PASSIV eller AKTIV form?

Plocka eller plockas?

 

Nej, det handlar inte om träning. Inte heller om du sitter passiv eller aktiv i TV-soffan framför VM-mästerskapet i fotboll.

Det handlar om hur vi pratar...

Sturellas spaningsöra har uppsnappat en språkfenomen som blir allt vanligare.
Vi kan inte längre skilja mellan passiv och aktiv verb-form.
Jaha, var det inget roligare då vill jag inte läsa mer...

Jodå, stanna kvar, så ska du få se vad Jante kan ställa till med. Och all den förenklade svenskan i det vällovliga syftet att vi ska göra oss förstådda med varandra.

Nu kommer en rad exempel, där min cykeltur genom Listerlandet får gestalta texten, med saftiga körsbär.

Hur kom ni dit?

Ex 1)

"Bli behandlad" - behandla mig."

När vi går till läkaren så är det för att låta någon annan behandla oss. Jag behöver bli behandlad och få medicin.
Vi säger inte att "jag ska behandla mig på vårdcentralen".

Ex 2)

"Bli döpt - döpa mig".

Det första uttrycket är det rätta. Ingen kan nämligen döpa sig själv...
Den passiva verbformen "bli döpt" visar att det är någon annan som utför handlingen.

Likaså kan man höra unga föräldrar säga:
- Jag ska döpa mitt barn.

Tack och lov för det! Men rent språkligt är det fel. Det är prästen som döper, inte föräldrarna.
Den passiva verbformen uttrycker dopet så här:
- Jag ska låta döpa mitt barn.

Gud skapar. Gud döper och viger.

Ex 3)

"Bli gift/ giftas bort - gifta mig".

Här anar vi ett könsperspektiv, då kvinnor förr talade om att passivt "bli gift" medan mannen aktivt kunde använda den aktiva verbformen "jag ska gifta mig".

I detta fallet fungerar båda verbformerna, men det blir tydligt att handlingen utförs av olika personer.

I kyrkan använder vi gärna ett annat ord: bröllopet kallas vigsel och brud och brudgum skall "vigas".
Passiv verbform. Man kan inte viga sig själv.

Och tur är väl det!

Kan inte växa av mig själv.

Ex 4)

Här kommer flera exempel på rad.
"Bordet skall dukas". "Armen är bruten". "Såsen är vidbränd". "Älgen är skjuten". "Köttet bör ätas bäst före..."

När den passiva verbformen används på detta sätt lyfter man fram själva situationen - inte subjektet alltså personen som utförde handlingen.

Man säger ingenting om vem som skall duka bordet, vem som bröt armen, vem som brände vid såsen eller vem som sköt älgen.

Det är ett behagligt sätt att prata. Försök själv!  Var uppmärksam på hur du formar dina meningar.

Det blåser. Jag är blåst.

Det är nu Jante smyger sig in... Vi måste ha en syndabock.
Eller så är det naturvetenskapsmannen som vill veta orsak och verkan.

Alltså tar vi bort den passiva verbformen och låter verbet bli aktivt istället - men då måste subjektet blir tydligt, annars blir det ingen bra svenska:

- Du ska duka bordet.
- Jag bröt armen.
- Pappa brände såsen.
- Mamma sköt älgen.
- Vi måste äta upp köttet före fredag.

Nu blev det ju klart och tydligt! Orsak och verkan. Subjekt och predikat.

Eller utpekande.... och skuldbeläggande.... Det var du som brände såsen! Underförstått "Inte jag!"

Sönderbrända sädesfält.

Varje språk är fullt av finesser som vill hjälpa oss att precisera vad vi menar.
Men i takt med att vi tappar förmågan - eller snarare viljan - att använda passiva verbformer försvinner också en möjlighet att tala försiktigare... med annat fokus än på personen.

Dörren stängdes. Bären plockades. Sylten kokades. Kramen kramades...

… nä, det där sista gick ju inte. Men du förstår vad jag är ute efter!

Är det förstått? Eller - Har du förstått??

Finesser.

Ex 5)

När jag ändå är igång och städar i språket vill jag lyfta fram den vackra, fina verbformen som heter konjunktiv.

Vid en önskan eller förhoppning böjer man verbet annorlunda:

- Om jag ändå vore hos dig!
- Om jag ändå finge dricka en kopp kaffe.

- Jag önskar att du ginge bredvid mig.
- Jag önskar att du kunde kyssa mig - - -

Hoppsan, det sista exemplet "kunde" är en ännu levande form av ordet "kan".
Även "skulle" är en levande konjunktiv-form av "skall".
Men de andra meningarna säger vi idag istället så här:

- Om jag ändå var hos dig... Om jag ändå fick dricka en kopp kaffe.


Jag minns när jag läste franska på Olympia i Helsingborg, då böjde vi verben med alla dess former, inklusive konjunktiv!

- Faire, faisant, fait, je fait, je fis... minns jag rätt? Har jag inte glömt nåt? Futurum?
Nu ska jag ialla fall äta ett körsbär - i presens!

Vi är moreller!

Konjunktiv kallar jag även för böne-verbformen.
Orden uttrycker en större ödmjukhet, en vädjan och förhoppning, som är bönens atmosfär.

FADER VÅR SOM ÄR I HIMLEN,
HELGAT VARDE DITT NAMN,
TILLKOMME DITT RIKE....

Det är därför så många reagerar på den nya översättningen - bönen låter mer som en uppmaning och ett kommando än en bön:

VÅR FADER, DU SOM ÄR I HIMLEN
LÅT DITT NAMN BLI HELGAT
LÅT DITT RIKE KOMMA, LÅT...

Det är så taffligt!
Jag kan inte be på det viset. Det är inte den samtalstonen jag har med min käre himmelske Fader...

Det låter som bortcurlade barn som hunsar sina föräldrar:
- Mamma, du som är i köket, kan du duka fram lite fika till mig, låt kaffet stå på, låt bullarna vara framme... Låt...

Snälla, kan jag be att få...

Ex 6 )

Jag har min glädje i gudstjänstlivet och sjunger gärna både psalmer, gospel och "hillsongs-lovsånger".
Men här om sistens upptäckte jag en förarglig liten felskrivning.

Det är ett gammaldags ord som vi inte längre använder, dessutom i passiv form.
Du känner säkert igen denna formulering:

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN ATT HAN SÄNDE SIN ENFÖDDE SON,
FÖR ATT VAR OCH EN SOM TROR PÅ HONOM ICKE SKALL FÖRGÅS...
Joh 3:16

Den underbara lovsången hade putsat texten lite och dels tagit bort ändelsen på "älskade" och skrivit talspråksförenklat:
- Så älska Gud hela världen...

Och sedan genat och sneddat och tagit bort det konstiga -s på "förgås":
- Inte skall förgå...

Förenkla inte mångfalden.

Men ordet "förgå" finns inte.

Det är antingen ett reflexivt verb eller ett passivt:

"Att förgå sig." Och "Att förgås" i betydelsen "gå under/ gå förlorad".

Formen "förgå" utan -s blir en aktiv form. Och så kan man inte säga på svenska.
- Jag skall förgå... ? Jag skall förgå dig.. ? Jag har förgått..?

Det heter "jag skall förgås", "jag har förgåtts". Men det hoppas vi ju inte...

Även ordet "förlorad" kräver eftertanke:
- Jag är förlorad... Jag har förlorat mig i … Jag kan gå förlorad...

Jag förgås i bigarråerna...

Så, i takt med att vi förlorar vår kristna tro och släpper kristendomens innehåll så påverkas vårt språk, och blir helt enkelt tunnare.

Den sekulariserade människan vill inte ha någon över sig, särskilt inte Gud, därför blir kyrk-orden förvanskade till deras aktiva handlande:
- Jag skall döpa mitt barn.
- Jag skall gifta mig.

Varje troende vet att det är Gud som är tillvarons centrum. Det är Gud som från första urpunkten är den aktive som agerar och handlar.

Gud skapar - människan tar emot.

Och det tar emot... hos den som är sin egen gud och vill vara högsta punkten på jorden.

Det är Gud själv som fyller oss med liv och kärlek.

Det är Gud som döper när vi öser vatten över barnets - eller den vuxnes - huvud.
Det är Gud som viger oss samman, inte vi själva.

Tack Gud för liv och kärlek!

Kanske kan vi se behovet av en syndabock ur samma perspektiv.
Som kristen vet jag att det är Jesus Kristus som har tagit all vår synd och skuld på sig.
Av NÅD går vi fria då han gjorde sig själv till syndabock, i vårt ställe.

Då räcker det att tala med passiva verbformer. Såsen är vidbränd. Älgen är skjuten.
Jag behöver inte veta mer.
Jag behöver inte snoka eller börja anklaga vem det var som gjorde vad mot vem.

Jesus befriar mig från det också.

Aktiv befriare.

Men, det finns ju gränser förstås, som det alltid gör.

"Jag blev drömd i natt" kan man ju inte säga. Eller? Tänk om någon drömde om mig, verkligen?
"Regnet regnas" - åh, om det ändå gjorde det!

Nu avslutar vi det här inlägget!
Jag är bortsprungen... omcyklad och uppäten...

Passiva hälsningar från eder språkvårdare,

Helene Sture Aktivfelt,

- som är mycket glad för alla dop och vigslar, oavsett om de är aktiva eller passiva, så du inte missförstår mig,
- med sylt runt munnen av kyss-körsbär. Eller är det ett spöke i buskarna?

Kärnfull.

DEN FÖRLORADE BRÖLLOPSNATTEN

Tomma ringaskar.

Det förlorade fåret. Det borttappade myntet. Den förlorade sonen.

Och nu; den förlorade bröllopsnatten...

Kan man skriva om det?

Det kan man.
Och så här i midsommartid då många par gifter sig, eller planerar sitt bröllop, vill jag lyfta fram förväntningarna på bröllopsnatten, som kanske inte blev som man tänkt sig...

Den tappades bort. Och kom av sig.

Kanske låter det otidsenligt i dina öron att tala om "bröllopsnatt" när de flesta redan har ett etablerat samliv långt före vigseln.
Men likväl är själva situationen ändå laddad med kraft, symbolik och magi.

Men först en inledning.

Välfunnet.

Bibeln har ett återkommande tema och det är att vi människor så ofta tappar bort oss.
Vi går vilse, vi fastnar, vi tappar och vi förlorar oss i dåliga relationer, pengar och begär efter makt.

Vi förlorar både oss själva och den kärlek vi hade hoppats på.
Och vi förlorar kontakten med Gud.

Gång på gång visar Herren att Han är den som söker oss. Ständigt är Gud ute och söker efter oss, och letar i mörker dit inte många vill eller vågar gå...

Det fina folket i evangelierna förargar sig över att Jesus umgås med "syndare och äter med dem".
Hm... Var skulle han annars vara?
Och så berättar Jesus liknelsen om det bortsprungna fåret och glädjen när han har hittat det.

GLÄD ER MED MIG, JAG HAR HITTAT FÅRET SOM JAG HADE FÖRLORAT.
JAG SÄGER ER:
- PÅ SAMMA SÄTT BLIR DET STÖRRE GLÄDJE I HIMLEN ÖVER EN ENDA SYNDARE SOM OMVÄNDER SIG ÄN ÖVER NITTIONIO RÄTTFÄRDIGA SOM INTE BEHÖVER OMVÄNDA SIG.
Lukas 15:1-7.

Återfunnen.

Hur ska jag knyta ihop det här med att gifta sig?

Jo, jag tänker så här. Ett bröllop kräver ofta lång planering och det kan bli så omfattande att när Dagen väl kommer, blir förväntningarna och känslorna så starka att när Natten kommer...

… så somnade han medan hon skakade risgrynen ur håret och krånglade av sig klänningen.

… eller så somnade hon medan han duschade och hängde upp kavajsmokingen på sin galge.

… eller så var han arg för att hennes föräldrar var sura och inte ville prata med hans släkt.

… eller så var hon upprörd för att hans släkt inte tyckte att hon var fin nog.

Ofrivilligt stympad.

… eller så var han hemligt nervös för vad han hade gett sig in i och inte kunde få igång lusten och rätta känslan.

… eller så behövde hon gråta för att allt varit så fint och nu ville hon bara att han skulle klappa henne lite på ryggen.

… eller så var båda två alltför berusade.

Så, det blev ingen "bröllopsnatt". Det blev ingen underbar älskog med sensualism och erotik.

De vaknade besvikna.

Hoppsan. Magnolian har ståndaktiga pistiller.

Nu för tiden är det ingen som tittar efter oskuldsfulla blodfläckar på lakanet... men likväl möts brudparet av uppmuntrande leenden och illa dolda antydningar om att "hoppas natten varit bra - - -"

Och så ler de, trötta.

Man kan ju älska en annan dag. Eller på eftermiddagen när alla gästerna äntligen har åkt hem.

Men själva bröllopsnatten - den omtalade, omhuldade och ljuvligt besjungna - den blev ett enda "jasså".

Med snark.

Nämän! Naturens sensualism.

Det behöver inte vara något mer med det, så jag kan ju sluta skriva här.
Likväl kan detta vara en besvikelse som kommer att prägla relationen långt tid framåt.

Bruden fick inte den uppvaktning och näring hon behövde.
Brudgummen fick inte ge och ta emot den kärlek han så innerligt längtade efter.
Sexualiteten fick inte blomma ut och limma ihop dem till Ett.

De tappade bort varandra. Och sig själva.

Detta vet vår Herre. Han känner våra förväntningar och Han vet våra besvikelser.
Gud ser hur vi tappat bort oss själva och därmed inte hittar varandra.
Herren vet att vi glömt vila i hans välsignelse.

Frid vare med er.

Det finns inget som är så svårt som att leva tillsammans.
Och det finns inget som är så underbart! När det fungerar...

Mannen kan inte läsa kvinnans tankar, och kvinnan glömmer att tala om sina behov.
Om vi tar vårt ansvar blir det så mycket bättre.

Men kan man få tillbaka den förlorade bröllopsnatten?
Går det att reparera, det som inte blev?

Ja, det tror jag!

Jag älskar dig!

Vi har ju i vigseln lovat att älska varandra, så länge vi lever.
Att fira sin bröllopsdag varje år är en möjlighet att stämma av hur relationen är, vad man förväntar sig och vad man behöver och vill ge till sin livskamrat.

Och så kan man hyra hotellsviten på Grand Hotel… och börja om... utan alla de där släktingarna som ändå inte trivdes med varandra, och slippa alla pinsamma tal och spända förväntningar.

Sedan kan man utropa, med fåraherden i Lukas evangelium:

- Gläd er med mig! Jag har hittat vår förlorade bröllopsnatt!

Ja, jag säger er; på samma sätt blir det större glädje i himmelen över ett enda brudpar som hittar varandra igen, på riktigt, än över nittionio brudpar som redan lever lyckliga och tillfreds och inte behöver omvända sig. Amen.

Lycka.

Och till dig som är sambo - jag ber för er båda att ni ska längta efter att låta Gud välsigna ert samliv och er gemenskap!
Det är viktigare än kalaset... faktiskt.

I kyrkan gifter man sig utan kostnad, med endast två vittnen om man vill.
"Stora kyrkbröllop" är ett uttryck som veckotidningarna har hittat på, i kontrast till att civila vigslar i tingshuset skulle vara enklare.

Det är det inte.

Tingshuset mittemot.

Så, till sist.
Till alla oss förlorade fårskallar, söner och döttrar; Gud kallar oss tillbaka in i livet där välsignelsen fogar samman oss på djupet.

Vardag och helg, frukost och söndagsmiddag blir då ett sammanhang där vi samarbetar med Gud och varandra. Vi är i samma lag! Samlag. Tillsammans.

ER KROPP ÄR ETT TEMPEL FÖR DEN HELIGE ANDEN, SOM NI HAR INOM ER OCH HAR FÅTT IFRÅN GUD. 1 Kor 6:19

UNDERORDNA ER VARANDRA I VÖRDNAD FÖR KRISTUS. Efesierbrevet 5:21.

Kärleksfulla hälsningar från en förlorad med återfunnen dotter,

Helene Sture Nattfelt,

- som nästan tappade kameran i magnolians ekivoka erotik,
- och som för övrigt bildsatte texten med foton fyllda av goda minnen.

Fredrikskyrkans gamla altaruppsats.

FOTBOLL och KYRKA

Fotbolls-VM i Ryssland 2018.

Jaaa! Mååål!

Till vem då? Hm, några i blå tröjor...

Det är fotbolls-VM i Ryssland och stora delar av världen njuter av fint spel och god laganda.
Men det är också fula tacklingar, stämplingar med dobbarna på motspelarnas fötter, knuffar och fasthållningar.

Och straffar. Utanför och i mål.

Stark defensiv och svag offensiv. Eller tvärtom. Eller både och eller alltihop eller inget.

Målvakten är offensivt lurad.

Det här inlägget handlar om att varje arbetsplats kan lära sig av lagandan i ett fotbollslag.
I mitt fall sitter jag i TV-soffan och jämför med kyrkan, fast jag har sommarlov...

När Sverige mötte Tyskland här om dagen så blev det oväntat ett svenskt ledningsmål.
Jag vågade knappt jubla för jag hade ingen tilltro till laget.

Överraskade och nöjda spelade svenskarna mer bakåt till varandra än framåt.
I god, svensk anda á la fritidsgård var man noga med att alla skulle få känna på bollen... medan vi skrek:
- Passa då! Framåt!! Nej, inte ned till backlinjen igen....

Heja Sverige. Kanske.

Tyskarna fick i andra halvlek tag i bollen och visade sedan hur man spelar fotboll, med passningar som landar rätt på fötterna och med en tydlig vilja till anfall.

Offensivt framåt.

Fotboll är inte demokrati, det är snarare stark och aggressiv attack framåt, där egot kan vara lagets räddning.

Skott på mål. Det blev mål! 1 - 1.

Nej! Inte i vattnet!

Att konservativt hålla bollen och inte vilja framåt kan jag se hos många församlingar inom Svenska kyrkan. Man är nöjd med det man har. Caféet fungerar bra och det sitter ju ändå lite folk på "läktaren"... Alla får vara med och läsa nån text om man vill, demokratin fungerar och det är inte så dumt.

Men det händer inget. De redan frälsta byter ibland plats med varann, men det saknas en anfallsspelare. En kyrkans Ronaldo. Eller Zlatan - fast han är inte med i år.

Kyrkan måste våga gå utanför sin spelplan och möta dem som inte känner till vad våra "matcher" handlar om. På allvar efterlyser jag missionärer på hemmaplan, inte bara som någon liten kollekt till andra där ute i världen, så har jag betalat mig fri.

Vi har något fantastiskt att berätta!
Den kärlek som vi möter i Jesus Kristus förändrar människors liv!

En gudomlig kärlek.

I andra halvlek gick vi ned till strandrestauranten. Hanöhus är inte längre flyktingförläggning utan har åter öppnat sin gamla verksamhet, med pub och dans.
Och TV-fotboll.

Tonen var lite råare här än där hemma... Med några öl för mycket blev en typ - medelålders man - mycket ful i mun och sa saker som avslöjade både hans mänskosyn och kvinnosyn.
Med tanke på alla mänskoöden jag mött just här på Hanöhus så gjorde det extra ont att hör,a hur alla plötsligt skanderade:

- Ut med packet! - - -

Hanöhus, sportbar.

Sista halvleken blev förlängd med 5 minuter - ett oskick! - och plötsligt drog inhopparen Jimmy Durmaz ned en tysk medspelare vilket orsakade frispark.
Tyskarna förvaltade situationen väl och 2 - 1 var ett faktum.

Matchen var slut och Sverige var förlorare.

Ni vet säkert alla vad som sedan hände. På (o)sociala medier gick hat-drevet mot Durmaz som blev syndabock med de värsta rasistuttryck.

Alla hade glömt att det var samme Jimmy Durmaz som tidigare avgjorde så att vi överhuvudtaget kom med i VM...
Under #fuckrasism ställde hela det svenska landslaget upp kring sin lagkamrat, som lugnt sa:

- Jag är fotbollsspelare på högsta nivå, att bli kritiserad är något vi lever med. Det ingår i vårt jobb, det tar vi alla dagar i veckan, men att bli kallad blattedjävel och självmordsbombare är helt oacceptabelt.

Svenska Fotbollsförbundet kommer att polisanmäla hoten.

Och om jag hade varit lite modigare, och haft fler med mig, skulle jag ställt mig upp där på Hanöhus och gått emot rasisterna som ropade "ut med packet".
Men sådant gör man inte ensam.

Nästa gång ska jag vara bättre förberedd.

Vill hellre gå och bada.

Med barnbarnen såg vi nästa match, den mellan Argentina och Kroatien. Det var motsatsen till Sverige - Tyskland!

Om vår tillställning var lugn, så var den här matchen både ful, aggressiv och tråkig med alla sina krockande skallar och brustna lårmuskler.

Men båda lagen ville framåt.

De var offensiva. Missionerande, om du så vill.

Och i takt med att Kroatien tog över mer och mer, blev sydamerikanarna allt argare och ramlade allt lättare... 1 - 0.

2 - 0. Kroatien slutade inte spela fotboll. De ville hela tiden mer. Mer! Och de fick mer!
Med skärpa och koncentration slog de in 3 - 0 innan matchen blåstes av. Snyggt.

Snyggt spelat!

Så vill jag att det även skall vara i våra kyrkor.

Svenska kyrkan i Lunds stift har en mycket god målsättning.
Med glädje läser jag de ord som Antje lämnade efter sig: "Bottna i nåden, skapa i världen" och hur det nu ska förstås 2018.

Jag citerar:

"Lunds stift vision 'att bottna i nåden och skapa i världen' anger riktningen för de områden vi nu prioriterar:

- Mission.
- Närvaro i samhället.
- Ledarskap.
- Samverkan.

Slut citat.

Nämen... det låter ju nästan som fotbollsklubbens målsättning! Nu börjar det röra sig åt rätt håll!

Rör på dig då.

Det är ju precis så jag i motvind har arbetat i alla år... men blivit missförstådd med känslan av att vara besvärlig.
Ja, det är besvärligt att vara offensiv... det kostar på driva spelet framåt, att lyfta blicken och skicka i väg en passning mot mål... Att vara missionär på hemmaplan.

Jag är ledsen över att jag varit så ensam i att möta hårdrockarna, dansbandsfolket och Newagarna och deras medium.
Jag är besviken över att jag fått stå så ensam i religionsdialogen med islam och hindusim (yoga).

- Nu kommer din tid, Helene, du har varit lite före...

Ja, och ni andra har varit lite efter... eller alltför defensiva, men fullt sjå att upprätthålla det som redan finns.
Förlåt mig, är man underbemannad är det inte så lätt, jag vet, men jag efterlyser viljan att i så fall göra contringar... dribbla förbi det konservativa motståndet och så satsa ett skott på mål.
Mot Jesus.

"Kyrkan skall vara aktiv i samhället och visa vägen. Närvaron är en följd av att vi är kallade till kärlek.
Det skall ske genom samverkan med andra organisationer, kunskap och analys samt diakonala strategier".

Det är bra. Vackert.

Målle, XX, Loket, Caroline och Thomas Broström

Ulvsmålatältet 2007.

Men inte ett ord om bön och den Helige Andes kraft och ledning... Kyrkans livsnerv är bönen och bibelläsningen.
Jag önskar att även denna goda målsättning var mer offensiv och framför allt mer förankrad i ord som "Bibel", "Jesus" och "Bön". Men jag får nöja mig med ord som ändå vill försiktigt framåt, dock med stark backlinje bakåt:

"Mission - att utveckla missionerande församlingsstrategier kring gudstjänst, kyrkliga handlingar, undervisning och lärjungaskap... "

Mission till havs. Mot Aspö.

I eftermiddags spelade värdlandet Ryssland mot det Uruguay.
Det stora landet mot det lilla.

Det stolta landet mot det viljestarka.

Stämningen på läktarna var god. Det här skulle gå bra! Det gjorde det också.

Mååål! Tjoff! Där satt den!! Men målet kom oväntat från "fel håll..."

Spelminut 89.59.

1 - 0 till Uruguay.

Hur gick det till? 2 - 0 !! Ryssarna var sega och sprang tungt. Jag orkade inte titta. Gick och kokade körsbärssylt istället.

När jag kom tillbaka såg jag ivriga latinamerikanare i ljusblå tröjor som fortfarande ville offensivt framåt och sprang och sprang...
Vi såg VM's snyggaste hörna nästan skruvas in i bortre krysset, och precis när tiden var ute lekte Uruguay in 3 - 0.

De stora, stolta ryssarna hängde med huvudena. De hade underskattat motståndet.
De vit-blå-röda flaggorna dalade. Här hjälpte inga övertidsminuter.

Hur är det för oss som är kristna och arbetar i kyrkan? Underskattar vi också motståndet?
Har vi ens definierat det?
Vilka är "Guds fiender"?

Åhnej...

Jag ogillar några av reglerna i fotboll.

* Tilläggstid bör tas bort. Om man har spelat aggressivt och fått många skador så får man ta konsekvensen att det blir mindre speltid.
Som det nu är kan man förlita sig på de där extra minuterna på slutet. Om de inte hade funnits, skulle vi fått oavgjort mot Tyskland...

* Fula tacklingar och stämplingar ska ge utvisning i fem minuter direkt, precis som i ishockey, så att det blir kännbart för laget att sådant leder till underläge, vilket ökar chanserna för motståndarna.

* Domarna måste ha mycket större kontakt med video-teamet som tydligt kunde se - tillsammans med miljoner tittare - att Sverige bort fått straff då en anfallare blev neddragen i målområdet.

Rött kort. Matchstraff.

Men.
Livet är inte rättvist och fotboll spelas av felbara spelare.

Bollen är rund och orden är runda och det kan bli en tunnel mellan benen när man minst anar det...

Även vår älskade kyrka är full av bristfulla människor som gör så gott de kan.
Men att inte vilja vara offensiv och missionerande, det är att inte ha förstått vår kristna tro...

GÅ UT I HELA VÄRLDEN OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR...

Lär dem att spela fotboll, vara snälla, läsa sin bibel och be aftonbön till den Gud som ser till alla lag.

Lär dem att Jesus är med oss alla dagar, att domaren skall respekteras även när han gör fel och att livet är mer än fotboll.

Lär dem att förlåta och inte tackla varandra, och att luften kan gå ur både bollen och spelarna.

Att missa målet är synd. Mycket synd.

Både i fotboll och kyrka.

Lär alla folk att livet går genom ett kors, där lidandet och försoningen är axlat av frälsaren själv, där den store målgöraren Jesus Kristus gick igenom nätmaskorna på tredje dagen och uppstod igen.

Och vid tidens slut, då sista matchen är spelad, är det Jesus som skall visa sig vara den store Domaren över oss alla, då rättvisa skall skipas och kärleken segra.

Han kommer tillbaka...

Sportsliga hälsningar från eder

Helene Sture Fotfelt,

- spontanidrottare, vänsterytter, kyrklig forward med många försök till skott på mål, orsakat en och annan straffspark ty bättre är jag inte, men några skott har träffat stolpe-ut, men en och annan rakt in...

… tack vare goda team-spelare!! Och en snäll domare... FRID till er alla.

Där satt den.

LOVSÅNG TILL MIDSOMMAR

Midsommarljuset.

Det nordiska ljuset är ljusaste ljus. Dagen vill inte bli natt. Solen vill inte gå ned.
Låt tiden stanna i den evighetsljusa midsommartiden!

Nu flödar livet och lusten. Alla starka krafter är som kraftfullast och människor längtar efter varandra.
Att mötas.

Det gör Gud, vår Skapare, också.

LOVA HERREN, MIN SJÄL!
MÄKTIG ÄR DU, HERRE, MIN GUD,
    I HÖGHET OCH HÄRLIGHET ÄR DU KLÄDD,
    DU SVEPER DIG I LJUS SOM I EN MANTEL. Psaltaren 104.

Mantel av ljus.

Midsommartid låter oss ana Guds väsen - ande och sanning - som varken ikläder sig kavaj eller festklänning... men väl i ljus.

Min Gud, vår Gud, är klädd i ljus...

… och i höghet och härlighet!!

Vilken garderob! Vilken utstyrsel! Vilken gudomlig "outfit" av helighet.

HIMLEN HAR DU SPÄNT UT SOM ETT TÄLT,
OVAN SKYN HAR DU TIMRAT DIN SAL.
     DU GÖR MOLNEN TILL DIN VAGN
     OCH FAR PÅ VINDENS VINGAR.

Jag låg i gräset och tittade upp mot himmelen. Molnen - detta sällsynta fenomen denna torra sommar - var mina bästa vänner där de jagade varandra. De som skymde solen och gav mig svalka tyckte jag bäst om.

Poesin är midsommartidens språk.

Tält.

Gud har spänt ut himlen som ett tält... Naturligtvis! Och ovanför skyn har Gud själv snickrat sin sal där hela den himmelska härskaran vistas.

När Gud kom klädd i mänsklig gestalt var Gud en snickares fosterson. Han kunde ju redan timra från sin första existensform...
Och Jesus arbetade både med trä och träskallar... för att visa att Guds rike inte är av denna materiella världen, utan av består just av Ande och Sanning.

Och ljus.

I midsommartid.

Träarbete.

Men livet är inte så enkelt.

Inte heller så evighetsljust och vackert.
Tillvaron kan i dessa överljusa dagar visa all sin smuts och fulhet.

Midsommartid kan vara den värsta tiden av grusade förväntningar, slitsamma relationer eller ännu en högtid av ofrivillig ensamhet.

Den epistel som läses i alla våra kyrkor denna midsommarhelg har Paulus skrivit till församlingen i Kolosse, som ligger i vår tids Turkiet. Han ger ord åt den kamp mellan gott och ont som varje människa har att utkämpa.

NI, SOM FÖRUT STOD UTANFÖR OCH VISADE ERT FIENTLIGA SINNELAG I ERA ONDA GÄRNINGAR, OCKSÅ ER HAR HAN NU FÖRSONAT MED SIG, GENOM ATT KRISTUS LED DÖDEN MED SIN JORDISKA KROPP. Kolosserbrevet 1:21.

Är det ett kors, eller?

Ibland får vi höra religiösa kåserier eller billigt blomsterevangelium som kan låta så här:

- Du duger.
- Du är unik!
- Du är perfekt!

Det tillfredsställer vår fåfänga och innersta förhoppning, för vi orkar inte göra om oss. Eller anstränga oss att bli bättre än så här. Så det får duga.

Men vad säger Gud i med sin ande av sanning?

Visst är vi var och en skapade unika, men vi är inte perfekta! Långt ifrån. Inte alls, faktiskt.

Vi döljer vår fientlighet bakom förträngningar av försvar och bortförklaringar.
Det är i alla fall midsommar och nypotatisen står på bordet. Bråka inte nu.

Men inuti skaver oförlösta oförrätter, anklagelser och ifrågasättande.

Gud hade inte behövt komma till jorden om allt hade varit bra.
Jesus hade inte behövt ge sitt liv på korset om vi hade varit perfekta.

Tomt. Uppblåst.

Ärligt talat, vi kan inte göra om oss! Det är som det är.

Kört.

Såvida vi inte upptäcker att Jesus står där och väntar på oss, igen och igen, med sina korssträckta armar, nästan likt midsommarstångens armar...

Det är så hopplöst att ständigt få ta konsekvensen av alla sina felsteg, eller hur?
Men det är just där Jesus kommer in.
Gud sänder sig själv i ande och sanning genom Honom. Och han säger:

JAG ÄR VÄRLDENS LJUS.

Världens ljus. Är världen ljus?

Och det ljuset är ännu mycket mer än vårt midsommarljus!
Jesus är ännu mer än Norrlands midnattssol.

Gång på gång får jag uppleva hur Jesus kommer med sitt ljus inifrån och driver ut mörkret.

Hans kärlek och rättfärdighet upprättar varje människa. Inifrån. Utan våra gärningar.

Det är nåd.

HAN SKALL LÅTA ER TRÄDA FRAM INFÖR SIG,
HELIGA OCH FLÄCKFRIA OCH OFÖRVITLIGA,
OM NI HÅLLER FAST VID ER TRO, HAR EN STADIG GRUND OCH INTE VIKER FRÅN DET HOPP NI HAR FÅTT HÖRA OM I EVANGELIET,
SOM HAR FÖRKUNNATS FÖR ALLT SKAPAT UNDER HIMMELEN OCH VARS TJÄNARE JAG, PAULUS, HAR BLVIT. Kol 1:22.

Kom! Träd fram inför mig!

Gång på gång vänder jag mitt ansikte mot himmelen och erfar hur Gud ser mig.
I Guds närhet är det inte kört.

Inte alls, faktiskt!

Jag anar hur vindarna är mer än blåst. De får inte bara träden att böja sig utan också mitt hjärta.
Inför Guds Ande.

DU GÖR VINDAR TILL DINA SÄNDEBUD,
OCH ELDSLÅGOR TILL DINA TJÄNARE.
    JORDEN HAR DU STÄLLT PÅ STADIG GRUND
    DEN KAN ALDRIG I EVIGHET RUBBAS.

Finns det någon stadig grund?

URHAVET TÄCKTE DEN SOM EN KLÄDNAD,
VATTNET STOD HÖGT ÖVER BERGEN.

    DET FLYDDE FÖR DITT RYTANDE,
    NÄR DU DUNDRADE TOG DET TILL FLYKTEN,
UPPFÖR BERGEN, NED I DALARNA
OCH STANNADE DÄR DU BESTÄMT. Psalt 104.

"Min moder var ett urtidshav...".

Många är de barn som avlats i midsommartid. Många är det som sedan föds i mitten av mars... när vårvintersolståndet bekräftar Adams stånd och åtrå till Eva...

Titta noga på midsommarstången.

Varför vågar vi inte se det vi ser?

Oj, den här lilla midsommarstången utanför förskolan har visst tappat ena ringen... Den får vi hänga upp igen.

Kvinnligt, så in i Norden!

GUD SKAPADE MÄNNISKAN TILL SIN AVBILD, TILL GUDS AVBILD SKAPADE HENNE, TILL MAN OCH KVINNA SKAPADE HAN DEM. 1 Mosebok 1:27

Enheten klövs i två halvor, för att bli hel först när de möts igen.
Människan Adam och Livgiverskan Eva.

Och midsommarstången blir då en symbol för kvinnan och mannen.

Först ser jag kvinnas livmoder, med äggstockarna.
Sedan ser jag bakom livmodern den stora fallosen.

Vilken oändligt vacker skapelse!

Livmoderstång!

Låt oss ta varandras händer och i cirklar dansa runt, med kroppens alla DNA-spiraler, och tacka vår herre och Skapare för livets stora under!

Tid. Lust. Sensualism. Erotik.

I midsommartid.

GUD ÄR LJUS OCH INGET MÖRKER FINNS I HONOM.

Vi duger att komma till Gud sådan som vi är. Men vi kan inte stanna vid det.
Guds kärlek drar oss vidare. In i det liv som är helt och heligt.

Kämpa! Sikta! Samarbeta.

Midsommarstången blev rest även detta år och sillen var god.
På ett år har mitt liv förändrats radikalt, med upprättelse på alla plan. Precis som midsommarstången med sitt budskap om kärlek - både den jordiska och den himmelska!

LOVA HERREN, MIN SJÄL!
MÄKTIG ÄR DU, HERRE, MIN GUD,
    I HÖGHET OCH HÄRLIGHET ÄR DU KLÄDD,
    DU SVEPER DIG I LJUS SOM I EN MANTEL...

Lev inte ditt liv bara utifrån och in. Lev det också inifrån och ut.

Det är då du kan höra Guds hjärta slå, för dig, för mig, för världen.

Sju vackra flickor i en ring.

Dagsljusa hälsningar från eder Helene Sture Lovsångsfelt,

- som läste Psaltaren 104 och Kolosserbrevets första kapitel,
- och som fotograferade ett av Listerlandets välsignade midsommarfirande.

P.S. Från poesi till sportreferat - hur skall det gå i VM-fotbollsmatchen ikväll mellan Sverige-Tyskland? Vilket lag har starkaste drivkraften och bästa samarbetet?
Vågar man äta tårta i förväg?

To be continued…

Svensk eller tysk bit?