VANDRING PÅ HANÖ

Mot Hanö.

När det inte ens fläktar ute på havet... När det känns som att man vill be skepparen öppna ett fönster, fastän man sitter ute på däck... När man vill ringa kommunen och be dem skruva ned värmen...

… för att det är för varmt!!

Då är det verkligen för varmt.

Vi ska ut till Hanö för att träna pilgrimsvandring. Man måste provgå själv innan man bjuder in flera.
Men det är för varmt...

Stora områden i Mellansverige brinner. Vi behöver hjälp från Italiens flygflotta för att vattenbomba skogsbränderna.
Undrar hur det skulle se ut på vår sagoö utanför Listerlandet?

Vi står på hamnplanen i Nogersund och inväntar varandra.

Väntan.

Låt oss be.

Denna plats och denna stund är Din, Herre.
Öppna våra sinnen för helighetens närvaro,
i våra kroppars vila,
i våra själars stillhet,
i marken som bär oss,
i luften vi andas och i vindens beröring.

Du omger oss Gud, på alla sidor.
Låt oss nu tryggt vila i Dina heliga omsorg om allt som lever. Amen.

Båten var fullsmockad. Skulle alla till Hanö denna helt vanliga tisdag i juli?

Molnen skymde solen, likväl var det 27 grader. Och minsann kom det inte tio droppar regn när vi lämnade fastlandet?!

För varmt!

Pilgrimens bön lever ständigt i mig.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, amen.
Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp!

Båtens frälsarkrans - att kastas ut ifall någon skulle ramla överbord - gav ett allvar åt frälsarkransens bönepärlor runt handleden.
I fall någon av oss skulle tappa fotfästet i tillvaron, så finns dessa böner till Gud som livräddning.

Frälsarkransens bönepärlor.

GUDSPÄRLAN.

Innan människan fanns, var vi en tanke vid Guds hjärta.
Även Jesus var hos Gud innan tiden blev tid...

DINA ÖGON SÅG MIG NÄR JAG ÄNNU KANPPAST VAR FORMAD. Psaltaren 139:16

Vi har en Gud, Fadern, från vilken allting utgår, och som är vårt mål.
Du är gränslös. Du är nära. Du är ljus och jag är Din.

Kungsljuset. Blekinges landskapsblomma.

Vi gick över den första fä-risten in i buskagen till vänster. Jodå, där finns en stig... stenig och knagglig, uppåt och inåt.

Värmen dallrade i luften. Fåglarna orkade inte sjunga och dovhjortarna höll sig långt inne i avenbokskogens skugga.

Skugga... vilket vackert ord! Så svalkande skönt och svalt!
Jag tänkte på alla trädföraktare som fäller träd i sina trädgårdar. Glömde ni bort vad skugga är? Nu hettar det i era fasader och det går inte längre att sitta ute.

Vi kom ut på heden och stannade till vid kanonerna, gjutna redan 1793 och använda på svenska signalskepp.

Försvar eller anfall?

JAGPÄRLAN

Varje människa är en individ i ett kollektiv. Ett kollektiv består av sina individer.
Båda perspektiven behövs, annars riskerar vi att hamna i två diken:

- det är bara jag som är viktig och jag struntar i dig, och skapar mina egna regler.
- det är bara kollektivet som är viktigt och jag förlorar min förmåga att ta eget ansvar.

Kanonerna här påminner mig om behovet att försvara sig, eller anfalla...

Till eftertanke:
- Vad behöver jag faktiskt försvara i min person?
- Men kan det också vara så att jag går till anfall mot andra när jag inte får mina behov tillgodosedda?

Jesus hade ett tydligt Jag, men med två naturer: sann Gud och sann människa.
Där haltar vi på båda fötter...

Herre, fyll mig med Din stillhet.
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

Bönsäcken.

När vi kom upp på kullen kände vi en välsignad fläkt av luft som rörde sig.
Det var vinden. Jag trodde den helt hade försvunnit.

Vi var många som lät oss fläktas, allt medan vi tittade ned på bönsäcken med de märkliga små stenarna.
De ser nästan ut som bönor!

Stenbönor.

Denna stensporre har säkert varit plats för bön och gudstjänst i forntiden.

Eller så är det den sägenomspunna jättekvinnan som plockade stenar för att bygga en bro till fastlandet. Hon var så ensam på ön. Men så snubblade hon och alla stenar föll i vattnet...

Se upp nu var ni sätter era fötter!

Inga vindar. Inga vågor.

Här nere brukar vindarna mötas så att vågorna slår emot varandra med skummande smällar.
Men ingenting av det fanns idag.

Bara stillhet.

Vi kanske ska ändra vår bön?
Herre, fyll mig med Din rörelse - inte stillhet!

DOP-PÄRLAN

Vi tog en rund sten i vår hand. I den lade vi händelser som vi ville be om förlåtelse för.
Släppa det gamla. Börja om på nytt.
Vi slängde iväg stenen i Nådens hav och gick ned och tecknade korsets tecken i pannan.

Nej förresten, vi öste vatten över hela huvudet för att inte få värmeslag!
Tack Gud för vattnet, det som renar från synd och det som samtidig kyler oss så att vi kan hålla "huvudet kallt".

Jag lägger mitt liv i Dina händer.
Herre, visa mig Din väg, och gör mig villig att vandra den.

Släpp taget.

Från havsnivån upp till 65 meter - det kändes nästan omöjligt.

Med långsamma steg i det torra gräset gick vi sakta mot Engelska kyrkogården.

När Napoleon förde krig 1810-12 hade han sin förskansning på Hanö.
Det har dock inte funnits någon kyrka här, så det är mer korrekt att säga "den engelska begravningsplatsen".

Vi satte oss att vila på några stenhällar. Utsikten var vidunderlig.

Begravningsplats.

Men man blir ledsen när man ser hur torkan tar gräs och växtlighet. Heden såg ut som en öken, en brun gräsöken.

Till eftertanke.
När Jesus blivit döpt av Johannes döparen blev han hårt prövad av djävulen i öknen.
Gud lät det ske, för att det skulle bli tydligt hur han skulle försvara sig - med Guds eget ord.

Vi människor måste också gå igenom våra tider av öken, då ingenting vill fungera.
Relationer krånglar, tankar fastnar i ofruktbara banor och känslorna skenar.
Men vi kan inte fly ifrån ökentiden.
Gud vill att den ska göra sin verkan, tills vi kommit till insikt... och ge upp det som inte bär frukt.

Det gör ont!

Ack Herre hjälp! Ack Herre, låt väl gå.
Rena mig så blir jag ren.
Hela mig så blir jag hel.

Gräsöken.

Det var bara några hundra meter till fyren, men det kändes som att den flyttade på sig.
Mina trötta ben kom ingen vart.
Ansiktet hettade och jag tog fram ett paraply som fick bli parasoll - puh och flämt!

Vid Hanö fyr har SMHI en väderstation. När vinterstormarna härjar så är det ofta här man uppmäter de värsta orkanstyrkorna.
Just nu tror jag det är en stor lögn... Vindarna har ju tagit slut!!

Några körsbär och lite vatten fick kroppen att kvickna till lite. Och benen upp och huvudet ned.

Solen lyste igenom molnen, men vid fastlandet över Karlshamn hörde vi åskan mullra.
Åt vilket håll skulle den gå?

Inget regn här.

BEKYMMERSLÖSHETSPÄRLAN

Efter ökenvandringen kommer friheten. Bekymmerslösheten. När allting har ordnat sig.

Att vara på havet och se fyrens ledljus är en sorts bekymmerslöshet. Nu går det lätt att navigera.

I mitt liv som kristen är jag glad för att Jesus kallar sig för "Världens Ljus".
Många gånger har Jesus visat mig vägen vid livets vägskäl, omärkligt men fridsamt. Jag är så tacksam för det.
Men det kräver att jag lyssnar.

Bekymra er inte.
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag som barn väl ängslas då?

Led milda ljus.

Vägskälen ja. Hur kommer man ned till Vindhalla från fyren?
Följ stenmuren...

Bitvis är det bra om man är född i Stenbockens tecken... ty man får vissa sträckor gå på stenar på stigarna.
Vi passerade stora fält av klappersten. Hur i all sin dar har de hamnat där?

Äntligen var det nedförslut och lite lättare att gå.

Inne i avenboksskogen omslöts vi av trädens skugga och ljuset var magiskt.
Markeringen var röd men mossan på stenarna grön - och vilka stenar att kliva över!
Ett par dumma flugor sökte min svett och störde min koncentration.

Det var nära att jag föll - hungrig och varm - fokusera!

Avenbokskogen.

Det är lika mäktigt varje gång man kommer ut ur avenbokskogen och ser havet öppna sig!

Vindhalla känns nästan som en helig plats med sitt enorma havsslipade stengolv och med de jättestora stenblocken som fåtöljer.
Nu var det bara en sak som gällde - baaadaaaa!!

Men det var slipperhalt…

Tack till den som spänt upp ett rep att hålla sig i.

Jag hittade som ett "badkar" att lägga mig i. Jag vågar inget annat.

Vindhalla.

Välsignad är Du, Herre, som ger oss dagligt bröd.
Tack att vi får dela det med varann.

Mat!

Rökt Hällevikslax. Bröd. Romsås och kokt ägg. Tomat och gurka. Och vatten, detta välsignade vatten.

Vi vilade en stund och hörde åskan dra vidare mot Listerlandet.

Slipperhalt.

KÄRLEKSPÄRLORNA

Kom helige Ande och upptänd i mig Din kärleks eld.
Herre, såsom Du mig älskar ingen annan älska kan.

Från Dig kommer allting.
Ur din hand ger vi tillbaka till Dig.
Alla mina ord och tankar Jesus låt dem glädja Dig.

Mitt badkar.

TYSTNADSPÄRLORNA

Vi gick in i avenbokskogen igen och följde nu gul markering.

Tystnaden är en viktig del i pilgrimsvandringen. Naturen visar själv att den vill att vi ska vara tysta.
Inte trevliga. Inte sociala och pratglada.

Utan tysta. Inte tigande. Men lyssnande.

Det prasslade till. Vad var det?

Åh! En dovhjortsko med sin kalv! Så fint att få se!

Vi kom ut på heden igen och började närma oss samhället på Hanö.

I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav.

Stanna hos oss Herre, det börjar bli kväll och dagen är snart slut.
Välsigna Gud ditt vandringsfolk.
Följ mig.
Jag är vägen.
Herre, ge oss den frid som världen inte kan ge.

Skugga!

HEMLIGHETSPÄRLORNA

Det finns mycket som vi inte bör säga till varandra.

En del av våra innersta tankar tillhör det ytterst privata.
Förtroenden vi fått tillhör absolut den stora, hemliga tystnaden - den som bara Gud känner.

Vi får öva oss i att tiga.

Hemligheter ska vara tysta. Inte pratas ut på byn för att man ska få bättre status.

Min Gud, jag hoppas på Dig.
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig där du går.
Min Gud, jag hoppas på Dig.

Hemligt.

Återigen gick vi över en fä-rist, som alltså hindrar djuren från att komma in bland husen, och närmade oss missionshuset.

Vi fick låna nyckeln och gå in och titta.

Skulle vi kunna ha avslutningen här? Skulle vi kunna fira pilgrimsmässa i denna anrika lokal?
Absolut!

Hanö missionshus.

Vi kände hur andakten satt i väggarna och de gamla trygga bönhusbänkarna.
Här skulle vi kunnat stanna en lång stund, om det inte varit för att båten gick tillbaka strax...

Nattens pärla och Uppståndelsens pärla hann vi inte med. Tur att detta bara var en övning.
Fast helt på riktigt.

Herre, Du har dött för mig.
Hjälp mig att leva för Dig.

Din död förkunnar vi, Herre, Din uppståndelse bekänner vi,
till dess Du kommer åter i härlighet.

Jag är Din och Du är min.

Amen.

Andakt.

De varmaste hälsningar från Hanö-pilgrimerna

Helene och Jörgen!


Och när blir vandringen "på riktigt" då?
Den 9/9. Välkommen då!

Gud är vår tillflykt.