Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 17 maj 2020

REGN, BLÅST OCH SOL Vandring Wämöleden

Bräckligt och hållbart.


Det var stormbyar i vinden. Regnet regnade snett och vi blev snabbt blöta.
Skulle kläderna hålla? Hade vi klätt oss rätt för fem timmars vandring i Karlskronas gröna oaser?
Wämöleden skulle leda oss upp för branter och nedför desamma, med ständig havsutsikt.

Samtidigt vandrade Unga Ledare på Aspö med vår högskolepräst Jenny Fogelström och kyrkopedagogen Anders Bergström. Kyrkan är på fötter!

Men följ nu med i ryggsäcken... så bär vi dig runt digitalt på vår pilgrimsvandring, med temat:

BRÄCKLIGT och HÅLLBART.

Stigfinnare och ordgivare var min kollega Annika Melkersson. Jag har lånat hennes ord här, såsom jag uppfattade dem.
Ankare och nyckelordsbedjare var undertecknad.

Herre, visa mig din väg.


Samling i Tullparken.
Det som sker nu med Corona-viruset gör att vi tillsammans måste tänka kring "bräcklighet" och "hållbarhet", med blick på det som finns omkring oss och inom oss, med Gud bredvid oss.

Borta vid Blå Port stannade vi till vid stenskulpturen, formad av Pål Svensson, Göteborg, som även format dopfunten "Skeppet" utanför Amiralitetskyrkan.
Det fick bli vårt sammanhang att "gå från altare till altare".

Blå Port, av Pål Svensson.


En pilgrimsvandring har två kännetecken: Bön och tystnad.
Däremellan kan det komma reflektioner kring naturen eller de platser man kommer till.
Den här dagen, 16 maj, blev det en hel del historia.

Karlskrona har ingen känd historia förrän vid slutet av 1600-talet, då maktens mäns blev intresserade av dess strategiska läge i Östersjön. På 1700-talet var Karlskrona rikets tredje största stad!
Men utebliven hygien och kunskap därom skulle snart visa sig bli mycket ödesdiger.

Vi vandrade vidare till pestkyrkogården, nedanför Bryggareberget.

Pestkyrkogården, Karlskrona.


Pandemi, eller epidemi, är för varje generation en unik upplevelse. Har man ingen kunskap, kan man inte heller förbereda sig.

År 1710 härjade böldpesten här under lång tid, till 1711. Då hade vår stad ca 10.000 invånare. På grund av krig och farsoter minskade befolkningen med nästan 70%!
Mellan 6000- 7000 personer dog av böldpesten...

Det skulle dröja sextio år innan invånarantalet var det samma igen.
År 1766 hade Karlskrona åter 10.018 invånare. På grund av smittorisk utfärdades förbud att begrava de döda inom staden, på Trossö.
Därför anlade man en kyrkogård här ute på Wämö - som är den största ön - för civila.
För kronans tjänare och för Amiralitetsförsamlingen anlades en kyrkogård ute på Aspö, som ännu är i visst bruk.

Kronokyrkogården på Aspö.


Historieböckerna berättar att man begravdes i sina "gångekläder", alltså inte i någon svepning, och spår efter gropar och förmodade massgravar finns här där vi står...

Vår bräcklighet blir mycket tydlig.

Men man lärde sig av erfarenheten. När kolerautbrottet kom  på 1830-talet var en kyrkogård förberedd på Saltö.
Då hade Karlskrona 14.000 invånare, varav ca 1.000 dog.

Pestkyrkogården användes igen 1917-18 under Spanska sjukan.

Utsikt in mot stan.


Vinden från havet tog i och skakade blöta droppar från kastanjeträdet över oss.

Kan man någonsin vara förberedd på det som skall hända?
Världen runt gör alla allt vad de kan för att undvika sprida smittan vidare, och ge sjukvården de resurser de behöver för att hjälpa dem som drabbats av Covid-19.

Vad innebär allt detta för oss, med isolering, begränsningar, sjukdom, död och förluster?

Hur hanterar vi vår bräcklighet?

Vår pilgrimsvandring fick en mycket konkret start...

Konkret vandring.


Det första pilgrimsordet som fick hjälpa våra tankar och känslor vidare in i bönen, var Enkelhet.

Bräcklighet och hållbarhet hör ihop med enkelheten.
Många har slitit ett helt liv för materiella ting, men dyrt fått uppleva att det inte var sakerna som gav glädjen.
Hela vår tillvaro hotas av en överdriven konsumtion. "Jordens resurser räcker till våra behov, men inte till våra begär".

Käre himmelske Fader, 
Hjälp oss att leva enkelt, så att andra helt enkelt kan leva.

Hjälp oss att bli fria från det jordiska, att inte vara så bundna av ägodelar, utan också öva oss i andlighet.
Förlåt oss när vi samlar oss skatter här på jorden där mott och mal förstör. 
Jesus, hjälp oss samla vårt hjärtas skatter i himmelen.
Amen.

HERRE, VISA MIG DIN VÄG,
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Tungt.


Vi vandrade vidare, förbi Tyska bryggeriet på Bryggareberget, in i lövskogen där lövsångaren sjöng.
Vi passerade militära skyddsrum och reningsverket, med talldungen ut mot Krutviken där Hästö ligger.

Regnskurarna drev på oss, och vi gick in genom portalen till Wämöparken - Blekinges eget lilla "Skansen".
En skylt välkomnade oss:

Vädjan till vandraren.


Parken grundades av Gustav Quiding, 1858-1927, affärsman, samlare och förste intendent för Blekinge museum.
Tolv äldre byggnader flyttades hit och Wämöparken invigdes 1910.

Här kan vi se hundra år gamla tankar på att redan då bevara det gamla och uppmana till varsamhet.
Vårt tema "Hållbarhet" finns här.
När vi tänker på historia - nutid - framtid, får vi ställa oss frågan:

- Vilka var vi? Vilka är vi? Och vilka vill vi vara?

Finns det ett välbefinnande och en hållbarhet i Långsamheten? Var är hållbarheten idag, för människan, samhället och skapelsen?

Ord på min varma "bäverpäls"...


Jag delade några ord ur häften "Pilgrimskransen" och "Ord för vandrare":

- Den solgula pärlan i nyckelordens bönearmband påminner oss om förmågan att vänta, ha tålamod och vara eftertänksam.
En pilgrim har inte bråttom, utan vandrar i långsamhetens lov. Solen och tiden följer sitt lopp och kan inte skyndas på.
Stress och duktighet med kampen mot klockan för att hinna med andras och egna krav leder lätt vilse.
Att jaga runt förlorar till sist mening. Livet är ingen tävling.

Att istället vänta hör samman med hoppet och tron på ljusets seger över mörkret.

Käre himmelske Far,

Hjälp oss att leva i den goda långsamhetens rytm, där vi får tänka våra tankar till slut och känna våra känslor till botten.
Amen.

Nyckelordens bönepärlor.


Lunch-paus - under tak!
Wämöparkens stora dansbana hade både bänkar och skydd mot regnet.

Här finns ett Natura 2000-område, skyddad för framtiden, med nyckelbiotoper såsom gamla ekar med rödlistade lavar och svampar, högstubbar med boningar för läderbaggarna, tickor på stammarna och en växtlighet som är typisk blekingsk.

De grova ekarna planterades säkerligen på 1700-talet, för att ge ett hållbart bestånd av virke till kungens stora skeppsbyggen i framtiden.
Tack och lov så står de kvar - träbåtarnas tid är svunnen.

Jag gick en liten runda och upptäckte en labyrint av gröna häckar - så roligt för barnen att få leka i!

Nu gick vi in i tyst vandring med ord att fundera på:

- Människan i relation till naturen; ser vi ett hållbart samband eller ett bräckligt?
Gud har ju gett oss uppdraget att "råda, vårda och vörda" naturen, med ansvar för överlevnad.

Naturen ger möjlighet till enkelhet och långsamhet, som på sikt ger oss Frihet.


Nya portalen och labyrinten.


Låt oss be med den vita pärlan i nyckelordens bönekrans:

Käre himmelske Far,

Vi längtar efter frihet från plikter, måsten och krav, att bli fri från tidens tvång.
Tack för hjärtats och tankens frihet.
Jesus, tack för Ditt ord att Sanningen skall göra oss fria.

Hjälp oss att likt den flygande måsen få hitta en bärande vind, så att vi kan få flyga högt och fritt, med vidgat perspektiv på livets inre landskap.
Amen.


Wämöparken, så vackert! Men bilarna dånar intill...


Den tillfälliga luckan i molnen med värmande solsken varade bara en kvart.
Sedan öppnades kranen igen...

HERRE, VISA MIG DIN VÄG,
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN...

Jag upptäckte att mina dyra stövletter hade spruckit på ovansidan och snart skulle börja ta in vatten.
Medvandraren framför mig hade för långa byxor, som effektivt sög upp regnvattnet från marken och kylde hennes ben...

Ordet "bräcklig" kändes tydligt inom mig.

Tillfälligt skydd.


Vi lämnade grönskan, gick genom en tunnel där grafitti var tillåtet att utföra - allt enligt kommunens anvisning - över en asfalterad jätteparkering där skog offrats, över järnvägsbron till infartsledens vägsystem.
Det var inte lugnt... inte tyst...Biltrafiken brusade och bullrade värre än vanligt, på blöta vägbanor.
Och över Sunna kanal regnade det snedare än någonsin! Nu var ytterjackan genomblöt.

Ett vackert rosa körsbärsträd lindrade väderpåslaget något.

Annika gav oss ord av reflektion:

- Dessa vägar och broar av förbindelser - över vatten och andra vägar - ger oss frihet att ta oss fram. Ännu är vi inte på fastlandet... Här krävs ingenjörernas skickliga hållfasthetslära.

Kan vi se våra relationer som en del av livets hållfasthet? Medmänskliga relationer ger välbefinnande och gott liv.


Sunna kanal.


Om vi tar hållfastheten ett steg till, så kan Andligheten och trons liv ge stommen till hela livets hållfasthetslära!

- Den här blommande grenen är skapad med en mening, av Skaparen själv. Vi finns alla i ett sammanhang, ett beroende, i ett "Vi".

JAG VET VÄL VILKA AVSIKTER JAG HAR MED ER, SÄGER HERREN:
VÄLGÅNG, INTE OLYCKA. 
JAG SKALL GE ER EN FRAMTID OCH ETT HOPP. Jeremia 29:11.

Profeten Jeremia talar Guds ord till kollektivet. Gud agerar för sitt folk, för mänskligheten.
Vi är beroende av varandra.
Kan vår bräcklighet vara vår möjlighet?

NÄR NI ÅKALLAR OCH BER TILL MIG, SKALL JAG LYSSNA PÅ ER.
NÄR NI SÖKER MIG, SKALL NI FINNA MIG.
JA, OM NI HELHJÄRTAT  SÖKER EFTER MIG SKALL JAG LÅTA ER FINNA MIG.

JAG SKALL VÄNDA ERT ÖDE, OCH SAMLA IN ER FRÅN ALLA DE FOLK OCH ALLA DE PLATSER FRÅN VILKA JAG HAR FÖRDRIVIT ER, SÄGER HERREN.
JAG SKALL LÅTA ER ÅTERVÄNDA TILL DEN PLATS JAG HAR FÖRVISAT ER IFRÅN.
Jeremia 29:12-14.

I mitt stilla sinne tänkte jag med kärlek på Israel, som detta handlar om, och hur de än idag församlas till sitt land. 60% av deras land är öken, men med effektiva bevattningssystem får de landet att grönska.
Och jag tänkte också på hur viktig bönens identitet är att söka Guds vilja, inte att be att Gud skall bekräfta våra idéer...

Guds bevattningssystem.


Den röda pärlan talar om Andlighet, som i våra pilgrimssammanhang har Kristus i centrum.
Helig Ande leder oss.
I stillhet, skönhet och förundran vaknar något i oss.
Andligheten leder inåt, men slutar inte där - det får inte bli navelskåderi! Andlighet är relation, bön och gemenskap.
En längtan att bli född på nytt.

Nu var även mina små bönböcker blöta i byxfickan...

Det blev en kvidande liten bön att regnet måtte hålla uppe snart, för villigheten att vandra i denna nederbörd minskade raskt...

Käre himmelske Far,

Hjälp...!

Vi gick på hård asfalt längs Sunnakanalväg, nu i samtal om hållbarhet och bräcklighet.
Vår Herre behövde bara tio minuters planeringstid, sedan upphörde regnet, som genom ett under...

Det forsade ordentligt ned i dagvattenbrunnarna...

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande...! Tack!

Sväljer ösregnet.


Vi gick upp mot Västra Mark, och in i bokskogens vindskydd igen.

- Ordet "bräcklig" kan vi associera till den här växten i gläntan, sa Annika, och pekade på de spirande Bräken-stjälkarna som var på väg upp.
Den är bräcklig i början, men sedan rullar den upp sig och breder ut sig.

Vi behöver få andas, få vara och ta plats.
Gud har format oss både starka och bräckliga. Jesus talade om liljorna på marken och fåglarna i skyn och visade på den Bekymmerslöshet som finns i naturen.

VEM AV ER KAN MED SINA BEKYMMER LÄGGA EN ENDA ALN TILL SIN LIVSLÄNGD? Matteus 6.

Här for mina tankar direkt till alla vårdinrättningar, sjukhussalar och äldreboenden.
Ibland ska vi inte göra någonting... för att flytta gamla människor till nya boenden för att de skall slippa Corona-smittan, men att orsaka att de förtvinar av ensamhet... vad har vi då vunnit?

Jag kände en stor ledsamhet inom mig. Bräckligheten var mycket påtaglig.

Vandringsled på V Mark.

Bräken, eller ormbunke som vi kallar den, är en kärlväxt som suger upp vatten. Det påminner oss om att vi också är som kärl, inte tomma kärl, utan öppna för Guds Ande.

JESUS SA:
- ÄR NÅGON TÖRSTIG, SÅ KOM TILL MIG OCH DRICK. 
DEN SOM TROR PÅ MIG, UR HANS INRE SKALL FLYTA STRÖMMAR AV LEVANDE VATTEN.
Johannes 7:37.

Bekymmerslöshet... detta svåra ord som inte kan betyda att vi ska släppa all kontroll, men göra kloka planeringar, och sedan låta livet ha sin gång... i förnöjsamhet.
Går det att vara nöjd?

Käre himmelske Far,

Hjälp oss vara förnöjsamma på rätt sätt.
Amen.

HERRE, VISA MIG DIN VÄG,
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Snart tar den sin plats.


Jodå, nu ledde vägen nedför branta backar och upp för lika branta backar. Vi kom ut mot den inre skärgårdens västra sida, där vinden låg på.

Vinden? Blåsten, snarare, med stormbyar! Tillsammans med solen torkade vädret upp våra kläder.
Men nu var vi blöta inifrån - av svett.
Vissa hade proffskläder med vattentäta kjolar ovanpå byxorna. Här finns en del att lära sig, tack!

Hållbart!


Wämöledens utsiktspunkt är mäktig. Naturens skönhet är betagande.
Mitt i dessa stormbyar fick vi höra de goda orden om Tystnad.

Tystnadens pärla har himmelens blåa färg. Människan har alltid sökt sig till avsides platser där det finns stillhet och frid.
I tystnaden kan det inre få tala.

Pilgrimen är aldrig ensam. I det inre rummet finns en hemlig gäst; Gud själv. I tystnaden finns en vän och en inre kompass.
Tystnad och tomhet kan berika, den är inte farlig.

Sol mellan skurarna!


Tomas Tranströmer skriver:

- Det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar; jag är inte tom, jag är öppen.

Profeten Elia fick höra denna uppmaning:

GÅ UT OCH STÄLL DIG PÅ BERGET INFÖR HERREN.
HERREN SKALL GÅ FRAM DÄR. EN STARK STORM SOM KLÖV BERG OCH KROSSADE KLIPPOR GICK FÖRE HERREN.

MEN HERREN VAR INTE I STORMEN.

EFTER STORMEN KOM ETT JORDSKALV. MEN HERREN VAR INTE I JORDSKALVET.

EFTER JORDSKALVET KOM ELD. MEN HERREN VAR INTE I ELDEN.

EFTER ELDEN KOM ETT STILLA SUS. DÅ HÖRDES HERRENS RÖST...

Stilla sus. Inte!


Käre himmelske Far,

Vi behöver mer tystnad...
I en tillvaro av så mycket ljud- och blidbrus längtar vi efter ordknapphet och tystnad.
Herre, vi orkar inte med alla dessa påstridiga budskap som mot vår vilja öses över oss.

Hjälp oss att skapa den goda tystnadens välsignelse-bringade läkedom, så att vi kan höra Dig när Du viskar i vår själ.
Amen.

Böjer sig.


Vi kom ned till vattnet vid Studentviken. Blåsten var så kraftig att det gick vita gäss på de små vågorna ända in till stranden, och vassen vek sig fogligt mot land.
Nu var det fikadags!
Finns det lä här någonstans?

Annika berättade mycket intressant om andlighet ända ned på molekylnivå:

- Vattnet i sig visar oss också vad bräcklighet och hållbarhet är då det både kan ge liv, och ta liv.

Blöt. På frivillig väg...


Vattenmolekylen är unik; två väteatomer och en syreatom binds ihop i vinkel, men bara två av sex elektroner i syreatomens yttre skal. De andra fyra drar sig från varandra, varpå väteatomerna trycks närmare varandra. Vinkel blir då 104,5 grader istället för 109,5 grader, och det ger större kapillärkraft.
Detta fenomen används av kärlväxter såsom vår Bräken, liksom av alla träd.
Vattnets konstruktion gör att den kan sträva högre än andra vätskor.

Här kan vi se en hållbarhet genom "relationer på elektronnivå"! Vilken förundran över skapelsen och dess ändamålsenlighet.
Någon tycks ha ordnat mer än vad konstruktionen behöver... i en slags "andlighet i tystnad".

VISA MIG HERRE DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Ohållbart!


Vi gick på trägångbron längs klippkanten och havet. Grafitti kan vara kul, men inte överallt...

Här ligger BTH - Blekinge Tekniska Högskola - med utbildningar i hållbar ingenjörskonst och sjuksköterske-programmet... Blessings!

Det finns nog ingen högskola som ligger så vackert vid havet som BTH. Tjusigt!

Vi tog lä mot en husvägg och gjorde ett enkelt Delande.

Kanske är det pilgrimsrörelsens vackraste ord? Att dela insikter och erfarenhet i ett uppmärksamt lyssnande, fritt från diskussionens höga vågor, men i ett respektfullt lyssnande.

Tänk att det finns några som faktiskt vill lyssna till delar av min livshistoria, och dela min glädje och sorg... det är stort! Med kamratlig tystnadsplikt.

Tack.

Vackrast belägna högskolan.


Pilgrimsvandringarna har ett mål - att gå från altare till altare - men också att vara en del på den stora vandringen till det himmelska målet.
Jag håller inte alls med Karin Boyes uppgivna citat att "det är vägen som är mödan värd" - då finns det ju inget mål värd sitt namn!

Man bygger inga vägar om de inte ska leda någon vart... eller hur!

Käre himmelske Far,

Tack att vårt liv här på jorden har sitt mål hos Dig, i himmelen, en gång på andra sidan.
Hjälp oss att leva så att vi har smak av Ditt himmelrike varje dag.
Amen.

Vilken eftermiddag vi fick! Under fem timmar gick vi i alla slags väder, i alla väderstreck, tills vi var tillbaka i Tullparken.
Där bad vi Herrens bön och välsignelsen, på pilgrimsvis: vi ställer oss i cirkel och håller höger hand in mot mitten med handflatan uppåt i en mottagande gest, vänster hand håller vi utåt mot staden och så tar vi emot och ger Guds välsignelse vidare...

Herren välsigne oss alla i bräcklighet och med hållbarhet.


Tack till er medvandrare, och tack Annika Melkersson för dina goda ord.
"Ankaret" och pilgrimsprästen i Karlskrona,

- med hopp om att ni fortsätter vandra på öarna, gärna tillsammans med Nättrabyfolket!


Visa mig. Jag lyssnar.


Detta var en välsignad mil, som jag bär med mig nu när jag inte längre skall vara kvar i Karlskrona-Aspö Pastorat.
Med vidöppet hjärta ropar jag och ber, i full tillförsikt:

HERRE, VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!


Ingång. Eller utgång?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar