Fredlig jazzparad mellan danskar och svenskar!
Vi skall strax ta oss ned till Blekinge och få ta del av ett fint inledningstal.
Men först tänker jag så här:
En gång i tiden var Sverige och Danmark bittra fiender. 1600-talet var krigets århundrade tills freden i Roskilde slöts.
Som väl är finns ingenting av gammal ovänskap kvar. Svenska och danskar är goda grannar, och detta ger hopp även för andra folk som just nu är i konflikt. Men ska det behöva ta flera hundra år...?
Uno Hellgren är beredd att starta.
Molniga skyar drog över Hanöbukten och vinden tog i från sydväst.
Idag har jazzfestivalen i härliga Hällevik inletts.
Äntligen!
Vi har väntat i ett helt år, sen sist, alltså.
En fantastiskt underbar parad har gått genom det lilla samhället till glada toner av "Bourbon Street". Till och med bussen fick stanna upp och invänta alla hundra jazzande människor!
Bussen fick vänta.
Paraden gick längs havet till Fiskemuséet.
I en cykelvagn låg skyltar med låttitlar, tonarter och vilka instrument som skulle spela extra högt.
Maestro Uno Hellgren instruerade alla och så rullade festivalraggarbilen sakta igång...
Det är trumpeter, tromboner och tubor, dragbasuner, klarinetter några tvärflöjter och en trumma, det är banjoister, en gitarr och jag som envisas med att ha med min ukulele...
Jazzukulele Flying Wing.
Ordföranden Claes Gunnarsson hälsade årets inledningstalare välkommen - från Köpenhamn; den ständigt närvarande trombonisten Preben Nissen!
Han poängterade vilken fredsskapande kraft musiken har. Vi kan vara oense om politik och religion, men så fort man börjar spela smälter alla ihop till en enda mänsklighet!
Det är faktiskt sant.
Vi borde spela och sjunga hela tiden...
F-dur. Men vilken låt?
Preben Nissen framhöll att jazzen har en särskild struktur genom att man hela tiden bjuder in varandra att spela solo. Man hejar på varann, ger plats och höjer varann!
Det är sann demokrati.
Det är lekfullt, levande och inbjudande.
Gunhild Carling i farten!
Prebens danska ord klingade över fiskeläget och både skåningar, blekingar och turister förstod allt... med hjärtat.
Musikerna kan spela för sig själva när de övar - och det är också på riktigt - men det blir ännu mer levande när samspelet mellan publik och band tar fart. Då händer något!
Energin ökar, sa den danske trombonisten.
Dynamiken är påtaglig och allt annat är oväsentligt.
Dynamik - musikalisk dynamit!
Preben Nissen är ju en kyrkans man och kristen. Medan han talade tänkte jag på ett bibelord om fred:
HÅLL FRED MED ALLA MÄNNISKOR SÅ LÅNGT DET ÄR MÖJLIGT OCH KOMMER AN PÅ ER.
Romarbrevet 12:18.
Om jag håller min del men inte du, då är konflikten där. Men om jag inte hugger tillbaka, då dör konflikten ut. Eller? Nej, så enkelt är det inte.
Anfall och försvar är inte samma sak.
Om du spelar i en tonart, och jag inte vill det, då kan jag sabotera för dig genom att ta falska ackord.
Så kan vi inte ha det. Ofta är politiken sådan...
Klarinetten som vapen - hot eller lek?
Senare på eftermiddagen gav Preben Nissen en konsert på Hanöhus tillsammans med sitt band The Spirit of New Orleans.
Jag satt i en solstol i sanden intill de kluckande vågorna och hörde deras underbara samstämmighet i de gamla kristna sångerna, såsom The Old Rugged Cross.
Friden lade sig i mitt hjärta och jag slöt ögonen.
Jag tror till och med att jag slumrade lite, så trygg blev jag av deras musik!
Preben Nissen och the Spirit of New Orleans.
Preben har en fin förmåga att få med sig publiken i allsång:
- Är dagen grå? Det kommer solsken till dig...
- Han har öppnat pärleporten...
... fast på danska.
Freden i Roskilde håller än.
Och Guds kärlek finns i alla ackord!
Det gäller att få plats i sitt instrument.
Detta är en lycklig dag.
Hällevikshälsningar från Hällene Sture Jazzfelt,
eller Helene F Sturefelt, diggare och bloggare - till Guds ära!
Glad!













































.webp)












