Sturellas Fotoblogg: JAZZHELGON och AULAWABBLAR i Hällevik

torsdag 8 augusti 2019

JAZZHELGON och AULAWABBLAR i Hällevik

Oh, when the Saints...

- Oh, when the Saints, oh when the Saints... Oh, when the Saints go marching in!

Jazzparaden drar genom det lilla fiskeläget Hällevik på Listerlandet i Blekinge, och glädjen från helgonsången smittar av sig!

Jag önskar att jag också vore bland dem...

- Oh, Lord I want to be in this number, when the Saints go marching in.

Den gamla traditionella jazzen har rötter i de amerikanska baptistkyrkorna. Många av låtarna som nu hörs i jazztälten kommer ifrån den kristna kyrkans tro på en himmel och ett evigt liv efter detta. Vilken glädje!

Jazzparaden kommer!

Jag har ju under några dagar umgåtts med helgonen i Vadstena... särskilt med Heliga Birgittas dotter Katarina.
Ett helgon är en människa som har vänt världen ryggen och hellre fokuserar helt på Guds kärlek.
Bed och arbeta är deras måtto, där bönen faktiskt är ett arbete!

Ora et labora.

Eller som jag brukar säga när jag är där: Bed och bada! I Vätterns friska vatten.

Om du visste så många innerliga förböner som stiger upp från kloster runt om i världen, för oss alla!

Visserligen spelar de inte jazz i klosterkyrkorna, men glädjen är den samma:

- Just a closer walk with Thee,
- The Old rugged Cross,
- Amazing Grace...

Just a Closer walk with Thee, Jesus.

Så här i augustitider är det dags att dra upp årets skörd av kräftor. I Vadstena är det en gynnsam affär, ty dessa vattenvarelser är det gott om vill jag lova!

Jag hamnade rakt i en hink med kravlande läckerheter...

Nyfångade kräftor.

De ser nästan lika fula ut som mina Aulawabblar.
Dessa tecknade manet-figurer uttrycker alla de känslor som inte är så gångbara i det sociala livet.
De är brutalt ärliga.

Särskilt den här - med Rätten att Funka Olika:

Alla känslor på en gång.

Just nu hänger dessa manet-tavlor på både Dagmars Restaurant i Hällevik och förstås där de verkligen hör hemma:

På Hennings Rökeri!

- Men du får själv ta ansvar för om de luktar rök sedan...

Nä, jag tänkte att Aulawabblarna skulle säljas tillsammans med några makrill-sluringar och lite god rom-sås...!

Yes! Där hänger de!

Även uppe i Listerkyrkan hänger mina tuschteckningar. De är inte särskilt religiösa vid första anblicken, men ack, hur ser ett fromt ansikte ut?

Skenheligheten kan vi känna igen, men den verkligt saliga blicken, hur ser den ut?

Jo, vänta, jag tror faktiskt att jag har en helgon-wabbel…

Salig glädje!

Titta här! Hon är helt genomlyst av kärleken! Blicken är riktad uppåt, mot den himmel som öppnar sig för den som lyssnar.

Jag skrev i förra inlägget om Katarina som var tvungen att lära sig avstå från sina egna planer och istället lyssna efter Guds vilja.
Lyssna och Lyda hör ihop.

Glorian runt helgonens huvud har de inte åstadkommit själva.

Ingen av oss är så präktig att vi kan lysa av egenrättfärdighet. Det är väl det som luktar skenhelighet... likt brända bullar i ugnen.

Lyssnar.

Musikens glädje har sina rötter hos Gud. Jag önskar att denna jazzfestival i Hällevik ska ge en smak av himmelsk salighet!
Min bön är att musiken ska hitta hem i varje hjärta och väcka det till längtan efter glädjens källa.

Och när vi tar en svängom på Hanöhus så vill jag känna att den omfamningen också bottnar i Guds oerhörda kärlek till oss alla!

MÄNNISKA, LÄR DIG DANSA!
ANNARS VET ÄNGLARNA I HIMMELEN INTE VAD DE SKALL GÖRA MED DIG!
Kyrkofadern Augustinus.

Utställda på Listerkyrkan.

Så, kom igen alla jazzhelgon och aulawabblar, alla stelbenta gubbar och nyvakna gummor - låt oss skratta och glädja oss i alla tonarter - både inom och utanför klosterväggar!

Gud är En och vi är Guds folk - både vi som lever här, alla ofödda och de som har gått före över på andra sidan.

Åh! När helgonen kommer marscherande, då vill jag också vara med i den skaran!!

Käre Gud, hur ska det gå till?

Min identitet som Aulawabbel gör att jag nog får hålla mig till kräfthinken...