FÖRINTA STRIDEN I EFRAIM

Tolv stammar, Efraims bergsbygd.

Advent är här och vi har fått lyssna till de starka sångerna om Fridsfursten.
Kyrkorna har varit fulla med jubel och körer och församling har tillsammans sjungit "Hosianna Davids son".

De urgamla texterna har blivit lästa och hörda.

Men vad handlar de om?

Man kan älska gamla välkända ord och vila tryggt i ålderdomliga formuleringar.
Men vem är "dotter Sion" och vilka var "stridsvagnarna i Efraim"? Vad är det profeten Sakarja berättar om?

Jag vill råda bot på fattigdomen - just nu den kunskapsmässiga fattigdomen, som jag skrev om i förra inlägget.
Och jag vill visa hur Bibelns texter har relevans, här och nu.

Efraims bergsbygd är en mäktig plats. Jag har själv stått där, med mina egna fötter, och gjort en besvärlig livsläxa...

Bygg upp, eller riv ned.

Sakarjas text läses varenda 1 Advent. Vi förflyttar oss till 500-talet före Kristus:

ROPA UT DIN GLÄDJE, DOTTER SION,
JUBLA, DOTTER JERUSALEM!
SE, DIN KONUNG KOMMER TILL DIG.

RÄTTFÄRDIG ÄR HAN, SEGER ÄR HONOM GIVEN.
I RINGHET KOMMER HAN, RIDANDE PÅ EN ÅSNA,
PÅ EN UNG ÅSNEHINGST.

JAG SKALL FÖRINTA ALLA STRIDSVAGNAR I EFRAIM,
ALLA HÄSTAR I JERUSALEM.
KRIGETS VAPEN SKALL FÖRINTAS.

HAN SKALL FÖRKUNNA FRED FÖR FOLKEN,
OCH HANS VÄLDE SKALL NÅ FRÅN HAV TILL HAV,
FRÅN FLODEN TILL VÄRLDENS ÄNDE.
Sakraja 9:9-10.

Stridsvagnar i norra Israel. 1967.

Israels folk = dotter Sion, får ett löfte om att en räddare skall komma, femhundra år innan tiden är mogen för Messias att träda in på historiens tidslinje.

En av Jakobs tolv söner; Josef, hade två söner. Det var Efraim och Manasse, båda födda i Egypten. Trots att Efraim var den yngre sonen så välsignade den skumögde gamla farfadern Jakob honom, och lät Manasse komma i andra hand. Det förtörnade Josef.

- Jag vet det, jag vet det min son, också av Manasse skall ett stort folk komma, men hans yngre bror skall bli större och hans avkomma bli ett talrikt folk.
1 Mosebok 41:50.

Ser du Efraim och Manasse?

Så småningom delades landet upp, där de tolv sönerna gav namn åt sina delar.
Efter kung Salomos död, 900-talet före Kristus, lösgjorde sig tio stammar och bildade Nordriket, eller det nya israeliska riket.
Efraim var den ledande bland dessa stammar på grund av att de viktigaste städerna låg inom hans område.

Profeterna använde med förkärlek just namnet Efraim om Nordriket, särskilt i domsförkunnelserna. Det är precis det vi just hörde Sakarja göra.
Striderna måste upphöra!

En av städerna var Silo (uttals Shiló). Jag hoppar lite bland seklerna och backar tillbaka till Moses efterträdare Josua. Han samlade alla stammarna till sig i Efraims bergsbygd och reste där det mobila gudshuset - tabernaklet - där Arken med Tio Guds Bud förvarades.

Denna lilla plats blev allt mer ett politiskt och religiöst centrum för Israels folk flera århundranden därefter. Så, nu är jag ikapp i tidslagren.
Under denna tid blir tabernaklet ersatt med en fastbyggt tempel. (Läs den spännande skildringen i 1 Samuels bok).

Utgrävningar av Shiló.

För två år sedan stod jag på denna plats, på resa med Exodus Resebyrå.
Vår guide, Anders Sjöberg och Iren Kärrbrandt, hade just berättat detta, och gjort historien mycket levande. Flaggor vajade i vinden för att visa hur de tolv stammarna äntligen blev sammanförda.

Glädjen var stor och Herren hade visat sin styrka.

Men så kom filistéerna... fiendefolket, och gjorde det oerhörda; de flyttade arken bort från Silo, och den kom aldrig mer tillbaka - - -
På profeten Jeremias tid låg staden Silo i ruiner.

Israel!

Denna dag i maj 2017 hade vi rest från den lägsta punkten - Döda havet, 400 meter under havsytan, upp hit till Efraims bergsbygd, som ligger 800 meter ovanför havsytan.
Vi satt inne i det nybyggda filmrummet och fick se den bibliska historien utspelas framför våra ögon.
Bioduken var transparent, så vi såg hela tiden de verkliga bergen bakom.

Den stora frågan blev:
- Varför lät Gud fienden komma och förstöra allt det som äntligen var samlat?
Hur kunde Herren tillåta filistéerna splittra Israel, som nu skulle börja sitt enhetliga liv?

Detta är den ständiga existentiella frågan.
- Gud, varför?

Film om Josua.

Men det finns inga svar bortom Gud. Endast i hans närvaro finner jag djupet i denna ångestladdade fråga. Och svaret är oändligt lång bort från vår tids ovilja att se att även det negativa tjänar Guds syften...
Framgångsteologin är falsk. Det positiva tänkandet är fegt och grundar sig i rädslan för mörkret.

Det torra gruset knastrade under mina fötter när svaret kom.

- Herren ger. Herren tar.

Nej!!

Jag vill inte höra de orden!

Raserar. Bygger upp. Nytt. Igen.

- Gud ger och Gud tar, för att vi skall vara beroende av Honom. Det är den yttersta fattigdomen, den allra svåraste ödmjukheten att acceptera.

Varför??

- För att vi inte skall dyrka platser eller människor...

OCH!

För att det skall bli bättre.

Jag grät då. Jag gråter nu.
Så gick vi ned till avsatsen där tabernaklet hade stått. Det var mycket blåsigt.

Borta. Raserat. Skövlat.

Allting har sin tid.
Kan vi be sinnesrobönen över den smärtsamma insikten?
Predikaren skriver i kapitel 3:

FÖDAS HAR SIN TID OCH DÖ HAR SIN TID.

PLANTERA HAR SIN TID OCH RYCKA UPP DET PLANTERADE HAR SIN TID.

DRÄPA HAR SIN TID OCH LÄKA HAR SIN TID.

BRYTA NED HAR SIN TID OCH BYGGA UPP HAR SIN TID.

GRÅTA HAR SIN TID OCH LE HAR SIN TID.

KLAGA HAR SIN TID OCH DANSA HAR SIN TID.
Predikaren 3:3

Öken har sin tid. Gångbron har sin.

Du, bästa läsare, har ju dina erfarenheter av missräkningar, sjukdom och hopp som slagit fel.
Vi drabbas av svek, konflikter och arbetslöshet.
Alla får vi vår beskärda del av livets bakslag. Ingen kommer undan!

På denna plats, Shiló i Efraims bergsbygd, fick mitt liv en ny acceptans.
Herren har ryckt upp mina adresser, min skolgång, mina vänner, äktenskap, dåligt ledarskap på arbetsplatser, alla mina förhoppningar... för att bygga upp det på NYTT.

Varje gång har jag läkt ihop, och livet har blivit liite bättre.

Men om jag kunde sälja alla mina svåra erfarenheter för vad de har kostat mig, då vore jag miljonär...

Vi ber inte om att få utvecklas genom att gå sönder. Ingen vill mogna genom smärta.
Ingen vill födas med skrik.
Ändå är det så livet ser ut.

Herren för oss obönhörligt (det var inget bra ord) framåt, genom eld och vatten.

Herre, bygg upp, igen!

Är min tid av plantering i församlingen till ända nu? Ska mina möten med Karlskrona-borna ryckas upp? Är de heliga danserna under kupolen i Tyska kyrkan komna till sitt slut?
Är det klagan som återstår, där flera ligger dräpta på ekonomins altare?

Ska den stora minskningen väcka folket till insikt, att det får tuffa konsekvenser att lämna kyrkan, med färre präster, musiker, vaktmästare, diakoner och pedagoger?

Eller kan medlemstappet vända genom aktivt uppsökande, då församlingen välkomnar nya människor att ta sin plats i den stora gemenskapen?
Det är dags att vakna upp ur den stora individualismen som bara ser till sig själv.

Herre, vad vill DU?

Det var en gång...

Förinta alla strider!
Gör slut på svårigheterna i Efraims bergsbygd, eller just nu ännu mer i filistéernas gamla stad Gasa, lugna alla upprörda känslor på Trossö, i kyrkor och på arbetsplatser där nedskärningar och konflikter griper omkring sig.

Utan Ditt Ord, Herre, har jag inget hopp och ingen riktning.

Ett nådens nåd är välkomnat.

För vem? För mig?

Jag sitter i skuggan av åsnan och inväntar Din blick.
Än kan mandelträden ge sin frukt.

Mandelträd.

Helene F Sturefelt,

- som välsignar Israel, och som själv längtar efter välsignelse.

P.S. Själva namnet "Efraim" betyder dubbel frukt, fruktsam.
Låt mig få ge dubbel frukt, Ditt namn till ära!!