Alcazar på Skansen i tisdags.
- Det spelar ingen roll hur du ser ut, var du kommer ifrån eller vem du älskar, alla är välkomna in i Alcazars värld!
Detta är discpopgruppen ALCAZAR's trosbekännelse.
Skulle inte den kunna passa i kyrkan också?
Make love, not war...
Discobudskap.
Just nu rasar en debatt i vår lokaltidning angående samkönade vigslar.
En kyrkoherde har hjälpt ett lesbiskt par att ordna sin vigsel, men han var inte beredd att viga dem.
Grannpastoratets kyrkoherde hade en annan bibelsyn, och vigde de två kvinnorna med glädje i sin kyrka.
Paret har hela tiden blivit väl bemött.
Men principdiskussionen har blivit högljudd efteråt, med lösryckta bibelcitat och känslomässiga utfall.
Ja, frågan är känslig!
Som alltid när det handlar om kärlek.
Livsglädje.
Här om kvällen satt jag och kopplade av framför TV'n och njöt av Alcazars konsert från Skansen i Stockholm.
Du får stå ut med att bilderna är suddiga - nu har tant fotograferat skärmen igen... - men det är budskapet jag vill fokusera på.
Bland publiken skymtade pridefestivalens regnbågsflagga.
Alla var glada.
Att acceptera alla människors kärlek och välsigna alla som vill leva troget - är inte det kyrkans budskap?!
Vi borde inte ha problem med detta...
Andreas, homosexuell.
När Jesus instiftar det nya förbundet med sitt blod - i bröd och vin - då är det för att uttrycka en kärlek som går långt utöver alla mänskliga gränser.
TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN...
BÄR VARANDRAS BÖRDOR, SÅ UPPFYLLER NI KRISTI LAG...
SÅSOM JAG HAR ÄLSKAT ER, SKALL NI OCKSÅ ÄLSKA VARANDRA...
DETTA HAR JAG SAGT ER FÖR ATT ER GLÄDJE SKALL BLI FULLKOMLIG.
Glädje.
Var stolt över denna kristna Gudskärlek i Jesu namn!
Det står inte att Gud bara älskar halva världen... möjligen de som försöker vara perfekta, eller bara de som går i kyrkan... Nej!
Det står inte att vi skall lägga på varandra tyngre bördor... Nej.
Det står inte att vi skall älska bara några och hata de olikadana... Nej.
Jesus talar inte för att kraven skall vara övermäktigt fullkomliga och allvaret så helvetesnattsvart att ingen orkar med livet... Nej! Han talar om Glädje!
Sångglädje.
Eller som Timbuktu sa här om dagen:
- Jag är inte ute efter att mäta folk, utan att möta folk...
För mig är detta redan som ett Jesus-citat. Tack Timbuktu - du har förstått vad det handlar om!
Det har Andreas Lundstedt i Alcazar också, menar jag.
Det fick hela Allsång på Skansen att förvandlas till All-dans!
Accept. Respekt.
Och jag tog några glada skutt på mattan.
Dans-glädje.
Jag lever med veckans evangelietext där det talas om falska profeter, som känns igen på sin dåliga frukt.
Matteus återger också hur Jesus varnar för prat-bekännarna som säger "Herre, herre" men som inte lever efter Guds vilja.
Det gäller alla religioner och sammanhang, tänker jag.
Man kan lura människor, men inte Gud. Tack och lov!
Jesus säger till alla religiösa förtryckare och lag-hållare, som saknar kärlek:
- JAG KÄNNER ER INTE.
FÖRSVINN HÄR IFRÅN, NI ONDSKANS HANTLANGARE.
Bergspredikan Matt. 7:15-23.
Vinna eller försvinna.
Vill vi mäta människor, eller möta människor?
Det som gör att jag stannar kvar i kyrkan är den överväldigande majoriteten människor som visar att man vill möta... inte mäta.
Som accepterar, inte fördömer.
MED DET MÅTT NI MÄTER MED, SKALL NI OCKSÅ DÖMAS MED.
Matteus 7:2
Våra måttstockar drabbar oss själva hårdast.
Under mina ungdomsår fördömde jag skilsmässa å det skarpaste. Det gjorde så ont och måste vara fel, fel.
När jag sedan drabbades som vuxen, förstod jag hur svårt det är med nära relationer... och blev tuktad av livet självt.. och av mina egna hårda, omänskliga domar.
Hur illa får man göra varandra? Mer? Eller mindre?
Helst mindre...
Jag hörde Jesus förmana mig i mitt inre.
Helig Ande påminde mig om citatet ovan.
Avslöjad som farisé? Men jag kom ut som befriad av evangeliet självt. Lite mer ödmjuk.
Med förlåtelsen som livsgrund.
Fundamentalister av alla slag missar ofta målet.
Det spelar ingen roll om vi då kommer ifrån Sverige eller Syrien. Vi måste tänka bakom orden för att komma åt själva kärnan.
Nu tar vi en annan infallsvinkel, alltmedan den glada discopopen dunkar på.
Det är Aftonbladets ledarsida som den 29 juli menar att Pridefestivalens regnbågsflagga är kidnappad av brunskjortorna.
Linnea Swedenmark skriver om två personer som ordnade ett eget Pridetåg i Järva, utanför Stockholm, i en invandrartät del av kommunen.
- Initiativtagarna beskriver i en egen artikel hur hatiska värderingar mot olika sexuella minoriteter kom till Sverige med invandringen.
Linnea gör sin analys:
- De ordnar inte paraden för att de plötsligt är intresserade av mänskliga rättigheter.
De gör det för att skapa konflikt.
Hon fortsätter:
- Pridetåget i Järva är ingen kärleksfest. Det är en del i en politisk strategi där muslimer alltid är fienden.
Slut citat.
Åter igen, det är syftet som avgör om våra handlingar är en god frukt eller en illasmakande.
Det svåra är, när olika frågor kidnappas, att det blir ännu svårare att komma till själva saken.
Vi låser in varandra med olika stämplar och lyssnar inte längre.
Så kan vi inte ha det i en demokrati.
Dansen kommer av sig. Discolampan glittrar inte.
Stolta pridetåg och högljudda festivaler - ja, det behövs säkert tills frågan normaliserats.
Men sedan behöver vi komma in i ett lugn där acceptans råder, utan att misstänkliggöra varandra.
Och hellre randig skjorta än brun...
Jag tror att kyrkan i alla tider behöver "börja om" för att tänka klart i sin samtid.
Traditioner kan vara bra, men det är tidsbundet, vilket inte Guds kärlek är.
Så dagens inlägg får bli ett JA till Alcazars Credo:
- Det spelar ingen roll hur du ser du, var du kommer ifrån eller vem du älskar, alla är välkomna in i Alcazars värld!
I kyrkans också.
Bara vi älskar. För det är det som är vår uppgift!!
Glittrande kärlekshälsningar från privatbloggaren
Helene Sture Discofelt,
- tuktad, men inte knäckt.
Och gärna med lite paljetter på tröjan...
Våra måttstockar drabbar oss själva hårdast.
Under mina ungdomsår fördömde jag skilsmässa å det skarpaste. Det gjorde så ont och måste vara fel, fel.
När jag sedan drabbades som vuxen, förstod jag hur svårt det är med nära relationer... och blev tuktad av livet självt.. och av mina egna hårda, omänskliga domar.
Hur illa får man göra varandra? Mer? Eller mindre?
Helst mindre...
Jag hörde Jesus förmana mig i mitt inre.
Helig Ande påminde mig om citatet ovan.
Avslöjad som farisé? Men jag kom ut som befriad av evangeliet självt. Lite mer ödmjuk.
Med förlåtelsen som livsgrund.
Många livsöden samlade.
Fundamentalister av alla slag missar ofta målet.
Det spelar ingen roll om vi då kommer ifrån Sverige eller Syrien. Vi måste tänka bakom orden för att komma åt själva kärnan.
Nu tar vi en annan infallsvinkel, alltmedan den glada discopopen dunkar på.
Det är Aftonbladets ledarsida som den 29 juli menar att Pridefestivalens regnbågsflagga är kidnappad av brunskjortorna.
Linnea Swedenmark skriver om två personer som ordnade ett eget Pridetåg i Järva, utanför Stockholm, i en invandrartät del av kommunen.
- Initiativtagarna beskriver i en egen artikel hur hatiska värderingar mot olika sexuella minoriteter kom till Sverige med invandringen.
Linnea gör sin analys:
- De ordnar inte paraden för att de plötsligt är intresserade av mänskliga rättigheter.
De gör det för att skapa konflikt.
Hon fortsätter:
- Pridetåget i Järva är ingen kärleksfest. Det är en del i en politisk strategi där muslimer alltid är fienden.
Slut citat.
Åter igen, det är syftet som avgör om våra handlingar är en god frukt eller en illasmakande.
Syftet gott.
Det svåra är, när olika frågor kidnappas, att det blir ännu svårare att komma till själva saken.
Vi låser in varandra med olika stämplar och lyssnar inte längre.
Så kan vi inte ha det i en demokrati.
Dansen kommer av sig. Discolampan glittrar inte.
Stolta pridetåg och högljudda festivaler - ja, det behövs säkert tills frågan normaliserats.
Men sedan behöver vi komma in i ett lugn där acceptans råder, utan att misstänkliggöra varandra.
Och hellre randig skjorta än brun...
Vi är inte 40 längre.
Jag tror att kyrkan i alla tider behöver "börja om" för att tänka klart i sin samtid.
Traditioner kan vara bra, men det är tidsbundet, vilket inte Guds kärlek är.
Så dagens inlägg får bli ett JA till Alcazars Credo:
- Det spelar ingen roll hur du ser du, var du kommer ifrån eller vem du älskar, alla är välkomna in i Alcazars värld!
I kyrkans också.
Bara vi älskar. För det är det som är vår uppgift!!
Älska. Varandra! Och disco...
Glittrande kärlekshälsningar från privatbloggaren
Helene Sture Discofelt,
- tuktad, men inte knäckt.
Och gärna med lite paljetter på tröjan...
