Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 27 februari 2015

ANDAKT PÅ FÖTTER

Dansarna är redo.


Var sitter tron någonstans?
I huvudet? I hjärtat? Eller rent av i fötterna?

Följ med till St Nicolai kyrka. Det är fredag eftermiddag och klockan är halv fem.
Sölvesborgs församling har en grupp som dansat Helig Dans i tio år.

10 års jubileum!

Trötta efter veckan lämnar vi nu allt bakom oss och dansar in helgen.

Du är mitt ljus.


Denna kväll var kyrkportarna öppna för alla. Värmeljus var tända överallt och till Taizémusikens mjuka toner sjöng vi oss samman, i cirkeln.

Nej det är inte säkert att tron sitter i huvudet, även om det för min del är mycket viktigt med den intellektuella hederligheten.

En kvinna sa:
- Jag kan inte tro! Det fastnar i min tvivel och behovet av att förstå.
Men när jag dansar, då landar allt!

Och jag tänker:
- Om man inte ens kan begripa sin man, hur ska man då tro att man skulle kunna förstå Gud...!?

Begriper ingenting...


Kristendomen är ingen religion. Den är en Relation.
Tron får åka kana trettio centimeter ned till hjärtat. Där kan den bo!

Och får den dessutom landa i kroppens trostjänare (!) fötterna, då kan Gudstron bära upp hela kroppen!

DITT ORD ÄR MINA FÖTTERS LYKTA
    OCH ETT LJUS PÅ MIN STIG. 
                  Psaltaren 119:105


Fötterna vill dansa!


Människan har i alla tider dansat runt sina lägereldar. Nu dansar vi här i vår kyrka, runt Kristusljuset.
Livet rör sig runt en mittpunkt, ibland osynlig, men runt går det!

DNA-spiralen vrider sig runt denna mittpunkt och jorden roterar runt sin mittpunktsaxel.
Livet är som en dans!

På fötter.

Kroppen vet.
Generna minns.
Huvudet får semester.

Sedan 1970 har denna form av cirkeldans - Helig Dans - plockats upp igen, med början i Tyskland.
Nu är den ett gott uttryck i många församlingar.

- Men kalla det inte "seanser" för då vet ni inte vad ni talar om!

Tydligt centrum.


DITT ORD ÄR MINA FÖTTERS LYKTA...

En lykta. Inte en spotlight.
Guds Ord lyser upp ett steg i taget. Inte hela livet bakåt och framåt. Det skulle vi inte orka bära.

För mig betyder det att jag blir beroende av Guds ledning.
Jag ser inte hela vägen själv.

Guds Ord får ge mig ledtrådar och vägledning, dag för dag, när kvällen kommer, under nattens timmar och när ljuset gryr igen.

Vägledning.


... OCH ETT LJUS PÅ MIN STIG.

Varje steg i dansen uttrycker en bit av vårt liv.
Ett steg fram, två steg bak... Backa, reträtt... tänk efter. Ta ny fart.

Beslut som ska fattas, tankar som ska tänkas och känslor som ska kännas... allt tar jag med mig i dansen och rör mig mot Kristusljuset.

Tillsammans lyfter vi händerna upp mot kyrktaket i "Veni Creator Spiritus" och tar emot vad Gud vill ge.

Vi snurrar runt till "Jubilate Deo" - och det vill till att man inte har fel skor, för då suger sulorna sig fast i stengolvet, eller hur Stina?!
Precis som i livet... med fel förutsättningar fastnar man, och tappar balansen.

Jubel!


Med ljus i händerna dansade vi "Känn ingen oro, känn ingen ängslan".

"Må din väg gå dig till mötes" kunde vi sjungdansa med steg till "Solmeditation".

Och vackert var det att tåga ut med ljusen, sjungandes "Härlig är jorden". Många klädda vitt.

- Det var en annorlunda gudstjänst! sa någon. Så lugnt och stilla. Och vackert att titta på!

Jag blev glad för den kommentaren, för det är precis vad cirkeldansen är - en gudstjänst, ja en andakt på fötter!

Jag skulle vilja ge det där huvudet låååång semester...
Det är så överfullt ändå och inte till någon större hjälp.
Tack Gud för våra fötter!
Mer dans!

Är det inte fredag snart igen?

Upplys mig.


Och - ja! Ikväll börjar "Let's dance" på TV4. Äntligen. Jag har svingen inne.
Även om jag föredrar cirkeldansen njuter jag även av pardansen.

Må Guds Ord lysa din väg, bäste bloggläsare.
Ett steg i taget.

Andaktsfulla hälsningar från
Helene Sture Fotfelt,

- golvkrypande amatörfotograf.

Let's dance, and praise the Lord!


onsdag 25 februari 2015

NÄSDUKEN PÅ TORK

Sår med tårar.



DE SOM SÅR MED TÅRAR
   SKALL SKÖRDA MED JUBEL.

DE GÅR UT GRÅTANDE
   OCH BÄR SITT UTSÄDE.

DE KOMMER ÅTER MED JUBEL
   OCH BÄR SINA KÄRVAR.

Orden från Psaltaren 126 är mina ikväll.

Vissen. Ledsen.


Det finns många anledningar till att gråta...

Över en värld som brister i demokrati, i hushållandet över naturresurserna, över alla som tvingas på flykt...

Och i det pyttelilla vardagslivet gråter den sönderstressade vardagsmänniskan över att livet går på död rutin, utan kontakt med själva livet.

Utom sig.

Inom sig ledsen. Med krypande ångest.

Kroppen gör sina försök att signalera att någonting är mycket fel.
Men vi lyssnar inte.
Hinner inte.

Dövar.
Med mer arbete. Eller mer kaffe. Eller något ännu starkare.

De var fina i förra veckan.



Hur lever man sitt liv autentiskt?

Hur går det till att hitta sin inre människa, sitt sanna jag, när det är så förstört av plikter, andras förväntningar, försörjningsbörda och egen ansvarskänsla för andra?

De en gång så vackra tulpanerna drog i sig allt vatten på en gång, och vissnade alldeles för fort, på stjälkar som var alldeles för rangliga...


För fort.


Wilfrid Stinissen skriver:

"Naturen kan lära dig mycket om respekten för den rätta livsrytmen.
Hur lugnt och fridfullt växer inte säden på fälten, utan brådska, av sin inre växtkraft!

Om en planta ville växa fortare än den inre kraften tillåter, skulle den vara jäktad.
Men det är aldrig plantan.

Det lönar sig inte att med våld bryta upp en blomknopp. Det bara förstör blomman.

Den levande organism får aldrig forceras.

Så är det också med dig, skriver Stinissen.
Du kan bara bli vad du är menad att vara, om du följer den takt Gud ger dig".

Mitt autentiska jag!


DEN SOM SÅR MED TÅRAR...

Jag betalar ett högt pris för att jag inte hann lyssna.
Närminnet är fortfarande borta.
Oförmågan att komma ihåg tider som ska passas är besvärande, intill tårar.

Särskilt när det är självaste läkaren som ringer och undrar varför jag inte kommit...


Var är du?


... SKALL SKÖRDA MED JUBEL...

När då? 2020?

Vissa dagar är gråtdagar. Näsduken får hängas på tork.
Elementet är fullt.

Det finns inga genvägar.

Kanske den svåraste bristen är känslomässig näringsbrist?

När jag är tillsammans med våra syriska flyktingvänner så har vänskapen vuxit sig allt starkare.
Den hjälper oss alla.

Vi ger känslomässig näring till varandra, och det gör gott, utifrån vars och ens utgångspunkt.

Syriskt flyktingläger i Libanon.



Dr Phil skriver:

"Nu för tiden har alltför många människor fullt upp med att 'klara sig'. De har tappat bort nyanserna. Endast gråskalan återstår.

De har nöjt sig med för lite.

Tänk efter. Ditt liv kan vara en total urspårning. Ändå stiger du upp på morgonen utan att ägna en tanke åt att förändra det.
Vem är du på insidan?

Du har slutat leva, du bara existerar.

Du äter frukost, oroar dig för barnen, går till jobbet, oroar dig för ekonomin, kommer hem, oroar dig lite till, tittar oroligt på TV och går och lägger dig. Med oro.
Trehundrasextiofem dagar om året."

Skuggar sig själv...


DE GÅR UT GRÅTANDE...

Dr Phil fortsätter:

"Du måste ta reda på vad meningen med just ditt liv är.
Det finns ett syfte.
Försök bli den du är ämnad att vara.

Det är värt risken.

Tänk så tragiskt om Einstein hade levt sitt liv som sjöman, eller Elvis fortsatt köra lastbil, eller om Moder Teresa hade blivit servitris.

När det inte längre finns någon äkthet i ditt liv, då har du trängt bort det som är du.

Hitta tillbaka till glädjen och passionen.

Utan det, försvinner vårt liv..."

.. MEN DE KOMMER ÅTER MED JUBEL!

Angeläget.


Gråt.
Gråt över ditt förlorade jag, men det finns ju någonstans där under alla lager!
Vi kan gråta tillsammans.

Trycket lättar.

Det är inte egoistiskt att söka sitt sanna jag.
Tvärtom. Det är väl det livet går ut på?

I en balans mellan givande och mottagande.

Den som har tagit emot för mycket blir bortskämd, däst, odräglig och till slut oduglig.

Den som har tagit emot för lite blir känslomässigt fattig, gnällig, krävande och till sist också oduglig. Fast tröttare...

I värmen vågar jag öppna mig.


Till sist.

Vad gjorde herren Gud med en av sina bästa medarbetare Paulus?

När han som bäst var i färd med att planera missionsresor för att plantera nya, kristna församlingar hamnade han i fängelse.
Hur kunde Gud tillåta det?!

Det står till och med i Apostlagärningarna att "Den helige Ande hindrade dem att åka vidare".

Vad hände i fängelset?
Kunde Gud ha en plan även med något så svårt?

Jo, där predikade de evangeliet så att flera blev frälsta!
De sjöng lovsånger och gav tröst till de andra medfångarna.

Och Paulus skrev många av sina brev där... han hade liksom tid... att umgås med Jesus Kristus.

Ja, han utbrister vid slutet av sin levnad att han "vill lära känna Kristus!".
Hade han inte gjort det?

Min skapare!


Till dig som är sjukskriven liksom jag:

- Gud hejdar oss alla ibland.
En del får en liten sjukdom, en del får större skador, en del drabbas av dödsfall i sin närhet innan de fattar... och en del kastas i fängelse.

Varför lyssnar vi inte på signalerna?
Och varför anklagar vi Gud sedan över det vi drabbats av = dragit över oss själva?

Vad ska Gud göra??
Det är ju bara genom vår egen kropp Gud kan tala.


Nu ser jag fram emot att få lära känna mig själv på nytt, den del jag tappade bort.

Gud väntar.
Och min läkare väntade! Jag fick en ny tid.

Det finns hopp.

Jag väntar på jublet, men ska låta bli att peta på de där kärvarna som växer i sin egen takt.

Herre, lär mig Din rytm.
Förlåt mig min taktlöshet...

Ingen taktkänsla.


Nya näsdukar ligger nystrukna i lådan.
Kroppen har talat.
Gud likaså.

Och läkaren tittade strängt på mig, med milda ögon.

Starksköra hälsningar från
Helene Sture Näsfelt,

- som fotograferade tulpaner i morgonljus, både de ljuvligt rosa och de brunmoget småvissnade.

P.S. Läs gärna mer om hjälparbetet bland flyktingar: www.mediemission.se

Vis och vissen.

lördag 21 februari 2015

TRA-LA-LA, TVIDELI-DI-DI


Fåglarna väntar på sin tur.


Var ska fåglarna sitta och sjunga någonstans när vi tagit bort alla träd och buskar?
Deprimerade på vårdcentralen?

Ska skärgården exploateras med gräddhyllsvillor ända ned till vattnet?

Och hur ska Mona Sahlin bli kompis med ordföranden i muslimska rådet?

Tra-la-la.

Detta inlägg blandar allvar med glädje, och jag bildsätter med oskärpta foton från Ukulele-orkesterns spelning i torsdags.

Kristianstad Centrallasaretts foajé.



Först till gräddvillorna.

Den moderate politikern C-G Svensson i Karlskrona är trött på att bli motarbetad av Länsstyrelsen, som bevakar naturens plats för sin egen skull.
Han tycker att det är dags att lätta på strandskyddet så att bostäder kan byggas där.

- Vi kan inte låta vår fina skärgård bli ett enda stort Skansen, menar han.
Och har fått många emot sig!

Om du, bäste Carl-Gösta, skulle bygga villor med vattenplask intill verandan, så tror jag din girighet kommer att fylla även din källare med vatten...

Karlshamn. Har inget med artikeln att göra.


Eller som "Fiskargummans barnbarn" skriver i dagens Sydöstran:

"Nej, C-G Svensson, du behöver inte vara rädd att Karlskronas skärgård blir som ett Skansen.
Vi är rädda att det blir ett Gröna Lund om du får bestämma.

Håll dig på Vallby backe och låt oss öbor bestämma över vår egen boendemiljö.

Vi som bor här har valt det som finns här.
Vi vill inte ha någon exploaterad skärgård.

Vi vill leva i samklang med naturen. Vi värderar biologisk mångfald och öppna landskap väldigt högt.

Bevara allemansrätten och strandskyddet för att behålla goda livsvillkor på land och i vatten, för människor, djur- och växtriket.

Och, vad är det för fel på Skansen?"

Slut citat.

Heja fiskargummans barnbarn! Tvideli-di-di.
Fåglarna är med er! Även jag. Och säkert fiskarna i havet.

Girigt bostadsbyggande skrämmer mig.
Då är det bättre att göra som Lina Ebbesson, även hon från Karlskrona, som vill att kommunen satsar på gröna odlingar mitt inne i stan.
Helt rätt!

Vi kan inte äta asfalt.

Och bilarnas buller kvittrar inte lika ljuvligt som fåglarna.

Sura inte. Sjung med!


Nu stämmer vi våra instrument och sjunger Adress Rosenhill!


"Någonstans under solens förgyllda sigill,
finns en plats som i min fantasi hör mig till.

Fast det blott är en syn för min inre pupill,
sjunger jag allaredan 'adress: Rosenhill'.

TRA-LA-LA, TVIDELI-DI-DI, KOM HIT OM NI VILL!
SÅ SJUNGER ALLA FÅGLAR I ETT TRÄD STRAX INTILL.

TRA-LA-LA, TVIDELI-DI-DI I DRILL UPPÅ DRILL,
DE SJUNGER PÅ ACKORD SIN ADRESS: ROSENHILL."

Kvalitetshöjning!


Sveriges trevligaste ukulele-orkester var på turné till Kristianstad.
Sjukhusprästerna Daniel, Sven och Gunilla hade bjudit in oss att sitta och sjunga på Centrallasarettets foajé denna eftermiddag.

Det var verkligen en fin enhet av kropp, själ och ande:

- sjukhusvården ser till de kroppsliga krämporna, musiken botar själens ledsenhet och prästerna ger kvalitativ andlig vård, själavård för anden.

Sjukhuspräst Daniel på bas!


Det tröstade i alla fall mig att komma ifrån världens hemska tidningsrubriker för en stund.

"Varje gång som du känner dig ensam och vill',
och du angrips av missmodets gråa bacill,

ska du inte bli sittande ensam och vill',
utan packa din rensel adress: Rosenhill"


Är det tant-varning?
Eller sund distans till den brutala verklighet som snarare är en mardröm än "verklighet"?

Sjunger fåglarna fortfarande i krigets Syrien?
Eller har de också flytt hit?
Adress Rosenhill.
Eller Hanöhus, eller Galaxen, eller Fur, eller... Tvideli-di-di.

Kvittra då! Eller twittra åtminstone.


Nu fortsätter vi med Mona Sahlin.

Ni har säkert sätt nidbilden av henne där hon står klädd i slöja med bildtexten:
- Allah ska med.

Visst. Men vi ska vara nyanserade.
Och det har Mona varit nu när hon anser att muslimska organisationer tydligare ska ta avstån d  från terrororganisationen Islamiska Staten IS, och erkänna problemen med rekryteringen i Sverige.

Mona Sahlin säger:

- Om vi politiker ska kunna kämpa mot antisemitismen och islamofobi måste de muslimska samfunden ta sitt ansvar och säga "No". Sade hon till SVT.

Uttalandet upprör Elvir Gigovic, ordförande i Svergies muslimska råd.
Han säger:

- Det är en kollektiv skuldbeläggning, som ju är själva definitionen av rasism.

Kollektiv av fåglar. 

Nu funderar jag:

Mona, varför tror du att de inte vill ta avstånd?
Det borde vara en självklarhet! Deras uteblivna protest blir ju istället ett tyst medgivande.

Elvir, varför protesterar du inte mot illdåden?
Det ligger väl i ert intresse att motverka maktmissbruk och istället hålla fram det goda bruket?
Det vill vi väl alla?

Helene, även kyrkorna är ju uppsplittrade många olika fraktioner.
Ja, som kristen kan jag många gånger få frågan om de gamla korstågen och andra kyrkliga synder, som jag inte har ansvar för...

Det enda jag kan göra, och det är inte det minsta, det är att ta avstånd!
Att inte hålla med om de misstag som begåtts i Guds namn.

Snubblade.


Mona, du har helt rätt som kräver detta av det muslimska samfundet!
Fortsätt med det. Men ta av dig slöjan. Det blir inte bättre av att du förnekar vårt eget arv och "leker muslim", du blir ändå inte accepterad för det.

Tips; läs Koranen. Bilda dig en egen uppfattning i vårt fria land.
Och sluta använd ordet "islamo-fobi". Kritik är inte detsamma som skräck.

I så fall är vi några som påstår att Kristo-fobin är lika utbredd - rädslsan för kristendomen och dess påverkan.

Denna påverkan har bara pågått i tusen år.. och gett oss bl a skolor och läskunnighet, allas lika värde och sjukhus.

Läskunnig. Spelar på ackord.


Tack Gud för alla lasarett och goda sjukvårdare!
Här i sjukhushallen skingrades oron för en stund, tra-la-la:

"Vill du dela den platsen med mig, så säg till!
Dina dyrbara dagar ej längre förspill.

All din tvekan försvinner som snö i april,
när du nu liksom jag får adress: Rosenhill!"

Efter vårt framträdande gick vi in på caféet och tog var sin gräddhylla.
Eller semla, menar jag.

Men den ska inte ätas som en hamburgare... Locket av!

Nästbäst.


Kollektiv skuldbeläggning vill vi inte ha.
Men var och en är ändå ansvarig att ge besked om sitt hopp:

FÖRKUNNA ORDET,
  TRÄD UPP I TID OCH OTID,
    VEDERLÄGG, TILLRÄTTAVISA, VÄDJA
- TÅLMODIGT OCH MED STÄNDIG UNDERVISNING.

Paulus andra brev till Timoteus, 2 Tim 4:2.

Och var och en som har en buske eller ett träd på sin tomt ska vårda det ömt, för fåglarnas skull.
Den dag fåglarna inte sjunger längre, då är det slut.

Tra-la-la. Tvideli-di-di.

Frid till er alla.

Men semlor äter jag inte mer. Urk så tjockt med kolhydrater och socker!
Nej, tacka vet jag min egen nötkaka med osötad chokladgrädde...

Nötlags-semla...



Slå gärna upp ditt Nya Testamente och läs hela Paulus undervisning till Timoteus. Det finns en del att lära.

Magra hälsningar från
Helene F(ågel) Trallfelt,

- som försöker både kvittra och twittra, trots bruten hälsa.

fredag 20 februari 2015

VÄNSKAP eller UNDERKASTELSE


Start eller mål?


Att vara kristen; vilken relation har vi till Gud då?

- Är vi tjänare?
- Medarbetare?
- Eller vänner?

Det slår mig gång på gång, när jag läser om andra religioner, hur unik kristendomen är.
Jag går till källorna.

Jesus får ordet.
Det är Johannes evangelium kapitel 15:

JAG KALLAR ER INTE LÄNGRE TJÄNARE, TY EN TJÄNARE VET INTE VAD HANS HERRE GÖR.

JAG KALLAR ER VÄNNER, DÄRFÖR ATT JAG HAR LÅTIT ER VETA ALLT VAD JAG HAR HÖRT AV MIN FADER. Joh 15:15.

Vad betyder detta?

Sammanhållen vänskap.


EFS har haft ett antal inspirationsdagar kring temat "Växtkraft".

Nu senast var det i Kristofferkyrkan i Karlshamn, då Ingrid Lundström och Per-Eive Berndtsson var talare.
Jag återger några tankar som Per-Eive, pastor från Johanneskyrkan i Halmstad, delade.

Jesus visar oss vilken relation Gud vill ha med oss.
Det är inte ett "antingen eller", det är både ock:

- Som kristna är vi både Guds tjänare, Guds medarbetare och Guds vänner.

Per-Eive Berndtsson, Ingrid Lundström.


TJÄNARE

Allt lärjungaskap börjar på knä.

Petrus böjde knä inför Jesus och bekände honom som Guds son.

När Paulus blev omvänd på Damaskusvägen (finns den kvar eller är den sönderbombad?) blev han bländad av Guds ljus och föll ned på knä.

Jesus finns även inom "New Age", men inte som Guds son. Där påstår man att alla är gudomliga och detta är den sanning som ska upprepas:
- Jag är gudomlig.

Men där kan relationen med Gud inte börja! menade Per-Eive Berndtsson.
Det finns stora skillnader mellan Gud och människa...

Och kristendomen lär tvärtom att människan är ofullkomlig, bristfull, ja fallen i synd och därmed helt åtskild från Gud.

Kristofferkyrkan i Karlshamn.


Min tanke flög iväg till Indien där en god vän poserade framför ett antal hinduer, som var i färd med att offra till Shiva...
Romantisk syn på andras religiösa tillbedjan... utan kunskap om vilken rädsla hindun lever under, att aldrig vara fri från karmalagens förbannelse...

Inga offer är stora nog att bryta reinkarnationen - tills hindun får lära känna Jesus!

Då!

Då byts rädsla till glädje, offer byts till mottagande av Jesu försoning på korset och Guds kärlek strömmar in i hjärtat!
Det är ingen romantik.
Det är andlighet på djupet, där synden tas på allvar och löses upp - inte genom meditation över sin egen gudomlighet utan över den förlåtelse som befriarl

Fri från karmalagen!


Tillbaka till Kristofferkyrkan i Karlshamn.


MEDARBETARE

När vi böjt våra knän, insett vår egen belägenhet och Guds storhet, då upprättar Gud oss.
- Res dig upp!

Helig Ande bor i våra hjärtan och gör oss till Guds medarbetare.

Medarbetare med Jesus.

När Paulus åkte iväg på sina missionsresor gjorde de färdplaner var de skulle plantera nya församlingar.
Apostlagärningarna har ett underbart uttryck för detta:

- Vi och den Helige Ande har beslutat att...

Tillsammans.

Men det var också så att Helig Ande stoppade deras planer, så att de fick ta en annan väg.
Antingen var det för farligt, eller så var folket inte redo.

Se Guds ljus.


VÄNNER

Att vara vän med Jesus är att gå från att vara tjänare och medarbetare till vän.

Hjärta till hjärta. Intimitet. En enda själ.

Förtroende. Tillit.
- Jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader...

Otroligt!
Vi lyfts in i den gudomliga gemenskapen.
Och Jesus vill hjälpa oss träna upp vårt öra så vi hör Guds röst, precis som fåren känner herdens röst.

Det är ju det som är svårt.
Och det är här alla misstag har begåtts. Människor som tror sig veta Guds vilja, men förleder andra.

Smält mig, fyll mig, sänd mig.


Per-Eive lyfte fram hur vi kan känna igen Helig Andes röst.
Den har nämligen ett par kännetecken:

Om du i ditt sammanhang upplever att man:

1. förhärligar Jesu Kristi person; "sann Gud och sann människa",
2. förhärligar Jesus Kristi kropp, som är församlingen,
3. förhärligar Jesu Kristi ord,

.. då är Guds Ande där.

Men om din gemenskap förminskar eller förnekar något av detta, då är det inte av Gud.
Då är det bara mänskligt påfund, utan kraft.

- Om Jesus bara är en god lärare - då är det inte Bibelns Guds son vi talar om.
- Om Jesus bara är en gud bland många andra - då är det inte frälsaren vi talar om.
- Om Jesus bara är en profet - då har vi ingen som försonat våra synder och öppnat himlaporten.

Jag sänder ett ljus för att... 



VÄNSKAPENS INNEHÅLL

Att vara vän med Jesus innebär en helt ny identitet!
Inte så att vi blir en annan person, men att det perverterade i oss tas bort, och vi får "barnaskapets Ande"!
Det står fantastiskt beskrivet i Romarbrevet kapitel 7 och 8.

Att vara vän är också att vara med-arvinge.
Genom Jesus skänker Gud oss hela sin härlighet.


Per-Eive jämförde med kronprinsessan Viktoria som valde Daniel till sin äkta man.
Han blev ingift i kungafamiljen, inte p g a egna meriter utan för att Viktoria älskade honom.

Kärleken gav honom "himmelriket"!

Det är ju precis det som Jesus säger här:

NI HAR INTE UTVALT MIG, UTAN JAG HAR UTVALT ER.

OCH JAG HAR BESTÄMT ER TILL ATT GÅ UT I VÄRLDEN OCH BÄRA FRUKT, FRUKT SOM BESTÅR... Joh 15:16


Medarvinge.


Precis som Daniel fått gå i "prinsskola" för att veta vad som förväntas av honom och hur han skall uppföra sig, så får vi kristna också gå i "lärjungaskola" och lära oss agera tillsammans med Jesus.

Paulus läxade upp församlingen i Korint för deras omoral.

- Har ni glömt att ni är inte längre så som ni var förut! I Kristus har ni fått en ny identitet, det gamla är förbi.

- Och till er som tror att allt är kört, nej! Du kan aldrig trycka ned dig själv i värdelöshet, sa Per-Eive, för då har du inte förstått vad Kristus har gjort för dig.
Det är han som är din rättfärdighet, inte du själv.

- Är du missmodig? Förtrösta inte bara på dig själv... Kristus lever i dig!

Det är inte kört! 


OBALANS?

Första gången vi möter Guds Andes tilltal kan vara mycket kraftfullt. Vi kanske skakar och ramlar.

Men i takt med vår mognad talar Anden på ett mer stillsamt sätt. När vi har har blivit Guds vänner är det som en inre viskning...

Allt eftersom åren går kan det bli så att vi fastnar i en roll.

- Jag är bara tjänare... och upplever aldrig någon frimodighet.
- Jag är bara medarbetare... och börjar bränna ut mig allt mer.
- Jag är bara vän... och blir en inåtvänd nallebjörn.

Du som har det tjänande sinnelaget; glöm inte ta emot Frimodighetens Ande, och våga vara förtrolig med Jesus i bön!

Du som är den goda medarbetaren;  det är inte du som har initiativet - högmodet lurar dig bakom dörren!
Vila. Släpp lite, Jesus vill ha dig som vän, inte bara att du är på uppdrag...

Och du som älskar att "sitta vid Jesu fötter" i bön och lovsång; glöm inte det diakonala tjänandet och arbetet!

Jesus tänder Guds ljus i dig.


Petrus var både tjänare, medarbetare och vän.
Men det höll på att gå riktigt illa när hans högmod tog över...

När de tog Jesus tillfånga sa Petrus:
- Jag skall aldrig svika dig! Vilket han strax gjorde...

Efter uppståndelsen gav Jesus honom en chans till upprättelse.

Teologiskt intelligent ljusbärare!


Nu lämnar vi "Växtkraft" i Kristoferkyrkan i Karlshamn.
Det märkliga är att vi som kristna "underkastar" oss en Gud som upprättar oss - till kärlek.

DETTA BEFALLER JAG ER:
ATT NI SKALL ÄLSKA VARANDRA. Joh 15:17.

Det är en motsatt rörelse till det jag kan utläsa av islam.
Där är underkastelsen orsakad av rädsla och fruktan för Guds straff.

Flera av mina muslimska vänner anar att vi "har något" som de saknar;
- Barnaskap hos den Gud vi får kalla för Fader.

Det är något jag vill räcka till mina vänner!

Liten kyrka mitt i stan.


Under tiden gråter jag över de 20 kristna kopter från Egypten som brutalt avrättades av islamister här om dagen...
Deras blod blandades med havets vatten, som om denna illgärning kunde tvättas bort...

All extremism, som hämtar näring ur heliga böcker, kommer få ta konsekvensen av sitt missbruk inför Guds Dom en gång - men inte i form av väntande jungfrur!!
Utan genom att de egna handlingarna riktas mot dem själva...

Jag vet inte om det går att öppna länken med bilden:

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=652973081474681&set=a.112841722154489.14002.100002859849758&type=1&theater


- Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!!

Eller?

Växtvärks-hälsningar från Karlshamnsbesökaren
Helene Sture Kastfelt,

- som undrar vad som är mål och vad som är start?

Tjänaren, Medarbetaren eller Vännen?

onsdag 18 februari 2015

DANSBANDSTRO och ASYLSVENSKA

Ljusbåten i Listerkyrkan.


Vilken eftermiddag!
Hela Listerkyrkan i Hällevik var fylld till bristningsgränsen.

I ena hörnan pågick den nystartade caféverksamheten "svenska för asylsökanden", och i den andra inbjöds till träff för "daglediga".

Från terror till trygghet.

Det var en vacker syn!
Svarthåriga muslimska män sida vid sida med gråhåriga damer...

Med glad intensitet gick de helhjärtat in för att lära sig några svenska glosor och meningar.

Vid kaffet möttes vi alla av dessa frimodiga försök till konversation:

- Ruuligt att träfa deg...
- Vi säs ijenn...
- Broder, suster å sooskon...

Bröder och systrar i båten.


Inne i kyrksalen var programmets rubrik:

FRÅN DANSBANDSPRÄST TILL PILGRIM.

Känner du till Thomas och Caroline Broström?
De är dansbandsmusiker som gärna förser glada dansbandslåtar med kristna texter, för att på så sätt sjunga som sin kristna tro.

"Leende guldbruna ögon..." blev något i stil med:

- Kom låt oss hjälpa varandra, när livet inte är lätt... Kom låt oss hjälpa varandra, med värme och glädje blir det rätt...

Målle, Helene, Loket och Caroline, 2007.


Familjen Broström upplät sin mark under nio år till en festival, där dansbandsmusik kombinerades med fina berättelser om kristen tro.

Flera somrar i rad var Leif "Loket" Olsson konferencier vid den här dansbandsfestivalen i Ulvsmåla.

I Listerkyrkan idag satt flera personer som varit där.
De log igenkännande åt "Lokets" favorit bland andliga sånger.
Han brukade nämligen sjunga "Barnatro", vilket vi nu också gjorde, till ukulele...

"Likt en seglare i hamn blev du lagd i modersfamn,
ömt hon smekte dig och sjöng om himlens land.

Hennes stämma blev så varm när du låg vid hennes barm,
hon din framtid lade tryggt i änglars hand.

Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!"

Thomas Broström och Leif "Loket".


Men därmed inte sagt att vår tro är barnslig.
Den måste växa och utvecklas med oss. Tron måste tåla livets påfrestningar av svek, sjukdom och skilsmässa, annars är den bara en torr teori.

Eller hur?

Det är intressant att man kan ta utgångspunkten från dansbandstexter och göra dem till en andakt!

Lasse Stefanz populära låt "De sista ljuva åren" skulle nästan kunna vara en psalm:

"Ja låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv.
Den lycka som vi känner låt den stanna livet ut.

Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå,
då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv."

Lasse Stefanz i Ulvsmålatältet 2007.


Det är inte bara den unga kärleken som ska besjungas.

Här får äntligen den mogna kärleken sitt uttryck.
Och den existentiella frågan om det livslånga äktenskapet får en guldkant.

I Ulvsmålaboken, som blev en andaktsbok, finns en bön kring detta:

Käre Gud, Tack för att din kärlek aldrig ger upp.
Hjälp oss att ta emot tro, hopp och kärlek ur din hand. Amen.


Ung kärlek? Eller dansbandsdrottning?


Från andra sidan vikväggen i Listerkyrkan hördes glada mummel kring de svenska glosorna.
Men några av de muslimska asylsökanden satt faktiskt med i kyrksalen och lyssnade.

Från terror till trygghet.

Git Persson, f d sångerska i Kellys, numera hårfrisörska i Hässleholm, var en favorit bland dansbandsdrottningarna i Ulvsmåla.
Vi krönte henne med en silverkrona i äkta plast...

Jag älskade att höra henne sjunga "Ett litet hjärta av renaste guld" och "Ett litet ljus ska jag tända", men "Sju ensamma kvällar" gav mig alltid lite ont i magen av sin svidande sanning...:

Git Persson, dansbandsdrottning.


"Många långa da'r, en vecka så trist. Sju ensamma kvällar se'n jag såg dig sist.
Länge trodde jag du hade ändrat dig. Sju ensamma kvällar har sagt du kommer ej.

Jag vill inte förneka, en korg jag fick. Nu vill du mig beveka med tårfylld blick.
Våra roller är bytta, det fattar du. Det är ingen nytta att gråta nu".

Sentimental nostalgi?
Eller ett enkelt försök att beskriva det många upplevde i unga dagar, men också mitt i livet när en lång relation brister.

En bön på Gits sida i dansbandsandaktsboken:

Gode Gud, jag klarar inte kärleken.
Den är för stor för mig.
- Men inte för mig, viskar Gud, det är Jag som bär allt, det är jag som uthärdar allt, för din skull, mitt barn. Amen.


Tavla målad under festivalen. Guds kärlek.


Under denna eftermiddag i Listerkyrkan berättades det också om en kvinna som varit ett medium; Carina Mirberger.

Hon var inte alls kristen, tvärtom, och höll seanser där hon förmedlade hälsningar från andra sidan.
Hennes andliga "guide" försåg henne med uppgifter om de döda - själv visste hon ingenting.

En dag var hon trött på detta och ville ta en paus.
Men då hotade henne den andliga "guiden":
- Du tillhör oss! Om du slutar kommer din familj att drabbas av sjukdom och olycka!

Så blev det också.
Det blev en lång kamp för Carina att göra sig fri från de demoniska krafterna.

Till slut var hon så slutkörd att hon övervägde att ta sitt liv.
Men inom sig kom hon ihåg en skolkamrats maning:

- Om du någon gång kommer i knipa, ropa på JESUS.

Med pillerburken framför sig, fylld av rädsla, hopplöshet och förakt, sa hon plötsligt:
- Du får EN chans... Jesus, om du är där... så hjälp mig...

Välsignade Carina Mirberger!


Hon fick se hur demonerna rycktes bort som av en osynlig hand.
Och guiden togs av sin "mänskliga dräkt" och ett vansinnigt fult monster blev synligt.

En ljuspelare gick genom taket, rakt genom hennes huvud, och lyste henne ren och vit.
Befriad.
Fri!

Sedan den dagen lever hon med Jesus i sitt hjärta och har vänt sig från mörker till ljus.

Ett bibelord kantar denna berättelse:

LÅT DE DÖDA BEGRAVA SINA DÖDA.
GUD ÄR INTE EN GUD FÖR DÖDA UTAN FÖR LEVANDE.

Gud, hjälp mig att inte lockas med i det ockulta.
Hjälp mig att låta de döda vara döda och vila i frid.
Styrk mig i detta livet, här och nu. Amen.


Jesus i centrum.


Vi blev påminda om vårt kristna dop, att det inte bara är en engångsföreteelse utan något vi lever i varje dag.

Vi kan hämta kraft ur dopet; Gud har lyft oss in i sitt förbund, Jesus är vår vän och Helig Ande en kraft i vardagen.

Och så sjöng vi dop-psalmen "Tryggare"... omskriven till "Gladare kan ingen vara", riktad till en vuxen person som i omvändelse vill låta döpa sig:


Trofast. Trons fäste. Fäst vid tron.


"Gladare kan ingen vara, jag som funnit Herrens skara!
Stjärnan lyste för mitt sinne, klädd i dopets vita linne.

Jag fick pröva Herrens gårdar, nu Gud mig så gärna vårdar.
Ute världens stress oss larmar, men jag bärs på Faderns armar.

Ofta nöden fick mig trycka, men i tron jag fann min lycka.
Dopets glädje här bland vänner, allt i mig ju Herren känner.

Gläd dig då du kristna skara, jag är fri från mörkrets snara!
Fiender må falla alla, Jesu kärlek ska ej kallna.

Korset, friden här oss giver, jag går in i nya tider.
Guds förlåtelse mig enar, nattvardsbordet alla enar."

Modernt tältmöte i Ulvsmåla.


De 35 personerna i kyrksalen fick nu sjunga med i Per Myhrbergs "34:an".

Den här gamla kåken, som är rivningsfärdig och som ska in i himlen, lär egentligen handla om människans kropp...
Våra sinnen slits ut mer och mer, och hängs till slut in i livets garderob.

Men precis som fastighetsbeteckningen finns kvar efter ett rivet hus, så finns människans identitet också kvar!
Gud vet vem du och jag är, både innan vi fötts till denna världen, och efter döden.

För mig är det en stor trygghet att hela livet så helt vilar i Guds hand!

Hela fina familjen Broström.


Från dansband till pilgrim...

Det delades ut lappar med de sju pilgrimsorden, där man fick vars ett.

- Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet och Delande.

Det är ju Askonsdag och fastan inleds på allvar i vår kristna kyrka.
Kanske något av dessa ord blir en hälsning från Gud själv, och en fingervisning vad vi behöver avstå ifrån...

- Frihet: Vad är det som binder oss?
- Enkelhet: Vad är det som gör livet komplicerat och överdrivet?

- Tystnad: Hur får jag bort buller och oväsen från min vardag? Kan jag "ljud-fasta"? till förmån för att höra Guds röst tala i mitt inre?

- Bekymmerslöshet: Vad triggar igång oron i mig?

- Långsamhet: Det är inte att leva i "välfärd" när vi färdas så fort att halva Sverige snart är/ har varit sjukskriven för stress och utmattning...
Det är pilgrims-protest!

- Andlighet: Avstå från den materialism som blockerar hjärtats längtan efter Gud.

- Delande: Nu i fastetid avstå från att hålla sina rikedomar för sig själv - oavsett om det handlar om tid, eller pengar...

Enkelhet.


Hela denna sköna eftermiddag avslutades med att en kärlekssång blev sjungen, med text ur Höga Visan:

"Oroa inte kärleken, stör den inte förrän den själv så vill." och sedan psalm 45 "Jesus för världen givit sitt liv".

Uti i caféet tog vi farväl av de asylsökanden, och det var varma leenden och tacksamma handslag.


Nästa vecka fortsätter religionsdialogen.
Då ska vi ta upp det som Uppdrag Granskning satte ljuset på:
- Att Sverige är en reträttplats för dem som åker tillbaka och krigar i "jihad".

Och frågan infinner sig:
- Hur medskyldiga är vi?
- Och hur många vapen ska vi sälja till Saudiarabien?

Från terror till trygghet till terror till terror till ....
Naiv var bara förnamnet.

Dansbandsandakter.


Under tiden fortsätter vi skapa vänskap. Och en av muslimerna sa:
- Vi har aldrig mött några kristna förut. I vårt hemland hålls alla åtskilda. Ni är trevliga! - - -

To be continued...

Asyldansande svenskbandshälsningar,
Helene Sture Tältfelt,

- som älskade de sommarveckorna som Ulvsmålafestivalen pågick!

Blommans Team fortsätter som tur är, men i liten skala.