Sweden Rock Festival välkomnar alla.
När portarna till Sweden Rock öppnades igår, onsdag 3 juni 2026, liknades det vid ett kosläpp...
Det är nämligen precis vad det är!
Det är nämligen precis vad det är!
I 361 dagar har man väntat på att få vara som folk igen... slippa uppföra sig... bara släppa loss... och leva lite som på vikingatiden med små byar av tält.
Denna festival är ett Mentalt Måste för att orka leva i ett samhälle som består mer av datorer och maskiner än av mjuka människor.
Den hårda musiken är också en spegling av vår tids hotfulla konflikter som här ges utrymme i våldsamma rytmer.
Att få vara sig själv...
Missionsorganisationen Reach Out - "Pannkakskyrkan" - är på plats, med väl förberedda ungdomar från bibelskolan "Livskraft" i Ralingsås.
Vi ställde oss utspridda tre och tre vid festivalingången, redo att möta människor i samtal och bön.
Jag skall dela några tankar om detta.
Det finns minst tre sorters möten:
- de likgiltiga eller rent av hatiska som säger fula ord,
- de kritiska och frågvisa som hellre argumenterar än lyssnar,
- de uppriktigt intresserade som länge velat ta sin tro på allvar, men inte vågat.
För min del började det redan på bussen. En glad ciderdrickande kvinna gjorde mig sällskap från Norje Bro och berättade ivrigt om sin gudinnetro, systemet som förtrycker oss och friheten i att vara sin egen gud.
Jag lyssnade, la armen om henne och lyssnade lite till.
- Det ligger något i det du säger... Men jag har en annan infallsvinkel... och lever i relation med Jesus.
- Nä, nån relation finns inte, men varför har kyrkan förtryckt kvinnan så länge?
Det var inte läge att argumentera, bara visa henne glädje och omsorg.
Andra tar sin utgångspunkt i helvetet...
Inte roligt - ett steg från helvetet...
Det är en utmaning att gå ensam genom hela festivalområdet, klädd i prästskjorta, väl synlig...
Direkt intill stora ingången kom det fram en man som visade sin stora tacksamhet över att jag var där och representerade kyrkan.
Hans kompisar dök upp och sa samma sak. De berättade flera fina situationer där prästens närvaro gör en avgörande skillnad:
- Inom häktet till exempel, alla fängelsepräster... Tack till er alla!
Under tiden dundrade Roy Khan med musiker från Sweden Stage, som en illustration till de våldsamheter en präst kan råka hamna i, i sin tjänst.
Solen gassade på och jag var tvungen att spola natten i iskallt vatten under en kran... Det gäller att hålla huvudet kallt!
Håll huvudet kallt.
Det finns många kristna på Sweden Rock. En ung kille hoppade fram och sa:
- Jag är med i Jesusbussen borta på Rosenlundscampingen! Jag känner igen dig från förra året! Vi bjuder på bullar och delar ut Biblar.
Jag gladde mig med honom, och bad en välsignelse över honom innan jag gick vidare i vimlet.
Men vad är det som gör att en del kan spotta efter oss och vara hånfulla?
Om man har mött många motgångar i livet, blivit sviken i känsliga lägen eller blivit dåligt bemött av kyrkans folk, då är det inte konstigt om man behöver markera det.
Jag skulle vilja fånga in dem och säga:
- Förlåt!!
Ta tjuren vid hornen.
Den andra svåra gruppen är de som bara vill argumentera utan att lyssna. Många är fyllda av fördomar och okunskap som inte alls beskriver vad det är att vara kristen.
Man tror att det bara handlar om moral, regler och prestation.
- Det är precis tvärtom! Jesus har tagit våra synder på sig för att befria oss från den bröda av "karma" som vi själva inte kan sona!
- Va?? Är det så?
- Vi kan inte prestera en enda sak inför Gud... Det är bara hans nåd och villkorslösa kärlek det handlar om... som vi får ta emot med öppna händer.
- Det låter för enkelt...
Festivalkyrkans gäng.
På kvällen kl 21 är det en enkel gudstjänst i festivaltältet på Rock-campingen. Ett bibelord blir läst, några enkla sånger blir sjungna - men det visade sig att man hellre ville sjunga psalmer som man kunde - Den blomster tid nu kommer och Pärleporten!
Moderna lovsånger är okända för allmänheten, men de förmedlade ändå en gemenskap som var påtaglig.
Till slut är det det som drar en till Gud - gemenskapen - inte argumentationer eller bra svar, även om det också är viktigt för intellektet.
Och gemenskapen fanns där, mellan de 15 personer som trängt ihop sig i det lilla festivaltältet, medan duggregnet tvättade rent där ute.
Dalmasarna, de två judiska männen, agnostikern och ateisten - alla kände de av den milda gemenskapen kring Guds folk.
Nathanaels välsignade gitarr.
Innan jag avslutade kvällen studerade jag flödet av folk och alla de utstyrslar man kan få till.
En ung kvinna hade sminkat sig kritvit i ansiktet, med ett rött teatersmink-sår mitt i pannan. Det var väldigt naturtroget och så otäckt ut.
Vi fick ögonkontakt och jag såg att hon ville stanna till, men hennes kompisar hade bråttom.
All hennes ångest lyste genom sminket... Hoppas jag möter henne igen.
En stund senare hände det på riktigt.
Vid bussarna ramlade en kvinna, aspackad, handlöst i asfalten och slog sitt ansikte. Hon låg livlös och vi som var där blev rädda att hon dött. Några starka män lyfte upp den lealösa kvinnan, som blödde från kinden. Hon svarade svagt på tilltal.
Jag letade upp en servett och torkade hennes blödande kind, grusig och kladdig, sen bar de henne vidare för omvårdnad.
Lätt skärrad såg jag att jag fått hennes blod på min hand.
Mot bussarna.
Hur många gånger har jag inte sett Jesus på korset, blödande av smärta för våra synders skull?!?
Det blev väldigt levande...
Mörkret sänkte sig över Norje Bokes ängar. På Festival Stage gav Volbeat sin konsert till hängivna fans.
Jag ville bara hem och duscha.
Tack, käre himmelske Fader, för Din närvaro bland sårade människor.
Jag ber att Din kärlek ska drabba oss alla, till befrielse och glädje.
Tag hand om alla dessa möten med människor som vi haft.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, amen.
Möteshälsningar från Helene F Sturefelt,
- åldermor och rockpräst.
Onsdagens spellista.
P.S. Jag missade öppningskonserterna med Europe och The Poodles - hårdare än så är jag inte.


.jpg)
.jpg)



































.jpg)













