Varför applådera?
Klapp klapp klapp, smäll, smäll, smäll!
- Åh, så bra ni är!
- Mååål! Heja Mjällby!
I bullriga och gapiga miljöer hör applåderna hemma som en uppskattning. Det är ett sätt för publiken att deltaga och vara delaktiga.
Så långt är allt väl.
Men när detta publikbeteende följer med inomhus på konserter, eller i kyrkor, då blir det fel.
Jag skall förklara varför jag tänker så.
Min gitalele och ukulele.
Egentligen började det i Båstad där Göran Söllscher för många år sedan gav en konsert. Känsliga fingrar på spröda gitarrsträngar skapade underbara melodier, som målade bilder för det inre ögat.
Redan efter första melodin smattrade applåderna, eftersom det var så bra, men Göran Söllscher höll upp handen och stoppade detta beteende.
- Tack... men... det går inte. Jag kan inte koncentrera mig om ni smäller sönder den stämning jag skapar.
Han sa inte exakt så, men det var andemeningen. Publiken blev tillrättavisad.
Den tystnad som uppstår när ett musikstycke är slut, innan nästa börjar, är en andakt med högsta kvalitet. Det händer något just där.
Musiken talar.
Den är en berättelse som vill bli mottagen - i tyst koncentration.
Även Gud talar, som allra oftast i tystnaden!
Om man då tar bort tystnadens effekt, då tar man bort själens möjlighet att bli berörd.
Får jag be om största möjliga TYYSTNAAD...
Nu kommer vi till den andra delen av min avsky av applåder.
Detta klappande med händer har vid känsliga situationer en funktion att hålla det känslosamma borta.
Man kan bli så berörd att tårarna tränger fram, och det vill man inte.
Så skönt att då få bryta stämningen genom att klappa händer istället.
Puh!
Musiken kom inte för nära. Teaterstyckets repliker fick inte beröra mig för mycket. Sången i kyrkan grep mig men här skall inte gråtas och absolut inte visas känslor!
I dessa fall berövar applåderna de kreativa uttrycken dess effekt.
Stängt för buller... St Peter i Lund.
Nu kommer tredje nivån av min applådkritik.
Det handlar om PRESTATION.
Jag uppträder för dig - du applåderar.
Du sjunger fint, eller målar en tavla, eller barnet ritar en teckning - jag applåderar och säger "åh så gulligt och bra gjort".
Det är en yttre prestation som belönas - och därmed missar man hela poängen.
Jag kallar detta för "dagis-beröm". Och det leder helt fel.
Istället skall frågan vara, som vi lär oss så tydligt här på harpkursen:
- Vad vill du berätta? Vad betyder ditt streck på pappret som du ritat?
Vilken frukt vill musiken ge?
I symbolpedagogiken har vi tagit tillbaka den frågan. Där finns inga prestationer.
- Berätta! Vad betyder färgerna du målat? Hur känns rörelserna i dansen som du gör?
Och då händer något helt annat i människan.
Man får kontakt med sina tankar och känslor. Insidan börjar sakta titta fram. Man blir mänsklig, bortom prestationerna.
Ett intresse för själva uttrycket tar plats.
Titta på bilden nedan. Vad är det för kladd? Jo, det visade sig vara kampen mellan manligt och kvinnligt som tog sig ett intuitivt uttryck på detta sätt.
Kampen mellan kvinnligt och manligt.
Konsekvensen av "dagis-berömmet" är att vi har en generation som är uppvuxen med att bli applåderad som barn. Allt vad lilla Anna och lille Tobbe gjorde var bra, även det dåliga.
Det är dessa barn som nu i vuxen ålder svarar på frågan vad de vill bli när de är vuxna:
- Kändis.
Man vill bli känd. Varför då? Vad kan du?
Inte något särskilt. Men man vill bli känd, stå i rampljuset och få all uppmärksamhet.
Titta på "Idol" eller Melodifestivalen; där kryllar det av denna mänskotyp!
De vill ta min uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. Många sånger är utan innehåll, det är bara yta.
Nej, inte alla, jag vet, men jag tror du fattar vad jag menar när jag drar detta till sin ytterlighet.
Berätta! Vad händer här!
Nu går vi ännu ett steg djupare, när applåderna förstör, och det är i kyrkan.
Allt som sker i kyrkan är till GUDS ÄRA.
Alla, och jag menar ALLA, gör sin uppgift i kyrkan för att ge Gud sin tacksamhet, i kärlek, för det han har gjort för oss genom Jesus Kristus.
Vaktmästaren har tänt alla ljus till Guds ära.
Kantorn spelar alla psalmer och musikstycken för att ära Herren.
Kyrkvärdarna läser texter för att upphöja Guds ord.
Och prästen predikan för att Guds härlighet skall beröra var och en som kommit.
Tack, Gud, för Ysane kyrka!
En sak till.
Församlingen är ingen publik.
Så fort du träder in över kyrkans tröskel är du en deltagare, INTE EN BETRAKTARE!
Kännetecknet på en församling är att man är samlade tillsammans för att deltaga - med sitt sjungande, med sitt lyssnande och med sitt bifall:
- Amen!
- Gud, vi tackar Dig!
- Vår Fader, Du som är i himlen...
Deltagare, inte betraktare.
Jag hade en gång en mycket fin arbetskamrat som var kantor. Vi arbetade smidigt tillsammans och hade samma inställning till gudstjänster och musikstunder.
Likt Göran Söllscher var han ännu en person som markerade mot applåder.
Avvärjande kunde han hålla upp handen, eller ännu hellre vid början säga:
- Vi sparar eventuella applåder till slutet.
Lyssna! Smäll inte sönder.
OM det likväl blir applåder i kyrkan, då händer följande:
Eftersom både sång, musik och tal vill peka mot Gud, så bryts riktningen och applådberöm drar blicken bort från Gud, ned till den mänskliga prestationen.
Om jag, som har övat med min sång för att ge Gud äran, inte får med dig att lyfta sinne mot Honom, då har jag misslyckats.
Dessutom blir jag mycket generad över att uppmärksamheten faller på mig när jag ville vara ett redskap för Herren.
Ja, jag vet att inte så många förstår det här, men det är nödvändigt att förklara detta på nytt!
Jag är bara ett redskap.
Ikväll skall vi ha en konsert för HARP-ORKESTER i kyrksalen här på Åhusgården, EFS.
Korset lyser på väggen och alla harpor står uppställda, med harpister som är redo.
Vår uppgift är att låta "harpan sjunga" - man spelar nämligen inte harpa, man låter den sjunga...!
Harpan skapar ju en nästan magisk, eller snarare religiös, känsla med sin mjuka klang, och den skall tas tillvara i tyst respekt.
Om inte det sker, så kommer applåderna smälla sönder det harpan vill berätta. Jag kommer att sticka fingrarna i öronen för att slippa höra denna barnsliga förstörelse...
- Jo, men folk måste ju få vara glada och uttrycka sin uppskattning!
Absolut. Men det är fel sätt.
Se inte på mig... Men tacka gärna Herren!
Vi behöver alltså lämna den ytliga betraktandet och istället se oss som deltagare i ett skeende.
Du är inte "publik", du är deltagare!
Känn då efter vad musiken gör med dig. Det blir mycket mer intressanta samtal med ett sådant förhållningssätt.
Sedan kan man visst berömma någons skicklighet, men se det hellre så att den skicklige ställer sig till förfogande just för att ära Gud.
Och då brukar jag säga:
- Tack Gud, för dig!
Istället för:
- Åh, vad du är bra!
Fundera på det.
Hur skulle du själv vilja bli bemött? Är det inte mycket finare att få höra "Tack Gud för dig!"?!
Tillsammans skapar vi god stämning!
Som sagt, fotboll och rockkonserter är en sak, men finstämda uttryck inomhus är en annan, särskilt i kyrkan.
Men. Det stora undantaget är förstås gospelmusiken. Där är utgångspunkten full fart, rörelse och hög volym. Då är det det som gäller.
- Give Jesus a handclap!
Men då är det Jesus som får applåden. Inte någon mänsklig prestation.
Så där ja. Var sak på sin plats.
Jag föredrar det mer lågmälda. Och sluta applådera barnen, lyssna istället till vad de vill förmedla.
Det botar kommande egoism.
Herren välsigne dig och bevare dig.
Tysta hälsningar,
Helene Sture Applådfelt,
- som hellre välsignar med händerna än applåderar.
Inga applåder, tack! Nä, inte med den frisyren...
