UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 31 augusti 2018

HELIG DANS-MATTA och NÅDENS ORDNING


Heligdans-matta 2018.


Gud har i människan skapat ett tomrum åt sig...

Det här inlägget handlar om dans, hantverk och psykologin kring att vara kristen, samt om den gamle kyrkofadern Augustinus ord - om tomrummets plats.

Till min hjälp har jag haft symaskin, nål och tråd. Och boken "Dykarens ansikte" - om berättelsens roll i själavården" av Göran Sahlberg.
Även Ove Wikström har skrivit om tomrummet i Nådens Ordning.

Följ med mig på Öresundståget genom Blekinge!
Det är som en inkapslad, rullande timme... En fristad av tid, en tidegärd... ett slutet rum för ingenting, eller för bön och vila, i tystnad. Men just idag; läsning.

Skyddad tid, genom tiden.


Vi börjar med dansen.

Helig dans finns i alla kulturer, men jag inspireras framför allt av Gamla Testamentet, där både Moses syster Miriam och senare kung David dansade till Guds ära.
Det var de kvinnliga prästerna som på 1980-talet hittade dessa danser igen, via kyrkospel och liturgisk förnyelse, särskilt från Tyskland och Bernhard Wosien.

De första kristna i fornkyrkan dansade på varandras gravar för att "dansa hem" den döde till Gud.

Och åter igen vill jag citera kyrkofadern Augustinus:

MÄNNISKA LÄR DIG DANSA!
ANNARS VET ÄNGLARNA I HIMLEN INTE VAD DE SKALL GÖRA MED DIG!

Det går som en dans!


Denna heta sommar har jag låtsats att det regnade... för att kunna sitta inne och ägna mig åt mitt konsthantverk. Jag rullade ned gardinerna och stängde alla fönster, hade en ispåse på huvudet och en under fötterna...

Sedan växte mönster och motiv fram, under bön och lovsång via CD-spelaren.

En textil ikon.

Tygerna har alla sin historia;
- säckväven har varit en teaterdräkt i Christer Peters kyrkospel "Guds lille Frans", som spelades i Ronneby församling ute på Jordö,
- det glänsande vita är en bit av dopdräkt och brudklänning,
- det blå är batikmoln från ett örngott,
- det svarta är en yllekjol,
- det rosa är min första blus, sydd som tonåring,
- samt pärlor och paljetter från Danmark...

Det röda som omgärdar är en hemlighet.

När jag tittar på min skapelse, såsom Gud ingav mig den, så ser jag sambandet med Nådens Ordning.

Att växa och mogna som kristen följer en utveckling som liknar en berg- och dalbana. Det är en till tröst för alla "nyfrälsta"! Och för oss gammel-kristna också.

Kanske finns det något liknande inom andra religioner, det måste jag ta reda på.

Nåväl.

Man kan skönja sju olika steg eller positioner, som alla behöver sin själavård och vägledning.

Själavård.


1. Saknaden.

- Det som sätter den moderna människan i rörelse är enligt Wikström saknaden, en känsla av tomhet och vilsenhet, skriver Sahlberg, ofta upplevd som en dov och malande oro.

MITT HJÄRTA ÄR OROLIGT TILL DESS DET FINNER VILA I DIG.
Augustinus igen.

Jag tänker på Viktor Frankl som talade om den "no-ogena ångesten" - rädslan för tomheten. Och svårigheten att förstå vad den skall fyllas med.

Vår tid lider kraftigt av denna existentiella ångest.
Vi försöker mätta den med mat, makt, film, sex, träning och för mycket arbete.

Men det hjälper inte.

Gud har skapat ett tomrum i vårt inre - som bara tillhör GUD!

Det är bara Gud som kan uppfylla denna plats.

- Men känslan av tomhet kan lätt misstydas som en psykologisk defekt, skriver Sahlberg.
Den som befinner sig i detta stadium måste lära sig uppfatta en sådan tomhetskänsla som en kallelse och ett svar, på en oftast misstydd Gudslängtan.

- Råden hon då ges av själavårdaren är att uppsöka Ordet och Sakramenten. De kan hjälpa henne att rätt förstå denna längtan, inte som en opersonlig defekt, utan som ett personligt tilltal.

Här har sjukvården mycket att lära, tänker jag, där sjukhusprästerna och -diakonerna har en oerhört viktig uppgift att fylla, i samtal och lyssnande, efter djupet.

Tomhet.


2. Försmaken

När en människa blir kristen får hon uppleva en stark förnimmelse av Guds faktiska närvaro.

Gud drabbar med total klarhet. Många offentliga personer har berättat om denna "ketchup-Jesus-effekt" såsom Sebastian Stakset, Elisabeth Sandlund, med många fler.

Vanligast är dock den stilla Gudserfarenheten, som fyller ut tomrummet likt luften i en luftmadrass.

Jag minns så väl tonårstidens kristna läger där känslorna också fick svalla i takt med denna erfarenhet.
Men vi fick rådet med en gång att inte bygga på känslorna. De kommer och går.

Kristen tro är en relation med Gud. Denna relation bygger på faktiska händelser, då Jesus ger sitt liv på korset, dör och uppstår, oberoende av våra känslor.
Våra synder blir försonade och vi får FRID i utbyte... Vilket saligt byte!

Det är alldeles nödvändigt att denna himmelska försmak av salighet får vila längst in i tomrummet.
Förtvivla inte. Gudspärlorna är där nu.

Sedan uppmanas den kristne att inte söka andliga kickar... utan leva sakligt och utgivande, i kärlek.

Pärlande närvaro.


3. Uppgörelsen

Efter detta händer det inte sällan att hon kommer till en uppgörelse.
Den nykristne inser nu andras oförmåga, tillkortakommanden och svaga tro.

- Är han inte mer överlåten åt Kristus? Han röker ju fortfarande...
- Har hon inte större tro än så? Inget är ju förändrat i livet, de lever som världens barn och är både fåfänga och bekväma...

I denna fas är det mycket lätt hänt att man blir moraliserande på ett självrättfärdigt sätt.
Den nykristne vill se förändring i livsstilen hos andra kristna. Hon söker ett konkret kristet levnadssätt, och när hon inte hittar det, blir hon förtvivlad.

Ingången är god - Guds kärlek förändrar människan - men fördömelsen lurar runt hörnet...

… tills man inser sin egen brist. I denna uppgörelse kan den stora ärligheten drabba en, och man blir förkrossad.
Vad ska jag nu ha all den kristna frälsningsglädjen till när jag själv är lika usel som dem jag anklagar?
Tänk om Gud förkastar mig också?

Rådet hon nu får är att hålla sig till det Jesus Kristus har gjort för oss alla. Hon börjar ana nästa stadium.

Mattans grund. Kristusmonogrammet.


4. Den oförtjänta nåden

Glädjen och tacksamheten gled utför... och blev till fördömande av andra.
Dock skavde den egna bjälken i ögat så pass mycket att den nykristne gick till korset med den, och bad om förlåtelse - igen.

Det är nu hon kommer nära den oförtjänta nåden.

- Oändlig nåd mig Herren gav!
Amazing grace är en av våra viktigaste och mest sjungna psalmer.

Själavårdaren bör inte bagatellisera den skuld som skymtar fram igen, men pekar ännu tydligare på hennes frälsare.
Kristus lyser så mycket härligare nu, bortom lyckorus och frälsningsvisshet.

Lyser härligare.


5. Natten

Trots en tydlig upplevelse av att ha fått frälsning undan sin egen skuld, kan den kristne efter detta ändå föras in i den stora frånvaron, det som kallas för Natten.

De medeltida mystikerna Teresa av Avila och Johannes av Korset skriver oerhört skickligt om denna svåra upplevelse. Jag har själv gått igenom alla stadier...

Gud, som nu är mycket verklig för den kristna människan, förefaller ha dragit sig undan. Upplevelsen av övergivenhet är skrämmande.

Vad är det som har hänt? Har jag gjort något fel?
Nej... men vi står inför det stora Gudsmysteriet, precis som när mamman lämnar det lilla barnet utom synhåll men ändå "finns runt hörnet", i ett annat rum.

Det är en prövning av tillit. I mörker.

Gudstjänsten, predikan och sångerna ger inte längre resonans inom henne, skriver Göran Sahlberg.
I denna belägenhet behöver hon framför allt rådet att våga dröja kvar i detta tillstånd...

… och inte fly bort ifrån det.

Församlingens gemenskap och en trofast vän att samtala med är livsviktigt, nu mer än någonsin.

Blir det någonsin ljust igen?


6. Ljuset

Vågar hon dröja i "frånvaron, mörk som natten", kan hon efter en tid få erfara Ljuset.

Det är en stark, personlig närvaroupplevelse av Gud, bortom ord och känslor.
Djup ropar till djup.
Äntligen får Gudsgemenskapen en varaktig resonans i hennes inre tomhet.

I denna fas - det kan nu ha gått flera år sedan hon kom till tro, eller bara några månader - kommer stabiliteten.

Alltings fullbordan blir i detta skede något som bitvis redan är här.
Rådet är nu att ödmjukt tacka och lova Gud för detta underbara ljus!

Pärlor av ljus.


7. Vandringen


Sista delen av Nådens Ordning är resten av livet...
Mognaden har lett fram till insikten att livet är en pilgrimsvandring, med en berg- och dalbana av tro och tvivel, mörker och ljus.

En mogen kristen människa fortsätter nu i en stabil och självklar samvaro med Gud.

De stora diskussionerna och debatterna ligger bakom. Klarhet och acceptans skapar lugn.
Nu är behovet att få gå på djupet, att befästa det som Kristus ha gjort och låta både tanke och känsla omslutas av Guds närvaro.

Bibelläsning och nattvardsfirande är näring för kropp och själ.
Helig Ande är den dagliga reskamraten och hon lär sig allt mer urskiljningens gåva; vad som är rätt och fel, viktigt och oviktigt.

Och målet skymtar allt mer genom tillvarons dimma: den himmelska Friden hemma hos Gud.

Dansar mig hemåt!


Nådens Ordning, "Ordo Salutis", kan ses som en slags beskrivande teori om inbördes förskjutningar av livsperspektivet.

Göran Sahlberg menar att denna ordning kan hjälpa oss att berätta om vårt liv som kristna. Det blir en "berättarskola" där man kan på nytt och på nytt "läsa om" sina livshändelser.

Nådens ordning ger ett mönster på hur man kan sammanfatta sitt liv med ständigt nya perspektiv.
Ibland är det grovt som ett ylletyg, ibland är det mjukt som det vitaste viskostyg.
Ibland syr vi livet med försiktiga handstygn, ibland går det fort med symaskinens stadiga zigzag.

Och i min inkapslade timme på Öresundståget är jag snart framme vid mitt jordiska mål.

Tidsresa. Resa i tiden.


På golvet ligger min dansmatta.
Det är många små stygn av tankar och böner, i rött, grönt och guld, som formats denna sommar.

Med denna matta i centrum tänker jag att vi i cirkelns kraft kan dansa allt detta - försmak av saligheten, förtvivlan som kräver uppgörelse, den oförtjänta nåden, nattens bottenlöshet, det återvändande ljuset och den trygga vandringen.

Det låter ju som en "cocek"... Ja, det gör det!

Ner i mörkret, upp i ljuset, ner i mörkret och upp igen... först tveksamt, med sedan allt mer stabilt allt eftersom tilliten till Guds närvaro växer.

Rött - den kämpande tron.


Gud har skapat ett tomrum åt sig, i dig, och han vill själv fylla det.

Jag är så tacksam för det.

Välkommen att vara med i dansen! Till Guds ära!

www.heligdans.se
www.psalto.se


Hantverkshälsningar från både händer och fötter,
Helene F Sturefelt,

- kreatör, skribent och cirkeldansare i både Karlskrona och Sölvesborg.

Stjärnan svävar bland molnen.

P.S. Mönstret fick jag givet mig "ovanifrån"... med hälsning hur Israel och kyrkan hör intimt samman. Den sexkantiga stjärnan låter hälsa det.

tisdag 28 augusti 2018

MIN FADER VÅR - JAG TÄNKER


Jag är gammal - alltså har jag varit ung.


Jag tänker - alltså finns jag.
  Jag skriver - alltså tänker jag...
    Jag andas - alltså ber jag.
      Jag ber - alltså lever Gud i mig.

Ordleken, med början hos filosofen Descartes, sätter igång mina tankar. Det handlar om bönen.

Under en veckas tid har jag levt med i bönerytmen på Pilgrimscentrum i Vadstena.
I heliga Birgittas klosterkyrka har vi samlats fyra gånger om dagen - den femte bönestunden var i Mariagårdens kapell - till tidegärdsbön.

Ibland möter jag missförstånd:
- Hur kan du sitta och be hela dagarna? Tjatar du på Gud? Har du inte redan allt du behöver?



Kära läsare, "begär-bönen" är en mycket liten del av den bön jag är i.
Jag är tillsammans med Gud! Så enkelt är det. Som att vara tillsammans med sin Älskade. Och då pratar man ju inte bara om vad man behöver... utan uttrycker snarare sin tacksamhet och kärlek.

Så, jag sitter där jag sitter, med öppna ögon, och har Kristus framför mig - i mitt fokus, i min tanke, i mitt hjärta.
Ja, jag andas Kristus. Nej, Kristus andas i mig...

KRISTUS, DIN ANDE I MIG
   ÄR EN KÄLLA MED LEVANDE VATTEN.

Bönesången från Taizé ger ord åt det jag upplever. Utan känslosvall. Men med stor närvaro.

Vatten. Kondens.


Herrens bön FADER VÅR eller VÅR FADER är god att vila i.
Jag ber gärna både med egna ord och ordlöst, men de redan formulerade bönerna bär längre.
Särskilt den bönen Jesus själv lärde sina lärjungar att be.

Många kämpar med den nya översättningen och finner den orytmisk och oskön.
En del ord låser och bönen knyter sig.

Så här ber jag Fader Vår i min enskildhet:

GUD, DU SOM ÄR - - -

HJÄLP OSS HÅLLA DITT NAMN HELIGT.

HJÄLP OSS TA EMOT DITT RIKE.

MÅTTE DIN VILJA SKE PÅ JORDEN
SÅSOM DEN GÖR I HIMLEN.

VI BER OM DAGLIGT BRÖD.

FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER
SÅSOM VI VILL FÖRLÅTA DEM SOM HAR SKULD EMOT OSS.

LÅT INTE PRÖVNINGEN BLI TILL FRESTELSE,

UTAN RÄDDA OSS FRÅN DET ONDA.


Stilla närvaro.


"Bön, vision, skapande" är en vacker bönbok från Vadstena.
Jag citerar pilgrimspräst Tomas Wettermark, om att vara tyst i bönen:

- Om jag och mina tankar och behov redan är kända för Gud, varför skall jag då be?
Jo, för att det är naturligt, mänskligt, självklart. Jag kan inte låta bli.

- Den man tycker om, vill man vara nära. Därför är det också bra för mig när jag ger tid för Gud och mig själv att bara vara, med varandra.
Jag behöver inte säga så mycket, kanske ingenting. Gud är här, jag är här... Min andning påminner mig om det.

BLI STILLA, LÅT TYSTNADEN FÖRA DIG NÄRA.
NÄRVARON FINNS DÄR, EN KRAFT SOM VILL BÄRA.
Sv Ps 762.

Modern bönbok.
 

Jag behöver inte åka till Österlandet för att lära mig andas. Det har vi sedan länge i vår egen tradition.

JESUS SA:
- FRID ÅT ER ALLA. SOM FADERN HAR SÄNT MIG, SÄNDER JAG ER.
SEDAN ANDADES HAN PÅ DEM OCH SADE;
- TAG EMOT HELIG ANDE.

OM NI FÖRLÅTER NÅGON HANS SYNDER, SÅ ÄR DE FÖRLÅTNA,
OM NI BINDER NÅGON I HANS SYNDER, SÅ ÄR HAN BUNDEN.
Johannes evangelium, kap 20;21.

Här ser vi också vilket ansvar Jesus ger var och en att själv reda upp sina misstag. Det går inte att "springa till Gud" eller gå till bikt om man är ovillig att verkligen göra upp med problemet, med den det gäller.
Gud kan naturligtvis ge kraft att orka ta tag i svårigheterna, men var och en har ett stort ansvar.

Kraft att orka.


Hos Birgittasystrarna finns en speciell sorts bön på torsdagar som kallas "sakramentstillbedjan."
Jag önskar intensivt att vi igen skulle få med ordet TILLBEDJAN i våra gudstjänster!

En enda gång om året får vi fem minuter till detta underbara, och det är vi långfredagens gudstjänst.
Tillbedjan inför korset, i tystnad.

Jag är trött på alla pratiga förböner där man drar upp världens alla hemskheter:
- Vi ber för de utstötta, ensamma, sjuka, misshandlade, förföljda, torterade... Sluuuta!!
Jag är så känslig.
Att nämna all djävulskap vid namn gör att det "händer igen", inom mig.
Det drar mitt fokus ifrån Guds kraft.
- Jag ber för världens nöd...

Världens nöd.


Just vid morgonens bönestunder gör det så gott att få sitta i tillbedjan inför Kristus.

ORDLÖS, STILLA, UTAN KRAV.
Sv Ps 522.

Även om vi inte har samma sakramentssyn som katolska kyrkan, sitter jag mycket gärna tillsammans med systrarna i denna kontemplativa tillbedjan. Kristus är där, oavsett våra begreppsolikheter.

Jag finns - alltså finns jag.
   Jag ber - alltså ber jag.

Jesus är i brödet - både i degen och bokstaven...
Men om Jesus inte är i mitt hjärta, så spelar det ingen roll hur vi definierar nattvarden!
För min del har allt smält samman till Ett. Låt oss dela det med varandra, i respekt.

Tillbedjan.


En tanke far genom mitt huvud - ty jag sitter ju här och tänker - tänk om vår svenska kyrka inte vill ha med tillbedjan att göra...?
Är vi rädda för detta? Är tillbedjan bara något som finns i andra religioner?
Är det därför så många dras till buddhism, med sin "tomma tillbedjan" utan gudsbegrepp?

Buddha, med slutna ögon... mot Storheten.
Helene, med öppna ögon... inför Skaparen, med ansikte av Kristus, försonaren.

Måste det hända någonting hela tiden i gudstjänsten?
När jag kommer en stund tidigare för att söka egen stund av tillbedjan, ja då sitter folk och pratar, i väntan på att det skall börja...

Men det har redan börjat!

Gud är alltid på plats!! Men inte vi pratmänniskor. Som stör varandra.

I Karlskrona ska jag skapa utrymme för detta... Det kommer att bli mycket fint och spännande!
Håll utkik efter Helig dans med plats för tyst meditation, skrivande och mer dans.
Start onsdagen den 12 september kl 16.00 i Trefaldighetskyrkan.

Min nysydda matta till Helig Dans.


Mitt sätt att tänka och bedja Fader Vår är mer avskalad - Gud, Du som Är.

Det är så trist att vi har fastnat i genusdiskussionerna att vi knappt kan använda ordet Fader.
Tänk Moder. Eller säg det tyst inom dig. Vi vet ju vad vi menar.
Eller om det var din Moster som var snäll emot dig, säg "moster" - bara du vet att ordet pekar bort sig själv, mot den Gud som skapat allt och vill oss väl.

Gud - är den som ÄR.

Gud - Du är. Alltså finns du.
Gud finns - alltså är Du.

Och jag lever i Dig.

Precis som fisken som simmar i vattnet... och inte kan omfatta dess storhet med sin lilla fiskhjärna.

Vänskaps-ikonen.


Heliga Birgitta får avsluta detta böneinlägg.

- Vår Herre Jesus Kristus, Du gav staden Vadstena åt din Moder, för att rösten av dem som lovprisar på denna plats, skall stiga upp till dina öron.

- Tillsammans med dem, som gått före oss, ber vi nu om Ditt förbarmande med dem som lider i vår stad och vårt land, och om förlåtelse för levande och döda.

- Vi ber om vishet, enhet och frid i styrelser och nämnder, och om välsignelse över Vadstenas och vårt lands invånare, och allt gott verk.

Amen.

Detta är den bön som Birigttasystrarna ber i Vadstena varje lördag.

Just nu får den innesluta valspurten inför det stundande riksdagsvalet den 9 september.
Vishet, enhet och frid, var orden.

Jag röstar - alltså finns jag.
Jag tar ansvar - alltså röstar jag.
Jag slutar skriva - alltså upptar jag inte mer av din tid...

Tid för avslut.


Varma bönehälsningar från Helene Sture Faderfelt,

- bedjande smyg-östgöte, tänkande blekinge-bo och fotograferande göteborgare.

söndag 26 augusti 2018

FRIHETEN I KRISTUS

Frihet. Rymd.


Prestationssamhället möter kyrkan.
Bedömningsbetyget möter nåden.
Existensångesten möter religionen - och i vissa fall en ny prestation; inför Gud... och bedömningen av denne gud...

Jag navigerar mellan olika samhällsmodeller och gudsuppfattningar.
Jag ser hur så många ärliga människor gör allt för att finnas sinnesfrid. Men fastnar i bundenhet i att själv prestera lugnet genom meditation, yoga eller förtjänster, offer.

Jag har lämnat vilsestigarna när jag tog Kristus på allvar. Vägen tog slut.

Visa mig, Herre, din väg.


I gudstjänsten idag sjöng kören en sång av Jill Nord:

ALLTING HAR SIN TID, VARJE SÅNG SIN MELODI.
IBLAND FINNS INGA SVAR, BARA VINDEN I DITT HÅR.

DET FINNS INGA DÖRRAR, INGA LÅS,
INGA MÅL SOM MÅSTE NÅS.

IBLAND FINNS INGEN STIG, BARA STRANDEN DÄR DU GÅR...

Framme. Hemma.


När jag kom fram till Kristus stod jag där, tyngd av alla prestationer andra lagt på mig. De var inte mina.
Jag hade tunga bördor av krav på mina axlar. De var inte heller mina.
Kedjor av andras bedömningar och betyg på mina gärningar snärjde mitt hjärta. Men de tillhörde inte mig.

Jag skakade av mig alltihop, i en våldsam gråt, och grät tills tyngderna låg som grus på marken.
Sedan lyfte jag blicken mot Kristus på korset, höll upp mina tomma händer och sa:

- Herre, detta är allt jag har...

… och en oändligt längtan efter att få tillhöra dig! Och att få komma HEM.

Jag känner mig ihålig.


Jag kände hur jag sögs in i Kristus, in i hans kors, in i det blod som rann för alla våra synder, och tvättades ren som i en tvättmaskin.

Sedan kom jag ut på andra sidan... helt vit. Och stod rygg mot rygg mot hans kors, omvänd mot världen, mot verkligheten.

Vad hände?

Friheten i Kristus.



Tömd på allt mitt eget, utom på min längtan och mina tomma händer.

I min ena hand låg ett rött klot. Det var kärleken som vibrerade, den kärlek som inte söker sitt, men som erkänner de egna behoven och sedan mättar andras.

Guds kärlek.

I den andra handen låg ett gyllengult klot. Det var sanningen, den glödande, den sanning som inte vänder kappan efter vinden men som vill befrielse, undan lögnen och undanflykterna.

Guds sanning.

Friheten i Kristus.

Guds kärlek.



Så tom. Så fylld. Så lätt!

Hemligheten är kapitulation. Inför Jesus på korset. Att ge upp. Sitt eget liv.

För att finna det. På andra sidan! Renad, försonad och så totalt befriad!

Det kliade på ryggen. När jag kände efter, anade jag konturerna av hans kors, inristat i mitt eget skinn, osynligt för andra, men kännbart för mig.

Genom hans sår blir vi helade.

Helad genom dina sår.



Milt föste han mig ut i världen igen, men nu helt utan prestationskrav.

- Gå i mina förberedda gärningar, sa han, jag har gjort allting klart. Lev i världen, men inte av den! Gå nu.

- Döm ingen, fortsatte Kristus, betygsätt ingen, men lär dig skilja på gott och ont, rätt och fel. Guds kärlek är din inre kompass. Avslöja ondskan. Och bed för dem som förföljer dig.

Jag hade Kristus i ryggen hela tiden.
Med händerna öppna flödade Guds kärlek och sanning röd och gul vart jag än gick.

Men så fort jag knöt handen, snubblade jag och föll... och kloten rullade iväg. Ibland blev jag hård, ibland mesig och undfallande.

Kärlek utan sanning blir tafatt. Sanning utan kärlek blir just så där hård.

Hård och vilse.


Jag gick genom valnötslunden och mötte honom igen.

- Förbli i min kärlek, påminde han, utan mig kan ni ingenting göra. Ni är inte födda av slavkvinnan utan av den fria kvinnan.

Kroppens skavanker, min ålder och mitt personbevis var ointressant.
Inget mer att bevisa. Inga fler stegar att klättra på eller berg att bestiga.

Inga dörrar som skall forceras eller lås som skall bändas upp.
Inga fler mål som skall nås.

Bara den där stranden där Du vill att jag skall vara... Framme.

Och dem som kommer till mig, dem möter jag gärna! Till samtal, bön, dans och ett dopp!

I valnötslunden.



EN SÅDAN TILLIT TILL GUD HAR JAG GENOM KRISTUS.

DET ÄR INTE SÅ ATT JAG SKULLE FÖRMÅ TÄNKA UT NÅGOT PÅ EGEN HAND,
NÅGOT SOM KOMMER FRÅN MIG.

NEJ, MIN FÖRMÅGA KOMMER FRÅN GUD.

HAN HAR GETT MIG FÖRMÅGAN ATT VARA TJÄNARE ÅT ETT NYTT FÖRBUND, SOM INTE ÄR BOKSTAV UTAN ANDE.

TY BOKSTAVEN DÖDAR, MEN ANDEN GÖR LEVANDE.
2 Korinterbrevet 3:4-6

Anden gör levande.


Friheten i Kristus.

Bundenheten är slut. Prestationskraven borta. Existentiell ångest ersatt av Guds frid.
Och framför mig rullar två klot, ett rött, det andra gult...

Käre himmelske Far,

Jag ber för alla som håller så hårt i sitt eget liv att de inte vågar släppa taget.
Herre, hjälp oss att våga förlora allt, så att vi kan vinna allt - friden hos Dig.

Förlåt oss att vi fyller oss mer med rädsla och likgiltighet än hunger efter din sanning.
Förlåt oss att vi låter oss luras av självfrälsningsläror och inte vågar möta Dig - Kristus.

Tack Jesus Kristus att Din korsmärkta kärlek förvandlar allt.
Tag med oss ut på andra sidan.
Amen!

Guds sanning.
 


fredag 24 augusti 2018

FÖR FEG FÖR SANNINGEN

En död humla. Eller den bara skojar...

 
Det är så obehagligt att tala sanning.

Sanningen väcker anspråk. Den utmanar och den kan skapa konflikter.

Sanningen tvingar mig att se det jag inte vill, och höra det jag inte gillar.

Och när det är riktigt obehagligt då bortförklarar vi alltihop eller går till försvar och täpper till truten på sanningssägaren med nedvärderande ord, á la härskarteknik.


Jag har under några dagar umgåtts med Östgöta Correspondenten. Det är en trevlig bekantskap!
Inbjudna gästtalare har denna veckan levererat ett antal goda ledare, som har bitit till i sin sanning:

- Några tankar inför valrörelsen, med Patrik Strömer, om att den svenska demokratin inte är bättre än de politiker som står och smutskastar varandra eller ljuger med siffror.

- Hudfärgen vann inte finalen, med Eli Göndör, som avslöjar hyllandet av det mångkulturella som nonsens då det franska fotbollslaget vann trots alla de olika nationaliteterna, tack vare att alla i laget underordnade sig fotbollsreglerna, och agerade som ett enda starkt team.

Och idag:
- Bränderna är en kriminell metod, med Henrik Hall, som visar hur de anlagda bilbränderna är en medveten strategi av förövarna att skapa kaos, för att öka sin makt och sedan diktera villkoren.

Hur vågar de skriva sådana sanningar?!

Hur viktiga är politikerna?


Vi har ljugit tillräckligt länge om sakernas tillstånd.

Men samhällslögnerna har ibland sin orsak i ren okunskap - vi känner inte till hur andra kulturer fungerar + vi vågar inte sätta gränser och skapa ordning med enhetliga regler.

Ekonomiprofessorn Micael Dahlén menar i tidningen KUPÈ att lögnerna är mycket praktiska, just för att undvika konflikter.
- Lögnen har blivit som en slags social hygien. Vi filar bort möjligheten att säga nej och att helt enkelt säga det vi tycker.

Det är lättare att vara feg för sanningen. Smidigare. Man slipper ta ställning.
Och hoppar över att ta ansvar. Orkar inte bry sig...

Bryr mig inte.


Jag har den stora glädjen att få leva ett kristet liv, i gemenskap med andra och framför allt med Kristus själv.

Det är besvärligt...

Därför att inför Gud själv kan jag inte ljuga. Guds ljus genomlyser allt på direkten. Och om jag försöker fördröja eller mörka något, gnager samvetet tills jag tagit tag i problemet.

Det vackra med kärleken från Kristus är att den har drivit ut all mänskofruktan.

DETTA ÄR KÄRLEKEN; INTE ATT VI HAR ÄLSKAT GUD, UTAN ATT HAN HAR ÄLSKAT OSS OCH SÄNT SIN SON SOM FÖRSONINGSOFFER FÖR VÅRA SYNDER.

RÄDSLA FINNS INTE I KÄRLEKEN, UTAN DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN FÖRDRIVER RÄDSLAN... 1 Johannes brev kap 4 vers 10 och 18.
Läs allt i sin helhet!


Ren kärlek.

Jag har inget att förlora. Jag står i den sanning Gud har ställt mig.
Och om då andra kallar mig för olika tillmälen så säger det mer om dem, än om mig.

Så, nu vill jag återgå till två av ledarskribenterna.

Först religionsvetaren Eli Göndör, som kritiserar mångkulturen.

Varför gör han det? Jo, för att det inte fungerar...

Det är genialt att ta ett fotbollslag som exempel för hela samhället.
Frankrike vann fotbolls-VM i år - men inte på grund av att det var så många nationaliteter och hudfärger, utan förmågan att underordna sig gällande lagar.

Avslöjar det mångkulturella.


- Detta fotbollslag kan ses som den mest extrema form av assimilation, menar Eli Göndör.

I ett samhälles vardag är det inte nödvändigt - eller ens önskvärt - men om integrationen ska fungera så att Sverige i framtiden fungerar, trots olika uppfattningar om hur livet skall levas inom Sveriges gränser, så krävs det vissa mått av anpassning av dem som blir nya medborgare i landet.

Alla i det franska laget spelade under samma flagg. Ingen hade någon egen liten hemlandsvimpel invävt. Det var trikoloren som gällde, för alla.

Och när det mångkulturella går till överdrift och lössläppthet, då blir det som denne fristående krönikör skriver i Corren:

- De som anser att allt bör handla om allas narcissistiska ambitioner att i första hand manifestera sig själva, kommer inse att resultatet inte blir mycket mer än just det. Och konflikter....

Slut citat.

Fri att vara sann! Och se det som det är.

Eller.

För feg för sanningen. Där är vi...


Bränderna är en kriminell metod.

Nästa artikel bränner till ordentligt.

För det handlar just om de anlagda bränderna av kriminella gäng i förorterna, nu senast i Frölunda.

När man har tagit bort ord som "ondska", "djävul" och "Gud" då har förmågan försvunnit att beskriva det man ser.
Om det onda inte "finns" i princip, ja, vad är det då man ser? Små olyckliga pojkar i svarta kläder som inte har något annat för sig, för att fritidsgården är stängd... ??
För det är ju så många politiker har agerat, som att det bara handlar om att få en meningsfull fritid eller ett arbete.

Men detta tillvägagångssätt som alla nu såg så tydligt "fick riksdagsmän, opinionsbildare, journalister och till och med statsministern att låna tankarna åt konspirationsteorier" skriver Henrik Hall i Corren.

Varför förstår de inte vad som händer??

Är det medveten ignorans? Rädsla för att orsaka konflikter om de sätter gränser? Eller ren okunskap?

Den sover nog bara.


- Sedan 1998 har antalet utryckningar för anlagda bilbränder ökat med 370%, skriver Henrik Hall.
Kriminella administrerar droghandel värd miljarder, de hanterar vapen och tvättar pengar. Men att tända på bilar är för svårt att förstå?

Ja, det är det, om man saknar ord att beskriva det med.
För inte kan väl mänskor vara så onda?

Jag fortsätter citera:

- Det handlar inte bara om ungdomar som snattar för att jävlas eller för att visa sig tuffa.
Det handlar om systematiska stölder och systematiska butiksrån, så att personal ska tvingas stänga.
Det handlar om att kräva pengar för beskydd.

Jag tänker på Ronneby som varit i klorna på kriminella gäng under lång tid, där lag och rätt sviktade ordentligt.

Vad blir konsekvenserna av denna uppenbara kriminalitet, som är så osynlig för svenska ögon?
Det är inte bara så att personer i "särskilt utsatta områden bryter mot reglerna". Nej.

Henrik Hall fortsätter:
- De handlar om att de försöker krossa samhällets regler och ersätta dem med sina egna.
Det är inte anarki de är ute efter, nej, utan; kontroll.
Det är därför de bränner bilar och sedan kastar sten på brandkår och polis. De vill ha kontroll. Det är därför de attackerar ambulanser, bussar, socialkontor och skolor.

De vill ha makt.

Ser du inte ondskans ansikte?

- Det är inte några busungar som har svårt att kontrollera sig, skriver han, utan detta är medvetna aktörer som tjänar på det här.

Hur vågar denne gästkrönikör skriva så rakt på sak??
Han kringgår ingenting. Han förmildrar ingenting utan beskriver situationen rätt på!

Han ser ondskan. Han har orden. Han fegar inte för sanningen.

Jag låter Henrik Hall fortsätta lite till.
- Vad händer då när brandkår och ambulans inte kommer lika snabbt till plats A som till plats B?
Människorna på den första platsen blir frustrerade.
Vad händer när skolan och socialtjänsten inte kan utföra sitt jobb ordentligt? De som behöver deras tjänster hamnar ju på fel sida!

- Och vem plockar upp dessa arga personer som inte får tillräckligt stöd?
Jo, de kriminella gängen.
De tjänar på kaos, de tjänar på att bilar brinner.

Fri passage för bus?


Detta är ondskans taktik; att orsaka kaos och splittring, för att sedan ta över makten.

Vad ska vi göra då?

Jo, precis som i fotbollen! Utvisa dem som bär sig illa åt på planen! Rött kort. Avstängning.
Du platsar inte i laget om du inte följer reglerna. Kaos och fotboll går inte ihop.
Kaos och samhällsbygge går inte heller ihop.

Utvisning.

Eller!

Låt alla dessa kriminella få träffa en annan kriminell, nämligen Sebastian Stakset, som blivit fri och frälst och nu lever ett helt annat liv!

Dessa ondskefulla människor skulle få 1 chans - och det är att få uppleva en kraftfull frälsning, där Jesus på korset bränner bort deras egna synder och tar dem ned i dödsriket, för att de skall bli befriade.

Fria till sanning. Fria till att göra gott. Befriade till att bygga upp istället för att förstöra.

Det här var ju en naiv avslutning på ett annars intressant inlägg...
Jodå... Korsets kraft är det enda som kan bryta de djävulska handlingarna och vända en människa helt om.
Fråga Sebastian Stakset. Googla på honom.

Sanningen som gör en människa fri.

Korsets sanning. Och befrielse!


Vad ska vi göra med alla er politiker och journalister som inte heller har religionens språk som tillgång?
Vad mer behöver hända innan ni tar de rätta orden i er mun?

Ni politiker skall skydda oss medborgare. Gör det då! Innan er feghet orsakar att "nordmannen" själv startar sina medborgargarden. Vi lever mycket farligt, just nu.

En läkare som skall operera bort cancer syr väl inte ihop patienten och blundar för sanningen?
- Jag hittade inget...

Eller en tandläkare som inte vill dra ut den värkande tanden?
- Jag såg inget...

 Ni blinda ledare! Tunga skatter och pålagor lägger ni på oss, men operera bort samhällets cancersvulst det vågar ni inte!!
För fega för sanningen.

Ej genomfart. För sanningen.


Jag avslutar med att sjunga en psalm i falsett, i fel tonart, nr 287:

GUDS VÄRLD ÄR EN SKIMRANDE GÅVA, TILL OSS SOM DESS YTA BEBOR.
MEN ACK HUR DEN GÅVAN VI SLÖSAT, I TROTS OCH I BRISTEN PÅ TRO.

FÖR PENGAR KAN SKAPELSEN FÅNGAS
FÖRRÅDAS OCH PINAS TILL DÖDS.
HUR MYCKET AT DEN HAR EJ REDAN AV OTRON OCH HATET FÖRÖTTS!


DIN SKAPELSE SUCKAR OCH VÅNDAS, O HERRE BEFRIA DEN DU.
FRÅN SYNDEN OCH DJÄVULENS VÄLDE, BEFRIA, BEFRIA DEN DU!

GÖR HAVEN OCH FLODERNA RENA
HÅLL VÄRLDSALLTET FRITT IFRÅN KRIG.
LÅT BERGEN OCH ÖKNARNA LYSA SOM SMYCKEN PÅ VÄGEN TILL DIG.

EN GÅNG SKALL DIN SKAPELSE RÄDDAS, FRÅN VÅLDET OCH HÅNET, O GUD...
SvPs 287.


Bistra hälsningar från e-Corren Helene Sture Fegfelt,

- partipolitiskt obunden,
- men med en agenda som är uppenbart kristen, till frälsning för alla,
- och som inte tror att lögnen gynnar den sociala hygienen.

Möt sanningen.


torsdag 16 augusti 2018

FARISEÉN, SVENSKEN OCH MUSLIMEN

Är jag farisé, svensk eller muslim?



Du förstår, jag är så himla bra! Jag är så präktig och ordentlig och sop-sorterar och betalar skatt att hälften kunde vara nog!
Inte super jag eller röker heller. Jag har faktiskt inga hemliga laster. Och så har jag sålt bilen och cyklar hit och dit istället.

Jag ber dessutom aftonbön varje kväll och ser till att det är rent i trapphuset och under diskbänken.

Bättre människa finns helt enkelt inte! Jag är suuuper-kristen!!

Suck.

Välkommen till fariséernas årsmöte. Vi skall klia varandra på ryggen, tänkte jag.

Allt ljus på mig, tack.


Men jag får inte Jesus med mig. Han ville inte komma.
På grund av "andra åsikter"...

Hör här hur Lukas återger liknelsen om den lagfromme fariséen och tullindrivaren - svikaren som jobbade för ockupationsmakten och snodde åt sig pengar av det inhemska folket:

TILL NÅGRA SOM LITADE PÅ ATT DE SJÄLVA VAR RÄTTFÄRDIGA OCH SOM SÅG NED PÅ ALLA ANDRA, RIKTADE JESUS DENNA LIKNELSE:

TVÅ MÄN GICK UPP TILL TEMPLET  FÖR ATT BE, DEN ENE VAR FARISÉ, DEN ANDRE TULLINDRIVARE.

FARISÉN STÄLLDE SIG OCH BAD FÖR SIG SJÄLV:
- JAG TACKAR DIG GUD, FÖR ATT JAG INTE ÄR SOM ANDRA MÄNNISKOR, TJUVAR, BEDRAGARE OCH HORKARLAR, ELLER SOM TULLINDRIVAREN DÄR.
JAG FASTAR TVÅ GÅNGER I VECKAN, JAG LÄMNAR TIONDE AV ALLT JAG KÖPER.

Tionde av mynta, dill och grönkål.


MEN TULLINDRIVAREN STOD AVSIDES OCH VÅGADE INTE ENS LYFTA BLICKEN MOT HIMLEN, UTAN SLOG MED HÄNDERNA MOT BRÖSTET, OCH SADE:

- GUD, VAR NÅDIG MOT MIG SYNDARE.

JAG SÄGER ER, DET VAR HAN SOM GICK HEM RÄTTFÄRDIG, SNARARE ÄN DEN ANDRE.

TY DEN SOM UPPHÖJER SIG SKALL BLI FÖRÖDMJUKAD, MEN DEN SOM ÖDMJUKAR SIG SKALL BLI UPPHÖJD.
Lukas 18:9-14.

Vem känner du mest igen dig i? Vem är jag?
Den lagfromme eller den som är förkrossad?

Förkrossad. Översköljd.


Nu ska jag blanda in lite liberalism och demokrati i det här inlägget.

Till kaffet satt jag och läste tidningen DAGEN från den 10 augusti 2018. Den gode ledarskribenten Joel Halldorf har en artikel om hur frikyrkorna kan lära Sverige mångfald.

- I statskyrkans och folkhemmets land är man inte van vid avvikare, skriver han.

Jag citerar:

"Liberalism och demokrati används ofta som synonymer, men är egentligen olika saker.
Liberalism är en ideologi  som sätter individens frihet i centrum, medan demokrati är ett system där den politiska makten utgår ifrån folket.

Även om det är svårt att  tänka sig fungerande demokratier utan liberala rättigheter så finns en grundläggande spänning mellan de två.

Om alla får tycka, tänka och leva precis som de vill, finns det inte risk att samhället faller sönder då?

Och omvänt; om vi tillsammans skall komma överens om hur landet skall styras, kräver inte det en viss homogenitet - att vi tycker och tänker ungefär lika?"

Slut citat, Joel Halldorf.

Inte stängt för mig, i alla fall.


Tänk dig att dessa två typer går in i kyrkan för att be.

Liberalen pratar högt och går längst fram, tänder ett ljus och säger:
- Jag ber hur jag vill, till vem jag vill. Jag plockar ihop min religion ur allas religioner. Mångfald är bäst. Och vem du nu än är, du kan väl höra min bön.... om du finns... Amen. Typ.

Längst ned står demokraten.
Hen vill också be, men vill helst att alla ska be samma, och vara överens.
- Fader vår, eller moder, eller jag menar nuförtiden Vår Fader...

Så krångligt det är att be 2018, mumlade demokraten, medan liberalen swischade förbi så ljusen fladdrade. Mycket nöjd med sig själv.

Vem står längst ned?


Joel Halldorf fortsätter beskriva minoritetens plats i en majoritetskultur:

"Minoriteter skapar därför en särskild stress i just demokratier.
För vad händer om avvikarna blir så många, eller organiserar sig så bra, att de börjar påverka politiken?

Sverige har varit statskyrkans och folkhemmets land, och vi har sällan ansett oss behöva diskutera relationen mellan majoritet och minoriteter.
Men när sådana diskussioner dyker upp i offentligheten då svallar känslorna rejält, vilket de senaste årens religionsdebatter är ett exempel på."



Svenska kyrkan har i ett godhjärtat försök att tillgodose minoriteterna ändrat alla majoritets-pronomen i gudstjänst-handboken.
Det står "Gud" istället för "herre" - trots att Jesus är vår Herre.
Och en del bjuder in andra religioner till gudstjänsten för att vara överskridande.

Hjälp. Undrar hur det skulle låta om Sturella fick fantisera?

Svensken sitter längst fram i kyrkbänken och tackar för att han är så fri och säker, och inte som den förtryckte muslimen som står längst bak i kyrkporten.

Eller.

Muslimen där bak tackar sin Gud att han inte är så förtappad och hednisk som de lössläppta svenskarna. Han fastar varje år, men vad gör de kristna? Ingenting! Det tar inte ens sin religion på allvar!
- Och våra kvinnor klär sig ordentligt för att visa att de är ärbara, och inte lovligt byte som de översexualiserade svenskorna, tänker han, men är ändå glad att han kommit till ett fritt land.

Oj oj oj. Hur ska det här gå?

Jag vill stå längst fram!


Jag får ta hjälp av Joel Halldorf igen.

Han citerar religionssociologen Eli Göndörs bok "Religions-kollisionen":

"En del av integrations-problematiken i Sverige idag beror på att två majoritetskulturer krockar här: den svenska, och den arabiska sunni-islam.
Den första har svårt att förstå minoriteter, menar Eli Göndör, och den andre har svårt att anpassa sig till situationen som minoritet."

Alltså.
Svensken är van vid att vara i majoritet med sin lättvariant av svenskkyrklighet (60 % tillhör fortfarande Svenska kyrkan, tack!).
Det är sunni-muslimen också, men nu har han hamnat i ett land där han är minoritet, och det är förvirrande.

Och svensken är förvirrad över att de finns så många minoriteter, men har lärt sig att det är bra med mångfald, trots att han egentligen inte tycker om det, eller orkar med det.

Förvirrad.


Joel Halldorf skriver:

"Visst har det funnits avvikande minoriteter även här - samer, homosexuella, romer, psykiskt sjuka, frikyrkliga och så vidare, och de har ofta suttit trångt i vårt samhälle. Men de har inte stört majoriteten eller orsakat besvär.

Frikyrkliga kristna har till exempel i mer än hundra år varit kritiska till drogliberalism och sexualiseringen av det offentliga rummet, och en del har även motsatt sig vapenexport och abort.
De har fått finna sig i att kallas fanatiker, extremister, galningar och fundamentalister.

Ändå har frikyrkorna levt i harmoni med detta samhälle; församlingarna har haft en öppen barnverksamhet och ett socialt arbete, och medlemmarna har funnits i samhällets alla sektorer, ofta med stor framgång.

Däremot finns det gott om exempel på att våldsamma mobbar har stört frikyrkliga möten, både på 1800-talet och 1900-talet då Livets Ord drabbades av två bombattentat".

Livet går inte rakt fram.


Så. Hur ska det gå med alla böner i tempel, kyrkor och moskéer?
Ska alla stå och tacka sin gud för egen del, att hen är så mycket bättre än alla andra?
Eller finns det någon självrannsakan som kan öppna upp för verkliga möten?

Problemet är inte att man vill göra rätt för sig och följa det som är ens övertygelse.
Problemet är när man gör sig själv till måttstock och ser ned på alla andra.
Det är det som Jesus vänder sig emot.

Det kunde i det bibliska exemplet lika gärna ha varit tullindrivaren som hade stått där framme och varit kaxig:
- Tack Gud för att jag är så smart att jag kan lura vem som helst på pengar... de får skylla sig själva om de inte kollar upp det hela bättre... he he.

Så kunde kanske också den liberale tänka, som utan skrupler skattefifflar ibland för att det är "hans rätt att behålla det som är hans..."


Och den lagfromme fariséen som stått därbak och varit förkrossad:
- Gud, förlåt, det spelar ingen roll hur jag än fastar och försöker vara bra inför Dig, Herre... Jag har ingenting att komma med inför din Helighet... Förlåt mig, syndare. Jag har bara två tomma händer...

Eller muslimen som kanske kommer till insikt att det inte går att nå gud med sina egna gärningar...

Herre, fyll mig med din kärlek.


Tack Jesus för att DU talar till oss alla!

Vi blir tillrättavisade genom dina ord, men också tröstade och uppmuntrade.

Det är verkligen så att den som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Av Dig, Herre.
Amen.

Nä, vi lägger ned det där ryggkliandet. Det gynnar ingen. Årsmötet är inställt...

Minoritetshälsningar från Helene Sture Majoritetsfelt,

- oliberal demokrat som gärna står i dialog med alla som kommer i min väg.
- och det var Sturella som blandade in Joel Halldorf, skyll inte på mig, för hon tycker att han är så bra!
- Prenumerera på DAGEN!

P.S. Kyrkan på bild har inget med artikeln att göra.

Majoritets-minoritet?