UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 23 juli 2018

OGUDAKTIGHETENS ELD

Det brinner.


Det här inlägget skall du inte läsa, särskilt inte om du är religiöst känslig och bibliskt okunnig.

Men jag tar risken och skriver i alla fall - först och främst för min egen skull, sedan för din, du som söker törstigt i djupen... efter källan som kan släcka den ogudaktiga elden.

Men vi börjar i den samhälleliga änden och söker först efter de naturliga orsakerna.
Sedan tar vi de andliga.

Skogsbränderna i Jämtland, Dalarna, Härjedalen och Gävleborgs län har utvecklats till megabränder, större än den i Västmanland 2014.
Kritiska röster höjs nu att samhället inte har lärt sig särskilt mycket vad gäller brandberedskap och stora naturkatastrofer.
Och inte många vill vara brandmän... Svåra arbetsförhållanden och dålig lön.

Livräddare.


Författaren och journalisten Sven Olov Karlsson skriver i Expressen den 18 juli 2018:

- Det är vi själva som har skapat brandkaoset.

Varför tar det eld? Det är en hydra av orsaker menar han; blixtar, tåg, pyromaner, idioter med engångsgrillar och arvodes-pressade entreprenörer där skogsindustrin är slimmad till en gig-ekonomi där räntan går före risken.

Sven Olov Karlsson fortsätter:

- Att bränderna kan växa till jättar, omöjliga att stoppa, beror på två orsaker.

1. Hettan. Som är kopplad till klimatförändringarna, vilket Myndigheten för Samhälle och Beredskap har vetat sedan 2013. Fenomenet kommer att återkomma. Bestå eller förvärras. Eftersom hettan torkar ut naturen långt ned i bergs-sedimenten.
Hettan skapar värmeböljor som når klimax med nordgående stormvindar utan nederbörd.

Här måste jag redan nu skjuta in att det låter bitvis som en läsning ur Gamla Testamentets profetböcker...

TY OGUDAKTIGHETEN FÖRBRÄNNER SOM EN ELD,
DEN FÖRTÄR TISTLAR OCH TÖRNE,
DEN TÄNDER ELD PÅ DEN TJOCKA SKOGEN
SÅ ATT DEN GÅR UPP I  HÖGA VIRVLAR AV RÖK... Jesaja kap 9:18.

Den tjocka skogen i brasan.



2. Den andra orsaken är själva bränslet, skogen, "Tajgan", med någorlunda platt landskap med långa sammanhängande barrskogar.
Detta blir en "röd matta" för eldstormar och megabränder. Det har man lärt sig den hårda vägen i Kanada, USA och Ryssland där detta är vardag.

Man får bara titta på tills de slocknar av sig själva. För att bränslet är slut eller för att regnet och kylan äntligen kom.

Sven Olov Karlsson konstaterar krasst:

- Kanske var det inte så smart att röja bort lövträden och skapa mono-kulturer, där tätt växande gran och tall blir ett smörgåsbord för eldens gnistor.

Förr hölls skogarna glesare med naturligt samspel med betande djur, husbehovshuggning och träkolning som skapade naturliga "brandgator" vilka stoppade eventuell brand.

Bara till husbehov. Inte industri!


Nästa heta analytiker är Jens Liljestrand som skriver i Expressen den 20 juli 2018.

- Det brinner i hela landet och jag vet vems fel det är.

Den enda människa jag träffat på senare år som förnekat klimatförändringarna var en äldre svensk man.
Han var högutbildad, berest, politiskt konservativ, det där trivsamma väluppfostrade och golfspelande gammelmoderata praktexemplaret som köper ny BMW varje år, för att det enligt någon obegriplig ekonomisk kalkyl blir billigare så.

Med en axelryckning bortförklarar han alla förändringar, och fortsätter sin överkonsumtion av de tre B'na: Bostaden, Bilen och Biffen.

Det är annat än våra fornkristna ideal, tänker jag, med 4 B'n;
Bönen, Bibelläsningen, Brödragemenskapen (församlingen) och Brödbrytelsen (nattvarden).

Jens Liljestrand fortsätter:

- Den här episoden har gjort mig benägen att skylla alltihop - bränderna, kaoset, svälten, bajskorvarna som flyter i toaletten på grund av vattenransoneringen - på äldre vita män.

Skit.


Vilken tur att det var han som sa det. Och inte jag, Helene.
Män ska kritisera män. Kvinnor skall vara tysta. Eller bara citera dem lite grann...

Jag ska citera en man till, men nu börjar vi närma oss ogudaktigheten.
Det är den kloke Peter Halldorf, kristen andlig vägledare, som skriver i Dagen, också i fredags, den 20 juli 2018.

- En relation till skapelsen, präglad av vördnad och förundran, tar sig uttryck i en avhållsamhet som sätter gränser för de egna begären och gör hjärtat mjukt.

Oansvarig livsstil är en synd, menar Peter Halldorf och citerar Kerstin Ekman:

"Det är försent att göra något åt klimatfrågan" medan den danske filosofen och prästen Kirkegaard skrev att "uppgivenheten i en kultur är en sjukdom till döds".

Vi har många fiender nu...

Uppgivenheten är lika farlig.


Peter Halldorf ställer en fråga:

- Vad är en rimlig kristen hållning i en värld där skogarna brinner, isarna kalvar och klimatflyktningar snart blir det största antalet migranter?
Ska vi bara titta på när Nya Testamentets profetord går i uppfyllelse?

HIMMEL OCH JORD SKALL FÖRGÅS. Matt 24:34.

Eller hur skall vi uppfatta vårt ansvar som Guds medskapare av...

EN NY JORD DÄR RÄTTFÄRDIGHET BOR.
2 Petrus brev kap 3:13.

Och så ger han ord åt precis samma tankar som jag tänker just nu. Varje morgon när jag ber min morgonbön, fastnar jag på andra raden i Fader Vår:

- Helgat varde Ditt namn... Må ditt namn vara heligt.
Måtte vi låta Guds namn vara fyllt av respekt och helighet i vårt tal och i våra handlingar.

Men det gör vi inte.

Och jag fortsätter att be samma mening om och om igen. För att den Helige Ande vill säga något.

Konsekvenserna av att inte hålla Gud helig. - - -

Helgat varde ditt namn.


 Peter Halldorf lyfter fram detta tema som hela Bibeln upprepar gång på gång:

- Hur förhåller sig skapelsen till sin Skapare? Hur hör människan, djuren och naturen ihop med Gud?

Profeterna Amos, Hosea och Jeremia framhåller kraftfullt hur fäst Gud är vid Jorden.

I ett stycke dramatisk profetisk poesi skildrar profeten en kosmisk regression; en återgång till det tillstånd som rådde innan Gud skapade harmoni ur tomheten:

Jeremias vision av kommande fördärv, kapitel 4:23-31.

JAG SÅG JORDEN, OCH SE, DEN VAR ÖDE OCH TOM
OCH UPP MOT HIMLEN DÄR LYSTE INGET LJUS.

JAG SÅG PÅ BERGEN, OCH SE, DE BÄVADE
OCH ALLA HÖJDER VACKLADE.

Det vacklar.


JAG SÅG MIG OM, OCH DÅ FANNS DÄR INGEN MÄNNISKA
OCH ALLA HIMMELENS FÅGLAR HADE FLYTT BORT.

JAG SÅG MIG OM, OCH DÅ VAR DET BÖRDIGA LANDET EN ÖKEN
OCH ALLA DESS STÄDER VAR NEDBRUTNA FÖR HERRENS ANSIKTE,
FÖR HANS VREDES GLÖD.

Det ger mig känslan av apokalyps, ofta skildrat i filmer. Det ryker av förstörelse.
Människan har förintat människan, i krig och ekologiska konflikter.
Det är mörkt av brand-dimma.

Det gick inte att hejda att livet gick åt helvete.

Eller?

Det gick inte.


TY SÅ SÄGER HERREN:
- HELA LANDET SKALL BLI EN ÖDEMARK
ÄVEN OM JAG INTE ALLDELES VILL GÖRA SLUT PÅ DET.

DÄRFÖR SÖRJER JORDEN
OCH HIMMELEN DÄROVAN KLÄDER SIG I SORGEDRÄKT... Jeremia kap 4:23:28.

Marken, jorden, luften och vattnet får ta konsekvenserna av vårt sätt att leva.
De tar stryk av vår respektlöshet.

Profeten frågar retoriskt den gudlösa människan:

VAD VILL DU GÖRA I DIN FÖRÖDELSE?

OM DU ÄN KLÄDER DIG I SCHARLAKANSRÖTT,
OM DU ÄN PRYDER DIG MED GYLLENE SMYCKEN,
OM DU ÄN SÖKER FÖRSTORA DINA ÖGON GENOM SMINK,
SÅ GÖR DU DIG DOCK SKÖN FÖRGÄVES...

Även för tretusen år sedan visste man om att det var lättare att sminka över sin synd än att ta itu med den, inifrån.
Läppstift och ögonskugga. Istället för bekännelse och gottgörelse.

Sminka över.


Vad menar Bibeln med "ogudaktighet"?

Det vi ser hända i Sverige just nu är ju en medmänsklig sammanslutning där alla vill hjälpa varandra.
Polska konvojer med brandbilar är nu uppe vid Sveg och vatten-bomb-flyg från flera europeiska länder ställer upp. Vanligt folk bistår med mat och dryck.

Ja, detta är gott! Det är vackert!

Älska din nästa såsom dig själv.

Det är väl kristet och omtänksamt? Suck. Varför behövs det alltid en katastrof för att vi ska börja bry oss??
Men det är bara halvvägs.

Det fattas nämligen ett led... Det grundläggande:

Att ge GUD äran för livet, för naturen, för maten, för vattnet... i en tacksamhet som leder till en ödmjuk livsstil.

Det är där det brister.

Gud, din är ÄRAN. Jag är en groda.


Vår svenska ogudaktighet har med vår gudlöshet att göra. Att vi inte tror på den Ende Guden.

Och detta säger jag inte att "jag ska ha rätt för att jag ska ha rätt... och kristendomen skall vinna..."
Nej, det handlar om att söka den sanning som inte är relativ.

Jag har alltid haft en stor längtan att "hitta Gud".
Och när Gud fann mig, förändrade Han mig långsamt, och formade mig efter sin vilja, bitvis smärtsamt.
Det är detta som ligger till grund för att jag över huvud taget skriver!

Att jag själv har haft fel men blev funnen, av sanningen i Guds ord.

Herren visade mig vattenkällan - sig SJÄLV.


Men det finns en svår synd till.
Och det här vill du inte läsa, i alla fall inte du som hyllar religiös mångfald i ett land med biologisk enfald...

Det handlar om de avgudar vi tillber.

Fast de är ju bara harmlösa inredningssymboler, tänker många, de där statyerna, rökelsen och kristallerna.

Just det, nu är det kvinnorna som är lika förnekande som den vite mannen i sin överkonsumtion, fast av New Age-attribut med österländska rötter.

DESSA SOM SÄGER TILL TRÄSTYCKET:
- DU ÄR MIN FADER.
OCH TILL STENEN:
- DU HAR FÖTT MIG.

TY DE VÄNDER RYGGEN TILL MIG OCH INTE ANSIKTET.
MEN NÄR OLYCKA ÄR PÅ FÄRDE, DÅ ROPAR DE:
- UPP OCH FRÄLS OSS!

VAR ÄR DÅ DINA GUDAR, DE SOM DU GJORDE ÅT DIG? Jeremia kap 2:26-28.

Usla källor.


Men det börjar lika gärna i kyrkan, med oss präster, som inte söker Herren och inte vågar förkunna lag, innan evangelium:

PRÄSTERNA FRÅGADE INTE:
- VAR ÄR HERREN?
DE SOM HADE LAGEN OM HAND VILLE INTE VETA AV MIG, OCH HERDARNA AVFÖLL FRÅN MIG... Jer 2:8.

Sekulariseringen i Svenska kyrkan - och även i andra samfund - har vi själva släppt in, då vi prioriterar konserter framför bön och gudstjänst, och profana solosånger framför lovsång och psalmer.

Lovsång i Haslev kirke.
 

Och Herren gråter när vi inte söker Honom, utan bara vår egen vilja och lust.

ALLA, BÅDE SMÅ OCH STORA, SÖKER DÄR ORÄTT VINNING
OCH BÅDE PROFETER OCH PRÄSTER FAR ALLESAMMANS MED LÖGN.
DE TAR DET LÄTT MED HELANDET AV MITT FOLKS SKADA.
DE SÄGER:
- ALLT STÅR VÄL TILL, ALLT STÅR VÄL TILL... Jer 6:13

JA, HERRENS ORD HAR BLIVIT TILL VANÄRA BLAND DEM,
DE HAR INGET BEHAG TILL DET.
DÄRFÖR ÄR JAG UPPFYLLD AV HERRENS VREDE,
JAG FÖRMÅR INTE HÅLLA DEN INNE. Jer 6:10.

Vems tunga talar du med?


Guds ord har blivit till vanära... Vilken skam bland oss!

Konsekvensen av likgiltigheten inför Guds ord, parat med en nonchalant livsstil idag, blir detta:

EFTERSOM NI FÖR ETT SÅDANT TAL
SE, DÄRFÖR SKALL JAG GÖRA MINA ORD I DIN MUN TILL EN ELD
OCH DETTA FOLK TILL VED,
OCH ELDEN SKALL FÖRTÄRA DEM. Jer 5:14.


Nu börjar det bli jobbigt. Det är outhärdligt att läsa!

Nejdå, inte värre än den eld som äter upp södra Norrland.

Och jag är långt ifrån färdig!!

Folken skall bli till ved... Du och jag blir en pinne i brasan om vi inte vänder om.

Du blir en pinne...


Pingstpastorn i Sveg var nära att mista sin bostad i förra veckan. Branden var bara någon kilometer bort. Men flera spontana bönesamlingar har hållits runt om i brandområdet.
Vinden vände och elden tog en annan riktning.

- Vi ser det som ett bönesvar och ett Gudsingripande, säger Lars-Ivar Nilsson, och vi fortsätter bedja om regn och de drabbade.

Ja, så vill jag också tänka. Gud griper in!

- Naturen uppträder som en Guds megafon, säger teologen Hilary Marlow.

Men vi behöver omvända oss från vårt ogudaktiga leverne. Den stora bönen handlar om att bedja fram en Gudstro igen.

Naturen som megafon.


Och nu vill jag börja knyta ihop min blogg-säck.
Det som Sven Olof Karlsson fick inleda med att säga, det har han helt och fullt stöd i hos profeten Jeremia!

MEN DET ÄR DU SJÄLV SOM VÅLLAR DIG DETTA,
DÄRMED ATT DU ÖVERGER HERREN, DIN GUD, NÄR HAN VILL LEDA DIG PÅ DEN RÄTTA VÄGEN. Jer 2:17

MITT FOLK HAR BEGÅTT EN DUBBEL SYND;
MIG HAR DE ÖVERGIVIT - EN KÄLLA MED FRISKT VATTEN - OCH DE HAR GJORT SIG BRUNNAR, USLA BRUNNAR, SOM INTE HÅLLER VATTEN. Jer 2:13.

Usel brunn, nr 2.


Och då är menas inte egenborrade brunnarna som snor allas vatten till att fylla de egna individuella poolerna, eller vattna de brunbrända gräsmattorna, utan det gäller det "inre vattnet".

Det handlar om de andliga källorna, där vi hellre föredrar yogamattornas snabba avstressande effekter, än de djupgående insikterna till förändring av vårt beteende, som Guds ord visar oss. Gratis.

Stress - Synd - Kapitulation - Ge upp - Omvänd dig - Bekänn dina riktiga synder och låt Guds försoning göra om dig.

Inifrån.

Med kärlek och förlåtelse.

Det är vägen tillbaka!!

Så. I väntan på att alla jordens politiker skall våga fatta de tuffa beslut som behövs, så kan du och jag själva välja hur vi vill leva i vårt närområde.

Eller som Peter Halldorf skriver:

- Vi måste inse att våra handlingar gör intryck på naturen, varje dag. Därför kan vi själva välja att göra de avtryck som profetiskt föregriper en jord, där rättfärdighet bor.

Välj själv.


Käre himmelske Fader,

Förlåt oss vår respektlösa livsstil i girighet!
Förlåt oss att vi upphöjt profiten och effektiviteten till den värsta avguden.
Förlåt oss när vi söker bland avgudarna istället för att komma till Dig, och få djupgående Frid som består.

Förlåt oss att vi bytt ut kristen enhet mot religiös mångfald, och biologisk mångfald mot miljömässig mono-kultur.

Förlåt oss bortträngningens gift...

Helige Ande, hjälp oss att omvända oss till Levande Gud.

Och i denna vår kapitulation inför Ditt heliga namn;
- låt vindarna vända mot redan brända marker och låt regnet och svalkan falla över vår ogudaktiga eld.

Sedan ber jag Dig, Jesus Kristus, att DU skall bli vårt hjärtas eld, som bränner upp vår synd av mental slagg.
Vänd vår personliga uppgivenhet till hoppfull profetisk handling!

Tänd kärlekens eld, den helige Andes eld som får vår tunga att hålla Guds namn heligt och att leva vördnadsfullt för naturen och varandra.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Det brinner, men inte i gardinen.


Svartbrända hälsningar från en som varit ogudaktig men blivit omvänd,

Helene F Sturefelt,

- som ber för alla brandmän, flygande vattenbombare och räddningsledare, präster och pastorer, skogsägare och lantbrukare, samt för den profetetiska rösten idag.


P.S. Jag vet ett enda land som fött öknen att blomma... Men det tar vi en annan gång.

tisdag 17 juli 2018

VANDRING PÅ HANÖ

Mot Hanö.


När det inte ens fläktar ute på havet... När det känns som att man vill be skepparen öppna ett fönster, fastän man sitter ute på däck... När man vill ringa kommunen och be dem skruva ned värmen...

… för att det är för varmt!!

Då är det verkligen för varmt.

Vi ska ut till Hanö för att träna pilgrimsvandring. Man måste provgå själv innan man bjuder in flera.
Men det är för varmt...

Stora områden i Mellansverige brinner. Vi behöver hjälp från Italiens flygflotta för att vattenbomba skogsbränderna.
Undrar hur det skulle se ut på vår sagoö utanför Listerlandet?

Vi står på hamnplanen i Nogersund och inväntar varandra.

Väntan.


Låt oss be.

Denna plats och denna stund är Din, Herre.
Öppna våra sinnen för helighetens närvaro,
i våra kroppars vila,
i våra själars stillhet,
i marken som bär oss,
i luften vi andas och i vindens beröring.

Du omger oss Gud, på alla sidor.
Låt oss nu tryggt vila i Dina heliga omsorg om allt som lever. Amen.

Båten var fullsmockad. Skulle alla till Hanö denna helt vanliga tisdag i juli?

Molnen skymde solen, likväl var det 27 grader. Och minsann kom det inte tio droppar regn när vi lämnade fastlandet?!

För varmt!


Pilgrimens bön lever ständigt i mig.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, amen.
Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp!

Båtens frälsarkrans - att kastas ut ifall någon skulle ramla överbord - gav ett allvar åt frälsarkransens bönepärlor runt handleden.
I fall någon av oss skulle tappa fotfästet i tillvaron, så finns dessa böner till Gud som livräddning.

Frälsarkransens bönepärlor.


GUDSPÄRLAN.

Innan människan fanns, var vi en tanke vid Guds hjärta.
Även Jesus var hos Gud innan tiden blev tid...

DINA ÖGON SÅG MIG NÄR JAG ÄNNU KANPPAST VAR FORMAD. Psaltaren 139:16

Vi har en Gud, Fadern, från vilken allting utgår, och som är vårt mål.
Du är gränslös. Du är nära. Du är ljus och jag är Din.

Kungsljuset. Blekinges landskapsblomma.


Vi gick över den första fä-risten in i buskagen till vänster. Jodå, där finns en stig... stenig och knagglig, uppåt och inåt.

Värmen dallrade i luften. Fåglarna orkade inte sjunga och dovhjortarna höll sig långt inne i avenbokskogens skugga.

Skugga... vilket vackert ord! Så svalkande skönt och svalt!
Jag tänkte på alla trädföraktare som fäller träd i sina trädgårdar. Glömde ni bort vad skugga är? Nu hettar det i era fasader och det går inte längre att sitta ute.

Vi kom ut på heden och stannade till vid kanonerna, gjutna redan 1793 och använda på svenska signalskepp.

Försvar eller anfall?


JAGPÄRLAN

Varje människa är en individ i ett kollektiv. Ett kollektiv består av sina individer.
Båda perspektiven behövs, annars riskerar vi att hamna i två diken:

- det är bara jag som är viktig och jag struntar i dig, och skapar mina egna regler.
- det är bara kollektivet som är viktigt och jag förlorar min förmåga att ta eget ansvar.

Kanonerna här påminner mig om behovet att försvara sig, eller anfalla...

Till eftertanke:
- Vad behöver jag faktiskt försvara i min person?
- Men kan det också vara så att jag går till anfall mot andra när jag inte får mina behov tillgodosedda?

Jesus hade ett tydligt Jag, men med två naturer: sann Gud och sann människa.
Där haltar vi på båda fötter...

Herre, fyll mig med Din stillhet.
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

Bönsäcken.


När vi kom upp på kullen kände vi en välsignad fläkt av luft som rörde sig.
Det var vinden. Jag trodde den helt hade försvunnit.

Vi var många som lät oss fläktas, allt medan vi tittade ned på bönsäcken med de märkliga små stenarna.
De ser nästan ut som bönor!

Stenbönor.

Denna stensporre har säkert varit plats för bön och gudstjänst i forntiden.

Eller så är det den sägenomspunna jättekvinnan som plockade stenar för att bygga en bro till fastlandet. Hon var så ensam på ön. Men så snubblade hon och alla stenar föll i vattnet...

Se upp nu var ni sätter era fötter!

Inga vindar. Inga vågor.


Här nere brukar vindarna mötas så att vågorna slår emot varandra med skummande smällar.
Men ingenting av det fanns idag.

Bara stillhet.

Vi kanske ska ändra vår bön?
Herre, fyll mig med Din rörelse - inte stillhet!

DOP-PÄRLAN

Vi tog en rund sten i vår hand. I den lade vi händelser som vi ville be om förlåtelse för.
Släppa det gamla. Börja om på nytt.
Vi slängde iväg stenen i Nådens hav och gick ned och tecknade korsets tecken i pannan.

Nej förresten, vi öste vatten över hela huvudet för att inte få värmeslag!
Tack Gud för vattnet, det som renar från synd och det som samtidig kyler oss så att vi kan hålla "huvudet kallt".

Jag lägger mitt liv i Dina händer.
Herre, visa mig Din väg, och gör mig villig att vandra den.

Släpp taget.


Från havsnivån upp till 65 meter - det kändes nästan omöjligt.

Med långsamma steg i det torra gräset gick vi sakta mot Engelska kyrkogården.

När Napoleon förde krig 1810-12 hade han sin förskansning på Hanö.
Det har dock inte funnits någon kyrka här, så det är mer korrekt att säga "den engelska begravningsplatsen".

Vi satte oss att vila på några stenhällar. Utsikten var vidunderlig.

Begravningsplats.


Men man blir ledsen när man ser hur torkan tar gräs och växtlighet. Heden såg ut som en öken, en brun gräsöken.

Till eftertanke.
När Jesus blivit döpt av Johannes döparen blev han hårt prövad av djävulen i öknen.
Gud lät det ske, för att det skulle bli tydligt hur han skulle försvara sig - med Guds eget ord.

Vi människor måste också gå igenom våra tider av öken, då ingenting vill fungera.
Relationer krånglar, tankar fastnar i ofruktbara banor och känslorna skenar.
Men vi kan inte fly ifrån ökentiden.
Gud vill att den ska göra sin verkan, tills vi kommit till insikt... och ge upp det som inte bär frukt.

Det gör ont!

Ack Herre hjälp! Ack Herre, låt väl gå.
Rena mig så blir jag ren.
Hela mig så blir jag hel.

Gräsöken.


Det var bara några hundra meter till fyren, men det kändes som att den flyttade på sig.
Mina trötta ben kom ingen vart.
Ansiktet hettade och jag tog fram ett paraply som fick bli parasoll - puh och flämt!

Vid Hanö fyr har SMHI en väderstation. När vinterstormarna härjar så är det ofta här man uppmäter de värsta orkanstyrkorna.
Just nu tror jag det är en stor lögn... Vindarna har ju tagit slut!!

Några körsbär och lite vatten fick kroppen att kvickna till lite. Och benen upp och huvudet ned.

Solen lyste igenom molnen, men vid fastlandet över Karlshamn hörde vi åskan mullra.
Åt vilket håll skulle den gå?

Inget regn här.


BEKYMMERSLÖSHETSPÄRLAN

Efter ökenvandringen kommer friheten. Bekymmerslösheten. När allting har ordnat sig.

Att vara på havet och se fyrens ledljus är en sorts bekymmerslöshet. Nu går det lätt att navigera.

I mitt liv som kristen är jag glad för att Jesus kallar sig för "Världens Ljus".
Många gånger har Jesus visat mig vägen vid livets vägskäl, omärkligt men fridsamt. Jag är så tacksam för det.
Men det kräver att jag lyssnar.

Bekymra er inte.
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag som barn väl ängslas då?

Led milda ljus.


Vägskälen ja. Hur kommer man ned till Vindhalla från fyren?
Följ stenmuren...

Bitvis är det bra om man är född i Stenbockens tecken... ty man får vissa sträckor gå på stenar på stigarna.
Vi passerade stora fält av klappersten. Hur i all sin dar har de hamnat där?

Äntligen var det nedförslut och lite lättare att gå.

Inne i avenboksskogen omslöts vi av trädens skugga och ljuset var magiskt.
Markeringen var röd men mossan på stenarna grön - och vilka stenar att kliva över!
Ett par dumma flugor sökte min svett och störde min koncentration.

Det var nära att jag föll - hungrig och varm - fokusera!

Avenbokskogen.


Det är lika mäktigt varje gång man kommer ut ur avenbokskogen och ser havet öppna sig!

Vindhalla känns nästan som en helig plats med sitt enorma havsslipade stengolv och med de jättestora stenblocken som fåtöljer.
Nu var det bara en sak som gällde - baaadaaaa!!

Men det var slipperhalt…

Tack till den som spänt upp ett rep att hålla sig i.

Jag hittade som ett "badkar" att lägga mig i. Jag vågar inget annat.

Vindhalla.


Välsignad är Du, Herre, som ger oss dagligt bröd.
Tack att vi får dela det med varann.

Mat!

Rökt Hällevikslax. Bröd. Romsås och kokt ägg. Tomat och gurka. Och vatten, detta välsignade vatten.

Vi vilade en stund och hörde åskan dra vidare mot Listerlandet.

Slipperhalt.


KÄRLEKSPÄRLORNA

Kom helige Ande och upptänd i mig Din kärleks eld.
Herre, såsom Du mig älskar ingen annan älska kan.

Från Dig kommer allting.
Ur din hand ger vi tillbaka till Dig.
Alla mina ord och tankar Jesus låt dem glädja Dig.

Mitt badkar.


TYSTNADSPÄRLORNA

Vi gick in i avenbokskogen igen och följde nu gul markering.

Tystnaden är en viktig del i pilgrimsvandringen. Naturen visar själv att den vill att vi ska vara tysta.
Inte trevliga. Inte sociala och pratglada.

Utan tysta. Inte tigande. Men lyssnande.

Det prasslade till. Vad var det?

Åh! En dovhjortsko med sin kalv! Så fint att få se!

Vi kom ut på heden igen och började närma oss samhället på Hanö.

I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav.

Stanna hos oss Herre, det börjar bli kväll och dagen är snart slut.
Välsigna Gud ditt vandringsfolk.
Följ mig.
Jag är vägen.
Herre, ge oss den frid som världen inte kan ge.

Skugga!


HEMLIGHETSPÄRLORNA

Det finns mycket som vi inte bör säga till varandra.

En del av våra innersta tankar tillhör det ytterst privata.
Förtroenden vi fått tillhör absolut den stora, hemliga tystnaden - den som bara Gud känner.

Vi får öva oss i att tiga.

Hemligheter ska vara tysta. Inte pratas ut på byn för att man ska få bättre status.

Min Gud, jag hoppas på Dig.
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig där du går.
Min Gud, jag hoppas på Dig.

Hemligt.


Återigen gick vi över en fä-rist, som alltså hindrar djuren från att komma in bland husen, och närmade oss missionshuset.

Vi fick låna nyckeln och gå in och titta.

Skulle vi kunna ha avslutningen här? Skulle vi kunna fira pilgrimsmässa i denna anrika lokal?
Absolut!

Hanö missionshus.


Vi kände hur andakten satt i väggarna och de gamla trygga bönhusbänkarna.
Här skulle vi kunnat stanna en lång stund, om det inte varit för att båten gick tillbaka strax...

Nattens pärla och Uppståndelsens pärla hann vi inte med. Tur att detta bara var en övning.
Fast helt på riktigt.

Herre, Du har dött för mig.
Hjälp mig att leva för Dig.

Din död förkunnar vi, Herre, Din uppståndelse bekänner vi,
till dess Du kommer åter i härlighet.

Jag är Din och Du är min.

Amen.

Andakt.


De varmaste hälsningar från Hanö-pilgrimerna

Helene och Jörgen!


Och när blir vandringen "på riktigt" då?
Den 9/9. Välkommen då!

Gud är vår tillflykt.

måndag 16 juli 2018

HASSLÖFESTIVALEN; VARG och BETANIA

Hasslöfestivalen 2018.


Festivaler hör sommaren till. Vi vill komma samman och umgås tätt ihop, lyssna på musik, äta grillat och kanske också höra ett och annat Gudsord.

Ibland hör allt detta ihop. Ibland är det avgrundsdjupa avstånd, med rädsla eller förakt för varandra.

Puh! Det är fortfarande så förb... varmt ute att jag hellre sitter inne... och skriver. Och flämtar i klimattorkan.

Men följ med nu till HASSLÖFESTIVALEN i Karlskrona skärgård så ska jag bjuda på några oväntade möten.
Men det är bara för den som vågar leva "i världen" bland vargarna...

Lokalbandet Varg.


Jag blev glatt överraskad när jag bland glada festivalbesökare såg några välbekanta svarta skjortor med vit krage.
Kyrkans folk är här! Mitt i folkvimlet. På plats!

Som ett lyssnande öra eller för att ge en uppmuntrande kram. Precis vad jag behövde. Precis vad många andra också behövde.

En påminnelse om Guds närvaro.

Det finns ett Stort Ljus.


Vi fyllde våra vattenflaskor vid de smarta vattenkranarna - just nu med den dyrbaraste drycken. Vatten.

Från lilla scenen mullrade vargarna.

Hasslöfestivalen är noga med att blanda de stora artisterna med de lokala, annars mister festivalen sin förankring och sin charm.

Och VARG tillhör Hasslö, precis som Selmas Broskband och Caj Karlsson.
Men aldrig kunde jag väl ana att jag tolv timmar senare skulle stå i predikstolen på Betania och predika vargarnas evangelium...

Dyrbaraste drycken.


I låten Rekviem sjöng de:

MAN NYTTJAR FOLKS RÄDSLA OCH OKUNSKAP
TILL ATT RUSTA FÖR STRID
DET STORA OVÄSENDET I EN ANNAN TID.

MAN UNDRAR NÄR BÖDELN TAR VID.

TVÅ VARGAR SOM STRIDER PÅ FÄLTET IDAG
OCH DEN VARG SOM VI FÖDER, DEN VINNER SITT SLAG.
STÅR VID ETT VÄGSKÄL, DU OCH JAG HÄR IDAG.

Vargs senaste album.


Hasslö är en röd ö. Socialdemokraten Fabian Månsson har präglat bygden lika mycket som frikyrkofolket.
Ibland har striden varit densamma - mot fattigdom och förtryck - men lika ofta har förtrycket av varandra blivit bådas strid...

Varg's sångare David Blome sjöng i låten "Halleluja, min vän":

VAD ÄR DET FÖR EN HÄRSKARE SOM TILLÅTER DET HÄR?
OCH ATT JFK ÄR DÖD OCH KARDASHIAN MILJONÄR?
JA, TA EN TITT NÄR HÄR GUD, ÄR DU NÖJD MED VAD DU SER?
FÖR SATAN SITTER MED EN ÖL OCH LER.

De existentiella frågorna är lika nödvändiga i musiken och politiken som i kyrkan.
Men när kristna och oförstående predikanter fördömt istället för att visa vägen till Gud, är det Gud som blir människans fiende - inte satan.

Trots att det är han som sitter och dricker öl och skrattar...

Ibland har den lilla människan otur när han resonerar. Det är ju satans ondska som är vår fiende! Och Gud är inte alls nöjd "med vad han ser"!!
Det var ju därför kan kom till oss i gestalt av Jesus Kristus...

Vän. Inte fiende.


Varg fortsätter, upprörda över vad de en gång fått möta i kapellen:

KLIV IN I HELGEDOMEN, HÄR ÄR VI UTVALDA AV GUD.
OM DU VACKLAR I DIN TRO KAN DU FÅ HJÄLP AV KRISTI BRUD.
HALLELUJA, HALLELUJA, MIN VÄN.

MEN VI TROR INTE PÅ ANDRA, SANKTE PER OCH KLERSI.
ÄR DE SOM GÖR DET BÄTTRE, MYCKET BÄTTRE ÄN VI?
HALLELUJA, HALLELUJA, MIN VÄN.

Hasslövargarna.


De rosa neonstrålkastarna gav ett lömskt skimmer av snällhet över de upprörda låttexterna.

Jag har också mött fundamentalister som fördömt synden i världen med alla dess karuseller och tivolin... Eller som Göran Sahlberg skriver i sin utmärkta bok "När tiden tog slut" (2007):
- Skämt-anden måste bort ur predikanthjärtat!

Allvaret måste markeras allvarligare.

Och så hamnar man i fördömelse av den värld som Gud själv älskar...

Det gör människorna ont. Jag förstår mycket väl det David Blome fortsätter dikta:

SÅ GÖR SOM OSS (det heter "vi"...)(förlåt språkpolisen) OCH SJUNG MED I DENNA SÅNG.
OCH SKIT I VEM DE UTVALDA SKA FRÄLSA NÄSTA GÅNG.
ÄR MAN 'PERSONA NON GRATA' FÖR ATT TJEJ TYCKER OM TJEJ
DÅ ÄR GUD OCH RELIGION INGENTING FÖR MIG.

Gud utväljer - dig.


Här finns en säker känsla för vad som är rätt och fel. Gud kan inte låsas in i bönhus och kapell av dem som är rädda för världen.
Gud är så mycket större än så! Det vet både vargar och lammungar!

Om man inte blir sedd av den där guden för den man innerst inne är, då vill inte jag heller vara med.
Här har moralisterna en stor skuld till att stänga människor ute från den Gudsgemenskap de längtar efter.

Vi sårar varandra.

Den ene biter av rädsla för att bil besmittad av världen.
Den andre hugger av sorg för att bli fördömd och avvisad.

Sårar varandra.


Men till er vargar på scen denna kväll; kyrkans "kleresi" var ju på plats mitt ibland oss alla, med det goda Guds evangelium som ni efterlyser:

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN... Joh 3:16.

Så, till nästa år kan ni väl skriva en vers till på Halleluja, min vän!?!


Vi njöt av festivalen och tuggade förnöjsamt på de rökta revbensspjällen. Vi tog en öl också, jodå, inte med satan... utan med goda vänner.

Huvudakt var ett par verkliga favoriter.

Europe!!


Europe!

De inledde med åska och dunder, samma åska som dragit över kommunens norra delar och släppt ett par välsignade millimeter regn över den förtorkade marken.

Skön hårdrock när den är som bäst får allt mitt inre muller att tystna. När kraften och intensiteten är tillräckligt stark utanför, blir mina tankar, begär och känslor alldeles stilla. Nu låter det utanför mig som det annars gör inuti.

Det blir lugnt.

Vilken njutning att sitta där under VIP-logen i en Sacosäck och lyssna till ett av Sveriges bästa band, allt medan sommarkvällen svalnade av och solen gick ned.

Hasslöfestivalen 2018 var över för i år.

Men morgondagen var Herrens dag och då vill vi gå till gudstjänst. Men vart?

Underbar kväll.


Är vi på Hasslö så är vi. Och Betania inbjöd till möte kl 10.00.
Efter frukost i trädgården körde vi gärna dit.

Det var som att komma in i en tidsmaskin. Från Nutid till Förr.

Luften var redan slut och jag önskade intensivt att någon skulle öppna ett fönster och släppa in frisk luft.
Vi fläktade oss med festivalprogrammet och sjöng segervisst ur Segertoner om himmelens härlighet.

Söndagsmöte.

Enkelhet och ärlighet präglade mötet. Men också en sorg.

Det var sorg över alla som inte var där, som inte ville vara där, över alla ofrälsta och hur det står till med kristenheten i vårt land.
Ja, den sorgen kan jag också känna, men jag var fylld av en annan erfarenhet.

Vi fick höra ett vittnesbörd från en ung man som bestämt sig för att vara kristen. Han läste några uppmuntrande ord om hur Gud ger människan lugn och tar hand om allt.
Vi förstod att detta var självupplevt och att han var glad över sin nyfunna Gudsgemenskap.

Det blev vi alla.

Men jag satt och tänkte på vargarna.

Frimodige Carl.


Tänk om de hade varit här... Nä-äää ….

Tankarna lämnade rummet och levde sitt eget liv. Varför kunde inte de här två världarna mötas?
Festivalvärlden och bönhusvärlden?
För mig är det ingen konflikt.

Skulle jag gå fram och säga något? Ibland händer det att mötesledaren ger utrymme för det.

Nu var det så kvavt i lokalen att det var syrebristen som fick oss att resa oss upp, men jag gick inte ut utan stegade fram till mötesvärden och viskade:

- Kan jag säga något?
- Jag satt just och väntade på det, blev det överraskande svaret av Gösta.
Kjell hade också bett på morgonen att "någon annan skulle komma och ge ett annat perspektiv".

Iklädd sommarblus och solglasögon ställde jag mig vid podiet.

Älskade bönhus.


Jag blickade ut över den trofasta skaran på femton personer som satt i bänkarna.

- Först vill jag tacka för en fin bibelpredikan, sa jag, om att grenen ska växa ned mot djupet och inte bara sträva uppåt mot karriär-ljuset... Jag känner också er längtan att möta människor... och er sorg att ni inte gör det...

Jag visade mitt festivalband runt handleden.

- Vi var inne på festivalområdet igår. Det var mycket trevligt! Har ni varit där inne under dessa dagar?

Frågan var retorisk för jag visste redan svaret.

Frikyrkofolk beblandar sig inte med Världen. Men Herren manade mig att bygga en bro.

- Vad säger Jesus till oss? Jo, att vi skall:

LEVA I VÄRLDEN MEN INTE AV VÄRLDEN.

Vi lever alla i denna värld, någon annan finns inte! sa jag.
Men vi skall inte leva av dess villkor där karriär och girighet kan bli målet för livet.

Vedermödans hot.


Jag tänkte igen på Göran Sahlbergs bok där maranata-pastorn hade fostrat sin son till att bara tänka på "Vedermödan", Anti-Krist och den stora Uppryckelsen till Luftmötet av de redan frälsta... som gjorde att pojken inte ville leka med andra barn, bara följa med sin far på predikomöten för att förbereda sig för saligheten...

En from dam med knut i nacken nickade bifallande.
Jag tog sats och sa:

- Hela Hasslöfestivalen är ett enda stort missionsfält! Vi behöver inte åka till Afrika... Det är bara att ta steget tvärs över vägen... Men då måste vi förstå vad Jesus menar med att "leva i världen, men inte av världen...
Gå dit! Möt folket! Prata i god samvaro!

Var inte rädda.

Men det var precis det som dessa fina, fromma bönhusmänniskor var.

Livrädda för att bli besmittade av världen. Tänk om det är roligt...
Tänk om Skämt-anden tar över... och man börjar skratta för högt och trivas med det triviala, som Göra Sahlberg skriver.

Är inte vår tro starkare än så? Är inte Jesu kärlek starkare än alla karuseller och nöjesparker?

Mänsklig kärlek. Och Guds kärlek.


Jag kände sådan kärlek till dessa människor. Gå ut i hela världen... utom på den egna festivalen...
Här fanns ett inre förtryck som hämmade alla och envar.
Och jag bad innerligt om Frimodighetens Ande...

- Prästerna är där! I tjänsten, klädda i sina prästskjortor! Vi är många kristna som är där och bara vill Godhet.

… och jag tänkte på vad som verkligen skulle kunna hända om vargarna och lammungarna möttes. Eller fårtackorna och baggarna...

Bygg! Tillsammans.


Först skulle de behöva reda ut en mängd missförstånd och fördömande från ömse håll.
Sedan skulle de sakta börja lyssna till varandra, utan att stå i försvarsställning.
Till slut skulle en förståelse av den gemensamma längtan uppstå, tänkte jag, och Betania skulle lösas från sin kramp och Vanligt Folk våga gå dit.

För Guds skull.

För att Jesus älskar oss. Alla.

Tänk så enkelt det skulle kunna vara. Och är!

Gå ut. I världen.


Men Vargarna morrar i sin sista vers:

DE SVAGA HITTAR GUD I DET DE INTE KAN FÖRSTÅ.
MEN VI VÄGRAR TRO PÅ NÅGOT SOM ÖVERHETEN HITTAT PÅ.
VI BEHÖVER INGEN KYRKA FÖR ATT KÄNNA OSS VID LIV.
FÖR INGA BÖNER KOMMER GE DIG NÅGON NY GIV.

Nej, vi är inte svaga. Vi deltar inte i en "religion", än mindre i någon slags kristen överhet.
"Kyrkan" finns också utanför kyrkan. Den finns överallt där någon har Jesus i sitt hjärta.
Och bönen, i form av tillbedjan, är lika underbar som att umgås med sin älskade...

… kravlös... i en öppenhet där Guds nåd och kärlek kan strömma ned fritt.

Så, välkomna!

Vi har mycket att tala om.

Välkomna. Bortom staketen!

Så.. vilken varg är det som vinner striden i det här livet?

Egentligen är det en "indianberättelse" där pojken frågar sin pappa om det onda och det goda.
Vinner den vita vargen eller den svarta?

Svaret är det klokaste av alla:
- Den varg du matar...

Därför vill jag mata den varg där vi alla kan mötas. Inte rädslans varg. Inte heller fördömandets.

Jesus kallas ju för "Guds lamm", men just nu är han en Jesus-varg! Orädd, men utan att bitas.


Frimodiga festivalhälsningar från

Helene Betania Vargfelt,

- festivalälskare, mänskoälskare och Jesusälskare,
- befriad från mänskofruktan och vargrädsla...


Sommarliv. Mänskoliv.