Medevi Brunn, Torpa sand och Torpudden.
Den tog sats, vinden, ända nerifrån Vätterns södra strand i Jönköping, och svepte med sig all kalluft den kunde hitta. Intet ont anande pilgrimsvandrare kom gående i enkla vårkläder till Torpudden vid Vätterns norra strand - och vi blev iskalla.
Följ med på pilgrimsvandring tillsammans med pilgrimskommuniteten i Vadstena!
Men ta på dig en extra tröja och vindtäta byxor.
Vi körde kyrkans minibuss norrut, förbi Motala till Medevi Brunn, där svängde vi vänster ned mot Odenberg - undrar vem de dyrkat där en gång i tiden?
Detta är trakter med hemkänsla och kärlek för mig. Här har en svåger sommarstuga och här har jag varit mycket då jag tjänstgjorde i heliga Birgittas Klosterkyrka.
Pilgrimscentrums minibuss.
Vi skulle inte gå långt, knappt 3 km. Det måste finnas vandringar för dem som har onda knän eller inte kan gå så långt av andra anledningar.
- Vi kallar det för "seniorvandringar" sa Jens och broder Ted.
Jaha, jag identifierar mig inte med dem, men min hälsporre håller mig fortfarande i schack... Kortvandringar med pilgrimssjäl tager jag tacksamt emot.
Vi fick några goda ord med på vägen att fundera över.
- Att älska sig själv, vad innebär det?
- Kan visa sig själv som man är?
Jag skall dela med mig av mina tankar. Granskogen var tät med mossa på stenarna. Det betyder att skogsmaskinerna inte varit här och härjat... Tallarna reste sig skyhöga och min själ jublade över den gröna barrskönheten.
Vi gick i tystnad och det var alldeles nödvändigt, för att slippa relatera.
Sköna skyskrapstallar.
Att verkligen, verkligen, älska sig själv kan kännas provocerande. Men jag vill inte utgå från världens sätt att se det, med smak av självförverkligande och egoindividualism.
Nej, jag tar spjärn mot Bibelns alla kärleksbud:
TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN - alltså även mig.
DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD
OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV - och om jag avskyr mig själv är det inte så lätt att älska sin medmänniska.
GUD ÄR KÄRLEK - inte prestation.
Jag snubblade på en kotte och tänkte att det måste handla om behov.
Gud har nedlagt ett antal behov i oss, som driver oss till överlevnad.
Hunger, törst, kyla, ensamhet...
Och det finns svar på dessa behov:
- mat, vatten, värme och gemenskap.
Grantall.
Jag stannade till vid en gran som vuxit in i en tall. Vilket vackert äktenskap! Hon slingrade sig in längs hans raka stam, och han höll sina skyddande långbarrsgrenar över henne. Inget genusperspektiv i den skogsbacken.
Eller kanske var det han som slingrade sig runt hennes raka stam, med överblick över skogen.
Att ta hand om sig själv är att respektera sina behov och tillfredsställa dem.
När man inte gör det, då blir man gnällig och det är då de okontrollerade begären väcks och kan ta över... så att man äter choklad istället för potatis, dricker Coca istället för vatten, och plågar sig med hål på byxknäna och skor utan strumpor bara för att det är inne, när man är ute...
Svårare är det med ensamheten för det kanske inte finns någon gemenskap att gå till där man är.
Ingen gemenskap?
Det har varit vårvarmt och +17 grader i två dagar. Så härligt! Inga tjocka jackor och inte längre några vantar. Men nu kom alltså den där iskalla vinden som tagit fart över hela Vättern... Solen lyste, men den värmde inte, och jag gick i bara skjortan...
Jag ville inte erkänna att jag frös. Gruppen stannade vid rastplatsen och gjorde upp eld, men jag drog mig undan. En bit bort var ett vindskydd med gaveln mot solen. Där satte jag mig.
De andra började småprata som människor gör, men jag var kvar i tystnaden. Behövde vara i min bubbla och tänka och känna, utan att bli störd av andras prat.
En citronfjäril fladdrade förbi min vattenflaska. Varför flyger hon inte rakt? Jag gillar inte fladder...
Vindskydd vid Torpudden.
Här sitter jag och älskar mig själv, tänkte jag. Jag tar ansvar för mina behov och tillgodoser dem.
Sakta tinade jag upp.
Vattenflaskan lyste av solens strålar. Pax et Bonum, sa den. Frid och allt gott. Det är pilgrimens hälsning. Nu hälsade flaskan till mig. Jag blev nästan glad.
Röster hördes. Familjer var ute i skogen med sina barn. Så trevligt. Men jag var extremt ljudkänslig denna dag och riktigt allergisk mot mänskoröster. Det kan bli så när man har jobbat för länge med människor utan tillräcklig återhämtning.
Jag tänker på alla som arbetar i skolan, på fritids och daghem (jag vägrar säga "förskola") där det aldrig blir tyst. Ord och prat och frågor och skrik och skratt och babbel och...
Tystnaden är det dyrbaraste jag vet!
Lysande vatten.
Jag gick bort till de andra. Sanden var varm och vinden hade lugnat sig lite. Elden brann i ett stort cementrör och några barn lekte vid strandkanten.
Snett över viken låg Övralid och Äskebäck, små paradis i Östergötland, med utsikt mot Västergötland.
Plötsligt hördes plask och mamman hoppade i vattnet. Den 22 april! Och hon hade inte skrämt sina barn med att kallt vatten är negativt... nej, de ville också bada. Så sympatiskt. Jag blev varm i själen.
Cementrörseld.
Livbojen från Motala kommun fick mig att tänka på Frälsarkransen; armbandet av pärlor, som är till god hjälp för den som söker efter meningen med livet.
Här finns ord för Guds närvaro, att vara skapad med ett Jag, dopet och överlåtelsen, ord för ökentider och bekymmerslöshet.
Det finns ord för kärlek - att ta emot för att kunna ge - och för alla hemligheter som måste förbli i tystnaden.
Frälsarkransen ger uttryck för mörkret och döden, för hoppet och livet och återvändandet till Gud.
Jag kikade genom livbojen och tänkte på att om människan kan ställa frågor om meningen med livet, då finns det också svar. Även de andliga behoven har sin mättnad, annars skulle de inte vara nedlagda i oss.
Frälsarkrans vid Torpudden.
Nästa fråga:
- Kan man visa sig som man är? fick ett svar som guppade i vattnet.
Vi gick en runda runt Torpudden och satte oss på en stock. Ute i vattnet bland stenarna växte några tussilago... men... de ska inte växa här! Ni ska hålla till på magra ängar! Hur hade de hamnat där?
Ibland hamnar man på fel plats i livet. Sammanhanget är fel och tidpunkten likaså.
Då är det svårt att visa sitt rätta jag.
Tussilago i vattnet!
Om man är svag, trött och ledsen är det inte så enkelt att visa sig ärligt.
- Jasså, är du fortfarande ledsen? Nu får du sluta sörja!
Eller:
- Har du ännu inte fått något jobb? Men du får väl försöka!
Den ena dumheten efter den andra håller på att knäcka en.
Att visa sin svaghet är en risk. Risken är att ingen orkar med en. Det är bättre att dölja det med lite glad fernissa och svälja sin utsatthet. Men inuti är man sur och irriterad. Och mycket sårad.
Knäck mig inte.
Om man tvärtom är stark och framgångsrik, då kan man tycka att det är lättare att visa sig som man är.
Alla vill väl vara med den som är lyckosam.
Men det är inte lättare.
Inte alla klarar av en duktig människa som lyckas med sina ambitioner.
Då måste man "tagga ned" och förminska sig själv så att andra inte blir generade och hamnar i jämförelsens förbannade skugga.
Inuti blir man passivt aggressiv.
Hur passiv är du?
Många gånger är det bara inför Gud som jag kan vara helt ärlig. Inför Honom ropar jag ut min smärta och han tar emot den, precis som tallen tog emot granen.
Inför Gud kan jag vara stark och glad och tacka för alla de talanger han har gett, som nu börjar ge resultat. Och jag behöver inte tiga. Det är ju Gud som orsakat det!
Men inför varandra är det inte så lätt att visa ärligt vem man är.
Ofta handlar det om tid, att vi inte hinner lyssna på varann. Då är en pilgrimsvandring en fantastisk möjlighet att komma till tals och lyssna in.
Lägereldens möjligheter sitter i generna.
Lägereldens möjligheter.
Det är bara sanningen som kan göra en människa fri, sa Jesus.
Om inte människor orkar bära den, så gör naturen det. Skogen och vattnet ljuger inte, de förställer sig inte. De har inte bråttom. Bara den där vinden som kommer från södra Vättern...
... men även kalla vindar kan sluta blåsa.
Det var skönt att sätta sig i en varm bil och köra hemåt.
- Nej, sätt inte på luftkonditioneringen! Jag blir sjuk av AC'n!
Suck.
Kort paus vid Verner von Heidenstams hem på Övralid. Hans dikter såldes inte så bra, det var först när han började skriva historiska texter som han till och med blev kallad för "nationalskald". Sen blev han kär vid 60-årsåldern och då tog skrivandet slut...
Verner von Heidenstams Övralid.
Tänk så olika det kan vara - för mig tog det fart...
Pax et Bonum.
Frid och allt gott!
Älska dig själv och ta hand om dina behov. Och försök lista ut vad som egentligen är rakt, sa fjärilen.
Vad är rakt och vad är snett?
Hälsningar i tysthet,
Helene Fransson Sturefelt,
- pilgrimsvandrare i Östergötland.
