NÄR VI LJUGER OM JULEN

Julen har sina egna fötter. Och rötter.

Lucia är en ljusfest, julen är barnens högtid och påsk en äggfest då vi välkomnar våren...
Det blir allt svårare att förklara våra högtider när vi utesluter den kristna bakgrunden.

Jag läser ledarsidan i Kyrkans Tidning som kom idag.
Vi måste kunna tala om religion i Sverige!

"Många förskollärare är osäkra på om de ö h t ska förmedla den religiösa bakgrunden till högtider under året."

Ledarskribenten Jonas Lindberg refererar till en undersökning som forskare i pedagogiskt arbete gjort i Linköping.

"Ett grundproblem är att läroplanen är otydlig genom att det talas om 'kulturarv', men inte om religion.
I praktiken blir det en sekulär norm som barnen får med sig."

Det blir yta utan djup, färg och form utan mening, mat och smak utan historia och sånger där man undviker de kristna orden.
Och hur var det nu med pepparkakorna? Får de lov att vara bruna i år...?

Vad blir då kvar av detta uttunnade "kulturarv" undrar jag. Kan man fortfarande kalla lucia, jul och påsk för ett kulturarv när man näst intill ljuger om vad dessa högtider faktiskt står för?

Det spirar en stjärna...

Jag är ett vetgirigt barn. Jag är en sanningssökande tonåring. Jag är en kunskapshungrig vuxen som ständigt är på jakt efter källorna till de företeelser som formar vårt sätt att tänka.

Det finns ingen "allmän mänskosyn" i Sverige.
Den är och förblir grundad i den kristna tron, där det nyfödda barnet i stallet blev genombrottet för att sluta sätta ut oönskade barn i skogen. Människovärdet är okränkbart.

Det finns ingen "allmän sjukvård" heller - från början var det de invandrade kristna munkarna som kom med stora kunskaper inom medicin, som sedan växte fram till sjukstugor, där omsorgen om den fattigaste blev en hederssak för den som ville kalla sig kristen.
Modellen var Jesus som läkte och helade. Lasaros gav namnet till "lasarett".

Det finns ingen anledning att ljuga om bakgrunden till det som är vår välfärd idag.
Bibelns berättelser om Jesus Kristus är utgångspunkten. Sedan har varje tid färgat av sig och vävt in nya uttryck.

Ofärgad och blek.

Kyrkans Tidnings ledarsida fortsätter berätta om hur undervisningen haltar vidare upp i skolsystemet, även om det finns lite större kunskapsinnehåll i låg- och mellanstadiet om religion.

Men "religion förknippas med förfluten tid och okunskap. För att undvika låsningar av känslan 'vi och de' behöver religionssamtalen i skolan gå via existentiella frågor som är allmänmänskliga".

Tack och lov för kyrkans medvetna satsning på att låta skolbarn komma just till kyrkan vid jul och påsk för att höra om Jesus, Maria och Josef - och vad som hände på korset med döden och uppståndelsen, tänker jag.

Vad handlar det om egentligen?

Skolan själv har ju vuxit fram ur kyrkans katekesundervisning om de Tio budorden.
Då ska väl skolan inte vara så historielös att den förnekar sin egen bakgrund?

Jag minns en skoldag på 60-talet då man även gick i skolan på lördagar. Vi övade inför julavslutningen och vår fröken ledde sången från sin tramporgel.
- Dooootter Siiioon, frööööjad diiiig...

Små barnaröster sjöng med klar stämma. Det var många konstiga ord i den psalmen så jag frågade:
- Vem är den där dottern som heter Sion?
Fröken svarade enkelt och rakt på sak:
- Det är Jerusalem.

Jag vet inte varför jag kommer ihåg den här händelsen, men den grep mig så djupt.
Vår lärare förklarade inte mer än så, och hon avkrävde ingen som helst trosbekännelse, men svaret var ärligt och sången så fylld av ande.

Jag var bara 9 år, men än i denna dag sitter händelsen kvar, som ett kärleksmöte med det stora okända, med en närvaro som pockade på uppmärksamhet.

Älskar julen.

Tänk om vår lärarinna den gången hade blivit rädd, oroat sig för vad Skolverket skulle säga om ett av barnen kom hem och berättade att de hade sjungit om Jerusalem, och blivit anmäld av upprörda föräldrar för indoktrinering... och istället svarat:

- Dotter Sion är bara ett gammalt namn...

Vad hade hänt med lilla Helene då?

Hade jag ändå uppfattat det religiösa budskapet i psalmen?
Eller hade jag anat att det där var inget att bry sig om, bara nåt som tillhörde förfluten tid och var ointressant för moderna människor på 60-talet?

Nutiden speglas i dåtiden.

När jag har undervisat konfirmander så har jag noga talat om de två nivåerna:

1. Ni måste kunna berätta sakligt vad kristen tro handlar om ifall ni är ute och reser och träffar på en indier som vill veta vad kristendomen innebär...

2. Och ni får själva fundera på det personliga planet vad det kan innebära för dig att Jesus är Guds son...

En fakta-ruta och en troende-ruta, där den sistnämnda hanterades varsamt.

Trons hjärta är ömtåligt.

Vi tar oss tillbaka till nutid och återkopplar till detta med mänskosyn i Sverige idag.
Två frågor:

- Vad är det för mänskosyn som välkomnar alla flyktingar till oss?
- Vad är det för mänskosyn som vill utvisa alla asylsökanden på oklara grunder?
- Vad är det för mänskosyn som inte vågar tillämpa sina egna lagar, och låter brottslighet, kriminalitet och våldtäkter stå utan konsekvenser?

Är det samma mänskosyn som halkar runt i vårt system, fast med så olika tillämpning?

Är det mod i första fallet?
Nervositet i andra fallet?
Och ren feghet i tredje fallet?

W.W.J.D? What Would Jesus Do? Vad skulle Jesus gjort?

Julen gömmer sig.

Nu när vi snart ska fira jul i våra kyrkor så är det ju så oerhört tacksamt med detta vackra lilla Jesusbarn som ligger där på strå. Men det dröjde ju inte länge förrän Josef och Maria fick fly till Egypten undan Herodes barnamord.

Jesus - en flykting som fick "tillfälligt uppehållstillstånd" tills familjen kunde återvända till sin hemstad.
Den händelsen är väl en god grund till att ta hand om alla som idag flyr för sitt liv?!

Vi vet inget om de egyptiska myndigheterna skickade tillbaka dem "på oklara grunder".
Vi vet bara att Herren uppenbarar sig tre gånger i nattliga drömmar och vägleder den heliga familjen tillbaka till Israel, i trygghet.

Att lyfta fram detta i juletid är oerhört intressant, menar jag. Det här väcker mitt intresse. Jag vill veta mer.
Evangeliets berättelser fyller på min vördnad inför vad julen verkligen handlar om, bortom glitter och julklappar. Att se nöden. Och ta emot glädjen som Gud ger.

Men det är betydligt värre med det tredje exemplet av mänskosyn - detta att vi har stiftat lagar som verkar nästan omöjliga att använda - och som får som konsekvens att så många förövare går fria, och att offren traumatiseras ytterligare.

Julbocken i Gävle har det tryggare än många kvinnor i Malmö, Göteborg och Stockholms förorter...

Säkra bockar.

 

Alla "har" jul. Men inte alla "firar" jul, och definitivt inte på samma sätt.
Jag har för länge sedan hoppat av shoppingkarusellen och matstressen. Jag tar det lugnt. Avstår presenter - men leker gärna "julklappsleken" med de vuxna!

Om jag är med...

En annan lögn med julen är det hemska uttrycket "nära och kära".
Det är långt ifrån alla som har så goda familjerelationer! Om man över huvud taget har några släktingar kvar... i närområdet...
(Även om jag själv är mycket lyckligt lottad!)

Åter till källorna.

Kyrkans gudstjänster med den julfirande församlingen är tänkt att vara "den kristna familjen", öppen för alla. Där har jag funnit mycken glädje!

Och fokus är på vad Gud ger, inte vad vi orkar med att ge bort i julklappar till dem som redan har allt.

Julklappsleken.

Radion spelar julmusik nonstop. Det känns nästan lite hysteriskt.
Och ju fler gånger jag tvingars höra "O Helga Natt" desto mindre hör jag vad den handlar om. För den passar inte i P3 eller P4. Inte ens på Sölvesborgs fina lilla närradio...

Den tillhör juldagens absoluta höjdpunkter på julottan, eller midnattsmässan.

Och ju fler gånger jag äter "julbord" innan julen, desto mindre smakar det när julen väl kommer.
Det blir ett antiklimax.
För att vi inte orkar vänta. För att vi snyltar på syltan redan i advent.

Det kanske blir spaghetti och köttfärssås istället för Dopp i grytan? Eller tacos istället för lutfisk?
Och Annandagspizza istället för julskinka med grönkål?

Odoppad julpasta.

Nä, det här med religion och jul verkar vara så svårt att det är bäst att avstå alltihop.
Kalle Anka och tjuren Ferdinand väcker inga heta känslor så vi håller oss till det.

Stackars svensken, som inte vågar närma sig de stora livsfrågorna utan att bli nervös.
Den religiösa analfabetismen måste få ett slut. Vi behöver uppmuntra varandra att se hur religionen tillhör nutiden lika mycket som dåtiden.

Det är inte tal om "vi och de". Även vi behöver ett språk för att kunna hantera de existentiella djupen i vårt inre.

Eller som Jonas Lindberg i Kyrkans Tidning avslutar sin ledare med:

- Det är slöseri att inte ta hjälp av de tusentals år av reflektion som religionerna tillsammans representerar. Vi behöver helt enkelt kunna tala om religion igen.

Hjälp.

Låt oss göra det.

Låt oss sluta snedda om vad julen handlar om. Låt oss vara ivriga att söka kunskap bakåt, som ger näring framåt.
Och låt oss vara tacksamma för den mänskosyn vi fått av evangeliet och inte skämmas för det.

Rätt ska vara rätt och fel får vara fel - med konsekvenser!

- Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar väl till den där ägghögtiden... men det var inte sant men det var inte sant för däremellan kommer... kommer semmelfrossan...

Gud Jol.

Eder bloggljugare Helene Sture Julfelt,

- som älskar dotter Sion och som ber för Israel - för Betlehem du lilla stad...
- och som använde sina suddigaste julfoton för att inte bli högfärdig.

God Jul!

YOM KIPPUR och NAZZAR

Vad händer i Göteborg??

Det är mycket med Göteborg nu.
Bokmässa, Yom Kippur-firande och extremistiska marscher.

Ett nödrop hörs genom tiderna, till Gud:

- Vi ville bara leva. Vi ville inte bli som de. Men de hotade oss till livet, så... Vi ville inte förändra oss och göra ett löfte vi inte kunde hålla...
Förlåt oss, Gud! Du känner oss, du vet att vi är ditt folk!

Idag är det den stora judiska FÖRSONINGSDAGEN - Yom Kippur - högtiden då alla judar världen över ber Kol Nidrei, förlåtelsebönen över att ha blivit det de inte ville.

Medeltid möter nutid.

- De kristna tvingade oss att konvertera, sedan även muslimerna. Men vi ville inte, Herre!

Och vi kristna har en gammal skuld som behöver förlåtas...

Förlåtelse i evighet!

Och just nu, i denna skrivande stund, marscherar nazister av alla slag på Göteborgs gator.

Varför väljer de lördagen den 30 september?
Säkert för att provocera det judiska folket!!

Hat och våldsideologi utnyttjar yttrandefriheten, för att uttrycka sitt förakt för andra människor.

Det kan tyckas bra att motdemonstranter är på plats, men är det inte just ett sådant lockbete nazzarna vill ha? Att kunna säga:
-  Vi bara försvarade oss och vår fria åsikt...

Måtte alla fredliga motdemonstranter hålla sig på långt avstånd så att inte konfrontation sker. Annars har de lika stor skuld som skurkarna.

Himlen gråter över Göteborg.

Vår kristna tro vilar på hebreisk grund. Vårt judiska arv är nödvändigt att förstå och respektera.

Så låt oss blicka bakåt i tiden och hämta upp lite biblisk kunskap kring det här med Försoning.

Templet i Jerusalem förstördes tidigt, ca 70 e Kr.
För att minnas detta, samlas man till gudstjänster i bön och fasta.

Fokus ligger på att under stort allvar tänka igenom det som blev fel under året, och be alla människor om förlåtelse. Klädseln kan vara enkel och vit.

Själva ordet "försoning" är det viktigaste i hela Bibeln. Allt börjar och slutar med detta.

I ett personligt och etiskt gudsförhållande utlöser vår skuld en konflikt, som ropar på sin lösning.
Syndarens försoning med Gud är frälsningsfrågans centralproblem.

Hur mycket skuld drar nazisterna över sig idag...?

Hånskrattet?

Ett djupt mänskligt drag att lösa konflikter är att ge gåvor eller offer.

- Var så god, ta det här så är allt bra igen! Jag lovar att jag aldrig mer skall...  om du då bara....

Men varje tendens i Israel att med hjälp av offerkulten försöka ta sig Guds nåd - utan syndabekännelse OCH omvändelse - bekämpas å det kraftigaste av Bibelns alla profeter.

Det går inte. Det har aldrig gått. Inte i någon religion. Eller relation heller, för den delen.

Hela Gamla Testamentet är fullt av historiska berättelser om hur folket avfaller från Guds vilja, och som konsekvens råkar illa ut.

De som försöker bemästra sig Guds nåd genom falsk sakramentalism är illa ute.
Ett sådant offer har ingen som helst verkan, säger profeterna, gång på gång. Du kan inte lura Gud med oärligt sinne!

Det offer som behagar Gud är först och främst ett "förkrossat hjärta", som fruktar Guds rättfärdiga domsord, och som tar emot förlåtelsen med öppna händer.

Synagogan i Ashdod, Israel. 

Hur många "förkrossade hjärtan" går idag i extremisternas marsch i Göteborg?
Hur många hjärtan kommer de att krossa?
Hur mycket tillit kommer de att rasera med sin grova mänskosyn?

Högermarsch, vänstermarsch och motmarsch - det spelar ingen roll vilka marscherarna är, så länge de är ute efter att slåss och "vara emot"!

Dock.

Jag gläder mig åt Svenska kyrkan i Göteborg som anordnar evenemang för att manifestera mot nazisterna.

Flera författare kommer att läsa antinazistiska texter på Domkyrkoplan, under parollen "Ord för motstånd och medmänsklighet".

Vår kulturminister Alice Bah Kunke sade vid invigningen av bokmässan här om dagen:

- Nazismen är ett brott mot mänskligheten, ingen åsikt!

Ingen åsikt.

Och jag tänker att våra lagar om yttrandefrihet skapades vid en tid då det var självklart att respektera människans värde.
Därför måste vi införa tydliga restriktioner mot att uttrycka mänskoförakt, och inte vara så undfallande som vi svenskar är.

Bokmässans tema i år är "Bildning". Svenska kyrkan står som medarrangör i flera av dessa seminarier.

Jag citerar:

"Ärkebiskop Antje gladdes åt årets tema i ett tal, där hon samtidigt indirekt berörde ett Göteborg där nazister har fått demonstrationstillstånd, samtidigt som synagogan firar Jom Kippur.

- En teknisk lagtillämpning, utan förankring i humanistiska bildningsideal, leder till ett samhälle i gungning, framhöll Antje Jackelén."

Ärkebiskopen kritiserade vår lagstiftning som reducerar religion till en symbolfråga, men släpper igenom förakt för människor.
Jag citerar igen:

- På förekommen anledning kan man med fog undra; vad händer med ett samhälle när viktiga och djupt meningsbärande riter blir degraderade till en symbolfråga, som lagtillämpningen skall ignorera?

Och fortsätter:

- Där stora högtidsdagar, som bär på ett flertusenårigt arv, reduceras till känslor... som den offentliga ordningen inte skall ta hänsyn till ?!

Sluta citat av ärkebiskopens tal på bibliotekmässans invigning i Göteborg här om dagen.

Judiska skrifter.

Mitt hjärta är hos det judiska folket.
Min själ är Ett med Guds egendomsfolk Israel, som Gud har gett all välsignelse. Varför då?
Jo, för att det är från och genom Israel som Gud välsignar alla andra folk!!

Gud börjar hela sin försoningsplan med en enda människa, då han kallar Abram att bli Abra-ha-am = fader till många folk.

DETTA ÄR MITT FÖRBUND MED DIG: DU SKALL BLI FADER TILL MÅNGA FOLK. 
1 Mosebok 17.

Därför skall också vi välsigna Israel tillbaka!

Varenda göteborgare, hallänning, skåning och norrbottning ska tacka Gud för det judiska folket, och be för dem.

Precis som de lyser frid och fred över oss på sina gator under Yom Kippur, skall vi välsigna dem med frid och fred.

Kippa. Kippur. Försoning.

När nazzarna promenerat färdigt, önskar jag att de går in på biblioteksmässan och sätter sig på ett av våra seminarium, som handlar om historia.

Om denna bildning inte når deras hjärta eller hjärna, föreslår jag att vi skickar dem allihop, med poliseskort, till Auswitchz.
Där kan de bland skosulorna få koncentrera sig på att studera vad deras ideologi utsatte judarna för.

De kommer inte få se några krossade hjärtan, men väl krossade benpipor, och i luften kan de andas in det livshopp som deras företrädare dödade.
Och känna på sin egen "medicin".

Extrem livsideologi skall inte mötas med våld. Den skall mötas med ännu bättre ideologi.

Dödens idéer skall mötas med Livets idéer. Det gäller både nazister, islamister och andra mordiska grupperingar.

Förakt ska ersättas med respekt.

Överträdelser med syndabekännelser.

Ännu bättre ideologi.

Gud har behag till sanningen. Ingen av oss är perfekt och kan inte uppvisa något som imponerar på Gud, vår Skapare.

Men Herren ser vårt öppna hjärta. Han ser vår ärliga intention, vårt uppriktiga sökande efter försoning.

Att bekänna heter på grekiska "homo-logeio" = alltså, att säga "samma sak" som Gud redan vet!

När Petrus får frågan av Jesus om han älskar honom, svarar han:
 - Du vet att jag har dig kär...

Jesus visste redan, men han ville att Petrus själv skulle uttrycka sin tro.

Gud vet hur varje människa har det ställt i hjärtegrunden.

Det är min starka och innerliga bön att varje nazze som marscherar idag, och varje motdemonstrant, skall mötas av ett par ögon som lyser av Guds välsignelse.
Det är min bön att de tillsammans med varje troende jude skall kunna böja knä och bekänna:

- Jag ville inte bli som de... Jag ville bara ha en gemenskap... kompisar... något att leva och kämpa för. Förlåt mig Gud, jag har blivit min egen motsats... något jag inte ville... och som DU inte vill!
Finns det någon försoning för mig?

Erkänn det Gud redan vet.

Tag sedan emot förlåtelsen. Och vänd om. Upprätta dem du sårat. Lev i försoningen.

Marscherar inte längre.

Jag är hungrig. Egentligen skulle jag vilja fasta hela dagen, tillsammans med alla som firar Yom Kippur.

Men jag sitter här vid datorn och ger av min tid och kärlek genom fingrarnas dans över tangenterna.

Jag vet för lite, men det jag snappat upp, det delar jag med dig.
Har jag missat något, får du rätta mig.

Nu har min plommonsylt kokat färdigt, och jag hoppas att polis och andra goda krafter kan hålla tumultet stången.

Marsch för egoister.

Till sist.
Igår dansade St Nicolai dansare enbart judiska danser, i glädje och gemenskap med vårt ursprung. Det blev fötternas bön.

Tips 1:

Läs mer om den judiska bönen Kol Nidrei, som är skriven på arameiska (inte hebreiska) och som inleder helgen Yom Kippur.
Dessa ord upphäver varje personlig ed, eller förbud och löfte till Gud, inför det kommande året.
Genom denna "förköpsrätt" vill man undvika att den synd som det är, att bryta ett högtidligt löfte/ ed, som man inte kan vidmakthålla.

Tips 2.

Dansföreningen Psalto håller årsmöte med dans i Huskvarna 13-15 oktober.
Dansa för Guds skull, för fred och vänskap! www.psalto.se

Bygg ny ideologi.

Våra högtider är inga känslomässiga tillställningar. Det är firande av historiska händelser, där Gud gripit in i historien - och fortfarande gör!

SHALOM!

"Känn ingen sorg, Göteborg"... JO! Mycket stor sorg, att något så bedrövligt kan inträffa som brunkängornas marscherande. Gå hem nu! Så att fotbollsmatchen kan spelas i lugn och ro och att synagogan kan få avsluta sitt försoningsfirande med shalom.

Bistra hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- kristen på hebreisk grund, svensk, men mycket osvensk,
- som fotograferade i Göteborg, en höstdag för några veckor sedan.

Shalom. Shärlek...!

CENTRERANDE BÖN - Marta och Maria

Jag vill se himlen.

Från scouterna in i köket, ned på bönpallen. Från barnets perspektiv till de vuxna nivåerna, och tillbaka till barnet igen... Kan vi centrera oss lite?

Det här inlägget handlar om bön och meditation. Jag vill möta skillnaden mellan ny-andlighet och kristen tro. Det är lätt att hamna i stora upplevelser och "tambur-andlighet" istället för att gå vidare in mot själva källan.

Jag ska ta hjälp av systrarna Marta och Maria få ta plats, med sina olika livshållningar.
Och naturligtvis är Jesus med! Helt och hållet - inte bara som energi.

- Kom och hjälp till! Sitt inte bara där! Jag vill inte fixa allt själv.
- Låt henne vara. Hon behöver sitta och lyssna lite och har valt det som är bäst...

Vill du följa med in i den centrerande bönen?

Centrerande bön.

Det finns en grundläggande konflikt mellan gammeltro och nyandlighet, mellan Old Age och New Age.

Kort sagt:

- Bibelns mänskosyn säger att människan är bara människa.
- Nyandligheten talar om att människan är gudomlig.

- Bibeln visar hur människan behöver bli frälst från ondska, mörker och synd.
- Nyandligheten talar om att det kan människan göra själv, genom meditation och olika övningar, framför allt genom yoga.

Det ena är att ta emot vad Gud har gjort genom Jesus Kristus.
Det andra är att själv prestera harmoni.

- Old Age (alltså Bibeln) har som mål Fullkomligheten hos Gud.
- New Age har österländskt påbrå med utsläckande av tankar och känslor, där uppgåendet i Nirvanas tomhet är det yttersta målet.

Kanske har du inte tänkt på att så ser de yttersta konsekvenserna ut?

Tomhet eller Fullhet?

Framför mig har jag en bok som vi köpte i Betlehemskyrkan i Göteborg.

Nu ska jag låta Cynthia Bourgeault få tala från "Hjärtats uppmärksamhet - centrerande bön och inre uppvaknande".

Eftersom jag varit nära att fastna i TM - Transcendental Meditation - ringer mina varningsklockor inför vissa begrepp och uttryck. För dig kanske det öppnar upp förståelsen.

Nåväl, då går vi halva vägen var...

Bloggar om Hjärtats Uppmärksamhet.

Cythia Bourgeault är präst i Episcopalkyrkan i USA, där hon är en välkänd retreatledare och föreläsare.
Hon har studerat och undervisat vid ett antal benediktinerkloster i USA och Kanada.

Boken är översatt till svenska av Johan Öqvist 2017 med hjälp av Thomas Keating, där han skriver i förordet:

"Det arbete jag har gjort riktas i första hand mot nybörjare som söker seriös kristen praktik... i kontemplativ bön"... (sid 6).

... som har ett större djup än det österländska "mindfulness".

"Tystnad är Guds primära språk" säger 1500-talsmystikern Johannes av Korset.

Det finns yttre tystnad och det finns den inre tystnaden, som är mer utmanande.

Cynthia beskriver den yttre tystnaden som en "fri tystnad" där vi tar en paus från det vanliga livets snurr, till retreater och lugna dagar.
Det ges tid till att dra sig inåt och låta sinnet vila och vandra fritt.

Sinnets fria associationer ger nyckel till förnyelse och den yttre tystnaden ger möjlighet till detta arbete.

Yttre tystnad.

Den andra sortens tystnad - inre tystnad - är mer "avsiktlig tystnad".
Då hindrar man sinnet med avsikt från att vandra hit och dit.

I österländsk terminologi kallas det "meditation", men här väljer vi alltså ett annat ord.

- Så du menar att jag bara ska sitta här och tömma sinnet? Vart tar "jag" vägen? Är detta verkligen tryggt?

Cynthia Bourgeault skriver:

"Vare sig det är meditation från yogiska och buddhistiska traditioner, zikr från sufier, devkut från judendomens mystik eller den kontemplativa kristna bönen, så finns en universell försäkran om att den form av andlig praktik är avgörande för andligt uppvaknande." (sid 8).

Stopp, stopp... nu är jag inte med!

Precis som om hon hörde min fråga, svarar hon:

"När jag talar om 'uppvaknande' eller 'transformation' vill jag klargöra att jag inte använder New Age-terminologi.
Jag talar utifrån Nya Testamentet:

NI MÅSTE FÖDAS PÅ NYTT. Johannes 3:7

Födas på nytt.

OM INTE VETEKORNET FALLER I JORDEN OCH DÖR
FÖRBLIR DET ETT ENSAMT KORN.
MEN OM DET DÖR, GER DET RIK SKÖRD. Joh 12:24 

Eller ännu mer tillspetsat:

TY DEN SOM VILL RÄDDA SITT LIV SKALL MISTA DET,
OCH DEN SOM MISTER SITT LIV FÖR MIN SKULL
SKALL FINNA DET. Matt 16:25.

Cynthia skriver:

"Bland de globala religionerna är kristendomen säkerligen en av de som är mest angelägen om den totala transformationen av människan.

Jesus lärde ut att vi människor är offer för ett tragiskt fall av falsk identitet.

Den person som jag normalt tycker att jag är - det upptagna och ängsliga lilla 'jag', så frånvarande med sina mål, rädslor, begär och problem - är inte hela jag.

Att söka fullbordandet på denna nivå, innebär att gå miste om 'det större livet'.

Det är därför, menar Cynthia Bourgeault, enligt Jesu undervisning, som den som försöker behålla sitt 'lilla liv' kommer att mista det, medan den som är beredd att förlora detta, hittar den äkta varan.

Alltså, under ytan finns ett djupare och mer autentiskt jag, men det är dolt av ropen från det 'mindre jaget" med dess omättliga behov och krav." (sid 9).

Se mig.

- Varför kommer du inte, Maria? Du är både lat och slö, helt ointresserad av hushållet! Men maten vill du äta... jo jo...

- Snälla Marta, ta det lugnt. En sak i taget. Först vila, sedan arbete. Sedan vila igen, och mer arbete. Tjata inte!

De två systrarna representerar två helt olika livshållningar. Jesus besöker dem båda, och gör sin undervisning utifrån det här mycket vardagliga exemplet.

Jag, Helene, tycker inte om när man försöker göra för stora system av vårt inre, man kommer lätt fel, men så här ser modellen ut inom Centrerande bön:

Hm. Kanske.

Den yttre cirkeln kallas vårt "vanliga medvetande". Vår självkänsla är knuten till det vanliga sättet att tänka. Det kretsar kring egot och din uppfattning om dig själv är beroende av yttre omständigheter och andras bedömning.

Nästa cirkel kalls "vårt andliga medvetande".

Kanske du reagerar för detta begrepp? Det gör jag.

Men "det handlar om den där känslan när man tittar på en solnedgång och blir alldeles tårögd, eller när man tar emot nattvarden och tiden stannar..."

"Vårt andliga medvetande är den inre kompassen vars magnetiska nordpol alltid är fixerad vid Gud." (sid 12).

Det är ingen nostalgi inför det gudomliga. Det är en verklig upplevelse av att bli berörd inför en närvaro av ett Mysterium, mer levande och vackrare än vi kan uthärda.

Men det vanliga livet uppmuntrar inte till sådana stunder, därför behöver vi träna oss och avsätta tid för det.

Andäktigt.

Jag tar ett djupt andetag och fortsätter läsa.
Denna erfarenhet är också min, men orden får allt att krympa, liksom.

Det får inte heller bli en särskild sorts hemlig kunskap - gnosis - bara för vissa invigda.
Vår gudsgemenskap måste vara så enkel att ett barn kan ta emot den...

JESUS SA:
- LÅT BARNEN KOMMA TILL MIG... Markus 10. 

Eller hur!?
 

Låt barnen komma till mig.

I det yttre delar vi upp tillvaron. I den inre cirkeln upplever vi helheten, odelad.
Boken "Hjärtats Uppmärksamhet" förklarar vidare:

"Den stora skillnaden mellan 'vanligt' och 'andligt medvetande' är;

- att medan det förra uppfattar världen genom självreflekterande medvetande där världen är uppdelad i subjekt och objekt, så uppfattar det andliga medvetandet helheten, genom en intuitiv och medfödd känsla av tillhörighet." (sid 13).

Självreflekterande.

Nu kommer vi till nästa springande punkt som är en stor skiljelinje:

Är Gud inom oss, eller utom oss?

"Om vi har inom oss en kompass vars magnetiska nordpol pekar mot Gud, betyder det att Gud bor i oss, som centrum för vår existens?
Är det det som är den innersta cirkeln i diagrammet - det "'gudomliga medvetandet'?"

Bokens författare svarar sig själv:

"Svaret på denna fråga är försiktigtvis 'ja'.
Jag säger 'försiktigtvis' eftersom den kristna teologin gör det mycket tydligt att människan inte är Gud, och att den innersta kärnan inte är gudomlig."

Nu protesterar Helenes vänner inom nyandligheten.
Ni har ju lärt er tvärtom - att människan verkligen är gudomlig.

Och då frågar jag er:

- Varför löser ni då inte era problem? Varför måste ni ständigt tillföra nya meditationer, nya yogasittningar, nya uppstigningar i medvetandegraden?
Varför behöver ni ständigt nya healing-sessioner?

Varför blir inte er person helad och helt upprättad, om ni är gudomliga, som ni påstår?!

Här ligger en falsk beskrivning som sätter människan på piedestal, där allt hänger på den egna prestationen i meditation och tömmande tankar och känslor på innehåll.

Till slut orkar man inte. Ni är bara människor... på gott och ont.
Då finns vi här, och tar emot er. Och Gud Fader själv!!

Kom!

Det där med att "tömma sig" vill jag kommentera.

Det finns också i vår kristna tradition, men då är inte själva Tomheten målet, utan medlet!
Det är en enorm skillnad!!

Inom den kristna teologin kallas det för bönens "kenotiska karaktär", av grekiskans kenos = tomhet.

Eller som Thomas Keaton skriver:

"Centrerande bön deltar i kärlekens ursprungliga rörelse i Treenigheten, som uttrycks genom Fadern som tömmer sig själv i Sonen, och Sonen som tömmer sig själv i hela skapelsen, genom inkarnationen." (sid 6).

Precis som jag tömmer mig själv för att ge plats för min älskade, tänker jag.

Tomhetens mål är alltså Fullheten!!

Detta är den stora skillnaden mellan österländsk religiositet och kristen tro, mellan New Age och Old Age.

Som du märker är detta ett långt inlägg, men svåra saker kan man inte twittra om eller göra ett quick fix-inlägg på Facebook... Så, håll ut!

Tomhetens mål är Fullheten.

Gud har lagt evigheten i våra hjärtan så att vi kan längta efter den.
Men Gud är Gud och människa är människa.

ALLT HAR GUD GJORT SKÖNT FÖR SIN TID, 
JA, HAN HAR OCKSÅ LAGT EVIGHETEN I MÄNNISKORNAS HJÄRTAN.

DOCK SÅ, ATT DE INTE FÖRMÅR TILL FULLO, FRÅN BÖRJAN TILL SLUT, FATTA DET VERK SOM GUD HAR GJORT. Predikaren 3:11

I mitten av vårt existens finns en innersta punkt av sanning som hör ihop med Gud.
"Tillgången till detta centrum har vi inte kontroll över. Vi kommer bara dit genom porten till vår totala fattigdom och intighet". (sid 14).

Eller som Jesus säger om barnen, igen:

OM NI INTE BLIR SOM BARN, KOMMER NI ALDRIG IN I GUDS RIKE.

Det lilla barnet har inte delat upp tillvaron i "objekt och subjekt". Det är fortfarande Ett med tillvaron.
Sedan splittras vi upp mer och mer, tills "synden" tagit över.

Det som händer då i den kristna själavården är att vi måste kapitulera inför vår ofullkomlighet - och inför Guds totala fullkomlighet - och be om frälsningens nåd.

Jesus kallar oss ut ur vårt Ego och städar ut det ockuperade inre rummet, som är reserverat för Honom. Det är där Helig Ande ska bo.

Välkommen!

Om ni inte blir som barn...

- Är inte maten klar någon gång? Hjälp till och duka, åtminstone!

Nu låter vi Marta och Maria avsluta detta inlägg. Du minns säkert att Jesus blev hembjuden till Marta. Hon hade en syster som genast satte sig vid hans fötter för att lyssna till hans ord.

MEN MARTA TÄNKTE PÅ ALLT HON HADE ATT ORDNA MED.

HON KOM OCH STÄLLDE SIG FRAMFÖR JESUS OCH SADE:

- HERRE, BRYR DU DIG INTE OM ATT MIN SYSTER LÅTER MIG ENSAM ORDNA MED ALLT? SÄG TILL HENNE ATT HJÄLPA TILL!

HERREN SVARADE HENNE:

- MARTA, MARTA, DU GÖR  DIG BEKYMMER OCH OROAR DIG FÖR SÅ MYCKET, FAST BARA EN SAK BEHÖVS. 
MARIA HAR VALT DET SOM ÄR BÄST, OCH DET SKALL INTE TAS IFRÅN HENNE. 
Lukas evangelium 10:38-42.

Fixa allt själv?

Om man vill, så kan man se dessa tre medvetandenivåer - som Cynthia Bourgeault talar om - i denna evangelitext, som för övrigt lästes i söndags i våra kyrkor (15:e sön e Tref).

1. Marta står för den vanliga, ytliga medvetandenivån.

Hon är upptagen, effektiv och får de nödvändiga sakerna gjorda.
Men hon är också stressad, dömande, självrättfärdig och manipulerande för att hennes egna behov skall bli tillgodosedda.

Marta har den anklagande och självömkande rösten:
- Bryr du dig inte om... Varför visar du mig inte uppskattning? Måste jag göra allt själv?

2. Maria har den djupare, andliga medvetandenivån.

Hon sitter i hänförd enighet med Jesus.
Maria låter sig inte störas av de yttre impulserna. Hon har vänt blicken till sina inre behov och låter dem mättas av av Honom, som är utstrålningen av Gud själv.

"För Maria är inte middagsförberedelserna ett problem, hon sitter redan vid det dukade bordet". (sid 15).

3. Jesus har den fullkomliga gudomliga medvetandenivån, eftersom han är Gud själv, i mänsklig gestalt.

Han agerar alltid inifrån och ut.

Inifrån och ut.

Poängen är inte att Marta skulle ha fel och Maria rätt.
Nej, båda typerna av medvetande är nödvändiga för att vi skall fungera här i världen.

Men, skriver författaren, "idén i andlig transformation är att integrera dessa nivåer så att vårt vanliga medvetande tjänar det andliga - som i sin tur tjänar det gudomliga medvetadet". (sid 15).

Då kan resultatet bli att våra handlingar inte längre fokuserar på att dra uppmärksamhet till oss själva.
Istället kan vårt andliga medvetande agera genom att ge av det gudomliga flödet som vi fått av Jesus.

Jag hoppas att alla Martor ska låta grytorna stå en stund, och nu gå och sätta sig vid hans fötter.
Gå från yttre tystnad till den djupare, inre tystnaden.

Men jag sitter inte hos Buddha, inte hos rökelsekaren eller kristallerna, utan hos Jesus - sann Gud och sann Människa.

Den gemenskapen med Jesus kan ingen ta ifrån dig. Inte mig heller.

Klart!

Mycket centrala hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i renoveringscontainrarna,
- frälst från österlandets illusioner, i glädje att älska dig och den värld jag lever i,
- med särskild värme till mina systrar.

P.S. Boken finns på centrerandebon@gmail.com
ISBN 978-91-639-3092-8

Jag är vaken. Du?

INTE ALLS LIKA VÄRDA... De förlorade sönerna

Olika värde. Olika väder.

Det är en stor framgång att uttrycket "Allas lika värde" har trängt ned i svenska folkets medvetande.
Det är en kompass och ett riktmärke för att genomskåda orättvisor och felaktigt bemötande.

Vi har en enastående förmåga att tillämpa detta på alla, som söker skydd hos oss.

Men det finns ett par rejäla glapp, som blir särskilt tydligt så här i sommartid.

Och det är alla våra gästarbetare - de polska, de thailändska och de från de baltiska länderna - de är inte alls lika mycket värda!

De arbetar för usla löner, under usla förhållanden. Vi borde skämmas.

Gästarbetarnas baracker från filmen, på riktigt i Mjällby.

I förra inlägget recenserade jag den fantastiska filmen Jordgubbslandet - som nu kommer att gå upp på SF's biografer, tack! - där det blev pinsamt tydligt hur vi svenskar leker översittare och feodalherrar över dessa moderna slavarbetare.

Det är pinsamt.

I jakten på effektiv profit går de fina värderingarna ut.
Girighetens snålvatten har runnit i allas munnar, även i min.

En krigsflykting från Syrien eller Afghanistan är mer värd än dessa gästarbetare.
De får bättre villkor på många sätt.

Och med denna inledning vill jag tala om De Förlorade Sönerna.I plural.

Giftiga bröder. Björnloka.

Denna vecka, i kyrkoåret, lever vi med berättelsen från Lukas evangelium, om den förlorade sonen, i singularis.
Du minns säkert hur den yngste sonen bad sin pappa om att få ut arvet i förtid.

Det är en oerhörd begäran! Att sälja hus och hem, djur och ägodelar, för att få ut värdet och så ge det till den unge mannen...

... som slösar bort förmögenheten i sus och dus och sexuella utsvävningar.
Han gick säkert på festivaler och åt och drack. Säkert åkte han karuseller och rökte och festade.

Den förlorade sonen tillhör i alla tider dem som lättar på trycket och släpper på spärrarna. De som antastar tjejerna och våldtar kvinnorna.

Förlorad respekt, förlorat för-stånd, förlorad mänskosyn.

Jag är mer värd än du.

Mina behov är viktigare än dina. Du får finna dig i att jag tar vad jag vill ha.
Du är till för att utnyttjas. Jag är rikare än du, då vinner jag, och du förlorar.

Vinnare. Förlorare.

Så håller det på.

Ända tills det inte går längre. När pengarna är slut. När magen hungrar.
Och ensamheten är det enda som återstår.

DÅ KOM HAN TILL BESINNING... Lukas kap 15:11-32.

När Lukas återger denna liknelse som Jesus berättade, då står det i grundtexten att den yngste sonen "kom till sig själv".

Han insåg äntligen vad han höll på med. Hur han hade förnedrat och nu var på väg att förnedra sig själv.
Vilken tur att han nyktrade till.

Ja, han var till och med beredd att börja jobba... som en gästarbetare, och vakta grisar...

HAN TOG TJÄNST HOS EN VÄLBÄRGAD MAN I DET LANDET, OCH DENNE SKICKADE UT HONOM PÅ SINA ÄGOR FÖR ATT VAKTA SVIN.

HAN HADE GÄRNA VELAT ÄTA ÄTA SIG MÄTT PÅ FRÖSKIDORNA SOM SVINEN ÅT, MEN INGEN LÄT HONOM FÅ NÅGOT.

Kan jag få äta lite?

Det här är annan mat än kebab, langos och festival-wok med stark sås.

Förstår du hur oerhört det är att falla så lågt att han var beredd att äta av de orena grisarnas mat...
Hur förlorad kan man bli?


Under tiden är hans äldre broder kvar hemma på gården. Han har det bra, åtminstone materiellt sett, men inom honom rasar ett krig.

Vi ser sällan själens kamp, vi tiger och lider. Förbittringen går då allt djupare, tills den börjar etablera sig som värk och sjukdom.

Hemma-stannaren. Kvar-sittaren. Fegisen? Eller den trofaste? Pappas pålitlige pojke. Den oerfarne...

Vilken känsla var hans?

Ja, inte var det då att han var en vinnare! Han var också förlorad.
Fast på ett annat sätt.

Jobbar hemma.

När Jesus målar upp den här liknelsen beskriver han skickligt två ytterligheter.
Lusten contra plikten. Begäret mot allvaret.
Nyfikenheten contra rädslan.

Och att man kan gå förlorad på två sätt. Minst.

Om plikten och lagrättfärdigheten orsakar så mycket vrede och avund, då är det inget vunnet. Då är den ordentlige lika förlorad som den andre.

Enda skillnaden är att han är mätt... Men själen är lika svart, om inte svartare.

Svart svärta tornar upp.

När den yngre sonen kommer till insikt så handlar det om en smärtsam medvetenhet om hur mycket ont han har gjort. Han ser sitt utnyttjande och sin otacksamhet. Bristerna blir tydliga för honom.

Det är detta som är en av kristendomens grundbultar:

Syndakännedom. Förkrosselse. Insikten att "det är slut".

Men, men!

Kristendomens nästa grundbult är att man vänder sig till Gud och ber om förlåtelse.

JAG GER MIG AV HEM TILL MIN FAR OCH SÄGER TILL HONOM:

- FAR, JAG HAR SYNDAT MOT HIMLEN OCH MOT DIG. JAG ÄR INTE LÄNGRE VÄRD ATT KALLAS DIN SON... 

Krockad. Övergiven.

Något liknade sker inte med den äldre sonen. Han är kvar i sin förbittring. Ingen insikt här.


Som den goda pedagog Jesus är, låter han oss ana att Fadern är Gud.

REDAN PÅ LÅNGT HÅLL FICK FADERN SYN PÅ HONOM.
HAN FYLLDES AV MEDLIDANDE OCH SPRANG EMOT HONOM... 

Nu kommer nästa oerhörda situation.
En vuxen man i Mellanöstern springer inte... och absolut inte i förhållande till ett barn. Man håller på sin värdighet.

Men i kärlek försvinner alla konventioner.

Vi kan ana hur hans förtvivlan över sin slarver till son orsakat honom stor sorg och smärta. Nu när pojken är på väg hem igen, kan pappan inte hålla tillbaka sin längtan.

Svenska föräldrar hade dock låtit på ett annat sätt. Med arg röst hade vi klagat och brustit ut i arga anklagelser.

- Var har du varit?? Varför har du inte hört av dig?? Du kunde väl åtminstone ha sms'at!!

Var har du varit?? I Mjällby.

Den bibliska fadern gör inte så.

HAN SPRANG EMOT HONOM OCH OMFAMNADE HONOM OCH KYSSTE HONOM.

Inte ett hårt ord. Inga förebråelser. Ingen fördömelse. Bara kärlek.

Så sliskigt... curlande...

Nej, inte alls. Den förlorade sonen förstår nu på detta bemötande att han vågar ge sin bekännelse, det hade han inte gjort annars.

- FAR, JAG HAR SYNDAT MOT HIMLEN OCH MOT DIG...

Pappan gav honom tid att förklara sig. Han slätade inte över, han lyssnade.
Och han hade sin plan klar. Han sa till sin tjänare:

- SKYNDA ER ATT TA FRAM MIN FINASTE DRÄKT, SÄTT EN RING PÅ HANS FINGER... OCH HÄMTA GÖDKALVEN...

Vilken kalv ska jag ta?

Jesus låter oss förstå att detta är den bibliska Guds-bilden:

En far som går sina barn tillmötes... även om det kostar honom allt!
Gud är som en far som låter sina barn vara ansvariga för vad de gör... och låter dem ta konsekvensen av sina handlingar.

Han straffar inte, dömer inte, anklagar inte.

Gud väntar.
På dig och på mig.
Låter livet ha sin gång. För att vi ska lära oss av våra misstag, vilket den äldre hemmavarande sonen inte fick.

Gud väntar.
Tills vi kommer till insikt.
Och när den dagen kommer, håller vi nästan på att dö av vad vår egen vilja har dragit oss iväg på!

Många gör misstaget att anklaga Gud i ett sådant läge. Som om Gud skulle ta ansvar för vad vi gör?!
Nej, fri vilja hör ihop med ansvar även för konsekvenserna.

Vill vi ha det ena, får vi ta det andra också.

Förlåt mig Gud... Förlåt mig, mig själv... Förlåt mig alla ni andra som jag sårat...

Förlåt.

Jesus låter oss också ana att vår himmelske Far inte har vänt ryggen mot oss, upptagen med annat.
Nej, han står vänd mot oss, mot det hållet vi försvann... och spanar och spejar, längtar och räknar dagar. Och år.

Innan vi är tillbaka.

Förlorade söner och döttrar.

Det är vi som har vänt oss bort. Inte Gud!
När vi upptäcker det, brister nästan hjärtat... att Gud har så stor kärlek!

Gud gör ingen skillnad. Alla är lika välkomna tillbaka.
Här gäller sannerligen Allas lika värde!!

Välkommen hem!

Men den äldre brodern, som sagt, surade och kände sig inte alls lika värd.

HÄR HAR JAG TJÄNAT DIG I ALLA DESSA ÅR OCH ALDRIG ÖVERTRÄTT NÅGOT AV DINA BUD, OCH DU HAR ALDRIG GETT MIG ENS EN KILLING ATT FESTA PÅ MED MINA VÄNNER.

MEN SÅ KOMMER HAN HEM, DIN SON SOM HAR LEVT UPP DIN EGENDOM TILLSAMMANS MED HOROR, DÅ SLAKTAR DU GÖDKALVEN!! 

Han spottar ut orden med sådan sarkasm att det stänker om munnen och ögonen är svarta av vrede.

Så kommer han hem... din son... Han talar inte om sin "bror", han håller kylig distans och talar om pappans son, som om det vore en främling.

Han känner sig fullständigt värdelös. Djupt orättvist behandlad. Kränkt.

Vad tjänar det då till att vara ordentlig och sköta sig, när man inte ens får några köttbullar att mumsa på? Va'??

Ingenting har jag fått.

Här skulle man ju frestas till att tänka:
- Strunta i buden. Skit i lagar och förordningar! Festa loss!

Men det är inte det som Jesus är ute efter i liknelsen.
Inte heller motsatsen:
- Stanna hemma och sköt dig så vinner du pappas gillande.

Alltså inte; skärp dig och uppfyll alla tio Guds bud så kommer du till himlen!
Suck. Det är inte kristen tro. Det är moralism. Och det leder bara till bitterhet.
Ett eget skapat vardagshelvete.

Stanna hemma och jobba.

Jesus låter pappan i liknelsen säga:

- MITT BARN, DU ÄR ALLTID HOS MIG, OCH ALLT MITT ÄR DITT.

Poängen är relationen.

Och där brast den äldre sonen. Han ville inte ha med familjen att göra.
Så sårad.
Om han kunnat skulle han säkert bytt efternamn.

Men pappans kärlek gäller även honom. Precis lika mycket!
Pojkarna är lika mycket värda, oavsett vad de gjort.

Ingen orättvisa. Inget fjäsk. Ingen klass-skillnad, inga gästarbetarlöner eller en snålbondes utlänningsfasoner.

MEN NU MÅSTE VI VARA GLADA, FÖR DIN BROR VAR DÖD OCH LEVER IGEN, HAN VAR  FÖRLORAD OCH ÄR ÅTERFUNNEN. 

Vi är glada!

Pappan, vår himmelske Far, återför oss in i relationen igen.
Familjen har kvar sina band, din bror, säger han.

Relation. Inte religion.

Jesus visar vilken oerhörd skatt vi har i försoningen!
Och det är Gud som tar initiativet. Och väntar. Tills vi är redo att ta emot.

Då blir det fest!

Med pizza, langos och älg-kebab! Och gärna en vildsvinsstek också! Med mycket stark sås!! Och en jordgubbe till efterrätt...

Polskplockade svenskbär.

De båda förlorade sönerna räddades tillbaka.
Prisa Gud!
Och de riktiga änglarna i himmelen jublar och dansar.


Mycket glada och återfunna hälsningar från

Helene Sture Lukasfelt,

- som älskar alla dessa liknelser, och som fotograferade i Mjällby på en cykeltur genom Listerlandet.