VALBORGS-BLOMSTER

Ta det med ro.

Våren är två veckor för tidig. Igen. Vi kanske vänjer oss vid varmare tider, men det är inte bra.

Skönt var det välbehövliga regnet som föll under två dagar i förra veckan. Nu är eldningsförbudet hävt och Valborgsmässoeldarna får lov att tändas. Med varsamhet.

De nödvändiga dropparna har dessutom tvättat luften ren från pollen. Jag hörde att i Göteborg har mängden pollen i luften varit rekordstor. Arma allergiker!

Men det är ju bara en helt vanlig befruktnings-ceremoni det handlar om... Trädens pollen söker fuktig mylla - och hittar människans ögon och näsa!
Så passa dig så det inte växer ut små björkkvistar ur ögonvrårna.

Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur'n, sjunger körsångarna ikväll.

Rabatt-fotograf.

När mars ännu står utan knopp i träd och buskar, är det svårt att tro att det någonsin skall bli grönt igen. Grenarna är så kala och inget tecken på liv syns.

Här gäller det att ha tillit...

Tillit att saven skall stiga och livet ta fart igen.
Även i människokroppen.

Vintern rasat ut bland våra fjällar, och snödrivorna längst in i bakom husknutarnas norrsida har också smält ned och dött.

Lyser kärleksröd.

För mig är våren ett sånt underbart tecken på hur Gud gestaltar påsken på jorden.
I alla tider och kulturer har människan skapat berättelser om Livet som går under jorden... för att sedan uppstå igen.

Händelsen med Jesus Kristus på långfredagen och påskdagen är det mest extrema uttrycket för livets seger över döden.

Lärkan på åkern och trasten i lunden, alla jublar vi över livets under!

Men inte hade de första lärjungarna tillit till att detta skulle vara möjligt...

Budskap om hopp.

Likt vårdagssol i morgonglöd gick Jesus fram ur natt och död, till liv förutan like.

Och jag dyker ned i stadens rabatter och fotograferar. Trafiken brusar bakom mig, men jag har bara ögon för de rosa körsbärsblommorna och det sista av de brandgula tulpanerna, samt några nedåtvissnande påskliljor.

In i  det sista trumpetar de ut sitt budskap.

Därför så länge världen står, det efter vinter kommer vår, också i Andens rike.

Tröttna inte!

Allt frömjöl som yr omkring är ju hoppet om befruktning och nytt liv.

All den kärlekslängtan, som bor i människans hjärta är också som ystert pollen av tankar och blickar efter Någon.
Det är svårt att vara ensam på Valborgsmässoafton.

Helst ska man sjunga Sköna Maj välkommen med en hand i sin. Eller åtminstone ta värme av några vänner i folkmängden.

Men fyrverkerierna kan vi hoppa över. De är alltför smutsiga och otidsenliga.

Naturens eget fyrverkeri.

Hur många är egentligen ute och ser våren hända?
De flesta är ju inomhus.

Skolbarnen, kontorsfolket, bussförarna... Är naturen bara något man ser på TV?
Vet du hur våren luktar?
Har du känt doften av de vitblommande slånbären?

Om man går sakta från industrin till silon i Sölvesborg, så kan man hitta denna lilla vik, så förunderligt vacker mellan betong-klossarna...

En bit av paradiset.

Våren är förlåtande.
Allt det fula täcks av gröna blad. Skräpet göms av maskros och tussilago.

Även om vi vill hejda tiden, så rullar det hela tiden på. Livet är också förlåtande. Låt det grönska!
Gå ut och se.

Och i parken tävlar magnolian med körsbärsträdet om vem som skall vinna skönhetstävlingen.

Jag drar djupa andetag av tacksamhet.

Nej, inga monster-truckar!

Nu får vinterns döda kvistar brinna upp och ge plats för det nya, som vill spira.
April övergår i Maj.

Det är min bön för oss alla att vi inte skall vara alltför stora biologiska analfabeter, så att vi inte kan se skillnad magnolia och körsbär... Kan du det?

Så, må kärlekens pollen söka sina fuktiga marker och bli till näring, både för människa och lärka, humlor och bin.
Blommor och bin var det, ja...

Snart alla ängar stå i skrud och skogen kläder sig som brud när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn, i folkens liv, i kyrkans famn, till alla själars fromma.

Ta din tid.

Färgrika vårhälsningar i vårvitt, körsbärsrosa, påskgult, ljusgrönt och valborgs-orange!

Eder vår-njutare,

Helene Sture Rabattfelt.

Valborgs-orange!

 

 

 

 

 

FÖRNEKA och BEKÄNNA

Förneka och bekänna.

 

 

Kan en och samma människa både förneka och bekänna och samtidigt vara trovärdig?

Hur ska vi bemöta den som gör fel, som är feg och sviker?
Hur gjorde Jesus?

Äntligen faller ett efterlängtat regn över södra Sverige. De torra och överhettade markerna får lite svalka och åkrarnas säd får växtkraft.

Denna söndag var det ett uppehåll mellan regnskurarna just när vi samlades efter gudstjänsten till vandring.

Förnekelsekyrkan i Jerusalem.

 

Detta inlägg bildsätts bland annat med de två platser i Israel där Petrus först förnekade - Förnekelsekyrkan är byggd där - och där han fick bekänna - Bekännelsekyrkan vid stranden av Genesarets sjö.

Följ med på en pilgrimsvandring i "staun", i Karlskrona. Vi går från Fredrikskyrkan ut till Stumholmen, via Amiralitetskyrkan, men stannade till vid gamla posthuset/ vårdcentralen, som nu skall rivas och bli kulturhus.

Ovanför porten finns en utsmyckning med Noas Ark!

 Noaks Ark, som vikingabåt!

Temat är "Förneka och Bekänna" - inte "eller", utan "och".

Med vårt fina, nytryckta bönehäfte ber vi:

DENNA PLATS OCH DENNA STUND ÄR DIN, HERRE.
ÖPPNA VÅRA SINNEN FÖR HELIGHETENS NÄRVARO,

I VÅRA KROPPARS VILA
I VÅRA SJÄLARS STILLHET
I MARKEN SOM BÄR OSS
I LUFTEN VI ANDAS
I VINDENS BERÖRING.

DU OMGER OSS, GUD, PÅ ALLA SIDOR.
LÅT OSS NU TRYGGT VILA I DIN HELIGA OMSORG. AMEN.

Fredrikskyrkan, innan renoveringen.

 

I jackfickan hade jag min pocket-bibel. Två bokmärken låg vid Johannes evangelium, det ena vid kapitel 18 som beskriver hur Petrus förnekar, och det andra vid kapitel 21 där han får göra sin bekännelse.

Det är viktigt att utgångspunkten för bibelläsningen är rätt. Det går inte att läsa med nonchalans eller likgiltighet, inte heller med vrede eller ilska.
Därför ställde vi in vårt hjärtats våglängd med hjälp av Frälsarkransens pärlor:

GUDSPÄRLAN:
- Vi har en Gud; Fadern från vilken allting utgår,
- och som är vårt mål.
- Du är gränslös, Du är nära,
- Du är ljus och jag är Din.

Gudspärlan är nött...

TYSTNADSPÄRLORNA:
- I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav.
- Du förstår mitt hjärtas tankar.
- Hos Dig är jag önskad, älskad, sedd.
- Stanna hos oss, Herre.
- Välsigna O Gud ditt vandringsfolk.
- Herre, ge oss den frid som världen inte kan ge.

JAGPÄRLAN:
- Herre, fyll mig med Din närvaro.
- Jag blir till i Dig, Gud.
- Vart jag mig i världen vänder,
- står min lycka i Guds händer.

Nils Holgersson vid Amiralitetskyrkan.

Vi stannade till vid Amiralitetskyrkan och minnesmärket över Nils Holgersson, på väg att börja sin underbara resa över vårt avlånga land.

En stor turistbuss stannade bakom oss just när vi skulle gå vidare ned mot Bastion Aurora. Vi passerade ett av många monument av kanoner, och rundade det rosa residenset där landshövding Sten Nordin bor.
Karlskrona är ju byggd som försvarsstad, och har försvarat landet utan att fälla en enda dödande kula.

I tanken förflyttade vi oss nu till översteprästens gård. Det är strax före påskhögtiden i Jerusalem. Kommendanten med sin vaktstyrka hade gripit Jesus och band honom. Det var Kajafas som profetiskt hade yttrat att "det var bäst att en enda man dog för folket".

Johannes, som skriver, följde med Jesus in på gården, men Petrus stod kvar utanför porten.
Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en eld eftersom det var kallt.
Tjänsteflickan, som vaktade porten, sa då till honom:

- HÖR INTE DU OCKSÅ TILL DEN DÄR MANNENS LÄRJUNGAR?
PETRUS SVARADE:
- NEJ, DET GÖR JAG INTE. Joh 18:17.

Förneka eller bekänna.

Grupptryckets förrädiska makt.

En gränd i Jerusalem.

Skulle du kunnat stå emot? Skulle jag?

Vem är subjekt och vem är objekt i förnekelsen?
Att förneka sig själv... Att förneka sin familj... sin övertygelse... sin tro... sitt land.

Vi skulle snart gå över bron till Stumholmen.

Kan man förneka med tystnad? Och kan man bekänna i tystnad, eller måste det göras med ord?

Hur bekänner man bäst sin övertygelse? Går det bra att ljuga ibland för att rädda sitt skinn, och sedan stå för sin tro när det är lugnare?

Frågorna fick arbeta i oss.

Tyst vatten vid Stumholmen.

Stumholmen fick bli en symbol för den goda tystnaden, inte den som tiger och dödar relationer, utan den som rymmer en närvaro, större än orden.
Och vi bad med Frälsarkransens pärlor:

DOP-PÄRLAN:
- Jag lägger mitt liv i Dina händer.
- Här är jag, Gud. Helt enkelt.
- Jag vill möta Dig. Utan hinder.

ÖKENPÄRLAN:
- Ack, Herre, hjälp!
- Ack, Herre, låt väl gå.
- Rena mig, så blir jag ren.
- Hela mig, så blir jag hel.

Stumholmens fyr.

 

Efter uppståndelsen, innan himmelsfärden, visade sig Jesus flera gånger för sina lärjungar.
Han har gått före dem norrut, upp till Galileen, till Tiberias och Genesarets sjö.

Förra året var jag själv där... och gick med mina egna fötter på den strand där följande dialog utspelade sig.

De hade fiskat hela natten men inte fått något. En främling påstod att de skulle kasta ut näten på andra sidan istället... och då fick de full fångst!
Samme man hade gjort upp en eld att värma sig vid och hade förberett grillad fisk.

Stranden vid Genesarets sjö!

- KOM OCH ÄT!
INGEN AV DEM VÅGADE FRÅGA HONOM VEM HAN VAR. DE FÖRSTOD ATT DET VAR HERERN.
JESUS GICK FRAM OCH TOG BRÖDET OCH GAV DEM, LIKASÅ FISKEN.

DETTA VAR TREDJE GÅNGEN JESUS VISADE SIG FÖR SINA LÄRJUNGAR SEDAN HAN UPPSTÅTT FRÅN DE DÖDA. Joh 21:12.

NÄR DE HADE ÄTIT SA JESUS TILL SIMON PETRUS:
- SIMON, JOHANNES SON, ÄLSKAR DU MIG MER ÄN DE ANDRA GÖR?

SIMON SVARADE:
- JA, HERRE, DU VET ATT JAG HAR DIG KÄR.

JESUS SA:
- FÖR MINA LAMM PÅ BETE.

Förneka och Bekänna.

I den ordningen.

Petrus strandkyrka, idag.

Tillbaka till översteprästens gård. Nu kommer andra omgången.

Det var korsförhör. Värre än Migrationsverkets frågeformulär... Översteprästen frågade Jesus om hans lärjungar och hans lära.

JESUS SADE:
- JAG HAR TALAT ÖPPET TILL VÄRLDEN. JAG HAR ALLTID UNDERVISAT I SYNAGOGORNA OCH I TEMPLET, DÄR ALLA JUDAR SAMLAS. JAG HAR INTE SAGT NÅGOT I HEMLIGHET. VARFÖR FRÅGAR DU MIG? FRÅGA DEM SOM HAR HÖRT MIG VAD JAG HAR FÖRKUNNAT FÖR DEM! DE VET JU VAD JAG HAR SAGT!

Vilket tufft svar!

Jesus sviker varken sig själv, sina lärjungar eller sitt uppdrag. Han förnekar inte. Han bekänner. Och hänvisar till alla som kan bekräfta sanningen i det han säger.

Men när makten inte har rätt, då tar den till härskarteknik. Och våld.

Slagen. För sin identitets skull.

EN AV VAKTERNA SOM STOD DÄR GAV HONOM DÅ EN ÖRFIL OCH SADE:
- SKALL DU SVARA ÖVERSTEPRÄSTEN PÅ DET SÄTTET!?

JESUS SADE:
- HAR JAG SAGT NÅGOT SOM VAR FEL, SÅ SÄG VAD DET VAR. MEN OM JAG HAR RÄTT, VARFÖR SLÅR DU MIG?

HANNAS, (som var svärfar till Kajafas) SKICKADE HONOM DÅ BUNDEN TILL ÖVERSTEPRÄSTEN KAJAFAS. Joh 18:19.

Så här går det tack och lov inte till vid Migrationsverkets förhör av våra asylsökanden, tänker jag, men känslan är den samma - att bli ifrågasatt och inte trodd.
Vem förråder vem?

Myndigheterna bekänner sig inte alltid till sanningen, bara när det passar.
Samtidigt vet vi att många som flytt hit till Sverige har varit med om betydligt värre örfilar än de Jesus fick just vid den här stunden.

Sanningen tystas.

Tillbaka till Genesarets sjö.

För andra gången frågade Jesus Petrus där vid elden, på stranden:

- SIMON, JOHANNES SON, ÄLSKAR DU MIG?

SIMON SVARADE:
- JA, HERRE, DU VET ATT JAG HAR DIG KÄR.

JESUS SADE:
- VAR EN HERDE FÖR MINA FÅR.

Båten på Genesarets sjö.

För tredje gången där vid elden, utanför översteprästens gård, frågade de Petrus:

- HÖR INTE DU OCKSÅ TILL HANS LÄRJUNGAR?
PETRUS FÖRNEKADE DET.
- NEJ, DET GÖR JAG INTE.

DÅ SADE EN AV ÖVERSTEPRÄSTENS TJÄNARE, EN SLÄKTING TILL HONOM SOM PETRUS HADE HUGGIT ÖRAT AV:
- SÅG JAG DIG INTE TILLSAMMANS MED HONOM I TRÄDGÅRDEN?

PETRUS FÖRNEKADE DET ÄN EN GÅNG.

OCH JUST DÅ GOL EN TUPP. Joh 18:25.

Trött på att varna.

Grupptrycket fällde honom.

Kuckeliku. Glad Påsk...

Rädslan för att råka ut för samma öde som Jesus var större än hans tro.
Tre års vandring med Mästaren förmådde inte Petrus att bekänna sin kärlek till Honom.

Och jag tänker. Om evangeliet vore fusk och påhitt, då skulle man inte skildrat självaste Petrus så svag... Män håller ihop. Men nu är detta en ögonvittnesskildring av Johannes, och han har ingenting att dölja.

Och för tredje gången vid strandkanten kom den upprättande frågan:

- SIMON, JOHANNES SON, HAR DU MIG KÄR?

PETRUS BLEV BEDRÖVAD NÄR JESUS FÖR TREDJE GÅNGEN FRÅGADE HONOM 'HAR DU MIG KÄR' OCH HAN SVARADE:

- HERRE, DU VET ALLT, DU VET ATT JAG HAR DIG KÄR.

JESUS SADE:
- FÖR MINA FÅR PÅ BETE. Joh 21:17.

Genesarets strandäng.

Är det sant att man kan förneka den man älskar? Älskar man verkligen tillräckligt mycket?
Ja, jag tror att man kan vara så skärrad för situationens allvar att man säger en sak med munnens ord, men har kärleken kvar tyst i hjärtat.

Är inte det falskt?

Jo.

Vad gör Jesus åt detta?

Vid båda tillfällena finns det en eld.

Vid förnekelsen för att det är kallt. Både fysiskt och psykiskt. Spändheten är enorm.
Vid bekännelsen för att Jesus visar sin omsorg om dem och har maten klar.

När Jesus delar ut brödet till dem känner de igen honom... Det var ju så han gjorde vid sista måltiden. Och vid Emmaus!

- Jag är livets bröd, säger Jesus.

Fisken blev ju kännetecknet för de första kristna att de var kristna. Begynnelsebokstäverna i Iesus Christus Hyos Theo Salvator - ICHTYS - betyder "Jesus Kristus Guds Son världens Frälsare".

Minsann, var det inte en liten fisk i pojkens hand på Noaks Ark här på det gamla posthuset i Karlskrona?! Är det ett förebud om Jesus i Gamla Testamentet?

Längst uppe till höger.

Jesus förebrår inte Petrus. Han anklagar inte, gnäller inte, hotar inte, slår inte.
Jesus, själv förrådd av sina närmaste, visar en kärlek som vi inte är i närheten av!!

Han ger Petrus chansen till upprättelse lika många gånger som han gjort fel.

Vilken pedagog!
Vilken Mästare!
Jesus visar med detta Guds sanna väsen, som är kärlek. - - - Konkret. Fysisk. Inte andlig "uppe i luften", utan handfast, här på jorden. Också.

Hur reagerar Petrus?

Han vågar inte svara med stor-orden 'Jag älskar dig'.
Han förminskar det till sin nivå. 'Jag har dig kär...'.

Tredje gången går Jesus ned på hans nivå och använder samma ord, tänkte du på det?
- Petrus, har du mig kär?

Dörren till Bekännelskyrkan. "Föd mina får".

 

Inte nog med det.

Jesus upprättar framför allt genom att ge förtroende. Petrus får ett uppdrag. Orden skall nu få bli till handling.

- Föd mina får. Ta dem till gröna betesmarker, säger han som är herden och som lever ut Psaltaren 23 i detta ögonblick.
Och så ger han Petrus herdeuppdraget...

Det är så stort!

Men det är Jesu får. Inte Petrus'! Föd mina lamm.

Detta bör varje kyrkoledare, kyrkoherde och påve noga ha för sina ögon. Ingen äger makt över församlingen mer än Jesus, som är den store Herden!!!

Här fick Petrus uppdraget.

Vår pilgrimsvandrande skara stod lutad mot fyren på Stumholmen. Vi blickade in mot staden. Havsvägen är Karlskronas framsida. Det var så som Karl den XI och hans ingenjörer hade tänkt sig entrén till örlogsstaden.
Inte bilvägen på baksidan som det nu är...

Vi gick längs vattnet. Vindstilla. Sällsynt här. Passerade Marinmuseet och hopptornet i vattnet.
Förr kallades denna holme för Laboratorieholmen, med epidemisjukhus för kolera.

Över vårt land idag går en våg av förnekelse.

Det är politiskt korrekt att förneka kristendomen och tiga om kristna som lider och förföljs.
Den elden värmer inte...

Samtidigt går det en våg av bekännelse i Sverige, som en underjordisk rörelse, där flera offentliga personer och artister blir frälsta.

Vårt ständiga behov av ledljus.

Upprättat förtroende. Förnyat uppdrag.

Inte konstigt att denna text ofta läses vid prästvigningar i våra domkyrkor!

Vi bad, på Stumholmen i Karlskrona skärgård:

BEKYMMERSLÖSHETSPÄRLAN:
- Bekymra er inte. Jesus säger:
- Jag är med er alla dagar.
- Allt ju vilar i min Faders händer,
- skulle jag som barn väl ängslas då.

KÄRLEKSPÄRLAN:
- Kom, helige Ande, upptänd i mig Din kärleks eld.
- Hjälp mig ta emot kärlek, så att jag kan ge.
- Herre, såsom Du mig älskar,
- ingen annan älska kan.

Detta fick Petrus erfara. Och alla de andra lärjungarna, ja, alla som har mött Honom, alla vi som blivit berörda av Honom...

Varifrån kommer ljuset?!

Men frågan kvarstår:
- Kan man förneka med munnen för att rädda sitt liv, och ändå behålla gemenskapen med Jesus i sitt hjärta?
Det finns inga svartvita svar.

Ibland kräver situationen ett klart svar, som kostar livet.
Ibland kan en vit lögn rädda många, där döden fick vänta.

Men att vara feg och säga 'Jag vet inte...' ger ingen välsignelse! Den som är ljummen är inte till någon glädje för någon, där växer varken tro, gemenskap eller respekt.

Det finns anledning att återkomma till detta ämne.

Slutordet får bli:
- Jesus upprättar och ger alltid en ny chans.

Men om du inte tar den, då kan Han ingenting mer göra...

Fredrikskyrkan, innan regnet kom.

Herre, ge oss Frimodighetens Ande!
Tack för Din upprättelse!
Tack för nya uppgifter och ny kraft.
I Ditt eget heliga namn, amen.

Och när vår pilgrimsvandring var slut och vi åter stod framför Fredrikskyrkan, ja då kom regnet...

HÄRLIG ÄR JORDEN!
HÄRLIG ÄR GUDS HIMMEL!

Pilgrimspräst i "staun",

Helene F Sturefelt

DANSA UPPSTÅNDELSEN

Vi dansar uppståndelsen.

Den stora porten till kyrkan var låst igen. Vi befinner oss i Karlskrona.

Försök till sabotage, för tredje gången denna termin.
Kyrkan har många fiender - vilka är de i vår världsarvsstad?! Illgärnings-slynglar tvingar oss att stänga den dörr som annars skall vara öppen för bön och andakt.

Vår dansgrupp - Helig Dans - fick återigen en uppförsbacke att dansa i...

Men trotsigt välsignade vi kyrkan som vår dansplats med taktfasta steg.
Det var många fötter, men ett hjärta, som bad tyst om frid i detta Gudshus. Cirkeldansen stannade extra över träluckan ned till Wachtmeisters grav under koret.

TRIPUDIUM. Trestegsdans. Processionsdans. Med bestämdhet.

Tyska kyrkan, Trefaldighetskyrkan i Karlskrona.

Följ med på en stunds dans i kyrkan, till Guds ära. Det icke mät- och vägbara skall gestaltas med kroppens uttryck. Inre erfarenheter tar form i det yttre.

Påskens glädje och förundran fick ordlösa uttryck genom det som nu skulle ske.

Vi stannade till vid koret och tittade på altaret.

I varje kyrka finns denna symbol för graven där Jesus lades.
Altaret är den "bänken" eller "bordet" och de fina linnedukarna är hans linnebindlar.

Det går inte att föreställa sig vad kvinnorna tänkte den morgonen i gryningen då de kom med sina begravningskryddor...

Mot trädgårdsgraven i Jerusalem.

EFTER SABBATEN GICK KVINNORNA I GRYNINGEN TILL GRAVEN MED KRYDDORNA SOM DE HADE GJORT IORDNING.

DEN FANN ATT STENEN VAR BORTRULLAD FRÅN GRAVEN, OCH NÄR DE GICK IN KUNDE DE INTE FINNA HERREN JESU KROPP.

DE VISSTE INTE VAD DE SKULLE TRO...
Lukas kap 24:1-12.

Väl skyltat...

… MEN DÅ STOD DÄR TVÅ MÄN I SKINANDE KLÄDER FRAMFÖR DEM.

KVINNORNA BLEV FÖRSKRÄCKTA OCH SÄNKTE BLICKEN MOT MARKEN, MEN MÄNNEN SADE TILL DEM:

- VARFÖR SÖKER NI DEN LEVANDE BLAND DE DÖDA? HAN ÄR INTE HÄR, HAN HAR UPPSTÅTT.

KOM IHÅG VAD HAN SADE TILL ER MEDAN HAN ÄNNU VAR I GALILEEN:

- ATT MÄNNISKOSONEN MÅSTE ÖVERLÄMNAS I SYNDIGA MÄNNISKORS HÄNDER, OCH KORSFÄSTAS OCH UPPSTÅ PÅ TREDJE DAGEN.

Jag ser den!

FARANDOLE. Med små snabba springsteg dansade vi bort från altaret och ned i kyrkan.

Förvirringen gestaltades genom att vi ibland sprang in genom varandras armar, som ett nyckelhål, och ibland snirklade dansen ihop sig till en "kanelbulle"... som för att stärka enheten, för att åter springa ut, åt alla håll, men ändå i cirkelns form.

Musiken "Hent Sant Jakez" från Bretagne, på medeltida franska, gav en känsla att vara mitt i händelsen, för mig.
Sankt Jakobs mor Maria (vanligt namn på den tiden) var en av dessa kvinnor.

Spring! Han är inte där!

DÅ KOM DE IHÅG HANS ORD, OCH NÄR DE ÅTERVÄNT FRÅN GRAVEN BERÄTTADE DE ALLTSAMMANS FÖR DE ELVA OCH ALLA DE ANDRA.

DET VAR MARIA FRÅN MAGDALA OCH JOHANNA, OCH MARIA JAKOBS MOR.
ÄVEN DE ANDRA KVINNORNA I DERAS SÄLLSKAP TALADE OM DET FÖR APOSTLARNA.

Det fanns alltså många kvinnor som också var lärjungar runt kretsen av de tolv - nu bara elva eftersom Judas hade tagit sitt liv.
Dessa kvinnor är påskens vittnen. Det är de som allra först få se undret.

I mitt stilla sinne tänkte jag på att jag föddes en Annandag Påsk, just med temat "påskens vittnen"... Inte konstigt att hela skeendet kom mig mycket nära denna eftermiddag i Tyska kyrkan.

Så såg graven ut inuti.

CAIM och LJUSET. Vi ställde oss runt dopfunten och bad den omcirklande bönen:

- Gud, drag oss nu in i din närvaro.

Och med höger hand in över mittpunkten och vänster hand utåt som ett "stopptecken", bad vi:

- Vi välkomnar ljuset in i vår mitt. Håll mörkret utanför.
- Vi välkomnar hoppet in i vår mitt. Håll likgiltigheten utanför.
- Vi välkomnar upprättelsen in i vår mitt. Håll förstörelsen utanför!!

Omslutande bön.

TAIZÈ - Venite exultemus Domino = Kom jublande Herre! Vi jublar över dig, Herre!

Med enkla handrörelser lyfte vi armarna uppåt mot taket, där det mäktiga Gudsnamnet JHWH är tecknat.
Detta blev ett uttryck för glädjen över livets seger över döden. Det ingen någonsin kunde förvänta sig, det hade hänt.

Nåväl, om Gud kunde skapa universum från ingenting, är det inte så märkvärdigt att han uppväckte Jesus från de döda... Det är väl just det man måste kunna förvänta sig av Gud... !!
Eller hur!

Vi går in i Jesu grav... Jerusalem.

Men utan egen erfarenhet är det sannerligen inte lätt att ta till sig...

APOSTLARNA TYCKTE DET BARA VAR PRAT OCH TRODDE INTE PÅ DEM.

MEN PETRUS SPRANG GENAST BORT TILL GRAVEN...

Han, som hade förnekat Jesus tre gånger innan tuppen gol, han var den som först förstod att kvinnorna talade sanning.

Bränd av sitt eget svek fick han nu full kraft i benen. Och han sprang!

Jesu grav. ABSOLUT HELIGT.

DIN LJUSA SKUGGA. Vi dansade den första dansen ur dansmässan som sändes som TV-gudstjänst den 24 mars.

"Det går en dans genom tidens salar, den leder oss vidare.
Det går en dans genom platsens pulsslag, den leder oss runt.

Soluppgång följer solnedgång, nedan följs av ny...

Du som vill att vi skall dansa, Du som ger oss kraft och hopp.
Hjälp oss öppna våra sinnen, låt Din kärlek lyfta oss.

Soluppgång följer solnedgång, nedan följs av ny...

Du som fyllde våra lungor, med Din ande och Ditt skrik,
hjälp oss kämpa för det goda, helig vrede, fredlig strid.

Soluppgång följer solnedgång, nedan följs av ny...

Du som dansar mitt ibland oss, Du som visar oss Din väg,
hjälp oss våga möta mörkret, gå med Dig från död till fred.

Soluppgång…"

Vi tycker mycket om den här dansen. Den är vacker. Den låter gryningsljuset öppna sig, och i kyrkan nuddar ögonen igen vid det mäktiga taket..

Uppståndelsens ljus.

KYRIE - I VARGTIMMAN. Det var säkert så apostlarna kände det den dagen i Jerusalem. Allt var över. Deras mästare var korsfäst och död.
Vakterna - både de romerska och de judiska - vaktade både graven och varandra, i misstänksamhet. Ingen fick komma och röva bort den döda kroppen.

Men alla föll till marken av änglarnas närvaro.

Kyrie eleison, Herre förbarma dig, över alla sörjande, över alla döda och dödade...

Sabbaten var över. Högtiden var slut. De många tillresta reste hem. Festen var över. De var övergivna. Utan hopp. Hopplösa.

Tills kvinnorna kom.

När Petrus kom tillbaka kunde han intyga att det verkligen var sant det kvinnorna hade berättat.
Du får själv läsa vidare den fantastiska skildringen av världshistoriens mäktigaste händelse! Ta fram ditt Nya Testamente och låt orden bli kropp...

Snart tänds ljuset igen.

SANCTUS - UPPSTÅNDELSENS SOL.

"Himlen rodnar och solen går opp.
Kristus du lever och vi med dig!"

I schottistakt dansade vi påskdagens oemotståndliga glädje! Men ibland kanske hårdrock är bättre... och ärligare.
Jag lät QUEEN snurra på CD-spelaren och vi dansade "omal" - två steg åt vänster och ett åt höger.

Ni som känner mig vet, att hårdrock är den enda musik som är tillräckligt kraftig för att uttrycka sprängkraften i vår kristna tro (möjligen opera också, om jag bara hade gillat det!).

Det blev dock inget "head-bangande" i kyrkan, även om det också är en viktig rörelse för nacke och huvud att ha med i dansen.
Den delen får var och en ta hemma!

Gravkammaren strålade av ljus...

 

COCEK fick sammanfatta hela påskens drama - ned i underjorden, "kryss bakom", och upp igen till livet - till musik från Balkan "Diri Diri".

Hela cirkeldansstunden avslutade vi som vi brukar med KORGFLÄTA, då vi tar hand om varandra och den upplevelse som Helig Dans gett oss.

Musiken kommer från CD's "Gudslängtan" från David Media:
- Här är jag, som den jag är, vill va' hos Dig, Du som skapat mig...

Kroppen "förstår" bättre än huvudet. Så underbart det var att få dansa i cirkel, många tillsammans! Påskens budskap får leva i oss, tillsammans med den vår som spricker fram ute i naturen.

Tack alla dansare! Vi glömde väl inte välsignelsen?

HERREN VÄLSIGNE ER OCH BEVARE ER.
HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER ER
OCH VARE ER NÅDIG.
HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL ER
OCH GIVE ER FRID.

I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN. AMEN.

Er dansledare,
Helene F Sturefelt,

- Jerusalemfarare och dansälskare.

Vilken uppståndelse det blev!

ALLVARET på ALVARET

Ölands Alvar.

Så kargt, så torrt och så ogästvänligt... Här får man ingen stimulans!
Var är färgerna, formerna och det sköna?

Vi har firat påsk på Öland. Naturen är lika motsträvig som påskens budskap. Det är mothårs, långsamt och helt utan fjäsk.

Följ med på en cykeltur, en pilgrimsfärd på två hjul, på den plattaste väg du kan tänka dig, bland de brunaste färger som kan finnas. Och lite grått.

Jag sadlade Gyngegårdens lånecykel och trampade uppför landbrons svaga backe. Den syntes inte, men kändes i växlarna.
Vid Resmo krukmakeri tog jag sikte på Möckelmossen.

Resmo krukmakeri.

På kartan såg Möckelsmosse ut som en liten sjö. Dit skulle det väl inte vara så svårt att nå fram.

Alla barn, som läst sin svenska kartbok, tänker sig att Öland och Gotland är urklippta ur Väster- och Östergötland, och utslängda i Östersjön. Då bildades Vättern och Vänern, det är ju solklart.
Det blev ett pyttelitet hål i Öland - det var när Visingsö trillade ut och landade tillbaka i Vättern...

Hålet fylldes med vatten på Öland. Nu var jag på väg dit...

Det var allvar.

Mot Möckelmossen.

Murarna är allvar. De är goda, de är beskyddande.

Till vänster om mig såg jag en oändlighet av kalkstensmurar, byggda av "orsten" - ortocer-kalksten - vitfläckiga av kalkälskande lava.
Tyvärr låg det en del skräp i dikena även här, så Sancta Garbish fick rycka ut och städa lite. Som tack hittade jag en borttappad sittdyna, även den i diket.

Men vänta nu. Jag såg några blå färgklickar i landskapet, det stämde inte. Jag bromsade in och svängde av, hoppade av cykeln och kröp ned på knä. Har himlen landat här?

Det var en liten koloni av pärlhyacinter!

Mot den varma muren växte de i glädje och lät sina små klockor färgas av himmelens blåaste blått.

Pärlhyacinter och murhimmel.

Till höger var ett annat sorts staket - ett el-stängsel som skulle skydda den känsliga marken mot trampande turister och osunda exploatörer.

Naturen är inte en resurs. Den finns till för sin egen skull. Gud har skapat jorden av sin glädje. I materien bor Guds Ande. Välsignad.

Det jordiska är inte "ont". Skapelsen är inte "fallen". Det är människan som är det.

Det är allvar.

Alvar.

Alv.

Allvarligt naturskydd.

Alv - det är det tunna jordlagret strax under matjordslagret.

Det är knappt någon näring i det, så tänker man överleva här som växt måste man vara ytterst härdad mot torka och hård vind.
Det vill till att man som grönsak också utvecklat djupgående rötter. Har man det, kan de överleva det tuffaste väderlekar.

Öland är inget att leka med. Den som har bråttom eller vill få snabba kickar har inget att hämta här. Dessa hällmarker kallar en bort från alla sensationer.
Det monotona landskapet tvingar tanke och känsla till lugn. Här finns ingen stress.

Men gott om himmel.

Och långsamhet.

100% himmel.

Jag är en pilgrims-alv. Livet har tvingat mig att överleva många svårigheter - skilsmässor på olika håll, flyttningar, för högt arbetstempo och sjukskrivning. Mina foderblad bröts av och kanske var rötterna inte tillräckligt djupa. De brändes sönder... och jag vissnade.

Landskapet talar.

Hedmark, stäpp och alvar talar allvar om livets villkor.

Människan är både kropp, själ och ande. Allt hör ihop. Inget är finare än det andra. Denna helgjutna människosyn är djupt biblisk. Och mycket ognostisk…

Vi kan inte säga till marken att den är sämre än luften eller vattnet. Naturen är hel och hållen. Den andlighet jag vill leva i, håller samman allt.

Möckelsmosses servicestation...

Men bevarade fröer kan sås i ny mark.

På Öland är den smala remsan jordbruksmark mellan havet och landborgen mycket bördig.

En gång för länge sedan låg Öland under vatten, och i takt med att inlandsisen smälte höjde sig landet.
Denna bördighet gynnas av det tunna lagret av alv. Solen värmer lätt upp jorden och bergvärmen går direkt till grödornas rötter. Växtvärmen får rekordfart!

Ärtor och potatis skördas oftast först på det alvarliga Öland.

Bördiga potatisar.

Medan de stora polar-isarna smälter, så trycks den moderna människan trycks ned av andra sorters isar. Fastlåst i sin bekväma livsstil, i ett andligt tomrum, gör det svårt för oss att hitta kraften till förändring.
Det gudlösa samhället ger inga skördar.

Jag vågade inte känna efter om el-stängslet var påslaget, men jag kände tacksamhet att det var där, till skydd för den känsliga marken och den speciella ölandsstenen.

Varje människa behöver ett skydd runt sin ömtåliga själ.

Öland talar på många sätt.

Dubbla skydd. Tack.

Nu var jag framme.

Som en hägring skymtade jag ljusblått vatten en bit bort.
Enrisbuskar och ölandstok växte lågmält. Kalkstenen gick i dagen på vissa ställen - karst-områden - och mossor och lavar knastrade torrt under skorna.

Jag spanade efter blomster, men inte mycket hade tittat upp än, bara knut-arv och hirs-starr.

Alvar-träsken är fattiga på arter.

Jag närmade mig detta ständigt fuktiga och periodvis översvämmade område. Det kändes som att vara ute och gå på gungfly...
Plötsligt blev jag blöt om fötterna. Marken bar inte längre, utan vattnet trängde upp.

Vänd om! Kvickt! Schvopp, schvopp...

Anar du vattnet?

 

"Sunt förnuft" bildas bara hos den som är ute i naturen och utsätter sig för dess krafter. Här finns helt andra gränser än i staden. Inga maskiner eller andra hjälpmedel kan rädda en här.
Dåligt omdöme straffar sig med en gång.

Blöta strumpor var ett billigt pris.

Jag satte mig att torka bakom en buske, på den hittade sittdynan.

Överallt såg jag färska spår av klövar. Det finns får här...
Hur nära är de?
Tänk om de överraskar mig? Ska jag verkligen sitta kvar?

Alvarlig cykelfärd.

Jag tog fram min flöjt och började spela.

  DU GÅR, GUDS LAMM, DU RENA
    OSKYLDIGA OCH MILDA
      ATT OSS MED GUD FÖRENA
        SOM FÖRR FRÅN GUD VAR SKILDA.

  DITT HJÄRTA BAR VÅR SVEDA
     ATT VÅRA HJÄRTAN FREDA
        PRIS VARE DIG, O JESUS! Sv Ps 136.

Det har i alla tider funnits teologer som förnekar att Jesus gav sitt liv på korset. Det finns präster idag som hellre håller sig till gnosticismen och förandligar kristendomen, än lär sig gamla och nya testamentets syn på försoning.

Om Jesus inte dog på korset utan togs ned levande, om än medtagen, och sedan uppiggad av aloe och andra läkeörter, då får vi en mängd nya problem:

* Döden är fortfarande inte besegrad. Det förväntar jag mig av Gud.

* Alla religioners offer är inte avslutade. Det förväntar jag mig också av Gud.

* Ett testamente kan inte utlösas förrän personen är död. Arvet kan inte skiftas. I så fall är vi fortfarande arvslösa och har ingen del av himmelriket.

Ifrågasätt inte korset.

Här i Norden höll asa-tron människor i rädslans grepp. Att offra djur och människor - hästar och äldsta barnet - var offer som skulle blidka Tor och Oden.
Inte konstigt att vikingakvinnorna först tog emot Vite Krist när de hörde att han var det sista offret som blidkar alla gudars Gud!!

Där har de som förandligar kristendomen inget att svara. Det är för tunt.

Tron är handfast.
Försoningsblodet sätter stopp för straff, hämnd och egenrättfärdighet.

Prasslade det bakom buskarna? Hjälp! Tänk om bockarna Bruse stod där bakom!

Jag blev rädd. Ställde mig barfota i den stixiga torrmossan och spanade.
Nej, ingen fara. Det var bara min utflyktsjacka som fladdrade i vinden...

Får-jacka.

  DU SÅG DE HÅRDA BANDEN,
    DE FASANSFULLA ÖDEN
      BEDRÖVAD VAR DIG ANDEN,
        BEDRÖVAD INTILL DÖDEN.

   DITT EGET KVAL DU KÄNDE
     MEN TYNGRE VÅRT ELÄNDE
       PRIS VARE DIG, O JESUS! Sv Ps 136:2.

Psalm 136. Nr 136... så heter vägen som går runt hela Öland... en ö full av får. Tackor. Bockar. Offerlamm, påskalamm.
Psalmboken och kartboken går ihop.

Jag åt min matsäck med tacksamhet.

Blockflöjt. Bockflöjt.

Jag behöver Öland.

Detta karga landskap stillar sinnena, som en långfredag.
Och sedan när alvars-ängarna blommar, då blir det som en påskdag med orkideer, vår-adonis, gullsmörborste och ullsmörblommor i livligaste gult.

Det är allvarligt att vara biologisk analfabet. Det är då det går lätt att skövla skog och mark. När man inte vet vad det heter kan det ju lika gärna kvitta. Ta vad du behöver.

Tills det tar slut.

Alvaret kan ge den känslan i förtid. Att det är slut. Att det inte finns mer att hämta.

Utom andan.

Det var dags att cykla hem till Gyngegården.

EFS i Resmo, Gyngegården.

Jag stannade till vid en vattenhåla. Den var full av alger. I de fuktiga alvarträsken är krans-algerna  - chara - viktiga, liksom gädd-, gräs- och tråd-nate.

Längre bort såg jag några grågäss flyga iväg, på väg till ett större kärr med näringsrika vattenväxter, som kallas ag;
- ag-kärr, ax-ag och knapp-ag.

Nu tror du säkert att jag sitter här och hittar på roliga namn på växter som inte finns... bara för att vara märkvärdig.
Men det gör jag inte!
Jag bara läser innantill i min flora...

Möckelmosses naturreservat.

Jag ber, med händerna på datorns tangenter:

Tack käre himmelske Fader,

- för den underbara natur Du har skapat!
Tack för naturens skönhet, för det sinnrika ekologiska systemet och intelligensen Du lagt ned i allt levande.

Tack min Skapare att jag kan ana påskens stora mysterium bland växter och djur:
- Genom död till liv.

Jag sjunger Ditt lov med min enkla flöjt, med hela mitt hjärta och allt mitt förstånd!
Amen.

Hur länge räcker vattnet?

Allvarliga hälsningar från

Helene F Sturefelt,

- ölandsfirare på Påskön. Nej... påskfirare på Öland, menar jag!

- samt pilgrimscyklist och lammälskare... men vi såg bara harar... skogsharar, ängsharar och en påskhare... och en viadukt.

Viadukt för harar.