DOLLY PARTONS JACKA och JOSEF

Dolly Parton sjunger "Coat of many Colours" 1971.

Den 25 augusti 2026 lämnade Dolly Parton det jordiska livet.

Under denna vecka som gått har mängder av artiklar skrivits för att hylla denna countrydrottning. 

Plötsligt vill alla "känna" henne och alla har någon slags relation till henne, säger de.

Men så var det inte under hennes levnad. En storbystad glad blondin var inget man ville förknippas med...

Nu är det annorlunda.

Och plötsligt kan man läsa om hennes fattiga uppväxt där den kristna tron var självklar. 

Tron formade henne och var ett skydd mot alla som i karriären ville "äga" henne. 

Den kristna givmildheten visade hon gång på gång då hon donerade stora summor pengar till läsprojekt, medicinsk forskning och till utsatta människor.

Dolly Parton, foto från TIME.

Med detta som inledning vill jag skriva om hennes första jacka, ihopsydd av lappar av olika kulörer.

Det finns paralleller till Jakobs nästyngste son Josef, och även till profeten Jeremia.

Dolly Parton växte upp bland 12 syskon i en liten stuga i Smokey Mountains.

Hennes fromma moder gjorde allt för att hålla fattigdomen borta, medan pappan - en analfabetisk arrendebonde - skämdes för sin förnedrande oförmåga att kunna läsa.

Flickan Dolly var glad för sin färgglada jacka, men när hon kom till skolan blev hon retad. Dock gav hon inte igen, hon visste att de andra barnen var lika fattiga som hon.

Kanske inte en jeansjacka...

Hennes mamma välsignade den ihopsydda jackan genom att berätta om Josef. 1 Mosebok kapitel 37 berättar om hur pappa Jakob hade ett extra gott öga till denne sin elfte son.

JAKOB LÄT GÖRA ÅT JOSEF EN HELLÅNG LIVKLÄDNAD.

DÅ NU HANS ÄLDRE BRÖDER SÅG ATT DERAS FADER HADE HONOM KÄRARE ÄN ALLA HANS BRÖDER, BLEV DE HATISKA MOT HONOM OCH KUNDE INTE TALA VÄNLIGT TILL HONOM.

1 Mos 37:3-4

Dolly Parton kände till hela berättelsen och tog djupt intryck av den. Hon lät sig inte slås ned, inte heller vara bitter.

Enastående vackra färger.

För Josef gick det illa. De äldre bröderna kom på att de kunde slänga honom i en brunn (utan vatten), ta hans vackra livklädnad, riva sönder den och smeta in den med djurblod. Sedan visade de den blodiga långrocken för Jakob, som blev helt olycklig. 

Därefter drog de upp Josef ur brunnen och sålde honom till Ismaels ättlingar, som band fast honom på en kamel och drog till Egypten. 

Resten av händelsen är enastående i sin dramatik, där Gud vänder ett mänskoöde till att bli till stor välsignelse och livräddning för de ondsinta bröderna, och hela Israels folk, när hungersnöden drabbade dem.

Josef slängs i brunnen.

En annan person som slängdes i en brunn kunde vi idag få höra om i söndagens gudstjänst (13:e sönd efter Tref, "Medmänniskan").

Det är profeten Jeremia som blivit kastad i en brunn. En hovman som befann sig i kungapalatset - nubiern Eved-Melek - försvarade honom och vädjade till kungen:

MIN HERRE OCH KONUNG, DET SOM DESSA ÄN HAR GJORT MOT PROFETEN JEREMIA ÄR ETT SVÅRT BROTT. HAN KOMMER ATT SVÄLTA IHJÄL I BRUNNEN, DET FINNS JU INTE LÄNGRE NÅGOT BRÖD I STADEN. 

Jeremia 38:7-13.

Eved-Melek tog med sig tre män till klädkammaren i palatsets förråd. Där hämtade de trasor av gamla utslitna kläder...

... precis som Dolly Partons mamma gjorde...

... och firande ned tygtrasorna till Jeremia i brunnen med rep.

HAN ROPADE OCH SADE:

- LÄGG KLÄDTRASORNA I ARMHÅLORNA, UNDER REPEN!

JEREMIA GJORDE SÅ OCH DE DROG UPP HONOM.

Jeremia 38:13.

Räddningsattribut; tygtrasor och rep.

Dolly, Josef och Jeremia. 

Alla tre hade någon form av färggranna lappar, hopsydda trasor eller vacker livklädnad.

Två av dem hamnade i en brunn, två växte upp i en stor syskonskara med 12 barn, och alla tre fick bli till välsignelse till andra. 

Dolly gick från trasor till glitter och glamour, där modemagasinet ELLE ofta gjorde reportage om hennes fantastiska artistkläder.

Josef gick från såld slav till att bli Faraos högra hand i Egypten, tack vare sin vishet och goda förstånd.

Farao satte sin egen ring på Josefs hand, lät kläda honom i fint linne och hängde en gyllene kedja om hans hals (läs mer i 1 Mos 41:41).

Jeremias kläder vet vi inget om. Han kämpade med att förkunna Herrens ord under både det assyriska väldet och det babylonska. Hans klagovisor handlar om templets fall och Jerusalems erövring.

Inget glitter eller glamour där inte!

Glitter och strass.

Dolly Parton blev 80 år, älskad, respekterad och kallad för USA's "nationalskatt"!

Hennes förmåga att skriva texter och melodier tycks hämta djup näring ur den bibliska myllan, och ur livets egen hårdhet.

Min slutsats är denna:

- att aldrig förakta sitt fattiga förflutna,

- att inte tala illa om utsattheten,

- att vara vänlig mot alla, fattig som rik,

- och i botten ha en Gudstro som bär igenom både föraktfullt nedkastande i brunnar och hoppfullt uppdragande ur densamma!

När lappar blir mode...

Lappade hälsningar från Helene Sture Partonfelt,

- countrydiggande bibelbloggare.

VILA I FRID, Dolly Parton!

HUGGA NED DET DÖDA TRÄDET?

Jag vill se levande träd!

Om man går i en park vill man inte se döda träd. Om man odlar i sin trädgård tar döda träd upp dyrbar plats. Och om man är skogsägare vill man absolut inte se träd som har dött. 

Men, kan de ändå vara till nytta? Lite grann?

Jesus ger oss en liknelse om ett fikonträd som inte bar frukt. 

Jag vill dela med mig av några tankar hur det som är dött faktiskt kan stötta det som vill leva.

Framför mig ligger Lukas evangelium uppslaget, kapitel 13, vers 6 till 9.

I stycket före har Jesus talat i skarpa ordalag om hur nödvändigt det är att omvända sig från synden; förstörelselustan, splittringen, egoismen, annars ödelägger den allt, så pass att vi kan mista hela livet.

Med det som bakgrund får liknelsen om fikonträdet sin mening.

Det välsignade fikonträdet.

Mannen som ägde marken hade i tre års tid kommit och letat efter frukt på trädet, utan att hitta någon.

- HUGG BORT DET! VARFÖR SKALL DET TA UPP MARK TILL INGEN NYTTA?

TRÄDGÅRDSMÄSTAREN SVARADE:

- HERRE, LÅT DET STÅ KVAR ETT ÅR TILL, SÅ SKALL JAG GRÄVA RUNT DET OCH GÖDSLA.

KANSKE BÄR DET FRUKT NÄSTA ÅR.

OM INTE, KAN DU HUGGA BORT DET.

Lukas 13:7.

Vad handlar detta om?

Bibeltexterna har alltid flera nivåer; det personliga, det kristna församlingslivet och säkert även hur samhället fungerar.

Nyckelordet är "omvändelse".

Inget gödslande här.

Vi får ställa frågan utifrån liknelsen:

Vad i mitt personliga liv är utan frukt?

Vad är det för tankar som ständigt kör i diket? Vilka känslor är det som hela tiden låser sig? 

Vad i mitt Gudsförhållande är det som är utan kunskap och insikt?

Här får var och en svara själv, men jag kan ge några exempel:

- tankar som är fruktlösa: "jag ska ha rätt", "jag vill vara i centrum" eller "jag bryr mig inte".

- känslor: "det är ingen idé att göra någonting"... "ständig irritation och vrede" eller överdrivet positiva känslor som inte vågar se verkligheten som den är.

- Gudsförhållandet: "jag duger som jag är och ingen förändring behövs", eller "Gud bryr sig inte om mig" eller "Gud svarar inte på mina böner".

Jo, men kanske inte som jag vill, därför ser jag det inte. Och glömmer att ha Guds vilja i fokus, jag själv står i vägen.

HERRE, SKE DIN VILJA.

SÖK FÖRST GUDS RIKE OCH HANS RÄTTFÄRDIGHET, 

SÅ SKALL ALLT DET ANDRA TILLFALLA ER.

Matteus.

Litet dött träd står kvar.

I kyrkan och det kristna församlingslivet finns mycket som är dött.

Inställningen "så har vi aldrig gjort förr" är förödande. Likaså dess motsats: vi tar in allt det som världen säger, utan att förankra det i Guds ord.

Församlingen dör ganska snabbt när bibelläsning, bön och nattvardsfirande med andaktsfullt knäfallande tas bort. 

Jag läser med sorg i predikoturerna hur konsertverksamhet hellre premieras än gudstjänstlivet.

Församlingskollekter går till sjukvårdsprojekt men inte till kristen mission.

Bibelstudiegrupper saknas, och kyrkans handbok har mer av psykologiska genustermer än bibelord.

Detta bidrar till utarmningen. 

Trädet blir en hjälpsam stolpe.

Men jag är inte säker på att det som är dåligt och fruktlöst skall huggas bort.

Jag har förvandlat en vildtomt till en trädgård. Alla hemska björnbärssnår har jag röjt undan och jag har grävt upp rötter från kirskål...

Det finns gott om askträd här, men av någon anledning har de drabbats av något som gör att de dör i stor omfattning.

Några av de minsta har jag sparat.

- Varför det? sa grannarna. Såga ned dem, det tar ju bara upp plats...

... som om de läst liknelsen i Lukas 13.

- Nej, svarade jag, det är stöd för de ömtåliga tomatplantorna som jag planterat där.

- Har du planterat tomater runt de döda träden?

- Ja! De får finfint stöd av dem!

Tystnad.

Insikter.

Kan det som är dött stötta det som är levande?

Ja! Det är dagens insikt från bibelläsningen och trädgårdsskötseln.

Genom att veta vad i mitt liv som är dött och ofruktbart, så står det där som varning.

Aldrig mer bli irriterad! Aldrig mer låta hunger och trötthet gå för långt. Och så vidare.

Tomatplantorna får stöd!

Så, om det arma fikonträdet får rätt skötsel från början, då är förutsättningarna goda.

Även om kyrkan inte är full, så är det som sker där inne helt i linje med dess syfte: att hylla Jesus Kristus, människor till hjälp och Gud till ära.

Om trädet börjar tappa blad, så kan man ju sätta dit åtgärder - om det inte är försent.

Att vattna och gödsla där rötterna är döda - är lönlöst. Utan lön..

En församling som styrs mer av starka ledare än av Guds ord, kör i diket.

Församlingsmedlemmar som är rädda för varann, mister sin kommunikationsförmåga.

Det som skall "gödslas" är bön och bibelläsning, varje dag, tillsammans - kyrkoråd, styrelsemedlemmar och församlingsbor.

Då börjar gröna blad spira - jag lovar!

Det döda stöttar det levande!

Men, som sagt, istället för att hugga ned det döda trädet, så kan det få stå kvar som ett vittnesbörd över vad vi INTE skall göra.

Det personliga kristenlivet kan få en ny start med stöd av gamla erfarenheter.

Och små tomater kan växa med hjälp av torra pinnar.

Så kan Gud välsigna även det!

Ohuggna hälsningar från Helene Sture Trädfelt,

- tomatodlare mot alla odds!

Tomater, mot alla odds.

 

PINSAMT VARA MED I SVENSKA KYRKAN?

Det gudlösa folket.

"Det gudlösa folket" är en mycket intressant bok, skriven av David Thurfjell, med undertiteln "De postkristna svenskarna och religionen".

Han är religionshistoriker och professor och använder ett socialpsykologiskt perspektiv för att ta reda på varför många tycker att det är pinsamt att bekänna sig till Svenska kyrkan.

Ändå ökar antalet inträden och medlemmar, men det är något som skaver.

Det handlar om status och tillhörighet, om fördomar och majoritetskultur.

Medan tomater och sallad mognar i trädgården ligger jag i hängmattan under lönnen och läser teologi.

Jag ska dela med mig av hans kapitel om pinsamheter och genans.

Min utgångspunkt är denna:

JAG SKÄMS INTE FÖR EVANGELIET.

DET ÄR EN GUDS KRAFT SOM RÄDDAR VAR OCH EN SOM TROR,

JUDEN FRÄMST (!) MEN OCKSÅ GREKEN.

Romarbrevet 1:16

Teologi i hängmattan.

Först handlar det om åldersgrupper. 

I sina intervjustudier skiljer sig dem födda på 60- 70-talen från dem födda på 90-talet.

De äldre beskriver sin kristendom som "en gammal kvarnsten som sitter runt halsen" och "jag håller det lite hemligt att jag faktiskt går till kyrkan". (sid 186).

De lite yngre upplevde det dock inte som pinsamt att vara kristen, men att de ofta kände sig missförstådda och ibland lite konstiga.

Så är det dock inte alls bland dem som nu låter konfirmera sig, födda på 2010-talet. Deras stora okunskap gör dem genuint nyfikna och de söker kunskap och medlemskap med genuint intresse.

En annan grupp som också gör det, är de som lämnar "frikyrkor" av olika slag, där den sociala kontrollen blivit hämmande och gudstjänsterna för ytliga. Liturgin lockar och "höjden i taket".

Fredrikskyrkan, Karlskrona. Högt i tak.

David Thurfjell ställer sedan frågan:

- Vad är genans?

Pinsam = känslor av löje, skam, förlägenhet, obekvämhet.

En generad person bryter ögonkontakten oftare, byter kroppshållning och talar annorlunda när han/ hon börjar bli generad.

Pinsamhetskänslor uppstår när en individ misslyckas med att upprätthålla sin sociala identitet. (sid 188).

Genans uppstår när människor missbedömer andra, tappar kontroll över sin roll i gruppen eller tappar tron på sin egen sociala förmåga, säger David Thurfjell. 

Man kan missbedöma det sociala regelverket eller få mer uppmärksamhet än man vill ha. Den egna självuppfattningen stämmer inte överens med gruppens, påpekar religionshistorikern.

- Usch, varför tittar alla?

- Öh... varför blir alla tysta?

- Gud, så pinsamt!

Jag går till kyrkan oavsett vad ni säger!

Misstanken att vara utsatt för en grupps bedömning och granskning kan räcka för att pinsamhetskänslor skall komma. (sid 189).

Men det finns en överdriven effekt, lyfter han fram, kallad "spotlight-effekten".

- Kristna tycks uppleva att omvärlden betraktar deras religiositet mer noggrant än vad de faktiskt gör.

På den individuella nivån är pinsamhetskänslor nära förbundna med självmedvetenhet, skriver David Thurfjell i sin bok "Det gudlösa folket".

Men om en person bryter sociala normer utan att själv uppfatta det, då är det inte pinsamt!

- Man kan undvika att bli stämplad som pinsam genom att vara självsäker. (sid 190).

Säker självmedvetenhet. 

Mina Tukánfinkar. 

Att inte vara radikal.

I sin intervjuundersökning såg David Thurfjell att radikala avvikelser från majoritetskulturen var inte lika utsatt som att vara med i Svenska kyrkan. 

Att vara katolik, muslim eller tillhöra Krishnarörelsen var inte lika pinsamt, eftersom olikheten i dessa tillhörigheter är så stor att ansatsen att inkluderas i majoritetskulturen redan satts ur spel... (sid 192).

- Men det är just det svenskkyrkliga och folkkyrkliga som är så mesigt, säger "Hilda", det är inte tillräckligt annorlunda. Det är den präktiga varianten av mainstreamkulturen. (sid 193).

En gång majoritetskultur.

Tre normal-avvikelser.

1. Den kristna livsstilens harmlöshet.

Särskilt i ungdomsåren upplevde många det att vara kristen inte var coolt. Man fick en töntstämpel.

Flera intervjupersoner sa att man kompenserade för sin kristendom med ett tufft och farligt beteende.

- Börja röka... börja festa och supa... (sid 197).

2. Ointelligent och naiv.

Den andra normalavvikelsen beskriver intervjupersonerna som att betraktas som dum, okunnig, irrationell och ointelligent.

- Kristna var lite korkade och naiva...

Fulfink nr 13 - inte jättesmart.

Vägen bort från den stämpeln var att ständigt ifrågasätta och vara kritisk mot de religiösa traditionerna.

- Det verkar ju vara extra korkat att av fri vilja välja Svenska kyrkan när man kunnat välja vad som helst annat, sa en person.

Det är mindre pinsamt att vara katolik, jude eller muslim eftersom det väljer man inte på samma sätt. (198).

3. Trosviss och hängiven.

Den tredje normavvikelsen som gör det pinsamt, kallar religionshistoriker för en känslostruktur.

Att vara pretentiös, trosviss och hängiven sticker ut som något särskilt obekvämt i en kultur präglad av självdistans och relativism.

Fulfink nr 23 - inte alls cool.

Inom alla grupper pågår ett socialt spel om status och inflytande. De främsta styrmedlen är inkludera, stöta ut och att kategorisera, "stämpla".

Alla vill tillhöra en högstatusgrupp, och man markerar sitt avståndstagande mot dem som har låg status.

Därför upplever kristna, som identifierar sig med den sekulära majoritetskulturen, sin religiositet som pinsam. (sid 200), menar David Thurfjell. 

Men, som sagt, detta gäller de lite äldre personer. Dagens unga håller på att bryta denna uppfattning.

Pannkakskyrkan evangeliserar i Åhus.

Den sista tanken jag vill dela handlar om vem som identifierar om man är kristen eller inte.

Riktig kristen?

Trots att Svenska kyrkan är nära sammanlänkad med samhället i stort - efter decennier av enhetssamhälle - så är det inte denna kyrka som haft tolkningsföreträdet att definiera vad "kristen" är.

Det märkliga är, skriver David Thurfjell, att det är väckelsekristna, högkyrkliga och de sekulära religionskritikerna som satt agendan. (sid 201).

- Begreppet "troende" och "kristen" har därmed laddats med betydelser som skiljer sig från de folkkyrkokristnas förståelse, menar religionshistorikern.

Detta skapar förstås en krock. 

Detta känner jag igen alldeles för väl....

Vi pådyvlas en position som vi inte känner igen oss i. Man tappar därmed kontrollen över sin sociala identitet och sin roll i gruppen.

Pinsamhetskänslorna uppstår som en reaktion på denna obehagliga gränssituation. (sid 201).

Du förstår inte vem jag är.

Min reaktion.

När alla tycker lika i ett enhetligt samhälle så finns det inga pinsamheter.

Så, denna genans att vara svenskkyrklig har kommit sakta smygande. Det började på 1950-talet då den socialdemokratiske ecklesiastikministern öppet ville förvandla Svenska kyrkan till "ett allmänt salighetsverk"... 

På 1970-talet kom "Hedenius-debatten" med kritik över kristendomens sanningsanspråk. Det har tagit tid att bemöta det...

Vid sekelskiftet år 2000 bröts banden helt med staten (nåja...) och Svenska kyrkan blev en minoritetskultur, med stora tapp av medlemmar.

Älskade kyrka! Kyrkhult, Blekinge.

Jag har gått från att vara ett trosvisst barn, till att få min enkla barnatro ordentligt stukad.

Jag har gått igenom alla pinsamhetsmodeller, men tack vare många flyttningar fått nya chanser att ge min kristna tro nya ansikten.

Viktigaste drivkraften för mig har varit sanningsfrågan och kunskapstörsten.

Den är den jag delar med mig här på min blogg, och ni är nu flera tusen som läser detta - och håller med?

Men jag erkänner att jag fortfarande är reserverad för att berätta att "jag är kristen" för dem som inte känner mig. 

Jag orkar inte få flera dumma stämplar av fördomsfulla människor, som jag skulle kunna prata omkull hur lätt som helst, om jag ville...

Nä, då är det bättre att vara tyst och med handlingar visa var jag står.

Och att be.

Tukánfinkarna. Mina seende kristna vänner.

Jag identifierar mig inte alls med majoritetskulturen i vårt samhälle. Tvärtom är jag mycket kritisk till den och vad den har att erbjuda.

Dessutom är många av mina kristna vänner de mest genomreflekterade människor jag känner!

Ingen pinsamhet här.

Så, tack David Thurfjell, för dina undersökningar och analyser.

Vi behöver utbildas ännu mer vad gäller religion i alla kulörer.

Och, till sist:

Valet inför riksdagen närmar sig. Jag söker efter dem som har den största förståelsen för vad religion är. Och tyvärr, det är inte de röda - dem har jag mött alldeles för många gånger och sett hur de "tycker synd om mig" att jag inte är "bättre vetande"...

Den som sa det, han var det. - - - 

Det gudlösa folket - omvänd eder!

Läs David Thurfjells bok!

Helene F Sturefelt, också hon religionshistoriker, OCH gladkristen...

- som inte skäms för evangeliet,

- men lite för kyrkan ibland, då man låter sekulariseringen ta över och tycks skämmas över sitt eget budskap. Mer om det i ett annat inlägg.

Intensiva stuider!

BÖN - MEN FORTSATT ORO

Bönens bro. St Nicolai kyrktorn.

Jag är kristen. Jag ber. Jag lever i gemenskap med Gud. 

Ändå fungerar inte bönen alltid... Känner du igen dig?

Vad är det för fel?

GÖR ER INGA BEKYMMER, 

UTAN NÄR NI ÅKALLAR OCH BER, TACKA DÅ GUD OCH LÅT HONOM VETA ALLA ERA ÖNSKNINGAR.

DÅ SKALL GUDS FRID, SOM ÄR MER VÄRD ÄN ALLT VI TÄNKER, GE ERA HJÄRTAN OCH ERA TANKAR SKYDD I KRISTUS JESUS.

Filipperbrevet 4:6-7.

Frid och skydd och månsken.

Vi får ingen frid så länge vi försöker kontrollera situationen själva. Då har vi ju inte överlämnat den åt Herren, som vet allt.

Hm, ligger det en oro att Gud inte ska göra som vi vill? Gnager det att Herren kanske vill något annat, trots att vi har uttryckt våra önskningar inför honom?

Säkert!

Så är det nog.

Vad är det som gnager?

Mycket här i livet har vi inte fått någon makt över, det åligger inte oss.

Vi har inte kontroll över andra, inte över morgondagen, inte över världsläget.

Det enda vi är satta att ha kontroll över är oss själva.

Det är mitt ansvar vad jag tänker och säger, det är min roll att bära mig anständigt åt mot dem jag möter och att tillgodose mina behov.

När jag då ber över det, får jag också leva efter min bön och önskemål. 

Om jag ber om en god ekonomi, kan jag inte slösa bort pengar.

Om jag ber om nytt arbete, kan jag inte förakta alla arbetsgivare.

Om jag ber om nya vänner, kan jag inte sitta inne och uggla... 

Bönens beskydd.

Så, låt oss be för det som är viktigt  för oss. Låt oss våga ge våra önskningar till Gud, på riktigt, och sluta plocka upp det var femte minut för att kolla om något har hänt...

... som om Gud skulle ge oss "likes" för våra böneämnen!

Bön betyder ju inte att veta vad som kommer att hända. 

Bön innebär att fråga efter Guds vilja... och låta den samverkan med min egen.

Bön är att veta Vem man litar på - inte ödet, inte andra människor, inte mig själv - utan på Gud, och låta Gud samverka med dem/ det som han finner bäst.

Gud leder, även i mörkret.

Löftet om att få frid över det man ber över, är just att på riktigt Lita På Gud...

För ibland, ärligt talat, ber vi som om Gud vore vår fiende...

Men fienden heter Lögnens fader. Han gör allt för att splittra oss. 

Känner vi av den splittringen, då är vi på fel väg och behöver göra en omvändelse, 180 grader.

Till Sanningens Fader, som är kärlek till sitt väsen.

Jag lyfter blicken - åh!

Käre himmelske Fader,

- förlåt oss när vi ber som om Du inte brydde dig om oss...

- förlåt oss när vi misstror Din goda vilja för oss,

- förlåt oss när vi stör Dig hela tiden då Du är i full färd med att visa oss Din väg.

Herre, nu överlåter jag mina tankar till Dig, mina känslor och mina behov.

Du vet ju...

Jag tar emot Ditt beskydd, som ger mig FRID.

Amen.

Sölvesborgsbron till Ljungaviken.

Bönen är en bro. Jag vandrar på den, förfasar mig över det mörka vattnet men gläder mig åt det skyddande räcket.

Varma bönehälsningar från Helene Sture Orosfelt,

- som fotograferade Sölvesborgsbron igår kväll, i ett underbart aftonljus, där led-lamporna målade regnbågens alla färger.

LED-ljus...

 

MELONER - DE KLAGADE PÅ MATEN

De klagar på maten.

Det gör väl inte så mycket om man klagar på Gud - han finns ju ändå inte?

Ifrågasättande och misstänkliggörande spelar väl ingen roll när det gäller vad själen tänker och hjärtat känner?

Den sekulariserade svensken är långt bort från Guds närhet.

Ja, vi är ett folk som lever som om Gud inte finns.

Men i krisen finns det inga ateister.

Det handlar om meloner - meloner som ett längtanstecken och som en gudshälsning.

Jag såg nämligen något när jag skulle äta frukost och skar upp en bit melon...

Melonen skall nu få predika för oss.

Vad finns i melonen? Vem finns där?

Först tar vi oss över Döda havet där egyptierna jagat oss slavar genom vattnet, men själva drunknat.

Egypten har än idag stängt sina gränser för broderfolken... Är de sig själva nog?

Vi är många tusen. Framför oss ligger öknen med bara sand och klippor. Temperaturen växlar mellan ugnsvarmt och kylskåpskallt. Det är påfrestande dåligt.

Och maten - vad ska vi äta där i öknen?? Det finns ju inget!!

Vi går mot döden...

Beer Shebas öken i Israel.

Vi minns Egyptens köttgrytor som trots allt födde oss, mitt i slaveriet. Klagan och missmod sprider sig som en farsot genom alla släkter och familjer. Det knorras. Gnäll kan ta eld.

Nu passerar vi Tabeera:

MEN FOLKET KNOTADE, OCH DETTA MISSHAGADE HERREN.

TY NÄR HERREN HÖRDE DET, UPPTÄNDES HANS VREDE,

OCH HERRENS ELD BÖRJADE BRINNA BLAND DEM OCH FÖRTÄRDE DEM SOM VAR YTTERST I LÄGRET.

4 Mosebok 11:1.

Det brinner i ytterkanten.

Vi har just varit med om ett stort underverk då Herren Gud höll undan vattnet för oss, så att vi kunde gå torrskodda över till andra sidan.

Sedan är vi förstås hungriga och vår ledare, Mose, har inte ordnat några hamburgerställen till oss.

Det enda vi får att äta är några konstigt frön som vi får koka gröt av, eller baka bröd av.

Omställningen är för stor.

Tacksamheten uteblir. Och det får konsekvenser. Upproriskhet ryker. Det tar fyr. 

Guds vrede över vår synd orsakar att elden sprider sig i utkanten av lägret.

Just nu, när jag sitter och skriver vid datorn, hör jag brandkåren rycka ut här utanför...

PLATSEN FICK NAMNET TABEERA - DET BETYDER BRAND - DÄRFÖR ATT HERENS ELD HADE BRUNNIT DÄR.

4 Mosebok 11:3.

Tacksamheten uteblir.

Hur släcktes elden? Inget vatten fanns. Med sand? Nej.

Med bön om förlåtelse.

DÅ ROPADE FOLKET TILL MOSE, OCH MOSE BAD TILL HERREN, OCH SÅ STANNADE ELDEN AV.

4 Mos 11:2.

Precis så upplevde jag det nu när det brunnit i Europa på så många platser denna sommar, 2026. 

Nu talar vi inte om syndaflod, utan om syndaeld... som släcks med bön om förlåtelse för allt vi orsakat.

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: EUROPA BRINNER - SYNDAELD?

Syndaeld? Vem är i elden?

Jag läser vidare i 4 Mosebok hur den blandade folkhopen som åtföljde Israels barn greps av begär. 

ISRAELS BARN SJÄLVA BÖRJADE DÅ OCKSÅ ÅTER ATT GRÅTA OCH SADE:

- ACK OM VI HADE KÖTT ATT ÄTA!

VI KOMMER IHÅG FISKEN SOM VI ÅT FÖR INGENTING I EGYPTEN, LIKASÅ GURKORNA, MELONERNA, PURJOLÖKEN OCH VITLÖKEN.

MEN NU FÖRSMÄKTAR VÅRA SJÄLAR, TY HÄR FINNS INGENTING.

VI FÅR INGET ANNAT ÄN MANNA.

4 Mos 11:4-5.

Var är de saftiga melonerna?

Guds räddningsplan hade en torftig meny.

Och våra skolpolitiker diskuterar om barnen skall få äta kött i skolan, varje dag, varannan dag eller bara en gång i veckan. 

Och får vi servera fläskkött, eller?

Maten är ett problem.

Jag vågar inte tänka på alla de krigshärdar där de stridande blir utarmade, och själva fortsätter att utarma dem de beskjuter, 'när maten tar slut...

... eller när hjälpsändningarna fastnar hos befälen och inte kommer vidare till folket.

Ingenting. Men treenigheten anas...

Det står att mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som bdelliumharts.

Folket gick omkring och samlade detta, och malde det därefter på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor av det.

OCH DET SMAKADE SOM FINT BAKVERK MED OLJA.

NÄR DAGGEN OM NATTEN FÖLL ÖVER LÄGRET, FÖLL OCKSÅ MANNAT DÄR.

4 Mos 11:7-9.

Men, det är ju som att få fika hela dagarna igenom! Varför gnälla på det?

Gnäll inte! Semla i öknen.

Dock, förvirringen var där, perspektiven borta och framtiden var oviss. Ingen kunde trösta oss.

Till slut faller vi i gråt.

OCH MOSE HÖRDE HUR FOLKET I SINA SÄRSKILDA SLÄKTER GRÄT, VAR OCH EN VID INGÅNGEN TILL SITT TÄLT.

OCH HERRENS VREDE UPPTÄNDES I HÖG GRAD, OCH MOSE SJÄLV BLEV MISSLYNT.

4 Mos 11:10.

Vad hände sen?

Orkar inte mer.

Nu orkar ledaren inte stå emot folkets klagan. Mose vänder sig själv till Gud och ifrågasätter den börda de utsätts för. Ja, Mose till och med kritiserar Gud och undrar hur i all sin dar han skall kunna bära och leda folket.

OCH MOSE SADE TILL HERREN:

- VARFÖR HAR DU GJORT SÅ ILLA MOT DIN TJÄNARE, OCH VARFÖR HAR JAG SÅ LITET FUNNIT NÅD FÖR DINA ÖGON, ATT DU HAR LAGT PÅ MIG BÖRDAN AV HELA DETTA FOLK?

ÄR JAG DÅ MODER ELLER FADER TILL HELA DETTA FOLK, EFTERSOM DU SÄGER TILL MIG ATT JAG SKALL BÄRA DET I MIN FAMN, IN I DET LAND SOM DU MED ED HAR LOVAT ÅT DERAS FÄDER?

Faders eller modershand?

VARIFRÅN SKALL JAG FÅ KÖTT ATT GE ÅT HELA DETTA FOLK?

DE GRÅTER JU OCH VÄNDER SIG MOT MIG OCH SÄGER:

- GE OSS KÖTT SÅ ATT VI FÅR ÄTA.

JAG FÖRMÅR INTE ENSAM BÄRA HELA DETTA FOLK, DET BLIR MIG FÖR TUNGT.

4 Mos 11:11.

Att våga ha en sådan dialog med Herren Gud tyder på största tillit och förtroende.

Mose är en god ledare. Han strävar efter att utföra Guds vilja, men när gränsen är nådd, erkänner han det. 

Mose påtalar att varken han eller folket klarar mer.

Avgrunden närmar sig.

Prövningen är för stor.

Mose är så pressad att han till slut säger.

VILL DU FÖRHANDLA SÅ MOT MIG; 

DRÄP MIG HELLRE DÅ MED ENS, OM JAG HAR FUNNIT NÅD FÖR DINA ÖGON, OCH LÅT MIG SLIPPA DETTA ELÄNDE.

4 Mos 11:15.

Herren Gud tar inte initiativet ifrån oss. Han har gett oss förmågan att ta ansvar och tänka själva.

Läs den spännande fortsättningen hur Gud därefter lät vaktlar driva in från havet med en stormvind - det är någon slags kycklingfågel - som de kunde fånga, och äta sig mätta av!

Melonkyckling?

Är Herren med oss i våra svårigheter?

Det är den stora frågan.

Men denna händelse visar med all tydlighet att det är inte bara i framgång som "Gud är med".

Nej, Herren är med alltid, hela tiden, även i motgångar.

Och när vi hamnar i en återvändsgränd då är Gud med också där, fast vi bara vill göra som Mose och vilja hoppa av livet...

- Låt mig slippa detta elände!

Men.

Handen i melonen sviker inte.

Handen! Händerna i melonen!

Vi får tänka om. Och Herren visar en ny riktning, en ny lösning.

Så, det spelar absolut roll vad vi tänker inför den Gud vi kanske inte känner så väl.

Jag vill inte att min klagan skall orsaka att det börjar brinna i kanten... 

Om inte Gud själv ger upp, då ska inte heller vi göra det...

Men trösta varann, det ska vi! Äta melon det ska vi.

Och ge massor av ställföreträdande hopp.

Livet vänder!

De godaste melonhälsningar från

Helene Sture Knorrfelt,

- bibelläsare och melonälskare.

Fullkomlig treenighet!