UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 30 november 2018

IS-SKULPTURER ICE-HOTEL

Torne älv, Jukkasjärvi.
 

Solens låga strålar åkte kana över Torne älv och träffade de kvarglömda is-skulpturerna med kraft.
Vi rundade hörnan på Ishotellet i Jukkasjärvi och såg hur allt blänkte såsom av guld.

Träpanelerna, som gömmer de konstfärdiga is-rummen, var guldfärgade.
Det lilla som fanns kvar av snön var guldfärgat.
Och dessa enorma figurer, framsågade och frammejslade ur älvens is, överföll mig med sin skönhet!

Ishotellets baksida.


Vintern är ingen parentes! Den är en huvudsak. Nordens längsta årstid ska inte förnekas, den skall omfamnas! Särskilt om man befinner sig norr om polcirkeln.
Men också i söder, där kylan ger naturen nödvändig vila. Glöm inte det, du som klagar!

Följ nu med på en hisnande vandring runt Ishotellet, där konstnärer från hela världen övar och tränar på sin kreativitet. Ibland blir det fel. Då lämnas figurerna åt sitt öde, de smälter och töar, men fryser till is igen.

Det är kyligt. Det är kallt. Det är coolt...

Cool.


Vintern är ett mål för mig, inte en tillfällig hållplats som jag skyndar förbi.
Alla årstider har sin skönhet, men endast vintern har glitter och iskristaller med glans!
Jag älskar glitter... inte bara i den julgran som kommer om några veckor (Obs! Det har inte ens varit 1 Advent! Ta de lugnt i stugorna med julpyntet!) utan ännu mer i den blåvita snön som knarrar under fötterna.

Fast en regnig dag som idag i Blekinge kanske kräver att julpyntet måste tidigt fram. Här finns ju ingen frost som gör världen skön, ty den försvann i förrgår.

Men vad är det som står där nere vid isen? Är det en totempåle av guld? Har Norrlands indianer glömt något här?

Vad berättar ni?



Tyst står de där, utan att säga något. Men de talar. Symbolerna har sitt eget språk. Andäktigt lyssnar jag.

Och många frågor kommer. Både existentiella och tekniska.

Hur hårt är is?
Går det att skära och tälja i is?

Jag läser om de konstnärer som kommer hit från hela världen, hur de har lärt sig samarbeta med detta förgängliga material. Med rätt verktyg kan tydligen skapa vilka mönster och figurer som helst.

Fantasi och ödmjukhet inför motståndet föder en skaparglädje som inte tycks känna några gränser!

Arne Bergh har varit med från start.



Sitter du fast?

Där, intill väggen, står två isblock. När jag går närmre ser jag att någon har fastnat där inne. Ett ansikte...
Vem är du? Hur hamnade du där?

Är du utfrusen? Eller infrusen? Eller bara frusen?

Vem ska hjälpa dig bli fri? Eller är du redan det?

Skulpturerna ställer sina frågor och utmanar mig. Den här figuren talar om en fastfrusen människosyn, tänker jag, där effektiviteten blivit högsta mål, med konsekvens att många yrkesgrupper drabbas av utmattning.

En kylslagen utbrändhet...

Pressat läge.


Min pressade is-vän står i skuggan. Inget ljus når honom. Det gör ont.
Jag tar några steg och ser en container, full med misslyckade försök.

En skräphink för det som inte ville bli såsom det var tänkt.

En papperskorg för misslyckade ambitioner. Eller för svårigheter att samarbeta med verkligheten - själva isblocket...

Om fem månader är de ett med vattnet igen, i Torne älv. En förlåtande tanke.


Bara is-skräp...
 

Bakom containern ser jag något annat. Vad kan det vara?

Ett jätteäpple av glas! Nej, visst ja, det är fortfarande is...

Solen formar frukten så att det ömsom ser ut som metall, ömsom som glasguld.

Tanken frestar mig att sätta tänderna i det. Känna lite... bita lite... med risken att fastna. Det är ingen bra idé.


Se! Men inte röra.



Är det kunskapens frukt från Paradiset? Den kunskap som de första människorna tog sig, på gott och ont, men sedan blev utkörda för, för att de inte skulle äta även av Livets träd, och så bli odödliga.

Ingenting är odödligt här uppe.

Varken människor eller is.

Allt runt hela Icehotel påminner brutalt om hur förgängligt detta liv är.
All denna vackra konst kommer obarmhärtigt att smälta när våren kommer.

Allt, utom det som fått flytta in till konstrummen inne i själva is-hotellet, där det ständigt är minus fem grader.

Också du skall slappna.


Bakom is-äpplet stod en annan figur.

En narr.

Hej, vem är du? Vad vill du?

Är du släkt med Sturella och hennes lust att vända upp och ned på tillvaron ibland? Vill du också vrida och vända på begreppen och se vad som finns under ytan?

Stark!



Kanske du också tycker om att teckna, precis som Sturella, och lämna ytligheten för att istället dyka ned i djupet?

Is-skulpturerna visar hur ljuset kan avgöra hur vi uppfattar tillvaron.

Som fotograf föredrar jag det låga solljuset vid solnedgång eller soluppgång, fast då är jag sällan vaken...

Sommarens hårda ljus, då solen står högt på himlen, skapar skarpa kontraster där skuggorna blir hårda. Då föredrar jag heller ett milt soldis, eller en molnig dag.
Men bäst är dessa undersköna vinterdagar där solen kämpar med att komma upp ur sin säng.

Annan ljusvinkel.


Jag tycker om den här is-narren.

Varje tid behöver sina gycklare; modiga personer som spelar lätt galna men just därför kan säga sanningar om etablissemanget.
Förr var narren anställd vid kungens hov. Genom sina skämt kom kritik fram ända till konungens egna öron, skickligt dolt under gycklarens spel. Skrattet hade en allvarlig ton och fastnade ibland i halsen.

Vem gycklar om oförmågan hos våra folkvalda att de inte, efter tre månader, kunnat producera en duglig regering att styra Sverige!?!
Eller det ÄR kanske ett skämt att de små minoritetspartierna plötsligt dikterar villkoren? Och till och med kräver att statsministern ska regera, fast efter deras politik!
Och om det blir nyval, vad finns det för alternativ? Ledarna tycks ha tagit slut...

Nej, min Aula-wabbel (manet) dyker nedåt och söker efter en annan tillvaro...

Aula-wabbel nr 9. Jag orkar inte med er.



Om allt är förgängligt så betyder det dock inte att allt är meningslöst.

Tvärtom!

Denna insikt kan hjälpa fram en känsla av att det då verkligen gäller att ta vara på alla tillfällen till liv!
Ingenting är ju beständigt vad gäller saker och prylar. Kanske inte heller tankar och känslor.
Allt är med i förändringens ström.

Det är väl det som kallas "växt och mognad".

Förgängligt.


Själva skönheten i skapelsen är en mening i sig, känner jag. Skönheten är en hälsning från Någon som är ännu skönare, som jag anar är själva källan till allt liv.
Skaparen själv. Gud. Min himmelske Fader!

Vi behöver skönheten för att ha kontakt med Gud.

Jag är så känslig för allt som är fult och skräpigt! En nedsmutsad och ful stad vittnar inte om Gud precis, snarare om människans respektlöshet och snålhet.
Det är ju därför så många säger att de går ut i naturen för att uppleva Gud!

Naturen är då motsatsen till den nedskräpade staden, inte till kyrkan som också bär en stor skönhet.

I samarbete med naturen.


Den här känsligheten för det sköna kontra det fula får min ibland att gråta. Det märkliga är att det inte bara är mina tårar jag gråter... Jag känner att de kommer längre bort ifrån, som om Skaparen själv grät igenom mig.

Ja, jag tror att Gud gråter genom oss, genom sina känsliga människor och vakna profeter.

De tårarna gör ont.

Inne i ett av konstrummen hittade jag detta:

Tår.


Jag läser i en av de fantastiska skrifterna om Icehotel, om tårar. Det är Petri Tuominen och Urs Koller som säger så här:

- Vi vill ge en känsla av att tåren träder fram utifrån en högre källa.
Det här är en konstruktion som utgår från alla världens varelser och hela världens tårar; med tanken att symbolisera det hydrologiska kretsloppet.

Lever vi tillräckligt länge passerar hela världens vatten genom oss, i en tår av lycka eller sorg...

Art & Design Catalogue.


Glädjens tårar smakar sötvatten. Smärtans och sorgens tårar är salta...

Vilken gåva det är att vi kan gråta!

Också det är en hälsning från den Gud som känner med oss, och för oss, fast oändligt mycket mer!

Och sötman kommer när hulkandet har lagt sig och känslostormen bedarrat.
Men det kan inte is-skulpturerna.

Synligt osynliga.

Synligt osynlig.


Människan är tänkt att vara i rörelse. I alla tider har vi vandrat, paddlat, ridit och åkt. Vi är vana vid att det "rör sig"; den öppna elden som fladdrar och havet och floden som flyter fram.

Men så skapar vi ett samhälle där vi blir sittande stilla. Vi sitter och sitter och blir stelare och tjockare och tröttare och omänskligare... och oinspirerade, eftersom vi tappat kontakten med naturen.

Vad gör vi då?

Jo, vi uppfinner apparater med rörliga bilder. Vi gör filmer och videor där verkligheten rör på sig igen. Medan vi sitter stilla. Men det Måste röra på sig! Ögonen är vana vid det. Har du tänkt på det?

Det rör inte på sig.


Där borta sitter en annan figur. Vad gör hon? Tittar hon på TV? Tjock-TV?!

Vad säger Radiotjänst om det, här uppe i Kiruna?! Visst, ja, nu ska licensen dras på skatten, då kan hon få sitta där ett tag till! Obetald. Orörlig.

Här uppe i Jukkasjärvi - mötesplatsen vid vattnet - behövs ingen TV och inga video-filmer. Det är bara till att gå ut och tittat på det rörliga skådespel som naturen bjuder på!
Här om dagen var det norrsken...

… men vi missade det.

Vi satt inne på restauranten och smörjde kråset.

Orörliga bilder.


Nu har solens låga strålar gått och lagt sig.
Vi låter oss omslutas av mörkret, som är ljusare här uppe, och lyfter blicken mot himmelen.
Så många stjärnor det finns här!

Och där föll en! Ett rymdgrus genom atmosfären. Hej hej himlarymder! Ser ni oss här nere på jorden?
Vi är mycket små och obetydliga och består av vatten och stjärnstoft!

Den vissheten borde få oss att leva livet mycket klokare.


Skymning över Torne älv.


Nu god natt. Jag sjunger min aftonpsalm:

DET ÄR GOTT ATT BIDA, HERRE, VID DIN PORT.
HIMLAR ÖPPNAS VIDA, HÄR ÄR HELIG ORT.

HÄR MIN SJÄL FÖRNIMMER GLÄDJENS NYA TON.
OCH JAG SER ETT SKIMMER FRÅN EN SNÖVIT TRON.
Sv Ps 206:4.


Helene Sture Is-felt,

- vinterälskare, snöfantast och isbeundrare!

Be Ice.

























tisdag 27 november 2018

HYDRO SMACK, is-maneter AULAWABBEL


Ice Hotel vid Torne älv.


Ice-hotel, is-hotellet med sin konsthall i Jukkasjärvi är alldeles enastående unikt!

Vi befinner oss norr om polcirkeln, ändå längst ned på oceanens botten.

Vi vandrar bland is-skulpturer i Kiruna kommun, men är omgivna av mjukaste maneter, stelfrusna.

Följ med på en fortsatt vandring från föregående inlägg, där jag vill dela med mig av den makalösa upplevelsen i de djupfrysta sviterna.
Det är minus 5 grader i rummen och fingrarna frös medan jag fotograferade, så gott det gick.

Ska vi gå in?


Jag har fått en märklig förkärlek för maneter detta år.
Vad är de för djur? Eller är de simmande växter? Kan de tänka? Känna?
Vad vet de om livet?

De rör sig pulserande genom vattnet, vilar, glider, uppåt och nedåt. Det är nog skönt att vara en sån där aula-wabbel…
Ja, så heter manet på listerländska.

Och min penna far över pappret och tecknar dessa magiska varelser, med tusch och blyerts.

Sturella tecknar maneter.


Vi har kommit till rum nr 318 i is-korridoren.

Min haka är redan tappad och mina superlativ är slut. Ordlös och ännu mer förstummad tittade jag in och fick då se...

… en smällkyss av vatten, en toppengrunka av väte, en genomskinlig bottenflytande luftballong, eller...




HYDRO SMACK - rum 318.

Vatten-smäck?

Jag läser att denna svit, Hydro Smack, är en surrealistisk undervattens-värld, uppbyggd av en koloni av rikt ornamenterade maneter som upptar hela rummet.

- De organiska maneterna svävar upp ur golvet, in i sviten, och omringar en som om man vandrade genom en undervattensskog.

Detta är det häftigaste jag har sett!!

Under ytan.


I informationsbladet stod det att läsa:

- I rummet Hydro Smack får de övernattande gästerna känslan av att ligga på havets botten, och se upp till ytan, där strimmor av ljus faller ned över dem innan de somnar.

Konstnärerna är två kvinnor. Lotta Lampa från Kalix är designer, och Julia Gamborg Nielsen designar möbler i vanliga fall, med inspiration från sin uppväxt i Afrika och Asien.
Dessa två kvinnor uppvisar största mått på fantasi och djärvhet!

Andlöst viskade jag till min make:

- Här vill jag sova i natt!

Manet-natt.



Vi hade beställt ett hotell-paket med tre nätter, där de två första var i de varma stugorna och den sista i något av de kalla konstrummen. Bastu ingick...

Vi bokade manetrummet i receptionen och jag berättade entusiastiskt om min kärlek till dessa klockformade vattendjur.

- Det är jag som har gjutit is-stommen runt sängen, sa den unge receptionisten stolt.

Stomme av is.



Det är alltså riktiga sängar man sover i, på mjuk madrass med en extra luftmadrass med renskinn ovanpå.
Nu tänker jag berätta hur det gick...

Det var nämligen inte alldeles enkelt.

På kvällen före var det en säkerhets-genomgång så att alla skulle veta hur man bär sig åt att sova i ett iskallt rum en hel natt.

- Varma fleece- eller yllekläder rekommenderas, inte bomull som kyler.
- Tjocka strumpor, vantar, mössa...
- Sätt dig på kanten och kliv i innerlakandet först. Kryp sedan ned i polar-sovsäcken, som tåler ned till minus 20 grader.
- Stäng till huvan, men ni måste ABSOLUT lämna öppet för utandningsluften!!

Annars...

Allt fryser till is.


- Annars blir det kondens inne i sovsäcken, regn helt enkelt, som fryser till is och gör det mycket obehagligt där inne...

Vi svenskar, som är vana vid friluftsliv, känner väl till detta.
Men det var värre för dem från Japan, Sydamerika och London... De blev rädda för kylan och stängde in sig helt i sovsäcken.
Det var dem man hörde gå upp i natten, tassandes genom korridoren, som förlorare mot naturkrafterna.

Det var dem man sedan återfann sovandes på soffan i den varma receptionen...

Redo?

Absolut!

Oj, sommarens intorkade maneter...


Jag ska erkänna att jag hade lite puls...och var svettig om händerna.
Vi klev in bland aula-wabblarna… Hjälp! De är ju två meter höga! Till och med tre meter!

Står de verkligen fast? Tänk om de välter? Eller om vi råkar knuffa till dem?
Och var ska man lägga glasögonen i natt?
Ett glas med vatten vid nattduksbordet var det inte tal om alls. Liksom.

Ska vi verkligen stänga dörren ut mot korridoren? Tänk om den fryser fast?
Dessutom blir det ju absolut kolmörkt här inne.
Och knäpptyst!!

Det här var för mycket...

De sa inget.


Visserligen behöver jag minimalt med intryck för att må bra, men det här underskred själva noll-läget!

Vi kröp ned i sovsäckarna enligt anvisning, och släckte ledlamporna med ståldörren halvt öppen.
De varma kyssarna hade vi delat tidigare, innerligt, så nu fick vi leva på det minnet, medan vi önskade varandra:

- God natt, älskling!


Dröm söta drömmar!


Några sviter bort låg ett annat rum som hade just Drömmar som tema.

DREAM-SCAPE - rum 322.

Drömflykt.

Tidigare under dagen hade jag gått runt och njutit av alla konstverk. Det kändes som att gå in i ett öra... med alla sina stigbyglar och bågar!
Kan man verkligen böja is och snö så här?!

Det kunde tydligen konstnärerna Alex Haw, som är artist, arkitekt och grundare av studio Atmos, och hans vän Aditya Bhatt från Indien med passion för arkitektur, mat och Heavy metal.

Galna sängstolpar.

De beskriver sin svit så här:

- Runt om i världen är sängarna upphöjda över marken och lyfter sina ägare in i en ny värld.
Dream-scape förstärker denna effekt och sveper besökaren på en färd uppför en sinnlig, virvlande och utmanande trappa av ren is, som sträcker sig rakt från dörren till deras drömmar.

Sängen är omringad av tentakler av snö, vridna för att rama in vyn i form av vilda sängstolpar, upplösta av fantasin.

Alex och Aditya tänker sig att sängen är kärnan i existensen. Sängen är en symbol av renodlad eskapism, flykt.
Sviten dramatiserar det faktum att varje resa i rummet är en resa mot sängen, och in i medvetandets explosiva djup.

Yes!!

Där skulle vi också kunnat sova. Men nu låg vi med aula-wabblarna…

Dröm-trappa till existensen.


Tillbaka till rum 318 och aula-wabbla-maneterna.

Det kändes som om den fuktiga utandningsluften föll som tunna snöflingor mot renfällen.
Vi låg rygg mot rygg och gav varandra trygghet, men det var inte lätt att slappna av.
Sovsäcken var varm och tröttheten kom till slut.

Men då började ljuden...

Skrap... has... has... skrap...

Hjälp!


Drömmer jag? Är maneterna lösa? Sover jag på havets botten? Eller är det Santa Klaus som landar på taket med sina renar och drar snön med sig?
Obehagligt.

Hjärnan visste inte om den skulle ställa in sig på "fara - fly" eller om det bara var någon av gästerna, eller maken, som gick upp för att gå på toaletten.
Jodå, det fanns en varm sådan i korridoren.

- Kan det bli tyst någon gång! kved jag, för alla ljud var ju uppförstorade i denna polartillvaro.

Här under är rummen.



Äntligen kom morgonen.
En lätt knackning på dörren bekräftade att is-natten var över. En kvinna från personalen gick runt och serverade varm lingondricka...

Det är nog det godaste jag har druckit på länge!
Näst efter bröllopsskålen, förstås.

Vi frågade om det mystiska ljudet vid 02-tiden. Troligen var det en av gästerna som blivit sjuk under natten och sprang på toaletten i kylan...

Fast jag tror att det var de dansande figurerna i rum 320 som uppstått från de is-döda…

Uhuu...


DANCERS IN THE DARK - rum 320.

Dansare i mörkret.

Kreatörerna vill med sina is-dansare visa att det handlar om att välja överlevnad - den positiva och ljusa sidan.

Jodå... det var ju passande.
Här skulle förresten alla bortklemade ungdomar kunna få sig en lektion av naturen själv, att vi måste anpassa oss efter naturens krafter och inte ropa på mamma som kommer och curlar banan glatt...

Mörkerdansare.


En man och en kvinna ligger bakom dessa skulpturer.
Tjåsa Gusfors är en mångfacetterad artist och konstnär som uppträder inom musikteatern, och hon skapar även i andra material såsom trä, sten och sand.

Patrick Dallard från Frankrike är scenograf vid en barnteater i Stockholm och arbetar med social konst och design.
De har experimenterat med det frusna vattnets egenskaper och format dessa dansare, som ger rörelse åt rummet.
Här hördes faktiskt svag musik, må riktigt.

- Vi ville skapa en sinnligt plats som ger lugn. Så vi dansar vidare genom mörkret på livets ljusglimtar.

Liv och lust. Inte lugnt alls.



Nu var jag hungrig.

Kan man få äta mat från havet? Kokt manet? Stekt och stuvad aula-wabbel med sjögrässås?
Köket var förstklassiskt, men just detta fanns inte på menyn.
Bara löjrom, gravad lax, älgtartar och renytterfilet och sånt där...

Eller har ni havsnässlor?

Ordet "manet" betyder egentligen "havs-nässla".

Första halvan av ordet kommer ifrån "mar" = hav, kopplat till ordstammen "nät", som i fornsvenska uttalades "naetla",  alltså vårt nutida "nässla".

Havsnässlor.



"Hydroid-maneter, eller polyp-maneter, är benämningen på de klockformiga fritt simmande köns-generationerna hos hydroierna" läser jag i uppslagsboken.

"Skiv-maneter är en underform av dessa nässeldjur, och kam-maneter är en underklass av kavitetsdjur"...
… där ordet "kavitet" betyder urholka/ ihålighet/ urholkning, av latinets "cava're".

Manétho, egyptisk präst i Heliopolis, högt skattad av judiska och kristna författare, som där fann kunskap om den egyptiska... Nej, hoppsan, nu har jag läst för långt!

Det blev ägg och bacon till frukost.

Ägg? Nej. Aula-wabbel!


Jag är alldeles överlycklig över denna upplevelse.

Skapelsens skönhet är total när vi samarbetar med Skaparen själv.

Norr och söder, öster och väster - överallt har Skaparen lagt ned hälsningar från sig själv, sitt väsen och sitt syfte - att älska livet!

Och när solen vid middagstid orkade över bergskammen en stund, färgades is-skulpturerna till guld.
Det blir nästa inlägg.

Isen blev till guld.


Iskalla och genomvarma hälsningar från

Helene Sturella Aula-wabbel Sturefelt,

- resenär i polarlandet, och som gärna uppmuntrar oss att vara turister i vårt eget fantastiska hemland!

Läs mer på www.icehotel.com och info@icehotel.com






måndag 26 november 2018

ISHOTELLET I JUKKASJÄRVI

Ankomst till Ishotellets stugby.
 

Vilken magisk mötesplats mellan himmel och jord!
Sol och is förenades i det vackraste äktenskap uppe i Jukkasjärvi. Att resa på bröllopsresa norrut är alldeles underbart vackert!

Följ med på ett hisnande äventyr i glittrande kyla, bland skimrande is-skulpturer.

Men det är något lurt med temperaturen... Kirunaborna märker av klimatförändringarna. Vintern vill inte riktigt komma igång. Snön kommer och går. Och under våra dagar där uppe norr om polcirkeln så varierade temperaturen mellan minus 8 och plus 2 grader.

Och Torne älv vet inte om den ska lägga sig i fryst tillstånd eller fortsätta strömma...

Kiruna flygplats.


Nåväl.
Kiruna flygplats välkomnade oss med frostiga landningsbanor och Ishotellet hade ordnat med transport de 15 km till Jukkasjärvi.

I många år har jag längtat hit! Nu äntligen var det dags!
Men det var inte alls som jag trodde. Det var annorlunda... och väldigt mycket bättre!

Den konstnärliga skönheten överträffar allt som jag tidigare har skådat.

Överliggare. Överskönt!
 
 

Varje år, i mars månad, sågar man upp isen i Torne älv. Då är den 1 meter tjock och kristallklar, eftersom den fryser sakta medan vattnet rör sig. Det blir inga luftbubblor då, bara helt igenom fast is.

Sedan lagras isblocken i ett stort fryshus. Tillgången är så riklig att man i is-fabriken förpackar isblocken och säljer dem vidare, för förgänglig användning söderut.

På restauranten serverade de förrätterna på små mini-isblock...!


Isfabriken.


Söder ut, ja… ut i världen, till exempel till Saudiarabien, där isblocken kan bli till en exklusiv bardisk, där en överrik shejk ville skryta med ett isbygge i öknen.

Bardisken varade i en halvtimme.

Sedan var den ett med sanden...

Bardisken...
 


Men så är det inte i Jukkasjärvi.

Det permanenta ishotellet är byggt kring en stomme av stål och trä, med kylslingor inlagda. På det sprutas sedan "snis" = en blandning av snö och is som är klibbig och fäster på tak och väggar.

Utanpå var det just nu jord och mossa eftersom snön smält igen.

Och presenningar höll fast ytskiktet.
Denna konsthall kan man beskåda året om. Där är städse minusgrader.

Låt inte utsidan bedra.



På andra sidan var det en byggarbetsplats där man var i full gång med att uppföra årets tillfälliga ishotell, eller snarare konsthall.

Det var mycket spännande att se dessa is-ingenjörer starta snökanonerna, köra isblock och lyfta trästommar.
På taket stod ett gäng och packade sniisen… allt medan solen kämpade att hålla sig över horisonten, åtminstone en timme.


Otroliga byggingenjörer!
 

Vår guide berättade att allt började med att grundaren Yngve Bergqvist hämtade inspiration vid de olympiska spelen i Sapporo i Japan 1972, där det finns en snö- och isfestival.

Frågan var hur man skulle kunna göra Jukkasjärvi mer attraktiv även på vintern. På sommaren kom många turister för att njuta av forsränning och fiske, men på vintern var det tomt.

Då föddes idén att använda isen... och låta konstnärer vara med och utforma rummen med skulpturer.

Namnet Jukkasjärvi betyder just = mötesplats.
Här möts människor från världens alla hörn, här möts konstnärer och betraktare, här möts sol, is och vatten i de skönaste former.

Porten.


Hela ishotellet har nu utvecklats till en liten egen by i Jukkasjärvi, där man kan övernatta i de varma små stugorna, men också sova en natt i de kalla is-rummen... om man vågar!

Det krävs en säkerhetsgenomgång varje kväll för de gäster som bestämt sig för att uppleva detta.
Det viktigaste är att inte andas inne i sovsäcken - då fryser utandningsluften till is! Och det blir iskallt och fuktigt.

Den som gör det misstaget får tassa in och lägga sig på soffan i den varma receptionen.

Följ nu med in.

På med den skyddande rocken - det är minus 5 grader där inne.

Skyddskläder.



Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig... inte att det skulle vara fem meter upp till taket där det lysande hängde iskristallkronor... inte att jag skulle få se den berömda bardisken med glas av is...

Framför korridoren in till konsthallen där rummen är, hängde det tjocka renskinn över dörren. Allt styrdes digitalt med våra "blip-kort".

8 x 2 rum väntade på oss med sina hemligheter. I varje rum fanns en dubbelsäng, en riktig säng med extra luftmadrass samt ytterligare ett lager med renskinn ovanpå.

Försiktigt tittade vi in i rummen, ett efter ett.

Och jag tappade andan, gång på gång - - -

Här kommer en kavalkad av den 27:e upplagan av Ice-hotel i Kiruna kommun.

Första steget in...



WISHFUL THINKING - rum 301.

Önskefullt tänkande.

- Det var en gång en fiskare som rodde sin båt i månens reflektion, under en himmel fylld av stjärnfall. Han hade en önskan. Han ville sova på månen som alltid guidat honom i natten och fått honom välbehållen till land.

Önskningen kom fram, men månen hade en annan plan - det var dags för henne att möta Torne älv.

En måne av is.


Jag tittade in och såg en jättestor isboll fylla detta rum. Bakom is-månen var det en trappa... Där var sängen.

Marjolen Vonk och Maurizio Perron från Nederländerna inbjuder till att sova tillsammans med månen.
Så häftigt!

Och bakom månen var sängen!
 



YOU ARE MY TYPE - rum 302.

Du är min typ.
Eller, vilket typsnitt är du egentligen? Vilka bokstavskombinationer har du?
Jag älskar ordlekar och lät fantasin flöda.

Detta var ett rum fyllt av bokstäver med sängen i mitten.

John Bark och Charli Kasselbäck leker med överdimensionerade jätte-ord. Här möts man i polarnatten av ett budskap som håller en varm:

- I love you to the letter!

Bokstavs-is.


Jag citerar vad de själva skriver om sitt arbete:

- Att skulptera i is är en fantastisk upplevelse. Konsistensen liknar inget annat; den är både förlåtande och krävande. En glasklar blandning av hårt och mjukt, skört och frasande följsamt. En utmaning  för två grafiska formgivares känsliga tangentfingrar.

Här sov våra vänner från London.



KISS - rum 303.

Kyss.

Bröderna Musteikis är återkommande konstnärer här på Ishotellet. Med sin rena kärlek till isen uttrycker de sina känslor i utsökta reliefer, läser jag.

De lekte med sitt efternamn och kom på att det lät som "Must Take Kiss". Måste ta en kyss.

Kyss mig!


Frostiga pelare och vackra mönster omgärdar sängen.

- Vi hoppas att den heta kyssen ger gästerna en varm natt i den kalla sviten nr 303, säger Kestutis och Vytautas Musteikis.

Men det kan jag berätta, att några heta kyssar klarar man inte av att leverera i minus 5 grader!
Det får vänta till nästa natt. Även om man skulle behöva bli riktigt uppvärmd här...

Pelare.
 



OUT OF THE BOX - rum 304.

Utanför boxen.

Stommen av is, som omgav sängen, var upplyst av bleka ledlampor, gömda i snön. Figurer klättrade på väggarna...

Vad är detta?
 
 
Med spänd förväntan tittade vi in i nästa rum. Vad var detta?

Figurerna var dramatiska. Vad satt de fast i? En sockerbit? Sin digitalbox? Samhällssystemet?

All god konst inbjuder till många tolkningar.


Hjälp mig.
 



RAINDROP PRELUDE - rum 305.

Regndropparnas förspel.

Det var absolut tyst i varje rum. Trumhinnorna vände sig inåt... Tystnaden gjorde nästan ont.
Eller kunde vi höra ohörbara ljud här?

Fanns det frusna regndroppar? Fruset ljud?

Åhh!


Åhh! En säng av glas! Nej, is menar jag. Ljus som speglar sig i isens sprickor.
Och längst upp ett notsystem! Hur låter den musiken?!

Tomasz Czajkowski och Eryk Marks har skapat ett sjungande rum i tystnad, där endast fantasin kunde höra musiken.
Så makalöst vackert och sinnrikt.

Nämen!




THE DRIFT - rum 306.

På väg.

Intrycken var överväldigande.

Att fotografera i kylan blev till slut för mycket. Ljuset räckte inte till. Inte min förmåga att fokusera heller.

Här är ytterligare ett magiskt rum...

Is-magi.
 


En del rum var stängda. Där hade gästerna redan bokat sig och gått in för natten.
Andäktigt vandrade vi vidare i korridoren.

Det knarrade under fötterna. Andedräkten rök.

Korridoren.
 


Hur många rum fanns det egentligen? Tog korridoren aldrig slut?
Nej, låt denna konstvandring aldrig ta slut! Här kan jag gå hur länge som helst.

Jag tror jag är i himmelriket!

Vad väntade i nästa rum?

Ett tunt lager is täckte varje skylt. Svit nr 308 stod på tur.



Oh Deer.


OH DEER - rum 308.

Kära nån... En stor hjort tittade på oss som från en tron, eller totempåle.

Jag läser om kreatörerna Ulrika Tallving och Carl Wellander att de inspirerats av de japanska baden, "onsen", och de uråldriga naturandarna.
Lyktorna vid sidorna är ljusbringare med små punkter av förståelse för den värld vi lever i.

Här får besökaren sänka sig ned i ett "bad av is", och i lugn och ro betrakta Moder Jord, i förundran över det imponerande djuret.

Nja, här skulle inte jag kunna sova, kände jag, med en hjort som tittar på mig hela tiden...

Kära nån vilken hjort!
 
 


DANGER: THIN ICE - rum 310.

Fara! Tunn is.

Tunn is. Illusionen var alltför verklig för att locka mig att gå in här.
Jag har gått på tunn is tillräckligt i mitt liv... Påminnelsen om detta bräckliga tillstånd fick mig att gå vidare till nästa rum.

Franziska Agrawal har lyckats med sin suggestiva skapelse, där man var tvungen att gå på en smal isgata för att komma till sängen... Lycka till!
Och halka inte av.

Sova på "tunn is"?!
 
 


MERMAID FITNESS - rum 312.

Sjöjungfru-träning.

Det här var kul! En manlig och en kvinnlig sjöjungfru som poserade i sitt styrketränade! Vilken oväntad kombination.

Nina Hedman är konstlärare och skulptör. Magnus Hedman är på plats för fjärde året i rad och har hjälpt sin faster att bygga upp denna svit.

Tyngd och storlek möter vattnets rörelse och känsla av lätthet.

Suggestivt.

De har inspirerats av trenden att simträna med falska sjöjungfru-fenor. Man stoppar fötterna i en stor fiskstjärt och så tar man sig fram med höfternas rörelser och starka armtag. Det kanske jag skall pröva till sommaren...

- När sviten blev klar såg vi att Triton och Yemoja kan ha hjälpt oss när skulpturerna blev till.

Vatten har inga gränser. Inte is heller, tydligen!

Coolt!
 
 


EARLY SPRING - rum 313.

Tidig vår.

Så vackert. Tidig vår, fast mitt i vintern.

En båge av is. En omöjlig rörelse för ett stelt material.

Och ett liv i tillblivelse, ett foster av snö. Ett stilleben, ett stelnat ögonblick att kontemplera över.

Lililya Pobarnikova och Nando Alvarez inbjuder gästerna att i livsgläjde gå in genom bågen och sova gott på renfällen, tacksamma över livet.
Men några nya barn blir nog inte till i polar-sovsäckarna...

Välkommen in till livet.




TÉCKARA - rum 314.

Denna svit tyckte min make var den vackraste. Vilka utsökta lampor! Vilket ljus! Vilken konungslig känsla av högtid och lyx!

Som en tron.

Konstnären Javier Opazo inbjuder till en kall skönhetsupplevelse, där lyckan över allt det vackra värmer en inifrån.

Kungligt.
 
 


LIVING WITH ANGELS - rum 316.

Att leva med änglar.

Det här rummet skulle du säkert tycka om, men jag klarar inte av att vara i ett rum där "någon tittar på en"...

Konstnären Benny Ekman lever med änglar omkring sig varje dag, läser jag.
Dessa osynliga varelser har fått träda fram i snö och is.

Snöänglar.


- Ända sedan jag var liten har kvinnor fascinerat mig, skriver Benny i Ishotellets informationsblad.
De kommer i alla skepnader såsom prinsessor, sjöjungfrur och häxor, hjältinnor eller änglar. Änglar är häftiga då de har förmågan att flyga och ser saker ur ett annat perspektiv. Sov gott med dina änglar.

Nja, det här får över-religiösa toner för min del.  Jag blir bara nervös.

Men den blå is-droppen tyckte jag mycket om!

Skimrande magiskt!
 



Nästa rum fick mig att tappa andan helt.

Denna sommar har jag studerat maneterna i havet och fascinerats över deras form och rörelser.

Nu i höst har jag återupptagit mitt tecknande och på pappret träder en fantasifigur fram, som jag kallar för "Aula-wabbel". Det betyder "manet" på listerländska.


Sturellas Aula-wabbel.


Men aldrig i min vildaste fantasi skulle jag kunnat hitta på att man kunde skapa maneter av is...
Det är så motsägelsefullt... Hur gör man dem stabila? Kan de verkligen stå på sina tentakler?

Hydro Smack hette rummet.

Den här sviten fick mig att bli fullkomligt tok-kär!!

I oceanens djup...


Det här är så speciellt att jag tror att is-maneterna får ett eget inlägg...

Jag återkommer! Se nästa inlägg.

Is-varma hälsningar från Helene Sturella Is-frälst!

Läs mer på www.icehotel.com
info@icehotel.com