UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 30 april 2018

SÖRJER AVICII på VALBORGSMÄSSOAFTON

"Som elden guldet renar..."


Brinna, bränd, utbränd.

Som vi har längtat efter att få sjunga in våren! Äntligen är det tid att tända majbrasan - om inte vind och vatten från himmelen släcker våra planer.

Detta inlägg vill välkomna våren, men också uttrycka en stor sorg över det dödsfall som nådde oss den 20 april - jag tänker på den ömtåliga konstnärssjälen och discjockeyn Tim AVICCI Bergling.

Samtidigt som jag tänker på hur nödvändigt det är att vi får elda upp det gamla, torra och skräpiga, så känns det som att faran för gräsbränder OCH mänsko-bränder är överhängande stor...

Både klimat och samhälle är allt mer överhettat, och trycket driver oss ända in i väggen, till den nya folksjukdomen; utmattning.

Eller ännu värre - utbrändhet.

Glöda, brinna, brännas.

Långa skuggor.


Jag tänker på vad hans familj skriver om sin  28-årige son, som hittades död i Oman:

"Vår son Tim Bergling var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på de stora existentiella frågorna.
Han var en överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt, i ett tempo som ledde till extremt hård stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet och kunna göra det han älskade mest - musik.

Avicii kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet och Lyckan.
Nu orkade han inte längre. Han ville få frid

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sitt jobb med avskydde rampljuset.

Minnet av dig lever vidare i din musik...."

Lever.


Det gör så ont!!

Ingen enda av oss är gjord för detta höghastighetstempo, eller hur!?!

I en tidigare intervju säger Avicii att han inte hann leva sitt liv bakom artistkarriären... och hoppade av för att hitta sig själv.

Det gör så ont. Det är för många som dukar under. Vi är alldeles för många som är svedda i kanten av press, krav och andras hets.

Tända, värma, glädja.

Vart går du?


Jag tänker på elden. Den är dotter till solen och rymmer enorma krafter.
Den kan ge liv. Och om vi inte kontrollerar den så tar den också liv.

När jag är ute och vandrar i skog och mark vet jag att en del fröer och kärnor är beroende av elden. Deras skal kan bara knäckas och öppnas av eld, för att sedan gro.

Andra fröer är känsliga och skadas, och brinner upp.

Så är det med oss människor också...

En del har hårt skal, men de flesta är ömtåliga. Och vi som är HSP-personligheter med hög sensitiv intelligens, far särskilt illa i det här systemet av prestationskrav.

Vi behöver alla tändas av inspirationens glöd för att få något gjort, men i lagom dos.

Brinna, bränd, brunnen.

Tvättmaskins-eld.


En annan person som var nära kanten av aska och sot är författaren och entreprenören Golnaz Hashemadeh Bonde. Hon är grundare av organisationen Inkludera.

Tre år gammal flydde hennes familj från Iran till Sverige.
Hon fick ofta höra hur mycket hennes föräldrar hade offrat för hennes skull, och till slut skapade det en enorm prestationsångest.

- Jag har lärt mig att jag har en skyldighet att ta vara på alla möljligheter och springa på alla bollar, säger Golnaz i en intervju.

Det blev en kapplöpning mot avgrunden, och när hon stod inför sin karriärs genombrott vid det världsomspännande konsultföretaget McKinsey & Company spolades livet fram i en fasansfull hastighet - och hon undrade om ett sådant liv var mödan värt.

- Ska jag slänga bort livet på prestationer och träningspass utan reflektion över dess mening?

Golnaz hamnade bredvid sig själv... "Hon är inte jag".

Vem är du?


Hur ska man skydda sig mot det här?

I takt med att vi lever allt mer i städer och lämnar naturens puls, blir detta bara värre och värre.

Jag går ut.

Ut i skogen. Ut till havet. Och låter vindarna och uppförsbackarna ge mig motstånd.
Där finns lugnet. Inget som driver på, mer än livets egen kraft.

Inga chefer, inga yttre krav. Inga förläggare eller managers... eller vad det heter på svenska, i plural...


Naturen visar med sin rytm hur livet ska levas, i olika faser:
- Knoppas, blomma, mogna och vissna och sedan vila.

Vår, sommar, höst och vinter har sin utmätta tid.

Balans. En sak i taget. Ordning och reda.

Tid för årstider.


Men vår tid har ingen tid för detta.

Vi är så rädda för höstens vissnande att vi förnekar den. Vi är ännu mer rädda för vintern och dess vila - och drar på mer ljus och mer aktiviteter för att blunda för mörkret.

Vi förnekar att höstens mognad och vinterns kyla är förutsättningen för vårens knoppar och sommarens blomning!

Jag är verkligen mycket trött på tjatet om våren och ljuset redan i januari... eftersom det stör mig i min vila! Jag är trött på rädslan, förljugenheten och oförmågan att vilja leva med naturens rytm.

Stadens puls är för hård.

Stressen bränner.


Jag har hoppat av ekorrhjulet och försöker leva mitt liv med pilgrimens attityd.

Naturen undervisar mig. Där finner jag de 7 nyckelorden som hjälper mig:

- Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet och Delande.

Bilden av den växt som kallas FETBLAD hjälper mig minnas orden.

F - frihet från tidsschema och planeringskalendrar.
E - enkelhet utan överkrav.
T- tystnad. Ja tack! Inget buller. Stäng av. Skruva ned.

B - bekymmerslöshet, det svåraste av allt...
L  -långsamhet; man kan inte forcera upp växten ur jorden.
A - andlighet; jag tackar Gud min skapare för allt detta!
D - delande, av existentiella frågor, precis det som Avicii efterlyste.

Jag önskar oss en stor bukett fetblad till alla!

Dock är detta en knölsippa.


Och så vill jag sjunga en psalm på melodin "Den blomstertid nu kommer" med text av Natanael Beskow - som också var konstnär, författare, teologie doktor och rektor, 1865-1953:

     DU KLARA GUDOMSLÅGA
        DU SOL SOM VÅR VIGT IN.

     GUDS SVAR PÅ LIVETS FRÅGA
         I VÅRA SJÄLAR BRINN!

     O, KOM ATT NU OSS VIGA
         TILL LIV, SOM DÖD EJ VET.

      MEN UTAN GRÄNS SKALL STIGA
         MOT HIMLENS HÄRLIGHET. Sv Ps 162:6

Vill uppåt.


Sorgen har sin gång, men också tacksamheten och minnena.
Nu får vi skapa på nytt - om Guds Andes kraft vill falla över oss med sin inspiration.

Varma Valborgshälsningar från

Helene Sture Knölsippsfelt,

- som fotograferade i Hällevik, vid Listerkyrkan och fann på knä dessa förunderligt sköna Anemone Apennina, alltså Knölsippa (eller Balkan-sippa).

- och som älskar höst och vinter - förutsättningen för livets återkomst.

Bränn dig inte. Och tack Avicii för din musik!

"Du klara gudomslåga..."

fredag 27 april 2018

EN LITEN TID - om TÅLAMOD

En liten, kort tid.


Tålamod är ingen dygd som uppmuntras i vår tid. Att vänta är inte roligt. Tiden är dyrbar.

- Skynda dig! Jag orkar inte vänta.

Men utan luft i systemet blir livet allt för komprimerat, och nödvändiga pauser tvingar in oss i stress.

Nu skall du få möta en text där Jesus gör allt han kan för att förbereda sina vänner på det svåra som ligger framför.
De måste kunna stå ut en tid innan det vänder.

Och Jesus jämför med en förlossning.

Om du har en psalmbok så är detta evangelietexten för 4:e söndagen i Påsktiden.
Eller läs i din Bibel Johannes kapitel 16:16:

JESUS SADE:
- EN KORT TID OCH NI SER MIG INTE LÄNGRE, ÄNNU EN KORT TID OCH NI SKALL SE MIG IGEN.

Trädgårdsgraven.


De hade ingen aning om vad som väntade Jesus på döskalleplatsen Golgata. De hade inte en susning om att Jesus nu gick in i rollen som offerlammet som skulle slaktas, av fri vilja.

Jag minns när jag som konfirmand satt i Vikens kyrka och hörde prästen Lars Vogelius läsa denna omständliga text.
Men jag hade ju facit...

- JAG GÅR TILL FADERN. NI KOMMER ATT GRÅTA OCH KLAGA, MEN VÄRLDEN SKALL GLÄDJA SIG.
NI KOMMER ATT SÖRJA, MEN ER SORG SKALL VÄNDAS I GLÄDJE.

NÄR EN KVINNA SKALL FÖDA HAR HON DET SVÅRT, FÖR HENNES STUND HAR KOMMIT.

MEN NÄR HON HAR FÖTT SITT BARN MINNS HON INTE LÄNGRE SINA PLÅGOR I GLÄDJEN ÖVER ATT EN MÄNNISKA HAR FÖTTS TILL VÄRLDEN.

NU HAR OCKSÅ NI DET SVÅRT.
MEN JAG SKALL SE ER IGEN, OCH DÅ SKALL NI GLÄDJAS OCH INGEN SKALL TA ER GLÄDJE IFRÅN ER.

Graven. Där Jesus låg...


Jesus försöker tala om en helt ny värld som snart skall komma.
Guds nya värld skall födas ur moderlivet av den gamla.

Hur talar man om det?

Det nya barnet har mamman och pappan inte sett, bara anat. Och Guds rike hade lärjungarna bara hört Jesus undervisa om, men inte helt uppfattat.

Och dessa unga män kunde inte förstå att det goda måste gå genom en så oerhörd smärta, som väntade på långfredagens kors.

Inte heller kan en kvinna ana hur ont det gör att föda ett barn till livet.
Men detta är tillvarons villkor.

Smärtans nödvändighet.

Och tålamodet.

Smärta. Tålamod.


När Jesus ger sitt liv på korset så är det en genomgripande händelse som sker. Det är skrämmande och Jesus är realist, men talar för oförstående öron.

Det är bara den egna erfarenheten som hjälper en människa att förstå.

En liten tid...

Jag hör en sång nynnas:

EN LITEN TID VI LEVA HÄR, MED MYCKET MÖDA OCH STOR BESVÄR...

Är det en psalm?

Det kunde man tro, men nej, det är en julvisa, där refrängen handlar om tomtegubbarna... som slår i glasen... för att vara lite lustiga innan mödan drabbar dem igen.

Djupt evangeliskt, kan jag tycka!

Tomtegubbar...


Däremot är skogar, berg och dalar en psalm:

VAR JAG GÅR I SKOGAR, BERG OCH DALAR,
FÖLJER MIG EN VÄN JAG HÖR HANS RÖST.

HAN OSYNLIG ÄR MEN TILL MIG TALAR
TALAR STUNDOM VARNING, STUNDOM TRÖST.

HAN. MIN HERDE, GICK FÖR MIG I DÖDEN
MEN HAN LEVER I ALL EVIGHET!

SINA FÅR HAN FÖLJER, VÅRDAR, FÖDER
MED OSÄGLIGT TROFASTHET... Sv Psalm 251.

Tålamod. Långmodig. Saktfärdig.

Mod att tåla. Hur mycket som helst?

Är tålamod och tolerans samma sak?

Tålamod.



Nej, tolerans är något annat. I takt med att det bibliska ordet "tålamod" har börjat försvinna, har detta andra gränslösa ord tagit över.

Lyssna nu. Tålamod innebär en väntan på att det skall bli bättre. Stå med det svåra tills det går över.

Medan tolerans innebär ett accepterande av faktum att det är som det är.

Gud har oändligt mycket tålamod med oss!
Men Herren tolererar inte vad som helst....

Gud tolererar inte orättvisor och förtryck. Gud tolererar inte konflikter och våld, inte heller krig och dödande.
Däremot har Herren tålamod med att varje människa skall omvända sig från sina negativa handlingar.

Guds tålamod ger en tidsfrist till förändring.
Men inte så att det duger att leva kvar i mörker och syndfulla gärningar. Inte alls!

I förra inlägget skrev jag om skillnaden mellan mänskovärdet och prestationer.

Här får du ta och fundera en stund till, för detta är för mig en mycket viktig skillnad - tålamod och tolerans är inte samma sak.

Skillnad.
 

Men varför talar vi i vår tid så mycket om tolerans?
Jo, för att vi har tappat bort vår värdegrund och det är inte längre självklart vad som är "rätt och fel". Det gör att vi invaggar varandra att vi får tolerera allt...

Här finns en uppgivenhet, känner jag.

Tänk om Jesus hade tolererat det förtryck han såg av människorna? Eller sjukdomarna och hungern?
Ta en Alvedon, amen.

Nej och åter nej!

Men han hade tålamod att folk skulle genomskåda sina livslögner, sluta lägga bördor på andra eller skuldbelägga omgivningen för att själv gå fri. Och Jesus visade vägen:

- KOM TILL MIG, ALLA NI SOM ÄR TYNGDA AV BÖRDOR...

- JAG ÄR LIVETS BRÖD, JAG ÄR LIVETS VATTEN...

Livets vatten.


Så ger Jesus sitt liv till försoning för oss alla, i en underbar befrielse från skuld och skam, där Guds kärlek flödar in i varje hjärta!

Ja, det är som ett litet barn föds inom oss, ett barn av tro, där Jesus själv är det barnet... och vill bli Ett med oss!

Jag är så djupt tacksam för att det är möjligt att leva i en personlig gemenskap med Gud, i Jesus Kristus.
Detta gudsrike har fötts ur det gamla förbundet, och blodet är det som ger liv, på ett oväntat sätt.


Oväntat. Väntat. Tron behöver tid för att födas i ett mänskohjärta. Tålamod.

Och mod att ta emot tron som en gåva.

Ut ur den tomma graven!!


Nu vill jag sjunga lite till, inte om tomtegubbarna utan om skogar, berg och dalar.

ALLT VAD VI PÅ FÄRDEN KAN BEHÖVA
ALLT FÖR EVIGT HAR JAG I MIN VÄN.

ALLT SOM HÄR MITT HJÄRTA KAN BEDRÖVA
KÄNNER HAN, OCH TRÖSTAR MIG IGEN.

NÄR LÅNGT BORTA TYCKS MIG VÄNNEN KÄRA
JAG DÅ MINNS HANS ORD: EN LITEN TID,

SEN EN TID IGEN OCH JAG ÄR NÄRA,
DÅ BLIR ÅTER FRÖJD OCH FRID!... Sv Ps 251:2.

Otroligt! Helig plats!!


Det dröjde ju bara några dagar tills det blev sant för lärjungarna. På tredje dagen uppstod Jesus igen och mötte sina vänner.

I överförd betydelse föds livet om och om igen varje gång jag tagit mig igenom en svårighet och likt maskrosen bryter igenom asfalten.

Carl Olof Rosenius och Oskar Ahnfelt hade ett fint samarbete då de skrev den här älskade psalmen.
Det är ju en tonsättning av den bibeltext vi just läst, i Johannes kap 16.


Jag avslutar med en kort bön, från en munk:

- Gud, ge mig tålamod. Nu! Genast! Amen.

Det var värt all väntan.


Tidskorta hälsningar från Helene Sture Tålamodsfelt,

- som fotograferade i Jerusalem i trädgården där den tomma graven är belägen. I sanning en helig plats...


onsdag 25 april 2018

KRISTEN IDENTITET och FALSK FROMHET

Du är en vacker svan.


Hur ser den kristna identiteten ut? Skiljer den sig från andra "identiteter"?

Hur påverkar den kristna tron min mänskosyn? Och mitt sätt att se på prestation?

Jag vill komma bortom den ytliga beskrivningen av en människa som tränger in oss i fack:

- Vad jobbar du med då? Eller:
- Hur många barn har du?

Förr var detta typiskt manliga och kvinnliga frågor... (retade jag någon nu?) men det sa fortfarande ingenting om personens identitet.

Och vad gör den som varken har arbete eller barn? Den som är sjuk, utslagen och utan familj? När bara skulder, hemlöshet och brustna relationer återstår?
Hur definierar man sig då?

Var finns Gud i allt detta?

Jag ska gärna berätta utifrån mig själv som kristen, med hjälp av några goda ord ur boken "Gud talar - kan du höra honom?" av Joel Jarbo.

Och du skall få möta en svan...

Stadsparken i Lund.


Den unge prästmannen Joel beskriver en situation där han som skolpräst i Klippan dagligen mötte på motstånd, på grund av sin kristna tro - trots att tjänsten var ett samarbete mellan skola och kyrka.
En lärare anmälde hans tjänst till skolverket och flera tidningar skrev om händelsen.

- När omgivningen började ifrågasätta min tjänst, började jag ifrågasätta mig själv, skriver Joel Jarbo (sid 88). Och han bad till Gud:

- Herre, jag mår så dåligt... visa hur jag ser på mig själv...

Liggandes på soffan såg han framför sig den komiske figuren "Mr Bean"... den som alla skrattar åt.
Det var därför han mådde så dåligt - han identifierade sig med sitt jobb, som många hånade och ifrågasatte.

Joel lät detta faktum sjunka in, och tog mod till sig och frågade Gud igen:

- Herre, låt mig nu få se på mig själv genom Dina ögon.

Då kom en helt annan bild fram.

- För mitt inre lyste det upp en bild av en blå sjö, på den kom en stor, vit svan glidande. Och jag förstod vad Herren ville säga mig:

DU ÄR REN, DU ÄR VACKER OCH DU ÄR PRAKTFULL.

Ren, vacker och praktfull.


Hur går det till?

Vi vet ju att en människa är lika full av ondska som av godhet. Inom oss strider girighet mot generositet och hämnd mot förlåtelse.

Jag är inte en "svan" så där utan vidare. Mörkret måste avslöjas och synden rensas ut.

Om inte jag hade mött Jesus så hade hans ljus inte lyst in i mig och visat detta.
Då hade jag fortsatt harva på i den "fula ankungens värld", utlämnad till mina prestationer och definitioner av mig själv, utifrån yttre sammanhang.

Min trosbekännelse hade varit detta som de flesta svenskar bekänner sig till:

- Jag gör så gott jag kan.

Det är klart att vi gör! Eller, nej förresten, många beslut fattas utifrån egna fördelar och bekvämligheter...

"Varför skall jag tänka på andra när det bara är jag som tänker på mig?"

Jag ska ha först!
 

När jag sedan lyfter blicken mot vår personlige Gud - inte mot "en högre makt" i allmänhet - då kommer jag själv till korta, totalt.
Inför Guds helighet kan jag inte annat än kapitulera.

Joel Jarbo skriver:

"Sanningen är att i dig själv kommer du aldrig att duga inför Gud. Men det gör inget, för det kristna livet handlar inte om dig eller vad du kan göra för Gud.

Utan livet med Gud handlar om vem Jesus är och vad HAN har gjort för dig och mig!

Jesus är vår rättfärdighet och i honom har vi vår sanna identitet: barnaskap hos Gud.

MEN ÅT DEM SOM TOG EMOT HONOM GAV HAN RÄTTEN ATT BLI GUDS BARN, ÅT ALLA SOM TROR PÅ HANS NAMN. Johannes 1:12

Det här är mycket intressant! Kan mitt lilla kämpande vardagsliv lyftas upp till den storheten att jag får vara Guds barn?!
Det är oändligt mycket mer än släktband och familjenamn!

I Guds närhet djupnar varje människas identitet.

Barnaskap.


Och jag känner att jag kan slappna av när jag inser att jag ingenting kan prestera inför den levande Guden som skulle kunna köpa mig detta barnaskap.

Jag kapitulerar. Ger upp. I det perspektivet kommer jag aldrig "att duga inför Gud" som Jarbo skriver.

Men hur länge ska jag hålla fast vid den synen på mig själv?
Att jag inte duger inför Gud?

Här blir en krock med världens sätt att se på människan. Många lider av prestationsångest och dålig självkänsla. Här kan detta "kyrk-ord" bli riktigt skadligt!

Och vi blandar ihop mänskovärde med duglighet. Det krånglar till det ännu mer.

Oavsett om vi ligger orörliga i en sjukbädd eller står på barrikaderna och håller brinnande tal, så har vi var och en SAMMA mänskovärde.

Detta faktum att "du finns" ger dig ditt unika människovärde!

Värdet har ingenting med prestation och utfört arbete att göra, eller alla rätt på tentan.

Blanda inte ihop.


Vi vänder på begreppet en gång till.

Men. Men, men... att bara tänka "att jag duger" - utan att reflektera hur jag bär mig åt, vad jag säger, om jag sårar någon och stövla på i värsta ego-stilen - det är att lura sig själv. Det är den curlades inställning som andas lathet.

De första som ska spegla oss är ju våra föräldrar, med fasta gränser och varm kärlek. Där börjar identiteten formas.

Vi vänder på det hela ännu en gång:

När man i kristna församlingar håller fast vid "jag duger inte" i någon slags förvänd fromhet, då lurar man också sig själv!

Den dagen då vi tar emot barnaskapet hos Gud och låter oss översköljas av Guds nåd och förlåtelse, då har vi ju kommit i ett annat läge.

Jesus har vänt oss om. Omvänt oss. Omvändelse.

Först står vi med ansiktet mot korset i förtvivlad bön om att bli befriad från allt som binder. Sedan står vi förlösta och omvända, ut mot världen, med korset i ryggen!

Gå ut!

Därför att Jesus har all makt.

GÅ DÄRFÖR UT OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR... OCH SE, JAG ÄR MED ER ALLA DAGAR... Matteus 28:18

Duger.


Jag har mött många fina kristna som är fast i detta bakvända tänkande att "jag duger inte".
Men det är falsk fromhet.

Vi läser ju 1 Mosebok att det som Gud skapar är mycket gott. Livet är alltigenom GOTT. Även människan.
Vi får inte glömma att det är godheten som är utgångspunkten och att Gud är vår himmelske Far, som vi lever med i fullt förtroende.

Sedan hände något. Ondskans orm tog sig in i människans sätt att tänka och känna. Egoismen tar sig in och vi orsakar varandra skuld med negativa handlingar.

Exempel:
När kung David inser vad han gjort i otrohetsaffären med Bat-Seba, blir han helt förkrossad. Han har tagit en gift mans hustru och sänt hennes man - hettiten Uria - ut i kriget där han blev dödad... Den romansen slutade med katastrof.

Ta inte mig.


Davids syndakännedom får honom att utbrista de bevingade orden i Psaltaren 51: vers 3 och 7.

GUD, VAR MIG NÅDIG EFTER DIN GODHET.
UTPLÅNA MINA ÖVERTRÄDELSER EFTER DIN STORA BARMHÄRTIGHET.

... SE, I SYND ÄR JAG FÖDD, OCH I SYND HAR MIN MODER AVLAT MIG...

Jag menar att denna mans personliga syndabekännelse har orsakat stor skada, då den lagts på hela mänskosläktet, inklusive kvinnan.
Glöm inte att Gud skapat oss med godhet och till godhet! Detta är utgångspunkten. Vi är djupt dugliga och värdefulla i Guds ögon.

Jag menar att kyrkan missbrukat kung Davids personliga bön, för att kontrollera församlingen.

Jesus återställde förhållandet till Gud genom sin försoningsdöd på korset!
Jesus har återfört relationen till Gud från bortvändhet till frälsning, genom sin uppståndelse!

Och Gud har sänt sin helige Ande över oss - FRIMODIGHETENS ANDE -  till att vara... vad då?

Fortsatt kuvade? Försagda och tysta? Fortsatt nedtryckta med böjd nacke? Nej!

Vad sa Jesus?

DETTA HAR JAG SAGT ER FÖR ATT MIN GLÄDJE SKALL VARA I ER
OCH ER GLÄDJE BLI FULLKOMLIG. Joh 15:11.

Och.

NI SKALL LÄRA KÄNNA SANNNINGEN OCH SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA. Joh 8:32.

Glädje och sanning. Inte bedrövelse och falsk fromhet.

Glädje och sanning.


En sak till.
Gud har skapat oss med förnuft, känsla och instinkter. Vi har fått ett huvud, ett hjärta och en mage som ska driva livet framåt.

Dessa tre enheter kan tjäna Gud, medmänniskan och oss själva på ett underbart sätt.

- Intellektet och tankarna, känslor och relationer samt magens begär med hunger, sexualitet och aggressivitet (som skyddar mot faror) får ställas i det godas tjänst.

Det är inget som skall förnekas. Men det tar vi mer om en annan gång. Och då ska jag gå igenom detta utifrån Enneagrammet.


Joel Jarbo får fortsätta (sid 89):

"Om du ser ner på dig själv, sluta upp med det. Fäst istället din blick på Jesus och vila i hans sanning.

* I Guds ögon är du REN, för Jesus har dött för dina synder.

* Du är VACKER, för Gud gör inga misstag.

* Du är PRAKTFULL, så sträck på dig, du tillhör ju Herren!"

Vår kristna identitet.


När jag blev kristen som 19 åring i Helsingborg, då sjöng jag i Gospelkören "Kärnan".
Alla sångare sprudlade av glädje och jag förstod att de hade något som jag saknade - en levande relation med Jesus och frimodighetens Ande.

Där formades min kristna identitet.

Tack vare relationen med levande Gud, fina bibelstudier och innerlig bön, kunde jag lämna den identitet som världen ville definiera mig med:

- vilken skola jag gick på, vilken linje/ program jag läste och vilken familj jag kom ifrån.

Inget av detta sa något om vem jag var. Jo, på ytan, men inte mer. Min själ och mitt hjärta hade hittat hem, och denna grundglädje har följt mig sedan dess, även när livet varit djupt nere i Dödsskuggans dal.

Så, jag önskar se denna frimodighetens Ande blomma i våra församlingar!
Jag vill inte möta någon falsk fromhet där man håller tillbaka sig själv - "det duger inte jag till" - när vi tillhör en Herre som sprängt dödens band!

Jag vill se församlingar där man står upp med rak rygg och lovprisar Herren med gott självförtroende, i den kraft som Jesus ger!

Ska karparna ta över?


Det är fienden som får oss att böja på nacken och förminska oss själva.
När jag är frälst är det inte mina brister jag ska fokusera på - vi lever ju i daglig förlåtelse - utan styrkan.

Jag tror att problemet sitter just här:

- Vi är hemligt rädda för styrkan och Guds ljus...

För vad skulle hända om vi tog Guds vilja och synsätt på allvar? Då kan vi ju inte sitta här och vänta... Gå ut!
Med glädje och sanning. Detta är vår kristna identitet.

Eller som Luther formulerade det:
- Simul justus et peccator. Samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. Förlåtna syndare!

Du är ren, du är vacker och du är praktfull!

Som sagt, blanda inte ihop mänskovärde med duglighet.
Låt Gud vara Gud, så får du vara människa.


Fromma hälsningar från Helene Sture Svanfelt,

- en ful ankunge som förvandlades genom barnaskapet hos Gud!

Detta inlägg är en återgivning av bibelstudiet i måndags i Listerkyrkan i Hällevik, bildsatt med några gamla suddiga bilder från Lunds stadspark.

- Tack Joel Jarbo för din fina bok! Den går att beställa på Bornelings Förlag, www.bornelings.se
- Illustrationerna är gjorda av Henrik Hägglund.

Dug. Baklänges blir det  - Gud...

måndag 23 april 2018

PILGRIMSVANDRING vid VATTENSPEGEL

Pilgrimsvandring i Karlskrona.


Vägen till livet går längs med en vattenspegel.

Följ med på en pilgrimsvandring i Karlskrona som är omgiven himmel och hav.

Vi går med glädje och vi går med allvar, med det lilla personliga perspektivet och det världsstora - FN's högsta delegater har träffats på Dag Hammarskjölds gård i Skåne, och en älskad svensk världsstjärna har slocknat; Avicci, Tim Bergling.

Varje fotsteg blev ett steg för FRED och FRID, fred och frid, fred och frid...

Vi börjar inne i den nyrenoverade Fredrikskyrkan.

Vid den nyskapade dopfunten mitt i kyrkorummet fångades vi av den första vattenspegeln. Eller är det en glas-skiva?

Många församlingsbor, inklusive prästerna, har av misstag lagt ifrån sig sina papper där, och sett dem sjunka ned i dopvattnet...

Fredrikskyrkans nya dopfunt.


Det är 4:e söndagen i Påsktiden och vi slog upp Psaltarpsalmen för denna veckan:

HALLELUJA! DET ÄR GOTT ATT SJUNGA VÅR GUDS LOV,
LOVSÅNG ÄR SKÖN OCH LJUVLIG.

HERREN BYGGER UPP JERUSALEM OCH SAMLAR DET SKINGRADE ISRAEL.

HAN GER LÄKEDOM ÅT FÖRTVIVLADE, HAN HELAR DERAS SÅR.

HAN BESTÄMMER STJÄRNORNA DERAS ANTAL OCH GER DEM DERAS NAMN.

VÅR HERRE ÄR STOR, HANS KRAFT ÄR VÄLDIG, HANS VISHET UTAN GRÄNS. Psaltaren 147:1-6.

Kyrkan speglas i Vårdcentralen...
 

Vi gick ut ur Fredrikskyrkan i det soliga aprilvädret, bara några steg tvärs över gatan. Där var vårt första stopp.

Vi stod framför det gamla posthuset, numera vårdcentral, men snart en rivningskåk då tomten ska bebyggas med ett nytt kulturhus, förhoppningsvis.

Men vad är det för en märklig vinjett ovanför porten?

Det ser ut som Noaks ark...

... med duvan som har en olivkvist i sin näbb, och på andra sidan - vem? En budbärare ur den grekiska gudasagan?

Och titta där! En som blåser i posthornet! Och en ståtlig kvinna i mitten! Vem kommer sedan? Gubben Noa och hans fru? Hm... märkligt det här.

Noaks post-ark!
 

För att inte tala om djuren!

Ett vildsvin, en bagge, ett lejon, en oxe, en kamel, en häst och en... älg!!

Vad har Stig Blomberg tänkt här?!

Fulla i skratt samlade vi ihop oss och lyssnade vi till nästa text.

Den var oväntat passande, både temat "vattenspeglar" men framför allt allvaret i att hålla sitt förbund - med fredsmötet på Hammarskjölds gård Backåkra.

Vildsvin och älg.


Det är den älskade Guden som uttrycker sin kärlek, förmedlad av profeten Jesaja:

ETT KORT ÖGONBLICK ÖVERGAV JAG DIG, MEN I STOR KÄRLEK TAR JAG DIG ÅTER.

JAG DOLDE MITT ANSIKTE FÖR DIG I HÄFTIG VREDE ETT ÖGONBLICK,
MEN EVIGT TROFAST VISAR JAG DIG NU MIN KÄRLEK,
SÄGER DIN BEFRIARE, HERREN.

DET ÄR SOM PÅ NOAS TID, DÅ JAG SVOR ATT NOAS FLOD ALDRIG MER SKULLE DRÄNKA JORDEN.

SÅ SVÄR JAG NU ATT INTE MER VREDGAS OCH INTE MER RASA EMOT DIG.

OM ÄN BERGEN RUBBAS OCH HÖJDERNA VACKLAR, SKALL MIN TROHET MOT DIG INTE RUBBAS, OCH MITT FREDSFÖRBUND INTE VACKLA,
SÄGER HAN SOM ÄLSKAR DIG - HERREN. Jesaja 54:7-10.

Budskapet trumpetas i posthornet!


Orden riktas mot oss människor. Hur många syndafloder har vi inte orsakat med vårt sätt att bete oss?
Plötsligt skakade mitt inre till, av både de fysiska och de mentala flodvågor vi satt igång, med klimatkrisen och hot mot världsfreden.

Gud, vår Skapare, står fast vid sitt förbund, och upprätthåller livet på jorden.
Men vad gör vi?

Käre, gode Gud förlåt oss... nedsmutsning och nedskräpning. Och låt nya vägar öppna sig för dem som har makten att påverka stabiliteten i Mellanöstern!

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.


Alamedan. Pumphuset.


Vatten ger liv. Vatten tar liv. För mycket vatten dränker, för lite vatten får oss att bli sjuka och törsta.

Vi gick S Smedjegatan ned och stod nu framför pumphuset på Alamedan.

När Karlskrona anlades fanns det inget färskvatten till befolkningen. Detta pumphus samlade upp regnvattnets dyrbara droppar.

Men kungen tyckte det låg i vägen för hans marscherande soldater, så det revs... men byggdes upp igen på 1950-talet.

Andligt sett, ur vilka källor öser vi? Jesus sa: "Kom till mig och drick!"
Vi är vilsna idag och har svårt att hitta rätt. Hur ska själen få sin törst släckt om vi söker bland grumliga källor?



När jag fann den kristna tron och blev funnen av Kristus själv, då har i mitt inre ett källflöde sprungit fram som är så viktigt för mig.
Jag kan inte beskriva det bättre än så här:

HÄR EN KÄLLA RINNER, SÄLL DEN HENNE FINNER
HON ÄR DJUP OCH KLAR, GÖMD MED UPPENBAR.

ANDENS TÖRST HON SLÄCKER OCH I HJÄRTAT VÄCKER
FRID OCH STILLA RO, KÄRLEK, HOPP OCH TRO.

JA, UTI DESS FLÖDEN, GIVES BOT MOT DÖDEN
I DESS FRISKA FLOD, BLIR MIN VILJA GOD.

DU, GUDS KÄRLEKS KÄLLA, DU SKALL EVIGT VÄLLA
EVIG HÄLSOSAM, SKALL DIN FLOD GÅ FRAM. Sv Ps 246.

Påskliljorna i kanten bekräftade budskapet.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Gömt vatten.


Vi vandrade vidare i tystnad, ned till Kungsbron där residenset är beläget.

Detta är Karlskronas framsida. Man angjorde staden från sjösidan. Våra dagars bilburna infartsled gör att vi kommer in i "staun" på baksidan. Kan nybyggnationer göra att välkomnandet blir allt vackrare?

Men som pilgrim går vi inte för att det är naturskönt, nej vi går för att be för staden och människorna. Oavsett framsida och baksida.

Vildtulpaner vid Pottholmen.


I en trädgård låg ett av många ankare placerat. Lite längre bort såg vi "Tårarnas Park" där mammor, fästmör, hustrur och familjer tagit avsked av sina unga pojkar, fästmän och äkta hälfter, och sett dem fara ut på havet.

Skulle de någonsin ses mer?

Jodå. Men inte alla.
Livet på sjön var mycket hårt och sjukdomar tog fler liv än havet själv.

Vi fick begrunda en stund detta med ankarets betydelse. Hur är jag själv förankrad i livet? Var har min tro sitt fäste?

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Tyst vandring på Stumholmen.


Vi gick över bron till Stumholmen. Det kan tyckas som en ordvits att gå i tyst bön just på Stumholmen... men här talade naturen till oss på många sätt!

Det tillhör ovanligheterna att det inte blåser i Karlskrona. Nu fick vi uppleva en dag då vinden nästan hade gömt sig, i alla fall var det inte "östan"!

Tacksamma satte vi oss på några bänkar och lät det yttre landskapet tala till vårt inre. Vilodagens frid kom till oss.

Strax intill stod den "Nedre fyren". Den övre finns vid Wämö där dessa båda bildar en enslinje för båtarnas infart.

Nedre fyren.
 

Vi tittade över vattenspegeln. Där borta var Tårarnas Park. Hur många tårar har vi själva inte gråtit?

När sorgen har fått ha sin gång, och vi fått lägga dessa erfarenheter i Guds välsignande händer, då kan tårarnas dyrköpta erfarenheter förvandlas till pärlor... och Herren Gud fångar upp dem i sin lägel, till vår tröst.

Samtidigt glittrade det så lockande i vattnet! Solen speglade sig i havet med en obändig livsenergi.

Reflexerna kittlade i ögonen.

Vi kan inte lysa av oss själva, det kan inte vattnet heller. Och inte fyren.
Någon måste tända ljuset inuti - Guds kärlek, min lysande källa!

Jesus, mitt ljus.

Karlskronas framsida.
 

Mina tankar gick till Karlskronas förrförra landshövding, Gunvor Engström. Hon hann uträtta mycket gott under sina tre korta år. Goda kontakter knöts och människor lärde känna varandra.

Hennes farfar hette Per Juliusson och har skrivit/ översatt en psalm i vår psalmbok. Det är det inte många som vet.
Musiken är en glad zulu-melodi.

Allting sammanföll precis i denna stund, där den sköna poesin med teologiskt djup fick tolka stundens närvaro:

NAMNET JESUS ALDRIG MISTER GENOM TIDERNA SIN GLANS.
DET OM EVIG KÄRLEK VITTNAR, SOM HOS INGEN ANNAN FANNS.

DET TILL UPPGIFT HAR ATT SAMLA TILL GUDS STÄNDIGT ÖPPNA FAMN
ALLA MÄNSKOR, UNGA, GAMLA, DETTA UNDERBARA NAMN!

Refräng:
NAMNET JESUS HIMLENS HÄLSNING, DET MITT HJÄRTAS KÄRLEK VANN.
VID DET NAMNET FANN JAG FRÄLSNING, INGET ANNAT FRÄLSA KAN.

Residenset.


Sedan kommer vers 3, om fyren:

KLART DET STRÅLAR MITT I NATTEN, SOM EN FYRBÅK, JESU NAMN.
SEGLAREN PÅ FARLIGT VATTEN LEDS TILL NÅDENS TRYGGA HAMN.

OCH NÄR SOL OCH STJÄRNOR SLOCKNAR, JESUSNAMNET ÄR DET LJUS
SOM GUDS FOLK I ALLA TIDER PRISAR HÖGT I HERRENS HUS.

NAMNET JESUS HIMLENS HÄLSNING...

Vi ville inte resa oss. Bänkarna var så solvarma och sköna.
Men framför allt var det stillheten inom oss som fyllde oss med Guds frid, den som övergår allt förstånd.

Fyren, 24 meter hög, visade vägen vidare runt på Stumholmen.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Vilodag.


De gamla kasernerna är omgjorda till bostadsrätter. Det är ganska fint att bo här, om man tar i i underkant...!
Jag bad en stilla bön om Guds frid in till de boenden och till dem som låg på gräsmattorna och fikade.

Borta på udden stannade vi till inför ett Coldino-kors, med formen av ett "Andreas-kors".
Det är en ordern som sätter upp och underhåller dessa kors runt om i skärgården.

Jag lät våra tankar gå till Jesu kors och det som han gjort för oss på Golgata.
Dagens episteltext berättar om det. Även en svan vid strandkanten lyssnade nu:

Coldino-kors.


JESUS LED UTANFÖR STADSPORTEN FÖR ATT MED SITT BLOD RENA FOLKET.

LÅT OSS DÅ GÅ UT TILL HONOM UTANFÖR LÄGRET OCH DELA HANS SMÄLEK.

TY HÄR PÅ JORDEN HAR VI INGEN STAD SOM BESTÅR, MEN VI SÖKER DEN STAD SOM SKALL KOMMA.

SÅ VILL VI GENOM HONOM STÄNDIGT FRAMBÄRA LOVSÅNG SOM ETT OFFER TILL GUD, EN FRUKT FRÅN LÄPPAR SOM PRISAR HANS NAMN.

MEN GLÖM INTE ATT GÖRA GOTT OCH DELA MED ER, SÅDANA OFFER BEHAGAR GUD.
Hebréerbrevet 13:12-16.

Försvarsmur som skyddar.


När jag vände mig om såg jag att muren där liknar döskalleplatsen Golgata i Jerusalem... Jesus och de två rövarna blev korsfästa av romarna nedanför kullen, intill vägen, så att alla som passerade dem skulle bli varnade att inte göra uppror.

Men Jesus har inte kommit för att göra uppror. Tvärtom. Jesus har kommit för att försona vårt uppror mot Gud, och det uppror som vi sedan sprider till varandra, över gränser och nationer.

Det är detta som är att vara kristen - att låta hans försoningsoffer göra oss rena från denna totala skuld.
Det offer som vi sedan får göra, av tacksamhet och uppfyllda av Guds kärlek, det är att göra gott och dela med oss.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Golgata kulle, Jerusalem 2018.


Inom mig kände jag en tacksamhetens tanke till alla de murar som är byggda till skydd, mot ondska och inkräktare.
Runt hörnet väntade nästa meditationsplats.

Kontrasterna är stora. Doften av solvarma luktvioler fick mina sinnen att hoppa till av glädje.
Näsan fick sin stimulans, men ögonen en annan.

Det är som sagt mycket speciellt att pilgrimsvandra i en militärstad. Som naiv svensk utan erfarenhet av krig och blodiga konflikter är detta provocerande. Men med andra erfarenheter kan även en flyghangar inge trygghet.

Dessa vi nu såg tillhör Världsarvet i Karlskrona och är inte längre i funktion.

Flyghangarerna på Stumholmen.


Jag berättade om MAF - Mission Aviation Fellowship - där kristna piloter efter Andra världskriget frågade sig:
- Varför skall djävulen ha patent på all teknologi?

Och så formades denna missionsrörelse där de flög hjälpsändningar till otillgängliga platser.
Så görs än idag. MAF flyger in mediciner, läkare, lärare och evangelister för att nå onådda folk med både kroppslig och andlig hälsa.

Vattenspegeln vid badviken på Stumholmen krusades då jag i min fantasi tyckte mig se dessa amfibieplan ta sats... och lyfta...

... men det var bara Aspöfärjan som passerade ute på fjärden.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Aspöfärjan på väg.
 

Vi gick inte långt, men länge. Vi lät tiden ta hand om oss, så att tankar och känslor hann reflektera över det vi hörde och såg.

Den inre bönen fick plats. Hjärtats samtal sker ohörbart, i det tysta.

Psaltarpsalmens ord trängde sig på. Nästan varje söndag läser vi om Israel i våra kyrkor. Utan att blir politisk är det en viktig uppgift för oss alla att bedja för Guds egendomsfolk.

Och det är mycket olyckligt om vi går emot Guds eget ord:

HERREN BYGGER UPP SITT JERUSALEM OCH SAMLAR DET SKINGRADE ISRAEL.

Detta blir särskilt kraftfullt med tanke på att Israel dessa dagar firar 70 som självständig nation!

Böner, böner... om fred och frid. Fred i Mellanöstern! Dessa ord följde min andning.

Fredsbevarande.


Marinmuseet i Karlskrona är en mäktig byggnad, med ännu mäktigare föremål att uppvisa.

1700-tals ingenjören Törnström lät snida många av de galjonsfigurer som finns samlade inne i galjonssalen.
De har suttit på stora krigsfartyg när Sverige utkämpade ett antal sjöslag mot Ryssland 1788-1790.

Vattenspegeln bakom oss skummade under ytan, av militärt raseri. Men på ytan var allt stilla.
Och tankarna väcks på hur nödvändigt det är att var och en får försvara sina gränser...

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Pilgrimsfigur.


Modevisningar, konserter och vigslar har ägt rum i galjonshallen. Jag minns en vigsel där jag lät alla dessa skräckinjagande figurer få tala... men viktigast av allt var det enkla träkorset på det tillfälliga altaret.
Brudparet fick höra att "Störst av allt är kärleken" och omslöts av böner att "respektera varandras egenart".

Frälsarkransens böner följde oss också längs vandringen.

- Vi kommer inför Dig med vår tysta tillbedjan...

... och tackar Dig för att Du i dopets vatten gjorde oss till dina barn, renade och välsignade i Jesu namn.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Jarramas.


Jarramas låg stolt vid bryggan och ingav respekt över gammaldags konstruktionskunskap.
Vi vandrar i levande historia, omedvetna om att våra egna dagar redan imorgon fogas in till gårdagens erfarenheter.

Vår lilla pilgrimsskara lämnade nu tystnaden på Stumholmen och gick uppför den långsamma backen som heter Kyrkogatan. Där uppe tornar Fredrikskyrkan - starten och målet för vår vandring.

Med de skränande måsarna och "glasstrutarna" till sällskap stämde vi upp i psalmsång framför den gröna kyrkporten:

HÄRLIG ÄR JORDEN, HÄRLIG ÄR GUDS HIMMEL!
SKÖN ÄR SJÄLARNAS PILGRIMSGÅNG... Sv Ps 297.


Uppförsbacke till kyrkan.


Ett enkelt delande av dagens upplevelser avslutade vår eftermiddag.

Och som sagt, i Karlskrona är det lätt hänt att man bara pratar "väder och vind" eftersom det präglar människornas utsatta läge så starkt, men viktigare är ändå det som händer på insidan.

Min bön är att det inom oss skall få vara lika varmt och vindstilla som denna söndag var.
Med Guds närvaro. Med Jesu Kristi korsmärkta kärlek. Och med den Helige Andes delaktighet, till FRID och FRED.

Och att vi alla ska få nåden att återspegla Guds glädje i våra liv.


Talande hälsningar i tystnaden,

- med ett särskilt tack till min kunniga medvandrare Ulla Hällsén!

Helene Sture Stumfelt, pilgrimsledare och vattenkantsvandrare.

Pilgrim i staden.


P.S. På tal om posthuset och gamla postverket - här är en gammal bild från Poståkeriet i Karlskrona, intill tågstationen, där vildtulpanerna växer hej vilt...

... med de vackert gula postbilarna, som kunde leverera post i tid, helt och hållet... D-S.

Svunnen tid.