Från Listerkyrkan till Mjällby.
Erkännas skall att jag var mycket trött. Mardrömmar med rekyl från allt som hänt gjorde att energin var låg - precis som väderleken!
Igår rullade tung, fuktig dimma in från havet över Listerlandet och dolde solen. Åskan gick, det mullrade över Stibyberget och likaså långt bort över Ryssberget.
Hur skulle det då gå att pilgrimsvandra idag, denna söndag före Pingst?
Att vara väl förberedd och dela upp uppgifterna löser det mesta. Att sedan lägga helheten i Guds hand är just den kombination som gör det så gott att vara en troende människa.
Vi började i Listerkyrkan.
Meditativ bönemusik från Taizé gav oss lugn. Lilla Pilgrimsboken gav oss en bön.
- En ny dag, Herre, av nåd och liv, av rörelser och vila, av intryck och uttryck, av nya erfarenheter och tankar.
Hjälp mig att denna dag lämna allt som hindrar mig att vara närvarande i det som sker.
Öppna mig för skapelsens skönhet, för själens andning, för din närvaro hos mig i tankar och samtal.
I Jesu Kristi namn, amen.
(sid 82, bön nr 1).
Lugn och frid.
Texterna lästes, men bara i korthet, utan kommentarer. Ibland pratar vi bort texten... eller predikar sönder den. Nu fick den tala för sig själv, med musik emellan:
I HERREN HAR VÅRA HJÄRTAN SIN GLÄDJE,
VI FÖRTRÖSTAR PÅ HANS HELIGA NAMN.
HERRE, LÅT DIN NÅD VILA ÖVER OSS,
TY VI HOPPAS PÅ DIG. Psaltaren 33:22.
Den gammaltestamentliga texten var nästan som en väderleksrapport.
HERREN TALADE TILL PROFETEN ELIA OCH SADE:
- GÅ UT OCH STÄLL DIG PÅ BERGET INFÖR HERREN. HERREN SKALL GÅ FRAM DÄR.
EN STARK STORM SOM KLÖV BERG OCH KROSSADE KLIPPOR GICK FÖRE HERREN.
MEN HERREN VAR INTE I STORMEN.
EFTER STORMEN KOM ETT JORDSKALV. MEN HERREN VAR INTE I JORDSKALVET.
EFTER JORDSKALVET KOM ELD. MEN HERREN VAR INTE I ELDEN.
EFTER ELDEN KOM ETT STILLA SUS...
1 Konungaboken 19:12.
Där var Gud.
Kristus-väven i Mjällby kyrka.
Episteltexten tog oss med till Olivberget i Jerusalem. Vi har själva gått den sträckan för några år sedan.
LÄRJUNGARNA ÅTERVÄNDE TILL JERUSALEM FRÅN DET BERG SOM KALLAS OLIVGÅRDSBERGET - EN SABBATSVÄG FRÅN STADEN.
ALLA DESSA HÖLL IHOP UNDER STÄNDIG BÖN.
Apostlagärningarna 1:12, 14.
Evangeliet erkände ärligt vår oförmåga:
JESUS SADE:
- JAG HAR MYCKET MER ATT SÄGA ER, MEN NI FÖRMÅR INTE TA EMOT DET NU.
MEN NÄR HAN KOMMER, SANNINGENS ANDE, SKALL HAN VÄGLEDA ER MED HELA SANNINGEN.
Johannes evangelium 16:12.
- Käre himmelske Fader, tack för friheten att ha sin glädje i Dig.
Nu ber vi för alla som är rädda för stormar som klyver berg och krossar klippor, för jordskalv och eld. Herre, kom till oss i den stilla susningen.
Hjälp oss alla att hålla ihop i bön, särskilt med dem vi inte kan träffa just nu.
Tack för att Du sänder Sanningens Ande till oss. Förlåt oss när vi blandar ihop våra åsikter och känslor och tror att det är din sanning... Vi ber verkligen om vägledning, hela vägen.
Amen.
Ständigt på väg.
- Vi skall vandra, inte bara för oss själva, utan lika mycket för alla som inte kan komma ut p g a risken för smittspridning. Vi skall vandra för alla som längtar efter ett fördjupat böneliv, ja vi vandrar för vår församling, för kyrkan, för hela vårt folk...
Med heliga Birgittas bön lämnade vi Listerkyrkan och den massivt gröna bokskogen.
HERRE VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIN VILLIG ATT VANDRA DEN.
Herre, visa oss.
Där den gamla banvallen börjar - som nu är cykelstig - är det en fårhage. En stor familj med några barn stod vid staketet och matade fåren, under glada skratt.
Vår vandringsledare läste om Jesus som är själva grinden in till fåren. Alla andra, som hoppar över staketet, är tjuvar som vill förstöra, utan att bry sig om hur fåren har det.
Den första pärlan i nyckelords-armbandet gav sin tolkning till detta: FRIDHET (nej, nu stavade jag fel, men det var så vackert att det får stå kvar!). Frihet.
- Det är en stor frihet när man upptäcker att Jesus är grinden till Gud.
Många religioners sökande efter Gud kan liknas vid att inte hitta grinden utan försöka ta sig över ändå. Var är öppningen? Hur kommer man nära Gud?
Det finns många vägar till Jesus, men bara en väg till Gud Fader - och det är genom Jesus.
Fåren bräkte och lammen puffade på tackans juver för att mjölken skulle rinna till...
I mitt hjärta bad jag tyst för alla som längtar efter Gudsgemenskap, att den andliga mjölken skall komma.
VISA MIG HERRE DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Bä bä vita lamm. Och de svarta!
Cykelleden ledde oss rakt in i avenbokskogens unika grönska. Marken var täckt av nässlor, löktrav och murgröna. Det var kompakt grönt.
Om det skulle komma en skur nu, så skulle vi nog klara det, i skydd av löven.
Jodå, i tre minuter...
Vandringsledaren stannade och regnkläder togs genast på. Vänta inte! Då är det ingen mening...
Svettig inifrån och blöt utifrån... nej, så vill pilgrimen inte ha det.
Kompakt.
Vi fick lyssna till Jesus-ordet hur han vid högtidens sista dag ropade:
- Är någon törstig, kom till mig och drick. Ur hans inte skall strömmar av levande vatten flyta fram.
Vattenmolekylen är skapad så förunderligt intelligent. Livgivaren till oss alla.
Det regnade.
Som en bekräftelse från himlen.
Den violetta nyckelords-pärlan talar om enkelhet:
- Lev enkelt, så att andra helt enkelt kan leva.
Tar vi vattnet för givet? Låter vi kranen rinna medan vi borstar tänderna, rakar oss, duschar eller diskar? Eller är vi rädd om detta vårt viktigaste livsmedel?
VISA OSS HERRE DIN VÄG
OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.
Regn, ingen självklarhet.
Nästa sträcka ville jag inte se. Till vänster var ett kalhygge där maskinerna fullständigt hade kört sönder marken. Det kan inte vara tillåtet att lämna så djupa sår efter sig!
Detta är inte att "skörda" - detta var skövling!
Usch.
Vi korsade stora vägen - en asfalterad pulsåder på Listerlandet, kallad Tejnabacksvägen.
Vandringsledaren gav oss ännu ett Jesusord:
- Jag är vägen, sanningen och livet.
Vi fick fundera på vad motsatsen var - stillaståendet, lögnen och döden?
Det är ju så många känner det just nu... i ofrivillig karantän och svårighet att hitta tillit i tillvaron.
Jesus är en rörelse, en väg. Att leva med Honom är att få tillgång till Guds sanning, som leder till livet.
- Och om vi tittar på dessa två vägar som korsar varann - den grusiga banvallscykelstigen och den raka bilvägen - vilket visar bäst hur vårt liv är? Går det snabbt i hög hastighet, eller långsamt i sakta mak?
Kalhygge. En styggelse!
Den tredje pärlan - den blå Tystnadspärlan - påminde oss om Guds närhet i det stilla suset. Just då bullrade bilarna förbi, med smattrande däck mot den blöta vägbanan.
Den goda tystnaden är inte ett tigande, utan en talande tystnad, med ordlös kommunikation. Det är så skönt!
Vi bad tillsammans med ord ur Lilla Pilgrimsboken:
- Kom, Gud, med din livskraft till våra morgontrötta kroppar, till spirande gröda och längtande hjärtan, till denna dags vandringsgemenskap.
Kom, Gud, med din kärlek till marken vi beträder, till människor vi möter, till vårt eget kärlekstörstande jag.
Kom, Gud, med din Ande och ge oss vidgade sinnen, så att ditt liv kan genomströmma oss denna dag, i kroppen, själen och anden.
I Jesu Kristi namn, amen.
(sid 83, bön nr 2)
HERRE, VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Det hade slutat regna.
Vi kom från Hällevik.
När Lunds stift förra året firade 10-årsjubileet av pilgrimsvägen genom Blekinge-Skåne, skrevs en fin vandringssång, en tonsättning av heliga Birgittas bön. Den behövde vi just nu, för framför oss låg en sträcka av hård asfalt.
Skogsvårdsstyrelsen har en granplantering här vid Hosaby Backe. De städse gröna träden står i raka rader, men nu var alla topparna avsågade...
Sabotage?
Nej, medveten beskärning.
Jesus sa:
- Jag är vinstocken och ni är grenarna. Var gren som inte bär frukt skär han bort, och den som bär frukt, ansar han så att den skall bära mer frukt.
I min hand höll jag den gröna pärlan med nyckelordet Bekymmerslöshet. Det var det sista jag kände där vi stod...
Men går det att förlika sig med att låta Gud verkligen vara den där trädgårdsmästaren som vet vad han gör?
Att bryta av toppen... och tvinga trädet/ församlingen/ oss var och en att söka oss längre ned i rötterna?
Molnen skingrade sig över åkrarna.
VISA MIG HERRE DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Vänster, tack.
Vi kom fram till nästa vägkorsning, där en gammal affär låg och en gårdsplan med loppis-prylar.
I vanliga fall samlas mycket folk där, men inte idag.
Jesus sa:
- Samla er inga skatter där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in. Samla er skatter i himlen...
Vandringsledaren påminde oss om att varenda sak vi har kräver sin vård och uppmärksamhet. Har vi plats för alla våra saker? Måste alla ha en släpkärra, en... Kan vi se prylarna på ett annat sätt?
Nu tittade solen fram!
Åh, så skönt! Jackor och blöta byxben fick torka till.
Nyckelordet Långsamhet har solens gula färg. Den påminner oss om att pilgrimen vill leva långsamt och hållbart. Alla våra saker kan vi använda många gånger utan att slänga dem genast.
Och när solen bränner, då orkar vi inte vara snabba. Vi vet att samhällets tempo med hög effektivitet lurar oss in i ett sätt att leva som skadar oss. Pilgrimen protesterar mot det, och vill hellre leva som gräset på marken - det kommer upp i sin egen takt.
Vi hade inte långt kvar till fikaplatsen, bara en "sabbatsväg" bort...
VISA OSS HERRE DIN VÄG
OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.
Solgul långsamhet.
Lärkan sjöng och drillade, men svalorna visste inte om de skulle ta höjd eller hålla sig närmare backen. Vädret visste inte heller vad det ville.
Vi närmade oss Mjällby samhälle där det stora dagiset ligger.
Vi öppnade grinden, och stängde den noga efter oss förstås, och intog vår matsäck under grillplatsens tak.
Vi hann nätt och jämt ta fram våra äggsmörgåsar och hälla upp kaffet förrän kraftiga skurar for över oss.
Allt enligt Skriften!
Det droppade genom takspjälorna ner i det redan avsvalnade termoskaffet.
Ja, ösregnet skvätte så pass att vi fick trycka oss runt grillhällen för att inte bli blöta igen.
- Glädjens Herre var en gäst...
Det är lika bra att skratta.
Och ta det lugnt. Det är ju det allt går ut på!
Håll tätt! Håll er tätt...
Jesus sa:
- Jag är livets bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra.
Vi fick fundera på om även vi kan vara ett bröd för varandra och ge varandra näring?
Någon är som ett knäckebröd och ger tuggmotstånd, andra är som medgörliga wienerbröd...
Den oranga pärlan i nyckelordens bönekrans talar om Andlighet. I våra sammanhang hänger det alltid ihop med den Helige Ande, så som Jesus sa i dagens evangelium:
- Sanningens Ande skall vägleda er med hela sanningen.
Det finns andlighet idag som inte räknar med den helige Ande. Fokus ligger mer på det egna tänkandet eller förmåga till meditation. Änglarna tillbedes och rådfrågas, men inte Gud Fader...
Jesus inbjuder oss verkligen att ta emot honom som vårt bröd för själen!
Sittbrädorna var ordentligt blöta.
Skulle vi våga oss ut?
Vatten överallt.
Det ljusnade över Sölvesborg, men ännu inte här. Vi fick vänta. Och samtala och sjunga oss varma!
- Jag är livets bröd :// Den som kommer till mig skall aldrig hungra, jag är livets bröd.
Jag är levande vatten :// Den som tror på mig skall aldrig törsta, jag är levande vatten.
(Sv psalm 689).
Vi bad tillsammans:
- Gud, här har människor gått förre oss under seklers gång, med sin längtan och tro, i glädje och möda..
Tack för att vägen är beredd för oss.
På dessa åkrar och fält har jorden såtts och skördats, släkte efter släkte, och mättat pilgrimers hunger.
Tack för människors tålmodiga arbete, tack för vetekornets kraft och energi.
Här har du, Gud, redan funnits i varje skapad detalj.
Tack för att du har gått före.
I Jesu Kristi namn, amen.
(sid 87, bön nr 9).
Tak. Tack!
Minsann! Ösregnet drog vidare österut!
Tack.
Vi klev omsorgsfullt runt vattensamlingarna... ty pölar kunde man inte kalla dem.
Trädens fröskal åkte med i tjocka högar.
Rentvättat.
VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Inga kommentarer.
Vandringsledaren hade ringt kyrkoherden och meddelat att vi nu var på väg mot kyrkan.
Så mäktigt det var att gå genom Mjällby samhälle, vägledda av kyrkklockornas klang!
Storståtligt!
Trötta fötter fick nu kraft och hjärtat tog ett skutt.
Vi hade tänkt att vi skulle sjunga Härlig är jorden när vi kom innanför murarna, men det gick inte.
Kyrkklockornas decibel var så stark att vi blev helt överröstade!
Ljudvågorna tog ut vår lilla sång.
Tystad av kyrkklockor.
Det var en ny erfarenhet. Mäktigt.
Tryck på den vita pilen på bilden och lyssna:
Mjällby kyrkas klockor.
Så underbart att få bli välkomnad på detta sätt!
Vid kyrkporten stod herden och tog emot oss. Vi hade inte gått långt, bara 5 km, men det var krävande på annat sätt.
Det är en stark tradition att ta emot vandrande pilgrimer med klockklang. Det blir ett vittnesbörd till hela församlingen att något viktigt är på gång.
Det ger också oss känslan att detta inte bara är något för egen skull, utan även för den stora gemenskapen - liksom för de ofrivilliga vandrarna som är på flykt.
Pilgrimsvandringen är viktig.
- Välkomna!
Väl inne i kyrkan sjöng vi desto mer. Med stor tacksamhet samlades vi runt altarringen och bad innerligt av hjärtat.
- Tack Herre att vi fått vandra från altare till altare... Tack att Du har talat till oss genom naturen och Ditt ord, tack...
Altaret i Mjällby kyrka.
Nere vid ljusbäraren gjorde vi ett enkelt Delande.
Den sista röda pärlan har kanske det viktigaste pilgrimsordet - just att dela - men denna gång genom bön.
Var och en fick tända sitt ljus och be med de ord som ville komma fram, eller vara tyst.
En av medvandrarna bad med ord från psalm 491:4:
FÖRNYA DU MITT HJÄRTA, MED KÄRLEKEN FRÅN DIG,
SÅ ATT JAG DEM KAN ÄLSKA SOM HAR GJORT ONT MOT MIG,
OCH HJÄLP MIG, GUD, ATT SÖKA EJ MITT, MEN DET DU VILL.
VAR MÄNSKA JAG FÅR MÖTA, O HERRE, HÖR DIG TILL.
"Förnya Du mitt hjärta".
Ja, vi fick verkligen hålla ihop i bön tillsammans under denna vandring, men också i det samarbete många längtar efter mellan EFS Listerkyrkan och Svenska kyrkan i Mjällby.
Herren välsigne oss...
Med hopp om att snart få vandra igen,
Jörgen Hjärtenflo - stigfinnare och vandringsledare,
Helene F Sturefelt- ankare och nyckelordsbedjare.
FRIDHET till er alla.
Många händer och min stövel...
Gospelmusik!
Redskap i radiostudion.
Levande musik.
Musikglädje!
