MASKROSENS VÄXTKRAFT

Hur är det möjligt?

Har du också förundrats över hur den lilla maskrosen kan ta sig igenom det kompakta täcket av svart asfalt?
När jag fick frågan:
- Beskriv din tro!
Svarade jag:
- Min kristna tro är som maskrosen; genom död till liv! Jesus är maskrosen... och vår synd är den tunga asfalten. Men ingenting kan hindra Guds kraft att ta sig igenom.

Följ med på ännu en liten vandring i Karlskrona, till Glömda Parken, igen.
Mitt i staden kan vi ana en naturens katedral.
Som en del i projektet Existentiell Hälsa använder vi pilgrimsprästen Hans-Erik Lindströms bok med just det namnet.

Naturens katedral.

Naturens katedral. Libris förlag.

Vi stannade till i Amiralitetsparken och tittade efter de små gula solarna i gräsmattan...

- Vem har sagt att maskrosen är ett ogräs? Bladen kan vi äta i salladen och blommorna kan vi brygga vin på! Det är annat än den fina tulpanerna där borta i rabatten - de är stiliga men giftiga! Varför kallas inte de för ogräs?
Maskrosen har djupa rötter, tulpanen har bara en lök...

- Det är många som känner igen sig i uttrycket att vara ett "maskrosbarn" - att mot alla odds ändå växa upp och klara sig. Och till slut vara den som smakar bäst!

Vilken skönhet du är!

Vi gick vidare, förbi Klockstapeln ner mot Örlogsbasen, in på Varvsgatan.

Överallt klänger små växter på stenmurarna och större klängväxter på träplanken.
Väl inne i Glömda Parken mötte vi två parkarbetare som var i full färd med att nyplantera två gullregnsträd - vilken tajming för oss med tanke på eftermiddagens tema;

Växtkraft.

Vi fick nu lyssna till Hans-Erik Lindströms berättelse. Jag citerar:

Och hur är detta möjligt?

"Den svarta asfalterade vägen ringlar sig som en orm genom det kuperade landskapet och försvinner bakom en brant backe.
På ena sidan av krönets topp sticker ett gult huvud upp ur den svarta vägytan.
En blomma har med obändig kraft trängt sig igenom asfaltens hårda mark och slagit ut i blom.

En maskros.

Som en gul sol lyser den upp det svarta. Kontrasten är stark. Blomman kallas ogräs men är vacker i sin ensamhet mitt i den omgivande svarta massan.

Den har tagit sats långt ner i jorden, och med hjälp av sina vittgrenade rötter brutit sig igenom med stor växtkraft - som ett obstinat hopp om att det mjuka och svaga kan rå på det hårda och starka."

Upplysande.

Jag lyfte blicken upp mot den kraftfulla stenmuren, skyddad av Kungliga majestätet.
Mitt på, var en kant. Där växte stora sjok av maskrosor...

Var fick de rotfäste??

Men långa, smala hals-stjälkar sträckte de sig mot ljuset. Den stora kastanjen skuggar nästan allt i Glömda Parken.

Nästa stycke i Naturens Katedral handlar om vår Gudsbild:

Du är fantastisk.

"Skaparen:

Jag ÄR som en maskros. Jag kan tränga igenom det som hindrar växt och mognad. Jag kan bryta mig igenom det som är instängt och svårforcerat. Jag vill som maskrosen tränga tyst igenom det som hindrar dig att växa upp.

Jag vill frigöra dig att få bli den du är ämnad att vara. Att känna tro och tillit.
Att våga vara den du innerst inne är.

Jag är som maskrosen - stark och obändig."

Så glad jag blev för dessa ord! Det är ju så jag känt i alla tider!
Även Gud är en maskros...

Alla behöver vi skydd.

Hans-Erik Lindström har formulerat en bön till detta stycke:

"Bön:

Tack för din växtkraft. Och för min egen. Tack att du likt en maskros vill lysa upp våra liv.

Tack att du har givit oss kraft att bryta igenom det som stänger till.

Tack att vi får ha vårt rotsystem i dig och där hämta näring och stryka att växa som människor.

Tack att också vi kan få hjälpa andra att hitta sig själva och sin egen förmåga att ta hand om sitt liv."

Obändig kraft!

Innan vi gick vidare frågade jag parkarbetarna om jag fick vara deras medarbetare och plantera en näve frön vid husväggen...
- Mer än gärna!

Glada gick vi tillbaka, fyllda av känslor, tankar och insikter.
I tystnad fick var och en fortsätta fundera på vad "asfalten" symboliserar i ens liv.

Vad är det som täpper till?
Är det sorg och saknad? Svek och förlust? Gamla oförrätter eller bitterhet?

Först när vi sätter namn på det som hindrar, kan vi vet hur vi ska lyfta av det där locket.

Nyplantering i Gömda Parken idag.

Det bestående intrycket är att växtkraften kommer underifrån.
Gud verkar i det tysta, under marken - inte bara i himmelen...


Rosiga hälsningar från eder promenadledare,

Helene F Sturefelt,

- med hälsning till att Kristin skall bli återställd igen!
- och med tack till Hans-Erik för dina blommande texter.