NÅGOT OM TACKSAMHET

Tack eller otack?

Hösten är tacksamhetens tid för mig.
Mark och träd ger sina skördar och vi höstar (!) in gåvorna - ja, så sa farfar i Småland.
Doften av jord och blöta löv väcker min livsglädje och jag känner att livet har mognat något.

Tack. Ett tacksamt tack.

Till vem då?

Som du vet, trogna läsare, så lever jag i hängiven gemenskap med Skaparen själv, i bön och lovsång.
Ingenstans i livet ser jag någon slump som orsakar det som händer.
Allt i livet är beroende av att någon säger "ja" eller "nej" just i den stunden, eller går till höger eller vänster - och där sker ett möte.

Om jag går eller sitter, så möter Du mig.

Varje ord jag säger och varje steg jag tar formar min dag, mitt liv. Och ditt.

Vi är på det sättet en del av Gud och Guds skapade verk. Gud sade - och det blev. Varde ljus! Och det blev ljust.

Gud är ett verb.

Inte ett substantiv...

Människan - vad är vi? Både ock! Eller bara ett litet pip?

Framför mig ligger bönboken uppslagen. Jag läser och ber ur "Andakter vid kyrkoårets högtider", med ord formulerade av Jeanna Oterdahl.

- Fader, jag tackar Dig! Jag tackar Dig för att jag är född som människa, till människa, skapad av Din hand.
Med all min begränsning är jag dock en människa, nästan ett gudaväsen, skapad till Din avbild.

Kluvenhet.

Men så slår jag upp dagstidningen och läser alla dagens nyheter. Då vacklar min tacksamhet och sinnet blir mörkt.
Konflikter på arbetsplatser, fler dödskjutningar, skövlingar, invasioner och krigstillstånd, ännu fler flyktingar.

Hjärtat gråter.

Människan visar sitt fulaste tryne, där rädsla och girighet styr. Då är vi långt bort från att vara Guds avbild. Det är skriande tydligt hur fallna vi är - fallna ut ur paradiset med kunskapens frukt i vrångstrupen.

Syndens lön är döden.

Jodå. I alla tider! Inget är förändrat, mer än att tekniken blir allt mer avancerad och människan allt mer främmande för sig själv.

Och Gud.

Fallen skapelse.

Men jag vägrar låta mig nedslås. Jag fortsätter att be:

- Jag tackar Dig för den värld som Du satt mig att leva i; för rymdens väldighet, för jordens skönhet, för havets majestät och bergens ro.

Jag tackar Dig för allt som gror och växer, knoppas och blomstrar, går i frö och vissnar.
Tack för allt levande vatten, för allt det spel av färg och form som fyller mitt sinne med ständigt ny glädje.

Men kritikern kritiserar.
Rymden - vad är det? Jag ser inget. Ljusföroreningar från städerna är så kraftiga att de lägger sig som ett ogenomträngligt täcke för blicken. Om man likväl lyfter blicken för att titta uppåt, så är gatlamporna så många att mörkret blir förstört.

Inga stjärnor i sikte. Ingen förundran heller. Tacksamheten vacklar.

Förundran?

 

Jordens skönhet - vad är det? Jag sitter jämt i bil eller buss och kommer inte i kontakt med någon jord. Smuts under naglarna har inte nutidsmänniskan. Fast det blir snygga foton på Instagram, den där "jordens skönhet"...

Havets majestät - vad är det? Grumligt vatten, fyllt av alger och plast. Bönens poesi missar sitt mål. Vi har förstört det majestätiska och jag skäms.

Bergens ro - vad är det? Berg maler vi sönder. Det är konsumtionsmaterial för de stora gruvbolagen. Det är väl inget att glo på?
Nutidsmänniskan har ställt sig långt bort från naturen. Hon vistas hellre i sin egen konstgjorda värld, där förundran inte bor.

Naturen är smutsig och ful.

Men tacksamheten vill inte böja sig för kritikerns sura främlingskap. Jag fortsätter be.

- Jag tackar Dig, Gud, för allt stort och rikt som Du låtit människor frambringa; forskningens ljus, konstens härlighet, för skönhet, glädje och vishet som jag får njuta av.

Det är den kämpande människan som lär sig vad tacksamhet är - hon som forskat i åratal för att nå fram till ett resultat, hon som leker med kreativiteten och plötsligt får alla linjer och färger på plats, eller hon som slitit för att få ett arbete och en bostad - där föds tacksamheten!

Han som var så skuldtyngd men blev fri - där kommer tacksamheten. Han som hade gjort illa och sårat så många, men blivit förlåten - där kommer tacksamheten.
Han som bara ville slåss och hata, men mötte Guds kärlek - där flödar tacksamheten över alla gränser!

Livet, kom tillbaka.

- Gud, min Fader, jag tackar Dig först och sist för den yttersta orsaken till allt jag har att tacka för; Din djupa, flödande kärlek, och tack för dess innerligaste uttryck; Jesus Kristus.
Ur hans ansikte strålar Din härlighet fram.

Låt tacksamheten för allt vad Du givit, Herre, ligga som en beständig groningsgrund för min själ.
Amen.

Tacksamhet är inte bara en känsla. Det är ett tillstånd. Ett sätt att leva och andas.

Och om jag inte har något speciellt att "tacka för" så tackar jag ändå.
Tack, Gud, att Du finns till!
Och att Du håller hela mitt liv i din hand, både det som skett, det som sker i dag och det som skall komma.

Otack är världens lön.
Men inte i Guds rike!
Där är det bara tacket som gäller. Och Jesus.

Varma hälsningar, Helene Sture Tackfelt

- som fotograferade i Vasaparken i Göteborg,
- och citerade bön nr 93 i psalmboken.

Älskar stadsparker! Och kyrkor...

MIN FADER VÅR - JAG TÄNKER

Jag är gammal - alltså har jag varit ung.

Jag tänker - alltså finns jag.
  Jag skriver - alltså tänker jag...
    Jag andas - alltså ber jag.
      Jag ber - alltså lever Gud i mig.

Ordleken, med början hos filosofen Descartes, sätter igång mina tankar. Det handlar om bönen.

Under en veckas tid har jag levt med i bönerytmen på Pilgrimscentrum i Vadstena.
I heliga Birgittas klosterkyrka har vi samlats fyra gånger om dagen - den femte bönestunden var i Mariagårdens kapell - till tidegärdsbön.

Ibland möter jag missförstånd:
- Hur kan du sitta och be hela dagarna? Tjatar du på Gud? Har du inte redan allt du behöver?

Kära läsare, "begär-bönen" är en mycket liten del av den bön jag är i.
Jag är tillsammans med Gud! Så enkelt är det. Som att vara tillsammans med sin Älskade. Och då pratar man ju inte bara om vad man behöver... utan uttrycker snarare sin tacksamhet och kärlek.

Så, jag sitter där jag sitter, med öppna ögon, och har Kristus framför mig - i mitt fokus, i min tanke, i mitt hjärta.
Ja, jag andas Kristus. Nej, Kristus andas i mig...

KRISTUS, DIN ANDE I MIG
   ÄR EN KÄLLA MED LEVANDE VATTEN.

Bönesången från Taizé ger ord åt det jag upplever. Utan känslosvall. Men med stor närvaro.

Vatten. Kondens.

Herrens bön FADER VÅR eller VÅR FADER är god att vila i.
Jag ber gärna både med egna ord och ordlöst, men de redan formulerade bönerna bär längre.
Särskilt den bönen Jesus själv lärde sina lärjungar att be.

Många kämpar med den nya översättningen och finner den orytmisk och oskön.
En del ord låser och bönen knyter sig.

Så här ber jag Fader Vår i min enskildhet:

GUD, DU SOM ÄR - - -

HJÄLP OSS HÅLLA DITT NAMN HELIGT.

HJÄLP OSS TA EMOT DITT RIKE.

MÅTTE DIN VILJA SKE PÅ JORDEN
SÅSOM DEN GÖR I HIMLEN.

VI BER OM DAGLIGT BRÖD.

FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER
SÅSOM VI VILL FÖRLÅTA DEM SOM HAR SKULD EMOT OSS.

LÅT INTE PRÖVNINGEN BLI TILL FRESTELSE,

UTAN RÄDDA OSS FRÅN DET ONDA.

Stilla närvaro.

"Bön, vision, skapande" är en vacker bönbok från Vadstena.
Jag citerar pilgrimspräst Tomas Wettermark, om att vara tyst i bönen:

- Om jag och mina tankar och behov redan är kända för Gud, varför skall jag då be?
Jo, för att det är naturligt, mänskligt, självklart. Jag kan inte låta bli.

- Den man tycker om, vill man vara nära. Därför är det också bra för mig när jag ger tid för Gud och mig själv att bara vara, med varandra.
Jag behöver inte säga så mycket, kanske ingenting. Gud är här, jag är här... Min andning påminner mig om det.

BLI STILLA, LÅT TYSTNADEN FÖRA DIG NÄRA.
NÄRVARON FINNS DÄR, EN KRAFT SOM VILL BÄRA.
Sv Ps 762.

Modern bönbok.

 

Jag behöver inte åka till Österlandet för att lära mig andas. Det har vi sedan länge i vår egen tradition.

JESUS SA:
- FRID ÅT ER ALLA. SOM FADERN HAR SÄNT MIG, SÄNDER JAG ER.
SEDAN ANDADES HAN PÅ DEM OCH SADE;
- TAG EMOT HELIG ANDE.

OM NI FÖRLÅTER NÅGON HANS SYNDER, SÅ ÄR DE FÖRLÅTNA,
OM NI BINDER NÅGON I HANS SYNDER, SÅ ÄR HAN BUNDEN.
Johannes evangelium, kap 20;21.

Här ser vi också vilket ansvar Jesus ger var och en att själv reda upp sina misstag. Det går inte att "springa till Gud" eller gå till bikt om man är ovillig att verkligen göra upp med problemet, med den det gäller.
Gud kan naturligtvis ge kraft att orka ta tag i svårigheterna, men var och en har ett stort ansvar.

Kraft att orka.

Hos Birgittasystrarna finns en speciell sorts bön på torsdagar som kallas "sakramentstillbedjan."
Jag önskar intensivt att vi igen skulle få med ordet TILLBEDJAN i våra gudstjänster!

En enda gång om året får vi fem minuter till detta underbara, och det är vi långfredagens gudstjänst.
Tillbedjan inför korset, i tystnad.

Jag är trött på alla pratiga förböner där man drar upp världens alla hemskheter:
- Vi ber för de utstötta, ensamma, sjuka, misshandlade, förföljda, torterade... Sluuuta!!
Jag är så känslig.
Att nämna all djävulskap vid namn gör att det "händer igen", inom mig.
Det drar mitt fokus ifrån Guds kraft.
- Jag ber för världens nöd...

Världens nöd.

Just vid morgonens bönestunder gör det så gott att få sitta i tillbedjan inför Kristus.

ORDLÖS, STILLA, UTAN KRAV.
Sv Ps 522.

Även om vi inte har samma sakramentssyn som katolska kyrkan, sitter jag mycket gärna tillsammans med systrarna i denna kontemplativa tillbedjan. Kristus är där, oavsett våra begreppsolikheter.

Jag finns - alltså finns jag.
   Jag ber - alltså ber jag.

Jesus är i brödet - både i degen och bokstaven...
Men om Jesus inte är i mitt hjärta, så spelar det ingen roll hur vi definierar nattvarden!
För min del har allt smält samman till Ett. Låt oss dela det med varandra, i respekt.

Tillbedjan.

En tanke far genom mitt huvud - ty jag sitter ju här och tänker - tänk om vår svenska kyrka inte vill ha med tillbedjan att göra...?
Är vi rädda för detta? Är tillbedjan bara något som finns i andra religioner?
Är det därför så många dras till buddhism, med sin "tomma tillbedjan" utan gudsbegrepp?

Buddha, med slutna ögon... mot Storheten.
Helene, med öppna ögon... inför Skaparen, med ansikte av Kristus, försonaren.

Måste det hända någonting hela tiden i gudstjänsten?
När jag kommer en stund tidigare för att söka egen stund av tillbedjan, ja då sitter folk och pratar, i väntan på att det skall börja...

Men det har redan börjat!

Gud är alltid på plats!! Men inte vi pratmänniskor. Som stör varandra.

I Karlskrona ska jag skapa utrymme för detta... Det kommer att bli mycket fint och spännande!
Håll utkik efter Helig dans med plats för tyst meditation, skrivande och mer dans.
Start onsdagen den 12 september kl 16.00 i Trefaldighetskyrkan.

Min nysydda matta till Helig Dans.

Mitt sätt att tänka och bedja Fader Vår är mer avskalad - Gud, Du som Är.

Det är så trist att vi har fastnat i genusdiskussionerna att vi knappt kan använda ordet Fader.
Tänk Moder. Eller säg det tyst inom dig. Vi vet ju vad vi menar.
Eller om det var din Moster som var snäll emot dig, säg "moster" - bara du vet att ordet pekar bort sig själv, mot den Gud som skapat allt och vill oss väl.

Gud - är den som ÄR.

Gud - Du är. Alltså finns du.
Gud finns - alltså är Du.

Och jag lever i Dig.

Precis som fisken som simmar i vattnet... och inte kan omfatta dess storhet med sin lilla fiskhjärna.

Vänskaps-ikonen.

Heliga Birgitta får avsluta detta böneinlägg.

- Vår Herre Jesus Kristus, Du gav staden Vadstena åt din Moder, för att rösten av dem som lovprisar på denna plats, skall stiga upp till dina öron.

- Tillsammans med dem, som gått före oss, ber vi nu om Ditt förbarmande med dem som lider i vår stad och vårt land, och om förlåtelse för levande och döda.

- Vi ber om vishet, enhet och frid i styrelser och nämnder, och om välsignelse över Vadstenas och vårt lands invånare, och allt gott verk.

Amen.

Detta är den bön som Birigttasystrarna ber i Vadstena varje lördag.

Just nu får den innesluta valspurten inför det stundande riksdagsvalet den 9 september.
Vishet, enhet och frid, var orden.

Jag röstar - alltså finns jag.
Jag tar ansvar - alltså röstar jag.
Jag slutar skriva - alltså upptar jag inte mer av din tid...

Tid för avslut.

Varma bönehälsningar från Helene Sture Faderfelt,

- bedjande smyg-östgöte, tänkande blekinge-bo och fotograferande göteborgare.

BÖN INFÖR RAMADAN

Hela världen ber.

I min hand håller jag ett häfte som heter 30 DAGAR - I BÖN FÖR DEN MUSLIMSKA VÄRLDEN.

Denna böneguide uppmuntrar kristna runt om i världen att be för muslimer, i kärlek.

Syftet är flera:
- att vi bättre skall förstå den muslimska tron och kulturen,
- och att hjälpa muslimer finna en levande gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus.

Ingen av oss kan försona våra synder själva. Vi ber om att Helige Ande skall komma in i våra hjärtan, till befrielse och glädje - två ord som sällan nämns i Koranen.

Häftet innehåller en bön för varje dag under ramadan, med början imorgon, den 15 maj.
Orden är formulerade av människor från olika kontinenter, med god kännedom om kultur och islams påverkan just på den platsen.

Böneguiden går att beställa på www.pray30days.org eller facebook.com/pray30days.

25 års-jubileum.

Jesus uppmanar oss att be för varandra - inte bara för våra vänner och "klia varandra på ryggen" - utan ännu mer för dem som står oss emot, eller som själva är fast i system och ideologier som bygger på rädsla, skam, hat och självfrälsning.

NI HAR HÖRT ATT DET BLEV SAGT:

- DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA OCH HATA DIN FIENDE.
MEN JAG SÄGER ER:
- ÄLSKA ERA FIENDER OCH BE FÖR DEM SOM FÖRFÖLJER ER, DÅ BLIR NI ER HIMMELSKE FADERS SÖNER, TY HAN LÅTER SIN SOL GÅ UPP ÖVER BÅDE ONDA OCH GODA... Matteus kap 5:43

Det här blir en personlig prövning för mig... för detta är inte bara fromma teorier utan snudd på blodigt allvar...
Må Guds goda Ande i mig bedja med outsägliga suckar när jag själv bara vill skrika och strida... i självförsvar mot kvinnoförtryck och kontrollsystem.

Arbeta med trons symboler.

 

 

Vi behöver mer kunskap om varandras tro och traditioner.
Ett sätt är att lära sig mer om symboler - i detta fall stjärnan och halvmånen, som har använts både av romare och kristna.
Det osmanska riket tog över dessa emblem och har sedan slutet av 1800-talet blivit associerad med islam.

Symbolerna är viktiga. De ger sammanhang och förstärker vår samhörighet, men vi ska kanske inte se det som att någon har monopol på en specifik symbol, historien talar emot det.

På dessa platser utgjuter vi bönen särskilt:

Världsvid bön.

Islam betyder "underkastelse".
Kristendom har "frälsningen" som mål.

Det är två olika saker. Det handlar inte om att tävla eller vinna flest anhängare... Som kristen vill jag att varje människa ska få en egen relation med levande Gud, inte genom olika gärningar utan i ett mottagande av Guds nåd, med två tomma händer - som ber om förlåtelse och om att bli uppfylld av helig Ande.

Det är stort när det sker!!

Och då kommer befrielsen och glädjen.

De kristna organisationer som står bakom dessa varma böner är:

- Open Doors, EFS, Ljus i öster, IBRA, Svenska Alliansmissionen, Ungdom med Uppgift, Evangelikala frikyrkan och Pingst i Jönköping.

Men inte Svenska kyrkan, vilket jag är mycket ledsen över. Varför är vi inte det?

Många goda initiativ.

Det är en stor uppoffring att vara utan mat och dryck under dagens ljusa timmar.
Muhammed skapade denna religion i Mellanöstern där dag och natt är lika långa. Att vara muslim i Norden är något helt annat.
Våra ljusa sommarnätter gör att muslimer här får följa Meckas tidtabell för att inte svälta - snart är midnattssolen här.

Vi kommer att ha många hungriga busschaufförer på våra vägar nu. Böner, böner!

Jag kommer också att citera Koranen under dessa fyra månader, så att du också får en liten förståelse vad muslimen läser under sin fastemånad.

Jag citerar ur häftet:

"Vi ber för att kristna människor skall få uppenbarelser om nyckelsymboler för att bättre kunna kommunicera med våra muslimska vänner.

Vi ber om kunskap om värderingar för att kunna använda dem då vi berättar om evangeliet.

Vi ber om förlåtelse där vi varit för snabba att döma andras tro, våra grannars vanor och inte sett möjligheterna att dela den friköpande nåden med dem.

Vi ber om ytterligare insikter under dessa 30 dagar då vi är i bön för hela den muslimska världen.

I Jesu namn, amen.

Med fred, i fred, mot fred.

Helene F Sturefelt,

- förebedjare,
- och som just denna dag, den 14 maj, med glädje firar Israels 70-års dag som självständig nation. Shalom!

ARABISKA och SVENSKA

Turkiet, Antakya.

För några år sedan var vi i Turkiet på en rundresa i religionshistorien.
Det var mycket givande.
Språk möttes och kulturer blandades.

Men varför är det så svårt att få integrationen att fungera i Sverige med de arabiska och muslimska kulturgrupperna?

Jag vill försöka förstå, och tar omvägen via resan till Turkiet.

På biblisk tid kallades detta land Mindre Asien. Här etablerades de första kristna församlingarna - Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia  - alla kända från Johannes Uppenbarelse.

Efesos.

Under kristendomens 300 första år, var detta en förföljd religion, dock livskraftig inuti.
Men någonting hände.

Kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion över det stora romar-riket.
Makten tog sig in i de kristna församlingarna.
Påvedömet utvecklades. Interna strider började. Fokus flyttades från Jesus Kristus till teologiska dispyter och makthunger. Det skulle bli kyrkans fall.

När Muhammed kom in på den historiska arenan på 600-talet e Kr, var kristendomen i Mindre Asien så försvagad att islam lätt kunde ta över.
Kyrkan hade glömt sin herre och Mästare, och kärleken hade kallnat, tyvärr precis så som det står i Joh Upp 2:4:

MEN DET HAR JAG EMOT DIG, ATT DU HAR ÖVERGETT DIN FÖRSTA KÄRLEK.

Johannes grav. Inte glömt kärleken...

Tidigt en morgon på hotellet väcktes vi av en arla-pigg tupp som gol, i takt med minaretens första böneutrop. Översatt från arabiskan lyder kallelsen så:

- Gud är större (Allahu akbar). Jag vittnar att ingen gud finnes utom Gud. Jag vittnar att Muhammed är Guds sändebud. Kom till bönen!

Jag förstod ingenting av orden, men den orientaliska melodin gjorde allt mycket vackert. Jag förstår fortfarande inte arabiska, men kan ändå uppleva skönheten i orden och längtan efter bönen.

Det är dessa ord vi har att förhålla oss till idag, då det i Sverige finns tre platser där minareter är tillåtna, med en fjärde på gång i Araby, utanför Växjö.

Detta går inte att jämföra med våra kyrkklockor som bara är en klang.
En annan jämställd situation vore det om vi från kyrktornen utropade:

- Gud är större (det är ett bibelcitat, 1400 år äldre än Koranen). Jag vittnar att ingen gud finnes utom Fadern, Sonen och den Helige Ande, dessa tre är ETT. Kom till bönen!

Då förstår vi vidden av de arabiska böneorden och dess innebörd.

En av de äldsta moskéerna i Turkiet.

Jag för ofta dialog med muslimer på olika sätt. Det är mycket intressant och givande, på två håll.

Men en sak är slående. Så fort jag berättar att jag läst Koranen får jag mothugg, inte uppskattning eller beröm för mitt intresse och vilja till förståelse.
Argumentet är det samma hela tiden. En dialog kan låta så här:

- Koranen kan bara läsas på arabiska!
- Kan du själv arabiska? frågar jag.
- Nej, men vi reciterar texterna i moskén och visar dem stor vördnad.
- Men om du inte förstår texten, hur vet du då vad de betyder?
- Det översätter imamen.
- Då är du alltså helt i händerna på var imamen väljer att säga?

Detta är ungefär samma situation som när kyrkan bara använde latin under medeltiden.

Imamens talartrappa.

Hokus pokus filiokus... är ju latin för en del i nattvardsbönen då brödet konsekrerades till Kristi lekamen... som i ett trolleri...

Luthers välgärning på 1500-talet kan inte nog överskattas, då hela Bibeln översattes från hebreiska och grekiska till det tyska folkspråket, från grundtexterna.
Nu kunde folket själva läsa... och börja förstå vad Bibeln verkligen hade att säga. Det betydde att prästernas makt försvagades.

Detta var början på en djupgående demokrati-process i Europa - att folket erövrar sitt eget språk och får undervisning i bibelkunskap, för att själva förstå - och vi kan inte nog uppskatta vilken enorm betydelse Luther har i detta fallet!

Från 1200-talet. Mäktigt!

Detta är tyvärr inte fallet med Koranen, vars originalupplaga finns i himmelen.

Varje gång jag frågar får jag till svar att Koranen är omöjlig att översätta.
Javisst, vi vet alla som har suttit med texter på främmande språk att direktöversättningar är omöjliga att göra.
Men det går alldeles utmärkt att hitta formuleringar som stämmer på det nya språket och som visar respekt mot originalspråkets mening.

De två Koranöversättninga som jag har tillgång till - Zetterstén's och Mohammad Knut Bernsten's - visar den största respekt för grundtexten, där de använt sig av de bästa muslimska kommentatorerna, för att ge utvidgad förståelse i notapparaten.

Jag förstår inte då varför vi ständigt möter på sådant motstånd när vi säger att vi har läst Koranen på svenska.
Är inte 114 suror (kapitel) tillräckligt för att berätta vad islam står för?
Räcker det inte till för att göra Allah's vilja begriplig?

Ibland får jag känslan att mina muslimska vänner inte vill att jag ska läsa... inte vill att jag skall förstå... Varför?
Det blir ännu värre, som sagt, när jag förstår att de själva inte förstår... och inte får ställa frågor som kan upplevas som ett ifrågasättande av deras heliga Skrift.

Vill inte islams Gud kommunikation?
Är det verkligen en total underkastelse (islam = underkastelse) utan att förstå?

Den tillhör Unesco's världsarv.

Jag gör tvärtom. Inbjuder mina vänner att läsa Nya Testamentet på arabiska - för att förstå kristendomen från sin egen källa.
Koranen beskriver inte alls vad kristen tro handlar om. Den är förvrängd på ett sätt som liknar hädelse, med den ena missuppfattningen efter den andra.

Muhammed mötte ju många handelsresanden och kringboende folk som var både judar och kristna, med heretiska uppfattningar - alltså urspårade tolkningar av kristen tro, såsom jag skrev i början.

Ja, kristen tro är så enkel att ett barn kan förstå det! Bibelns budskap är så klart att vilket språk som helst kan bära fram dess betydelse.

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN... Joh 3:16.

Gud älskar alla människor, villkorslöst.

Religionsdialogen i Sverige utgår ifrån att islam och kristendom har samma grund och att det bara är lite upp i toppen som skiljer sig åt.
Min erfarenhet är att det är precis tvärtom.

Dessa båda religioner har grundläggande skillnader just i grunden, men har vissa likheter på utsidan, i "toppen" - såsom att vi tänker oss Gud som Skapare och att vi ber.

Men allt annat är olika - synen på synd, försoning, korset och uppståndelsen.
Synen på frihet, alla människors lika värde, kvinnans plats och kollektivet contra individens rätt. Synen på samhällets uppbyggnad - och inte minst sharia-lagarnas införande, som direkt skapar ett parallell-samhälle utanför vår gemenskap.
Olikheterna i grunden är mycket stora.

Vill du veta mer; läs vidare på www.AnsweringMuslims.com

Kvinnornas läktare.

 

Jag ber om att "en Luther" skall göra Koranen tillgänglig på många folkspråk!
Men är det önskvärt?

När jag ser islams utbredning, ser jag att det är mestadels i länder där analfabetismen är rådande.
Är det en tillfällighet?
Ingen kan läsa, och ingen skulle ändå kunna förstå den arabiska texten om de kunde läsa...

Men vi i Sverige har andra krav! Det är många som vill försöka förstå! Och då ska den viljan inte föraktas och översättningar skall inte motarbetas, som om det vore något illvilligt.

Fast å andra sidan, efter att ha läst igenom Koranen förstår jag varför så många inte vill att vi ska läsa den. Där finns ett antal uttalanden om hets mot både judar och kristna. Det är inte roligt att läsa.

Det är mycket allvarligt. Hur ska vi integrera oss med det?!

Böneutroparens plats.

Tillbaka till resan till Turkiet.

Jag hörde skönheten i bönesången, men upplevde också den totala dominansen som den förmedlade med det som orden påstod. Finns det någon religionsfrihet i Turkiet?

Jan Hjärpe skriver i sin bok "Islam, lära och livsmönster" från 1983, på sid 68:

"När de ottomanska turkarna erövrade Mindre Asien, och så småningom också den sista resten av det öst-romerska riket, så skedde en betydande scenförändring. Konstantinopel och Istanbul föll år 1453.

Islam spred sig till Persien och indiska oceanens övärld på 1300-talet, där Indonesien numera är den folkrikaste islamiska staten i världen.

Det ottomanska sultanatet upphör 1924 som en följd av den turkiska revolutionen, och sedan dess har också kalifatet förblivit borta."

Låt kalifatet stanna där den uppstod, i Saudiarabien. Kulturkrockarna med kalla Norden är så stora att det är näst intill omöjligt att förstå varann.

Endast kärleken kan hålla ihop oss.

Kan den det? Det vill jag tro. Det hoppas jag.

Mot Mekka.

 

Till sist en vacker sak:

När muslimen upptäcker att Bibeln innehåller hela böcker med alla profeter - och inte bara fragment som i Koranen - då blir det tyst... De anar att de har själva källan framför sig, men blir fundersamma... och nyfikna... Så är de inte lärda.
Här kan en vacker väg öppna sig.

Böner, böner, böner ... till en ende, sanne, levande treenige guden - som är EN ENDA.

Trampade jag någon på tårna nu? I så fall ber jag om ursäkt.
Jag bara använde min demokratiska yttrandefrihet att skriva några rader om hur jag tänker.

Shalom.

Tillbaka hem.

Helene Sture Arabfelt,

- arabisk analfabet, för övrigt läskunnig, med uppmaning till var och en att köpa Koranen och läsa den. Gör det. För förståelsens skull. Gör detsamma med Nya Testamentet.

- och som fotograferade i Istanbul. Eja vor' jag där... och en av de äldsta moskéerna från 1200-talet - mäktigt!

CENTRERANDE BÖN - Marta och Maria

Jag vill se himlen.

Från scouterna in i köket, ned på bönpallen. Från barnets perspektiv till de vuxna nivåerna, och tillbaka till barnet igen... Kan vi centrera oss lite?

Det här inlägget handlar om bön och meditation. Jag vill möta skillnaden mellan ny-andlighet och kristen tro. Det är lätt att hamna i stora upplevelser och "tambur-andlighet" istället för att gå vidare in mot själva källan.

Jag ska ta hjälp av systrarna Marta och Maria få ta plats, med sina olika livshållningar.
Och naturligtvis är Jesus med! Helt och hållet - inte bara som energi.

- Kom och hjälp till! Sitt inte bara där! Jag vill inte fixa allt själv.
- Låt henne vara. Hon behöver sitta och lyssna lite och har valt det som är bäst...

Vill du följa med in i den centrerande bönen?

Centrerande bön.

Det finns en grundläggande konflikt mellan gammeltro och nyandlighet, mellan Old Age och New Age.

Kort sagt:

- Bibelns mänskosyn säger att människan är bara människa.
- Nyandligheten talar om att människan är gudomlig.

- Bibeln visar hur människan behöver bli frälst från ondska, mörker och synd.
- Nyandligheten talar om att det kan människan göra själv, genom meditation och olika övningar, framför allt genom yoga.

Det ena är att ta emot vad Gud har gjort genom Jesus Kristus.
Det andra är att själv prestera harmoni.

- Old Age (alltså Bibeln) har som mål Fullkomligheten hos Gud.
- New Age har österländskt påbrå med utsläckande av tankar och känslor, där uppgåendet i Nirvanas tomhet är det yttersta målet.

Kanske har du inte tänkt på att så ser de yttersta konsekvenserna ut?

Tomhet eller Fullhet?

Framför mig har jag en bok som vi köpte i Betlehemskyrkan i Göteborg.

Nu ska jag låta Cynthia Bourgeault få tala från "Hjärtats uppmärksamhet - centrerande bön och inre uppvaknande".

Eftersom jag varit nära att fastna i TM - Transcendental Meditation - ringer mina varningsklockor inför vissa begrepp och uttryck. För dig kanske det öppnar upp förståelsen.

Nåväl, då går vi halva vägen var...

Bloggar om Hjärtats Uppmärksamhet.

Cythia Bourgeault är präst i Episcopalkyrkan i USA, där hon är en välkänd retreatledare och föreläsare.
Hon har studerat och undervisat vid ett antal benediktinerkloster i USA och Kanada.

Boken är översatt till svenska av Johan Öqvist 2017 med hjälp av Thomas Keating, där han skriver i förordet:

"Det arbete jag har gjort riktas i första hand mot nybörjare som söker seriös kristen praktik... i kontemplativ bön"... (sid 6).

... som har ett större djup än det österländska "mindfulness".

"Tystnad är Guds primära språk" säger 1500-talsmystikern Johannes av Korset.

Det finns yttre tystnad och det finns den inre tystnaden, som är mer utmanande.

Cynthia beskriver den yttre tystnaden som en "fri tystnad" där vi tar en paus från det vanliga livets snurr, till retreater och lugna dagar.
Det ges tid till att dra sig inåt och låta sinnet vila och vandra fritt.

Sinnets fria associationer ger nyckel till förnyelse och den yttre tystnaden ger möjlighet till detta arbete.

Yttre tystnad.

Den andra sortens tystnad - inre tystnad - är mer "avsiktlig tystnad".
Då hindrar man sinnet med avsikt från att vandra hit och dit.

I österländsk terminologi kallas det "meditation", men här väljer vi alltså ett annat ord.

- Så du menar att jag bara ska sitta här och tömma sinnet? Vart tar "jag" vägen? Är detta verkligen tryggt?

Cynthia Bourgeault skriver:

"Vare sig det är meditation från yogiska och buddhistiska traditioner, zikr från sufier, devkut från judendomens mystik eller den kontemplativa kristna bönen, så finns en universell försäkran om att den form av andlig praktik är avgörande för andligt uppvaknande." (sid 8).

Stopp, stopp... nu är jag inte med!

Precis som om hon hörde min fråga, svarar hon:

"När jag talar om 'uppvaknande' eller 'transformation' vill jag klargöra att jag inte använder New Age-terminologi.
Jag talar utifrån Nya Testamentet:

NI MÅSTE FÖDAS PÅ NYTT. Johannes 3:7

Födas på nytt.

OM INTE VETEKORNET FALLER I JORDEN OCH DÖR
FÖRBLIR DET ETT ENSAMT KORN.
MEN OM DET DÖR, GER DET RIK SKÖRD. Joh 12:24 

Eller ännu mer tillspetsat:

TY DEN SOM VILL RÄDDA SITT LIV SKALL MISTA DET,
OCH DEN SOM MISTER SITT LIV FÖR MIN SKULL
SKALL FINNA DET. Matt 16:25.

Cynthia skriver:

"Bland de globala religionerna är kristendomen säkerligen en av de som är mest angelägen om den totala transformationen av människan.

Jesus lärde ut att vi människor är offer för ett tragiskt fall av falsk identitet.

Den person som jag normalt tycker att jag är - det upptagna och ängsliga lilla 'jag', så frånvarande med sina mål, rädslor, begär och problem - är inte hela jag.

Att söka fullbordandet på denna nivå, innebär att gå miste om 'det större livet'.

Det är därför, menar Cynthia Bourgeault, enligt Jesu undervisning, som den som försöker behålla sitt 'lilla liv' kommer att mista det, medan den som är beredd att förlora detta, hittar den äkta varan.

Alltså, under ytan finns ett djupare och mer autentiskt jag, men det är dolt av ropen från det 'mindre jaget" med dess omättliga behov och krav." (sid 9).

Se mig.

- Varför kommer du inte, Maria? Du är både lat och slö, helt ointresserad av hushållet! Men maten vill du äta... jo jo...

- Snälla Marta, ta det lugnt. En sak i taget. Först vila, sedan arbete. Sedan vila igen, och mer arbete. Tjata inte!

De två systrarna representerar två helt olika livshållningar. Jesus besöker dem båda, och gör sin undervisning utifrån det här mycket vardagliga exemplet.

Jag, Helene, tycker inte om när man försöker göra för stora system av vårt inre, man kommer lätt fel, men så här ser modellen ut inom Centrerande bön:

Hm. Kanske.

Den yttre cirkeln kallas vårt "vanliga medvetande". Vår självkänsla är knuten till det vanliga sättet att tänka. Det kretsar kring egot och din uppfattning om dig själv är beroende av yttre omständigheter och andras bedömning.

Nästa cirkel kalls "vårt andliga medvetande".

Kanske du reagerar för detta begrepp? Det gör jag.

Men "det handlar om den där känslan när man tittar på en solnedgång och blir alldeles tårögd, eller när man tar emot nattvarden och tiden stannar..."

"Vårt andliga medvetande är den inre kompassen vars magnetiska nordpol alltid är fixerad vid Gud." (sid 12).

Det är ingen nostalgi inför det gudomliga. Det är en verklig upplevelse av att bli berörd inför en närvaro av ett Mysterium, mer levande och vackrare än vi kan uthärda.

Men det vanliga livet uppmuntrar inte till sådana stunder, därför behöver vi träna oss och avsätta tid för det.

Andäktigt.

Jag tar ett djupt andetag och fortsätter läsa.
Denna erfarenhet är också min, men orden får allt att krympa, liksom.

Det får inte heller bli en särskild sorts hemlig kunskap - gnosis - bara för vissa invigda.
Vår gudsgemenskap måste vara så enkel att ett barn kan ta emot den...

JESUS SA:
- LÅT BARNEN KOMMA TILL MIG... Markus 10. 

Eller hur!?
 

Låt barnen komma till mig.

I det yttre delar vi upp tillvaron. I den inre cirkeln upplever vi helheten, odelad.
Boken "Hjärtats Uppmärksamhet" förklarar vidare:

"Den stora skillnaden mellan 'vanligt' och 'andligt medvetande' är;

- att medan det förra uppfattar världen genom självreflekterande medvetande där världen är uppdelad i subjekt och objekt, så uppfattar det andliga medvetandet helheten, genom en intuitiv och medfödd känsla av tillhörighet." (sid 13).

Självreflekterande.

Nu kommer vi till nästa springande punkt som är en stor skiljelinje:

Är Gud inom oss, eller utom oss?

"Om vi har inom oss en kompass vars magnetiska nordpol pekar mot Gud, betyder det att Gud bor i oss, som centrum för vår existens?
Är det det som är den innersta cirkeln i diagrammet - det "'gudomliga medvetandet'?"

Bokens författare svarar sig själv:

"Svaret på denna fråga är försiktigtvis 'ja'.
Jag säger 'försiktigtvis' eftersom den kristna teologin gör det mycket tydligt att människan inte är Gud, och att den innersta kärnan inte är gudomlig."

Nu protesterar Helenes vänner inom nyandligheten.
Ni har ju lärt er tvärtom - att människan verkligen är gudomlig.

Och då frågar jag er:

- Varför löser ni då inte era problem? Varför måste ni ständigt tillföra nya meditationer, nya yogasittningar, nya uppstigningar i medvetandegraden?
Varför behöver ni ständigt nya healing-sessioner?

Varför blir inte er person helad och helt upprättad, om ni är gudomliga, som ni påstår?!

Här ligger en falsk beskrivning som sätter människan på piedestal, där allt hänger på den egna prestationen i meditation och tömmande tankar och känslor på innehåll.

Till slut orkar man inte. Ni är bara människor... på gott och ont.
Då finns vi här, och tar emot er. Och Gud Fader själv!!

Kom!

Det där med att "tömma sig" vill jag kommentera.

Det finns också i vår kristna tradition, men då är inte själva Tomheten målet, utan medlet!
Det är en enorm skillnad!!

Inom den kristna teologin kallas det för bönens "kenotiska karaktär", av grekiskans kenos = tomhet.

Eller som Thomas Keaton skriver:

"Centrerande bön deltar i kärlekens ursprungliga rörelse i Treenigheten, som uttrycks genom Fadern som tömmer sig själv i Sonen, och Sonen som tömmer sig själv i hela skapelsen, genom inkarnationen." (sid 6).

Precis som jag tömmer mig själv för att ge plats för min älskade, tänker jag.

Tomhetens mål är alltså Fullheten!!

Detta är den stora skillnaden mellan österländsk religiositet och kristen tro, mellan New Age och Old Age.

Som du märker är detta ett långt inlägg, men svåra saker kan man inte twittra om eller göra ett quick fix-inlägg på Facebook... Så, håll ut!

Tomhetens mål är Fullheten.

Gud har lagt evigheten i våra hjärtan så att vi kan längta efter den.
Men Gud är Gud och människa är människa.

ALLT HAR GUD GJORT SKÖNT FÖR SIN TID, 
JA, HAN HAR OCKSÅ LAGT EVIGHETEN I MÄNNISKORNAS HJÄRTAN.

DOCK SÅ, ATT DE INTE FÖRMÅR TILL FULLO, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT, FATTA DET VERK SOM GUD HAR GJORT. Predikaren 3:11

I mitten av vårt existens finns en innersta punkt av sanning som hör ihop med Gud.
"Tillgången till detta centrum har vi inte kontroll över. Vi kommer bara dit genom porten till vår totala fattigdom och intighet". (sid 14).

Eller som Jesus säger om barnen, igen:

OM NI INTE BLIR SOM BARN, KOMMER NI ALDRIG IN I GUDS RIKE.

Det lilla barnet har inte delat upp tillvaron i "objekt och subjekt". Det är fortfarande Ett med tillvaron.
Sedan splittras vi upp mer och mer, tills "synden" tagit över.

Det som händer då i den kristna själavården är att vi måste kapitulera inför vår ofullkomlighet - och inför Guds totala fullkomlighet - och be om frälsningens nåd.

Jesus kallar oss ut ur vårt Ego och städar ut det ockuperade inre rummet, som är reserverat för Honom. Det är där Helig Ande ska bo.

Välkommen!

Om ni inte blir som barn...

- Är inte maten klar någon gång? Hjälp till och duka, åtminstone!

Nu låter vi Marta och Maria avsluta detta inlägg. Du minns säkert att Jesus blev hembjuden till Marta. Hon hade en syster som genast satte sig vid hans fötter för att lyssna till hans ord.

MEN MARTA TÄNKTE PÅ ALLT HON HADE ATT ORDNA MED.

HON KOM OCH STÄLLDE SIG FRAMFÖR JESUS OCH SADE:

- HERRE, BRYR DU DIG INTE OM ATT MIN SYSTER LÅTER MIG ENSAM ORDNA MED ALLT? SÄG TILL HENNE ATT HJÄLPA TILL!

HERREN SVARADE HENNE:

- MARTA, MARTA, DU GÖR  DIG BEKYMMER OCH OROAR DIG FÖR SÅ MYCKET, FAST BARA EN SAK BEHÖVS. 
MARIA HAR VALT DET SOM ÄR BÄST, OCH DET SKALL INTE TAS IFRÅN HENNE. 
Lukas evangelium 10:38-42.

Fixa allt själv?

Om man vill, så kan man se dessa tre medvetandenivåer - som Cynthia Bourgeault talar om - i denna evangelitext, som för övrigt lästes i söndags i våra kyrkor (15:e sön e Tref).

1. Marta står för den vanliga, ytliga medvetandenivån.

Hon är upptagen, effektiv och får de nödvändiga sakerna gjorda.
Men hon är också stressad, dömande, självrättfärdig och manipulerande för att hennes egna behov skall bli tillgodosedda.

Marta har den anklagande och självömkande rösten:
- Bryr du dig inte om... Varför visar du mig inte uppskattning? Måste jag göra allt själv?

2. Maria har den djupare, andliga medvetandenivån.

Hon sitter i hänförd enighet med Jesus.
Maria låter sig inte störas av de yttre impulserna. Hon har vänt blicken till sina inre behov och låter dem mättas av av Honom, som är utstrålningen av Gud själv.

"För Maria är inte middagsförberedelserna ett problem, hon sitter redan vid det dukade bordet". (sid 15).

3. Jesus har den fullkomliga gudomliga medvetandenivån, eftersom han är Gud själv, i mänsklig gestalt.

Han agerar alltid inifrån och ut.

Inifrån och ut.

Poängen är inte att Marta skulle ha fel och Maria rätt.
Nej, båda typerna av medvetande är nödvändiga för att vi skall fungera här i världen.

Men, skriver författaren, "idén i andlig transformation är att integrera dessa nivåer så att vårt vanliga medvetande tjänar det andliga - som i sin tur tjänar det gudomliga medvetadet". (sid 15).

Då kan resultatet bli att våra handlingar inte längre fokuserar på att dra uppmärksamhet till oss själva.
Istället kan vårt andliga medvetande agera genom att ge av det gudomliga flödet som vi fått av Jesus.

Jag hoppas att alla Martor ska låta grytorna stå en stund, och nu gå och sätta sig vid hans fötter.
Gå från yttre tystnad till den djupare, inre tystnaden.

Men jag sitter inte hos Buddha, inte hos rökelsekaren eller kristallerna, utan hos Jesus - sann Gud och sann Människa.

Den gemenskapen med Jesus kan ingen ta ifrån dig. Inte mig heller.

Klart!

Mycket centrala hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i renoveringscontainrarna,
- frälst från österlandets illusioner, i glädje att älska dig och den värld jag lever i,
- med särskild värme till mina systrar.

P.S. Boken finns på centrerandebon@gmail.com
ISBN 978-91-639-3092-8

Jag är vaken. Du?