Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 28 februari 2011

MORDET PÅ OLOF PALME

Sydöstran 28 mars 2011.

Runt om i landet högtidlighålls minnet av mordet på Olof Palme.
Det är 25 år sedan han mördades på öppen gata.
Här är min enkla minnesbild.

1986 var jag student i Lund. Vi hade sedan länge planerat en husfest lördagen den 1 mars.
När beskedet nådde oss att stadsministern var mördad, spred sig samma overkliga känsla som överallt i Sverige.
- Det kan inte hända! Inte här!

Det var som om alla dåliga våldsfilmer blev verklighet.

Och i vår lilla värld var frågan:
- Ska vi ställa in husfesten eller genomföra den?
Vad skulle Olof Palme tyckt?
WWJD - What Would Jesus do?

Ska livet fortsätta när katastrofen inträffar?
Både ja och nej.
Det måste stanna upp, till eftertanke.
Men samtidigt behöver vi mat och närhet.

"Älskad och hatad".

Just nu i Libyen uppmanas yrkesfolk att gå till sitt arbete för att samhället inte skall stanna av.
Det är viktigt att bagarna bakar sitt bröd till folket, så att de orkar hålla ut tills demokratin segrar.

Tomegapsgårdens studenthem beslöt till slut att genomföra festen.
Det viktiga var att man kom samman och träffades, för att prata om vad som hänt.
Det blev ingen dans precis den kvällen, men samtalen var viktiga.

Jag minns att jag som barn var rädd för Olof Palme.
Så fort TV visade något reportage, såg jag en arg människa gunga på tårna och säga aggressiva och utmanande saker.
Jag är inte politiskt skolad, det dröjde lång tid innan jag förstod hans betydelse, både för inrikes- och utrikespolitik.
Med resepkt firar jag hans minne idag.

Ännu har ingen kunnat axla hans ledarskapsmantel.
Jag vet vem jag skulle vilja se som partiledare för socialdemokraterna - nämligen en kollega och mycket skicklig skribent:
- Helle Klein.

Vem kan ta över?

"Tänk på döden" står det på porten till ett kyrkogårdskapell.
Vår tid gör allt för att fly detta oundvikliga faktum.
Men det verkar som om de som har döden med i livet som en levande faktor (!) lever mer realistiskt och äkta.

Döden är vår bästa läromästare vad gäller att skala bort oväsentligheter.
Döden lär oss ta vara på tiden. Och varandra.

Predikarens bok i Gamla Testamentet är full av sådana här uttryck.

"Vad som är slutet för envar må alla levande betänka".

Ordet "Tomhet" återkommer gång på gång.
Inte roligt att läsa...
Man kan tro att Predikarens författare menar att livet är meningslöst.

"Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är tomhet!"

Men det hebreiska ordet som används betyder snarare "övergående" eller "begränsat".
Det är stor skillnad mellan meningslöst och begränsat, läser jag i en kommentar.
När vi förstår att tiden vi har fått är begränsad, och att vi inte kan göra något åt det, blir den paradoxalt nog fylld av mening, skriver Robert Eriksson.


återkommer-lljö b..............
F´låt, telefonen ringde. Fick ett dödsbud..... usch, så konstigt...


Begravnings-knäcke...

Förrförra veckan låg denna hälsning på stolen i begravningskapellet...
Ett begravningsknäckebröd och ett varmt leende från en av våra underbara begravningsentreprenörer, som gör svåra stunder lättare att ta sig igenom.
Tack Bjarne!

Vill avsluta med Predikarens vackraste ord:

"Allt har Gud gjort skönt för sin tid.
Ja, Gud har också lagt evigheten i människornas hjärtan,
dock så att de inte förmår till fullo fatta det verk som Gud har gjort."
Pred. 3:11.

Gud, tack för evigheten. Amen.
Helene Sturefelt

MUSLIMSKA BRÖDRASÄLLSKAPET

Här kommer ännu en artikel av KRISTER RENARD, Uppsala.
Med vass och kritisk blick skriver han om sin uppfattning av Muslimska Brödrasällskapet.

Bakom allvaret ligger ordet "Ty så älskade Gud hela världen..." även de folk vi inte känner.
Vi är många som ber för Libyen och Egypten just nu.
Vi är många som ber för muslimer  att de ska hitta hem till den Gud som älskar.
Vi är många som ber att de kristna ska orka stanna kvar där de är, så att Mellanöstern inte blir tömd på budbärare om Guds kärlek.

Som vanligt är Kristers artikel lång.
Hans länkar fungerar tyvärr inte här.
Läs inte om du inte har tid. Då är det bättre att gå vidare.

ALLT STÅR VÄL TILL.... ELLER ?
KRISTER RENARD skiver:

Tänkte ge lite mer information om Muslimska Brödraskapet (Per-Albin Hanssons ideologiska bröder om man får tro Matthias Gardell), vilka omnämndes i en av mina senaste bloggar.
I norsk TV sändes i november 2010 en dokumentär om Brödraskapet. Programmet var gjort av en iransk invandrare, som flydde från Iran till Norge för att han ville leva i religiös och politisk frihet.
Han vill definitivt inte leva i ett Norge med sharíalagar, vilket Muslimska Brödraskapet vill införa.

Speciellt du som tror att jag överdriver när jag skriver om faran med islam bör se detta program (det kan ses här). När du sett detta program kan du svara på följande två frågor:

1.Tror du att programmet ger en helt felaktig bild av Brödraskapet?

2.Vill du leva i ett Sverige och ett Europa där Brödraskapet har den absoluta makten?

3.Om Du svarat nej på fråga 1 och 2, vad tänker du göra åt saken? Om du inte gör något, kommer du (om du är ung) eller dina barn att vara medborgare i det nya Kalifatet, där prästerna bestämmer och där unga våldtagna kvinnor (som våldtagits av t ex sin egen farbror och inte vågat ropa på hjälp, eftersom de fruktar att släkten kommer att tro att de förfört farbrorn) stenas.

Simon Wiesenthalcentret har precis i dagarna publicerat ett dokument där man ingående granskar Muslimska Brödraskapet.Titeln är “'Hitler Put Them in Their Place': Egypt’s Muslim Brotherhood’s Jihad Against Jews, Judaism, and Israel [Hitler satte dem på plats: Egyptens muslimska Brödraskaps Jihad mot judar, judendom och Israel]” (dokumentet kan läsas här i sin helhet).

Visst får rubriken oss att tänka på Per-Albin Hansson och den svenska folkhemstanken, eller hur?
Det är ju varje fall så Matthias Gardell tycks se på saken. Du som tycker att jag överdriver när det gäller Brödraskapet, läs detta dokument!!!

Tv5 har börjat visa en programserie med titeln ”Den hemliga miljonären”. Idén har man fått från bl a USA och England, där man sänt en sådan serie i flera år.
Tanken är att en miljonär bosätter sig incognito i en fattig stadsdel. Han/hon låtsats sedan vara en vanlig människa och arbetar t ex som jobbare på någon arbetsplats (ibland på det företag han/hon själv äger).
Där lär han känna olika personer och deras öden.

Så småningom hittar mijonären en person (eller flera) som är i akut behov av hjälp eller förtjänar uppmuntran och avslöjar då vem han/hon är. Och så får personen i fråga kanske sin utbildning till läkare betald eller får pengar till handpenningen på huset eller vad det nu kan vara.
Ibland är upplösningen väldigt rörande.


Nu skulle man göra ett avsnitt med den rika hotellägaren Salka Börjesson Eynon, som lämnar sin vardag för att bo i en invandrartät stadsdel i Malmö (i programbeskrivningen sägs Rosengård, men det är tydligen fel, det skall vara Södra Sofielund). Jag saxar från Aftonbladet den 22/2 2011 (artikeln kan läsas här).


I kvällens avsnitt av "Den hemliga miljonären" är det förmögna hotellägaren Salka Börjeson Eynon, 48, som lämnar lyxiga vardagen för att bo i ett av Malmös stökigaste områden: Rosengård.
Redan vid ankomsten blev hon och produktionsteamet utsatta för gatulivet. Tittarna får se hur kameran sluttar neråt mot marken när stämningen blir allt mer hotfull.

– Stäng kameran nu för helvete, skriker en av männen som omringar dem.

– Sen kom det fram flera andra och då skrek de "Vi har våra egna lagar. Ni har inget här att göra". Det kändes väldigt osäkert, säger Salka.

– Det är inte frågan om de hade vapen eller inte. Det har de ju där, fortsätter hon.
På länken kan man också se ett filmavsnitt från inspelningen.

Det är uppenbart att muslimska ungdomar anser att de äger vissa delar av Malmö.
Man kunde tycka att de skulle uppvisa någon form av tacksamhet för att de fått komma hit, att de fått ta hit sina anhöriga, att de får gratis skolgång, sjukvård etc, trots att de många gånger inte betalt in ett enda öre till svenska samhället, dvs de försörjs av svenska skattebetalare.

Invandrare från Sydamerika, Polen etc uttrycker ofta tacksamhet gentemot sitt nya land. Och vill inget hellre än integreras. Och försöker dessutom göra rätt för sig.
Dessvärre tycks tacksamhet inte ligga för muslimer (självklart finns det muslimska invandrare som är tacksamma, men dessa märks knappast).

Islam gör ju anspråk på världsherravälde och kräver att alla skall underkasta sig denna religion, antingen genom att bli muslimer eller genom att leva i ett apartheidliknande tillstånd gentemot muslimerna.
Varför skulle man då vara tacksam för att man fått komma till Sverige?
Sverige kommer ju snart att vara en del av Kalifatet och man tar ju bara för sig av det som i princip redan tillhör islam.


Vi kommer att få se alltmer av detta. Malmö är bara början. Till slut kommer situationen att bli helt outhärdlig och då kommer vi att få våldsamma konflikter mellan muslimer och andra grupper i Sverige (och Europa).
Och förmodligen slutar det med ett blodigt inbördeskrig (det är min absoluta övertygelse).

Islam är nämligen omättlig och går inte att förhandla med. Det är ju så ondskan alltid fungerar.
Islams absoluta och icke förhandlingsbara mål är att erövra Europa och införa sharíalagar (och sedan erövra hela världen).
Förhandlingar och diskussioner kan inte hindra detta, enbart fördröja det oundvikliga slutet.
Samma sak gäller situationen i Mellanöstern. Inga förhandlingar kan skapa verklig fred mellan araber och judar, så länge som islam har något som helst politiskt inflytande.

De fredsavtal som just nu finns mellan Israel och Egypten respektive Jordanien är bara tillfälliga, i väntan på att islam skall bli tillräckligt starkt för att krossa Israel en gång för alla och sedan utrota det judiska folket från jorden yta.
Ur islamisternas (och dessvärre också ur islams) synpunkt finns inget annat slutmål. Den enda fråga som återstår är hur stor del av muslimerna som stöder islamisterna (dessa tolkar Koranen och hadítherna helt korrekt, därför är det endast avfälliga muslimer som vill ha en permanent fred med Israel och den kristna världen).
Tyvärr tror jag det är en förkrossande stor del som stöder islamisterna.

Hur stor del av tyska folket stödde Hitler?
Det finns inga exakta siffror, men man vet i alla fall att det var en mycket, mycket stor andel.
Därför anser jag att det är fel att säga att nazisterna genomförde Förintelsen. Det var de tyska och österrikiska folken som genomförde Förintelsen (plus en del andra folk; ukrainare, ester, letter, litauer, vitryssar, ungrare, rumäner för att nu nämna de allra värsta förbrytarländerna).


Det hade gått att stoppa Hitler innan Andra Världskriget bröt ut. Hade man lyssnat på Churchill hade tiotals miljoner människoliv sparats.
Nu gjorde man inte det.
I stället försökte man förhandla med Hitler för att visa hur god och snäll man var. Detta ledde till minst 50 miljoner döda. Var Chamberlain verkligen så god och snäll? Churchill kallades för övrigt ”krigshetsare” i svenska media före krigsutbrottet. Det är ju så den politiska korrektheten fungerar.

Än är det möjligt att stoppa islamisterna i Europa. Eller skall vi göra samma misstag den här gången som när det gällde nazisterna?
Både islamister och nazister är samma andas barn och har samma slutmål på sin agenda.
Väntar vi för länge med att sätta ner foten blir priset fruktansvärt högt (om vi nu inte böjer oss under islam och blir antingen muslimer eller dhimmis).

Vi måste visa muslimerna i Europa att vi inte accepterar det som pågår.
Jag anser t ex att de muslimer i Malmö, som hotade tv-teamet där och som hävdade att de har sin egna lagar, skall fråntas sitt svenska medborgarskap och utvisas till de länder de kommer från.
Punkt slut!
Endast sådana signaler kan hindra en utveckling mot det inbördeskrig, som jag tyvärr tror kommer att drabba oss.



Jag såg f ö att Polishögskolan skulle besöka Moskén vid Medborgarplatsen för att ragga elever där.
Man vill ha en mångkulturell poliskår. Och det låter ju bra. Och det är bra.
Problemet är bara att Moskén vid Medborgarplatsen är en tummelplats för islamister.

I flera reportage med dolda mikrofoner har man bandat predikningar där som talar om judarnas utrotande och som förhärligar terror på olika sätt.
Är det sådana poliser vi vill ha i vårt land?
Som vid ett större terrordåd, när det kanske blir eldstrider mellan polis och islamistgrupper, börjar skjuta sina egna kollegor i ryggen. För det är precis vad som kommer att hända.
Det är därför som muslimer inte får göra lumpen i Israel. Israelerna har lärt sig detta ”the hard way”.
En muslims högsta prioritet ligger inte mot sitt land utan mot islam.
Druserna, som bor i Israel får däremot göra lumpen, eftersom de alltid är lojala mot det land de bor i.
Det är en del av den drusiska religionen, precis som att Bibeln uppmanar de kristna att vara lojala medeborgare i sina respektive länder.


Det tycks som att svenska folket (och hela Europas folk) är ett folk som med fri vilja arbetar på sin egen undergång.
Det är fascinerande och samtidigt äckligt att se.
Jag förstår inte riktigt hur det blivit så. Framtiden ser sannerligen mörk ut för vårt land och hela Europa (speciellt Västeuropa).
Det enda som skulle kunna rädda oss vore ett direkt ingripande av Gud.

Svenskarnas längtan efter sin egen undergång framgår allt tydligare. I höstas ankom drygt 200 asylsökande till Frösö Park, gamla F4, på Frösön.
En av de asylsökande, som kom från Somalia, angav som skäl varför han borde få stanna i Sverige:
– Jag är duktig på fotboll. Finns det någon fotbollsklubb här i Östersund som behöver en bra spelare. Jag är bra, förklarade Drogba Dini.

Endast två av de 200 har fått asyl i Sverige (fotbollsdrömmar är inte något giltigt asylskäl).
Några av de som fick avslag tog då ut sin ilska – på boendet. Man slog helt enkelt sönder rummen och klottrade på väggarna.
Nu pågår en totalrenovering av boendet i väntan på turisterna till våren och sommaren.

Med anledning av vandaliseringen av flyktingförläggningen frågade Östersundsposten ett antal boende i Frösön om man ska ta emot fler flyktingar.
Man tycker att invånarna i Frösön skulle vara upprörda eller arga på grund av det som hänt.
Alla intervjuade svarade dock ja på frågan (nu vet man ju inte om tidningen tog bort de svar som var kritiska till invandring).
Det är till att vara med i Godhetskören (här kan läsaren ta del av några av svaren ). Man riktigt ser (det finns bilder på de som svarar) hur snälla de goda Frösöborna är, när de avger sina politiskt korrekta svar, vilka applåderas av alla rekordeliga människor.

Och visst, jag tycker att vi skall ta emot invandrare.
Men jag tycker att vi i första hand skall koncentrera oss på att hjälpa människor i sina respektive länder eller i närområdet (där så är möjligt).
Då kan vi hjälpa 100 gånger fler

Men även om vi skall ta emot invandrare i rimliga mängder, tycker jag inte att vi skall acceptera att invandrare tar över delar av våra städer, att de hotar svenskar som demonstrerar för Israel eller hotar yttrandefriheten i vårt land. Sådana invandrare skall omedelbart fråntas sitt svenska medborgarskap och skickas tillbaka till sina hemländer.



Fortsätter vi på den farliga och självdestruktiva väg vi anträtt, kommer vi snart att ha verkligt invandrarfientliga och rasistiska partier i vår riksdag. Och dessa kommer att få allt större makt.
Det skulle förvåna mig om SD får mindre än 12 procent i nästa val. Och då kommer också de invandrare som vill integreras och som vill vara lojala svenska medborgare och som vill försörja sig, och som är värdefulla för vårt land, att drabbas.
De invandrare som kastar sten på demonstrationer som stöder Israel, som hotar vår yttrandefrihet etc är inte en tillgång för vårt land. De är en belastning och har inget här att göra. Vi har ingen skyldighet att hjälpa sådana människor.

Jag kommer säkert att vara död innan det blir verkligt otäckt i vårt land.
Det kommer förmodlgen att dröja minst 25 år eller kanske mer (men det kan också gå fortare). Så ärligt talat struntar jag i hur det går för Sverige och Europa. På sätt och vis tycker jag det vore rätt åt svenskarna och européerna om de blev tvångsislamiserade och tvingades gå omkring i niqab och att all icke-islamsk kultur förbjöds. Det vore ett lagom straff för svenskarnas israelhat.

Men det som gör mig ledsen och också mycket förvånad, är svenska folkets likgiltighet inför sina egna barns framtid.
Vill man verkligen lämna efter sig ett Sverige till sin barn, där inbördeskrig rasar och där bussar och tunnebanor självmordsbombas dagligen? Jag har svårt att tro det.

Men varför accepterar man då islamiseringen av Sverige?

Och hur tänker man när det gäller de homosexuella, som man ju säger sig värna om. Enligt hadítherna och sharíalagen skall en ogift man som begår en homosexuell handling straffas med 100 piskrapp medan en gift man skall stenas till döds.
Tänker svenskarna böja sig under detta?
Då kan det ju inte ha varit så mycket bevänt med toleransen och omsorgen om de homosexuella.

Min fråga är:
 ”Är definitionen på att vara god att man vill överlämna sitt eget land till en främmande inkräktare som vill förslava oss?”

Om det är defintionen på att vara god, vilket det tycks vara, ja i så fall får jag väl stoltsera med min ondska.
Jag tänker i alla fall inte lägga mig ner och dö när en aggressiv angripare vill stjäla mitt land och min kultur!!!!

Personligen anser jag att de politiker, som just nu är på väg att överlämna vårt land till en främmande inkräktare, är landsförrädare.
I feghetens och den politiska korrekthetens namn leder de vårt land in i undergången och kommer på sikt att skapa ett ofattbart lidande för de medborgare de fått i uppdrag att värna om.

Det tycks som att våra politiker har oändligt mycket mer välvilja gentemot de som försöker ta över vårt land än de har mot sitt eget folk.
Att man är på god väg att lägga ned hela det svenska försvaret utgör ett ytterligare indicium på att våra politiker är landsförrädare. Detta kommer givetvis att underlätta för den som vill ta över vårt land.


Har jag fel i det jag säger om islam och min fruktan för islamiseringen av Europa?
Ja ingen vore gladare än jag om så vore fallet.
Överbevisa mig då! Så skall jag med glädje ändra mina åsikter.
Men då får du komma med mer än personangrepp riktat mot mig. Och du kan bespara mig dina politiskt korrekta innehållslösa floskler.
Det jag kräver är hårda fakta och inte åsikter.
Då måste du bevisa för mig att islam inte är vad jag säger att islam är. Och det tror jag inte att du kan. Men visst, du kan ju alltid försöka. Jag väntar med spänning.

Skrivet av Krister Renard.
Publicerat av Helene Sturefelt.
Tack för yttrandefriheten. Ja, måtte Krister ha fel.

söndag 27 februari 2011

VINTONS DOP

Kors-vatten.

Vattnet porlade i dopfunten och släken var samlad.

- Spegel, spegel i dopvattnet där,
säg mig du vem jag innerst är.
Dopkällan svarar:
Din egen bild är aldrig från Jesus Kristus skild.
Jesus ger vatten i överflöd.
Vattnet ger del av hans liv och död.
Livets vatten till öknens törst.
Ord till den minste:
- Du är ju störst.
        (ord av Christina Lövestam)

Jesus sa:
- Jag är levande vatten. Den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Jag fick frågan en gång vad det är för sorts vatten i dopkannan.
- Är det vanligt vatten?
- Nej, det är heligt vatten.
- Var finns det?
- I kranen.
- Va?!

Stelt heligt vatten.

Allt vatten är heligt. Vattnet i kranen är absolut heligt!
Och just nu får detta vatten bli bärare av dopets sakrament.

Vinton Evert Johan skulle nu få bli inlemmad i Guds stora världsvida familj.
Vattnet är ett befrielsetecken, ett renhetens tecken.
Att tillhöra Kristus är att tillhöra Guds rena kärlek, som varken mörker, synd eller död kan förstöra.

Högaltaret, Vadstena.

Jag vill gärna ta andra halvan av bibelordet också, ni förstår säkert varför.
Jesus sa:
- Jag är livets bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra.

Mitt doptal fortsatte:
I västerlandet försöker vi mätta vår andliga hunger med prylar. Men vår innersta människa blir bara mätt av Guds närvaro.
Det är min bön att vi ska mätta oss med Jesus Kristus, så att vi sedan får vara ett bröd för varandra!

Er son ska få mättas till både kropp, själ och ande.

Så stod de stolta föräldrarna där framme, tillsammans med faddrarna.
Pojken var pigg och vaken och satt tryggt i pappans  armar.
Vilken blick han hade... Vinton tittade mig stadigt i ögonen, hela tiden, och jag berättade om Jesus för honom...

Jag förstår varför Jesus sa:
- Låt barnen komma till mig och hindra dem inte (hör ni det!), ty himmelriket tillhör sådana som de!

Den rena, oförfalskade blicken är en hälsning från himlen!

Sen vill man ju inte tänka på att det hos varje människa finns en annan sida som denna världen tyvärr lockar fram... desto viktigare att ha lyft in barnet då i Guds ljus!

Se mig i ögonen.

När jag kom hem ikväll bläddrade jag igenom alla tidningar jag inte läst på några dagar.
- Vad kostar en kompis?
Läste en rapport om hur barns relationer påverkas av konsumtion.

Erika Lundby doktorerar i socialt arbete vid Linnéuniversitietet.
En flicka sa:
- Det är bättre att bo bland andra som inte heller har råd med kläder och fina prylar, för då bli man inte lika mycket retad...

Det viktigaste är att vara lik andra och ha samma saker som de.
Då blir man accepterad.

Och vi arma föräldrar försöker hänga med och förstå oss på vad som är "måste" och vad som bara är gnäll.

Jag skulle inte vilja vara barn eller tonåring igen - det var ingen lätt tid.
Men jag behåller gärna barnasinnet.

Till alla föräldrar och faddrar, som runt om i vårt land burit fram era barn denna helg, måtte ni kunna sätta gränser mot det som ökar kraven.
"Det gungar så fint när han bär dig mitt barn" - och bär oss vuxna.
Så avslappnat vill vi leva.

Helene Sturefelt

lördag 26 februari 2011

LAUDES Pilgrimscentrum

Pilgrimscentrum, Vadstena

- Jag skulle inte sökt Dig, Gud, om Du inte redan funnit mig...

Det är morgonbön på Pilgrimscentrum i Vadstena, LAUDES, sångerna.
Många gånger kan det sjunga i hjärtat av förtvivlan, men ännu mer av glädje.

Här sitter jag, och är funnen...
Tänker på Povel Ramel som ville bli "munnen" - ihågkommen...
Minnas och finnas... Munnen och funnen.

Gud nöjer sig inte med att minnas. Gud finns, och söker.
Vi vinns - och kan andas ut.

Jag vill dela några tankar med dig, kära bloggläsare.

Klosterkyrkans processions-kors.

- Dagens första tanke går till Dig, Jesus. Du kom från himlen för att vandra jordiska vägar.
Därför är vår värld inte längre en plats där synd och död har sista ordet.
Du har gjort livet på jorden heligt, genom att själv leva det.
Du har lämnat outplånliga spår efter Dig.
Hjälp oss att klart se de spåren, och följa dem.

Efter laudes var det ett enkelt samtal kring texten från Filipperbrevet.
Paulus är så tuff!
Vad är det han har funnit eftersom han kan säga så här:

- Ja, jag räknar allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Jesus Kristus....
Jag kastar det andra på sophögen för att vinna Kristus, och få leva i Honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger, utan med den som kommer at tro på Kristus...
Fil 3:8

Klarar jag av att tänka så?

Det är skönt att rensa ut allt bråte, men jag ber också att Gud ska välsigna alla mina erfarenheter.
När händelser är glömda, ber jag att de ändå ska finnas kvar, som skimrande pärlor...
Jag ber att jag inte skall fördöma mig själv.

- Det jag sa och gjorde för trettio år sedan, gjorde jag utifrån vad jag då visste.
Det ska jag inte skratta åt idag, eller håna, bara se på med ömhet.
Nu har Gud lett mig ända fram hit... och jag är tacksam.

Paulus fortsätter tänka i fängelset:
- Tro inte att jag redan har nått detta eller redan är fullkomlig.
Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus har mig i sitt grepp...
Fil 3:12.

Heliga Birigttas hand.

Jag vill absolut inte vara i någons grepp! Släpp mig!
Så vida det inte är kärleken själv som håller i mig... Då vill jag väldigt gärna vara i det greppet!

Gripa - begripa...
Kan jag någonsin begripa Guds grepp om en människa?

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
såsom det var av begynnelsen nu är och skall vara,
från evighet till evighet. Amen.

Helene Sturefelt

fredag 25 februari 2011

UTAN SANS

Samlad sans.

Jag är utan Sans. Jag har letat överallt, men jag hittar den inte.
Sansen.
Den skulle ju komma ut, sa humanisterna.
Deras sansade tidning SANS.

Så jag får vara sanslös och gå emot mina principer och kommentera det jag själv inte har läst...

Christer Sturmark ger sig nu in tidningsvärlden för att ge en "klar världsbild" utan religion.
Han tycker det är sansat.

Han ondgör sig över vad religionen kan ställa till med vad gäller förtryck - kan jag be och få en prenumeration!
Här håller jag nämligen helt med honom.

Problemet för Christer Sturmark måste däremot vara Den Goda Religionen.
Den sansade tron.

Problem för Sturmark...

Vad ska humanisterna - som har människan som högsta mått - göra av alla oss som fått vårt liv förvandlat av Guds kärlek?

Det är sanslöst vad egoistisk man kan vara när man har sig själv som högsta mått...

Gud har många gånger korrigerat mig och mina beslut genom att helig Ande (samarbetar med samvetet...) viskat alternativa handlingssätt.
Jesus på korset som offrar sig för världen är en bild som dyker upp i de mest olämpliga sammanhang:
- när man vill behålla alla sina pengar för sig själv...
- när man vill ha all tid för sig själv...
Och så vidare.

Kristus för Christer!

Jag tycker om ordet Apologetik.
Det betyder "försvar och rättfärdigande av en världssyn gentemot iifrågasättande."

Christer Sturmark: om inte vi kristna fanns, skulle du inte ha något att bråka med.
Men jag behöver inte humanisternas åsikt för att förkunna Kristus!

Ni har liksom inget eget att komma med, i mina ögon.
Medan jag kan berätta med hela mitt hjärta om Kristus!
Oavsett vad världen säger.

Fakta försvinner inte bara för att man blundar.
Gud fortsätter att älska världen, även om vi bombar den sönder och samman, eller förnekar Honom.

Kvällsmässa, Rosenkransaltaret.

På tal om det.
Ikväll satt jag på mässan i Klosterkyrkan i Vadstena och bad för Libyen och Egypten.

För alla muslimer höll jag mina händer kupade som en skål, och tänkte att de var och en fick bada i Guds nåd - i Jesu Kristi försoningsblod... för att slippa bada i våldsblod...

Jag bad om beskydd, om hjälpsamma händer tvärs igenom grupperingar, jag bad om seger för demokratin.
Jag bad om försoning.
Jag bad om sans.

Död hertig.

Jag har fortsatt titta lite på TV 4 Play "halv åtta hemma hos mig" för att kolla vilka menyer de bjuder på.
Tänk att jag vågade servera knäckebröd när alla andra satsar på löjrom, hummersoppa och grillad halloumi!
Det kan bara vara dirigerat från ovan...

Jag såg en ordvitsmeny en gång, där man lekte med de franska ordet sans, som betyder "utan", och det franska ordet avec, som betyder "med".
En avec betyder i dessertsammanhang att man vill ha kaffe med nåt starkt...

Kyparen frågade:
- Vill ni ha kaffe med avec? Eller utan?
- Utan avec? Är ni utan sans?!
- Nej... jag bara undrade om ni ville ha...
- Självklart ska vi ha vårt kaffe med avec! Sanslöst vore det väl annars.

Kristna kaffemän avec sans...

Jag fortsätter leta efter humanisternas tidning Sans.
Utan vett vill jag ju inte vara.
Under tiden läser jag om Paulus. Han satt fängslad och skrev till Europas första kristna, i Filippi:

".. de flesta har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mera oförskräckt än förut.

Visst finns det en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka och vill ställa till bråk.

En del, däremot, har goda avsikter, och de förkunnar med kärlek: de vet ju att jag är satt att försvara ("apologeia") evangeliet.

Men de andra är bråkmakare och talar om Kristus, inte av rena motiv, utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap.
Än sen?
Falska eller hederliga syften - i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över."

Så skrev Paulus, ca tjugo år efter Jesu uppståndelse.
Jag tycker mig läsa en hälsning till herr Sturmark mellan raderna...

Tänk vilken skillnad det kan vara mellan -mark och -felt... som en vän skrev till mig.

Sanslösa hälsningar, med avec!
Helene Sturefelt

onsdag 23 februari 2011

EN GUD SOM HATAR

Sann återspegling?

Det är så lätt att ha fördomar om det man inte känner till.
Som kristen möter jag många dumheter.
Folk klappar mig på huvudet och talar om "hur det är"...
De vet inte i vilket löjes skimmer de ställer sig, i mina ögon.

Jag vet ju själv vilken skillnad det är att leva utanför Gudsgemenskapen jämfört med innanför.

Tänk om jag gör samma sak, fast på andra hållet?
Lever i fördomar...

Med hunger söker jag mig till källorna.
I Koranen finner jag guldkorn här och var.
Men tyvärr är det bara korn... resten är hur Allah hotar med straff om inte...

Vad döljer sig under ytan?

Wafa Sultan, själv muslim men inte troende, har skrivit en kritisk bok om EN GUD SOM HATAR.
Jag saxar från Document.no.

av THOMAS NYDAHL


Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates.
Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld.

Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i.
Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa “den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.

Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker.
Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation.
Hennes man hade åtta månader tidigare rest dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro “trängre än hålet i en synål”.

Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt.
Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från “odjuret” (hon använder konsekvent begreppet “the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).

Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction.
Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet.

Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga.
Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav.

Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, “eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”

Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att “ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.


Om sig själv säger hon “Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer.

Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld.

Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam.
Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne.
Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta “Allahu akbar/ Gud är stor”.
“I det ögonblicket”, säger Sultan, “förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.

Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren.
Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg.
Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i.
När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press.

Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen.
Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den.
I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.

Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.


Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom.
Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort.
Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida.

Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar.
“I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.

I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: “Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam.

Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.”

I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar:
“Därför att islams gud, Allah, hatar”.

Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare.

I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är “obegripligt präglad av naiva önskningar”.
Obamas tal innebar att han “försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. “
Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv.
Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.

En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern.
Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor.

I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt.
Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.


Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen?

Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter.

Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats “yttrandefrihets-fundamentalister”.

Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer?

Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord.
Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.

Skrivet av THOMAS NYDAHL.
Wafa Sultan:

A God Who Hates: The Courageous Woman Who Inflamed the Muslim World Speaks Out Against the Evils of Islam (Hardcover) St. Martins Press

Artikkelen er et bidrag til siste nummer av Axess: som er viet det ideologiske slagfelt.
Gjengitt med forfatterens generøse tillatelse.
Slut citat från Document.no

Sök källorna.

Vi är religiösa analfabetister.
Det är farligt.
Det leder antingen till fördomar eller till naiv tolernas, där vi inte vågar ställa frågor.

All äkta reformation kommer inifrån.
Jag ber för Wafa Sultan och Hirsi Ali.
Tilll vem? - - -

Till den Gud - som Älskar!!

I Jesu Kristi namn, Helene Sturefelt.

tisdag 22 februari 2011

GAFFELN I GADDAFI

Fallen betong-ledare.

Han är inte president. Han är revolutionsledare.
Och som sådan kan han inte avgå, tycker han, och beordrar grovt våld mot folket.

En hel värld ryser av Libyens ledare Gaddafis tal idag.
- En galning, en psykopat!

Han bombar sitt folk.
Gaffeln i Gaddafi!

Allt fler av hans ministrar hoppar av och ställer sig på folkets sida.
Blodet flyter och vi gråter med libyerna.
Är befrielsens dag nära?
Det flyter.

I Nya Zeeland flyter blodet av en annan anledning.
Jordbävning har drabbat staden Christchurch (vilket namn!) och förtvivlade människor springer mellan rasande betongväggar.

Vad är stabilitet?
En diktatur är ju väldigt stabil...
Carl Bildt får kritik för sitt uttalande där han fick förtydliga sitt fördömande av våldet.
Nu har han rättat till det. Onödigt omständig.

Stabil och statisk kan vara samma sak.
Men det är den demokratiska dynamiken vi är ute efter.

Och på en restaurant i lilla Sölvesborg är det en medborgare som spottar Jimmy Åkesson rakt i ansiktet.
Är det demokrati?

Rasande.

Det varit en dag av mycket bön för min del, med tidningen på ena sidan och Bibeln på den andra.

En text från Jesaja får på något märkligt sätt sammanfatta  idag.

För att inte rycka kapitel 25 helt ur sitt sammanhang så är bakgrunden den att jorden sörjer och tvinar bort.
Jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare.
De har överträtt lagarna, de har förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet.
Därför uppfräter förbannelse jorden och de som bor där måste lida vad de orsakat.

"STADEN HAR BLIVIT EN STENHOP,
DEN BEFÄSTA STADEN EN GRUSHÖG..
DÄRFÖR MÅSTE DET VILDA FOLKET ÄRA DIG,
DEN GRYMMA HEDNASTADEN FRUKTA DIG.

DU HAR VARIT ETT VÄRN FÖR DEN FATTIGE I HANS NÖD,
EN TILLFLYKT MOT STÖRTSKURAR.
TY VÅLDSVERKARNAS RASERI ÄR LIKSOM EN STÖRTSKUR MOT EN VÄGG."
Jesaja kap 25:2-4.

En före detta tillflykt. Wämö ishall rivs.

När man läser, hör och ser nyheter är det så lätt att tappa modet.
Världen tränger sig på och man letar efter att klappa den mjuka katten...

Den egna vardagen är ju vars och ens lilla universum.
Och ansvar.
Det stora händelserna kan man inte omfatta.

Jag tror på bönens makt att samordna alla goda krafter.
Därför ber jag idag.

När jorden en gång ska slippa förtrycket från oss mänsko-parasiter, läser jag fortsättningen om hoppet, den stora befrielsen - för alla folk.
Alla folk, inte bara ett favoritfolk...
Jesaja skrev, någon gång på 700-talet före Kristus:

".. GUD SKALL GÖRA OM INTET DET DOK SOM HÖLJER ALLA FOLK
OCH DEN SLÖJA SOM TÄCKER ALLA FOLKSLAG.

GUD SKALL FÖR ALLTID GÖRA DÖDEN OM INTET,
OCH HERREN SKALL AVTORKA ALLA TÅRARNA FRÅN ALLA ANSIKTEN,
OCH SKALL TA BORT SITT FOLKS VANÄRA ÖVERALLT PÅ JORDEN."
Jesaja 25:7-8

Handsken är kastad.

Gud, jag ber för folket i Libyen och Egypten, Tunisien och Turkiet.
Gör samvetet starkt för rätt och fred.
Beskydda folket i Nya Zeeland, beskydda Israel och vårt eget land Sverige.

Befria galenskapens gaffel ur Gaddafi.

Kniviga  hälsningar
Helene Sturefelt

Renard: EGYPTENS ÖDESVAL

För att förstå det politiska läget måste vi ha flera alternativa infallsvinklar.
Krister Renard, Uppsala, har en kritisk röst som jag delar i många stycken.

Jag publicerar här hans inlägg om EGYPTENS ÖDESVAL.
Han är ansvarig för sina åsikter.
Inlägget är långt.

KRISTER RENARD SKRIVER:

Det som sker just nu i Tunisien och Egypten, och som kanske också verkar vara på väg att ske i en del andra muslimska länder (Libyen, Yemen m fl) hälsas med glädje av de flesta intellektuella i Västvärlden.
Man tycker sig här se en motsvarighet till franska revolutionen eller Berlinmurens fall. Förtryckta folk reser sig mot sina förtryckare och blir fria. Demokrati införs och lyckan är fullständig.

På samma sätt hälsades revolutionen i Iran av Västvärldens journalister och kulturelit. Nu skulle folket befrias från den USA-stödde Shahens förtryck. Och visst var Shahen en förtryckare och visst var han stödd av USA, men han var bara en ynklig amatör jämfört med den som sedan tog över, dvs Ayatollah Khomeini.

Skillnaden var att Shahen förtryckte för att behålla sin makt och sin rikedom medan Khomeini förtryckte i Allahs namn.
Den senare typen av förtryck, dvs förtryck i en religions eller en ideologis namn, är ofta mångdubbelt värre, eftersom den religiöse ledaren eller ideologen förtrycker med gott samvete.
Han gör det ju för folkets bästa.
Rövarhövdningen eller despoten tröttnar kanske så småningom på att förtrycka och stjäla och våldta när han blivit mätt på rikedomar och vackra kvinnor (eller vad han nu strävar efter), eller också kanske så småningom samvetet hinner ifatt honom.

Ideologen/den religiöse ledaren å sin sida sover gott om natten, oavsett hur många han mördat under dagen.
Hans mördande är ju ett led i den Stora Lyckans Projekt, där Paradiset är slutmålet. Och då är inga offer för stora (speciellt inte när det gäller de offer andra människor måste göra – diktatorn själv står ju över allt sådant).


Risken finns att samma sak som skedde i Iran nu kommer att ske i Egypten.
När det gäller Tunisien, där vågen av folkligt uppror startade, finns större hopp.

Enligt en undersökning som publicerades 1/2 2010 av IMPACT-SE (Institutionen för övervakning av fred och kulturell tolerans i utbildningen) är Israel och Tunisien (före den senaste tidens händelser) de mest toleranta länderna i Mellanöstern.
Undersökningen konstaterar att Tunisien visar Israel på kartan, till skillnad från de flesta andra länderna i regionen, inkluderande Egypten.
De flesta islamländer nämner överhuvudtaget inte Israel i sin skolutbildning. Israel utmärks i skolböckernas kartor med ett vitt område, betecknat ”Entiteten”.

Dock skall man inte vara alltför optimistisk när det gäller Tunisien. För några dagar sedan samlades radikala muslimer utanför synagogan i Tunis och skanderade "Allahu Akbar" (Gud är stor) och "Khaybar, Khaybar...” (Å judar, Mohammeds arme kommer åter..).


De senaste dagarna har mycket hänt i Egypten. Mubarak har avgått och landet har en interimsregering. Demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo har till största delen varit förvånansvärt fredliga, även om en svensk journalist blev allvarligt knivskuren och svävade mellan liv och död under några dagar och CBS kvinnliga reporter blev överfallen av en folkmassa på 200 personer och svårt misshandlad och våldtagen (och sedan räddad av bl a egyptiska kvinnor).

Militären har visat en anmärkningsvärd återhållsamhet när det gäller våldsanvändning, vilket är ett gott tecken. Mubarak har uppenbart förberett sin flykt ( i skrivande stund har han ännu inte lämnat landet utan befinner sig på sitt residens i Sharm-el-Sheik i Sinai).
Enligt uppgifter har Mubarak under sin tid vid makten lyckats skrapa ihop en privat förmögenhet på någonstans mellan 20 och 400 miljarder kronor. Det säger en hel del om hur det går till i sådana här länder – när Arafat dog var han för övrigt en av jordens rikaste regenter.
EU kräver nu att de banker där Mubaraks pengar finns skall frysa tillgångarna så att de kan återlämnas till Egypten.

Frågan är nu vad som skall hända. Skall hela den nuvarande makteliten petas direkt (flera av dem har redan försvunnit ur rampljuset) eller kommer de att tillsammans med militären fortsätta att styra landet efter att man (antagligen) genomfört en del kosmetiska (eller kanske till och med verkliga) reformer?

Och vad kommer att hända så småningom?
Kommer Muslimska Brödraskapet, som hittills legat lågt och sagt att man inte har några politiska aspirationer, att få politiskt inflytande?

Muslimska Brödraskapet har under de senaste decennierna arbetat på att bli politiskt och socialt etablerade. Man arbetar med hjälp för fattiga, med skolor etc och säger sig ha övergett terrorn som verktyg.
Detta har fått många av Europas intellektuella att se Brödraskapet som en viktig del av Egyptens framtid.

Det finns dock all anledning att se med oro på ett Egypten där Brödraskapet utgör en maktfaktor.
Under Andra Världskriget samarbetade Muslimska Brödraskapet med Adolf Hitler (som, om han lyckats erövra Palestina, omedelbart skulle ha satt igång med utrotning av judarna där).
Brödraskapet hade vid den här tiden, precis som nazisterna, ett utrotningsprogram för det judiska folket på sin agenda.

Någon har sagt att Brödraskapet har och har haft samma betydelse för islamismen som det sovjetiska bolsjevikpartiet hade för världskommunismen och att de idag utgör en mall, både ideologiskt och organisatoriskt, för alla senare islamistgrupper (som al-Qaeda och Hamas).

Det är intressant att många svenska debattörer, som så tydligt fördömde Sverigedemokraterna, vilka har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, nu tycks välkomna Muslimska Brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter.
SD skulle stängas ute på grund av sina ideologiska rötter och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler och Förintelsen, ska inlemmas.

Mattias Gardell skrev den 18/2 2011 ett inlägg i Aftonbladet med rubriken ”Per Albins bröder” (kan läsas här), där han bl a påstår att ”Muslimska Brödraskapet vill bygga ett folkhem – inte ett nytt Iran”.
Gardell representerar den typ av intellektuella som alltid tycks stödja de onda krafterna (så länge som dessa hatar USA och Israel). I och för sig skulle jag önska att Gardell hade rätt och jag fel, men chansen att så skulle vara fallet är nog mycket liten.

På andra ställen på min blogg och min hemsida har jag nämnt den kvinnliga psykiatrikern Wafa Sultan.
Hon växte upp i Syrien med starkt troende muslimska föräldrar men har lämnat islam och är idag en mycket skarp kritiker av islam.
Hon har relativt nyligen utkommit med boken Den Gud som hatar, där hon driver tesen att det inte är islamisterna som är problemet, utan islam själv, och framför allt Allah, som hon kallar ”Hatets Gud”.

Tyvärr tyder mycket på att hon har rätt. (här kan läsaren se ett utdrag av en debatt hon har med en muslimsk teolog, och här får läsaren en bakgrund till vem Wafa Sultan är).
Det som fick Sultan att ta avstånd från islam var när en av hennes professorer på den medicinska högskolan i Aleppo (i Syrien) mördades inför hela klassen.
Vilka var då mördarna (som under mordet ropade ”Allahu Akbar” i vanlig ordning)? Jo medlemmar i Muslimska Brödraskapet (som enligt Gardell vill bygga ett folkhem).

Men tänk om utvecklingen i Egypten nu går mot sann demokrati?
Och tänk om Brödraskapet har ändrat sig och nu nöjer sig med att arbeta politiskt.
Problemet är att detta antagligen inte har någon betydelse.
Målet är i alla fall detsamma; att införa sharíalagar fullt ut i Egypten, dvs Egypten som en rent muslimsk stat.
Det spelar inte så stor roll om detta sker som i Iran, över en natt, eller om det sker stegvis under flera år.

Hade kommunisterna fått makten i Sverige, hade utvecklingen antagligen inte blivit som i Sovjet, dvs en snabb, blodig revolution. I stället hade man gradvis gått längre och längre åt vänster.
Slutresultatet skulle dock blivit detsamma som i Sovjet.
Därför tror jag att det vore en katastrof av stora mått om Brödraskapet fick verklig makt i Egypten.


Det finns emellertid ett ytterligare alternativ, nämligen att egyptierna inte släpper in Brödraskapet i maktens korridorer. Medborgarna i Egypten kanske vill ha en sekulär demokrati.
Ja det är en vacker tanke, frågan är bara om den är sann.

Opinionsinstitutet PEW intervjuade i juni 2010, dvs innan revolten började, människor (såvitt jag kan förstå intervjuade man endast muslimer och inte kristna eller andra grupper) på Kairos gator (finns redovisad här: http://pewglobal.org/2010/12/02/muslims-around-the-world-divided-on-hamas-and-hezbollah/).
Det visade sig att 95% av de intervjuade skulle välkomna att islam fick ett stort inflytande över politiken. 82% anser att man skall avrätta äktenskapsbrytare, 77% vill att man skall hugga händerna av tjuvar och 84% anser att man skall avrätta den som lämnar islam och blir ateist eller byter till en annan religion.


Man kan således inte avfärda möjligheten att Muslimska Brödraskapet blir en stark maktfaktor i det kommande Egypten, ja de kanske till och med får den absoluta makten där.
Detta vore synnerligen obehagligt och farligt och Israel oroas mycket över denna möjlighet.
Det fredsavtal som Israel har med Egypten skulle då antagligen rivas upp.
Kanske inte omedelbart men på sikt. Antagligen skulle Egypten i så fall ganska snart börja rusta för krig med Israel och sedan överfalla Israel (i samarbete med Syrien och Jordanien och andra muslimländer) utan vare sig varning eller krigsförklaring (som man redan gjort flera gånger).

Precis som när det gäller Hamas och Hizbollah har företrädare för Muslimska Brödraskapet vid några tillfällen deklarerat att målet är att förinta alla världens judar.
Anarki eller att Mubarak kommer tillbaka till makten eller att militären styr Egypten är inte det mest skrämmande eller farliga scenariot (de två senare scenariorna ger ju åtminstone en viss stabilitet).
Det verkligt otäcka vore om Muslimska Brödraskapet skulle få ett avgörande inflytande på Egyptens framtid.

Ett ännu obehagligare och inte alls omöjligt scenario är att revolten i islamvärlden sprider sig och att det hela slutar med att Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet, Yemen, Syrien och Jordanien inom några år styrs av islamister och att dessa sedan med förenade krafter, kanske med militärt stöd från Iran och Turkiet, kastar sig över Israel.
Ett sådant angrepp skull Israel antagligen inte kunna stå emot utan hjälp från USA.
Och Barak Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel.
En sådan utveckling, om den skulle ske, vore antagligen inledningen till den Vedermöda som Uppenbarelseboken talar om. Det stora slutscenariot när ondskans och godhetens krafter kommer att mötas.


När det gäller Turkiet är utvecklingen mycket oroväckande.
Landet kontrolleras sedan några år tillbaka av en regim som till grunden är islamistisk, även om de utåt sett försöker framstå som demokratiska och en del av den mänskliga civilisationen.
Det finns dock många tecken på att landet långsamt är på väg mot att bli en islamistisk stat.

Vår eminente utrikesminister Carl Blindt, förlåt jag menar Carl Bildt, tycks ha som sitt yttersta mål i livet att få med Turkiet i EU. Personligen tror jag detta vore en total katastrof både för EU och hela världen.
Under den nuvarande regeringen har Turkiet förändrats från att vara en israelvänlig stat, som till och med samarbetade militärt med Israel, till att bli en svuren fiende till Israel.

Turkiet är mycket starkt militärt och i kombination med ett kärnvapenbestyckat Iran (det är bara en tidsfråga innan detta är en realitet) utrustat med raketer som kan nå långt in i Europa, har vi en livsfarlig kombination, som mycket väl kan förlösa ett nytt världskrig (men som sagt då är vi antagligen inne i Uppenbarelsebokens scenarion).


För att vi skall få verklig demokrati i Egypten etc och verklig fred i Mellanöstern, måste islam förlora sitt politiska inflytande helt och hållet och nöja sig med att möta människors andliga och moraliska behov.

Problemet är att islam som politisk maktfaktor är en grundläggande beståndsdel i islam.
För att islam skall bli kompatibel med och kunna acceptera en sekulär stat, måste man bryta mot islams grundläggande doktriner.

Detta förutsätter att islam utvecklas på ungefär samma sätt som många kristna samfund gjort under de senaste 50 åren, dvs att det muslimska prästerskapet avfaller från den ”rätta läran”.
Detta är mycket osannolikt, eftersom hädelse inom islam straffas med döden (till skillnad från Svenska Kyrkan där hädelse belönas genom att man blir ärkebiskop). Den uppskattade livslängden för K G Hammar-liknande mullor torde vara synnerligen begränsad. Några minuter i bästa fall (längre kommer knappast en mulla, som uttrycker tvivel på någon av islam doktriner, att leva) är definitivt för lite tid för att åstadkomma några meningsfulla förändringar av islam.


Apropå islam så visade brittiska TV4 nyligen ett reportage, taget med dolda kameror, från några muslimska friskolor i England. Där visas hur lärarna talar om för eleverna att muslimer är överlägsna alla andra människor, att judar, hinduer etc är lågt stående varelser etc, etc.
Representanter för skolorna har försökt bortförklara det som visades i programmet med att det var en ung, omogen lärare som nu fått sparken, som stod för övertrampen. Hade detta varit sant, hade det funnits hopp.
Men tyvärr är inte dessa bortförklaringar sanna.
Koranen, hadítherna och sharíalagen säger klart och tydligt att muslimer är överlägsna alla andra människor och att kristna och judar skall leva i ett slavliknande tillstånd i relation till muslimerna och att hinduer måste bli muslimer eller dö! Etc, etc.

Läsaren rekommenderas att se detta program, som finns på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=v3hFT6gJ8NE).
Programmet är uppdelat på flera filmer och länken leder till första avsnittet.


Vi lever i skrämmande tider. Att som merparten av de intellektuella stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt står väl till kanske känns skönt för stunden. Och dessutom framstår man ju som god och tolerant.
Tyvärr försvinner inte rovdjuren för att strutsen stoppar huvudet i sanden.
Inte heller försvinner problemen med islam genom att man låtsas som att de inte existerar. I stället kommer detta på sikt att leda till en katastrof av oanade mått, både för Sverige, Europa och stora delar av världen.

Skrivet av KRISTER RENARD.
Publicerat av Helene Sturefelt

måndag 21 februari 2011

KNÄCKEBRÖD

Livet är hårt.

Snacks. Snackis.
Knäckebröd som snacks.
Att prästen serverade knäckebröd är en snackis.

Det kan man utnyttja.
Våga prata om "vad är livets bröd för dig?"
Snälla, använd mig!

Skyll på den dumma prästen och sätt igång samtalet om vad som verkligen är viktigt!
- relationer
- meningen med livet
- Gud.

När du är mätt, är älskad, har sovit gott och hyran är betald - och ändå inte är glad... vad är det då som hungrar i dig?

Själsligt utarmning.
Andlig hunger.

Jag skiljer på de två.
Själen mättas av musik och kultur, goda böcker och bra filmer, närande samtal med vänner.
Anden kan bara mättas av Guds närvaro.

Ibland sammanfaller de två, men inte alltid.
Vi bortskämda västerlänningar får träna oss på att känna igen våra hungerkänslor, eftersom vi är så mätta...
Mätta på fel sätt.

Fattiga och rika.

Snabba kalorier.
Snabb-religion.
Nej, det finns inga genvägar, varken till sig själv eller Gud.

Det finns bara en väg - och den heter TID.
Och KÄRLEK.

Det tar tid att baka knäckebröd... men det mättar!
Det tar tid för en relation att mogna.

Vad är bröd, vad är pålägg?
Så länge Gudstron bara är ett pynt eller pålägg blir det ingen djupare relation.
Det är först när vi upptäcker att Jesus är själva brödet som allt det andra i livet får sina rätta proportioner.
Nej, jag skriver dig inte på näsan.
Jag talar bara om mina egna erfarenheter.

Shoppa och skönhetsvård? Javisst, som ett pålägg.
Men inte som bröd.

Bara pynt.

Just nu vill jag bara vara ifred.
Inte prata, inte säga någonting. Bara lyssna. Vara i tystnaden.
Vila i Guds närvaro, den förtätade.
Mogna lite till hos Jesus Kristus, min vän den bäste.

- Min själ prisar Herrens storhet
min ande jublar över Gud, min frälsare...

Marias lovsång i Lukas kap 1:47

Knäckta hälsningar, nej jag menar
- godnatt.
Helene Sturefelt.

söndag 20 februari 2011

INNAN INNANFÖR

Enhetsljus.

"De vill bli ett, i kroppen och själen.
Och i anden!

Det är söndag, Herrens dag. De låter den sköna liturgins ord sjunka in.
Gudomliga ord tar plats, verbi divina.
Jesus sa:
- Jag och Fadern er Ett... så att ni alla ska vara Ett...
- Så får ni del av Ett och samma bröd... i andens Enhet.
- Ni är inte längre två, utan Ett..

Enhet är andlighet.
Vem tillhör kroppen? Gud eller min livskamrat?"
Båda.

Du har läst ett utdrag ur boken "DEN LÅNGSAMMA KÄRLEKEN".

Vass skog.

Är du en sådan person som ofta känner dig utanför?
Man platsar inte, är fel...
Om jag kunde, skulle jag sjunga Tomas Boströms sång för dig "INNAN INNANFÖR".
Texten rör vid hjärtat:

"INNAN VERKLIGHETEN VAKNAT
HAR DU VAKAT ÖVER MIG.
INNAN FÖRSTA ANDETAGET
HAR JAG ANDATS DJUPT I DIG.

INNAN INNAN INNANFÖR
BOR DU IN MITT HJÄRTA."

Att äntligen få en livskamrat är att komma "innanför".
Eller, att äntligen landa i Guds-tron är verkligen att komma "innanför" livets skjorta!

Man talar ju ofta om att "komma ut" med sin sexuella läggning.
Men vad gäller tro, så handlar det att "komma in"!
- - -

Jag möter så många som bara betraktar tillvaron.
Livet verkar vara en dålig film där de inte fått någon roll tilldelad...
Människa, vet du inte att Gud har skapat dig till huvudperson i ditt eget liv!

Var inte rädd för din styrka.
Var god, tag plats, dörrarna stängs, nu går livets resa!
Är du med?

Huvudperson.

"INNAN NÅGON VISSTE OM MIG
HAR DU KALLAT MIG VID NAMN
INNAN STORMARNA BEDARRAT
HAR JAG VILAT I DIN FAMN.

INNAN INNAN INNANFÖR
BOR DU I MITT HJÄRTA."

Jag vet inget vackrare eller skönare än att vila i en famn!
Både mänskligt och gudligt.

Det gäller att kommunicera.
När jag stod färdig på långfärdsskridskorna idag, morrade isen...
Jag stod blixtestill... lyssnade... Gode Gud tänk om vattnet kommer tillbaka - ebb och flod...
Det knakade.
Isen expanerade under ifrån och vattnet sjöng. Tryckte på.

Väntade. Försiktiga steg ut. Där är en spricka... och där är nästa...
Tar du emot mig, isen?

Våra relationer får expansionssprickor när förändringarna kommer.
Var inte rädd för sprickorna.
Det är där växtkraften finns.

Ebb.
"INNAN VÅGORNA HAR LAGT SIG
HAR DU VAGGAT MIG TILL RO
INNAN NÅGON ÖPPNAT DÖRREN
HAR DU TÄNKT VAR JAG SKALL BO.

INNAN INNAN INNANFÖR
BOR DU I MITT HJÄRTA."

Det är jobbigt att byta adress och flytta.
Men även det vet Gud...

Gud går före oss i förändringarna.
Om vi lyssnar, hör vi signalerna.
Varje beslut som följs av frid i hjärtat, är rätt.
Varje beslut som ger en känsla av gnagande oro - jag vill egentligen inte det här - bör man ompröva. I Jesu namn.

Expansions-kraft.


"INNAN LIVETS ENS HAR BÖRJAT
HAR DU BURIT DET TILL SLUT
INNAN DÖDEN SLUTIT IN MIG
HAR DU ÖPPNAT VÄGEN UT!

INNAN INNAN INNANFÖR
BOR DU I MITT HJÄRTA"

Vår kristna tro är den största som världen skådat.
Vilken fantastisk tro vi har, där livet är buret innan det ens har börjat...

Och innan döden har tagit hand om oss, har Jesus Kristus öppnat vägen ut, på en korsmärkt död, genom det svartaste mörker till det största ljus.

Känner du dig fortfarande utanför?

I kraft av ditt dop kan du påminna dig själv att Gud har dragit in dig i sin stora gemenskap.
Det beror inte på din känsla. Inte heller på din förmåga att förstå.
Sträck fram dina två tomma händer, och låt Gud fylla dem.
Du har huvudrollen i ditt eget liv.
Innanför.

Innerliga hälsningar
Helene Sturefelt

lördag 19 februari 2011

BRÖLLOPSMÄSSAN 2011

Varmt och kallt.

Det är köldrekord i landet men inne på Marinmuseet var det varmt!
Det var dags för Bröllopsmässa igen.

Snön har smält och den mjuka marken svalde smältvattnet lätt. Men nu lägger sig frosten över den oskyddade barmarken och tjälen börjar bita sig fast.
En sinnebild av vårt inre?
Oskyddad, mot relationsfrost? Nej, det vill jag inte tro.

Nakenmodeller på Stumholmen.

Följ med på en rundvandring på Sveriges finaste bröllopsmässa!
Marinmuseet i Karlskrona bjuder på en historisk miljö med krutrök och mäktiga galjonsfigurer.

Det frasade av siden och glittrade av spetsar och blänkande ringar.
Blommor, tårtor, förväntningar, krav och glöm inte... hjälp! Jag vill inte!
Det blir inget bröllop, vågar inte, orkar inte...
Var är utgången?
Lugn!

Alltför högtflygande krav?

Kyrkans närvaro var som ett nådefullt evangelium för många.
På våra skyltar stod det:
 "Enkelt" - "Gör det enklare!"

Det enda man egentligen behöver är hindersprövningen från lokala skatteverket, ringar och kläder på kroppen... och två vittnet.
Efteråt kan man dricka gott kaffe på Gylles!
Good Enough.

Där låg Frälsarkransarmbandet och uppmuntran att pilgrimsvandra.
Många slappnade av och drog en lättnadens suck.

När man gått igenom hela utställningen och kom in i galjonshallen så stod vi där i hörnan, med Stadsförsamlingens gyllene brudkrona - och mina knäckebröd...

På plats.

- Det är ju prästen från TV 4 "Halv åtta hemma hos mig..."
Jodå... hej hej! Här står jag - knäckebrödsprästen, ha ha!

Jag behöver fler lördagar.
Hur ska jag hinna viga alla som har frågat?

- Ärligt talat, sa någon, att gifta sig har blivit ett enda stort jippo!
- Ja, vart tar känslan vägen? Det innerliga?

Och jag sa:
- Äktenskapet i sig är större än festen.
Där festen tar över är det lätt att man glömmer glöda varandra...

För vem glöder du? För vad?

Har ni hunnit krama varandra?
Nä, jag ska bara fixa lite först och beställa och riinga..
- Hallå, jag älskar dig, kan du vara snäll och titta på MIG, tänker mannen, och inte bara din önskelista!
Är jag bara ett medel för ditt mål?
Är det inte jag som är målet? tänker mannen och linkar efter den blivande bruden...

Inte bra.
Bästa brudgum, jag står på din sida!

Detroniserad - av bruden.

Vid två tillfällen under dagen var det modevisning på catwalken.
Sofia Loell lotsade alla modellerna med varm hand och härligt leende.
Stil, rak hållning, spray i håret, nerver under kontroll...

Och längst bak stod jag, som en joker...
Party, party!

Party-fras.

Och när alla vackra brudpar gått in bakom kulisserna sa Sofia och tittade på mig:
- Men här har vi någon vi känner igen... Helene från Halv åtta!

Här gäller det att göra som tjuren Ferdinand, tänkte jag, skutta in glatt - men helst inte bli utdragen i svansen!

Och upp på catwalken kom jag, svartklädd, med mitt lilla knäckebröd på bricka med grön servett...

Entré!

- Kära brudpar, ärade publik, om ni lägger ned för mycket pengar på själva festen, blir det inget kvar att leva på, då återstår bara knäckebrödet...

Folkets jubel.

- Det viktigaste är att vara ett bröd för varandra! Livets bröd! Guds välsignelse till er alla.

Applåder. Glada skratt.
Pricken över i:et.

Knäckebröd... eller tårta?

Käre Jesus,
tack för idag, en underbar dag!
Välsigna alla möten, alla förhoppningar.
Hjälp oss var och en att sänka förväntningarna på varandra och inte tro att vi är gudar för varann...
Bara DU, Herre, kan fylla hjärtat helt och fullt.
Amen.

Och när strålkastarna slocknat är det så lätt att den stora tomheten infinner sig.
Men så är det inte för mig.
Värmen från Guds Ande är kvar. Närvaron från Jesus Kristus är som en levande källa inom mig.

Tro, hopp och kärlek.

Jag cyklade hem i solnedgången... och såg hur det öppna vattnet nu frusit till en kärn-is, en sådan is som bär ända in i himmelen!

Helene Sturefelt
- jokern.

Kärn-is.