HYDRO SMACK, is-maneter AULAWABBEL

Ice Hotel vid Torne älv.

Ice-hotel, is-hotellet med sin konsthall i Jukkasjärvi är alldeles enastående unikt!

Vi befinner oss norr om polcirkeln, ändå längst ned på oceanens botten.

Vi vandrar bland is-skulpturer i Kiruna kommun, men är omgivna av mjukaste maneter, stelfrusna.

Följ med på en fortsatt vandring från föregående inlägg, där jag vill dela med mig av den makalösa upplevelsen i de djupfrysta sviterna.
Det är minus 5 grader i rummen och fingrarna frös medan jag fotograferade, så gott det gick.

Ska vi gå in?

Jag har fått en märklig förkärlek för maneter detta år.
Vad är de för djur? Eller är de simmande växter? Kan de tänka? Känna?
Vad vet de om livet?

De rör sig pulserande genom vattnet, vilar, glider, uppåt och nedåt. Det är nog skönt att vara en sån där aula-wabbel…
Ja, så heter manet på listerländska.

Och min penna far över pappret och tecknar dessa magiska varelser, med tusch och blyerts.

Sturella tecknar maneter.

Vi har kommit till rum nr 318 i is-korridoren.

Min haka är redan tappad och mina superlativ är slut. Ordlös och ännu mer förstummad tittade jag in och fick då se...

… en smällkyss av vatten, en toppengrunka av väte, en genomskinlig bottenflytande luftballong, eller...

HYDRO SMACK - rum 318.

Vatten-smäck?

Jag läser att denna svit, Hydro Smack, är en surrealistisk undervattens-värld, uppbyggd av en koloni av rikt ornamenterade maneter som upptar hela rummet.

- De organiska maneterna svävar upp ur golvet, in i sviten, och omringar en som om man vandrade genom en undervattensskog.

Detta är det häftigaste jag har sett!!

Under ytan.

I informationsbladet stod det att läsa:

- I rummet Hydro Smack får de övernattande gästerna känslan av att ligga på havets botten, och se upp till ytan, där strimmor av ljus faller ned över dem innan de somnar.

Konstnärerna är två kvinnor. Lotta Lampa från Kalix är designer, och Julia Gamborg Nielsen designar möbler i vanliga fall, med inspiration från sin uppväxt i Afrika och Asien.
Dessa två kvinnor uppvisar största mått på fantasi och djärvhet!

Andlöst viskade jag till min make:

- Här vill jag sova i natt!

Manet-natt.

Vi hade beställt ett hotell-paket med tre nätter, där de två första var i de varma stugorna och den sista i något av de kalla konstrummen. Bastu ingick...

Vi bokade manetrummet i receptionen och jag berättade entusiastiskt om min kärlek till dessa klockformade vattendjur.

- Det är jag som har gjutit is-stommen runt sängen, sa den unge receptionisten stolt.

Stomme av is.

Det är alltså riktiga sängar man sover i, på mjuk madrass med en extra luftmadrass med renskinn ovanpå.
Nu tänker jag berätta hur det gick...

Det var nämligen inte alldeles enkelt.

På kvällen före var det en säkerhets-genomgång så att alla skulle veta hur man bär sig åt att sova i ett iskallt rum en hel natt.

- Varma fleece- eller yllekläder rekommenderas, inte bomull som kyler.
- Tjocka strumpor, vantar, mössa...
- Sätt dig på kanten och kliv i innerlakandet först. Kryp sedan ned i polar-sovsäcken, som tåler ned till minus 20 grader.
- Stäng till huvan, men ni måste ABSOLUT lämna öppet för utandningsluften!!

Annars...

Allt fryser till is.

- Annars blir det kondens inne i sovsäcken, regn helt enkelt, som fryser till is och gör det mycket obehagligt där inne...

Vi svenskar, som är vana vid friluftsliv, känner väl till detta.
Men det var värre för dem från Japan, Sydamerika och London... De blev rädda för kylan och stängde in sig helt i sovsäcken.
Det var dem man hörde gå upp i natten, tassandes genom korridoren, som förlorare mot naturkrafterna.

Det var dem man sedan återfann sovandes på soffan i den varma receptionen...

Redo?

Absolut!

Oj, sommarens intorkade maneter...

Jag ska erkänna att jag hade lite puls...och var svettig om händerna.
Vi klev in bland aula-wabblarna… Hjälp! De är ju två meter höga! Till och med tre meter!

Står de verkligen fast? Tänk om de välter? Eller om vi råkar knuffa till dem?
Och var ska man lägga glasögonen i natt?
Ett glas med vatten vid nattduksbordet var det inte tal om alls. Liksom.

Ska vi verkligen stänga dörren ut mot korridoren? Tänk om den fryser fast?
Dessutom blir det ju absolut kolmörkt här inne.
Och knäpptyst!!

Det här var för mycket...

De sa inget.

Visserligen behöver jag minimalt med intryck för att må bra, men det här underskred själva noll-läget!

Vi kröp ned i sovsäckarna enligt anvisning, och släckte ledlamporna med ståldörren halvt öppen.
De varma kyssarna hade vi delat tidigare, innerligt, så nu fick vi leva på det minnet, medan vi önskade varandra:

- God natt, älskling!

Dröm söta drömmar!

Några sviter bort låg ett annat rum som hade just Drömmar som tema.

DREAM-SCAPE - rum 322.

Drömflykt.

Tidigare under dagen hade jag gått runt och njutit av alla konstverk. Det kändes som att gå in i ett öra... med alla sina stigbyglar och bågar!
Kan man verkligen böja is och snö så här?!

Det kunde tydligen konstnärerna Alex Haw, som är artist, arkitekt och grundare av studio Atmos, och hans vän Aditya Bhatt från Indien med passion för arkitektur, mat och Heavy metal.

Galna sängstolpar.

De beskriver sin svit så här:

- Runt om i världen är sängarna upphöjda över marken och lyfter sina ägare in i en ny värld.
Dream-scape förstärker denna effekt och sveper besökaren på en färd uppför en sinnlig, virvlande och utmanande trappa av ren is, som sträcker sig rakt från dörren till deras drömmar.

Sängen är omringad av tentakler av snö, vridna för att rama in vyn i form av vilda sängstolpar, upplösta av fantasin.

Alex och Aditya tänker sig att sängen är kärnan i existensen. Sängen är en symbol av renodlad eskapism, flykt.
Sviten dramatiserar det faktum att varje resa i rummet är en resa mot sängen, och in i medvetandets explosiva djup.

Yes!!

Där skulle vi också kunnat sova. Men nu låg vi med aula-wabblarna…

Dröm-trappa till existensen.

Tillbaka till rum 318 och aula-wabbla-maneterna.

Det kändes som om den fuktiga utandningsluften föll som tunna snöflingor mot renfällen.
Vi låg rygg mot rygg och gav varandra trygghet, men det var inte lätt att slappna av.
Sovsäcken var varm och tröttheten kom till slut.

Men då började ljuden...

Skrap... has... has... skrap...

Hjälp!

Drömmer jag? Är maneterna lösa? Sover jag på havets botten? Eller är det Santa Klaus som landar på taket med sina renar och drar snön med sig?
Obehagligt.

Hjärnan visste inte om den skulle ställa in sig på "fara - fly" eller om det bara var någon av gästerna, eller maken, som gick upp för att gå på toaletten.
Jodå, det fanns en varm sådan i korridoren.

- Kan det bli tyst någon gång! kved jag, för alla ljud var ju uppförstorade i denna polartillvaro.

Här under är rummen.

Äntligen kom morgonen.
En lätt knackning på dörren bekräftade att is-natten var över. En kvinna från personalen gick runt och serverade varm lingondricka...

Det är nog det godaste jag har druckit på länge!
Näst efter bröllopsskålen, förstås.

Vi frågade om det mystiska ljudet vid 02-tiden. Troligen var det en av gästerna som blivit sjuk under natten och sprang på toaletten i kylan...

Fast jag tror att det var de dansande figurerna i rum 320 som uppstått från de is-döda…

Uhuu...

DANCERS IN THE DARK - rum 320.

Dansare i mörkret.

Kreatörerna vill med sina is-dansare visa att det handlar om att välja överlevnad - den positiva och ljusa sidan.

Jodå... det var ju passande.
Här skulle förresten alla bortklemade ungdomar kunna få sig en lektion av naturen själv, att vi måste anpassa oss efter naturens krafter och inte ropa på mamma som kommer och curlar banan glatt...

Mörkerdansare.

En man och en kvinna ligger bakom dessa skulpturer.
Tjåsa Gusfors är en mångfacetterad artist och konstnär som uppträder inom musikteatern, och hon skapar även i andra material såsom trä, sten och sand.

Patrick Dallard från Frankrike är scenograf vid en barnteater i Stockholm och arbetar med social konst och design.
De har experimenterat med det frusna vattnets egenskaper och format dessa dansare, som ger rörelse åt rummet.
Här hördes faktiskt svag musik, må riktigt.

- Vi ville skapa en sinnligt plats som ger lugn. Så vi dansar vidare genom mörkret på livets ljusglimtar.

Liv och lust. Inte lugnt alls.

Nu var jag hungrig.

Kan man få äta mat från havet? Kokt manet? Stekt och stuvad aula-wabbel med sjögrässås?
Köket var förstklassiskt, men just detta fanns inte på menyn.
Bara löjrom, gravad lax, älgtartar och renytterfilet och sånt där...

Eller har ni havsnässlor?

Ordet "manet" betyder egentligen "havs-nässla".

Första halvan av ordet kommer ifrån "mar" = hav, kopplat till ordstammen "nät", som i fornsvenska uttalades "naetla",  alltså vårt nutida "nässla".

Havsnässlor.

"Hydroid-maneter, eller polyp-maneter, är benämningen på de klockformiga fritt simmande köns-generationerna hos hydroierna" läser jag i uppslagsboken.

"Skiv-maneter är en underform av dessa nässeldjur, och kam-maneter är en underklass av kavitetsdjur"...
… där ordet "kavitet" betyder urholka/ ihålighet/ urholkning, av latinets "cava're".

Manétho, egyptisk präst i Heliopolis, högt skattad av judiska och kristna författare, som där fann kunskap om den egyptiska... Nej, hoppsan, nu har jag läst för långt!

Det blev ägg och bacon till frukost.

Ägg? Nej. Aula-wabbel!

Jag är alldeles överlycklig över denna upplevelse.

Skapelsens skönhet är total när vi samarbetar med Skaparen själv.

Norr och söder, öster och väster - överallt har Skaparen lagt ned hälsningar från sig själv, sitt väsen och sitt syfte - att älska livet!

Och när solen vid middagstid orkade över bergskammen en stund, färgades is-skulpturerna till guld.
Det blir nästa inlägg.

Isen blev till guld.

Iskalla och genomvarma hälsningar från

Helene Sturella Aula-wabbel Sturefelt,

- resenär i polarlandet, och som gärna uppmuntrar oss att vara turister i vårt eget fantastiska hemland!

Läs mer på www.icehotel.com och info@icehotel.com