MYRSTACKEN RYKER

Vad händer här??

Någonting var fel. Någonting är mycket fel!

Politikerna vill hugga ned bokskogen för att bygga hus, och ungdomarna eldar i naturen för att de inte har något att göra.

Är de samma andas barn?

Varför ryker det i myrstacken?

Om vi hade kommit tio minuter senare hade en skogsbrand kunnat ta fart...

Men vi tar det från början.

Ska ni bygga här??

Det var en härlig kväll igår så jag och min man gick ut på skogspromenad. Vi passerade radiostudion och gick över Yndevägens korsning, in i grönskan. Så skönt att få strosa i bokskogens lummighet! Vi lät fötterna gå dit de ville.

Vi mötte tre tonårskillar och vi hälsade, som man brukar göra här. De svarade med att slå på grenarna, aggressivt.

Jag fattade genast misstankar. 13-åringar är sällan ute "på promenad"... Kvickt registrerade jag deras utseende - en blå luvtröja... två vanligt klädda...

Vi stannade till vid Kanehall, där en trappa byggdes 1907 för att stadsborna skulle kunna komma ut och njuta av utsikten. Vi går dit!

Fåglarna höll konsert i kvällningen och det var en ljuvlig stund.

Fågelkonsert.

Men mitt vaksamma öga såg snart att det inte var som det skulle där uppe.

Det rök mellan buskarna... Men här finns ingen grillplats...

- Fort! Det brinner!

Myrstacken i den murkna stubben var utsatt för sabotage.

Killarna hade riggat upp en torr kvist med ett rödvitrandigt snöre där en tändsticka hängde.

Snabbt ryckte vi upp våt torv och blöta jordrovor och täppte till röken så gott vi kunde.

Sedan ringde vi 112.

Det tog bara fem minuter, sedan hördes brandkårens sirener. Jag gick i väg och mötte dem, brandbilarna kunde inte ta sig in där i skogsterrängen.

- Inget skum! sa jag, det är myror... bara vatten...

Torra buskar.

De bar sina röda hinkar på skogsstigarna upp till utsiktsplatsen. Sakta hade elden börjat ta sig nedåt i stubbens rötter. Det luktade gott av tallbarr... medan myrorna rusade runt och organiserade sin räddningstjänst inne i stacken.

Vi kände igen räddningschefen - han har arbetat med ishotellet uppe i Jukkasjärvi och gjort fantastiska saker där! Nu var det inte is och snö som det gällde, utan rök och myror.

Det var gott om torra björkar och ris vid myrstacken. Tänk om...

Till utsiktsplatsen.

Sedan börjar hjärnan älta sina tänk-om-katastrof-tankar.

Tänk om vi inte hade kommit. Tänk om elden hade fått fäste. Tänk om hela skogen brunnit upp. Tänk om... men nu gjorde det inte det.

Rätt personer var på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Men varför hade killarna bara gått? Tänder man eld vill man väl se hur det tar sig? 

Hm.

Förbannade slynglar!!

Uppbruten och släckt stubbe.

Dagen efter, idag alltså, gick jag dit igen på förmiddagen. Alla som jag mötte i bokskogen berättade jag detta för. Vi måste vara uppmärksamma.

Jag gick upp till mina grillade myror för att se hur det gått.

Brandmännen hade hackat upp stubben för att släcka den eld som tagit sig nedåt. En rot var svart.

Förvirrade sprang myrorna runt för att nyorientera sig. 

De är ju indelade i tydliga tjänstesektorer med arbetare och ibland även slavar. Det går till så att de kan tränga sig in i främmande myrstackar och ta deras myrägg. När de sedan kläcks blir de tjänare åt arbetarna...

Tja... det liknar vårt mänskliga samhälle.

"Även häftiga strider kan utkämpas, där myrornas hakformade käkar är utmärkta vapen. Men till fredligt arbete är dessa käkar odugliga" läser jag i min gamla uppslagsbok.
Som sagt... likheter finns.

Myrorna undersöker.

Jag gick ned mot skolan där alla skolbarnen var ute och lekte. En av pedagogerna var i närheten och jag berättade detta för henne.

- Ta det med rektorn! Vi vet ungefär vilka det är...

Rektorn tackade och bekräftade att det är tre killar som är stökiga och ställer till stora problem.

Jag gick hem och tänkte att om människor och myror är lika, så kan känslan vara den att, är jag "bortrövad" och inte passar in, då förstör jag hellre än samarbetar.

Efter lunch gav jag mig ut igen för att handla i stan. 

Plötsligt kom den blå luvtröjan cyklande mot mig med en kompis på pakethållaren...

Jag tvärstannade, fick upp mobilen, tog ett foto, men nej... jag cyklar ifatt dem.

De stannade vid ett övergångsställe och med stor list fick jag dem att avslöja sig.

Fina Kanehall.

- Vet ni var Kanehall ligger?

- Ja, vi ska dit nu!

De hade cykelkorgen full av mat som de handlat. Luvan stötte till sin kompis.

- Nej... tyst! Men närmaste vägen dit är där...

- Känner ni till att det brann i skogen igår? Brukar ni elda?

Jag stod mycket nära dem och såg dem i ögonen på ett sätt att de förstod att de var avslöjade.

- Vi hälsade på er... vem av er tände på? Tändare eller tändstickor? Varför gick ni? Det var sabotage och kommer att få konsekvenser!

De blev rädda.

- Det var ett rödrandigt snöre...

- Okej, vi var där. Men det var en fjärde som tände på! Inte vi. Vi trodde det var släckt.

- Hm... men det var det alltså inte.

Jag visade dem fotot.

- Aha det var därför vi hörde brandkåren sen!

- Fattar ni vidden av detta?
Killar, ni är på väg att förstöra livet för er. Om ni fortsätter så här, så kommer det att gå illa för er, det förstår ni?! Det är ju inte första gången ni ställer till det, eller hur?
Ni är alldeles för smarta för att hålla på att förstöra. Använd er intelligens och kreativitet till att bygga upp samhället och naturen istället! Vi behöver er.

Men vi behöver inga skitstövlar.

De lyssnade.

- Lova att ni ALDRIG gör så här igen! Rektorn kommer att kontakta er och era föräldrar. Var rädda om er. Åk nu innan jag blir riktigt förb... arg...

Förb.. arga.

Det krävs en hel by för att fostra ett barn, säger talesättet.

Och varje barn behöver vuxna som sätter gränser och visar hur man lever det goda livet.

Nånstans såg jag en tacksamhet i dessa trettonåringars ögon.

- Jag gillade det inte, för det var ju i alla fall myror!

Just det.

Den lilla empatin går det att bygga vidare på. 

Nu hoppas jag att skola och familj tillsammans ska lösa detta.
Under tiden fortsätter jag mina strövtåg - med vidöppna sinnen och hakformad käke, redo att slåss för naturen.

Jag behöver inte se filmer på TV för att bli kittlad. Verkligheten är tillräckligt spännande och påfrestande som den är.

Tio minuter senare, då...

När TV-signalen inte går fram blir bildrutan full av det vi kallar för Myrornas Krig.

Det finns på riktigt.
Under röken, i en stubbe i skogen där fåglarna satte sin lockande sång i halsgropen...

Jag är så tacksam mot vår Herre och den ledning vi fick i detta. En samling lyckliga omständigheter visar hur Gud leder handfast i vardagen. Detta hade vi inte kunnat åstadkomma själva.

Inte hade jag kunnat tro att min morgonbön skulle bli så konkret:

JAG FÖR DEN NYA DAGEN I BÖN BLIR STILLA NU.

I DINA HÄNDER TAG DEN, OCH LÅT DEN BLI, O GUD

EN DAG DÅ JAG FÅR VANDRA PÅ VÄGAR DU BERETT,

EN DAG DÅ JAG ÅT ANDRA KAN GE VAD DU MIG GETT.

Sv Psalm 491:2

Bered nya vägar.

Rökta hälsningar från skogsherden,

Helene Sture Myrfelt,

- alltid på gång!

Gud bevare skogen! Och myrorna. Och killarna...