UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 30 augusti 2019

JESUSNAMNET, VITE KRIST vikingatid i nutid

Jesus - vilken kraftkälla!
 

Livet rullar på, samtidigt som det i den andliga världen är en ständig kamp om vår uppmärksamhet.
Ont och gott sliter i oss.
Egenrättfärdighet och präktighet döljer våra skamfläckar och osynliga synder.

Förr i tiden fanns en mycket större medvetenhet om människans tillkortakommanden. Maktbalansen mellan gudar och människor kunde rubbas, med missväxt som konsekvens.

Jag kommer under några inlägg fortsätta syna vikingatiden och brytpunkten med kristendomen.
Jag vill lära känna vår historia djupare, på alla håll.

Äldre tider.


Johanne Hildebrandt, författare och journalist, skriver i sin utmärkta serie om Valhall hur det gick till när nya prästinnor skulle invigas till sitt ämbete.
De hängdes upp i träd, med rep runt armar och ben, och fick lida stor smärta, men inte för att dö. Lidandet blev en väg i den inre resan till andarna och gudarna. Ståndaktigheten gav dem oerhörd kraft att hantera mörkrets krafter.

Läpparna fuktades med svamp på en stång.
Det känner vi igen...

Efter någon dag togs de ned, levande, utmattade men andligt starka.

Mycket intressant!


Det var prästinnorna som avgjorde vad som skulle offras till Gudinnan. Ju svårare nödsituationer, desto större offer.
- Ta den vita hingsten.
- Nu måste yngste sonen offras.

Rädsla och fruktan styrde ofta dessa människors liv, men även det vackra i livets fruktbarhet.


Jag försöker komma åt den dagen då vikingafolket för första gången fick höra om Vite Krist, alltså Jesus Kristus.
Berättelsen om honom blir tydlig på olika sätt, beroende på hur vi lever.

Hur tydlig är Kristus för oss?

Kanske lät det så här:

- Vi ser att ni har seder att hänga upp folkets blivande tjänarinna i det heliga trädet. Vi har också hört om era stora offer till Gudinnan. Vi kommer med det goda budskapet om en man som är Guds son. Han har inte kämpat i strid, men har med Ordets makt visat vem den levande Guden är.
Hans namn är Jesus Kristus.

- Vilken färg hade han på kläderna? frågade en av de blåklädda prästinnorna.
- Vita.
- Då kallar vi honom Vite Krist. Fortsätt.

- Vi ser att även ni vet blodets makt. Jesus hängdes också upp på ett träd, en träpåle, men inte med rep utan med spik. Blodet rann och smärtan tog hans liv.

- Samlade ni upp blodet i de nio skålgroparna?
- Nej, men några av hans vänner samlade några droppar i en bägare.
- Dricker ni blod?
- Nej, inte alls. Istället tar vi starkt vin av druvor och dricker det till hans åminnelse och ära. Vi gör denna försoning levande varje dag.

Besvikna suckar hördes bland åhörarna.

Vite Krist, hans vin, hans blod.


Missionärerna fortsatte:

Vite Krist var oskyldig, med sa att han nu tog alla missgärningar på sina axlar, för alla människors skull. På detta sätt gjorde han slut på alla offer, i alla tider, för alla folk.

Nu blev det precis tyst bland vikingafolket i byn. Något sådant starkt offer hade de aldrig hört talas om. Det kunde inte vara möjligt!

- Eftersom han var fläckfri och utan synd hade offret denna starka verkan.

Männen muttrade. Kvinnorna skruvade på sig, men en förväntan låg i luften.

- Hur kunde han vara Guds son?
- Den levande Guden tände livet i en ung flicka som hette Maria. Hon hade blå mantel.

Jesus i blå (!) Mariamantel! Lisa Chemnitz ikon.


Nu blev prästinnorna intresserade. Det fanns alltså en kvinna med i spelet, som hade kontakt med Guden.
De nickade gillande.

- I tre dagar var Vite Krist död. De lade honom i en klippgrav och soldater från olika folk vaktade honom. Han var nere i dödsriket i dessa tre dagar, bland alla de osaliga.

Prästinnorna visste precis vad missionärerna talade om. De fick ofta utkämpa strider med de osaliga andarna med hjälp av sina offer, sejder, galdrar och besvärjelser.
Men det var omöjligt att det skulle kunna finnas någon som var starkare än de. En man, dessutom...

- Höll han kvinnorna som trälar? frågade byns husfru.

- Nej, inte alls! Vite Krist levde utanför fruktbarhetsriterna, men menade att alla är Gudens barn. Han talade ofta med dem, och med sitt kraftord gav han dem tillbaka sin plats i byn där männen förtryckt dem.

Jesus i kvinnorna knä - mor och mormor.

Byns kvinnor bad att få tre dagars överläggning.

Det fanns en trötthet över alla de blodiga offren. Dessutom hade det varit missväxt i flera år och kreaturen hade dött, ett efter ett. Det fanns inte så många att offra längre. Och männen behövde bli fler. Småpojkarna måste få växa till sig.

Frågan var hur man skulle kunna komma åt de kristna besvärjelserna. Hur lät deras galdrar och sejder?

De kom överens att låta pröva kraften i Vite Krist. Men då måste han ge god växt och kunna besegra alla djävlar och demoner också!

Vite Krist, ge oss god växt!


De samlades på gården igen. Missionärerna hade blivit väl omhändertagna, men kosten var mager; surgröt och kokta rovor, helt utan den stil och finess som de var vana vid från klostret nere i frankernas rike.

Prästinnorna ställde sig i halvcirkel så att deras blå klänningar liknade ett himlavalv på jorden.
- Säg oss hur vi får del av Vite Krists kraft!

Missionären, som förde deras talan, harklade sig och sade:

- Ärade prästinnor, detta är inte bara för er, det goda budskapet gäller er alla i byn. Skaparguden som sände sin son Jesus, är fylld av kärlek. Denna kärlek är grunden till att nu komma alla människor nära. Inget ont kan dock vara i Guds närhet. Därför måste all synd bekännas och tvättas bort.
När var och en är redo går ni ned till bäcken där friskt vatten rinner.

- Blodet då? Den starka vindrycken?

- Ta det lugnt! Efter dopet - inte blotet - gör vi en enkel måltid med bröd och vin, som vi har med oss.
Men nu kommer det viktigaste; var och en måste uttala namnet JESUS över sitt liv, över sina saker, över sina tankar och sina känslor.

- Varför då?

- Därför att Jesus-namnet betyder Den som Räddar, Frälser, frihalsar från bojorna.

Jesus - den som räddar fullt ut.


Och så berättade de om den man som blev fosterfar till Jesus. Josef fick i en dröm veta att han kunde ta Maria till sig och ge dem båda beskydd. I drömmen talade Gud och sade:

HON SKALL FÖDA EN SON OCH DU SKALL GE HONOM NAMNET JESUS, TY HAN SKALL FRÄLSA SITT FOLK FRÅN DERAS SYNDER.
Matteus kap 1:21.

De fick höra hela den underbara kraftberättelsen om hur Vite Krist alltid funnits med, sedan skapelsens början, och vikingafolket såg honom för sin inre syn som den starkast lysande stjärnan de väntat på.

KRISTUS ÄR DEN OSYLIGA GUDENS AVBILD, DE FÖRSTFÖDDE I HELA SKAPELSEN, TY I HONOM SKAPADES ALLT I HIMLEN OCH PÅ JORDEN, SYNLIGT OCH OSYNLIGT, TRONER OCH HERRAVÄLDEN, HÄRSKARE OCH MAKTER...

… OCH GENOM HANS BLOD PÅ KORSET STIFTADES FRED, OCH ALLT FÖRSONADES GENOM HONOM, ALLT PÅ JORDEN OCH ALLT PÅ HIMMELEN.
Kolosserbrevet kap 1:15.

Över himmelen...


- Gäller segern över Tiwatz också? Gorm? Och alla marorna?

- Ja, svarade missionärerna, det Vite Krist gjord på korset har besegrat all ondska, särskilt dem i andarnas rike. Och de vet om det...

Och så sjöng de den vackraste "sejden" eller lovsången:

O GUDS LAMM, SOM BORTTAGER VÄRLDENS SYNDER...


Hur gick det sedan?

Det vet inte jag, eftersom detta är min rekonstruktion av hur det en gång skulle kunnat ha gått till.
Men klart är att någonting hände, på plats efter plats i hela Norden, bland alla vikingar.

Och jag är övertygad om att det var kvinnorna som tog emot Vite Krist först, för att få slut på det blodiga offerväsendet. De behövde djuren och pojkarna levande, inte upphängda i träden för att blidka de gudar som inte var annat än naturkrafter som getts för mycket makt...

Eva Spångbergs Vite Krist.


Nu går vi över till vår egen tid, tusen år senare. Jag tror vi behöver lära oss av vikingatiden för att förstå vilken kraft vi har i Jesus.

Likväl är det så att man kan komma till kyrkans andakter och gudstjänster utan att få höra Jesusnamnet nämnas en enda gång...

I sin förkunnelse händer det att prästerna säger "Gud" i största allmänhet, men inte Jesus. Det kan ju vara frånstötande...
Inte ens inför den heliga nattvarden kan det i predikan nämnas vad Jesus har gjort för oss. Varför har frimodigheten börjat tyna bort?

Är det mångfaldens pris? Vi slätar ut oss för att inte stöta oss med sekuläristerna, ateisterna eller andra med annan religion?

Jag citerar en av dagens missionärer, Owe Lindeskär, som menar:

- Vi behöver en ny frimodighet att utropa namnet JESUS, eftersom det rymmer den kraft och den auktoritet som kyrkan så väl behöver.

Det kraftfullaste namnet.
 

I en tid av andlig förvirring får vi påminna oss om vad Paulus skrev till de kristna i Kolosse, i dagens Turkiet (se citatet ovan).
Jesus är den främste försonaren och därmed den ende som fullbordat försoningen och kan ge full förlåtelse.

Full förlåtelse... !!

Jesus är den främste även i den andliga världen, bland de osynliga makterna, eftersom han har besegrat även de onda andarna. Till sist visar Paulus att Jesus har full makt i himmelen, oss alla till glädje.
Läs vidare själv i Kolosserbrevet i Nya Testamentet.

Owe Lindeskär skriver vidare:

- Eftersom Jesus är församlingens huvud, dess herre och kung, är han den främste. Och när Jesusnamnet inte uttalas i kristen förkunnelse och liturgi, där är det ett svek mot honom som är nummer Ett i Guds kyrka.

Mycket gammal Kristusbild.


Men hur ska vi nutidsmänniskor hitta tillbaka till fornkyrkans tro?

Jo, genom att fästa hjärtat vid att Gud är Skaparen som gjort livet så enastående skönt. I den insikten börjar vi se vårt eget smutsande... Här börjar omvändelsens process.
Synden, brottet, sveket från vår sida får nu bekännas och erkännas.

Och när vi tar emot förlåtelsens renhet går vi från död till liv, från djävulens makt till Guds livgivande makt.
Det är nu vi upprättas på alla plan - andligt, mänskligt, relationsmässigt...

… och då kommer ord av tacksamhet OCH glädjen att berätta om Jesus Kristus. Om Vite Krist...

Välsignad vare Du!


Owe Lindeskär skriver:

- Den som bekänner Jesus namn över sina problem går in under namnets auktoritet.

Den som bekänt sina synder kan frimodigt bekänna Jesu namn över sin sjuka kropp, sin oroliga själ eller över relationer som är skadade.
Namnet Jesus kan bekännas över en församling som tröttnat och där elden har falnat.

- Ja, vi behöver en kyrka som frimodigt bekänner Jesus över land och folk och som kan bidra till att Sverige på nytt hittar tillbaka till Gud.

Läs mer om denna fine missionär och deras arbete:
www.kerygma.se
Han kommer gärna och predikar! Telefon 016 - 35 88 69.

En modern missionär.


Så, nästa gång du ser Jesus hänga på korset i en kyrka, tänk då på att han ersatte alla hästoffer och människooffer i de heliga lundarna på vikingatiden.
Det, åtminstone, borde väl räcka till en liten artig tacksamhet, även bland tvivlare och förnekare!


De varmaste Jesus-hälsningar, vikingateologen

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i fina St Nikolai kyrka Sölvesborg samt i Vadstena.

Älskade Jesus.




onsdag 28 augusti 2019

MÖTE MED RUNRISTNINGAR

Runstenar.


I natt for åskan fram över Listerlandet. Det började redan kl 04. Jag vaknade av Tors hammare vid fem-tiden och gick upp klockan sex. Det var omöjligt att sova.

Solen steg ilsket röd upp ur öster, som i en kamp mot de mullrande krafterna.

Jag satte mig i soffan och läste.

Om Tor och Freja, Oden och Idun och alla de andra fornnordiska gudomligheterna.
Plötsligt släcktes lamporna och elektriciteten var utslagen runt om i kommunerna. Men inget kunde hindra mig från att läsa vidare i mina böcker...

Ser du den röda solen gå opp?


I framtiden kommer ingen att förstå vår kultur. Gulnade fotografier är upplösta, och digitala spår kan vara utslagna av elektriskt haveri och dundrande åska.

Men det som är ristat i sten består.

När vi blickar tillbaka, och ser hällristningar och runor, så förstår vi inte heller den kultur som en gång härskade.
Dock finns det kunniga människor i arkeologi och religionshistoria som kan tyda tecknen.

Det kittlar fantasin!

Och det kittlar mina gener...

Stabila hälsningar. Stenhårda sms...


Följ med till Danmark igen, och en vandring som tog sin start vid Holtug kirke.

Duggregnet hängde i luften men solen tittade fram kraftfullt ett kort ögonblick, bara för att kunna teckna regnbågen åt oss.

Bron mellan himmel och jord.

Fötterna på jorden och hjärtat i himmelen - själen minns dunkelt sitt hemland.

Pilgrimspräst Solveig Ståhl-Nielsen samlade oss kring den gamla kyrkans ena gavelhörn. Kyrkorna i Danmark är lite äldre än våra, och här fick vi se spår av vikingatid.

Det är en inskription från honom som reste kyrkans torn, en hälsning från en man från syd-själland som markerar detta faktum om kyrkan: "rubba den som kan"!
Hans namn var Tirad.

TIRAD RESTE. Eller TIRAD RISTADE.

Runskrift på Holtug kyrka.


Årtalet kan dateras till ca 900-talet e Kr.

Runan var en hemlig skrift, som hörde evigheten till.

Ja, säkert! Det är annat än våra ettor och nollor som dansar runt osynliga i datorerna! De är dags-sländor, utan spår till evigheten.

Det var viktigt att sätta sitt namn på det nya. Med all säkerhet var Tirad en av de många som levde i skiftet mellan asatron och kristendomen, menar jag.



Tänk dig nu följande.
Du hör ihop med din mormors mormors mormor mormors mor... så långt tillbaka som tiden räcker.

I varje människas kropp bor minnena av dem vi är släkt med. Eller hur!
Varje generation sätter spår i nästa generation, på gott och ont.

Gen-minne. Generna minns.

Ära och rikedom kan följa släkten länge. Så även olycka, hat och hämnd.

SLÄKTLED EFTER SLÄKTLED...

Så säger Skriften. Släktled efter släktled.
Bibeln talar noga om släkter, stamtavlor, tillhörighet, utdöende av stammar och räddningsaktioner för att familjen ska leva vidare.
Bibeln är en enastående skildring av levande historia, som hjälpte människor att förstå varifrån de kom och vart de var på väg. Än idag.

Släkthistorier har berättats i alla tider, och ibland också nedtecknats, fram till våra dagar då allt muntligt berättande tycks ha tagit slut...

Minns du vad din mormors mor heter? - - -

Lea, Viola, Helene, Britta, Mimmi...

Dock, vi är alla kända av Gud.


Låt oss ta våra släktled på allvar. Tanken svindlar. Det betyder ju med enkel matematik att vi kommer rakt ned till urtiden... till Eva och Adam.

Det betyder också att i din kropp finns erfarenheter ifrån 1800-talet, 1700-talet, 1200-talet, vikingatiden, järnåldern, urtiden...
… eftersom du inte är född i ett tomrum, utan sammanlänkande genom seklerna.

Vi är alla resultatet av anmödrars och förfäders samlag, där nytt liv har blivit till. Det är fantastiskt!!

Detta betyder också att vi kan finna en dold och ogripbar förklaring till varför vi känner så starkt för något, eller avskyr något, eller känner oss hotade, eller hemma... som om vi har varit där förut.
Och då talar jag handfast biologi - inte hittepå-reinkarnation!

Hemma hos heliga Birgitta i Vadstena.


Vår brutala och hetsiga samtid uppmuntrar varken till reflektion inåt, eller bakåt.
Likväl är vi några som fortfarande har kontakten kvar, om än i dimma.

Det danska landskapet söker mig. Det gör Frankrike också. Språket ligger rätt i min mun.
Klosterlivet är en del av min själ, liksom den starka samhörigheten med naturen och läkeväxterna.
Runskriften och vikingatiden finns också märkbart levande djupt där inom mig.

När jag står vid altaret och sjunger den heliga liturgin, då känner jag ekot från forntidens kvinnor, som ansvarade för kontakten med gudsmakterna.

SÄND DITT LJUS OCH DIN SANNING
MÅ DE LEDA MIG,

MÅ DE FÖRA MIG TILL DITT HELIGA BERG
OCH TILL DITT DINA BONINGAR
SÅ ATT JAG FÅR GÅ IN TILL GUDS ALTARE

TILL GUD SOM ÄR MIN GLÄDJE OCH FRÖJD.
Psaltaren 43:3.

Fantastiska St Nicolai kyrka, Sölvesborg.


Vår svenska pilgrimspräst Hans-Erik Lindström talar om sju ledord som fördjupar pilgrimens nyckelord. De är:
- Uppbrott (som jag skrev om här om dagen, den 23/8), Vandring, Möte, Rastplats, Bön, Måltid och Målet - som är himlen.

Om MÖTE sa han:

- Ett möte är en händelse där vi blir berörda av varandra. Det handlar om hjärtat, inte huvudet. Att färdas de trettio centimetrarna från tanke till känsla.
Det är de friska, goda mötena som ger mening åt livet. Det svåra är när möten inte sker... när kontakten uteblir.

- Möten som berör är livsnödvändiga för oss.

   "BYTA ETT ORD ELLER TVÅ
    GJORDE DET LÄTTARE ATT GÅ
    ALLA MÄNNISKORS MÖTEN
    BORDE VARA SÅ". Hjalmar Gullberg.

Möte. Att dela med varandra.


Och nu stod vi där, framför runristningen på Holtug kyrka i syd-själland, och fick ett högst oväntat möte med en kristen vikingaman - Tirad.

Hade han varit med vid vårblotet då häst offrades för att blidka gudarna?
Hade han stått vid helgastenen och sett offerblodet rinna ned i de nio skålgroparna?

Eller ännu värre, hade han upplevt ofärdstider då svält hotade så pass att en av familjens söner hängdes upp i offerträdet, som det yttersta av blot till asagudarna?

Då måste det ha varit en oerhörd befrielse att få hör missionärerna tala om VITE KRIST.

Kristendomen markerar slutet på allt vad offerväsende heter. Jesus Kristus är och förblir det sista offret! Inget blod skall mer rinna!
Gud sonar allt med sig själv. För vår skull.
För kärlekens skull.

Något sådant hade man aldrig tidigare hört talas om. En Gud som lider och ger sig själv. Dör och uppstår. Inte bara i berättelserna utan på riktigt. Nere i Jerusalem ca år 33.

Romantisera inte vikingatiden!
 

I en av kyrkorna vi besökte sjöng jag tyst, nej, allt högre:

O GUDS LAMM, SOM BORTTAGER VÄRLDENS SYND
FRÄLS OSS MILDE HERRE GUD...

Mitt hjärta grät av lycksalig tacksamhet, där alla tidslager for genom kroppen och blev ett.

Vi kan aldrig förstå vilken mäktig befrielse kristendomen var för asatrons folk, att de slapp offra, att de slapp blidka gudarna, ja, att de nu möttes av den levande skaparguden som kommit dem mänskligt nära.

För mig är det viktigt att hålla ihop världarna. Vi lever i Norden. Tor och Oden, Freja och Idun har varit våra förfäders gudar. Via vikingarnas handelsutbyte med Storbritannien och Ryssland har kristna tankegångar kommit hit, innan missionärerna var här officiellt.

Runstenarnas ornamentering finns bland kelterna både i västlig och östlig riktning.
Ett alternativ till blotandet kom sakta via de första kristna på de brittiska öarna. Kyrkofadern Tertullianus sade nämligen mycket förvånat år 210 e Kr:

- Har Kristus redan varit här?

Den officiella kyrkan är alltid ett steg efter.

Före eller efter?


Vi kan ta Tors hammare som exempel.
Hos oss är den ju en manlighetssymbol för styrka och macho-ideal. Vem minns inte Ulf Lundells uppknäppta skjortbröst med en Tors hammare blänkande där?

Det är bara det att denna hammare bars först av vikingakvinnorna. Man har nämligen hittat i gravar från 900-talet rikt smyckade och uppburna kvinnor som även burit Tors hammare!
Jag citerar ur "Odens öga" sid 210:

"Det kan tyckas naturligt att det i första hand handlade om att man demonstrerade sin reaktion mot den nya tron, men det antyder också en efterlikning.

Korset och hammaren är formmässigt relativt lika och bars båda runt halsen. Nästan alla religiösa symboler - både hedniska och kristna - hamnade i kvinnogravar.
Kvinnornas roll inom den förkristna kulten och deras roll som förmedlare av den nya religionen framträder därmed markant."

Odens öga - en utställning.


Och jag brukar säga till dem jag möter med Tors hammare runt halsen:

- Varför nöjer du dig med en fjärdedel av kraften?
- - -  ???
- Korset har fyra armar, hammaren bara en. Tor kan inte mäta sig med Gud Fader själv, eller Guds son och hans Helige Ande, hur mycket han än dundrar och åskar på himmelen!

Kvinnlig religionssymbol.


Jag vet inte om man kan finna den här figuren på runstenar, men det "keltiska korset" vilket man har hittat i Birkagraven, antyder att det funnits en missionsrörelse från Storbritannien.

De engelska missionärernas aktivitet är också känd från skriftliga källor, och vi skall inte bagatellisera detta, även om man inte så ofta talar om det.

"Det passade inte in i Adam av Bremens rapport om kyrkans aktivitet i Norden". (Odens öga, sid 206). Nej just det, den officiella kyrkan hänger inte med. Vittnesbörden mun mot mun går alltid snabbast.

Tidigt keltiskt Kristus-kors.


Möten som berör. Urtid, forntid, vikingatid och nutid.

Och här hemma i vår egen kyrka i Sölvesborg, St Nikolai kyrka, står en runsten alldeles innanför dörren i vapenhuset.
Vi går bara förbi utan att förstå vilken enastående hälsning det är. Stentoften-stenen har den längsta text på urnordiskt språk som över huvud taget är känd, och innehåller 124 runtecken!

Varje tid behöver bearbeta sina existentiella villkor och se sammanhang som gör livet meningsfullt.
Våra fornnordiska myter bär på en verklighetsuppfattning som vill skapa balans mellan människor och naturkrafternas gudar.

Ebbe Schön skriver i boken "Asa-Tors hammare"- om gudar och jättar - sid 10:

"Något som kanske överraskar är bristen på diktatoriska inslag i asatron. Ingen gud sätter sig över en annan, inte ens Allfader Oden, och viktiga beslut fattas i rådslag.

En hög grad av jämlikhet råder mellan kvinnliga och manliga gudomligheter, något som torde avspegla vikingasamhällets förhållanden; att kvinnan hade en starkare ställning i Norden än vad som var vanligt i övriga Europa."

Matriarkatet skymtar fram.

Det är ännu levande på min fars sida av vår släkt - idel starka kvinnor, som männen samarbetade med.

Möten som berör.


Tirad reste kyrktornet i Holtug, kanske för att hålla sig väl med kungen och de nya godsägarna?
Eller var det han som var godsägaren?

Hur som helst, tack du forne inskriftsbloggare för ditt inlägg i den historiska debatten!
Det som är hugget i sten, det håller.
Så är det även med Tio Guds bud... på stentavlor.

Vår vandringsledare, den lokala pilgrimsprästen Solveig Ståhl-Nielsen, hade många intressanta saker att berätta! Tack!

Vi lär av vår historia.


Att lyssna inåt och bakåt kräver kanske att strömmen slås ut då och då. Ett och annat åskväder kan ge den stillhet vi saknar. Vi behöver tystnad.
Vi behöver gå ut i naturen, lyssna till skogens sus, havets vågor och känna markens värme efter åskregnen.

Det är viktigt att möta varandra.
Men det är precis lika viktigt att möta oss själva, inåt, och bakåt. Jag lyssnar till genernas minne. Allt finns kvar, i djupet av mina DNA-spiraler.

Jag bävar och förundras.

Kyrkklockornas klang manar frid över oroliga sinnen och oroskrafter. Malmens vibrationer rör vid gångna tider inuti mig.

En video som kommer att vara borta i framtiden...


Urgamla hälsningar från Helene Sture Runfelt,

- som får bildsätta detta inlägg är elektriciteten återgått till sina banor,
- vilket det har nu, kl 23 på kvällen.

God natt!



tisdag 27 augusti 2019

LEDARSKAP OCH FOTBOLL

Talangerna samlas.


Samla talangerna. Håll ihop flocken! Se de andras styrka och ta ditt ansvar som ledare.

Det här inlägget berör ledarskap både i det lilla sammanhanget och i det stora.

Utgångspunkten är en makalös vändning av en uträknad fotbollsmatch samt en god bibelvers.
Det globala sammanhanget med brinnande regnskogar och dödsskjutningar ligger också som en dov verklighet från laglöshetens fula tryne.

Vi börjar med fotbollen.

Strandvallen. Mjällby extra.


För mig är det alldeles nytt att gå och se fotboll på riktigt. Det är en spirande känsla av att vara Hemma... och acceptera det sammanhang livet har ställt en i.

Ljumma vindar från Hanöbukten drog in över Hällevik. Strandvallen ligger skyddad vid havet där tallarna är vädrets väktare. Över 2.200 personer satsade 140 kr i inträde och bänkade sig för att se sitt hemmalag Mjällby, MAIF, möta Dalkurd.

Det var söndag eftermiddag och en god predikan i kyrkan samt söndagsmiddag gjorde dagen gott. Hur skulle det gå för Mjällby? De är serieledande och har chans att ta sig upp i Allsvenskan igen.

Men de inbjudna gästerna gjorde första målet. Det blev alldeles tyst. Inte en applåd. Bara några gröna fotbollströjor som kramade om varandra.
Nåja. Vi tar nya tag!

Inga applåder för motståndarlaget.
 
Dalkurderna gjorde 2- 0.

Det blev tyst igen, och den glada hejarklacken med sin trumspelande ledare kom av sig.

Jag satt och tänkte på den predikan vi hört.

… VAR FÖR SIG ÄR VI LEMMAR SOM ÄR TILL FÖR VARANDRA.

VI HAR OLIKA GÅVOR ALLT EFTER DEN NÅD VI HAR FÅTT.
Romarbrevet 12:6.

Vad gör backarna? Skyddar de inte sin målvakt? Vad gör spelarna på ytterkanten? Varför får de inte in bollen mot mitten? Och varför är mittenspelarna så nervösa att de skjuter iväg bollen lång upp mot kottarna i tallarna?

Talangerna var inte samspelta. Flocken var inte samlad. Det fanns ingen enhet som fogade dem samman.
Ledarens idé blev inte verklighet.

Var är sammanhållningen?


Om vi jämför ett samhällsbygge med en stenmur, då ser vi att de stora och tunga stenarna ska ligga i botten, de halvstora ovanpå och de små stenarna ska kilas in i hålrummen och stabilisera helheten.
Var och en har sin plats.

Vi imponeras ofta av de stora spelarna, de stora ledarna och presidenterna. Vi ser inte de små... alla de vanliga människorna som håller uppe hela bygget.
Om en enda liten sten drar sig ur, då kan hela muren börja rasa.

Vi imponeras av de som får feta rubriker och all uppmärksamhet - även om de inte gör något bra.



Det var en gång en kung som hette Klump. Han ville köpa Grönland. Klump var en jättebebis i kostym. Han fick nej. Då ville han inte komma och hälsa på...

Klump hade en kompis. Han hette Baalsario*.  Båda älskade pengar och hade farbror Joakim som idol.
En dag ville Baalsario hjälpa sitt folk att få mer mark så de kunde odla fina grödor.
- Ta ned alla träd! befallde han.

Men naturens krafter straffade honom. Elden kom och tog det den ville ha. Det enda han fick var rubriker och folkets avsky. Elden äter fortfarande...

*Baal var ovädrets och fruktbarhetens gudakraft hos Israels fiendefolk i Kanaan.

Ovädrets gud?
 

Om vi som små stenar förstode vår kraft, då skulle vi inte låta nederlagen för natur och samhälle gå så långt.
I Danmark förstår man att säga nej till mäktiga mäns dumma förslag.

Samla ihop er! Lyssna till den stora flockledaren - Skaparen själv - och samordna era talanger.
Skydda skogarna mot girig exploatering. Sätt gränsvakter och hindra skövlingsmaskinerna.
Är det deras framfart som gett gnistbildningar i regnskogarna?
För inte är det miljöaktivisterna som sätter eld på den skog de vill skydda!

Brasiliens president saknar både kunskap, insikt och klokt ledarskap.


… PROFETISK GÅVA I FÖRHÅLLANDE TILL VÅR TRO,
    TJÄNANDETS GÅVA HOS DEN SOM TJÄNAR,

    UNDERVISNINGENS GÅVA HOS DEN SOM UNDERVISAR,
    TRÖSTENS GÅVA HOS DEN SOM TRÖSTAR OCH FÖRMANAR,

    GÅVAN ATT FRIKOSTIGT DELA MED SIG,
    ATT VARA NITISK SOM LEDARE
   OCH MED GLATT HJÄRTA VISA BARMHÄRTIGHET.
   Romarbrevet 12:7-8.


Olika gåvor. Jämför dig inte.


Om livet går ut på att frigöra sig ur flocken, samhället, kyrkan eller fotbollslaget, då återstår bara en individualism utan barmhärtighet.

Då är underhållning det som fördriver tiden och snabba pengar det som ger livet mening.

Hur gick det då för Mjällby?

När det återstod en kvart av matchen började en del folk att gå. De stod inte ut att se nederlaget mot Dalkurderna. Det fanns inget underhållningsvärde kvar. Fotbollen kittlade inte längre.

Kanske var det dessa negativa egoister som lämnade plats för ett annat tänkande, för plötsligt hände något.

Gå och svik. Eller stanna och kämpa.


När det återstod endast två minuter av full matchtid tog laget sig samman och hittade varandra.

2-1 !!

Jublet ekade över Strandvallen och havets vindar smekte över gräset.

Nederlaget skulle inte bli så stort i alla fall.

Men nu hade något lossnat. Med kniven på strupen spelade Mjällbyspelarna som om det gällde livet.
På tilläggstid, i 91:a minuten, reducerade Mjällby.

2 - 2 !!!

Fötter stampade så att läktaren dånade, folk skrek och jublade.

Heja Mjällby!


Här borde det varit slut. Men det var det inte. Bollen är rund. Matchen var ännu inte avblåst. Och det fullständigt osannolika händer.

Jag satt i bästa vinkel och såg hur den sista hörnan slogs ut mot en mittspelare, som stod fri, bortom trängseln i målområdet.
Med en perfekt passning får han nätet att fladdra till igen, bakom högar av förvånade spelare.

3 - 2 !!!!

Sekunder innan tilläggstiden var ute, spelade Mjällby sitt lag till seger, i 93:e minuten.

Det oväntade segervrålet visste inga gränser! Hejarklackens trumma dånade, jublet var öronbedövande och jag erkänner att håret reste sig på hela kroppen...

Vilken sensation!!

Fem avgörande minuter.


Vad är sannolikheten att man gör tre mål på fem minuter?? Kan ni matematiker räkna ut vad sannolikheten är att man vänder ett nederlag till vinst, när alla är trötta och tiden nästan är ute??

Mjällbys fotbollstränare Milos Milojevic sa:

- Det de gör här är otroligt och de får all credit för det. Sådana här matcher vinner man inte genom smarta, taktiska drag från tränaren. Sådana här matcher vinner man med karaktär.

Ledaren lyckades med sitt uppdrag. Han gjöt mod i sitt lag, gav dem mandat att spela ut sina talanger - samarbete med varandra - och han tar inte åt sig äran, utan ger dem äran...
Det är snyggt!

Alla sura underhållnings-egoister missade en storartad sensation som går till historien.
De stöttade inte sitt lag, men det gjorde alla som satt kvar, trodde och hoppades in i det sista.

Snart hände det.


Den här erfarenheten vill jag ta med mig i det stora sammanhanget, för att gjuta mod i oss som håller på att ge upp hoppet om klimatet och medmänskligheten.

När jordens lungor brinner i Amazonas, så känns det som att livets match går in på tilläggstid.
När dödsskjutningar på öppen gata i Sverige blir allt vanligare, då är vi redan på övertid där motståndarna grinar oss rakt i ansiktet.

Vi kan välja att låta laglösheten tillta.

Och låta kärleken kallna.

Släck de förtärande eldarna.


Men vi kan också välja att lyssna på Guds röst, som talar allvar med oss.

Den profetiska gåvan talar alltid om omvändelse.
- Ändra era prioriteringar. Ändra livsstil. Bed om förlåtelse.

Tjänandets gåva riktar sig framför allt till ledarna - inte till folket:
- Tjäna det land du har fått förtroende att leda! Led folket till hälsa och arbete, med ansvar respektfulla beslut.

Undervisningens gåva tillhör "mellanstenarna" i samhällsmuren.
- Undervisa varenda människa som befinner sig i ditt land om vilken respekt som gäller. Undervisa om människosyn, kvinnosyn och natursyn.

Lyssna på Rösten.


Tröstens- och förmaningens gåva hör ihop. Detta tillhör kyrkans folk.
- Förmana strängt de som går emot denna respekt. Låt konsekvenser bli tydliga för de brott som begås. Trösta de utsatta, plågade och utnyttjade. Ge dem nytt livsmod.

Gåvan att frikostigt dela med sig gäller oss alla, stora som små stenar i bygget.
- Ge goda kollekter till allt gott arbete.

Att vara nitisk som ledare och med glatt hjärta visa barmhärtighet, det gör G7-länderna som nu skänker 22 miljoner euro för att bekämpa skogsbränderna i Amazonas.
- Vi måste svara på skogens rop på hjälp, säger Frankrikes president Macron.

Röksvans...?


Både i sagan och i verkligheten tar denne president Makaron de andra i öronen. Kung Klump får skämmas och Baalsario får själv smaka på elden - eller fly när gorillorna tar över hans hus.

Tack för uppmärksamheten.

Nu låter jag verklighetens strålande undergångsvändning i fotboll ge mig mod att fortsätta orka kämpa, i bön och handling, för den värld Gud skapat.

Livets match kan bara vinnas med karaktär.

Varma hälsningar i övertidstimman,

Helene F Sturefelt,

- bibelläsande fotbolls-fan,
- som leder sportreporter...

Segervrål!


P.S. Vill du läsa mer om eld? Här är ett inlägg från förra sommarens förtvivlade torka:
OGUDAKTIGHETENS ELD, från 23 juli 2018:

https://helenesturefelt.blogspot.com/2018/07/ogudaktighetens-eld.html







fredag 23 augusti 2019

UPPBROTTET - ETT BROTT?

Sommarskor.


Augusti är ännu semestertid för många. Sommarvärmen är åter över Sverige, och vi som har ett sent uppbrott från terminsarbetet får njuta av ljumma vindar och bad.

Jag är trött. Det har varit många engagemang fram tills nu. Almanackan måste få bli tom någon gång!! Även ledig tid kan bokas in på ett sätt man egentligen inte vill.

Detta inlägg handlar om uppbrott.

Det frivilliga uppbrottet och det ofrivilliga.

Uppbrott - är det ett brott?

Nu vill jag dela några ord från pilgrimsvandringen i Danmark, och brottas med ordet "uppbrott."

Ordet är kopplat till de sju nyckelorden och är en utveckling av dem. Hans-Erik Lindström, vår svenska pilgrimspräst, är upphovsman till dessa formuleringar, som i botten är tidlösa och allmängiltiga.

Beredd till uppbrott.


Du känner säkert igen dessa ord, kopplat till sju nya "ledord":

  LÅNGSAMHET - Uppbrott.
  FRIHET - Vandring.
  DELANDE - Möte.

  BEKYMMERSLÖSHET - Rastplats.
  TYSTNAD - Bön.
  ENKELHET - Måltid.

  ANDLIGHET - Mål.

Dessa ledord vill hjälpa oss att se vart vi är på väg.

Karin Boye skrev:

- Bryt upp! Bryt upp! Nu börjar det nya äventyr!

Pilgrimens ledord.


Jag har aldrig tyckt om de orden. Mitt liv är kantat av så många ofrivilliga uppbrott att själva ordet är hotfullt för mig.
Ska vi flytta igen?? Ny skola och nya klasskamrater igen? Ny adress, nytt hus, ny dialekt, nya omständigheter under hela uppväxten... jag orkar inte fler uppbrott!

Hemlöshet och rotlöshet äter sig inåt.

Som barn eller tonåring hade jag ingen makt. Det var bara att följa med. Och försöka bli smidig och anpassa sig.

Enda fördelen detta livsöde gett mig är att jag har lätt att förstå den som är flykting...

Hotfullt uppbrott.


Det värsta uppbrottet är när relationer går sönder.

Barnets perspektiv är det djupaste och svåraste. Där lurar oförtjänt skuld och skam. Oförmåga att förstå skapar mörker och mardrömmar.
Möjligen kan man senare i livet förstå att det är bättre med frid i huset och en ensamstående förälder, än ständiga bråk i tvåsamhet.

Tonårens egna uppbrott från trevande relationer har en annan svårighetsgrad. Då är den egna fria viljan där, som en möjlighet men också som en tung börda.

Hur ska man veta vad som är rätt och fel i en relation? Vilka krav kan man ställa? Hur mycket ska man stå ut med för att få det goda man hoppades på i relationen?
Finns det någon relationsskola som kan hjälpa till?
Och då handlar det inte om naket sex utan om förmågan att relatera och bygga upp en relation.

Det går inte att jämföra smärtor, men när det ofrivilliga uppbrottet sedan även drabbar en som vuxen och ett äktenskap går sönder, då kan sprickorna kännas avgrundsdjupa. Det går inte att läka...
Den skammen och skulden kan mala ned en människa, om man inte får hjälp att bearbeta det.

Särskilt män måste våga ta hjälp att bearbeta sin känslomässiga oförmåga att kommunicera! Och inte direkt hoppa in i en ny relation.

Ofrivilligt uppbrott. Vem ska gå?


Hans-Erik Lindström sa på vårt morgonmöte på Emmaus folkhögskola i Haslev;

- Livet självt kan tvinga oss in i det vi inte tänkt eller vill. Vi faller i det okända. Det är mörkt.
Vi tappar fotfästet helt.

Faran är att man inte kommer vidare.

- Förhoppningsvis kan det leda till förnyelse och insikt vad livets karaktär är. Ofrivilligt uppbrott är en ökenvandring!

Ofta är detta uppbrott kopplat till en lång kamp. Osäkerheten smyger sig sakta på. Det ofrivilliga uppbrottet har man kanske anat under lång tid.

- Det kan vara uppbrott från arbete, en relation, att flytta, sjukdom, död, skilsmässa... Vi tittar i livets backspegel och kan se flera uppbrott, både små och stora, som orsakat förändring.

Klockklang från Holtug kirke.


Och jag tänker:

- Ett uppbrott kan verkligen vara ett brott!

Ett brott mot barnets tillit när familjen splittras. Ett brott mot tonåringens tafatta försök att våga sig in i relationens vågspel. Ett brott mellan makar när äktenskapet när parterna inte gett tid till att "älska och ära varandra".

Och när ett äktenskap tömts på sitt innehåll, då är det dött innan skilsmässopapprena är undertecknade...
Jesus kan uppväcka döda, och Jesus kan läka och hela trasiga relationer.

Men ibland är smärtan för stor. Särskilt när ena parten - ofta kvinnan - blir berövad sin identitet och förlorar sitt jag. Då är vigsellöftet förverkat av den andra parten. Det ofrivilliga uppbrottet är ett faktum.

Känslan av att vara ett "brotts-offer" får en ny infallsvinkel...

Jag grät stilla då vi sjöng Arne Andreasens nyskrivna pilgrimssång:

  PÅ VEJ - DET ER AT FINDE
  IND TIL SIG SELV IGEN
  EN TRAEKFUGL INDERST INDE
  DER FINDER VEJEN HJEM.

På väg, det är att finna tillbaka in i sig själv igen. En flyttfågel innerst inne som finner vägen hem.

Gå i mörkret, med ljuset.


Men alla uppbrott är inte destruktiva.

När Karin Boye skriver sina berömda ord om att bryta upp, så riktar det sig till dem som är fast i gamla strukturer och låsta tankebanor. Friheten är inte alla givna...

Och när Jesus talar om att ställa upp och gå inte bara en mil, utan två mil med den som ber om det, då är det också ett frivilligt uppbrott, av kärlek.

Hans-Erik sa:

- Det frivilliga uppbrottet kan vara efterlängtat! Det är ofta en långsam process som fått ta sin tid. Äntligen kommer fasväxlingen och det nya livet kan bryta in.

Och jag tänker:
- Det frivilliga uppbrottet skadar ingen. Då är alla överens. Det blir en nytändning. Förändringen är välkommen.

Det är precis som fröet med sitt hårda skal - det måste spricka och gå sönder för att kunna ge nytt liv. I det brustna kommer solljus, vatten och värme in.

När spricker vallomos frökapsel?


I vår hand fick vi en liten fin skrift som handlade om Emmausvandrarna.
Folkhögskolan i Haslev har tagit sitt namn därifrån, och Hans-Erik hade utlovat en reflektion kring detta.

Emmausvandrarna kom från Jerusalem den där första påsken, då Jesus gav sitt liv på Golgata kors.
De hade hört om det allra största uppbrottet - uppståndelsen - och de var helt förvirrade.
Med solnedgången i ryggen gick med en övergångs-ångest, utan möjlighet till att förstå det Jesus hade gjort.

Jag citerar några ord ur denna fina text:

"Först ett uppbrott från livet. Sedan ett uppbrott från döden. Ja, vad hade egentligen skett?!"

På väg till Emmaus.


Uppbrott. Vilket fantastiskt ord när det kopplas till friheten!

Som kristen och pilgrim i denna snabba, digitaliserade värld, känner jag ett triumf att få leva med denna dubbla glädje:

Först kommer ett uppbrott från livet - jag är inte längre rädd för "efterlivet"...
Sedan kommer ett uppbrott från döden - vilken oerhörd seger!

När det är Gud som kallar mig vidare till dessa uppbrott, då finns ingen sorg eller rädsla. Då är det inte påtvingat på grund av hårdhet eller misslyckanden.
Dessa välsignade uppbrott, som Bibeln berättar om i fullhet, kan jag välkomna i mitt hjärta.

Dock är det skönt att inte veta tid och plats när detta skall ske... Det tillhör Guds beslut, i det fördolda.

Titta, vilken underbar gravsten!


För Emmausvandrarna förändrade mötet med en främling - den uppståndne Jesus där på vägen - deras liv för alltid.

Så hör dessa pilgrimens ledord ihop: Uppbrott, möten, frihet och långsamhet.


Käre himmelske Fader,
  Hjälp oss att hantera de ofrivilliga uppbrotten som livet tvingat in oss i.
  Förlåt oss det vi själva är skyldiga till och som skadat andra.

Jesus Kristus,
  Tack för din oerhörda seger, då Du först bryter upp från livet och sedan från döden...!!
  Hjälp oss att leva nära Dig, i detta välsignade dubbla uppbrott!

Helige Ande,
  Du som är Guds presens i varje människas liv,
  Kom och hela det som blivit låst, öppna upp och läk.

Ära vare Fadern, Sonen och den Helige Ande, nu och i evigheters evighet, amen.

Redo för alla sorters vandringar.


Låt oss flyga igen, hem, från flyttfågelns flyktbana, hem till oss själva, hem till vårt hjärta, där Gud bor.

Uppbrottshälsningar från brottaren och bloggerskan

Helene F Sturefelt,

- som inte kan räkna alla skor i hallen...
- och som delade foton från vandringen från Holtug kyrka mot Stevns Klint.

Fina vandringsvänner!