Kroppen är på riktigt.
Idag har min kropp badat, ätit och vilat. Min kropp har älskat, cyklat och blivit duschad. Snart ska min kropp smörjas med svalkande solkräm och sedan få gå till nattens sömn.
Kroppen har med alla sina sinnen burit mig genom dagen.
Öronen har gett mig fåglarnas sång och familjens skratt och prat.
Näsan har gett mig rosornas doft och tångens fräna lukt.
Ögonen har bjudit mig på naturens skönhet och noternas ackord till blockflöjt och ukulele.
Smaken har försett mig med middagens goda sås och kaffets upplyftande arom.
Min hud har gett mig sensuella förnimmelse av havets salta svalka och kärleksfulla kyssar.
Ja, hela mitt fysiska liv är en enda lovsång till Skaparen, som format livets så förunderligt skönt!
Vem sa att kroppen var mindre värd?
Kropp, själ och ande.
Dessa tre, i harmoni och balans.
Ändå är det så att vi lever med influenser som menar att allt det fysiska och materiella är en illusion.
Tror du det?
Ljuger mina sinnen? Lever jag bara i en dröm, i ett icke-liv som ingenting är? Kan jag inte lita på vad öron, näsa, ögon, smak och hud berättar för mig?
Vi går in i midsommarveckan nu och njuter för fullt av junikvällarna som inte vill övergå till natt.
Det är liv och lust i allt som växer och frodas. Livet är gott! Det är fysiskt. Livet är kroppsligt.
Min själ gläder sig och min ande tackar Gud för livets under!
Känn hur det doftar!
Men om det andliga är finare och bättre än det kroppsliga, då kommer det kroppsliga i underläge.
De gamla grekerna menade att anden var mer upphöjd än den smutsiga och lägre stående kroppen.
Det tankesättet ledde till två olika hållningar:
- antingen att späka kroppen med askes,
- eller att frossa och vräka sig i begär.
Det kvittade. Bara anden äntligen kom fri från kroppens bojor.
Inom hinduismen och buddhismen är kroppen också oviktig. Själen måste frigöra sig för att sedan kunna gå vidare, och helst slippa reinkarnationen - den förbannade återfödelsen - där målet är Nirvana.
Den hebreiska människosynen är helt främmande för detta synsätt, ja, alla de tre monoteistiska religionerna - judendom, kristendom och islam - förkunnar att kroppen är personligt formad av Gud, och därmed värd den största respekt.
Personligt formad.
Jag läser om några pingstvänner som var på böneresa bland tibetan-buddhister.
- Vi har åkt flera timmar längs krokiga vägar på en höjd ofta över 3000 meter, för att ta oss till ett av de största buddhistiska templen i det tibetanska autonoma området i Österlandet, skriver IBRA's koordinator.
Där lever mer än 1500 tibetanbuddhistiska munkar och några hundra studenter. Denna plats är en av de mest heliga platser som en buddhistisk pilgrim kan åka till.
- Vi möts av hundratals människor som kommit dit för att tillbe och göra tjänst, för att på så sätt
kanske kunna få en bättre karma, och i nästa liv försvinna bort i intet, och utsläckas.
Det blev bara en fjäder kvar...
Jag ryser när jag läser detta. Utsläckas? Förintas? Är det ens möjligt?
Vilken hopplös uppfattning om livet.
Under mina studieår och möten med österlandet har jag alltid förfärats över denna destruktiva syn på kroppen.
Tanken att de egna gärningarna skall kunna sona synderna ger en enorm skuldbörda. Går det någonsin att komma ikapp?
Jag har mött en hel del människor med buddhistiskt livshållning som varit fast i rädsla och ångest för sin dåliga karma.
Och de enda hoppet de har är ett utslocknande...
Jag har gärna berättat om mitt kristna hopp i mötet med Jesus Kristus. Under några år brevväxlade jag med en indisk ingenjör. Det var mycket intressant, kan jag lova!
IBRA's koordinator berättar något liknande:
- Tillsammans med många andra går vi runt i templet, men med en helt annan agenda än de.
Vi ber till Herren Gud att dessa dyrbara människors ögon skall öppnas, att de skall se vem Jesus är och var han har gjort för dem, då
han dog för deras synder... och uppstod för att de skall få ett evigt liv.
Jesus Kristus är den ende som kan befria från din karma. Du behöver inte återfödas i liv efter liv och gå från den ena kroppen efter den andra, som tomma skal...
Jag får inte riktigt ihop det rent matematiskt med antalet kroppar och antalet själar... Stämmer det verkligen på slutet? - - -
Men jag är inte så bra på matte...
Snart utslocknad.
Vad får en negativ kroppsuppfattning för konsekvenser inför människans fysiska död och begravning?
Vi tvingas ju tänka alla tankar till slut i dessa tider av pandemi och många dödsfall i corona-smittan.
Under mina studieår arbetade jag på somrarna på kyrkogården i Ängelholm. Där fanns ett krematorium. Jag vet hur det går till... och det är inget alternativ för mig, av flera anledningar.
Men först tar vi hjälp av det grekiska och österländska tänkandet, och även av det fornnordiska tänkandet.
När kroppen inte har något större värde är kremation den vanliga begravningsseden.
Detsamma gällde också här uppe i kalla Norden innan vi kristnades.
Att bränna upp de dödas kroppar var slutet på livet.
Valborgselden.
Eld eller jord?
Aska eller mylla?
Söndersmulad eller hel och hållen i kistan?
Och vilket är mest energikrävande?
Usch, nu börjar det bli jobbigt... men det är lika bra att vi tar tag i det här!
Min kropp är inget oviktigt skal som man kan bortse ifrån!
Den hebreiska livssynen visar genom hela Bibeln hur viktig kroppen och dess behov är!
Om jag skall hårddra det:
- Jesus mättar de hungriga - Buddha utsläcker hungern.
Varje människa är formad av Skaparen, i moderlivet. Var enda människa som någonsin har levt, har en unik identitet, given av Gud själv.
TY DU HAR SKAPAT MINA NJURAR, DU SAMMNVÄVDE MIG I MIN MODERS LIV.
JAG TACKR DIG FÖR ATT JAG ÄR DANAD SÅ ÖVERMÅTTAN UNDERBART!
BENEN I MIN KROPP VAR INTE GÖMDA FÖR DIG NÄR JAG BEREDDES I DET FÖRDOLDA, NÄR JAG BILDADES I JORDENS DJUP.
DINA ÖGON SÅG MIG NÄR JAG ÄNNU KNAPPAST VAR FORMAD.
Psaltaren 139:13-16.
Gud, Du såg mig...!
Om jag förnekar min kropp, som Gud har skapat och formgett, då förnekar jag ju Gud!! Jag kan varken svälta kroppen eller övergöda den - det är respektlöst.
Hur skulle jag kunna vara likgiltig inför det Gud skapat?!
En sådan livssyn smittar av sig både på djur och natur - allting kvittar... ta vad du vill ha. Inget spelar någon roll...
Livsfarligt! Dödsfarligt! Destruktivt.
Dessutom tror jag på de dödas uppståndelse...
VI TROR OCK PÅ DEN HELIGE ANDE,
EN HELIG ALLMÄNNERLIG KYRKA,
DE HELIGAS SAMFUND, SYNDERNAS FÖRLÅTELSE,
DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE...
... OCH ETT EVIGT LIV.
De dödas uppståndelse.
Vår kristna trosbekännelse talar om de dödas uppståndelse, rent fysisk och kroppsligt, vid tidens slut.
Även efter dödens skilsmässa, då banden mellan kropp och ande upplöses, lever personens ande medvetet vidare, i väntan på uppståndelsekroppen.
Läs gärna vidare i 1 Korinterbrevet kapitel 15.
Därför vill inte jag kremeras.
Dessutom är det alldeles för varmt... 700 grader... Ödsla inte den energin på mig! Och smula inte sönder mina sinnen... Jag vill inte att min hörsel, syn, lukt, smak och känsel ska bli till aska!
Men snälla Helene, är det bättre nere i jorden då?
Ja! Jorden är en livgivare. Den tar hand om alla fröer, kärnor och ben och låter dem sakta i svalkan återgå till näringskedjan. Där vill jag vara, i lugn och ro.
Och att tillverka en kista är inte lika krävande som att få upp kremationsugnen i dessa höga grader... Eller?
Vill du bli min kista?
Låt mig få avsluta med att ta hjälp av Sveriges bäste apologet - försvarare av den kristna tron - Stefan Gustavsson, studentkamrat från Lund.
Han skriver en god artikel i tidningen Världen Idag den 11 juni 2020, med rubriken:
- Kremering eller kistbegravning - har det någon kristen betydelse?
Han tar upp frågan utifrån tre olika perspektiv: symboliskt, principiellt och praktiskt.
Det symboliska har vi redan gått igenom - om kroppen bara är ett skal då är det klart att man kremerar döda människor. Lik.
- Men kroppen är inte ett oviktigt skal, utan ses som en omistlig del av vad det är att vara människa, och man ser fram emot kroppens uppståndelse, skriver Stefan.
Detta är extra starkt betonat i kristen tro, som bekänner Jesu kroppsliga uppståndelse som förebild för vår kroppsliga uppståndelse.
- Symboliskt illustrerar därför jordbegravning bättre den kristna människosynen och det kristna hoppet.
Det är också anledningen till att den kristna kyrkan länge var motståndare till kremering.
Uppståndelsehopp.
Det är precis så jag känner det, och många med mig.
Men.
Är inte Gud den Allsmäktige skaparen?
Vi låter Stefan Gustavsson fortsätta:
- Principiellt spelar det däremot ingen som helst roll om en kropp begravs hel eller kremeras.
På sikt kommer ju kroppen i vilket fall som helst ändå multna bort och bli en del av det biologiska kretsloppet.
En kremering påskyndar endast det som ändå på sikt sker med alla döda kroppar.
Och för Gud spelar detta ingen roll.
- En kristen behöver inte ha några samvetsbetänkligheter inför frågan om kremering, menar Gustavsson.
Rättvänd.
Praktiskt då?
- I Sverige blev kremering laglig 1888, men var under lång tid ganska ovanligt.
Idag kremeras dock över 80% av alla avlidna. Anledningen är främst praktiska skäl, som att det inte kräver lika mycket mark för kyrkogårdar.
Och i takt med urbaniseringen och framväxten av de stora städerna är det en högst begriplig utveckling, skriver Stefan Gustavsson i Världen Idag.
Men jag känner ändå olust.
Begravningsseden ska gärna berätta om tron på uppståndelsen. Hur ska vi tydliggöra vårt kristna hopp om antalet kremeringar ökar?
Eller som min vän skriver:
- Annars riskerar tänkandet att falla tillbaka till de icke-kristna föreställningarna om kroppen som något i längden oviktigt.
Och det är den inte!
Olust.
Idag har min kropp badat, ätit och vilat. Min kropp har älskat, cyklat och blivit duschad. Snart ska min kropp smörjas med svalkande solkräm och sedan få gå till nattens sömn.
Kroppen har med alla sina sinnen burit mig genom dagen. Jag är så tacksam!
I döden får alla våra sinnen vila, till dess att tiden på jorden snurrat färdigt och slutet kommer.
Med den nya början.
Gud är livets källa, dess ursprung, flöde och mål.
Helkroppshälsningar från Helene F Sturefelt,
- i fysisk och materiell form, förklätt till ett digitalt blogginlägg i junikvällen.
Från jorden till himmelen.
Barn och ungdomar.
Scoutarbete.
Sölvesborgsbron.
