VANDRA PÅ HOGNAFJÄLLET

Vandring över kalfjället.

Vilket är viktigast;
- att uppleva för att skriva, eller att skriva som en upplevelse?

Jag ska ta dig med på en fjällvandring över Hognafjället.
Men först detta.

Med rårörda lingon från jämtländska skogsmyrar blev frukost-yoghurten en sann naturupplevelse.
I morgontidningen läser jag om sociala medier:

- En bra twittrare hatar allt. Dina flesta följare där känner dig inte, så då kan du sura på!

- Storbloggarna, som sätter trender, har extrema åsikter men skriver inte särskilt bra, och stavvar gamska dålligt...

- Men på facebook, där du har släkt, vänner och gamla klasskamrater där ska du visa dig aktiv, glad, hurtig och lyckad.
(signerat Ida Beckman).

Vem är jag? Allt eller inget? Både ock.

Med tekoppen i hand tänker jag nu; hur ska jag skriva det här inlägget från fjällturen?

- ska jag hata snöskotrarna som förstörde friden?
- ska jag strunta i grammmatiken och bara ordspruta utan kontroll?
- eller ska jag lyfta fram hur oerhört duktig jag är som gör denna "promenad" bara för att skryta?

Usch. Inget känns bra. Jag får dålig smak i mun, trots de goda lingonen.
Nej, jag hittar min egen stil.

MORGON MELLAN FJÄLLEN, HÖR HUR BÄCK OCH SKOG
SORLANDE MOT HÄLLEN, SJUNGER GUD ÄR GOD.

Bilgrimer vid Storhognans fjällhotell.

Sätt dig i bilen, nu kör vi. Från Kvarnsjö till Storhognan.
Har du ordentliga kläder på dig? Vattenflaska? Nivea?

Jag är dålig på historia. Men se, Karlskronas konung Karl den XI har också gångat över Hognafjället.
Vart var han på väg? Och vad skulle han erövra här?

Insikt om livets storhet... och människans oändliga värde?

Karl den elftes väg mot Vemdalsskalet.

SE HUR DAGEN BRÄCKER, FRAM GÅR LJUSETS FLOD
DALEN SOM DEN VÄCKER, SJUNGER GUD ÄR GOD.

Svisch! Se upp!
Med skidspår på båda sidor om gångstråket möttes vi av nedfarande skidåkare i full fart.

Och väl uppe på krönet blev vi omåkta av pappor med små barn i slädpaket, och mammor med hundar fastspända i magbälte.

Omkörda.

De förb... unghanarna på snöskoter ska vi bara inte tala om...
Det var vild trafik!

Gud är gooood och ääälskar alllaaa, men mitt tålamod var som bortblåst - trots att det var vindstilla på fjället...

Konsten att vara pilgrim är att vara i kontakt med sin insida, tillsammans med sig själv och Gud.
Det är en djupare form av mindfulness, med en Närvaro som går utöver allt.

Helvetes-oljud! Varje dag.

Jag kämpade med min splittring - du vet, en HSP (högsensitiv person) tar in allt, utan urskillning, och det blir väldigt mycket för mycket...

Dessutom behövde jag gå på toaletten... på kalfjället !?? Hur planerar du egentligen, Helene?

SKOGENS GRENAR GLITTRAR OCH MED GLADLIGT MOD
FÅGLARNA SOM KVITTRAR SJUNGER GUD ÄR GOD!

Hundspann på fjället.

Ett hundspann fångade min uppmärksamhet. Ivriga och starka drog de tre vuxna, lätt och smidigt.

Uppe hos grannen i stugbyn står tretton hundar och ylar varje dag, instängda i hundgården, i brist på sysselsättning och riktigt hundliv. Ledsamt.
Ni ska ju vara ute och springa och dra, som det här gänget.

Här har maken zoomat och fångat ögonblicket riktigt bra:

Ryggklining.

Efter 3 km var vi framme vid Samevistet.

Nu vill jag ha fet mat! Blodsockerhöjare, fort.
Kall pizza och varmt, sött te ur termos fick snabbt upp humöret.

Likaså besöket i det lilla huset...

Puh.

SJÄL VAK UPP OCH SVARA DEM MED NYFÖTT MOD
HÖJ DIN LOVSÅNG KLARA, GUD VÅR GUD ÄR GOD!
                                                                             Sv Psalm 179.

Jodå.
Jag har en avdelning i hjärnan där det är krig och hat i bästa twitterstil.

En annan del skriver långa extrema artiklar i huvudet medan fötterna går.
I den tredje avdelningen bor det präktiga över-jaget och målar upp förträffligheter kring den egna personen och dess upplevelser...

Men Jag är inte där...
Jag är i mitt inre rum.

Jag befinner mig i hjärtats hemliga avdelning, dit hjärnan inte når med sina försvar och förklaringar och annat plågamt.

Sameflaggan.

När vi vände tillbaka från samevistet över fjället, då sjöng lovsången sig själv, i hjärtat.
Jag vilade stilla, hörde skoterbruset, skidåkarsvischet och hundskallet, men allt var lugnt och gott inuti.

Den som hade tunga ben tog vi i handen och agerade "motor" åt. Fyra vänner på fjället.

Och som en bekräftelse bröt solen igenom molnen och lyste på berget framför oss... i renaste, vitaste vitt!

Himmelriket.

Närmare Gud till Dig...

De kalaste hälsningar, Helene Sture Fjällfelt,
- som känner sig som lingonet i den krämiga yoghurten - rårörd!

BILGRIM I JÄMTLAND

Bilgrim i Jämtland, Kvarnsjö.

Det blev långt över förväntan!
Denna helg åkte vi upp till våra vänner i Kvarnsjö, en liten by i södra Jämtland, i Bergs församling.
Hur skulle jag klara detta...
... kan inte åka skidor, kan inte ta in för många nya intryck... kan inte... men vill allt!

Men ibland måste man göra sådant som går utöver den egna förmågan, för vänners skull, och äktenskapets.
Det skulle visa sig bli mycket välsignade dagar... under Guds ledning.

Jag vill dela med mig av några bilder, några möten samt tankar ur Dag Hammarskjölds "Vägmärken" - en bok som blir allt viktigare för mig.

Civiliserat!

Vi skulle handla lite mat i grannbyn, i Klövsjö samhälle.
Där är ju kyrkan! Vi provar och ser om den är öppen. Nej... Jo, vänta, man vrider om järnringen så här... Ja!

Vilken kyrka! En helt annan stil än vad vi har i söder.
Vi tryckte på en guideknapp och fick höra Klövsjöpsalmen klinga ur högtalarna, åh så fint!
Andakten sänkte sig över oss.

Turisten blev pilgrim.

Lyssnar. Turisten blev pilgrim.

"Ju trognare du lyssnar inåt, dessto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig.
Och blott den som hör, kan tala.

Går här vägen till en förening av de två drömmarna:
- att i klarhet få spegla livet,
- att i renhet få gestalta liv?

Klövsjö kyrka, i renaste snö.

I kyrkans bokhörna hittade vi en bok: Jämt - Norgevägen, vandringsguide i Pilgrimers spår.

Var är vi någonstans, egentligen?
Oj, på leden mot Nidaros, Trondheim... åh! Är vi så långt norrut!

Att vara en modern pilgrim handlar inte tvunget om att orka gå en massa mil.
Nej, det är hjärtats inställning som avgör.

Om heliga Birgitta levt idag, skulle hon säkert nyttjat både tåg, buss och bil, eller vad tror du?

Jämt-Norgevägen i min hand.

Jag läser:

"I över tusen år har Jämtland/ Härjedalen utgjort genomgångsland i samfärdsel mellan Bottenhavet och Atlanten.

Genom historiens lopp har färdlederna tvärs över den skandinaviska halvön haft större betydelse för folket, än vad kungamakternas riksgränser haft." (Paul Jenssen).

Dag Hammarskjöld, en gång FN´s generalsekreterare, visste mer än väl vilken skillnad det är mellan folkets makt, och den officiella.
Tyst i sitt inre, utan någons vetskap, räknade han också med den Högsta Makten:

"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra, när du aldrig vill lyssna:
- att Gud skall ha tid med dig anser du visst lika självklart, som att du inte kan ha tid med Gud.... "

Ovikens nya kyrka samt skola

som församlingshem.

En ynka plusgrad fick snön att tjockna i söndags, allt medan snö och minusgrader tyngde Blekinge.
Hur skulle det gå med tjej-Vasan? Och var skulle vi gå i kyrkan någonstans?

Det var nätt och jämt att I-phonen hade täckning där uppe i Kvarnsjö, men vi lyckades hitta pastoratets gudstjänster.
Kvällstid är bastutid, alltså fick det bli kl 11.00 - jaha, då blir det till att köra 5 mil...

Ovikens kyrka var stängd, både den nya och gamla. Men i skolhuset hade man inordnat ett fint församlingshem, med kyrksal.

Usch så synliga vi var, vi tre främlingar, som satte oss i halvcirkeln bland de tio andra...
När jag deltar i en gudstjänst, vill inte jag ha närhet utan integritet! Luft. Egen space.
Annars kan jag varken tänka eller be.

Bilgrimer dröjde sig kvar vid kyrkkaffet.

Dock var predikan i Ovikens gamla skola alldeles utmärkt:

- Fariséerna var tvugna att vakta sina lagar och regler mot ockupationsmakten.
Men Jesus visar att lag-buden inte är en framkomlig väg, varken till Gud eller medmänniskan.

Synderskan i Simons hus torkade Jesu fötter med sitt hår och sina tårar. Hur vågade hon bryta kvinnans plats?!

Jesus sa:
- Hon har visat mig stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek.
Din tro har hjälpt dig kvinna. Gå i frid. (läs mer i Lukas 7).

Komminister Catharina Larsson sa:

- Guds kärlek är så jobbig, den går alltid utöver våra gränser. Det räcker nu, Jesus!
Nej, det räcker inte. Våra "ordningar" kan inte stoppa Guds kärlek. Den är långt större än vad vi tycker är passande.
Tack gode Gud för det!

Det var mycket att fundera över vid kaffet...

Godhjärtad präst öppnar gamla kyrkporten.

Sedan kom ännu en överraskning:
- hon öppnade Ovikens gamla kyrka för oss!
Och där låg en pilgrimsstämpel!

Trots att vi inte hade gått mer än några steg, så fick vi en stämpel i våra pilgrimspass!

Hurra! Pilgrimsstämpel i min bok!

Från altare till altare. I bön för varandra. I välsignan och fröjd.
En tyst gemenskap mellan människor som vill höra samman, i Jesu namn.

Dag Hammarskjöld är tuff, när han skriver:

Icke blir människodjurets livskrav en bön bara för att du sätter Gud som adressat...

Ovikens gamla kyrka. Så fin!

Om Pilgrimspasset kan man få veta att:

"År 1303 utfärdade kung Erik Magnusson en förordning om att varje pilgrim skulle vara försedd med ett rekommendationsbrev, underskrivet av sockenprästen, där det skulle framgå att brevinnehavaren var känd som en ärlig och god kristen, på pilgrimsfärd till S:t Olofs grav i Nidaros.

Pilgrimer på vandring hade både kungens och ärkebiskopens beskydd, och även speciella förmåner, vad gällde mat och husrum."

Under de kommande dagarna ska jag fortsätta berätta om upplevelserna på fjället. Nu är jag trött och bröstkorgen värker.

Klocktornet kallar oss.

Igår förflyttade vi oss 90 mil... med start kl 10 och hemma kl 23.

Svensk geografi rullade förbi - forsen Noppikoski, Orsa, skidåkarna i Mora med röd valla undertill, gruvan i Långban, Örebro, Motala och en kaffe i Vetlanda - och sedan hälsades välkommen hem av katten.

Ikväll ska vi äta en bedräglig måltid; köttbullar... Jag haver hört att det äntligen är riktigt kött i dem - hästkött! Eller blir det kanske hellre renskav?

Undrar om det är "spår av häst" även i Hästens säng? Nog gnäggat om detta.

Nu är det hjort, sa älgen som ville bli ren.

De bästa jämtländska hälsningar!
Helene Sturefelt, bilgrim.

Detta var mitt 900:e inlägg sedan bloggen startade i dec 2009. Roligt, tycker jag.

EN VINTERVIT SAGA

Portal till verkligheten.

Snön föll återigen över skärgården.
Jag somnade trött och nöjd och lät allt engagemang lägga sig i Guds hand.

Drömmen tog mig med in i sagolandet.

Med stora sjumilakliv sprang jag genom stan. Ja, likt en tre-stegs-hoppare for jag fram över gator och torg, väggar och kvarter.
Ut ur stan.

Hoppa över.

Bekymmerslöst lätt flöt jag över marken, precis så fort som min tanke brukar gå.

Riskera mer än andra anser säkert.

Visa mer medkänsla än andra anser klokt.

Dröm mer än andra anser realistiskt.

Drömsk verklighet.

Skogen öppnade sin portal. Endast de som har sina känslor i behåll får komma in i den vintervita sagan.

De andra ser inte.
De ser bara snöskottning, halkbekämpning och problem. Den verkligheten är mycket mindre än min.

Men även i deras lugg ser jag snökristallerna fastna, medan de letar upp skyffeln. Alltid något.

Snöpudrade grenar berättade om kontakt med himlen.
Till och med de döda träden vittnade om ett rike, där vitaste vitt kläder det torra med nytt liv.

Förvänta dig mer än andra anser möjligt.

Kontakt.

Är den undersköna skogen hotad?
De fula spåren efter helvetesmänskornas utsugning var nu täckt av förlåtelse.

Under snötäcket stillnade deras gråt, när de insåg vad de gjort... Stulit energi från både skog, medmänskor och Gud, själva själlösa som svarta hål.

Sagoskogen visade mig pilgrimsbryggan, där båten väntade.

Möjligheternas språng.

Det finns alltid en färd över till andra sidan.

Men bryggan är smal. Hal. Hög och ranglig. En fara för den som kör turbo. Och som inte har räfflade sulor.

Bara ödmjukheten och saktfärdigheten ger balans.
Och vassen vajar varnande.

Sundet, synden och rädslan är smutsigt gul av dy och gyttja, men båten är redo.

Pilgrimen alltid redo för uppbrott.

Varningen uppfattad. Vassen ger skydd.
Den StarkSköra sätter sig i båten. Nya perspektiv ger distans och känslosvallet lägger sig till ro.

Pilgrim på fruset hav. Men under ytan är det varmt. Fyra plus.
Vart bär vinden idag? Tillbaka, tillbaka...

- Gud, hjälp mig att se vilka uppbrott som ger livsrum, och vilka som bara ger tomhet. Amen.
Den vintervita bokskogen går att läsa. Just som en bok.
Skriven av Gud.

Helig litteratur.

Den berättar om livets Helighet.

Om den vilande saven och klorofyllen som också väntar.

Skogsbäcken vägrar frysa. Den samlar upp tårarna. Tårebäcken.
De små bokslanorna böjer sig i respekt.

Vägvisare för vandrare, hundrastare och skolbarn.

Respekt för livet.

Sjung som om ingen lyssnar!

Älska som om det aldrig kommer att göra ont.

Dansa som om ingen ser dig.

Sagoskogen hjälper mig att se. Skönheten och odjuret. Taggarna.
Det som vill riva tag. Stormar som inte är mina.
Bördor som tillhör någon annan.

Som Jesus, den törnekrönte, har burit.
- För dig, viskar rosbusken.

För mig.

Bomullsvägen av snö visar spår efter någon som gått före.
Nu får mina spår leda den som kommer efter.

Alla lämnar spår efter sig livet. Ingen går obemärkt förbi. Rådjuren ser. Och Gud.

Tyngdlös och fri lever jag i den verkligaste verklighet.
Detta är ingen saga.

Det är dagens hets och krav som är mardrömmen.

Lev som om detta vore himmelriket på jorden.

Rådjuren vakar över mänskobyn.

Men jag väljer att ta med mig det snövita in i dagen.
Och jag bestämmer mig för att vila där några dagar och nätter.

I min inre syn ser jag Gud på en snövit tron - det vackraste jag vet.
Där andas jag djupa tag. Välsignad.

DET ÄR GOTT ATT BIDA, HERRE, VID DIN PORT.
HIMLAR ÖPPNAS VIDA,
HÄR ÄR HELIG ORT!

HÄR MIN SJÄL FÖRNIMMER GLÄDJENS NYA TON.
OCH JAG SER ETT SKIMMER, FRÅN EN SNÖVIT TRON.
                                                              Svensk Psalm 206:4      

Turkos nyans av vitt.

Skimrande hälsningar till er alla, Helene Sturefelt,

- som citerat ur "Det är aldrig kört" boken och som fotograferat Gullberna Parks bokskog, i vaket tillstånd... tror jag.

Nu kommer plogbilen. Tack. Jo, visst är du välsignad!

LÅNGALISA KROSSAS

Verkö. Skärgårdsvik i vintervila.

Badvikar eller industrimark? Lövskogar eller transportkorridor?

Och vad gör alla industriarbetare när dagen är slut, då de har fyllt igen den badvik där de själva skulle kunna ha tagit ett kvällsdopp?

Eller.
Vad gör alla kommunpolitiker med sina exploateringsbeslut, då deras möjlighet till att njuta av de rundslipade havsklipporna är bortprioriterade, med ett enda klubbslag?

Bara början... På väg till Solviken.

Kartorna är en sak. Verkligheten en annan.
Följ med mig och syrran på blöt vintervandring ute på Verkö.

Långa Lisa är den sydligaste spetsen vid Verkö industriområde. Denna badvik fylls just nu igen med stenkross, allt enligt beslut i demokratisk ordning.

Jag har "roat" mig med att bläddra i Karlskrona kommuns planering för denna plats - med gråten i halsen - samt googlat runt för att se vad som finns skrivet.

1965 fanns bara ett 80-tal fritidshus på denna ö i skärgården.
Nu fylls vikarna sakta igen, för att bli industrimark och tågstationsområde mot Baltikum.
2000 boende på Verkö hör hur stenkrossen rullar och mullrar...

Stenkrossen mullrar på Verkö.

Jag läser Politikerbeslut och Psaltarpsalm 95, sida vid sida...

KOM LÅT OSS HÖJA GLÄDJEROP TILL HERREN
JUBEL TILL VÅR FRÄLSNINGS KLIPPA!

Jag älskar Gud och den skapelse vi fått att leva i! Jag gläder mig åt varenda liten buske och mossig sten!
Vart enda andetag är mitt hjärtas tacksamhet tillbaka till Skaparen.

Men...
Med Stena Lines stora färja framför ögonen och en liten sned brygga vid fötterna, var det som att skåda hur David möter Goliat...

Jo, jag vill att det skall finnas miljövänliga transportvägar, men inte på bekostnad på sköna rekreationsområden! Vad är det för "vinst"?

Långa Lisa eller Stena Line...

HAN HAR JORDENS DJUP I SIN HAND
OCH BERGENS HÖJDER ÄR HANS.

HANS ÄR HAVET, TY HAN HAR GJORT DET
OCH HANS HÄNDER HAR DANAT DET TORRA...

Karlskrona är byggt på 33 öar. Det är som ett pärlband i havet...
Verkö är en av de pärlorna, kanske en riktig "Gudspärla"!?

Skärgårdspärlor!

Här finns Karlskronas äldsta turistattraktion, visste du det?
Näsudden, Torpviken och Grims kula med fascinerande grottor...

Vår tids exploateringsbehov är inte en ekonomisk fråga, nej den är ekologisk.
Och andlig, i allra högsta grad!

Ty känner man Gud, då vet man att allt skapat kommer från Guds hand.
All mark är helig, liksom allt vatten och all luft.

Grims grottor.

O, ATT NI VILLE IDAG HÖRA HANS RÖST
FÖRHÄRDA ICKE ERA HJÄRTAN.

DE ÄR ETT FOLK SOM FAR VILSE MED SITT HJÄRTA
OCH DE VILL INTE VETA AV MINA VÄGAR

SÅ SVOR JAG I MIN VREDE:
DE SKALL INTE KOMMA IN I MIN VILA.

Omtumlande. Ingen vila här.

Guds röst i Psaltaren 95 är tydlig. Sida vid sida står människans tacksamhet med Guds varning, vad som händer när vi frestar Gud.

Stora högfärdiga människa:
Tro mig, det är inte vi som får prövningar från Gud - det är Gud som blir prövad av oss !!

Skulle inte Gud vredgas på oss?
Skulle inte Kärleken bli upprörd över förstörelsen ??

Tack Gud för din kärleks vrede! Den skapar trovärdighet, för mig.

Krossa, krossa.

KOM LÅT OSS TILLBE,
LÅT OSS KNÄBÖJA FÖR HERREN, VÅR SKAPARE.

Så ställde vi oss där på de rundslipade klipporna, systern och jag, och bad med utsträckta armar om Guds beskydd för denna plats - fiskar, fåglar, träd och markens djur.

Till beslutande politiker:
- var varsamma i era beslut!
- annars får ni bada i grus och stenkross till sommaren istället.
- vem häller grus i maskineriet för vem?

Fader Vår, Moder Jord är trött...

Ser du stenansiktet? Moder Jord är trött...

Hjälp Daniel Oskarssons kamp att värna detta stycke paradis:
http://www.facebook.com/RaddaSolvikenLangalisaPaVerko?ref=stream

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekingenytt/skulle-vara-en-ekologisk-kratastrof

Lilla Helene Långalisa Sturefelt,
- pilgrimsvandrare i februarisnö, som vet att David besegrade Goliat...

Gå kärlekens väg.

TORRLÄSA BIBELN

Vem har gått här? Kalle Anka?

Söndagspromenad.
Svanarna gjorde mig sällskap hem idag.

På gudstjänsten i Möllebacken fick vi besök av Gideoniterna, de där nitiska personerna du vet som delar ut små Biblar på skolor och hotell.

Jag fick mycket att tänka på - följ med mig på mina 6 km hem, och dela mina tankar.
Det handlar om att torrläsa Bibeln, utan glitter och glam, utan krav på känslomässiga kickar eller underhållning.

Vad gör du där ute?

Jag glömmer inte den dagen i 8:an då dessa små röda böcker delades ut på högstadiet. Jag minns inte om det var på Hallägraskolan eller Kullaskolan, men jag minns att jag satt och smygläste den på kemin.

Snart kom gliringarna:
- Är du religiös Helene?
- Va? Eh... nä... jag bara bläddrar lite...

Undrar vad som hänt ifall alla istället med glädje hade tagit emot detta testamente. Tänk om alla sagt i korridoren:
- Wow! Vi måste läsa! Kolla här vilka fina ord!

Mitt lilla testamente från 1973. En dyrgrip.

Jag har alltid läst Bibeln med hunger.
Sökt efter ord att leva av.

Ordspråksboken blev en typisk tonårsstart - där är ju fullt av visdom och levnadsregler!

Men ibland handlar läsningen om att överleva... då livet pressar en mot kanten, på gränsen vad man mäktar med.
Och vi är många, många som kan berätta hur Guds ord bokstavligt talat räddat livet på dem, på oss...

På gränsen. Mot kanten...

Det har aldrig funnits något tvång eller "måste" att läsa Bibeln för mig.
Bara nyfikenhet, glädje och denna andliga hunger.

Visst kan man läsa Bibeln som en "vanlig bok" men jag lovar - det är ganska tråkigt! Särskilt om man tar sig för att börja i Moseböckerna!
Inte många klarar sig förbi 3 Mosebokens alla offerlagar för det gamla Israel...

Och utan förståelse "varför" detta skrivs, till vem och i vilket syfte, då är det nästintill omöjligt.

Vad gör du här? Det finns trafikregler!

Det finns ett par ofruktbara ingångar som inte öppnar upp Bibelns ord, hur mycket man än läser, och det är:

- om man bara läser den som en historiebok.

Visst, hela Israels historia finns där, samt hur Messiaslängtan uppfylls genom Jesus och hur den första kristna kyrkan tog form.
Det kan ju vara gott nog, kanske.

- om man läser för att söka kritik.

Visst, det finns mycket vi inte förstår. Men då ska man väl söka kunskap, inte rynka på näsan?

Jag menar, om du berättar något som jag inte förstår, då ska väl jag inte kritisera dig?
Det är bättre att fråga dig vad du faktsikt menade, och i vilket sammanhang du befinner dig i.
Gör dig inte lustig över Bibeln.

- om man läser den som en naturvetenskapsbok.

Men det leder inte till frälsning.

Och det kan vara så att Gud förblir frånvarande... eftersom man inte frågar efter vem, som lämnat fotspåren efter sig.

Fast, Gud är ju större än så...
Din och min eventuella slö-läsning kan helig Ande använda på ett ögonblick! Nej, det finns inga hinder. Alltså: Läs!

Att tyda spåren rätt..

Bibeln syfte är att visa på livets mening, inte dess uppkomst.
"Hur" är inte intressant just här. Det får andra sköta. Atomer och dinosaurirer får man läsa om i andra böcker.

De existentiella frågorna måste få ha sitt språk. Ska det vara så svårt?
"Vem" och "varför allt finns till" vill Bibeln gärna svara på. Det gör inte naturvetenskapen.

För inte tar du väl fram kokboken om du vill veta när bussen går?
Eller busstidtabellen om du ska baka en sockerkaka?

Snälla, sluta bråka någon gång. Ställ rätt fråga till rätt bok - då öppnar sig texten!
Det gäller att vara i sitt rätta element, eller hur Svanen?

Snälla svanen, vänd om! Till dina kompisar.

Jag ska försöka visa hur jag "torr-tuggar på ordet":
Här är dagens epistel, något att bita i:

INGEN SOM BLIR PRÖVAD SKALL SÄGA ATT DET ÄR GUD SOM FRESTAR HONOM.

GUD KAN INTE FRESTAS AV DET ONDA.
OCH SJÄLV FRESTAR GUD INGEN.

BLIR NÅGON FRESTAD, ÄR DET ALLTID AV SITT EGET BEGÄR SOM HAN LOCKAS OCH SNÄRJS.

OCH NÄR SÅ BEGÄRET HAR BLIVIT HAVANDE, FÖDER DET SYND, OCH NÄR SYNDEN  ÄR FULLVÄXT FÖDER DET DÖD.
                                                                Jakobs brev kap 1:12-15

Vågar inte.. Det är blir en prövning...

- Käre Gud, nu är det dags igen... ännu en prövning, jag vill inte!

- Mitt älskade barn, ser du vilken riktning din prövning har?
- Suck, den är väl åt h-e... förlåt käre Gud, jag är så trött av all smärta, både själslig, kroppslig och andlig.
- Nej, mitt barn, du kan rikta prövningen mot mig, då hjälper den dig att bli mer rotad i min kärlek. Men vänder du dig bort ifrån mig, ja då leder prövningen till frestelse, där du riskerar falla...

Bibeln utmanar mig:

- Skulle det vara mina egna begär som frestar mig?!

- Ja, mitt älskade barn. Du lever i en tid där man tagit bort alla ord för det som är ert egentliga problem: er andliga hälsa.
I min kärleksfulla närvaro kan du stilla nämna vid namn det som är dina begär... så ska jag lysa med mitt ljus på dem...

Det gick inte att skylla ifrån sig.

Gud bollade tillbaka för att jag skulle spegla mig i Ordet.
Det lustiga är att när egoismen börjar dra en ned i fördärvet, så anar jag skuggan av korset, igen.
Och där är skulden uppspikad. Dödad.

Kom i! Vi tar emot dig!

I ett sådant samtal med Gud får de torra bokstäverna liv.
Det är som om någon annan också var närvarande mellan raderna.
Gång på gång händer det.

Jag börjar läsa, brottas, tuggar, frågar... och Helig Ande gör meningarna levande.
Det slutar ofta med ett Tack. Även om jag inte förstår allt, så rör det sig i rätt riktning.

Bibeln smakar befrielse!

Och längst bak, i min tummade Gideonitbibel, står kärleksbudet på världens alla språk - tamilska, tyska, vietnamesiska, ryska... norska:

FOR SÅ HAR GUD ELSKET VERDEN AT HAN GAV SIN SÖNN,
DEN ENBÅRNE, FÖR AT HVER DEN SOM TROR PÅ HAM,
IKKE SKAL FORTAPES, MEN HA EVIGT LIV.

Så blev då Bibelns syfte helt klart: Räddning. Befrielse. Frälsning.
Inte biologi, moralism eller krav.
Tack Gud. Tack Jesus. Tack helig Ande.

Svanen-märkta hälsningar, med största stolthet,
V.D.M - Verbi Divine Minister,
Helene Sturefelt.

Alla hjärtans semla till kyrkkaffet!