IS-SKULPTURER ICE-HOTEL

Torne älv, Jukkasjärvi.

 

Solens låga strålar åkte kana över Torne älv och träffade de kvarglömda is-skulpturerna med kraft.
Vi rundade hörnan på Ishotellet i Jukkasjärvi och såg hur allt blänkte såsom av guld.

Träpanelerna, som gömmer de konstfärdiga is-rummen, var guldfärgade.
Det lilla som fanns kvar av snön var guldfärgat.
Och dessa enorma figurer, framsågade och frammejslade ur älvens is, överföll mig med sin skönhet!

Ishotellets baksida.

Vintern är ingen parentes! Den är en huvudsak. Nordens längsta årstid ska inte förnekas, den skall omfamnas! Särskilt om man befinner sig norr om polcirkeln.
Men också i söder, där kylan ger naturen nödvändig vila. Glöm inte det, du som klagar!

Följ nu med på en hisnande vandring runt Ishotellet, där konstnärer från hela världen övar och tränar på sin kreativitet. Ibland blir det fel. Då lämnas figurerna åt sitt öde, de smälter och töar, men fryser till is igen.

Det är kyligt. Det är kallt. Det är coolt...

Cool.

Vintern är ett mål för mig, inte en tillfällig hållplats som jag skyndar förbi.
Alla årstider har sin skönhet, men endast vintern har glitter och iskristaller med glans!
Jag älskar glitter... inte bara i den julgran som kommer om några veckor (Obs! Det har inte ens varit 1 Advent! Ta de lugnt i stugorna med julpyntet!) utan ännu mer i den blåvita snön som knarrar under fötterna.

Fast en regnig dag som idag i Blekinge kanske kräver att julpyntet måste tidigt fram. Här finns ju ingen frost som gör världen skön, ty den försvann i förrgår.

Men vad är det som står där nere vid isen? Är det en totempåle av guld? Har Norrlands indianer glömt något här?

Vad berättar ni?

Tyst står de där, utan att säga något. Men de talar. Symbolerna har sitt eget språk. Andäktigt lyssnar jag.

Och många frågor kommer. Både existentiella och tekniska.

Hur hårt är is?
Går det att skära och tälja i is?

Jag läser om de konstnärer som kommer hit från hela världen, hur de har lärt sig samarbeta med detta förgängliga material. Med rätt verktyg kan tydligen skapa vilka mönster och figurer som helst.

Fantasi och ödmjukhet inför motståndet föder en skaparglädje som inte tycks känna några gränser!

Arne Bergh har varit med från start.

Sitter du fast?

Där, intill väggen, står två isblock. När jag går närmre ser jag att någon har fastnat där inne. Ett ansikte...
Vem är du? Hur hamnade du där?

Är du utfrusen? Eller infrusen? Eller bara frusen?

Vem ska hjälpa dig bli fri? Eller är du redan det?

Skulpturerna ställer sina frågor och utmanar mig. Den här figuren talar om en fastfrusen människosyn, tänker jag, där effektiviteten blivit högsta mål, med konsekvens att många yrkesgrupper drabbas av utmattning.

En kylslagen utbrändhet...

Pressat läge.

Min pressade is-vän står i skuggan. Inget ljus når honom. Det gör ont.
Jag tar några steg och ser en container, full med misslyckade försök.

En skräphink för det som inte ville bli såsom det var tänkt.

En papperskorg för misslyckade ambitioner. Eller för svårigheter att samarbeta med verkligheten - själva isblocket...

Om fem månader är de ett med vattnet igen, i Torne älv. En förlåtande tanke.

Bara is-skräp...

 

Bakom containern ser jag något annat. Vad kan det vara?

Ett jätteäpple av glas! Nej, visst ja, det är fortfarande is...

Solen formar frukten så att det ömsom ser ut som metall, ömsom som glasguld.

Tanken frestar mig att sätta tänderna i det. Känna lite... bita lite... med risken att fastna. Det är ingen bra idé.

Se! Men inte röra.

Är det kunskapens frukt från Paradiset? Den kunskap som de första människorna tog sig, på gott och ont, men sedan blev utkörda för, för att de inte skulle äta även av Livets träd, och så bli odödliga.

Ingenting är odödligt här uppe.

Varken människor eller is.

Allt runt hela Icehotel påminner brutalt om hur förgängligt detta liv är.
All denna vackra konst kommer obarmhärtigt att smälta när våren kommer.

Allt, utom det som fått flytta in till konstrummen inne i själva is-hotellet, där det ständigt är minus fem grader.

Också du skall slappna.

Bakom is-äpplet stod en annan figur.

En narr.

Hej, vem är du? Vad vill du?

Är du släkt med Sturella och hennes lust att vända upp och ned på tillvaron ibland? Vill du också vrida och vända på begreppen och se vad som finns under ytan?

Stark!

Kanske du också tycker om att teckna, precis som Sturella, och lämna ytligheten för att istället dyka ned i djupet?

Is-skulpturerna visar hur ljuset kan avgöra hur vi uppfattar tillvaron.

Som fotograf föredrar jag det låga solljuset vid solnedgång eller soluppgång, fast då är jag sällan vaken...

Sommarens hårda ljus, då solen står högt på himlen, skapar skarpa kontraster där skuggorna blir hårda. Då föredrar jag heller ett milt soldis, eller en molnig dag.
Men bäst är dessa undersköna vinterdagar där solen kämpar med att komma upp ur sin säng.

Annan ljusvinkel.

Jag tycker om den här is-narren.

Varje tid behöver sina gycklare; modiga personer som spelar lätt galna men just därför kan säga sanningar om etablissemanget.
Förr var narren anställd vid kungens hov. Genom sina skämt kom kritik fram ända till konungens egna öron, skickligt dolt under gycklarens spel. Skrattet hade en allvarlig ton och fastnade ibland i halsen.

Vem gycklar om oförmågan hos våra folkvalda att de inte, efter tre månader, kunnat producera en duglig regering att styra Sverige!?!
Eller det ÄR kanske ett skämt att de små minoritetspartierna plötsligt dikterar villkoren? Och till och med kräver att statsministern ska regera, fast efter deras politik!
Och om det blir nyval, vad finns det för alternativ? Ledarna tycks ha tagit slut...

Nej, min Aula-wabbel (manet) dyker nedåt och söker efter en annan tillvaro...

Aula-wabbel nr 9. Jag orkar inte med er.

Om allt är förgängligt så betyder det dock inte att allt är meningslöst.

Tvärtom!

Denna insikt kan hjälpa fram en känsla av att det då verkligen gäller att ta vara på alla tillfällen till liv!
Ingenting är ju beständigt vad gäller saker och prylar. Kanske inte heller tankar och känslor.
Allt är med i förändringens ström.

Det är väl det som kallas "växt och mognad".

Förgängligt.

Själva skönheten i skapelsen är en mening i sig, känner jag. Skönheten är en hälsning från Någon som är ännu skönare, som jag anar är själva källan till allt liv.
Skaparen själv. Gud. Min himmelske Fader!

Vi behöver skönheten för att ha kontakt med Gud.

Jag är så känslig för allt som är fult och skräpigt! En nedsmutsad och ful stad vittnar inte om Gud precis, snarare om människans respektlöshet och snålhet.
Det är ju därför så många säger att de går ut i naturen för att uppleva Gud!

Naturen är då motsatsen till den nedskräpade staden, inte till kyrkan som också bär en stor skönhet.

I samarbete med naturen.

Den här känsligheten för det sköna kontra det fula får min ibland att gråta. Det märkliga är att det inte bara är mina tårar jag gråter... Jag känner att de kommer längre bort ifrån, som om Skaparen själv grät igenom mig.

Ja, jag tror att Gud gråter genom oss, genom sina känsliga människor och vakna profeter.

De tårarna gör ont.

Inne i ett av konstrummen hittade jag detta:

Tår.

Jag läser i en av de fantastiska skrifterna om Icehotel, om tårar. Det är Petri Tuominen och Urs Koller som säger så här:

- Vi vill ge en känsla av att tåren träder fram utifrån en högre källa.
Det här är en konstruktion som utgår från alla världens varelser och hela världens tårar; med tanken att symbolisera det hydrologiska kretsloppet.

Lever vi tillräckligt länge passerar hela världens vatten genom oss, i en tår av lycka eller sorg...

Art & Design Catalogue.

Glädjens tårar smakar sötvatten. Smärtans och sorgens tårar är salta...

Vilken gåva det är att vi kan gråta!

Också det är en hälsning från den Gud som känner med oss, och för oss, fast oändligt mycket mer!

Och sötman kommer när hulkandet har lagt sig och känslostormen bedarrat.
Men det kan inte is-skulpturerna.

Synligt osynliga.

Synligt osynlig.

Människan är tänkt att vara i rörelse. I alla tider har vi vandrat, paddlat, ridit och åkt. Vi är vana vid att det "rör sig"; den öppna elden som fladdrar och havet och floden som flyter fram.

Men så skapar vi ett samhälle där vi blir sittande stilla. Vi sitter och sitter och blir stelare och tjockare och tröttare och omänskligare... och oinspirerade, eftersom vi tappat kontakten med naturen.

Vad gör vi då?

Jo, vi uppfinner apparater med rörliga bilder. Vi gör filmer och videor där verkligheten rör på sig igen. Medan vi sitter stilla. Men det Måste röra på sig! Ögonen är vana vid det. Har du tänkt på det?

Det rör inte på sig.

Där borta sitter en annan figur. Vad gör hon? Tittar hon på TV? Tjock-TV?!

Vad säger Radiotjänst om det, här uppe i Kiruna?! Visst, ja, nu ska licensen dras på skatten, då kan hon få sitta där ett tag till! Obetald. Orörlig.

Här uppe i Jukkasjärvi - mötesplatsen vid vattnet - behövs ingen TV och inga video-filmer. Det är bara till att gå ut och tittat på det rörliga skådespel som naturen bjuder på!
Här om dagen var det norrsken...

… men vi missade det.

Vi satt inne på restauranten och smörjde kråset.

Orörliga bilder.

Nu har solens låga strålar gått och lagt sig.
Vi låter oss omslutas av mörkret, som är ljusare här uppe, och lyfter blicken mot himmelen.
Så många stjärnor det finns här!

Och där föll en! Ett rymdgrus genom atmosfären. Hej hej himlarymder! Ser ni oss här nere på jorden?
Vi är mycket små och obetydliga och består av vatten och stjärnstoft!

Den vissheten borde få oss att leva livet mycket klokare.

Skymning över Torne älv.

Nu god natt. Jag sjunger min aftonpsalm:

DET ÄR GOTT ATT BIDA, HERRE, VID DIN PORT.
HIMLAR ÖPPNAS VIDA, HÄR ÄR HELIG ORT.

HÄR MIN SJÄL FÖRNIMMER GLÄDJENS NYA TON.
OCH JAG SER ETT SKIMMER FRÅN EN SNÖVIT TRON.
Sv Ps 206:4.


Helene Sture Is-felt,

- vinterälskare, snöfantast och isbeundrare!

Be Ice.