrån klara med vad som ska vara tillåtet och inte. Europa står inte enigt alls.

I vissa argument är det den medicinska tekniken som avgör var abortgränsen skall gå.
I andra är det kvinnans eget val.
Enda gången vi är överens är när det gäller övergrepp och våldtäkt, när liv står mot liv.

Men alldeles för sällan talas det om att det finns en blivande pappa någonstans. Än mindre att det finns ett blivande barn som också har rätt till sin kropp.

I mångfaldens Europa är inte ett liv längre ett liv. Etiken bygger på andra förutsättningar, som har komplicerat mänskoblivandet enormt.
Jag får återkomma till det.
Men mitt hjärta gråter. Det var inte så här det var tänkt...

Vad är minst ont?

Utsätt oss inte för prövning.

Fälld.

Min bön är att Europa på nytt skall, med sin mångfald av folk, hålla Guds namn heligt, be om Guds rike i människors hjärtan, tvärs över länders gränser och där samarbete sker på riktigt.

Min bön är att de som roffar åt sig - de onödigt rika och alla bidragsfuskare - ska be om förlåtelse och lämna tillbaka till dem som verkligen behöver.

Jag ber också om Guds Andes klarhet att avslöja och sätta gränser mot all ondska - förstörelse av naturen, utnyttjandet av kvinnor och barn - och att hat-ideologier inte får demokratiska medel att vara verksamma.

Politiskt skräp.

Den lilla människan ropar i bön, med ord från Psaltaren:

HUR LÄNGE SKALL DU GLÖMMA MIG?
HUR LÄNGE SKALL DU DÖLJA DITT ANSIKTE, HERRE?

HUR LÄNGE SKALL TANKARNA MALA, MITT HJÄRTA ÄNGSLAS, DAG EFTER DAG?

HUR LÄNGE SKALL MIN FIENDE TRIUMFERA?

SE PÅ MIG! SVARA MIG, HERRE MIN GUD!
GE NY GLANS ÅT MINA ÖGON...
Psaltaren 13.

Se mig.

Till sist.

Bönens makt är stor. Hjärtats samtal med vår himmelske Fader är underbar. Här är en berättelse om en missionär...

Missionären tog bilen från landsbygden och körde på skumpiga vägar in till stan för att köpa dyra mediciner.
Han gick in på banken och hämtade ut pengar. En man såg honom och förstod att han var rik.
En vecka senare kom missionären tillbaka till banken och hämtade ut mer pengar.
Samme man stod där och tittade...

Och gick fram och sa:
- Förra veckan följde vi efter dig för att råna dig. Vi låg gömda i buskarna i byn där du bor, men du   hade vakter omkring dig som skyddade dig, 26 stycken. Så vi stack.

Missionären förstod ingenting. Han hade varit ensam där den kvällen. Det fanns absolut inga vakter ens i närheten!

En man hemma i församlingen hade plötsligt blivit uppmanad av Gud att be för den här utsände missionären. Han släppte allt vad han hade för händer och ringde runt till sina bönevänner.
De bad intensivt om Guds beskydd för sin vän.

En tid senare fick missionären kontakt med sina vänner där hemma. Han berättade om den märkliga räddningen undan rånförsöket i byn.
Bönemannen förstod att detta inträffade samtidigt som de bad för honom.

- Hur många var ni som bad då? frågade missionären.
- 26 stycken, svarade han...

Sände sina väktare!

Var rädd om dig. Ta Gud på allvar. Bönen likaså. Och bed för Europas enhet.

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i Sverige, Polen och på Hanö.

GÅ RUNT KROKSJÖGÖLARNA pilgrim Södra Hoka

Retreat på S Hoka.

Det var en seg backe upp.
Vandringsstarten vid Södra Hoka kursgård började med uppförsbacke.

Orkar du följa med på en pilgrimsvandring till?
Det går runt och det går krokigt, precis som det här livet vi försöker leva. Och ibland fastnar vi i gölarna.

Det är mycket nu... Förutom Lunds stifts stora pilgrimsvandring genom Blekinge och Skåne så sker andra vandringar parallellt. Behovet är stort. Den andliga längtan är djup.

Och vi har redskapen.

Andlig längtan.

Den stressade nutidsmänniskan inser att om hon inte lugnar ned livstempot, ja då går hon under. Vi går sönder. Bryts ned.
Till vems glädje?
Därför är alla dessa pilgrimsvandringar en livräddning som hjälper oss tillbaka in i livet.

Så, tack Gud för uppförsbacken! Vi fick inte upp hastigheten... Redan i starten var tempot långsamt, och andningen otränat hög.

Denna helg inbjuder Karlskrona stadsförsamling till retreat på S Hoka, norr om Karlshamn.
Vi tar Jesusorden på allvar.

KOM, LÅT OSS DRA OSS UNDAN, SÅ ATT NI FÅR VILA ER LITET.

Lunds stifts lilla stiftsgård.

Våren är i full gång att övergå i sommar. Det blommar, doftar, kvittrar, galer, sjunger och yr pollen och sälg-svansar och maskrosfrön över allt!

Ett tag trodde jag det låg övervintrad snö i vägkanten, men det var ett av lövträden som släppte sina ystra fortplantningsorgan... Sälgen. Salix, på latin. Dess mjuka "videkissar" har vuxit till långa svansar, som man nästan blir rädd för där de ligger på marken.

Skumt.

Det yttre landskapet fick nu hjälpa oss att återspegla vårt inre landskap. Träden blev vår följeslagare.

Hur rotade är vi?
Är vi som tallen, med djupa rötter? Eller som granen, med breda, ytliga rötter? På fel plats faller granen lätt när stormen kommer, medan tallen står pall...

Skumt. Snö? Nej, frömjöl i mängder!

Hur ser din stam ut?
Är barken avskavd, sårad eller seg och stark? Har den livskraft nog att "valla över" skadorna och skydda dig?

Själens sår syns inte utanpå skinnet. Men de känns. Ibland kan de inre såren göra så ont att det även värker utanpå huden.

- Rör mig inte!

Läkedomen behöver komma inifrån. Med kärlek. Och förlåtelse. Då övergår ömheten till en annan ömhet.

Såren övervallas och läker. Inifrån.

Om du vore ett träd - hur ser dina grenar ut?
Kommer grenarna direkt där nere eller dröjer det till ända upp i toppen innan det händer något?

Prova att hålla ut dina armar runt dig själv. Låt dem svänga löst runt kroppen. Sträck sedan ut dem i sin fulla längd och fortsätt sväng.
Ser du vilken stor plats du tar! Likt trädets grenar markerar dina utsträckta armar var gränsen går för din person, varken mer eller mindre.

Om någon har tvingat dig att fälla in armarna och brutit dina grenar, så är det svårt att hålla balansen. Försök!
Gud har gett oss var och en lika mycket stor plats. Var så god och ta den!
Och var rädd om din integritet - släpp inte in någon innanför armarnas cirkel om du inte själv vill det.

Integritet. Avstånd. Närhet.

Vi fortsätter jämförelsen med träden, som vi är så lika.
Din krona, hur ser den ut?
Stor och ståtlig? Eller liten och ynklig?

Vi stannade upp på grusvägen och såg oss omkring. När man vandrar har man tid att lägga märke till hur det verkligen ser ut.

En knäckt björk stod intill oss. Det var lätt att känna igen sig i den.
Slagen till marken av utmattning, sjukdom eller arbetslöshet.

En annan björk längre bort växte snett och skrumpet, utan näring med dåligt rotsystem. Ändå försökte den sträcka sig uppåt.
Som en nutidsmänniska utan kontakt med sin själ.

Men bokträdens stammar var stabila.

Stabila stammar.

Vad hjälper det om jag vinner på Bingolotto men inte känner mig själv? Eller om vi vinner på Postkodlotteriet men förlorar oss själva?

Den viktigaste uppgiften vi har är att komma i kontakt med våra äkta känslor och tankar för att veta vem vi är.

När vi lär känna oss själva, då lär vi också känna Gud.
Och när Gud kommer in i våra liv, då blir vi oss själva, på riktigt!

Under tiden går vi runt och är halvdana kopior av andra... eller en snedvriden variant av oss själva. Som den där björken...

Jesus sa:
- VAD HJÄLPER DET OM DU VINNER HELA VÄRLDEN MEN FÖRLORAR DIN SJÄL?

 Jubla min själ så grant det är!

Lövskogen var bedårande vacker omkring oss! Grönt, grönt, grönt och ännu mera grönt!
Träden växer utan bekymmer.

Vi gick ned på en stig mot en av Kroksjöarna. Där var en liten brygga och en båt. Och gott om mygg...

Naturen ger oss perspektiv. Staden förvänder perspektiven, särskilt vad gäller tid och ork.
Det är då oron kommer. Rädslan att inte räcka till. För det gör vi inte.
Bekymren tornar upp sig.
Vi vet inte var vi ska börja...

Till slut blir vi som asplöven - skakar för minsta påfrestning. Känsliga, med behov av hjälp.

Stora tallen skyddar lilla aspen.

Men här ute mitt i skapelsen, rättar allt liksom till sig och får sina rätta proportioner.

Träden talar. De visar oss sammanhang.

Utan oro.

Vi sjöng bönesången från Taizé:

KÄNN INGEN ORO, KÄNN INGEN ÄNGSLAN,
DEN SOM HAR GUD KAN INGENTING SAKNA...

Livet är krokigt.

Kroksjöarna slingrade sig genom skogen. Vi såg blått vatten både till höger och vänster, och grusvägen svängde följsamt.

På ett ställe hade de gallrat i skogen. Sly och småbuskar låg fällda för att ge plats och ljus åt dem som behövde växa sig stora och starka.

Träden växer i tysthet. Tystnad råder. Stör ej - livet pågår här...

En gren hängde över vägen så vi fick ödmjuka oss och böja oss under den. Vi stannade upp och lät det yttre tala till vårt inre.

- Röj upp! Ta bort det som är för mycket! Städa. Ge plats. Släpp in ljus.
Låt inte det ta kraft som ändå ingenting blir.

Tystnad. Ett nödvändigt pilgrimsord i protest mot allt buller, som ingenting har att säga.

Är träden tysta?
När vinden går genom dem, då talar de.
När blåsten tar tag i träden, då kan de röra sig - annars är de stilla. Det kan bli en sinnebild för oss, att när Guds Heliga Ande tar tag i oss, då kan vi verkligen både tala och röra oss!

Ödmjuka dig. Ge plats.

Enkelhet.
Vi satte oss ned vid ett vindskydd, på träbänkar som var solvarma och inbjudande.

I kanten växte ogräs. Maskros och lomme. Men, om "ogräset" har namn, då kan det väl inte vara en o-växt? Nej, just det!

Alla fick var sin liten kvist av den oansenliga växten lomme. Den är så enkel att ingen ser den, tunn och intetsägande.
Men titta noga...

Små vita fina blommor i toppen. Och fröställningarna liknar ju - hjärtan!!

Pilgrimen vet att i enkelheten går det lättare att leva. Där får kärleken plats!
Men allt som komplicerar livet, det vill vi säga nej tack till.

Lomme. Med hjärt-påsar!

Omgivningarna runt Södra Hoka är mycket vackra, har jag sagt det?!
Nu stod vi mitt emellan Kroksjöarna. Känsla av frihet grep tag i mig.

En grillplats inbjöd till rast. Den hade sitt grilljärn fastkedjat, och det ledde tankarna till frihetens motsats, nämligen bundenheten.

När vi som moderna pilgrimer talar om Frihet så hör det ihop med äkthet. Utan sanning når vi inte friheten.
När vi ljuger för oss själva, eller sitter fast i våra livslögner, då är vi verkligen inte fria!
Det går inte att tala om frihet över huvud taget om vi inte vågar genomskåda oss själva och vårt sätt att leva.

En gul fjäril fladdrade förbi. Inte bara en - flera! Det är ett tecken på att naturen mår bra och att den biologiska mångfalden fungerar.
Vilken underbar hälsning av frihet, du lilla fjäril!

Fjäril på kärrblomster.

Vi stannade lite längre, bortom tid och rum, och lät oss bli ett med gräset, vattnet och solens värme på bänken.

För många stadsmänniskor är naturen bara ett tillfälligt besök... medan stadens tekniska samhälle är det verkliga livet.
Hur har vi kunnat vända allt så till sin motsats?

Vi kände alla hur livsglädjen strömmade genom kropp och själ där vi satt, eller låg.
Staden var mycket långt borta med sin krävande ytlighet och ständiga uppkoppling till oväsentligheter.

Jag ville inte gå vidare...

Det riktiga livet.

 

 

Pilgrimens sju nyckelord är en mycket god vän, som hjälper mig hålla riktningen.
Jag lade mitt armband av träpärlor på en sten och blickade ut över stora Kroksjön.

Mitt liv har varit mycket krokigt, tänkte jag, så pass krokigt att jag ibland upplever det som att jag lever det baklänges... ungefär som roddbåten, där man ser var man har varit, men inte säkert vet vart man är på väg.

Så är det förmodligen för alla.

Utan fästpunkt för blicken ror man till slut i cirklar.

Fästpunkt.

Naturreservatet där vi befann oss har gjort fina stigar även för hjulburna vandrare. Där var det slätt och enkelt att gå. Tack.

Vi öppnade en grind och gick över en äng med smörblommor. Har jag sagt hur bedövande vackert det var? Ja, det har jag...
I naturen är andligheten en självklarhet, utan dogmer och tankesystem.

Hjärtat anar mycket väl att skapelsen har en Skapare. Så enkelt, lika enkelt som att bullen har en bagare.

Andlighet står i motsats till materialism. Tömmer vi det materiella på sin mening, då förlorar vi andligheten.
Tömmer vi andligheten på fysisk materia, ja då svävar vi i luften, utan förankring i den värld vi lever i.

Materiell andlighet. Med prickar...

Jag berättade att den andlighet jag vill ta del av inte får vara flyktig som maskrosens flygande fröer. Den får inte vara bländande gul som solrosorna, som blommar kort men sedan är över.
Min andlighet ska helst inte vara som brännässlan, som sticks och bränns med makthierarkier och fundamentalism.

Nej, den andlighet jag vill leva i är som granen... Den sträcker ut sina skyddande grenar över den som söker skydd, den ger näring med sina ätbara gröna skott och hon är städse grön, i evighet...

Dessutom påminner granen om korset. Tittar man riktigt nära kan man se att de nya små grenarna som växer ut på de stora liknar ett vinklat kors...

Jag har försökt leva som kristen på egen hand, utan bibelläsning, utan bön och gudstjänstgemenskap.
Det gick mycket, mycket dåligt...

En andlighet utan Guds ord har ju bara människans ord att hålla sig till - och det är inte andlighet!

Detta hör ihop med pilgrimsbandets sista pärla.

Delandet.

Smörblomsängen.

Omgiven av mygg och doftande liljekonvaljer funderade vi på motsatsen till delande.
Det är att behålla allt för sig själv - sin tid, sin kraft och sina tillgångar.
En sådan individualism som struntar i kollektivet blir snart till ren egoism. Det är andlighetens motsats.

Delandet botar individualistens självfixering. Den andlighet jag lever i behöver ha ett flöde till andra, i en social och diakonal omsorg som är läkande, länkad till Guds eget hjärta.

Inget träd i skogen kan leva utan de andra.

Jag såg en stor rotvälta där en liten gran hade fått fäste och växte rakt upp ur den fallna kompisen... Det var vackert! Den stora stormfällda granen med sina grunda rötter gav näring och nytt liv åt den lilla granfröken.

Liljekonvaljer ringer in Mors dag.

Våra två timmar på vandring kändes som en tidlös evighet.

Vi var tillbaka på kursgården och dess blommande rhododendron.

Det är en gåva och en ynnest att få vara på retreat några dagar, dra sig tillbaka för att hämta andan, anden.
Vi har varit i tystnad, fått del av Jesusord i meditationer i kapellet, enskilda samtal, vila och en och annan Power-nap. Kraft-tupp-lur...

Och jag vet att vi gör skillnad, även för er som inte varit med. Blotta tanken på att det finns människor som söker ett annat sätt att leva, ger en eftertanke och förhoppningsvis inspiration till att själv vilja leva så.

Lugna hälsningar från eder pilgrimsledare,

Helene F Sturefelt, trädälskare och stav-vandrare,
- som ska gå och rösta till EU-valet nu.

Lysande utsikt!

P.S. Hoppas att vi ses nästa vecka nere i Lund, då alla pilgrimsvandrare sammanstrålar till en festgudstjänst i Domkyrkan kl 11.00.

Pax et Bonum.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Sten och löv. Liv i båda.