Valborg och Lundaspexarna 2022.
En hotfullt rykande vulkan, en mongol med hängskägg och ett tehus med opium. En dansande präst, en förälskelse i en fiskare och samurajkrigare samt satan själv med sin medarbetare... en lurig dj*vul, ganska lik en viss makthavare.
En god herde, bräkande får och en modertacka. En lejd herde som överger fåren när vargen kommer och de små ligger där blodigt sönderrivna.
Bä bä vita lamm, Jesus och ett Lundaspex.
En domkyrka utan torn och en studentstad överfylld med folk.
Spexet hette "Harakiri" och predikan handlade om Jesus som till slut själv blev offerlammet.
Ett samurajsjälvmord och en gudason som ger sitt liv...
Följ med på Valborgsfirande i Lund!
Magnoliorna i Lund.
Vilken folkfest! Vilken glädje! Cirka 30.000 personer samlade i Stadsparken. Ridande hästar och hovrande helikoptrar höll koll på ordningen, som var god.
Vilket väder och vilka underbara magnolior!
Här var det sannerligen inget "harakiri". Men det var det på spexet...
Jag vet inte vilket jag skall börja med - gudstjänsten eller studentteatern?
De glider nämligen ihop... Hm, jag tror jag tar båda två samtidigt.
Jag högaktar min studentstad för dess höga kunskapsnivå, studenternas galna upptåg och den humoristiska musikaliteten. Detta är stora delar av mig.
Studentorkestrar!
Man kan tycka att var sak skall vara på sin plats.
Men det märkliga är att studentspexarna fick fram det kristna budskapet mycket bättre än kyrkotjänarna i gudstjänsten...
Visst, det är olika formspråk och helt olika stämningslägen, men när gudstjänsten blir alltför tillrättalagd och strikt, då når inte budskapet fram till mig.
När en präst dyker upp på "fel" ställe, då blir det mycket spännande att se vad som ska hända.
Det gäller både i Samurajland och i glasskön... Den ene var utklädd, den andra var på riktigt.
I AF-borgens stora sal var publikstämningen på topp. Orkestern spelade samstämmigt och taktfast och handklappningarna var en del av helheten.
Så kom svartrocken in på scen, med ett stort dinglande kors på magen. Jag blev nervös...
Pjäsprästen
Men detta var en präst av den glada sorten, så hans första nummer var att sjunga om herden och fåren och att han hade frälst 501 personer...
Prästen sjöng sin glada sång till melodin om den uppstudsiga ballongen i mycket snygg stämsång:
- Hoppsan, studsan, hejsan, lyckats frälsa 501, riva jord i Frälsningsarmén... Ping pong, pling plong!
- Fader Vår...så herden ökar sin flock, för glada får är glada får, blott glädjen löpa amok.
- Hoppsan, studsan hejsan, ät och drick, sjung halleluja!
- Hoppsan studsan hejsan, klappa händer om du är glad! /Tonartshöjning/
I kyrkan sjunger vi Gloria, gloria, gloria - ära vare Gud i höjden för allt underbart som han gjort för oss.
Men vi hinner inte vara glada förrän nästa moment står i agendan. Stå upp, sitt ned.
Jag kan inte hjälpa det, men glädjen var större på spexet... liksom det existentiella djupet, dolt i Gunnel Lindes glada barnsång, strömmade ut med pjäsprästens glädje från scenen.
- Svirr och snurr och dingelgung!
Jag prövar:
MÅNE OCH SOL, VATTEN OCH VIND
OCH BLOMMOR OCH BARN SKAPADE GUD
HIMMEL OCH JORD ALLTING ÄR HANS
HERREN VÅR GUD VILL VI TACKA!
HOPPSAN STUDSAN HEJSAN!
SVIRR OCH SNURR OCH DINGELGUNG!
Jaa! Det funkar ju! Även i tonarten. Prova!
Den gode herdens söndag.
Så var det det här med förälskelsen och nöden. Den bär vi med oss både till kyrkan och till teatern, ibland utan att veta om det. Bara att det är någonting som skaver.
Jag minns hur jag som student ofta satt i Domkyrkan och bad med orden från familjegudstjänsten:
- Gud, ge mig en hand att hålla i, en framtid med dig. Amen.
Det var min viktigaste bön.
Och den blev besannad, om än med svårigheter.
Kaptenen för samurajerna visste inte hur han skulle lyckas få geishan att bli kär i honom. Hon var redan förälskad i en enkel fiskareman.
Hopplöst suddiga foton från bakersta raden.
Men om inte prästen ville hjälpa honom, då fick han väl ta till den andra kraftkällan...
Med bibel, kristaller och rökelse skulle ha locka fram den onde för att be om hjälp.
Det funkar väl inte?
Han brände sig på tändstickan och undslapp sig:
- Aj, f-n!
Då öppnades dörren till underjorden och ut trädde mannen han anropat.
F-n själv.
Den onde svarar på anrop.
Bara så du vet.
Men det kan vi knappast predika om... Däremot går det alldeles utmärkt att få fram denna information på en teaterscen.
Den onde svarar på anrop.
Nu skulle det skrivas avtal och krafter skulle sättas i rörelse. När allt var undertecknat frågade samurajkapten:
- Hjälper du mig nu?
- Nä, svarade djävulen. - - -
Precis så fungerar det även ovan jord, då krigsherrar låtsas gå med på vapenvila men gör precis som de vill. Det är den ondes härskarteknik.
Om vi i kyrkan hade talat om djävulen så här konkret, då hade vi blivit anmälda och nedskrivna och fullständigt söndersmulade.
Men på teatern får djävulen plats, just för att det är en teater och inte på riktigt, fast allt är ändå på riktigt och replikerna mitt i prick.
Företeelsen är det alltså inget fel på.
Det är formspråket.
Har kyrkan fel form för att uttrycka sitt eget budskap?
Fel formspråk?
Jag tänkte på den dramatiska synen av att Domkyrkans torn var nedmonterade. Byggställningar och "skyddsrum" är uppställda i Lundagård. Blytaket skall bytas ut mot miljövänligare beklädnad.
En kyrka utan torntak.
Det skall vara högt i tak, javisst, men inte helt utan tak, väl?
Det kändes som om all fin liturgi och all god predikan gick upp i rök och försvann ut via kyrktornet...
... och landade i Lundaspexarnas föreställning med betydligt bättre tempo och humor.
Hejsan hoppsan studsan.
Torntaken nedlyfta!
Tillbaka till AF-borgen och Stora salen.
Men när lill-f-n kallade på chefen, satan själv, då blev det lätt obehagligt även inne i AF-salen, där allt var på låtsas.
Väldiga röda bockhorn, och med en basröst från avgrunden, sjöng han så det mullrade i golvet.
Nu var vi nere i det tillstånd som kyrkan kallar för syndens näste och helvetet. Det var mycket mer på riktigt än när vi i gudstjänsten hastigt skall bekänna våra synder, och allt är över på några sekunder, med den dyrbaraste förlåtelse som swischar ogripbar över huvudet...
Längst till vänster.
Bockmannen gav gestalt åt allt vad lömskhet och girighet heter. Satan är den totala opålitligheten, lögnens fader och föraktets förnedrande kraftkälla.
Jag höll om mitt kors runt halsen rent instinktivt, och hörde ett eko från förmiddagens gudstjänst, hur prästen förtjänstfullt sjöng den långa och svåra litanian:
GÖR OSS FRIA IFRÅN FEGHET OCH LÖGN.
HÅLL FAST VID OSS NÄR VI SVIKER ELLER BLIR SVIKNA.
HERRE, FÖRBARMA DIG.
LÄK SÅREN SOM KRIGEN SLAGIT.
LÅT INTE MÄNNISKOR BLI FÖRTRYCKTA, UTNYTTJADE ELLER FÖRAKTADE.
HERRE, BEFRIA OSS.
HJÄLP ALLA FÖRNEKARE ATT FINNA DIG...
Psalm 700:2.
Plötsligt kunde jag erfara Guds hjärta, hur Gud alltid är den som tar emot och söker upp.
Gud är den kärlek som aldrig ger sig, som alltid vill förändring, från synd till befrielse.
Och i scenen efter kom knarkvisan...
Det mäktiga mosaikögat.
Pjäsen inleddes med holländska sjöfarare som glömt tulpanerna i lasten. Istället hade skepparen fyllt fartyget med rökvaror... som skulle säljas till mongolen och samurajerna.
De sångarskickliga lundaspexarna ställde upp i fyrstämmig körsats och sjöng en hiskelig visa i ett vansinnigt tempo, på sportmelodin "Bara sport, bara sport" men med ordet "knark" istället.
- Tjacket till pipan och pipan till munnen och röken i lungan och lungan i blodet och blodet till hjärnan och hjärnan till rymden och... man ser bara små rosa ekorrar och...
Till slut orkade han inte röka mer som höll på mest.
- Det är fullbelagt...
Här är den förskräckliga visan.
Humor som vågar använda sig av kristna konnotationer - åh förlåt, jag avföll till "akademiska" - alltså begreppsinnehåll, får det till synes ytliga att djupna.
"Det är fullbelagt" är ju snubblande nära de ord som Jesus till slut säger på korset:
- Det är fullbordat.
Den gode herden ger till liv för alla syndare, alla lögnare, knarkare...
Nu närmar sig pjäsen sitt slut. Samurajkaptenen får inte den han älskar. Hon, eller han, eftersom alla roller spelas av män enligt urgammal studenttradition, väljer då att under spexglada skratt ta sitt liv.
- Jag skall begå harakiri!
Han i mitten.
Jag blev upplyst om att då skall svärdet stickas in i magen och sedan vridas upp mot vänster, så att hjärtat träffas. Men nu var det ju ett Lundaspex och alla väntade ivrigt att få klappa in detta nummer En Gång Till...
Välsydda, långa tygtarmar drogs ut... stoppades in, proceduren upprepades tills han till slut hoppade hopprep med tygtarmarna... Då orkade man inte hålla emot längre, utan detta vansinne befriade alla dova tankar.
Strax var han uppstånden och levande igen. Applåderna smattrade och ridån gick ned.
Hur var det på Golgata? Då stack ju soldaterna upp Jesu sida och punkterade hjärtat den vägen... för att förvissa sig att Jesus verkligen var död.
Allt flöt ihop.
Gudstjänst, spex och existensens allvar.
Fullbelagt.
Nu var vi hungriga men jag ville bara ha en glass.
Nu inträffade nästa "prästmöte". Men det var inte någon utklädd spexpräst, inte heller den vackert skrudade prästen i Domkyrkan. Nej, det var.. jag... i vanlig vårkappa.
Glasskön var lång. Några unga tjejer och killar i 12-13-årsåldern stod före mig. Vi började prata och de skojade med mig för att se om jag gick på det:
- Han är YouTuber.
- Jasså... Jaha. Hur många följare har du då? Jag känner en som bara hade tolv...
Ett fotbollsmärke på väggen fick oss att börja prata sport.
- Mjällby!
- Malmö FF!
- Får en spelare ha en dålig dag på jobbet? frågade jag. Får du det, som är YuoTuber?
Han såg generad ut, eftersom de bara hittat på, men jag lät samtalet ta en annan vändning.
- Jag är präst i Svenska kyrkan. Jag får aldrig ha en dåligt dag på jobbet... inte på ditt bröllop, eller ditt dop eller mormors begravning...
Nu var vi framme i kön.
- Jag betalar de här grabbarnas glassar! sa jag. Själv vill jag ha en strut med chokladglass, toppad med mjukglass...
- Nä, det kan du inte.. va'? Är det säkert?
- Lyssna noga, sa jag. Så här fungerar Guds rike, att man är snäll mot varann och hjälper varann. Nu vill jag gärna betala era glassar för att ni skall få en känsla av vad Guds kärlek är...
Det blev en intensivt varm känsla, där någonting hände. Detta var på riktigt.
Både spexet och gudstjänsten landade för mig i denna glasskö.
Och när jag försvann i folkvimlet ropade en av dem till mig:
- Gud välsigne dig!
Som glassstrutar!
Vad är sannolikheten att jag dagen efter mötte just denne unge tonåring, med sin mormor i den tusenhövdade folkmassan efter studentsångarnas hyllning till våren?
Absolut minimal.
Ändå hände just det.
Gud är stor. Större. Störst!
Vilken oförglömlig Valborgshelg vi fick.
Käre himmelske Fader,
Låt oss få möta människor som gör oss glada.
Låt någon få bli glad över mötet med oss, så att det betyder något.
Amen.
Stora salen i AF-borgen, Lund.
Ja, den bönen gick sannerligen i uppfyllelse!
Och jag konstaterar att Gud finns överallt där vi öppnar för Honom - på spexet, i glasskön, bland studentsångarna och även i kyrkan.
Måtte tornen komma på plats snart...
Men det viktigaste är kanske att golvet är stabilt, att hörnstenen Kristus är orubbad och att magnoliorna fortsätter blomma!
Vårhälsningar,
Helene F Sturefelt.
Välsignade magnolior!
Slutvisan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar