"VILL DU LIGGA MED MIG DÅ?"

Vad håller de på med??

Eric Amarillos låt "Om sanningen ska fram" är en ganska fin låt, när man läser texten.
Den har en refräng som sjungits hela sommaren:
- Vill du ligga med mig då?

Samtidigt  har vi fått ett osäkert rättsläge vad gäller ungdomar under 15 år som frivilligt i samtycke ligger med varandra.
Lagtexten säger att samlag med person under femton år är att betrakta som "våldtäkt av barn".
Om båda är under 15, vad händer då?

Och vad gör den stora majorietet killar och tjejer som inte vill... som känner sig tvingade till att "ha gjort det" för att inte bli utstötta.

Rör inte min kropp!

Sexualitet handlar inte om kroppen först och främst.
Det handlar om själen.
Men det är det ingen som pratar om! Allt fixeras vid kroppen och p-piller. Vuxenvärlden sviker då vi inte vågar tala om att Vänta.
Man mår inte dåligt av att vänta... men man kan må fruktansvärt dåligt att forcera fram det man inte vill.
Sexualiteten hör hemma bland vuxna, i ett troget förhållande.
Basta!

Här är Eric Amarillos text OM SANNINGEN SKA FRAM.

Om jag lyssnar mer än pratar, inte talar om mig själv.
Om jag säger du är vacker, men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss, om jag ljuger om sånt där.
Om jag säger det går bra nu, men inte talar om mitt jobb.

Om jag ger dig mina tårar, men är stark när du är svag.
Spelar Sweet Home Alabama, på en lägereldsgitarr.
Om jag är säker på mig själv, men aldrig är för självgod.
Om jag är en alfaman i sängen, men aldrig bråkar.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig.
Vill du ligga med mig då, om sanningen ska fram.

Mamma Pappa Långben gör små-ben..

Om jag inte är så svartsjuk, inte håller dig så hårt.
Om jag inte är så macho, men försvarar dig ändå.
Om jag ljuger om min barndom, säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta, leker mamma pappa.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig.
Vill du ligga med ..... (o s v)

Om jag alltid håller med dig, fast jag tycker du har fel.
Om jag låtsas att jag bryr mig, när du köper nya skor.
Om jag skrattar på rätt ställe, fast du inte är så kul.
Om du tror att jag är farlig, kanske tänder du på det.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig.
Vill du .... (o s v )

Slut citat.

En sådan här text bland vuxna kanske bara är lite rolig.
Men hur lätt är det inte att uppmuntra både till otrohet och en alltför lättvindigt inställning till det som är det mest intima vi har!
Ska kroppens lust verkligen få styra det?
Har inte tanken och förnuftet något att säga till?

Jag är över 15 år.

Men vill inte... Bara om du älskar mig trofast!

Med Tantens rätt ska jag nu tröttsamt gå emot strömmen - fast jag vet att många går åt mitt håll, i smyg....
Elin Eek har ju sagt att tanter få finnas... Och tanter har också varit unga flickor... som gjort sina misstag.

I alla religioner omgärdas sexualiteten med skydd om det ömtåligaste vi har.
Just nu skulle vi kunna lämna våra överhettade känslor med att lyssna på andra sätt att dejta varandra.
Det finns en kombination av "arrangerade äktenskap med samtycke" som jag tycker är sympatisk.
Kloka vuxna, som känner sina ungdomar, föreslår möten för att lära känna varandra.

Hallå! Känner ni varann??

Vem har arrangerat det här?

Älskogsmyndigheten?

Vår ytliga, avklädda bråttomkultur där killarna går med häng och synlig kalong-rand skulle må mycket väl av att lugna sig lite.
- Vill du lära känna mig?
Om svaret är Nej, då finns det ju ingen respekt att bygga vidare på.
Bara lust.
En lust som lurar en att ge bort det som egentligen tillhör troheten och den som Älskar Dig.

Lagen skall inte tillåta 15-åringar att ligga med varandra - fastän de båda vill... Det är lika fel för det!
Det är mycket man vill men som man inte får...

Hur gör de medelålders då?
Ligger de med varandra i sina äktenskap? Hur blir det med De Sista Ljuva Åren?
Ibland räcker det med att man vet att det är möjligt... och att man lyssnar mer än pratar... och kramar mer än förväntar sig... eftersom sexualiteten sitter i själen och inte bara i nedre halvan.

I min bok Ulvsmålafestivalens Tankebok skriver jag utifrån Lasse Stefanz text:

"Hans tunnhåriga panna lutar sig över hennes rynkor, och han kysser henne med torra läppar - tills döden skiljer dem åt."

Troheten är så vacker. Den får alla torra grenar att blomma!
Undrar var min man är....

Så kan det gå!!

GULLBERNA PARK och LÖNNEBOS NYCKLAR

Lämna företräde. För vem?

Skogen för bilarna eller bilarna för skogen?

Sista semesterdagen. Tog en pilgrimssväng i bokskogen. Pratade med några skolbarn som lekte där. De är lika arga som jag över "de vuxnas" planer att bygga hus här.
- Det får man väl inte göra? sa en av mellanstadiepojkarna.
- Vart ska djuren ta vägen? Och vi?
- Jag har sett en älg här...

Jag berättade att vi är några vuxna som skrivit en insändare - förutom det överklagande vi gjort till Miljödepartementet - för att värna barnens rätt.
Och livets rätt.

Vad ska krossas?

Livets rätt eller byggherrens drömmar om girig exploatering?

Jag publicerar insändaren här, med egna foton.
Martin Lönnebos bok "Hjärtats nycklar" ger djupdimensionen.
Helene, en "nej-ropare som vördar det stora Ja:et" (sid 161).

TRAFIKSITUATIONEN RUNT GULLBERNA PARK

"Nu har skolorna börjat och det är så roligt att åter igen höra skolbarnen leka och skratta i bokskogen i Gullberna Park. Men mindre roligt är den besvärliga trafiksituation här i området, som Dagon är orsak till.

I en artikel i tisdagens tidning påvisades farorna med stressade föräldrar som kör ända fram med sina skolbarn, utan att vägnätet klarar det. Samtidigt har nya bilintensiva verksamheter flyttat in i de gamla byggnaderna. Vi som bor här intill, ser samtidigt hur busslinje nr 6 trängs med alltför många trafikanter, på vägytor som är smala och krokiga.

I sommar har den sista detaljplanen fått laga kraft som föreslår att det ska byggas höghus här i bokskogen, hur ska området tåla det? Har de inte verkligheten klart för sig?
Detaljplanen är en pappersprodukt som detta område inte klarar. Det märks att de som producerat den sitter i Malmö och inte besökt området i den utsträckning som krävs.
Och vem skulle vilja bo granne med den brusande infartsleden, på barnens bekostnad?

Gräsmattan blir parkering, träden bakom fälls.

Trafikkorsningen våldsam.

Strax bakom brusar Infartsleden.

Vi som bor, lever och arbetar i Gullberna Park – barn, vuxna och djurliv – berövas en levande miljö som den digitala ”verkligheten” inte kan ersätta. I det steniga Karlskrona bör vi nog vara mer rädda om de grönytor vi har. Kattugglan, som hoar på kvällarna, vill också kunna bo kvar.

Gullberna Park är ett skoltätt område med många förskolor, friskolor och folkhögskola. Trycket på trafiksituationen bör minska, inte öka.
Beakta FN:s barnkonvention och värna som de barn som bor och vistas här.

Varning för - barn?

Nej, varning för kortsiktiga vuxna!

Gör en gång- och cykelbana, men rör inte bokskogen. Den får vi inte åter."
Slut citat av insändaren.

Vad ger oss lycka?

Martin Lönnebo skriver om de tre tillfredsställande-nivåerna:
1. Det angenäma livet -som smakar bra på tungan och i plånboken.
2. Det goda livet - där vi lever med hälsa och kraft, i kärlek med bröd på bordet och där vi uträttar goda och nyttiga saker.
Detta är bra, men det är inte den slutgiltiga och största glädjen, skriver Lönnebo (sid 162), utan det är:
3. Det meningsfulla livet.

"Tillfredsställelse är inte det högsta. Ibland är hungern och sakanden större. Det har de nutida lycko-forskarna inte förstått".

Det meningsfulla livet är ett liv i förening med Det Stora Hela.
Det vet barnen...
Mitt tillfälliga lilla liv är då en del av något större, och ju större meningen är, desto djupare kan glädjen bli, menar Lönnebo. Och jag.

Här kommer bussen.

På en liten gata. Det räcker.

Meningen med mitt liv, är att försöka rädda en bokskog... åt barnen...
Jag vill gärna rädda alla regnskogar också... men det enda bidrag jag har där är att låta bli hamburgerkedjorna...

Vad kännetecknar lycka?

"De rättfärdiga, även de som lidit mycket, strävar efter att handla rätt och göra gott. Det ger lycka".

- Vill du sålunda bli djupglad, lev till glädje för livet!
Martin fortsätter:
- Graden av lycka och glädje hos medborgarna är en bra termometer för hur hög levnadsstandard kulturen har.

Kära nån, tänker jag. Här står vår västerländska kultur inför sin dödsbrant...
Glad? På allvar glad? Djupglad - har vi några sådana här?
Jo, jag känner en... och hon lever nära Jesus.

Sakta ned! Barn leker!

En bra bibeltext i trafiken.

Vad var det Jesus sa i söndagens evangeliettext?

"DEN SOM TAR EMOT DETTA BARN I MITT NAMN, HAN TAR EMOT MIG.
DEN SOM ÄR MINST AV ER ALLA, HAN ÄR STOR".

"SANNERLIGEN JAG SÄGER ER: DEN SOM INTE TAR EMOT GUDS RIKE SOM ETT BARN, KOMMER ALDRIG DIT IN".

Jesus säger inte att barnen ska bli som de vuxna.
Han säger att vi vuxna ska bli som barn - leva nära livet, när Gud, nära varandra och älgarna och kattugglorna.

Vem kommer barnen att tacka om tio år?
De som fällde skogen och gjorde Gullberna Park till bara Gullberna utan Park?
Eller de som var Nej-sägare, för att vara Ja-sägare till livet?

Nu tror jag att skogen kommer att vara kvar.
Den välsignas varje morgon, och har nu en så seg bark, att inga giriga sågar rår på den.
Ikväll går jag ut en sväng till, med min böne-stav, och fortsätter välsigna, tacka och be...

Gröna, djupglada hälsningar från Bokskogs-Mulle
Helene Sturefelt

Vackert.

BE FÖR PRÄSTERNA

En god predikan.

Förr var det det högsta ämbetet. Idag har det tappat status - och innehåll?
Prästämbetet - med rötter långt ned i Gamla Testamentet - ännu levande idag, men hur?
Vad gör vi? Hur förvaltar vi vårt arv?

Under sommaren har jag gått till gudstjänst på många olika platser, i olika kyrkotraditioner.
Jag är djupt orolig för den sekularisering som tar sig in i kyrkan allt mer.
Gång på gång kommer jag andligt hungrig till gudstjänsten och alldeles för ofta går jag hungrig därifrån...

Man psykologiserar och förenklar, undviker det svåra eller bortförklarar det.
I många predikningar nämns inte synden vid namn, inte heller frälsningen.
Vad ska man då predika för???
Ta inte upp min tid om du inte har något att säga!
Och läs inte Bibeltexten om du inte bryr dig om den eller predikar över den!

Känner du igen det?
Hoppas inte...

En smaklös predikan.

Detta är ett självkritiskt inlägg, för jag vet inte om jag själv bidrar till den ytlighet jag kritiserar.
Men en sak är tydlig - Jesus Kristus betyder inte särskilt mycket för de präster som hellre predikar om sina egna tankar...
Den egna originella individualiteten tycks viktigare än lyfta fram vad Jesus säger om synd och befrielse, frälsning och himmelrike.

Nu vill jag ge plats för Anders Arborelius, katolska kyrkans överhuvud i Sverige.
I min hand håller jag hans fina lilla skrift  BE FÖR PRÄSTERNA, som jag strax ska citera.

Hans bakgrund är inte den samma som min - katolska kyrkan dras med sina sexualskandaler, och där ämbetet måste förändras: min åsikt är:
1. låt prästerna gifta sig
2. öppna ämbetet även för andra halvan av mänskligheten...

Men nöden är densamma, att be för prästerna.
Påven Benedikt XVI har utlyst ett "prästernas år" som började på "Jesu Hjärtas högtid" den 19 juni 2011.
Ja, det behövs sannerligen!
För oss också, i den lutherska traditionen.

Överhettad.

Nu till det jag vill lyfta fram:

"ÄLSKA ERA PRÄSTER - OCH LÅT DEM IBLAND, FÖR GUDS SKULL, MÄRKA ATT NI GÖR DET.

VAR RÄDDA OM ERA PRÄSTER. DE ÄR SVAGA MÄNNISKOR, LIKSOM NI SJÄLVA, MEN DE HAR ETT OERHÖRT ANSVAR:
- ATT LEDA ER PÅ FRÄLSNINGENS OCH HELGELSENS VÄG.

BE FÖR ERA PRÄSTER.
DE BEHÖVER ER FÖRBÖN FÖR ATT HÅLLA UT, HOPPAS OCH GLÄDJAS ÄVEN NÄR DET ÄR JOBBIGT OCH SVÅRT.

BE OM PRÄSTER.
UTAN PRÄSTER KAN KYRKAN INTE LEVA.
UTAN PRÄSTER KAN NI INTE SJÄLVA LEVA SOM KYRKANS BARN."
Anders Arborelius.

Vid dagens gudstjänstbesök betonade församlingsprästen att vi är olika, och ska vara olika, för att Guds rike och samhället ska fungera.
Olikheten ska inte värderas i bättre eller sämre - bara just detta att vi har olika funktioner.

Var och en kan vittna om Kristus - och ska så göra! Men vi måste ha präster i kyrkan, välutbildade och varmt troende präster.
Prästämbetet är en ordningsfråga.
Precis som alla andra ämbeten och yrken.
Jag är tacksam att det bara är de som har busskörkort som kör buss, och bara läkare som opererar...
Självklart, varför skriver du det?

Jo, för i Svenska kyrkan smyger det sig in ibland att prästen ska var så käck... så trevlig... så tillgänglig och så vanlig... och hålla tillbaka sin yrkesroll.
Men själva ämbetet är varken käckt eller trevligt eller vanligt, även om personen som bär ämbetet kan vara detta!
Det blandas ihop.

Balans.

Colorella fotograferade.

Därför är jag tacksam för Anders Arborelius vädjan till församlingen att be för sina präster...
Själv är jag på knä för den kyrka jag har valt att stanna kvar i och tjäna...

Herre Jesus Kristus, utrusta och kalla nya präster till din kyrka.
Tänd trons glöd, i smärta och i medgång.
Tala allvar med lycksökarna, de titelsjuka och ärelystna.

Sänd bönemänskor till de slitna prästtjänarna.
Helige Ande, tala allvar till församlingen så att de slutar "konsumera gudstjänster" och istället tar sin plats på allvar i Guds rike!
Hjälp oss nu att få Andens gåvor i funktion... vishet, kunskap, gåvan att bota...

När jag lyfter blicken från min bön, hör jag en sång:
- Gud är en Gud med dig uppe på berget, Gud är din Gud även nere i dalen...

Så finns det hopp kvar, för oss alla.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Helene Sturefelt, V.D.M.

KATOLSKA KYRKAN i JÖNKÖPING och NEWMAN

Katolska kyrkan, Jönköping.

Jag vill gärna slutföra berättelsen om vår pilgrimsvandring genom Vätterbygden.
Denna vår 4:e dag, kom vi vandrande fram på Franciskusleden till Jönköping.
Katolska kyrkan var det naturliga målet, eftersom de har Fraciskus som sitt skyddshelgon.

Det regnade. Vi hade ont i ben och fötter. Vem skulle köra följebilen?
- Det gör vi! svarade min man och jag snabbt.
Vi blev bilgrimer, inte pilgrimer. Varmt och skönt satt vi och inväntade de andra, lyssnades på Lunchekot på bilradion.

Torr väntan.

Enkel mässa firades i det regnvåta gräset. Kristus är alltid "för dig utgiven"!
Detta sätt att fira mässa känns så ärligt och troget den första församlingen.
Inga krusiduller, inga skrudar... bara oblater och lite vin i enkla träkåsor, i full respekt och tacksamhet.

Cristina Virdung leder mässan.

Huskvarna lämnades bakom oss med Vista kulle, och jag och maken körde bekvämt till katolska kyrkan i Jönköping.

Så spännande att få komma dit!
En doft av stearin och rökelse dröjde sig kvar i den röda tegelbyggnaden, en doft av bön och tillbedjan...

Huskvarna vid Vättern.

De tidskrifter som ligger på en kyrkas bokbord, avslöjar den teologiska standarden hos församlingen.
Här var den hög. Långt ifrån den sekularisering jag ofta finner i min egen kyrkotradition...
Jag kände mig plötsligt ledsen, sorgsen över hur Kristus inte alltid är kyrkans centralfigur.

Men här kunde jag läsa:
- Be för prästerna: en skrift om förbön för alla präster.
- Karmel, katolsk andlig tidskrift.
- Rosenkransen och flera skrifter om den helige Franciskus förstås.

Jag vill dela med mig av några goda ord från en 1800-talsteolog John Henry Newman, som är förvånansvärt aktuell. Newman konverterade till katolicismen, där många prövningar väntade, trots att han hittat hem till trons fullhet.
Han skrev:
- Som protestant tyckte jag att min religion var trist, men inte mitt liv. Medan jag som katolik tycker mitt liv är trist, men inte min religion.!"

Vet du hur trons livboj fungerar?

Om de vardagskristna skrev han en "appell för intelligenta och välutbildade lekmän":

- Jag vill ha ett lekfolk som inte är arrogant, inte diskussionslystet utan består av sådana som känner till sin religion, som själva är en del av den, som vet precis var det står, som vet vad de tror och inte tror, som känner sin trosbekännelse så väl att de kan ge besked om den, som kan så mycket av sin historia att de kan försvara den."

Detta är ett mål även för Svenska kyrkan att sträva efter! Käre Gud, vad vi har mycket kvar att göra...

Denne Newman valdes till kardinal, men han var inte ultramontanist och han avrådde från den dogmatiska definitionen av påvens ofelbarhet....
Tack för det. Sådana överord kan vi inte lägga på någon! Även påven stämmer väl in i syndabekännelsen, eller?

God. Men inte felfri.

Liberalismen är oförenlig med den kristna tron, menar både Newman och undertecknad.
Liberalismen säger att allt måste tolereras eftersom religion är en fråga om tycke och smak.
Religion är inte ett objektivt faktum utan varje människas rättighet att få den att säja just det hon tilltalas av...

Kristendomen har inget med tycke och smak att göra. Det är en uppenbarad religion, ett objektivt faktum som ibland går mothårs.
Jesus på korset är långt ifrån dagens New Age änglar...
Newman och New Age - nej, de går inte ihop!

Seger genom lidande och uppståndelse.

Jag blev stående länge och läste. Några kvinnor kom och slog sig ned i kyrkan.
De bad rosenkransbönen. (Den ska jag återkomma till, för ty jag förstår mig inte på detta långa läsande...).
Jag smög in längst ned, för att vara med i tillbedjan. Vi kan ju aldrig falla på knä i vår kyrka... men det kan man här.

Det blir ett långt inlägg, men jag vill låta Newmans friska ord från 1800-talet, avsluta:

"Jag litar på Gud. Vad jag än är eller var jag än är, kan jag aldrig förkastas.
Om jag är sjuk, kan min sjukdom tjäna Gud.
Om jag är rådlös, kan min rådlöshet tjäna honom.
Om jag sörjer, kan min sorg tjäna Gud.

Min sjukdom, rådlöshet eller sorg kan utgöra nödvändiga orsaker till något stort slutmål som ligger helt bortom vår horistont.
Gud gör ingenting förgäves.

Gud kan förlänga mitt liv och förkorta det. Han vet vad han gör.
Han kan ta ifrån mig mina vänner, han kan kasta mig in bland främlingar, Han kan få mig att känna mig övergiven, tappa modet, han kan dölja framtiden för mig - ändå vet Han vad han gör....

Jag ber inte om att få se - jag ber inte om att få veta - jag ber bara om att få bli använd."

Brukad kyrkport.

Slut citat John Henry Newman, ett helgon för vår tid.
Gud välsigne katolska kyrkan i Jönköping.
Tack till alla medvandrare, som gjort vårt liv lite mer insiktsfullt.

Helene Sturefelt
- bilgrim.

- Visa oss, Herre, din väg...

FÖRSVUNNEN

Vem är borta?

Försvunnen.
På riktigt? Eller bara på låtsas?
Just nu trängs en och samma rubrik på tidningssidorna.

Här i Karlskrona har en ung man försvunnit och det är stort pådrag för att hitta honom.
Samtidigt har en svensk thriller "världspremiär" i vår lilla stad, och filmen heter "Försvunnen".
Och i Tripoli letar man efter diktator Gaddafi, som också tycks vara försvunnen i sina säkerhetstunnlar under marken.

Var är Peter?

Mina tankar och böner går till de 60-talet frivilliga som genomsöker markerna efter Peter Ivarsson.
Han är ca 1.60 lång och hade en ljusblå t-shirt på sig.
Det finns en hotbild emot honom. Peter var huvudvittne i en rättegång mot en man som fick fängelse för förberedelse till mord, misshandel, olaga hot och vapenbrott.

Heder över ditt mod, Peter! Guds beskydd över dig.

Inte försvunnen film, utan filmen Försvunnen.

De karlskronitiska filmmakarna Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson får lovord av huvudrollsinnehavarna; Kjell Bergqvist, Sofia Ledarp och Björn Kjellman.
Manuset är välskrivet och filmningen gjordes här i våra skogar förra året, på 19 dagar.
Men Sofia medger att det var mycket svårt att spela in den scen där "psykopaten" Bergqvist låste in henne i en mörk källare....
- Det blir liksom på riktigt...

Du är bra Filippa. Ge dig inte.

Min f.d. konfirmand.

Film eller verklighet.
Verklig film eller filmad verklighet, där andflämtningarn bara är på låtsas.
Kan inte filmteamet gå ut och hjälpa Filippa och de andra att leta efter Peter?
Inga kameror behövs... bara mod, på riktigt.

Och nere i Libyen bär sig diktatorn åt som en kannibal när han beordrar att beskjuta sitt eget folk, som han kallar råttor...
Han är inte ett dugg bättre än de skogssniglar jag höll på att halka i...
Kannibalism på riktigt.

Diktatorns kannibal-fasoner.

Käre gode Gud, jag ber om hjälp att mobilisera alla de goda krafter som finns för att vi tillsammans ska hitta vägen fram...

"SANNINGENS VÄG HAR JAG VALT,
DINA LAGAR HAR JAG FÖR ÖGONEN.

JAG LÖPER DEN VÄG DINA BUD VISAR,
TY DU HAR VIDGAT MIN INSIKT.

VISA MIG, HERRE, DINA STADGARS VÄG,
OCH JAG SKALL FÖLJA DEN TILL SLUTET.

LED MIN VANDRING EFTER DINA BUD,
DEN STIGEN GÅR JAG - MED GLÄDJE."

Psaltaren 119:30-35

Helene Sturefelt

FÖLJ MIG

Västanå-leden. Mötesplats.

Långt upp skymtar Gyllene Uttern.

Följa vem?
Vem kan jag lita på så mycket att jag vågar vandra i hans/hennes fotspår?
Ett gott ledarskap är det viktigaste samhället behöver, och vår kyrka.
Jens Stoltenberg i Norge är just nu den som är mest trovärdig, i både känslomässig mognad och handlingskraft.
Gaddaffi i Libyen ska vi inte tala om...
Guds beskydd över oss alla !

När man går in på bloggar kan man i kanten se det som heter "Följare" eller "Medlemmar".
Det säger ingenting om hur många som verkligen läser bloggen - det är oftast väldigt många fler.
Inte alla vill binda upp sig och vara en verklig "följare".

För oss som bloggar handlar detta om status.
- Hur många följare har du?
- Hm, bara 15... men snitt per dag så är det ca 100 som går in och läser Religionsdialog, för att se vad jag nu har hittat på...

Bara 1 följare? Dåligt...

Jag minns en konfirmand får många år sedan som gick upp i predikstolen för att öva på konfirmationsspelet.
Det var en lugn och cool kille, som långsamt lutade sig över mikrofonen och sa:
- Jesus hade sina lärjungar.... och jag har mina...!

Det blev ett skratt i kyrkan, av värme, och eftertänksamhet.

Vi följer er. Trofast.

Hur många lärjungar hade Jesus egentligen?
Tolv, och en som hängde sig... Var det inte fler?
Det beror ju på hur man räknar. Alltid den där statistiken....

Nya Testamentet beskriver att det även var många kvinnor som följde honom, men de räknades inte just som "lärjungar" med det särskilda uppdraget...
Efterföljarna blev fler och fler, i  tusental.
Tack vare de romerska vägnätets goda standard var det lätt att sprida Jesusberättelsen.

Romersk väg vid Paulus källa.

Tarsus i Turkiet.

Men framför allt var det lidandet för kärlekens skull som ingav respekt.
- Vem är denne Jesus, som de följer så till den milda grad att de inte, till något pris, vill överge den kärlek de har fått från Honom, och som de visar alla de möter...

När vi pilgrimsvandrar följer vi sju nyckelord som hjälper oss gå med Kristus här och nu.
Det är:
- Frihet: Ni är kallade till frihet.
- Enkelhet: Samla er inte skatter på jorden.
- Tystnad: De drog sig undan till en enslig plats.
- Bekymmerlöshet: Gör er inga bekymmer.
- Långsamhet: Min tid står i Dina händer, Gud.
- Andlighet: Uppmuntra varandra med andliga sånger.
- Delande: Möt mig nu som den jag är...

Läs ordens begynnelsebokstav uppifrån och ned, vad blir det då? Jo:
F-E-T-B-L-A-D !
Jag är en fetblads-kristen! Ha ha.
I min trädgård blommar just nu en av de kraftfullaste fetbladsväxterna, nämligen KÄRLEKSÖRTEN...

Kära nån, vem har räknat ut dessa samband? Är det Hans-Erik Lindström? Är det Joakim från S Sandby?
Eller är det Han som kallar oss att Följa Honom... ?

Imitatio Christi. Härma Jesus.

Fetblad.

Jag vill också ha många följare... men inte som ett mål utan som ett medel.
Det låter ju fromt... men jag menar det!
Mitt mål är att vi ska vara många som vill "lysa av Kristus" på de sociala medierna, i bloggosfären.
Detta är vår tids predikstol.

Dag Hammarskjöld får avsluta, med KG Hammars kommentar ur Vägmärken:

INSATSEN SÖKER OSS, INTE VI INSATSEN.

"Jag kan själv aldrig vara mitt eget mål.
Mitt livsmål är att vara medel.
Den upptäckten kan leda till att det sker en subjektsförskjutning i mitt liv.
Inte jag, utan Gud i mig...

Gud är livet i mitt eget liv.
Inte som objekt för min tro, utan som subjekt, i mina handlingar!

Att vara redskap är också att avstå från att låta sig prisas för det verk som Handen utför.
Att låta Gud får äran..."

Av dessa ord lever jag.

Vi är många. Kärleksörts-törstande.

Men hörredu, nu får du se till att bli en följare till denna blogg så att alla kan se hur många vi är, här!
Nej det är inte alls krångligt. Tryck på knappen bara...
Du behöver inte ha med foto eller namn, du kan vara ett anonymt utropstecken med en lustig liten pseudonym...

Jesusvännen Helene Följefelt

PAX - FÖR LIV!

Pax-staven. Vandring för Livets skull.

Vi gör en skyddad zon runt livet.
Pax för liv!
Vi går för fred, pilgrimsfred för livets skull.

Med Landsjön som skön bakgrund fick vi lyssna till ett föredrag om Östra Vätterbranterna, som är biosfärkandidat.
Det är inte klokt egentligen, vi lever på ett sådant sätt att vi snart bara har öar kvar av riktigt liv...
Allt annat är granindustri, stenkrossbrytning eller McDonaldsodlingar.

M som i - McDonalds? Vem äger jorden?

Visste du att det runt om i världen finns 564 biosfärområden, i 109 länder.
I Sverige finns två av dessa - Kristianstads Vattenrike och Vänerskärgården med Kinnekulle.
Kandiderar gör Nedre Dalälven, Östra Vätterbranterna och, hör och häpna, Blekinge Arkipelag!

Tänk att jag bor så fint! Det visste jag inte, bara att själva Karlskrona är ett världsarv.
Det tar sig.
Bara de kan låta bli vår bokskog där skolbarnen leker... Höghus? Med ännu mer bilkaos?
Nej tack.

Istället för att bråka, lyckades denna vätterbygd hitta ett spännande samarbete mellan bönder och naturvårdare.
Det storslagna ska kombineras med det småskaliga. LRF med Naturvårdsverket.

Istället för att industriodla med skövling som konsekvens, hittade de en samarbetsform där lönsamhet kan kombineras med biologiska, kulturhistoriska och estetiska värden.
Pax för liv.

Inte asfalt.

En gång samtalade jag med en skogsarbetare. Han satt i sin "skördare" (sin Förstörare) hela dagarna och rev sönder mark, allt medan hans maskin bet av det ena avverkningsmogna trädet efter det andra.
Urgamla skogsstigar försvann, blåbärsris trasades sönder och skönheten dödades.

- Du förstår, vi måste göra detta. Ekonomin, du vet.
- Nej, ni behöver inte alls göra detta! Er förstörelse kan inte kallas "skörd", det är ett fullständigt respektlöst utnyttjande av den natur, som snart inte vill föda oss längre!
Jag var arg, mycket arg.
Och han tyckte bara att han gjorde sitt jobb.

Du, jag kan komma hem till dig i din trädgård och "rensa lite"... med min lilla Grävare...

Ekonomi som religion.
Mamon som Gud.

Varning för Guldkalven.

Tillbaka till pilgrimsvandringen.
Mellan Ölmstad och Skärstad gick vi genom välskötta hagmarker och skogsdungar.
Små, levande byar med befolkade hus log emot oss.
Närhet till arbete i Jönköping men ändå möjlighet att bruka och vårda marken gör dessa Östra Vätterbranter till ett arv som alla vill hjälpa till att bevara.

Jag lärde mig att det finns något som heter "Vätter-snö" - när vattnet dunstar från Vättern på vintern, så faller det ner som snö när det är minusgrader!
Likaså är det ofta morgondimma här, som liksom regnar ned under dagen.
Det gör marken mycket bördig, i en ständig fuktcirkel.
Pax för liv.

Vi vandrar genom blivande mat.

Martin Lönnebo skriver:

"Människan är, som alla primaterna, seende, men hon kan även ana det som inte ses med det yttre ögat.
Hon har fått redskap att skåda universums och atomens djup.

Men under 2000-talet kommer människans seende att splittras mellan en ändlös mängd bilder.
Var uppmärksam, så att du inte blir blind för dig själv och din nästa.
Bara den som kan se sig själv, kan se andra.
Det gäller också naturen och Det Stora Hela."

Gud själv har fredat livet.
Det är okränkbart.

Helene Sturefelt

Läs mer: http://www.ostravatterbranterna.se/
Gränna skogsgrupp.
Nyhetsinslag, Jönköping lokalt:
http://www.nyheterna.se/tv?videoid=1936096&treeId=505020703

Bön för samarbete.

LEDARSKAP, Kaxholmen

Gå eller springa?

Just nu, i skrivande stund, är Libyens diktator Kaddafi snart infångad. Ett folk jublar över sin kommande frihet.
Men analytiker varnar för att smågrupper kommer att strida inbördes nu när storfienden snart är borta.
Eller som Jesus sa:
- När En demon är utdriven, får man se upp så att inte sju nya, etter värre, tar sig in.

Varje ledarskap måste känna sin grupp, sitt folk för att kunna leda framåt.
En ledare måste också vara klar över sin egen ledarstil, oavsett om det gäller näringslivet här hemma eller en enkel pilgrimsvandring.

Jag tillhör dem som alltid går för fort...

Om-ringad. In-ringd.

Den långa PAX-vandringen från Uppsala till Backåkra i Skåne välkomnar lokala kännare att leda vandringen, en dag eller två.
De kyrkor man går förbi engagerar gärna prästen, eller någon annan.
Denna dag, vår 3:e, skulle sätta oss på prov vad gällde just ledarskap i stil och tempo.

Efter en stilla, ljuvlig morgonbön i undersköna Ölmstad kyrka, satt vår nyanlände vandringsledare iväg i högt tempo, med pigga ben.
Men vi var inte pigga... och våra ben var både stela och ömma.
Vems tempo skulle gälla?
Hur ska gruppen förhålla sig till ledaren, och tvärtom?

Gud, gör mig uppmärksam idag. Amen.

Min lite ledsna insikt denna dag är att:
- Det är bara den starke som kan anpassa sig.
- Den svage har inget alternativ...

Hur vi än försökte, kom vi efter. Inte blev det bättre av att ledaren - i oförstånd - uppmanade oss att "gå fortare" för "vi hade en tid att passa".
??
Är det inte en pilgrimsvandring? I lugnt tempo? Bortom klocktid och tidspress?

Man kan gräla av många orsaker:
- för att skapa distans eller klargöra,
- för att stöta bort eller förbättra.

En ledare som inte är i harmoni med gruppen, kan inte leda den. Gruppen låter sig inte heller ledas.

Trafikskylt.

Undrar vilket tempo de hade vid kung Karl IX´s Eriksgata. Vi fick intressanta historiska perspektiv på den "breda" gräsgata vi bevandrade...

Hur gjorde Israels folk när de vandrade genom öknen i så många år?
Satte Mose de svaga först eller sist?

Folklivsforskare har konstaterat att äldre tiders testosteronstinna värstingar gjorde en oerhört stor nytta i de stora folkvandringarna.
Det var de som gick först och tog smällarna - det var de som ramlade nedför stup eller blev uppätna av rovdjur - och på detta vis räddade de den övriga folkskaran, som kunde ta en annan väg.
I vårt moderna samhälle har värstingarna ingen plats längre och är inte till nytta.

Alla till nytta.

Dagens pilgrimsord handlade om att vara Seende, men jag hade så ont i mina vader att jag inte kunde se, p g a smärtotårar.
Massage var nödvändig. Och vila med fötterna uppåt.

Jönköpings Posten kom och intervjuade.
En pilgrim väcker uppmärksamhet, frågor och intresse.

Klick. Vi stavar på enkelheten.

Vi firade veckomässa i kyrkan, men den vänlige prästen hade mer fokus på sina välputsade skor än hjärtats hängivenhet.
Så kan det också vara.
Gud använder alla sina tjänare, men mitt hjärta genomskådade det som ingenting var...
Herre förbarma dig.

Den där "bjälken i ögat" sitter snarare i hjärtat, där man kan vara så förstockad att man tror sig vara rätt fast man är helt fel. Man tror sig se, men är blind.

Landsjön inom räckhåll.

Har du gått i en nedförsbacke med kramp i vaderna?
Det går inte!

Jag fick backa ned baklänges, med staven som motvikt i medvandrarens hand.
Ibland måste man skratta, fast man inte är glad...

Nu går jag inte ett steg till!!

Stopp! Jag stupar.

Framme i Kaxholmen fick vi bo i den nybyggda kyrkan. Fina och praktiska lokaler.
För den som sedan ska sova blir fläktsystem och elementsus till oljud, som stegras timme för timme...
Nu krigar jag mot bullret igen...

Jag borde ha tagit det där kvällsdoppet i Landsjön i alla fall, för att svalka ned mig.
Men med knutna vader hade jag väl drunknat...
Nä, nu får dagen vara slut och vi ser framemot morgondagens ledarskap.
I samarbete.

Okaxiga hälsningar från en pilgrimsvandrare i Kaxholmen.
Helene Sturefelt

Lyxigt i Kaxholmen.