Mörrumsån.
Tre stora åar rinner ned från de småländska sjöarna till Blekinge och ut i havet.
Det är Lyckebyån, Ronnebyån och Mörrumsån. Fick du lära dig det på geografitimmarna i småskolan?
Inte jag, i alla fall.
Nu glömde jag de tre mindre: Bräkneån, Nättrabyån och Silletorpsån.
Så här ser kartan ut:
Blekinges sex vattendrag.
Och minns du vad som hände på Annandag Påsk?
Nu kombinerar vi kristendom och geografi med vandring och bön längs Mörrumsån.
Jerusalem och Emmaus, Mörrum och Elleholm - avståndet är ungefär lika långt, ca en knapp mil.
Jag delar mina egna tankar, de som kom och gick, inte vad någon annan sa.
Och som väl var gick vi mestadels i tystnad, för att kunna lyssna till naturen och vårt eget hjärta.
Och bruset!
- Herre, visa mig Din väg.
- Och gör mig villig att vandra den.
Mörrums kyrka.
Vi utgick från orden ur Lukas kapitel 24 vers 13-35.
DAGEN EFTER SABBATEN VAR TVÅ LÄRJUNGAR PÅ VÄG TILL EN BY SOM LIGGER EN MIL FRÅN JERUSALEM, OCH HETER EMMAUS.
DE TALADE MED VARANDRA OM ALLT SOM HADE HÄNT.
Lukas 24:13.
Jag har varit på plats där, både i Jerusalem och i Emmaus, på pilgrimsresa i buss med Anders Sjöberg och Iren Kärrbrandt som ledare. Det var mycket starkt. Den undervisning vi fick på plats gav eko tillbaka i tiden då Jesus slog följe med de båda ledsna lärjungarna.
MEDAN DE GICK DÄR OCH SAMTALADE OCH DISKUTERADE, KOM JESUS SJÄLV OCH SLOG FÖLJE MED DEM.
Undervisning i Emmaus, Israel, 2018.
Med allt det våld som vår tid uppvisar (se förra inlägget) så känns det som om vi korsfäster Kristus igen... Hur många gånger skall han behöva uppstå??
Varje dag...
På nytt.
I våra hjärtan.
Mörrumsån brusade kraftfullt, ja, så starkt att det var öronbedövande.
Och ingen halkbekämpning var det heller... men det behövdes inte denna den första riktigt varma vårdagen, den 18 april 2022.
Fel, Helene, de hoppande vågorna gör ju bron hal i alla väder!
Hal bro över Mörrumsån.
I pilgrimens krans med pärlor finns de sju nyckelorden.
Det första ordet var just TYSTNAD.
Var då? tänkte jag.
Långt bort dånade E22'an och som sagt Mörrumsån hade höga decibel-tal.
Tystnad inuti oss.
Nej, där är inte tyst! Mina tankar bråkar och mina känslor är uppror.
Men jag ville nu försöka skapa ett tomrum där bearbetning fick plats.
Tillsammans med Jesus, sist i pilgrimsledet.
Blind på ena ögat.
MEN DERAS ÖGON VAR FÖRBLINDADE.
Det gäller att känna igen honom, Guds son. Han kommer inte med strålkastare och inte med TV4's talang-kameror... Nej, Jesus är den mest ödmjuka vi kan tänka oss!
Men också den mest kraftfulle när det gäller att stå upp för sanning och rätt.
Vi balanserade på smala broar och sviktande språngar längs det vilda vattnet...
Det var verkligen en illustration av evangeliets kraft!
Jag förstår inte hur jag vågade fotografera... Om jag hade trillat i så hade jag... Men det gjorde jag inte.
Att se livet genom kameralinsen ger mig en djupare dimension till tillvaron.
Farligt. Lite rädd...
Jesus är en god pedagog. Han skriver ingen på näsan. Eftersom han vet svaret, vet han också hur han skall ställa frågan, för att inte ta bort initiativet från den andre.
HAN FRÅGADE:
- VAD ÄR DET NI GÅR HÄR OCH SAMTALAR MED VARANDRA OM?
DE STANNADE OCH SÅG SORGSNA UT, OCH DEN ENE, SOM HETTE KLEOPAS, SVARADE:
- DU MÅSTE VARA DEN ENDE SOM HAR VARIT I JERUSALEM OCH INTE VET VAD SOM HAR HÄNT DÄR UNDER DESSA DAGAR...
- VAD HAR HÄNT?
Korsfäst, död och begraven.
Ja, hur skulle någon kunnat undgå att märka upploppen, folkets vrede och Pilatus vånda mot att utlämna en oskyldig man till korsfästelse?
Hur skulle någon kunnat undgå att märka upploppen i dagens Jerusalem, då muslimer kastat sten mot judiska och kristna bedjare vid tempelmuren?
Eller att palestinska araber plundrat Josefs grav och skjutit mot judar...
Bilderna är chockerande liksom omvärldens tystnad...
Jo, det kan vi undgå genom att media inte väljer att rapportera om det. Endast den som har kanaler direkt in i Israel kan veta detta.
Denna sortens tystnad är varken biblisk eller pilgrimsmässig.
Som en törnekrona...
Jag tänkte där jag gick längs ån:
- Vi ondgör oss över den ryska desinformationen och tror oss själva vara så välinformerade.
Det är vi inte. Vår tilltro till våra svenska myndigheter och dess rapportering bygger på att informationen skall vara bred. Och sann.
Men tyvärr är åsiktskorridoren smalare än någonsin.
Det gäller både politik och medicin...
Med sorg tänkte jag på alla biverkningar av experimentvaccinet - där riskerna har undanhållits - och all oförmåga att stoppa uppviglande demonstrationer.
- Herre, visa mig Din väg.
- Och gör mig villig att vandra den.
För mig heter den vägen "kritiskt tänkande".
Visa mig, Herre, Din väg.
Plötsligt rycktes orden från Lukas 24 ur sitt sammanhang och jag hörde Jesus säga:
- FÖRSTÅR NI SÅ LITE? ÄR NI SÅ TRÖGA TILL ATT TRO?
Mörrumsån flöt lugnare just här. På andra sidan stod en laxfiskare i vattnet och kastade med sitt metspö.
Förstår ni så lite? Ja, det gör vi. Våra sammanhang blir allt snävare och våra perspektiv krymper alltmer.
Är ni så tröga till att ro? Ja, det är vi. Långvarig socialdemokratisk sekularisering har lyckats med att göra kyrkan till ett "allmänt salighetsverk", allt enligt planen från ecklesiastikministern på 50-talet.
Och jag lider.
OCH MED BÖRJAN HOS MOSE OCH PROFETERNA FÖRKLARADE HAN FÖR DEM VAD SOM STÅR OM HONOM ÖVERALLT I SKRIFTERNA.
Min själ, lugna dig.
Ända sedan jag öppnade min Bibel för första gången som tonåring har jag läst med stor hunger.
Guds Ord är min själs mat, och jag behöver stora tuggor för att bli mätt.
När vi sätter tro till orden, blir de levande. Och Ordet lever i mig!
Hoppsan! Fick fiskaren napp nu?
Nej, det var bara draget som fastnat...
Typiskt. Men så är det när tvivlet läser Ordet. Det fastnar. Överallt, i varenda kapitel, i varenda vers.
Känner du igen det?
Pröva att göra tvärtom. Läs med Tro. Då händer något...
Fångstbur?
Mörrumsån är ett eldorado för sportfiskare. Hit kommer fiskare och turister långväga ifrån.
Än lägger sig bitvis i lugna "pooler" där vattnet flyter långsammare, fast med kraft.
Psaltarens ord "Du för mig till vatten där jag finner ro" passade väl in här.
Men sen började bruset igen. Och nu var vi mycket nära E22'an.
- Vilket är livsnerven genom Blekinge? frågade vår vandringsledare. Motorvägen eller Vattendragen?
Asfaltsväg eller vattenväg?
I gamla tider var det självklart vattenvägarna. Lyckebyån, Ronnebyån och Mörrumsån var transport- och livsleder, full med fisk och näring.
I vår tid har vi istället gjort vägarna till livsnerver, med mycket skogs- och åkermark som offras till asfaltens framrusande biltrafik.
Det är inget jag är stolt över. Tvärtom. Det plågar mig.
Hastighet, tid och effektivitet är den måttstock vi mäter livet med.
Ju snabbare, desto bättre.
Är det?
Där stod vi nu, vi pilgrimsvandrare, i krysset mellan dessa båda livsleder.
En gungande hängbro.
En hängbro gick över till andra sidan.
Trappan upp gav mig en känsla av "dödsriket" där Jesus var i tre dagar. Sedan gick han upp, till livet igen, över hängbron, till Emmaus och de vilsna människorna, för att undervisa och trösta.
Ja, herre, trösta mig! Ty jag är mycket ledsen.
Vem vågar?
Pilgrimsleden gick längs bördig åkermark sista sträckan. Myllan var fet och två kanadagäss stod där och betade.
Jag tänkte på alla lantbrukare, deras arbete och strävan för att vi skall ha mat på bordet.
Om jag vore minister skulle jag underlätta för dem att bruka jorden! Bort med pålagor och skatter.
Fram med respekt för självförsörjningen i vårt land.
Jorden är helig.
Utan hennes näring - inget liv.
Det begriper gässen bättre än vi, tydligen...
Kanadagäss i grödorna.
En fet rökpelare tornade upp sig. Det var Mörrums bruk som ligger i Elleholm.
Denna lilla by hette tidigare Alholmen, och var kopplad till ärkebiskopsstolen i Lund redan på 1100-talet!
Jag lärde mig något nytt då jag läste att Elleholm fick sina stadsrättigheter redan år 1450.
Detta var danskt land då och strider utkämpades här, med en rad blodiga anfall från svensk sida...
Suck. Ingen av oss är bättre än den ann' - - -
Mylla, vägar och rök.
Vår vandring närmade sig sitt mål - från Mörrums kyrka till Elleholms lilla kyrka. Snart skulle det bli Annandag Påsk-gudstjänst.
Elleholms kyrka är byggd i korsvirkesteknik på 1700-talet, då den medeltida kyrkan förfallit.
Det är mycket lågt i tak, stämningen är speciell med gråa gardiner för fönstren.
En enorm jätte-Jesus står till vänster. Detta krucifix var skrämmande. Strax nedanför stod en pytteliten dopfunt. Går den verkligen att använda? (se foto längre upp i inlägget).
Många tankar for genom huvudet.
Från altare till altare.
Altaruppsatsen var vackert orange - det har jag aldrig sett förut - med ornament som liknar den i Vikens kyrka.
Pilgrimsordet ENKELHET präglade denna vandring med mycket tystnad, i frihet, men med brusande tankar inom mig, allt annat än stilla som du märker, de som du nu fått läsa.
Att skriva om den inre vandringen är mitt sätt att DELA med mig, till dig, bästa bloggläsare.
Märklig kyrka. Elleholm
I väntan på klockringningen åt jag min matsäck och tänkte på laxen som var sprayad som en graffitti vid en av vägtunnlarna. Den påminde om de första kristnas hemliga tecken; fisken.
ICHTYS = Fisk. Men begynnelsebokstäverna bildar den kristna trosbekännelsen: Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren.
I - Iesus
C - Christus
TH - Theos (= Guds)
Y - hYous (= son)
S - Sotär (frälsare).
Fisken. Laxen. Kristus.
Nu avslutar jag denna berättelse och återvänder till Emmausvandrarna.
Kleopas och "den andra lärjungen" var troligen hans hustru. Hennes namn nämns inte, för att skydda henne... De sändes ut två och två, man och kvinna.
Livets väg är inte enkel, inte för någon av oss.
Kan vi styrka varandra, så är det gott!
Och låt oss aldrig bli så andligen blinda att vi inte erfar hur den uppståndne Kristus vandrar vid vår sida - framför, bakom, och tätt vid sidan.
Brusande hälsningar från
Helene F Sturefelt,
- å-vandrare längs Blekingeleden.
Elleholms kyrka, under ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar