PILGRIMSVANDRING på MÖN i Danmark

Vandring i Danmark.

Tåg, buss, bil och till slut vandringsskorna - det finns många sätt att färdas på när man är pilgrim.
Det är mer en livshållning än en transportfråga.
Hur lever jag som pilgrim i vardagen?

Följ med till Danmark och Emmaus högskola i Haslev, söder om Köge, i Faxe kommun.

36 personer från storstad och landsbygd är samlade kring längtan att få leva livet enklare. Kan vandringen vara ett sätt att komma tillbaka till ett mer genuint sätt att leva?

Höjskolen i Haslev - Emmaus.

Pilgrimsprästerna Elizabeth Knox-Seith och Hans-Erik Lindström leder oss dessa dagar.
De sju nyckelorden (nöjleord) hjälper oss att hitta vår identitet.

Jag väver in Hans-Eriks ord i vandringen, och bildsätter med fantastiska vyer från Danmarks bergstoppar - 143 m ö h... Ja ja, nu ska vi vara snälla mot danskarna, de visar oss det bästa och vackraste de har!
De branta klinterna på Mön är inte att leka med - inte ens för en svensk som är van vid att vandra vid Vätterns branter eller uppe i fjällen vid Abisko.

Jag förstår nu varför de kallar denna led för CAMÖNON - en ordlek med den spanska vandringleden Caminon, på Mön...

Pilgrimens sju nyckelord.

- Hej!
- - - -
- HEJ! Vad menar vi när vi säger "hej"?

Ingen visste säkert vad detta lilla ord betyder, som vi säger varje dag, flera gånger om.
- Här är jag? föreslog någon.

Ja, kanske det. Det var inte dumt! Men ingen vet varifrån ordet "hej" kommer.
Då är det bättre att tala latin, tyckte Hans-Erik...

- Pilgrimer hälsar varandra med en annan fras: Pax et Bonum. Det betyder "Fred och allt Gott".
Det är en god önskan, att komma med frid och fred och med goda avsikter. Så låt oss pröva denna hälsningsfras istället:

- Pax et Bonum.
- Pax et Bonum!

På edra platser, färdiga, GÅ!

Bussen körde oss söderut, mellan Naestved och Praestö Fjord (mitt tangentbord saknar danska bokstäver...), över den korta bro till Mön.
Till vänster om oss låg den lilla ön Lindholmen. Brutal verklighet mötte längtan efter vacker natur.

Chauffören berättade nämligen om Lindholmen, dit danska politiker hade som förslag att förvisa kriminella utlänningar, som ska utvisas. Hemländerna vill inte ta emot dem och Danmark vill inte ha dem bland sitt folk. En politisk återvändsgränd.
Och en känsla av att människor är sopor... Ta bort dem!

Jag har ett annat förslag:

- Skicka dit Sebastian Stakset - den kriminella rapparen från Stockholm - som blivit frälst och helad från droger och hämnd, och gör folk av dessa olyckliga mänskospillror! Sänd dit förebedjare och goda predikanter!
Det finns inga hopplösa fall så länge Gud får verka, varken bland islamister eller våldsmän.

Med denna bakgrund fick vandringen för mig ett större allvar och djup.
Att vara pilgrim är inte att vara romantiker. Nej, det är att hitta tillbaka till sin egen mänsklighet, den som kriminella sålt ut tillsammans med sin själ.

Bron till Mön.

Nu väntade Möns Klint och de underbara bokskogarna med träd höga som höghus.

FRIHET - Idag har vi i västerlandet för många friheter. Valfriheten gör livet komplicerat och ibland även till ett tvång.
Vad ska jag välja för utbildning? Var ska jag bo? Vem skall jag leva med? Vad ska vi äta till middag?

Den yttre friheten tvingar oss in i så många val varje dag att det tar för mycket av vår energi.

Den inre friheten är av annat slag.
Då handlar det istället om att våga öppna sig för varandra, att vara ärlig och att visa sina svagheter.
Den inre friheten är att sluta spela olika roller.

Fri att vara sig själv.

Möns Klint, vandringsled.

ENKELHET - Att säga Nej för att kunna säga Ja...
Hans-Erik lyfte fram en självklarhet som vi har glömt. Vi prioriterar ofta fel. Jobbet kommer först, familjen sedan. Och resultatet blir inte därefter.

Enkelheten påminner oss om att välja relationerna först. De är de allra viktigaste.

Sedan får vi skala av våra materiella tyngder.
Vi samlar på oss saker, möbler, grejer, prylar och onödiga kilon, där kalorierna också tynger oss.

Men allt vi behöver ryms egentligen i en ryggsäck... En vattenflaska och en smörgås, torra strumpor och lite tvättmedel (Y3) att fräscha upp kläderna med.
Så vill pilgrimen ha det.
Medan resenärer på flygplatser och tågstationer har allt större väskor, som bara kan förflyttas om de har små hjul undertill. Är det verkligen nödvändigt med så stor packning?

Symbol för enkelhet är tältet.

Hans-Erik undervisar.

TYSTNAD - STILLHET - Samhället omger oss med för mycket brus och buller. Pilgrimen längtar efter tystnad.
Det är det som återkommer efter varje vandring - mer tystnad!

Möns största samhälle heter Stege. Där besökte vi en medeltida örtagård intill kyrkan. De odlade medicinalväxter och gjorde teer och kryddpåsar. Vilken lycka att få vara där en stund!

Jag satte mig ned hos en kvinna och hjälpte henne plocka fröer ur torra stänglar. Vi fick ett fint samtal. Jag berättade att vi var pilgrimer som snart skulle vandra på Klinterna.

- Vi går i bön och tystnad.
- Jag har också vandrat i tystnad, berättade hon, med yoga-föreningen.

Ja, det finns många sätt att vandra, tänkte jag, men tystnad är inte bara tomhet. Tystnad är inte bara att "släppa tankarna och inte värdera". För mig som kristen är tystnaden en inbjudan att gå i gemenskapen med Gud.

Kronärtskocka.

Hans-Erik berättade om det goda i att gå rytmiskt med ett ord (ett mantra), som faller in med fötternas steg:
- Du och Jag. Här och Nu.
- Jag i Dig. Du i Mig.

Alla är välkomna till våra pilgrimsvandringar, och vi ger den en grund utifrån Gud såsom Skapare, och vi såsom en del av Guds skapelse.
Då finns det ett "du" = Gud, och ett "jag" - jag! Vi möts i varje andetag, i varje steg... Ett två tre fyr... Jag i Dig och Du i Mig.

Universum är vävt i ett enda stycke. Gud och människa hör ihop.

Det stupar brant ned.

Vi hade en flöjtist med oss. Hon spelade toner lika rena som luften, med klanger lika rena som vattnet nedanför de branta stupen.

Vi mötte andra grupper på vandringsstigen. De pratade väldigt högt... Så känns det när man vant sig vid att vara i stillhet (tavse).
Vi ville höra vinden susa i träden.

- Träden är våra kusiner, sa Hans-Erik. De är Guds medarbetare. Inne i stammen pågår det osmotiska trycket, som får saven att stiga från rötternas djup upp till trädtopparnas kronor.
Inne i bladen pågår fotosyntesen som omvandlar koldioxid till syre, som vi kan andras. Utan träd, inget liv.

- Har ni kramat ett träd någon gång? Det är att komma skapelsen mycket nära.

Flöjtspel vid Möns Klint.

 

Ja, det är nästan intimt... Jag gör det gärna, men blir så berörd att tårarna kommer. Och jag kan också erfara trädets själ. Det är det som väcker mina känslor för vad liv är...
Vi tror att träden bara står där, och att vi kan hugga ned dem om det inte passar. Nej, nej nej!
De är i allra högsta grad levande!

Träden vet att vi går på stigen runt dem. De vet att vi är där, och att vi behöver deras syre.
Men de behöver inte oss.
Jo, de behöver vår respekt. Så känner jag det.

Krama ett träd.

BEKYMMERSLÖSHET - Gör er inga bekymmer, säger Jesus i Bergspredikan. Var dag har nog av sin egen plåga.

När vi gick laget runt och lyssnade till vilket ord som berörde oss mest, så svarade säkert hälften:
- Bekymringslöshed.

Varför är det så? tänkte jag. Jo, vi lever i ett samhälle som ger oss många bekymmer. Undrar om det hör ihop med för många valmöjligheter?
För mycket frihet av fel sort ger oss bekymmer.

Han-Erik påminde oss om luffarens hatt. Han lägger sig i gräset och vilar, drar hatten över ansiktet och skärmar av omvärlden en stund.
Pilgrimen vill gärna ha den attityden i sitt liv! Då får alla bekymmer nytt perspektiv. Vi tar det lugnt.

Vi tar det med ro, som ni danskar säger.

Ta det lugnt.

LÅNGSAMHET - Hur sakta är "langsamhed"? En vandrare går ca 3-4 km/h, en som joggar 6-7 km/h.
Staven i hand markerar rytmen. På vart fjärde steg sätter jag ned staven i marken - inte på varje steg, som när man går "stav-gång" och power-walk.

Den monotona lunken hjälper oss att komma in i ett meditativt tillstånd, där tankarna får vara ifred och känslorna får komma upp till ytan.
Eller, uttryckt på ett annat sätt:

- Från huvud till hjärta.

Dessa trettio centimeter är kanske människans längsta - och viktigaste - resa.

Gå sakta.

Rent konkret var det inte lätt att vandra i en gemensam rytm med 36 personer på de vinglande stigarna på Möns klint. Det var rent av omöjligt.
Och nu kom problemen...

När man inte håller ihop gruppen, så går de snabbaste sin egen väg och glömmer titta bakåt för att se om alla är med.

Om inte "siste man" är noga med sin uppgift utan också går i förväg, då råkar man illa ut när man kommer efter. Bara inte någon får kramp...
Jo, det var precis vad som hände.

Camönen. Var är ni??

Jag såg hur ont det gjorde och hjälpte min vandringskompis att lägga sig ned på rygg, på en liten gräsplätt - tack gode Gud att det fanns just där, precis ovanför den svåra backen!
Hur var det nu de brukar göra på fotbolls-VM när spelarna får kramp...?

Jag lyfte upp hennes ben, tryckte hennes ena fot mot mitt bröst och masserade vaderna, tills krampen släppte.
Mitt i bedrövelsen blev det en vacker kärleksgärning. Vi måste ta hand om varandra! Pilgrimen är inte ute för sin egen skull.

Stigen gick uppåt och nedåt och...

När vi sakta kunde gå igen, väntade de andra på oss vid några stockar där de satt.
Men var är de andra?
Hälften av gruppen var fortfarande borta.

Det visade sig att de hade följt en annan stigmarkering, upp på Klintens högsta punkt, medan vi gått en genväg - som tur var! Dock var vi tre inte medvetna om att vi gått fel, allt fokus låg på att avhjälpa krampen.

Andra halvan av gruppen njöt av utsikten från Möns krön, men ledaren var bekymrad. Var var den andra halvan? Och inte gick det att ringa heller ty på Mön finns ingen större mobiltäckning...
Nu kom nästa problem.
Några i den gruppen ville gå en äventyrsstig. Nu var gruppen ännu mer splittrad.
Dessa vandrade nere vid havet på klapperstenarna och fick en mycket tuff "ävenstyrsvandring" då de skulle upp igen. Trätrapporna upp vid Helvetesstupet kunde ge vem som helst ångest...

Varning.

Långsamhet och Bekymmerslöshet bygger på respekt för ledarskapet. Ledaren har ansvar för säkerheten och gruppen måste lyda de direktiv som ges.
Ledarskapet måste vara mycket tydligt, även mot vuxna, och skapa större disciplin, det är min erfarenhet - inte minst från fjällvandringen i Abisko.

Så, när vi satt där på stockarna och vilade så kom plötsligt "siste man" som hittat den andra halvan som kom gående svettiga från höjdpunkten.
Då var vi nästan samlade allihop...

- HERRE, VISA MIG DIN VÄG.
- OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!

Hjälp! Jag får svindel!

ANDLIGHET - I kristna sammanhang är andligheten gärna fysisk. Omsorg om kroppens behov är viktig, eftersom ande, kropp och själ hör ihop.

Andligheten möter vi i naturen, där Gud nedlagt sin osynliga närvaro. Många kan erfara Guds närhet i skapelsen - både i solen som värmer och åskskuren som drar över landskapet.

Och denna erfarenhet väcker en tacksamhet inom oss.
- Tack Gud för naturen!

Tacksamheten väcker bönen i oss, även om vi aldrig har bett förut. Bönen kommer naturligt.

Jag och Du, Gud. Tack.

Håll ihop.

DELANDE - eller Felleskap, som danskarna säger, eftersom vårt svenska ord "delande" inte finns på det sättet.

Pilgrimen vill dela liv med varandra, dela tankar och känslor, vatten och bröd. Leva i gemenskap.

Detta utväxlande av erfarenheter gör att pilgrimslivet blir ett liv i gemenskap med andra. Isoleringen bryts, vi ser varandra och visar omsorg och hjälpsamhet.

Ryggsäcken, ränseln, är symbol för delandet. Där ryms allt vi behöver dela med varann; mat, plåster och ett par extra strumpor för blöta fötter.

Södra Själland med Mön.

Det var mycket skönt att få komma hem efter denna äventyrliga vandring.
Vi får äta varm mat och sova i varma sängar - det är lyx!

Nästa etapp går på slät mark - Feddet.
Ska vi klara regnskurarna?
Vi får väl se.

HERREN VÄLSIGNE DIG OCH BEVARE DIG.
HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER DIG
OCH VARE DIG NÅDIG.
HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE MOT DIG
OCH GIVE DIG FRID.

I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN, AMEN!

Hejdå! Nej, jag menar förstås Pax et Bonum.
Frid och allt gott.

Eder medvandrare, pilgrimsledare och pilgrimspräst i Karlskrona, Sverige,

Helene F Sturefelt.

Pilgrimsbloggare. Undertecknad.