Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 27 april 2022

VÅLDSMONOPOLET - Romarbrevet 13

Polisens våldsmonopol.



Vem ska ha monopol på våldet i ett samhälle?

Det framprovocerade upploppet i flera svenska städer under påsken har fått igång en nödvändig debatt om våldsmonopolet - och vad man kan hävda utifrån den bibliska synen.

I Romarbrevets 13:e kapitel kan vi läsa:

DET ÄR INTE FÖR INTE SOM ÖVERHETEN BÄR SITT SVÄRD, DEN STÅR JU I GUDS TJÄNST SOM HÄMNARE, FÖR ATT VREDEN SKALL DRABBA DEN SOM GÖR DET ONDA.
Romarbrevet 13:4b.

HÄMNDEN TILLHÖR HERREN.
Psaltaren.

Bibelns syn på våld.

Polismannen Peter Larsson beskriver på Twitter påskens kravaller som något av det värsta han har sett:

- Att vi inte har ett flertal dödade och mängder av skottskadade ligister är faktiskt helt otroligt. Jag överdriver inte. Inte ens lite. Jag är nästan i chock. Ord räcker inte till. Ni som inte sett, kan inte förstå.

Orsaken var hot om en koran-bränning i yttrandefrihetens namn. Dansken Paludan hade fått demonstrationsrätt, något naturligtvis blev extremt provocerande, eftersom det var en fredag - muslimernas bönedag - dessutom under ramadan. 
Att denna högerextremistiska ogärning även var på Långfredagen gör oss kristna extra ont.

- Man får inte bete sig som våldsverkarna gjorde, oavsett om det var med religiösa förtecken eller inte, säger Ebba Busch i en intervju.

Det svåra är att muslimska män gav sig på blåljuspersonal - helt felriktat - vilket gör att det är en aggression mot själva den demokratiska ordningen.
Vi är inte vana vid ett sådant övervåld, inte heller att vara så lättretade och ta till våld.

Övervåld.


Debattören Ivar Arpi skriver på Twitter:
- Problemet är inte en dansk som bränner en bok, problemet är att det finns tusentals som är redo att ta till extremt våld vid minsta provokation.

Kritiker anser att polisen påverkas av islamister, som vill styra vem som skall få demonstrationsrätt och bruka det fria ordet. En anonym jurist (vet ej namnet) skriver:
- Polisen bestraffas med stenkastning när den går emot islamisterna, men belönas med rosor när den agerar i enlighet med deras önskemål. 

Paludan har nämligen fått 'nej' till att "tala" i Borås.

Påskens kravaller.


Men låt oss återgå till upploppen under påsk.

- Vi har minst 100 skadade poliser efter påskkravallerna. Det stora frågan borde vara: 'varför har vi inte 100 skadade islamister?' Varför sköt inte polisen skarpt? undrar Ebba Busch.

Låt oss stanna upp där ett ögonblick. Många har velat missförstå hennes ord.
Det handlar inte om att skada muslimska män. Det handlar om den stora frågan vem som har rätten att företräda våldet i samhället.

- Det är uppenbart att polisen ska stå för våldsmonopolet. Men det var polisen som tvingades till reträtt, inte våldsverkarna. Något är allvarligt fel, säger Ebba Busch.

Vem ska dra till reträtt?


Jag kan uppskatta att polisen valde att backa för att få aggressionen att lugna sig. Det kan mycket väl ha varit det mest kloka och diplomatiska.
Men islamisterna upplever ingen svensk klokhet... bara svaghet och undfallenhet. De har flytt från våldsamheter i sina hemländer, och ser sig själva som allt starkare, med rätt att försvara sin tro med våld.
Som de alltså har flytt ifrån, som sagt... Det är så djupt tragiskt!! Ser de inte??

Det betyder att vi har deras konflikt indraget i vårt samhälle. Det ville vi inte. Men vi klarar inte av att förhindra det.

Ebba Busch fortsätter:
- Vem ska ha slutord i ett läge där det finns personer som vill ha ihjäl svensk polis? Vem skall tvingas till reträtt? Det är inte polisen, utan våldsverkarna!
Varför kan vi inte upprätthålla lag och ordning?

Lag och ordning, vem?

Jag läser i Världen Idag, 26 april 2022:

"På sociala medier var det många som försökte använda kristen tro för att attackera KD.
I en ironisk kommentar skrev t ex klimatminister Annika Strandhäll (S) på Twitter:
- Det kristna kärleksbudskapet"...
Och ville antyda att KD-s linje inte går ihop med detta.

Jag blir bekymrad över att kristendomen bara finns kvar i sina fragment - även om kärleksbudet är det viktigaste. 
Då blir det plötsligt ett språkproblem: Kärlek betyder slätstruken, mesig, svag, den som backar... och ingenting av Jesus finns kvar i det.

Jesus Kristus var den som i sin kärlek reagerade med helig vrede mot det som satte sig upp mot Gud och maktmänniskors förtryck av medmänniskan.
Jesus röjde i templet, han tillrättavisade de laglärde och han kunde till och med säga till sin närmsta medarbetare Petrus när han ville skydda Jesus från att utföra sin försoningsgärning:
- gå bort ifrån mig, satan!

Judas finns överallt.

Vi vet också vad som står i Romarbrevet 13, om överheten i Guds tjänst:

VARJE MÄNNISKA SKALL UNDERORDNA SIG ALL DEN ÖVERHET HON HAR ÖVER SIG..
TY DET FINNS INGEN ÖVERHET SOM INTE ÄR AV GUD, OCH DEN SOM FINNS ÄR FÖRORDNAD AV HONOM.

DE STYRANDE ÄR INGET HOT MOT GODA GÄRNINGAR, MEN MOT ONDA. 
VILL DU SLIPPA KÄNNA FRUKTAN FÖR ÖVERHETEN, GÖR DÅ DET GODA, OCH DEN SKALL BERÖMMA DIG.
Romarbrevet 13:1-4

Detta menar även skribenten och debattören Susanna Birgersson:
- Ni vet ingenting, ni som menar att Ebba Buschs kommentar är omöjlig i en kristen kontext. Tvärtom! 
Och så hänvisar hon till Romarbrevet 13 där det står att överheten alltså inte bär svärdet förgäves, utan ska straffa den som gör det onda.

Varför?

För att ingen av oss skall ta rätten i egna händer...

Och här är kulturerna olika.

Ebba i Ronneby.


Utgångspunkten är att överheten är god och tillförlitlig. Värre är det när makthavarna blir korrupta... 
Då är Skriften också tydlig, att vi skall lyda Gud mer än människorna. Stora Rådet hade varnat lärjungarna.

VI HAR UTTRYCKLIGEN FÖRBJUDIT ER ATT UNDERVISA I DET NAMNET, OCH ÄNDÅ HAR NI FYLLT HELA JERUSALEM MED ER LÄRA OCH VILL GÖRA OSS ANSVARIGA FÖR DEN DÄR MANNENS BLOD.
PETRUS OCH APOSTLARNA SVARADE:

- MAN MÅSTE LYDA GUD MER ÄN MÄNNISKOR.
Apostlagärningarna 5:27-32.

Och då handlade det inte om våld, utan försoning. Inte om bokbränning, utan om kärleken till Jesus, den uppståndne.

Kärleken till Jesus.


Bibeln ger ett kännetecken på den som har makten över folket. Det står om "konungen" i det bibliska perspektivet:

"En god konung älskar rättvisan, är återhållsam, rensar bort ondska och ogudaktighet, är utvald av Herren och står under Guds beskydd."

"En dålig konung är oförståndig, har ogudaktiga tjänare, förvänder rätten och avskyr Guds rättfärdighet. Han drabbas av Guds dom.".

Polisen i vårt demokratiska samhällsstyre passar bra in på den första beskrivningen.

Medan korrupta politiker, diktatorer och militärjuntor tillhör den senare skaran. Och skall drabbas av Guds dom en gång.

Eller som det står i Psaltaren 94, vilket har hejdat många att hämnas - en brinnande bön att Gud själv skall utföra rätten:

DU HÄMNDENS GUD, O HERRE, DU HÄMNDES GUD, TRÄD FRAM I GLANS.
RES DIG, DU JORDENS DOMARE, VEDERGÄLL DE HÖGMODIGA OCH VAD DE HAR GJORT!
Psaltaren 94:1

Människan får inte hämnas.


Slutsats:
Vi måste ge polisen möjligheter att upprätthålla lag och ordning, det är väl självklart!?
Vapnen behöver inte vara krut som dödar, det kan hellre vara vatten som dränker överhettade känslor och tvingar männen bort.

Detta är inte partipolitik. Detta är en samhällsordning som är allmängiltig överallt.

Fredliga hälsningar,

Helene F Sturefelt.




tisdag 26 april 2022

ATT STJÄLA JESU KROPP - Fiskaren och Gud


Folkteatern i Ronneby. Korset skall avtäckas.


Det har hänt förr, att man stjäl ett krucifix ur en kyrka. Varför?
För att skada och skända. 
Eller för att man är så fattig att man inte ser någon annan utväg än att stjäla det förgyllda korset...

Följ med på en teaterföreställning i Ronneby, på Folkteatern. Manuset är skrivet av Ulf Fembro och bygger på Ulf Nilssons bok "Tjuven som sålde Jesu kropp".

Jag skall se om jag kan lägga ut några filmade glimtar av de fina sångerna med bärande texter.


"Fiskaren och Gud", Ulf Fembro.

Alla församlingar borde se Ulf Fembros pjäs, för att sedan samtala om kyrka och makt.
Hoppas att hela ensemblen kan spela igen, i höst!

Föreställningen börjar med att biskopen skall avtäcka korset med det förgyllda krucifixet, men ve och fasa - det är borta! Hur gick det till?
Nu börjar berättelsen...

Ingen kropp på korset.


Handlingen utspelar sig bland enkla och fattiga människor på en ö i Karlskrona skärgård. Kyrkoherden, greven och biskopen har beslutat att låta bygga en kyrka på ön, för folkets frälsnings skull.
Säger de.

Eller är det för sin egen äras skull?

Och vem skall utföra arbetet?

Folket förstås.
De sliter i sitt anletes svett för att få livet att gå ihop, och har inga krafter över. Trots det blir de tvingade av överheten...

Jag satt högt upp på läktaren och hade fin utsikt över scenen. Men detta var ingen "teater". Det är verkligheten som skildras - baksidan av kyrkans organisation - inte själva kristendomen.
Många tankar for genom mitt huvud...

Uppe på läktaren, Ronneby folkteater.


I Karlskronas norra kommundelar finns en församling som heter Tving. Förr i tiden hade byn namnet Sandkulla och det lär finnas ett litet bortglömt kapell nedanför landborgen. En större kyrka skulle byggas på 1800-talet och det var det enkla folket som skulle utföra de tunga dagsverken.
Namnet ändrades till Tving... 

För ett antal år sedan såldes prästgården i Tving och pengarna användes till att renovera fasaden. Den vitblästrades och invigdes med pompa och ståt. Någon vecka sedan kom vinterstormen och sandblästrade sönder fasaden...

Bedrövelse!

Till bitter eftertanke.
Vi lägger fokus på det yttre, när det är insidan - människans själ - som behöver omsorg.

Den vita kyrkan på höjden är byggd.

Tillbaka till Folkteatern i Ronneby.

Folket har sin självständighet och integritet. De kan tillbe Gud utan kyrka. Och de har tron i sitt hjärta, vilket knappast var fallet för varken kyrkoherden, biskopen eller den svärjande greve Bulk.

Stenhuggare Erik, tillika berättaren i föreställningen, skall hugga ut den figur som skall bli Kristus på korset. Sedan skall det förgyllas med gulaste guld...

Den fattiga fiskarfamiljen Järn har knappt mat på bordet. Fadern känner sig tvingad att ge sig ut och fiska, trots att det denna dag råder full storm på havet.
Modern varnar honom, men följer med, och de tar två av barnen med sig ut i båten. Naturligtvis slukar vågorna de oskyldiga - modern och ena barnet - och fadern vänder djupt olycklig hem mot land. 
Utan fångst.

Förliser i stormen.


Sedan följer en scen där Järn plågas av två röster; den onda och den goda. 

På scen ser vi en röd djävul som föreslår att han helt sonika skall stjäla det förgyllda krucifixet och sälja det för att få pengar.

- Ta båten in till staun, det finns många tyska köpmän som är villiga att köpa lite guld! säger djävulen.
På andra sidan står en vit ängel och manar till motsatsen.
- Nej, gör inte så! Det är fel. Det kan aldrig vara Guds vilja!

Kampen mellan ont och gott.

Kamp. Klämd mellan djävul och ängel.


Fiskaren är förtvivlad. Han faller på knä och ropar ut sin ångest, till den Gud som inte tycks höra...

- Du som har skapat ögat ser allt. Men du som har skapat även örat, tycks inte höra...

Jens U Nilsson, som spelar fiskaren Järn, ropar och sjunger ut från sin själs innersta. Han tolkar det existentiella rop som vi alla känner, oavsett tro. Gud, var är du??
Och nu kräver han verkligen ett svar. 
- Kom till mig!!

Hans röst är så stark att det skär in i våra hjärtan.

        
                     Stjäla, eller inte stjäla?


På scen ser man det stora korset. Där hänger en förgylld Kristus, spelad av Dimitri Latorre.

Jag höll andan. Det gjorde skådespelar-Jesus också. Är det verkligen en människa? Eller en docka? Andas han?
Plötsligt kliver guld-Jesus ned från korset och hela publiken hoppar till.

På något sätt är det så vi kan önsketänka:
- Kliv ned från korset och hjälp oss!!

Så sa även den ene rövaren då Jesus korsfästes på Golgata.

- ÄR INTE DU MESSIAS? HJÄLP DÅ DIG SJÄLV OCH OSS... 
Lukas 24:39.

Men det är inte lösningen. Då förblir döden obesegrad. Jesus är kvar, intill slutet.
Hjälpen kommer i form av försoningen av människans upproriskhet mot Gud, då denna synd korsfästs.

Uppståndelsen är det som är lösningen.

Men i pjäsen får vi se det vi tänker...

Gud hör bön.

En dialog utspelar sig som är mycket intressant.
Guld-Jesus ifrågasätter att bli kallad för "lille gud" när det är Han som egentligen har all makt, men inte på ett världsligt sätt.

Sedan går krucifixet tillbaka till korset och ställer sig i rätt position, blixtstilla.
Det är både dramatiskt och komiskt, ett generat skratt hörs i publiken. Scenen är skickligt gjord.

Tillbaka upp på korset.


I hemlighet tar fiskaren Järn ned Jesu döda kropp, sveper in honom och tar honom med i båten över havet, in till staun (* karlskronitiska för "stan") och säljer honom där.

Han återvänder med många påsar guldpengar... Den hungriga och förtvivlade fiskaren delar ut pengapåsar till öns familjer, som nu får bättre välstånd.

Men. 

Stenhuggar-Erik berättar.

Stenhuggar-Erik, spelad av Matz Arnström.


Snart skall det uppdagas vad som har hänt. Kyrkan skall invigas och korset avtäckas. Biskopen skall vara där och greve Bulk är förväntansfull, liksom kyrkoherden.

Här måste jag skjuta in vad som hände i Mörrums kyrka år 2007.
Sabotörer hade klättrat in i kyrkan via några byggnadsställningar och stulit Jesu kropp...
Det två meter höga och 300 år gamla träkrucifixet var borta.

Kyrkoherden i Mörrum gick tillsammans med några församlingsbor ut för att leta efter Kristus.
Spår av törnekronan och andra avbrutna delar hittades runt kyrkan.

Mörrums kyrka, stulet krucifix.


Nere i vassen i Mörrumsån fann de till slut det stympade krucifixet, dold av färgglada höstlöv, står det på skylten ovan. 
Varsamt lyftes Kristus upp ur vattnet, renoverades och återfördes till sin plats på korset i Mörrums kyrka.

Jag läser vidare:

"Förövarna som skändade Kristus-bilden den olustiga natten i oktober 2007 hjälper oss samtidigt att djupna i förståelsen av vem Gud är. Det brutna krucifixet påminner oss om att Kristus är den sårade guden som lät sig brytas till döds på korset och föras ned i dödsrikets mörker, för att fylla det med ljus."

Hur gick det då för ö-borna i Ulf Fembros pjäs?

Mörrumsån. Här återfanns krucifixet.


Greve Bulk, spelad av Patrik Francke, kliver upp på podiet och avtäcker korset inför den förväntansfulla församlingen. 
Men krucifixet är alltså inte där... På bred karlskronitiska utropar greven:

- Var är det sautans korset??

Kyrkoherden känner sig också hotad och undrar vem som skall försörja honom och ge lön?
Det fattiga folket, förstås.

Maktens män blir upprörda, nu uteblir ju äran de vill ha för sitt nit...
Ska frälsningen också utebli för fiskarbefolkningen?
Nej, de har redan tron i sitt hjärta, vilket de höga herrarna inte har...

Farliga läktarplatser. Kan ramla över kant...


Jag fortsätter tänka och fundera där jag sitter uppe på läktaren.

I lokaltidningen läser jag om hur fackförbundet Kommunal är beredda att ta ut sina arbetare inom kyrkan i strejk...!

- Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation vill göra kraftiga försämringar i medlemmarnas arbetsvillkor och lönevillkor, som vi inte kan acceptera. Kommunal har därför varslat om konflikt för arbetstagare inom Svenska kyrkan med start fredag 29 april, 2022.
En del arbetsplatser är uttagna i strejkvarsel och i Blekinge län gäller detta Jämjö pastorat, Nättraby-Hasslö, Fridlevstad (där Tving ingår) och Kyrkhults församlingar.

Insändaren är undertecknad av Malin Ragnegård, Mahlin Bergman, Anette Modin och Elena Skogersson, 23 april 2022, Sydöstran.
Detta kommer framför allt att gälla vaktmästarna och dem som är medlemmar i Kommunal.

Kommunal tar strid.


Hur slutar då själva pjäsen?

Biskopen, spelad av Lenny Mostberg, visar sin grymhet, som i hans ögon är rättrådighet, och vill straffa alla som hjälpt till att stjäla Jesu kropp. Fiskaren skall piskas, liksom hela hans familj med alla barnen.

- Nej! Det var bara jag! ropar han, jag ensam skall ta straffet!

I nästa scen är kyrkan är borta... Den står inte längre där uppe på den gröna kullen... Det är som om ingenting har hänt. Friden är tillbaka i "Vår Herres hage".

Och fiskaren gifter sig med en änka som kan tänka sig att hjälpa honom med alla barnen.
Frid och fröjd.

Hm...

Glädje i vår Herres hage.


På natten efter besöket på Folkteatern hade jag en obehaglig dröm.
vi befann oss i en nybyggd kyrka med finaste träbänkar och altare. En man med grått pipskägg kommer fram till mig, böjer sig ned och viskar:

- Jesus... med dig... ditt konto... Kristus... är hackat... Hackat är ditt konto.
 
Sedan sätter jag mig på kanten av det splitter nya altaret, som står lågt. Det går ett förfärat sus genom församlingen.
Man får inte sätta baken på ett bord! Och absolut inte på altaret!!
Jag ber om ursäkt och går ut ur kyrkan.
Sätter mig i en modern bil med konstiga reglage, och körde skenade runt på en p-plats....

Vakna!!

Usch, vad var det här??

Vår kristna tro blir hackad.
Förment milda och blida röster lurar oss.
Förlorad fattning och tappad kontroll.

Lita inte på mäktiga män.

Att stjäla Jesu kropp. 
Att sälja kyrkguldet på grund av fattigdom. 
Att skända ett krucifix och kasta det  i ån. Att bli straffad i sin fattigdom.
Samtidigt som dagens kyrkoarbetare har ganska tuffa arbetsvillkor.

Teater. Verklighet. Tillsammans.


Fortfarande känns kyrkans organisation för långt bort från både folket, arbetarna och Jesu eget budskap.

I allt detta finns den på riktigt uppståndne Kristus, och går levande bland oss.
Han är den som manar gott, till försoning och upprättelse.
Han är den som tillrättavisar makten och styrker den lilla människan.

Det spelar ingen roll hur många gånger till korsfäster honom eller slänger honom i ån - det liv som bor i Jesus är evigt och odödligt!!
Och det bästa är att han vill bo i ditt och mitt hjärta - även när ridån faller och spotlighten släcks...

Varma hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som värmdes extra av den värme som ensemblen visade sin regissör Ulf Fembro; 

- We love you!
- Vi kommer att sakna vår teaterfamilj1
- Det blir tomt nu...

Och han svarade:
- Stort tack till er alla! Och glöm inte att Gud hör bön.


        
               Stor tack till er alla! och glöm inte att Gud hör bön.








fredag 22 april 2022

STÄLL IN, ORKAR INTE...

Ställ in. Nej, ställ ut!


Finns det något gott ur dessa två år av isolering och pandemin?
Nej, inte om man ser till den rädsla och de sprutor som tagits fram. 
Men något annat börjar träda fram nu, som är kopplat till vår stress och överplanerade almanackor.

Under nedstängningen tvingades vi ställa in många evenemang och jobbmöten. Det var jobbigt. Känsligt. 
- Hur skall vi nu arbeta?

Men ganska snart ställde samhället om, och vi hittade andra banor, inte minst via zoom och andra sociala medier.
Nu så här i efterhand har många upptäckt att en hel del bokningar var onödiga. Tiden har länge varit överplanerad.

Missar du våren?


- Kan du rycka in istället för Pelle? Han har blivit ombokad till ett annat möte?
- Visst. Men då måste jag först avboka ett sammanträde.
- Kan du komma i eftermiddag.
- Jag ska kolla. Jo, min fru, som har bilen idag, har just blivit avbokad från sin personalträff, så då har jag plötsligt bilen.
- Bra, då ses vi. Om inget annat inträffar.

Vilket det gjorde.

En hel kedja av inställda möten gjorde att veckoplaneringen inte liknade någonting man tänkt sig från början.

Och i hemlighet pustade alla ut.

- Så skönt!

Äntligen en lucka under dagen som är oplanerad! Äntligen tid som man rår över själv!

Äntligen en lucka.


Detta beteende har kommit för att stanna.
Utan några längre ursäkter kan både evenemang och arbetsmöten ställas in, och stressen minskar.

- Vill du följa med på konsert?
- Gärna!
- Då fixar jag biljetter.
- Nä, förresten, jag kan inte...

Läs:

- Jag orkar inte. Är trött. Vill bara vara ifred.

Men tack för att du tänkte på mig.

Livet blommar utan press.


Vi har fått syn på ett tidsgalet sätt att använda våra timmar. Det är faktiskt "sjukt" att planera in dagen såsom vi gör. Själen är inte gjord för det. Inte kroppen heller. 

Än har vi inte kommit till det läge där vi kan säga nej direkt. Än måste vi ha socialt accepterade ursäkter, men allt fler lyssnar på kroppens rop efter att få vara ifred.

Ensam.

Med sig själv.

Eller som någon skrev:
- Ska vi träffas imorgon?
- Nej tyvärr, jag är upptagen.

Självupptagen...!

Upptagen med mig själv.



Även sjukdomar behöver ha sin tid. Det går inte att medicinera bort allt för att hålla effektiviteten uppe.
Pengarna tickar, men det gör hälsan också.

Vad hjälper det om du vinner hela företagets gunst om du får betala med din hälsa?

Vad hjälper det om du ställer upp gratis i församlingen och vinner gott anseende, men blir utbränd i hjärtat?

Vad hjälper det om sprutorna inte hjälper och du ändå blir sjuk?
Tiden är vår bästa vän.

Det är ju det Jesus säger:

VAD HJÄLPER DET OM EN MÄNNISKA VINNER HELA VÄRLDEN MEN MÅSTE BETALA MED SITT LIV?
VARMED SKALL HON KÖPA TILLBAKA SITT LIV?
Matteus 16:26.

Hur många lindblommor kostar ett liv?


Var rädd om dig.
Ställ in, medan du orkar. 

Det är inte säkert att vi alltid skall "ställa om", som vi så hurtigt har lärt oss säga.
Ställ om din planering så att det inte blir för mycket. 
Ledig tid, tysta dagar, luckor till eftertanke, dag av bön och långa stunder ute i skogen anbefalles.

När du inte orkar ställa in, då har du redan gått över gränsen.

Omställning.

Det handlar om rätt inställning.
Inställningen till omställningen.

Utställning... Avställning.

Uppställning!

Rätt ställning och rak ryggrad. För hjärtats skull.

... MEN JESUS HADE DRAGIT SIG UNDAN FÖR ATT BE.
Lukas 5:16.

Så får det bli.

Att vi inte kunde lära oss det utan denna hemska press!

Inställda hälsningar,

Helene Sture Orkefelt,

- självupptagen.

Uppställning.





torsdag 21 april 2022

LAGET STÖRRE ÄN JAGET

"DU GAAR ALRI SÄL".

"Laget är större än jaget."

"Du går aldrig ensam".

Eller som det heter på listerländska:

DU GAAR ALRI SÄL.

Fotbollslivet på Listerlandet håller på sina sanningar. Uppe på ytan rullar bollen, men nere i djupet finns den Stora Berättelsen.

Följ med på den sega men ändå segervissa fotbollsmatchen mellan Mjällby och Sirius!
Det var vårens varmaste kväll, denna onsdag den 20 april 2022, med ett uppdämt behov av att få träffas och koppla av från världens vidrigheter.
Sköna plus 17,5 grader med solen stående över talldungen, med glitter från Hälleviks havsbad, fick oss att njuta extra där vi satt på läktaren.

VIP-läktaren...

Ty man har sina kontakter även på jorden...

         
                   Väldigt Intresserade Personer...


Laget är större än jaget.
Detta ordspråk gör gott för ett folk som fastnat i individualismens trötta ensamhet.

Flaggorna vajade, hårdrocken bullrade ur högtalarna, och oset av grillad korv och sillamackor gjorde den gul-svarta glädjen komplett.

Vi bläddrade i matchbladet och jag konstaterade att de flesta inte alls kom från Listerlandet, Mjällby eller Hällevik. Inte ens från Sverige, oh hemska tanke...
Ska det vara så?
Den ständiga diskussionen om att "köpa in" spelare. Då är det väl inte Mjällby AIF?

Ordspråket knackade mig på axeln igen.

Laget är större än jaget.

Flaggorna vajar. Folket kommer.


Första halvlek var seg. Mjällby spelade mer bakåt än framåt med en fegt defensivt spelidé.
Trist. Tråkigt. Och kommentarer från läktaren:
- Spela framåt! Satsa!
- Annars kan vi inte vinna något!

Även jag skrek, framåt driven som jag är i min person.

Plötsligt blåstes straff för Mjällby. En spelare drogs ned i straffområdet. Lagkapten David Löfquist satte bollen säkert i nät.
Jubel i det cirka tvåtusenhövdade publikhavet.

Men Mjällbys målvakt gjorde vingliga insatser och det var nära att Sirius kvitterade flera gånger om.

Uppställning.


Efter paus var självförtroendet på en annan nivå.
Det otrimmade Mjällbylaget började hitta varandra och nervositeten släppte.
Spelskickliga afrikander, dribbelduktiga balkanspelare och blonda kalufser sprang för varandra och hittade luckorna bland uppsala-folket.

De något vilsna individerna föll nu in i den laganda som är så viktigt för Mjällby AIF.

Laget framför jaget.

Individer i Laget.


Och jag fick en bestämd känsla av att det är just så det är.

Även om varje individ bidrar med sin talang så är man ändå omsluten av något större.
Alla de spelare som spelat i andra klubbar kan tala om "Mjällbyandan" - att inte glänsa själv i första hand utan se till helheten.

Mamundo Moro med sina dreadslockar är en favorit liksom den unge Otto Rosengren.
Debuterande nytillskottet Silas Nwankwo gjorde 3-0, och alla blev överraskande glada. 
Han säger till lokalbladet:

- Detta är min första riktiga match i Sverige. Det är en helt annan stil, mer kraftfullt. Det gäller att växa in i det.

"Det gjorde han, med besked, skriver sportreportern Jerry Nilsson, Sillastrybarna får jobba på en ny ramsa efter att ha skanderat 'Silas, Silas, Silas' en längre tid. Anledningen var hans pigga ben, fräcka dragningar och målet, förstås."

Moro. 
Men "säljfastloggan" är pinsamt placerad...


Egentligen går inte detta.

Mjällbys fotbollslag har sin hemmaplan i lilla Hällevik med 900 invånare. Hela Listerlandet har ca 6700 invånare med Mjällby samhälle i mitten.

Själva ordet "Mjällby" har inget att göra varken med "mjäll" eller "mjöl". Nej, ordet betyder "medel", det som "ligger i mitten". 
Medelby, Mittenbyn - Mjällby - mitt på Listerlandet, som en självklar huvudstad i den torrlagda sjön Vesan, där den feta myllan ger goda potatisskördar.

Hur kan detta lilla samhälle producera ett fotbollslag som ligger i Allsvenskan??

Precis just nu ligger vi 3:a i tabellen... Dock är det 26 omgångar kvar, men ändå!

Mjällby - Listerlandets mitt.


Vi besegrade Uppsala, som är Sveriges fjärde största stad.
Mjällby är med och kämpar bland alla de stora städerna som har gott om fotbollsklubbar - Göteborg, Malmö och Stockholm.

Rent statistiskt lär det vara så att Mjällby är världens minsta klubb som spelar i sitt lands högsta division...
Smaka på den!
Det smakar stekt sill med stark lök och hårdrock på högsta volym!

Det smakar hårdrock.

Det är ju precis som David och Goliat...
Den lille herdepojken besegrade den store jättekrigaren från Filistéen - inte med vapen utan med en sten i en slunga. Det borde inte gå...

Nej, det gör det inte heller om man är en ensam individ.
Men nu var David en del av Guds folk Israel, och Herren hade reducerat deras armé till det minimala, för att blodsspillan skulle bli så liten som möjligt.

Och för att de, och vi, skulle lära sig läxan att dem som Herren gett i vår hand, de blir besegrade.
Spela era kort väl. Sparka er boll rätt! Slunga stenen i pannan... och gå hem sedan. I fred.
(Tips till Mr Put-in. Du är på förhand fälld).

"Du går aldrig ensam".

Solen går ned för Sirius.

Låt mig till sist säga något om den nigerianske spelarens namn; Silas.

Vem var han?

Silas latinska namnform är Silvanus, vilket betyder SKOG.

Namnet är inte särskilt vanligt, men det finns en viktig Silas i Nya Testamentet. Han var en av de främsta medarbetarna till apostlarna, och gjorde Paulus sällskap på flera av hans resor.
Jag känner flera kristna familjer som gett sina söner just namnet Silas.

Dock vet jag inget mer om Nwankwos bakgrund.

Full fart framåt. Och bakåt.


VI SÄNDER ALLTSÅ JUDAS BARSABBAS OCH SILAS TILL ER, OCH DE SKALL MUNTLIGEN FRAMFÖRA SAMMA MEDDELANDE.
DEN HELIGA ANDEN OCH VI HAR BESLUTAT ATT INTE LÄGGA NÅGON BÖRDA PÅ ER UTÖVER FÖLJANDE OEFTERGIVLIGA KRAV...
Apostlagärningarna 15.22-29.

Läs mer de spännande händelserna i Apostlagärningarna.

Du går aldrig ensam.

Så om du känner dig som en liten onödig tagg eller en obetydlig kugge i ett för stort sammanhang, glöm inte droppens betydelse för havet...

Du behövs!

Stirra dig inte blind på dig själv. Lyft blicken. Vår Herre vandrar vid din sida.

Du går aldrig ensam.


Även i den kristna församlingen är laget större än jaget. 
Präster, musiker, vaktmästare och pedagoger är små, viktiga delar i den stora delen som är den världsvida kristna kyrkan.

Det är stort!

Och på tredje dagen uppstod Jesus Kristus från de döda.
3-0 till vår Herre. 

I djupet finns alltid den Stora Berättelsen.

Helene F Sturefelt,

- i påskens efterfirningstid, där även Liverpool har denna slogan; YOU NEVER WALK ALONE.


                  
                               Strandvallen i segerljus.





onsdag 20 april 2022

MÖRRUMS-ÅN - en PILGRIMSVANDRING

Mörrumsån.


Tre stora åar rinner ned från de småländska sjöarna till Blekinge och ut i havet. 
Det är Lyckebyån, Ronnebyån och Mörrumsån. Fick du lära dig det på geografitimmarna i småskolan?
Inte jag, i alla fall.

Nu glömde jag de tre mindre: Bräkneån, Nättrabyån och Silletorpsån.
Så här ser kartan ut:

Blekinges sex vattendrag.


Och minns du vad som hände på Annandag Påsk?

Nu kombinerar vi kristendom och geografi med vandring och bön längs Mörrumsån.

Jerusalem och Emmaus, Mörrum och Elleholm - avståndet är ungefär lika långt, ca en knapp mil.
Jag delar mina egna tankar, de som kom och gick, inte vad någon annan sa.
Och som väl var gick vi mestadels i tystnad, för att kunna lyssna till naturen och vårt eget hjärta.

Och bruset!

- Herre, visa mig Din väg.
- Och gör mig villig att vandra den.

Mörrums kyrka.


Vi utgick från orden ur Lukas kapitel 24 vers 13-35. 

DAGEN EFTER SABBATEN VAR TVÅ LÄRJUNGAR PÅ VÄG TILL EN BY SOM LIGGER EN MIL FRÅN JERUSALEM, OCH HETER EMMAUS.

DE TALADE MED VARANDRA OM ALLT SOM HADE HÄNT.
Lukas 24:13.

Jag har varit på plats där, både i Jerusalem och i Emmaus, på pilgrimsresa i buss med Anders Sjöberg och Iren Kärrbrandt som ledare. Det var mycket starkt. Den undervisning vi fick på plats gav eko tillbaka i tiden då Jesus slog följe med de båda ledsna lärjungarna.

MEDAN DE GICK DÄR OCH SAMTALADE OCH DISKUTERADE, KOM JESUS SJÄLV OCH SLOG FÖLJE MED DEM.

Undervisning i Emmaus, Israel, 2018.


Med allt det våld som vår tid uppvisar (se förra inlägget) så känns det som om vi korsfäster Kristus igen... Hur många gånger skall han behöva uppstå??

Varje dag...

På nytt.

I våra hjärtan.

Mörrumsån brusade kraftfullt, ja, så starkt att det var öronbedövande.
Och ingen halkbekämpning var det heller... men det behövdes inte denna den första riktigt varma vårdagen, den 18 april 2022.
Fel, Helene, de hoppande vågorna gör ju bron hal i alla väder!

Hal bro över Mörrumsån.


I pilgrimens krans med pärlor finns de sju nyckelorden. 
Det första ordet var just TYSTNAD.

Var då? tänkte jag.

Långt bort dånade E22'an och som sagt Mörrumsån hade höga decibel-tal.

Tystnad inuti oss. 

Nej, där är inte tyst! Mina tankar bråkar och mina känslor är uppror.
Men jag ville nu försöka skapa ett tomrum där bearbetning fick plats.
Tillsammans med Jesus, sist i pilgrimsledet.

Blind på ena ögat.


MEN DERAS ÖGON VAR FÖRBLINDADE.

Det gäller att känna igen honom, Guds son. Han kommer inte med strålkastare och inte med TV4's talang-kameror... Nej, Jesus är den mest ödmjuka vi kan tänka oss!
Men också den mest kraftfulle när det gäller att stå upp för sanning och rätt.

Vi balanserade på smala broar och sviktande språngar längs det vilda vattnet...
Det var verkligen en illustration av evangeliets kraft!
Jag förstår inte hur jag vågade fotografera... Om jag hade trillat i så hade jag... Men det gjorde jag inte.

Att se livet genom kameralinsen ger mig en djupare dimension till tillvaron.

Farligt. Lite rädd...


Jesus är en god pedagog. Han skriver ingen på näsan. Eftersom han vet svaret, vet han också hur han skall ställa frågan, för att inte ta bort initiativet från den andre.

HAN FRÅGADE:
- VAD ÄR DET NI GÅR HÄR OCH SAMTALAR MED VARANDRA OM?

DE STANNADE OCH SÅG SORGSNA UT, OCH DEN ENE, SOM HETTE KLEOPAS, SVARADE:
- DU MÅSTE VARA DEN ENDE SOM HAR VARIT I JERUSALEM OCH INTE VET VAD SOM HAR HÄNT DÄR UNDER DESSA DAGAR...

- VAD HAR HÄNT?

Korsfäst, död och begraven.


Ja, hur skulle någon kunnat undgå att märka upploppen, folkets vrede och Pilatus vånda mot att utlämna en oskyldig man till korsfästelse?

Hur skulle någon kunnat undgå att märka upploppen i dagens Jerusalem, då muslimer kastat sten mot judiska och kristna bedjare vid tempelmuren?
Eller att palestinska araber plundrat Josefs grav och skjutit mot judar... 
Bilderna är chockerande liksom omvärldens tystnad...

Jo, det kan vi undgå genom att media inte väljer att rapportera om det. Endast den som har kanaler direkt in i Israel kan veta detta.

Denna sortens tystnad är varken biblisk eller pilgrimsmässig.

Som en törnekrona...


Jag tänkte där jag gick längs ån:
- Vi ondgör oss över den ryska desinformationen och tror oss själva vara så välinformerade.
Det är vi inte. Vår tilltro till våra svenska myndigheter och dess rapportering bygger på att informationen skall vara bred. Och sann.
Men tyvärr är åsiktskorridoren smalare än någonsin.
Det gäller både politik och medicin...

Med sorg tänkte jag på alla biverkningar av experimentvaccinet - där riskerna har undanhållits - och all oförmåga att stoppa uppviglande demonstrationer.

- Herre, visa mig Din väg.
- Och gör mig villig att vandra den.

För mig heter den vägen "kritiskt tänkande".

Visa mig, Herre, Din väg.


Plötsligt rycktes orden från Lukas 24 ur sitt sammanhang och jag hörde Jesus säga:

- FÖRSTÅR NI SÅ LITE? ÄR NI SÅ TRÖGA TILL ATT TRO?

Mörrumsån flöt lugnare just här. På andra sidan stod en laxfiskare i vattnet och kastade med sitt metspö.

Förstår ni så lite? Ja, det gör vi. Våra sammanhang blir allt snävare och våra perspektiv krymper alltmer.
Är ni så tröga till att ro? Ja, det är vi. Långvarig socialdemokratisk sekularisering har lyckats med att göra kyrkan till ett "allmänt salighetsverk", allt enligt planen från ecklesiastikministern på 50-talet.
Och jag lider.

OCH MED BÖRJAN HOS MOSE OCH PROFETERNA FÖRKLARADE HAN FÖR DEM VAD SOM STÅR OM HONOM ÖVERALLT I SKRIFTERNA.

Min själ, lugna dig.


Ända sedan jag öppnade min Bibel för första gången som tonåring har jag läst med stor hunger.
Guds Ord är min själs mat, och jag behöver stora tuggor för att bli mätt.
När vi sätter tro till orden, blir de levande. Och Ordet lever i mig!

Hoppsan! Fick fiskaren napp nu?

Nej, det var bara draget som fastnat...

Typiskt. Men så är det när tvivlet läser Ordet. Det fastnar. Överallt, i varenda kapitel, i varenda vers.
Känner du igen det?
Pröva att göra tvärtom. Läs med Tro. Då händer något...

Fångstbur?


Mörrumsån är ett eldorado för sportfiskare. Hit kommer fiskare och turister långväga ifrån. 
Än lägger sig bitvis i lugna "pooler" där vattnet flyter långsammare, fast med kraft.

Psaltarens ord "Du för mig till vatten där jag finner ro" passade väl in här.

Men sen började bruset igen. Och nu var vi mycket nära E22'an.

- Vilket är livsnerven genom Blekinge? frågade vår vandringsledare. Motorvägen eller Vattendragen?

Asfaltsväg eller vattenväg?


I gamla tider var det självklart vattenvägarna. Lyckebyån, Ronnebyån och Mörrumsån var transport- och livsleder, full med fisk och näring.
I vår tid har vi istället gjort vägarna till livsnerver, med mycket skogs- och åkermark som offras till asfaltens framrusande biltrafik.

Det är inget jag är stolt över. Tvärtom. Det plågar mig.

Hastighet, tid och effektivitet är den måttstock vi mäter livet med.
Ju snabbare, desto bättre.

Är det?

Där stod vi nu, vi pilgrimsvandrare, i krysset mellan dessa båda livsleder.

En gungande hängbro.

En hängbro gick över till andra sidan.

Trappan upp gav mig en känsla av "dödsriket" där Jesus var i tre dagar. Sedan gick han upp, till livet igen, över hängbron, till Emmaus och de vilsna människorna, för att undervisa och trösta.

Ja, herre, trösta mig! Ty jag är mycket ledsen.


Vem vågar?


Pilgrimsleden gick längs bördig åkermark sista sträckan. Myllan var fet och två kanadagäss stod där och betade.

Jag tänkte på alla lantbrukare, deras arbete och strävan för att vi skall ha mat på bordet.
Om jag vore minister skulle jag underlätta för dem att bruka jorden! Bort med pålagor och skatter. 
Fram med respekt för självförsörjningen i vårt land.

Jorden är helig.

Utan hennes näring - inget liv.

Det begriper gässen bättre än vi, tydligen...

Kanadagäss i grödorna.


En fet rökpelare tornade upp sig. Det var Mörrums bruk som ligger i Elleholm.

Denna lilla by hette tidigare Alholmen, och var kopplad till ärkebiskopsstolen i Lund redan på 1100-talet!
Jag lärde mig något nytt då jag läste att Elleholm fick sina stadsrättigheter redan år 1450.
Detta var danskt land då och strider utkämpades här, med en rad blodiga anfall från svensk sida...

Suck. Ingen av oss är bättre än den ann' - - -

                  
                              Mylla, vägar och rök.



Vår vandring närmade sig sitt mål - från Mörrums kyrka till Elleholms lilla kyrka. Snart skulle det bli Annandag Påsk-gudstjänst.

Elleholms kyrka är byggd i korsvirkesteknik på 1700-talet, då den medeltida kyrkan förfallit.
Det är mycket lågt i tak, stämningen är speciell med gråa gardiner för fönstren.

En enorm jätte-Jesus står till vänster. Detta krucifix var skrämmande. Strax nedanför stod en pytteliten dopfunt. Går den verkligen att använda? (se foto längre upp i inlägget).

Många tankar for genom huvudet.

Från altare till altare.


Altaruppsatsen var vackert orange - det har jag aldrig sett förut - med ornament som liknar den i Vikens kyrka.

Pilgrimsordet ENKELHET präglade denna vandring med mycket tystnad, i frihet, men med brusande tankar inom mig, allt annat än stilla som du märker, de som du nu fått läsa.

Att skriva om den inre vandringen är mitt sätt att DELA med mig, till dig, bästa bloggläsare.

Märklig kyrka. Elleholm


I väntan på klockringningen åt jag min matsäck och tänkte på laxen som var sprayad som en graffitti vid en av vägtunnlarna. Den påminde om de första kristnas hemliga tecken; fisken.

ICHTYS = Fisk. Men begynnelsebokstäverna bildar den kristna trosbekännelsen: Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren.

I - Iesus
C - Christus
TH - Theos (= Guds)
Y - hYous (= son)
S - Sotär (frälsare).

Fisken. Laxen. Kristus.


Nu avslutar jag denna berättelse och återvänder till Emmausvandrarna.
Kleopas och "den andra lärjungen" var troligen hans hustru. Hennes namn nämns inte, för att skydda henne... De sändes ut två och två, man och kvinna.

Livets väg är inte enkel, inte för någon av oss.

Kan vi styrka varandra, så är det gott!

Och låt oss aldrig bli så andligen blinda att vi inte erfar hur den uppståndne Kristus vandrar vid vår sida - framför, bakom, och tätt vid sidan.

Brusande hälsningar från 

Helene F Sturefelt,

- å-vandrare längs Blekingeleden.

Elleholms kyrka, under ytan.