UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 21 maj 2019

LÅNGSAMHET med SKALMAN #vandringsfolket

Lunds stifts pilgrimsvandring.


Du vet hur det är - när man har organiserat åt andra, upptäcker man ofta att man har glömt sig själv...

Så var fallet denna dag, den 17 maj, då Lunds stifts pilgrimsvandring genom Blekinge äntligen tog sin start.
Dagen innan hade jag tittat in på tidningsredaktionerna och bett dem skriva om vandringen.
Idag, vid frukosten strax före nio, kom en journalist och en fotograf.

- Vi skulle skriva lite... Vad är det ni skall göra? Varför är man en pilgrim?

Det blev ett mycket intressant samtal som nuddade vid själarnas längtan.

Temat denna dag skulle vara LÅNGSAMHET. Jag visade en gångteknik som Leif, den gamle gymnastikläraren i Karlshamn, lärde sina elever, och fotografen kom också ihåg hans teknik!

- Lyft vänster ben sakta upp och höger hand samtidigt, håll balansen i några sekunder, sätt ned steget och gör likadant med höger ben och vänster hand...

Det kallas för "leifing" här i Blekinge - långt före allt vad chi gong heter!

När jag är trött och har för högt tempo brukar jag "leifa" hemma - gå sakta genom rummen, eller ännu hellre ute. Med en gång sjunker stressen och hela jag hittar tillbaka till mig själv.
Tack Gud för Leif!

Med start i Karlskrona, Soluppgångens Land.


Nu var det strax dags för avgång.
Jag packade min enkla lilla ryggsäck med lunchmat och lade vattenflaskorna i en plastpåse, för säkerhets skull.
De andra vandrarna var betydligt bättre rustade, för när jag tittade ut kunde jag inte se solen.

Det regnade.

Och jag som hade tunna byxor, enkel jacka och luftiga sommarskor... Vilket dåligt föredöme... Som vandringsledare bör man ju föregå med gott exempel, men min allt för enkla enkelhet skulle visa sig bli de andras styrka.

Vi gick över Stortorget bort till Fredrikskyrkan, och jag var redan halvblöt. Där väntade kyrkoherde Pamela på oss, vaktmästare Vesa hade bryggt kaffe och te och allt var förberett för sändning.
Vi bad tidegärdsbön och blev välsignade.

- Djup, mot större djup...

Djup. Dopfunten i Fredrikskyrkan.
 

Jag delade ut inplastade kartor och hade en liten överraskning med.
I pilgrimssammanhang talar man gärna om snigelhastighet istället för snälltågfart. Först hade jag tänkt dela ut var sin liten tom snigelsnäcka... men valde istället att kopiera upp några sidor ur Bamse.

- Skalman kommer att vara vår låtsaskompis idag! Hans långsamhet bygger på ordning och reda. Mat- och sovklockan ser till att inget går över styr. Allting har sin tid. Och alla får inrätta sig efter det...
Idag har vi en gemensam sådan. Låt oss gå!

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD

OCH TILLS VI SES IGEN, MÅ GUD HÅLLA
HÅLLA DIG I SIN HAND.

Skalman som symbol.


Kyrkklockorna ringde oss ut - nu för tiden en allt mer sällsynt klang - och vi gick ned mot Borgmästarfjärden. Vi passerade det nybyggda kvarteret vid Pootholmen, passerade Långöbron och Lokstallarna och stannade till vid Pantarholmskajen.

- Nu lämnar vi Karlskrona, byggd på 33 öar, bakom oss. Hejdå Trossö, Saltö, Dragsö, Ekholmen, Björkholmen, Stumholmen, Wämö, Verkö, Pantarholmen…

Vi kan fundera på om vi också bygger vårt liv på olika öar... Finns det broar mellan våra olika delar? Hur länkar du samman dig själv?

Långsamhet hör ihop med tid.
Det finns ett mycket vackert ord som vi använder när någon dör:
- Nu har Farmor "gått ur tiden"...
Kan vi få gå ur tiden, här i vardagstiden, för en liten stund?

Långöbron. En annan dag.


Jag läste några rader ur min pilgrimsbok "Den långsamma kärleken" - pilgrimens nyckelord tolkade in i en kärleksrelation:

"Ur tiden, i tid!
- Min tid ger jag er, säger Jesus. Eller var det frid? Det måste höra ihop! Finns det tid så finns det frid.

Långsamt vandrar Hon i kärlekens frihet. Med enkelhet öppnar Han sin famn och tystnaden omsluter dem.
Bekymmerslösheten bor i tidlösheten.
De delar närvaron. Andligheten är den tredje dimensionen.

Det är verkligen som det står skrivet:
- Min tid står i Dina händer, Gud. Hjälp mig komma ur ekorrhjulet. Det snurrar alldeles för fort.

Ur tiden i tid."

Den Långsamma Kärleken.
 

För att inte skymma sikten för varann går vi på led. Nu i tystnad, med full närvaro. Pilgrimsstaven håller takten.

Vi passerade Willys och Tullskolan. Nu tjippade det i vänster sko.
Jag svängde ned mot havet och vi gick längs vattnet, förbi Arnö till BTH - Blekinge Tekniska Högskola, med världsledande utbildningar i hållbar teknologi.

Vi tog skydd under ett överskjutande tak. Det är inte lätt att gå långsamt när det regnar...

- Att vara långsam, är det detsamma som att vara slö och lat? Är det att vara oengagerad och trögtänkt?
Långsamheten är i skärningspunkten mellan att ingenting blir gjort och att alldeles för mycket blir gjort...

Pilgrimen vill med detta ord LÅNGSAMHET vara en motvikt till höghastighetssamhället och den stress som det skapar. Effektiviteten på arbetsplatserna är bara till för att tjäna så mycket pengar som möjligt, där människans hälsa alldeles för ofta offras.

Nu räcker det, säger Skalman.
 

Vi konstaterade att studenterna på BTH har den allra vackraste utsikt över Danmarksfjärden med Sjuhalla och Nättraby tvärs över vattnet, dit vi sakta var på väg.

På smala språngar gick vi längs berget, förbi Studentviken, uppför backen och nedför Idrottsvägen.
Nu tjippade det lite även i höger sko.

Vi gick över Sunna kanal och stannade vid pumphuset på Lindesnäs. Motortrafikleden brusade intill oss. Fort och snabbt.

- Vår föräldrageneration förstår inte vad "långsamhet" ska vara bra till... För dem är det snarare ett skällsord - "Var inte så långsam!", "Skynda dig nu!" Det smakar mer av slöhet och ointresse.

Men för oss som far illa av välfärdssamhället - ill-färdssamhället som jag kallar det - är långsamheten alldeles nödvändig för att vi inte skall tappa bort oss!
Vi vill kunna ta det lugnt för att hinna tänka, känna och reflektera - utan tidspress och andra påtryckande intryck.

Lindesnäs.
 

När stressen tar sig in i våra relationer, ja då knakar det i fogarna.
Jag läste ur min rosa pilgrimsbok:

"Det är kropparnas gemenskap det gäller. Och själens. Med Anden. Det är pilgrimens mål.
Vad är det annars för poäng med att fogas samman i äktenskapet?
- Jag vill ju va' med dig! Sammanklistrad i ett enda andetag.

Men vi arbetar inte längre tillsammans, vi äter inte tillsammans och var och en har sin fritidssyssla på annat håll.
I bästa fall sover vi tillsammans.
Det blir inte något av kropparnas gemenskap när vi inte har träffats på hela dagen.
Själarna har bara mötts i en teoretisk längtan, som inte längre har täckning i verkligheten.

Stressen har ätit upp den energi som fanns på morgonen.
Denna jäkt med 'för mycket annat' och 'för många andra' ger inte relationen någon näring alls."

Är vi tillsammans?
 

Vår pilgrimsgrupp vandrade vidare förbi båtupplägget mot Skönstavik.
Där har ekarna vuxit långsamt i många hundra år. De stora träden tittade på oss, och regnet droppade från deras gröna blad.

Nu tjippade det i båda mina skor. Och jackan var genomblöt.

Vi hade gått i två timmar och nu var det dags för matpaus. Ett vindskydd på campingområdet var välkommet!

Men, min ryggsäck av äkta plast var blöt inuti... Hur kunde det komma sig? Jag hade ju till och med lagt vattenflaskorna i en plastpåse!
Kartorna var blöta, min almanacka med hela mitt liv var fuktskadat... och den mörka chokladen var i upplösningstillstånd.

För att en kork inte var ordentligt påskruvad...

Blött utanpå, blött inuti.

Skönstaviks camping.


Nu kände jag att mitt humör sviktade en aning. Det var inte roligt längre. Jag var verkligen för dåligt utrustad för det här nederbördsvädret!
Annars tillhör jag regn-älskarna, men då har jag både stövlar, vantar och regnkläder på mig. Jag bad om hjälp...

Någon trollade fram ett par extra regnbyxor, tack Bengt, och någon hade tunna plastpåsar som jag kunde ha inuti skorna, tack Eva.
Märkligt nog hade ett par torra strumpor klarat kork-haveriet.

Korkad är jag. Av-korkad.

Men mat och varm dryck gör underverk, samt toalettbesök på campingens reception.

Blöta.
 

Innan jag lämnade över vandringsledningen till Jens från Nättraby, läste jag ytterligare några långsamma rader ur min pilgrimsbok i nöd och lust:

"Det tog tid för äppelträdet att mogna. Åren gick innan förutsättningarna blev de rätta. Nu är myllan bearbetad till ödmjukhet. Mjuk humus. Trädgården vill grönska.

Hans händer gör henne vacker. Själen är långsam. Kroppen saktfärdig.
Färdig sakta. Det tar tid för kärleken att färdas, från huvudet ner genom kroppen, via själen.

Till sin älskade ger Hon det dyrbaraste hon har. Sin Tid.

De ger sig själva åt varandra i morgonljuset.
- En 'snabbis'? frågar Han.
- Nej, hellre en 'långis'... viskar hon."

JAG BESVÄR ER, NI JERUSALEMS DÖTTRAR, VID FÄLTENS GASELLER OCH HINDAR:
- STÖR INTE KÄRLEKEN, VÄCK DEN INTE FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.
Höga Visan 3:5.

Långis.


Nu gick vi in i Nättraby pastorat.
Gröna bokskogar kunde dock inte stänga ute bullret från E22:an. Asfalt kontra grusvägar.
Det droppade från min solskärm...

Vi passerade Skärva gård och de frodiga ängarna. Vi blev välkomnade till en överraskning. Vristorps gård hade öppet och väntade oss!

Vi klev in som i en tidsmaskin - ett hus från tidigt 1800-tal - och fick hänga av oss våra blöta kläder och skor.
Varm nässelsoppa med kokta nyvärpta ägg var en lisa för trötta kroppar.

Sakta återkom värmen. Och musklerna stelnade.

- Hur långt har vi kvar?
- Bara några kilometer...

På med de blöta persedlarna igen, och ut, bland körvel och timotej.

Vilket välkomnande! TACK.
 

Karl XI's ingenjörer hade sina residens i omgivningen, Af Chapman, Wachtemeister med flera.
En märklig lämning av en park kunde anas i den igenvuxna lövskogen - Engelska parken, där fina damer åkt häst och vagn som nöje.

Vi gick längs med en stenmur, hög belägen, i en "hålväg", genom skogen till Nättraby-ån.
Snart hörde vi kyrkklockornas klang hälsa att vi snart var framme, men jag blev bara stressad av ljudet.
Folk är ju inte vana vid klockklang längre... Är det någon fara på gång?

Nä... det är bara några pilgrimser som kommer vandrande...

 Hålgångsstigen.
 
 
Nättraby kyrka från 1100-talet är en av Blekinges äldsta. Nyrenoverad med "barnens hörna" och fin handikappramp gick vi in och satte oss för att fira pilgrimsmässa.

Jag hade önskat att jag kunnat klä om... Det kändes inte bra att stå där i blöta skor med vita plastpåsar som skaft...

Och altaret, som är framflyttat från väggen, var dukat "versus populum" men med samtliga ljusstakar och blomvasar framtagna, vilket effektivt stängde ute mig från närheten till de församlade...
Jag hamnade bakom allt.
Orden fick leta sig igenom guldet och silvret...

- Lovad vare Du, Herre, som...

Nättraby kyrka.

Från altare till altare.

Vi var framme vid dagens mål. Tacksamma.

Nu väntade inkvartering för dem som skulle övernatta, och vi som var dagvandrare åkte hem.

Det tar en dryg vecka att vandra genom Blekinge. Med tåg tar det 1 timme och 10 minuter...
Vilken konstig känsla av onödighet det var att sitta på tåget och se den väg som vi mödosamt vandrat i regnet...

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT åka den...

Delande. Vi. Du och jag.


Vi fick ett fint delande på vår tågresa. Att pilgrimsvandra är verkligen att göra som Jesus gjorde då han gick genom Galileen med sina lärjungar. Kyrkan ska vara synlig. Församlingen skall vara På Fötter - bokstavligt talat!

Det är vårt ansvar att ge ord som uttrycker vår andliga längtan, och det gör vi på dessa vandringar.
Att vara pilgrim idag är att hitta tillbaka till de äkta delarna av livet.

Just nu inkvarterar sig pilgrimerna i Karlshamn. På fredag kommer de till Sölvesborg... Välkomna!

Långsamma hälsningar från eder blöta

Helene F Sturefelt.


Följ vandringen här:
www.pilgrimsvagen.se

Beställ boken här:
helene.f.Sturefelt@live.se

Genomblött.




måndag 20 maj 2019

PILGRIMSVANDRING i STADEN #vandringsfolket

Lunds stifts pilgrimsmärke.


Lunds stifts stora pilgrimsvandring pågår just nu.

Med start i Karlskrona i fredags, den 17 maj, ska nu pilgrimsledens 10-årsjubleum genom Blekinge och Skåne firas med en långsam vandring till Lund.
Målet är Domkyrkan med festhögmässa den 2 juni.

Det är fullt möjligt att ansluta sig som dagvandrare. Se här:
www.pilgrimsvagen.se

Nio tillresta pilgrimer och några från "staun" inledde jubileet redan på torsdagen då vi gjorde en stads-vandring i vårt vackra Karlskrona.
Byggd på 33 öar har vi vatten och kustlinje vart vi än går. Vi är lyckligt lottade med naturskönhet mitt i staden.

Jag vill gärna dela med mig av några blåsiga solglimtar och ösiga regnstunder...
Naturligtvis är pilgrimens sju nyckelord med, som relief till slentrian-promenaden.

Nyckelordsarmbandet.
 

Vi stod på Fredrikskyrkans trappa och blickade ut över Stortorget. Stora renoveringsarbeten pågår fortfarande, sedan drygt ett år tillbaka.

FRIHET - när Karlskrona anlades av Karl XI så fick "judar och muhammedaner" en fristad här. Religionsfrihet fanns inte som begrepp på den tiden.
Nutidsmänniskan tolkar friheten mer som "frihet från" religion. Det gör jag med, åtminstone om det betyder plikt. Jag vill slippa religiösa beteenden - det har Jesus verkligen befriat oss ifrån!

Fri att leva i relation med Gud.

Den kristna friheten hos Kristus är underbar!

Fredrikskyrkan.
 

Vi gick nedför backen mot "Kalvhagen", in på Ölandsgatan till Frälsningsarmén.
Ordet ENKELHET passade bra här.
Deras enkla gudstjänster - eller möten - med varm diakoni är en tillgång i staden.

Deras namn är också viktigt - Frälsningsarmén... Svenska Akademin utmönstrade för några år sedan ett ord som aldrig används längre:
- Frälsningsvisshet...

In kom det året ny-ordet "Fredagsmys"...

En talande bild för svenska folkets andliga status. Eller?

Tack Gud för Frälsningsarmén! Och hjälp oss att åter igen tala om frälsning och vissheten därom.

Visa mig, Herre, din väg.


Vi gick över Drottninggatan och stod mitt emellan de gymnasieskolorna. Där i Kapellparken finns resterna av den första provisoriska kyrkan som Stadsförsamlingen byggde på 1680-talet.
Det vill säga, det enda som är kvar av den är en skylt...

Ordet TYSTNAD beskrev det som inte längre finns, men som ändå är grunden för vårt arbete i kyrkan idag.
Tack till alla förfäder och förmödrar för ert slit!

Mot vinden nästan skrek jag ut informationen, så mycket blåste det... Tystnad anbefalles.

Solen sken men vinden tog i ordentligt.
Vi gick ned mot Aspöfärjan och såg hur det gick "vita gäss" på havet även här inne i stan... Det blåste... kan man säga!!
Så pass att fötterna ibland trampade fel på grund av kraftiga vindbyar, ja det såg nästan ut som om vi vinglade fram.
Och pilgrimsstaven fick jag hålla på tvären - blåsten slog undan den.

Vi såg Marinmuseet och tremastaren Jarramas samt två stridsfartyg väl förankrade vid kajen.

Marin stad.
 

Vi passerade Stumholmen. Karlskrona är ju byggd som en försvarsstad och den militära närvaron finns fortfarande kvar. Men just dessa hus är nu vanliga bostadshus, med tjusig utsikt över fjärden.

BEKYMMERSLÖSHET kan jag känna bara om jag vet att jag är omgiven av vänner och har ett gott försvar runtomkring mig...
Alla de murar som finns i Karlskrona ger mig också en god känsla av bekymmerslöshet - de är till skydd för oss invånare här.

Är det en kontroversiell tanke?

Nej, inte när man bor i en stad där de fortfarande frågar de nyinflyttade:
- Varför är du här?

Inte:
- Varifrån kommer du? Välkommen...

I trehundra år har karlskroniten levt med hotet att spioner och fiender skulle ta sig in, därav denna fråga. Det kan förklara mycket av mina åsikter också - att inte vara naiv inför de faror vår tid lever med.

Wachtmeister.


Vi gick vidare över Kungsbron - Karlskronas framsida där de stora fartygen lade till - förbi residenset och Bastion Aurora - och upp till Amiralitetskyrkan.
Byggd i trä är den ett provisorium, som fortfarande väntar på att bli "förstenad"... Nu ingår Amiralitetskyrkan och Rosenbom i världsarvet.

Det senaste tillskottet av kultur är Selma Lagerlöfs figur Nils Holgersson. Han är fortfarande på språng att påbörja sin underbara resa över landet med gåsen Akka.

Pilgrimen har gärna ett "högre perspektiv" även om vi går handfast på marken.

Nils Holgersson är på väg.


Vår enkla pilgrimsvandring fortsatte i tystnad genom stan.

Vi passerade den stora klockstapeln, vi gick längs varvet på Amiralitetsgatan och svängde upp på Styrmansgatan - puh vilken brant backe! - upp till Skomakargatan där Metodistkyrkan ligger.

Ordet ANDLIGHET var vårt reflektionsord här, och vi sände varma tankar till deras arbete. Metodistpastorn här har även deltidstjänst i Litauen... och åker över dit med jämna mellanrum. Då kommer hon med evangelium, själavård och stora säckar kläder och förnödenheten.

Välsignelser till er!

Metodistkyrkan "Fyrbåken".
 

Backen nedför var lika brant som uppför.
Havet var lite lugnare här inne i viken där skärgårdsbåtarna ligger. Fisktorget saknar sin rivna saluhall medan Scandic Hotel ger staden en ny silhuett.

Vi skulle gått bort till Pingstkyrkan också, men tiden medgav inte det. Böner av glädje till er!

Det ekumeniska arbetet är mycket viktigt för mig.
Hur ska vi kristna bli Ett? Det är enkelt: genom att gå till varandras gudstjänster och bli vänner!

Ordet DELANDE påminner mig om att vi ska värna om våra kristna syskon. Vi ska styrka varandra och tala gott om varandra.
Vi har alla blivit funna av Guds kärlek och gestaltar den på olika sätt, allt efter talang och förmåga.

Skärgårdsbåten till Nättraby.
 

Tillbaka på Stortorget var vår inledande stadsvandring slut.

18.00 ringde det till pilgrimsmässa i Trefaldighetskyrkan - Tyska kyrkan.
Lunds stifts pilgrimspräst Magnus hälsade välkommen, just med de ord som har varit så typiska för Karlskrona:

- Den stora frågan här i livet är ju just detta: Varför är vi här? Vad är mitt uppdrag? Vad är meningen med våra liv?

Han refererade till den nationella undersökningen kring "existentiell hälsa" där man konstaterar att vi svenskar inte längre har ord för andlighet och de stora frågorna. Det är ett allvarligt hälsoproblem som orsakar psykisk ohälsa.

- Här har vi som kyrka ett stort uppdrag!

Pilgrimsmässa i Tyska kyrkan/ Trefaldighetskyrkan.
 

Det blev plats för "delande" där den som ville fick berätta vad pilgrimsrörelsen betyder för honom/ henne.

- Vila och rekreation.
- Sammanhang och gemenskap.
- En tystnad med närvaro.

Vår Ulla berättade om de dramatiska Strindberg-vandringarna vi gjorde för några år sedan, och om alla de många ankare som finns runt om i stan, till och med i Karlskronas stadsvapen.

Att vara förankrad i sin tro... Hos Gud.

Ankaret.


Vad är en pilgrim? Det låter så märkvärdigt... Men det är det inte!

En pilgrim är en alldeles vanlig människa som vill leva livet mer autentiskt, bortom stress och yta.

Jag går inte över ån efter vatten, tänkte jag, jag behöver inte "mindfulness" när kyrkans tvåtusen år av medveten närvaro alltid har funnits i bönen och bibelläsningen.

Men låt oss bygga broar över till djupen!

Dopfunten mitt i kyrkan.


Det var mycket vackert att få ställa sig i en cirkel runt dopfunten under den stora kupolen med Gudsnamnet JHWH.
Tyska kyrkan är en kraftfull plats. Det stora guldkorset framme vid altaret och solen som letade in sina strålar gjorde stunden full av Guds skapade Ande.

Pulseringen av liv från Livets Källa blev plötsligt mycket tydlig.
Pilgrimspräst Magnus upptäckte hur Lunds stifts pilgrimsmärke tog form rent konkret här i kyrkan!

Glada och påfyllda sjöng vi pilgrimssången:

VISA MIG HERRE DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
I DITT LJUS.

Dopet och Nattvarden, våra två sakrament.


Men en deltagare påminde oss också om att det gäller att vara beredd på det bönesvar som Gud ger. Det kan vara omtumlande och djupt överraskande...
Bön är konkret. Bönesvar kan vända upp och ned på livet.

Ja. Tack!

Trött av allt organiserande och all logistik var det skönt att få slappna av med mat och god samvaro.
Vi var nio stycken som skulle övernatta i Möllebackskyrkan.

I vår Herres hus finns många boningar... och EFS Möllebacken har många utrymmen för en trött vandrare.
Jag hittade en jättestor kudde i barnrummet…

Åh så skönt!



Nästa dag väntade vandring ut ur stan till Nättraby.
Det skulle visa sig att min packning inte var komplett på något sätt... och att vädret var motsatsen till idag.

Mer om det i nästa inlägg!


Gående hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- pilgrimsledare i Karlskrona stadsförsamling.


Älskade kyrka!
 
 

söndag 19 maj 2019

EUROVISION i TEL AVIV

Eurovision Song Contest 2019.


Från en världsvid rörelse till en annan, från pilgrimsvandring till Eurovision Song Contest.
Från andlighet till flärd.
Men kanske med samma motiv att komma varandra lite närmare?

Igår, lördag 18 maj, bänkade sig 200 miljoner TV-tittare i sofforna för att följa världens största musiktävling.

Jag var fortfarande trött i benen efter starten av Lunds stifts stora pilgrimsvandring i Karlskrona - jag kommer att skriva om den i nästa inlägg - så det var mycket skönt att sjunka ned på mjuka dynor hos storfamiljen.

För det var väl musik det handlade om? Eller smög sig politiken in i alla fall?
Och var det bara jag som reagerade på de religiösa markörerna?

Katedral med munkar?


Israels bidrag i ESC var en överpampig melodi med sångaren Kobi Marimi; "Home".
Han föll i tårar efter framförandet, överväldigad över det han sjöng; möjligheten att få vara hemma i sitt land.
Vi har ingen aning om vilka starka känslor detta väckte bland alla israeler i den stora arenan.

Förskingrade, fördrivna, förföljda - vilket annat folk har blivit så jagat??

Israels bidrag kom näst sist när jurygrupperna hade gett sina poäng, plats 25. När folkets röster var räknade hade de kommit upp två pinnhål, till nr 23, men det är ändå en bottennotering för att vara för ett värdland.
Lite pinsamt kan man tycka, men i allas bedömning fanns både reaktion på själva låten och själva landet...

Musikpolitik.

Politisk musik.

Tel Aviv, Israel.


Jag kan inte låta bli att konstatera följande, efter att ha varit i landet vid flera tillfällen de senaste åren:
Vad gör israel när de får bygga upp sitt land? Jo, de får bokstavligt talat öknen att blomma och de får hela samhällsorganisationen att bära upp en mångfald, som deras grannländer inte är i närheten av.

Tel Aviv är en alldeles nybyggd stad, den mest liberala i hela Europa sägs det, med Jerusalem som sin konservativa motvikt.

Här var det lätt för Netta att kackla sitt vinnande bidrag. Hennes feministiska låt "I'm not a boytoy" var alldeles nödvändig när den vann förra året.

Nettas nödvändiga kackel.


Men hennes uppföljare i pausen var enbart pinsam...

Som en stor jättebebis hoppade hon runt i en gul banandräkt, sprang på matbordet och deklarerade "I do what I want"... Ja, det gör mina barnbarn också... tills vi säger till dem.
Vem riktade hon sig till? Vad var syftet?
Allmän anarki?

Detta var underhållning det är som sämst och när tidsandan lyser igenom med sina ytligaste influenser.

Tröttsamt.

Musiktrams.

Du kan bättre.
 

Israel är Mellanöstern enda demokrati, med alla religioner representerade i Knesset.
Omgivna av fiendeländer öppnade de sitt land och välkomnade alla till Tel Aviv.

Vi kan konstatera att Ramadan har börjat och då minskar de militära aggressionerna från muslimskt håll.
Men säkerhetspådraget var extra stort för dem med palestinskt påbrå. Det är bara att konstatera att det är mycket sorgligt att det är så, men varje land har rätt att sätta gränser mot de hot som de upplever.

Det är lätt att ha åsikter som svensk i ett land som levt med fred i många hundra år.
Mot all socialdemokratisk retorik från Palmes tid hävdar jag vikten av att se situationen även från Israels sida.

Onödigt många programledare.


Eller, ska vi tänka så här:

Ukraina var inte med för Ryssland krigar mot dem och vill återta deras land.
Varför reagerade vi inte mot det?

Rumänien och Bulgarien kan inte ta hand om sina romer. Ska de få vara med och tävla då?

Storbritannien vill inte vara med i den europeiska unionen. Då ska de väl inte få sjunga i Eurovision Song Contest? Nån ordning får det väl va*!? Eller?
De kom ju riktigt sist när alla sagt sitt i omröstningen.

Musikpolitik.

Politisk musik.

Bulgarien 2013.


Det mest kontroversiella bidraget kom från Island i år. Sadomasochistisk porr på bästa sändningstid gjorde mig kräkfärdig!!
Hur kunde man släppa igenom något så fult?

Å ena sidan sjungs det om kvinnans rätt att stå på sig, där Nord-Makedonien låg mycket bra till med sin starka låt "Proud" med Tamara Todevska. Å andra sidan får vi se dessa porrinspirerade inslag - allt under rubriken "underhållning och nöje" för 200 miljoner tittare...

Konsekvens?

Lekstuga? Genusperspektiv? Könspolitik?

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Så in i Norden.


Och i pausen passade gruppen Hatari från Island på att hålla upp en halsduk med texten Palestina, i deras flaggas färger.
Hann du se det? Kameran fokuserade på dem bara 2 sekunder, men det var tillräckligt för mig att reagera.
Så fräckt!
Vilken provokation mot värdlandet. Vifta med fiendens flagga. Respektlöst.

Dessutom lär några av dem vara homosexuella. De hade blivit jagade och lynchade i det land de hyllar... Vad är det de inte förstår?
Men i Israel, och särskilt i Tel Aviv, finns existens för alla sexuella läggningar.

Musikpolitik.

Det hör inte hemma här!

Utanför programmet får naturligtvis alla uttrycka sin åsikt, liksom jag är fri här på min privata blogg att dela min upplevelse med dig. Men man måste veta vilket sammanhang man befinner sig i.

Kors i ögat?!


Och så var det det stora pausnummret med Madonna, som nästan tog över fokus från tävlingen. Vad hade hon där att göra?? Och hur kunde det vara värt 12 miljoner pengar för att få höra henne sjunga falskt i sin gamla hit "Like a prayer"?!

Dessutom... dessutom... Här kommer den religionsmarkör som jag också reagerade på:

Madonna var utklädd i hårdrockskläder med nitar och en läderlapp för ögat med ett kors på.
Korset för en jude är inte positivt, om jag säger så...
Scenografin var dessutom som i en kyrka, med mörkklädda "munkar" med huvor där ansiktet inte syntes...
Kyrkan står i stor skuld till det judiska folket vad vi kollektivt har gjort mot dem genom tiderna.

Anklagat dem för att ha dödat Jesus.
När alla vet att Jesus frivilligt gav sitt liv, för att sona alla människors synder.

Religionsmusik med politisk faddhet.

Ogillas.

Fel plats. Fel låt. Fel tonart.


Då var det betydligt roligare att se gamla artister från andra årgångar av ESC uppträda igen och sjunga varandras sånger!
Bra. Knyt ihop tävlingen med dess egen historia.

Till sist måste jag få säga något som vår egen nästan-vinst.

"Is it too late for love" med vår John Lundvik är en underbar låt med vackert budskap.
Det hade Danmark också med sin "Love is forever" med Leonora, dinglandes med benen på en mycket hög stol, liksom Tjeckiens "Friend of a friend".

Juryrösterna hade Sverige i topp.
Men när folkets röster skulle läggas till krävdes fler poäng än vad som var fallet... Det var olidligt spännande, och de fyra programledarna drog ut på det i det längsta. Kameran zoomade in John Lundviks team som bara väntade på att få brista ut i segerleendet.

Men de slocknade.

Vi slocknade.

Vi leder ju!!


Vi fick inte de 253 poängen som krävdes för att gå förbi Nederländerna, vi fick bara 93 poäng...

Och blev inte ens tvåa!

På ett ögonblick rasade vår kärlek ned till en sjätteplats... passerade av Norge med sin jojk (skulle vi ha skickat Jon Henrik Fjällgren i alla fall?), Schweiz (vilken låt var det?), Ryssland (jaha), Italien (tråkig rap om en taskig farsa som svek) och som sagt balladen från Nederländerna (skulle inte Hanna Ferm och Liamoo med sin "Hold you" besegrat dem?).

Nåja.

Gratulerar glada Duncan med vinnarlåten "Arcade" - en sorglig göra-slut-låt. Segerintervjuad i tidningarna ville han också tala om att han var bisexuell.

Sexualmelodifestivalen. Jag vill inte veta det. Det är fel sammanhang.

Grattis till Nederländerna.


Det är inte lätt med oss människor.

Vi är vävda i ett stycke. Vi är politiska och sexuella musikalvarelser som vill bli sedda för dem vi är, från det land där vi vuxit upp och med den flagga som viftat för oss kring hemmets knutar.

Tack Israel och tack Tel Aviv för en grejt schovv. Tack gode Gud att ingen terror drabbade detta västliga spektakel. Fred och frid till alla.

Var går gränsen för Europa?
Om Australien kan få vara med från andra sidan jordklotet, så kanske Palestina skulle kunna få vara med?

Häftigt, Australien!


Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är, lik en diamant i skyn...
Det var en snygg scen som liknade en diamant, såg du det?

Må denna enorma produktion trots allt få gynna samförstånd och demokrati, där vi kommer lite närmare varandra - med musikens hjälp.

Och om du inte håller med mig, så har jag inte skrivit för att reta någon. Jag har bara använt min demokratiska rättighet att uttrycka min åsikt.

Tänk om vi tillsammans hade fått gunga i korgarna med Australien? Det såg så roligt ut! Då har vi inte tid att bråka. Politik - vem har uppfunnit det, egentligen?

Låt oss fortsätta drömma tillsammans, så som temat var för hela denna tävling 2019.

Lik en diamant.



Shalom to all Music lovers!

Världsvida och europeiska hälsningar till er alla, från Sturella och Euro-Aviv, Tel-Vision, som en bön...







söndag 12 maj 2019

GUD HAR GJORT OSS EN VÄG - Vandring Aspö

Vägen till livet.


Vägen till livet, hur hittar jag den? Går jag inte på den, varje dag?

Jo, det gör vi nog alla, men vissa vägar känns som rondeller eller återvändsgränder.

Följ med på en pilgrimsvandring över havet, där vi reflekterade över pilgrimens sju nyckelord.
Vägfärjan från Karlskrona avgick 13.30 och vi var framme 25 min senare på Aspö. Matsäck, vattenflaskor och pilgrimsstav var med.

Denna lilla ö-pärla har varit militärt belastad, men är nu frigjord, liksom hela Karlskrona skärgård.

Inbjudan.


Vinden var med oss, liksom de goda orden från evangelisten Johannes:

JESUS SADE:
- KÄNN INGEN ORO. TRO PÅ GUD OCH TRO PÅ MIG.
I MIN FADERS HUS FINNS MÅNGA BONINGAR...
Johannes kap 14:1

Finns det många rum i himmelen?! Är det så han menar?
Som den goda pedagog Jesus är, jämför han med det vi känner igen. Jag tar med hans ord på vandringen och låter det möta det första pilgrimsordet.

Liftar till Aspö.


FRIHET

Vägen till livet går genom friheten.
Ja, det är lätt att säga om man är rik, frisk och lycklig... Det är värre när man är bunden av vardagens krav och inmutade villkor.

Men går det att hitta en inre frihet, som modern pilgrim, trots att ekonomin inte är den bästa, hälsan vacklar och lyckan kommer och går?
Bunden av gamla tankemönster, låsta känslor och allmänt dumma tankar känns det nödvändigt att hitta en ny frihet ur det.

Gud har gjort åt oss en väg.

- Tro på mig, säger Jesus. Lev med mig. Låt mig få lösgöra dig från allt detta som binder.

Om Jesus kunde befria människor från hunger, ångest, skuld och död då kan han också befria oss välfärdströtta människor!

JAG VILL ATT NI SKALL VARA DÄR JAG ÄR, hälsar JESUS.
I Friheten.

Frihetens Rum.
                      Bunden till Frihet.


ENKELHET

Stranden på den ostliga sidan såg inbjudande ut. Vattnet skiftade i turkos och vågorna låg stilla.
Åh, den som ändå finge ta av sig strumpor och skor och känna sanden mellan tårna!
Det är en kroppens frihet som är alldeles underbar!

Vägen till livet går genom enkelheten.

Motsatsen är det komplicerade. När vi rör till det. När det blir för mycket som hopar sig.

Vad krånglar till livet för dig? Vad hindrar oss från att leva livet lite enklare?
Ägodelar? Pengar? Arbetslöshet? Arbetet?

Enkelt och vackert.


Att dra fiberkablar till alla fastigheter kan förenkla livet. Men också försvåra. När elektriciteten inte kommer, då är vi illa ute.
I den torra tallskogen såg vi spår av maskiner som grävt för att dra fram digital frihet och enkelhet.

Men det är inte det pilgrimen menar med enkelhet...

Jesus levde enkelt. Han tärde inte på andras resurser. Tvärtom gav han sig själv helt och hållet till oss, för att vi helt enkelt skulle få leva - skuldfria.

Från syndens konsekvenser. Vågar vi se det?

Han hälsar:
FADERN ÄR I MIG OCH UTFÖR SINA GÄRNINGAR.

Gud har gjort oss en väg.
Till Enkelhetens Rum.

Kablar - som plastnerver i jorden.


TYSTNAD

Det är tyst på Aspö. Det finns knappt någon biltrafik. Men just denna söndag var det någon som tvunget behövde såga sina vedstaplar med en tjutande såg...
Och ett flygplan flög över oss precis när jag skulle säga några kloka ord om tystnad...

Vägen till livet går inte genom buller, inte genom oväsen, brus och hög volym. Men den går inte heller genom tigande och surande.

Att leva med Gud gör att tystnaden blir fylld av närvaro, inte tigande och inte molande frånvaro.

Denna kvalitet av tystnad kan vara svår att möta när man är van vid att prata mycket, eller alltid ha TV och radio på.
Det kräver mod att våga möta sina egna tankar och känslor.

DET SYNLIGA - OCH DET HÖRBARA - ÄR FÖRGÄNGLIGT.
MEN DET OSYNLIGA - OCH DET OHÖRBARA - ÄR EVIGT.
2 Kor 4:18

Gud gör en väg åt oss.
Till Tystnadens Rum där stillheten och lugnet bor.

Tyst. Och mjukt.



Men lärjungarna fattade inte nånting... Kanske inte mina medvandrare heller?!

OM JAG NU GÅR BORT OCH BEREDER PLATS FÖR ER, SÅ SKALL JAG KOMMA TILLBAKA OCH HÄMTA ER TILL MIG,
FÖR ATT OCKSÅ NI SKALL VARA DÄR JAG ÄR.

OCH VÄGEN DIT DEN KÄNNER NI.

TOMAS SADE:
- HERRE, VI VET INTE VART DU GÅR. HUR KAN VI DÅ KÄNNA VÄGEN?

Tomas fråga är högst relevant. Jesus är för otydlig. Vart skall han gå?
Om jag vet att du skall gå till stationen, då vet jag vilken väg du har tagit och kan gå samma väg dit.

Men nu talar Jesus om andliga ting, om himmelen och livet efter detta.
Det är inte något vandrarhem han ska gå i förväg till och fixa sängar åt alla.
Nej, det är helt andra sorts "boningar" på en helt annan "plats" i en annan tid, med en återkomst som inte signaleras på stationens display...

Vart är du på väg?


Lyssna nu hur Jesus svarar den något buttre Tomas:

JESUS SVARADE:
- JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.

Att leva i gemenskap med honom gör att det blir lättare att fatta beslut, att prioritera och visa respekt för sig själv och sin omgivning.

Det är sanningen som är de vita markeringarna i vägbanan... Och detta tillsammans leder till livet.

Fundera på vad motsatsen kunde vara.


Övervakade mineringen i sundet.


Det var dags för en liten fikapaus.

Tvärs över sundet såg vi Kungsholms fort på Tjurkö. Under vattenytan finns farliga hinder i form av murar som bara ortsborna känner till. Dessa "rallar" var ett effektivt sätt att stoppa fienden.

Två stora turistbussar med polacker från Stena Line inväntade att besökarna skulle läsa sig mätta på all militärinformation på Drottning Skärs kastell.
Borta är alla hemligheter. Kvarstår gör nu krigshistorien i ett land som haft fred hur länge som helst.
Heja Sverige.

Hur kopplar vi det till nästa ord i pilgrimens bönevandring?

Anar Kungsholms fort.


BEKYMMERSLÖSHET

Vägen till livet går inte genom bekymmer och oro, utan genom tillit - och god planering.
Även militärt, tänker jag. Vi lever i en komplicerad tillvaro. Tillit till fel person kan orsaka katastrof.

Det handlar inte om att rycka på axlarna och vara nonchalant eller likgiltig.
Skapa inga nya bekymmer, men se verkligheten som den är.

Och i sökandet efter Gud missar vi ofta att det är Gud som är aktören - inte vi.
Vi kan inte genom våra förträffliga prestationer nå Gud. Nej, Gud har gjort en annan väg för oss att gå.

Via Jesus. Och det Han har gjort!

KÄNN INGEN ORO, KÄNN INGEN ÄNGSLAN. DEN SOM HAR GUD KAN INGENTING SAKNA...

Vi nynnande på denna Taizésång, medan vi jagade lämpliga skogsdungar för privata besök.
Alla offentliga toaletter var låsta på Aspö. Trist! Det skapade bekymmer, kan jag säga!

Men i himmelen finns det en boning där inga bekymmer längre existerar, varken stora eller små!

Himmelen!


LÅNGSAMHET

Kan man gå långsamt fort? Kan man gå sakta med stora steg? Kan man pilgrimsvandra med power-walk-stavar?
Tveksamt...

Vi var tvungna att gå en bit på Aspös enda asfalterade väg, en liten bit. Blåbärsriset lyste grönt i solen och vi såg att det är gott om kart i år - det kommer att lysa blått i juli av blåbär! Bara det får växa i sin egen takt.

Vägen till livet går genom långsamhet.

Men inte som lathet eller sölighet, utan i eftertänksamt saktmod.

Älskade blåbärsskog!


Vi vet alla alltför väl att vägen till frid inte går genom stress. Utbrändhet är en folksjukdom. Vårdpersonal, lärare, kyrkans folk... alla är drabbade.
Skalmans ord att "bråttom" är ett fult ord håller jag gärna med om. Hans mat- och sovklocka skulle vi alla behöva för att må lite bättre.

Gud bygger en väg genom Jesus.

MIN TID GER JAG ER.

Tid och Frid hör ihop. Tidlös tid. Tidlös frid.

Fredad tid.

Nu stämmer min hjärtrytm med Guds andetag.

Tidlös tid.


ANDLIGHET

Vägen till livet går både genom det materiella och det andliga.

Vi är ju både kropp, själ och ande. Varför är det så svårt att hävda våra andliga behov?
Grupptryck? Ovana? Dumma frågor såsom:
- Är du religiös?

Sedan kommer den del av svaret som Jesus gav Tomas, vilket har sagts alltför ofta i fel tonläge, men som en enastående sanning:

INGEN KOMMER TILL FADERN UTOM GENOM MIG.
OM NI HAR LÄRT KÄNNA MIG SKALL NI OCKSÅ LÄRA KÄNNA MIN FADER.

NI KÄNNER HONOM REDAN NU, OCH NI HAR SETT HONOM.

Genom korset...


Jag har sett att det finns många vägar till Jesus... men bara en väg till Gud.
Den sista biten går genom Jesus, genom korset, genom försoningen, genom honom som tvättade andras fötter, helade sår och blödningar, mättade tusentals hungriga och uppväckte döda.

I alla tider har hinduer, ateister, muslimer och buddhister upptäckt vem Jesus är och blivit frälsta.
Tvivlet var vägen till tro. Använd den! Seriöst.

Min bön är att vår egen kyrka ska ta Jesus på allvar i det han gjort för oss, och sluta förminska honom till en demokrati-profet bland andra... Trevlig, trevlig, trevlig... Nej, nej!

Gud har gjort oss en väg.

Tack!! Då vill jag mycket gärna lära känna den, mer och mer!
I Jesus visar Gud vem Han är och vad han vill med oss och våra liv.

Guds fiende har ett annat budskap:
- Jag är stillaståendet, lögnen och döden...

Gud har gjort oss en annan väg.


Vi passerade genom kronokyrkogården. Grinden stod öppen men platsen är gammal och ur bruk. Till och med döden har lämnat kyrkogården...
Bortglömd? Eller besegrad?

En stor sten låg längs med vägen. Det var "Halv-vägs-stenen"... som markerade på gammalt vis att nu var vi halvvägs till kyrkan.
- Från var då?

Vi hade ju gått en omväg för att kunna njuta av havet.

Halvvägs till himlen.

Halvvägs till livet.

Halvvägs.


DELANDE

Vägen till livet går genom delande - inte genom att vi behåller allt för oss själva i en blind egoism.
Individualismen får sitt sammanbrott när omsorgen om andra offras för det egna begäret.

Delande är helande.

Det är Guds väg till oss.

Att möta varandra.
Att se de rastlösa promenerarna ute på stan, de som går utan mål, med händerna på ryggen, ensamma och rotlösa i sig själva.
Att se de hemlösa, de utan boning, varken på jorden eller i himmelen.
Att se de ofrivilliga pilgrimerna - flyktingarna.

JAG GER INTE UPP.
ÄVEN OM MIN YTTRE MÄNNISKA BRYTS NED
FÖRNYAS MIN INRE DAG FÖR DAG! 2 Kor 4:16.

Gud har gjort oss en väg.
Det finns ett Rum för Delande - det måste ju vara hela himmelen!

Hela himmelen.


Ängen framför kyrkan lyste rosa av den lilla nävan, som just nu blommar i alla torra marker.
Eftermiddagssolen färgade kyrkans tegel guldgult.

Vi stämde upp i alla pilgrimers pilgrimssång.

HÄRLIG ÄR JORDEN, HÄRLIG ÄR GUDS HIMMEL
SKÖN ÄR SJÄLARNAS PILGRIMSSÅNG!

Vi var framme vid vårt mål. Från altare till altare. Från Karlskrona till Aspö.
Psalmnummer hängdes upp, ljusen tändes och våra trötta fötter fick vila.

Blockflöjtens spröda toner fyllde den lilla kyrkan. Det svalkade sinnet.

- Visa mig Herre din väg!
- Vi är inte här förgäves, före oss har andra gått.
- Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt...

… medan vi tog av oss våra varma skor och ryggsäckar.

Aspö kyrka.


Jag hittade den "franciskanska välsignelsen". Den var nästan lite bakvänd, men mycket intressant:

     Må Gud välsigna dig med obehag...
… inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer,
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

     Må Gud välsigna dig med vrede...
… över orättvisor, förtryck och utsugning,
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

     Må Gud välsigna dig med tårar...
… över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,
så att du kan trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

     Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet…
… så att du kan få betyda något för världen,
och göra det andra hävda är omöjligt; komma med godhet till de fattiga och våra barn.
Amen.
(Tomas Jarvid, nov 2017).

Obehag, vrede, tårar och dårskap!


Vår pilgrimsvandring var slut.
Vi hade fått många intryck att reflektera över och dela med varann.

Men nu väntade färjan tillbaka till fastlandet, och någon med stegräknare påstod att vi gått 18.000 steg - alltså över en mil...

På lilla Aspö!

Jag är så tacksam för vårt sammanhang där vi i enkelhet kan få vandra tillsammans på detta vis.
De sju nyckelorden ger perspektiv på tillvaron och hjälper mig faktiskt att hitta vägen till livet.

Trötta!


Och alla de där boningarna, eller rummen, de tänker jag mig först att de i detta livet handlar om mörka källare med ångest, trånga vindsutrymmen med skräp och gammal bråte - livets samlade synd - och garderober fulla av...

Jag vet att den nyckel som Jesus är kan låsa upp dessa utrymmen och städa rent, med Helig Andes hjälp.

Till sist gläder jag mig åt de himmelska boningarna med rum fulla av Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet och Delande - F E T B L A D - och överallt är det stora vaser med kärleksört...

Pilgrimsvandrare.


Pax et Bonum!

Frid och allt gott.

Eder mycket dåraktiga pilgrimsledare Helene F Sturefelt,

- som använt texterna på 4:e söndagen efter Påsk,
- och som ber er lämna sportstavarna hemma nästa gång... Låååångsamhet, var det!


30 km/h - för fort!