Saliga Katarina av Vadstena.
Kan även människor stråla av Guds härlighet? Eller är det bara förbehållet Kristus själv?
Detta är en fortsättning på föregående inlägg, då Guds härlighet genomstrålade Jesus på Förklaringsberget, så pass att lärjungarna blev alldeles skräckslagna.
Jag har varit några dagar i bön och vila hos Birgittasystrarna i Vadstena.
Den 2 augusti, då Karin har namnsdag, uppmärksammades Heliga Birgittas dotter Katarina.
I Klosterkyrkan har hon en egen nisch, där hon iklädd en mantel av guld, blickar ut över församlingen såsom klostrets allra första abbedissa.
Det finns många berättelser kring henne och i Vadstena är hennes minne alldeles levande.
Dessutom ligger delar av henne i relikskrinet och kikar på oss...
Kvarlevor efter mor och dotter.
Den kvinna som hade turen att få en plats på kloster kunde istället få utbildning och studera - så underbart!
Katarina föddes 1331 som Birgitta Birgersdotter och Ulf Gudmarssons fjärde barn.
När hon var tio år gammal lämnades hon och systern Ingeborg åt nunnorna i Riseberga cistercienskloster för uppfostran och undervisning.
Mor och far skulle nämligen göra en pilgrimsfärd till Santiago de Compostella.
Dock, bara två år senare blev hon bortgift med Egard Lyderson van Kyren… Katarina blir olycklig och lyckades övertala sin nyblivne make på bröllopsnatten att leva i kyskhet.
De levde som bror och syster i ett "vitt" äktenskap på Eggardsnäs, norr om Nyköping.
Katarina förblev jungfru.
Vi som lever i en tillvaro präglad av individens frihet och utan några sexuella begränsningar, kan ha mycket svårt att förstå medeltidens sätt att tänka och värdera.
Men några av oss känner i hjärtat att kärleken till Kristus är större än allt annat... och kan mycket väl förstå dessa kvinnor!
Om valet är att bli bortgift med en medelmåttig man med grova händer så är det en befrielse att istället få ge sitt liv till den gudomlige brudgummen Kristus!
Lysa. Lyssna. Lyssna så att du kan lysa. Av Guds kärlek.
Du känner uttrycket "Den man umgås med blir man lik".
Katarina umgicks mycket i bön med Kristus. I Rom levde hon med sin mor i den bönerytm som sedan skulle komma att prägla hela klosterlivet uppe i Vadstena - och gör än idag!
Även om jag inte deltager i Birgittasystrarnas tidegärdsböner, utan hellre lever med den enklare rytmen som Pilgrimscentrum har, så få jag ana frukten av vad ett rikt böneliv kan göra med en människa.
Tillbedjan. I ödmjukhet.
Nyckeln till detta liv heter Lydnad och Lyssnande.
Dessa två ord är också främmande för vår tid.
Vi lyssnar inte för vi är ständigt uppkopplade på det mediala bruset. Och vi lyder definitivt inte någon annan än oss själva!
Oberoende och självständighet är våra ledstjärnor, vilket också leder oss till en mängd egoistiska val som inte alltid gynnar helheten. Inte alls, faktiskt.
Katarina fick lära sig att välja bort och att avstå. Hon visste att lydnad är bättre än offer.
År 1426 i VITA KATARINE skriver hennes levnadstecknare Ulf Birgersson:
"Ty genom offer späker man bara det yttre köttet, men genom lydnaden den egna viljan".
Liljan - renhetens symbol.
Det finns en ömsesidighet i lyssnandet, som i varje god relation. Genom lydnaden till Gud i bön lär man sig lyssna till Guds vilja.
I grunden handlar det om att foga sig i en större vilja, att finna sin plats och uppgift i ett sammanhang som är större än jag själv.
I Ingemar Hagefors bok om Katarina läser jag:
- Jag är ju inte ensam i världen. Jag kan behöva avstå något, eller mycket, för det gemensamma goda, för att harmoni skall kunna råda.
Och benediktinermunken John Chapman uttrycker det så här:
- Man lever i ständigt tvivel och okunnighet om vad Guds vilja kommer att vara, men inte om vad den är i detta enskilda ögonblick.
- Hela min plikt ligger i att hålla mig förbunden med Gud när detta ögonblick övergår i nästa.
Fin liten skrift om Katarina.
När jag lever i Guds vilja - och min vilja blir ett med Guds vilja - då kommer kraften och glädjen!
Katarina fick lära sig att leva ett liv i en annan ordning än hon hade tänkt sig, och från början ville. Hon gjorde det livet till sitt. Och det bar frukt.
Nu kommer jag till detta inläggs ärende.
Du vet, man kan be en kristen medmänniska om förbön när livet är svårt.
Då kan hon eller han be till Gud som kraft och hjälp över situationen, särskilt när man själv inte orkar.
Gud hör varje människas bön, men det verkar som om bönesvar kommer särskilt tydligt genom människor som lever nära Kristus.
Katarina var en sådan människa.
Det finns upptecknat många vittnesbörd om hur kraftfull hennes förböner var.
Dock ville hon inte kännas vid det, utan hävdade sin identitet som "stor syndare" inför Gud.
Redan när Katarina var i Rom hände flera mirakler. Hennes rykte om helighet medförde att hon kallades till både kroppsligt sjuka och de som hade andliga svårigheter.
Och hennes förböner hjälpte dem!
Alltså, Gud verkade kraftfullt genom henne - hon var så ren i sinnet att inte mycket blockerade.
Den lilla statyn i Klosterkyrkan.
Här kommer ett konkret exempel:
När Tibern en gång svämmade över så våldsamt att man fruktade att staden skulle förgås, bad man Katarina gå ned till vattnet och be till Herren att avvärja den fruktade katastrofen..
Men Katarina ansåg sig ovärdig och vägrade.
Då grep man till våld och förde henne ned till de översvämmade vattenmassorna. När Katarinas fötter rörde vid vattnet vände det mycket snabbt tillbaka.
Katarinas biktfader, broder Petrus, sade till husfolket:
"Det underbara som ni har skådat idag skall ni lägga på minnet, ty i framtiden skall man fråga både efter detta och efter andra av hennes underbara verk och kraftgärningar, vilka Gud värdigats verka genom henne."
Katarina gjorde stort intryck på sin samtid.
Mirakler inträffade även under hennes sista år i Vadstena. Efter hennes död började man be om den saliga Katarinas förböner - nej, man bad inte till henne - i sjukdom, sjönöd och andra nödlägen.
Så småningom upptecknade dessa i VITA KATARINE där 68 mirakler finns beskrivna.
Katarina själv ville absolut inte ha någon uppmärksamhet på sin person.
Ingemar Hagefors skriver, och jag håller med honom:
- Det verkar ligga i helgonens natur att både vara intensivt lysande i sin andlighet för sin samtid, och samtidigt mer eller mindre förringa sig själva.
Kanske har de fått komma närmare Gud i sina inre erfarenheter än de flesta av oss, och därför känt sig ytterligt små och obetydliga...
Pekar mot Kristus.
Jag funderar på den bok som florerat de senaste decenniet om Mirakelkursen… Känner du till den?
Där beskrivs hur man ska kunna utföra mirakler själv... Jag ska återkomma till det vid annat tillfälle, men konstaterar kort:
- Det är Gud som gör mirakler, inte vi.
- Det är Gud som gör mirakler genom oss, där ödmjukheten är en nödvändighet.
Jag konstaterar också att:
- Visst kan människor stråla av Guds härlighet!
Men inte i egen lyskraft, utan av det ljus som kommer genom lidandet på korset och genom uppståndelsen i härlighet!
Tänk att få tillhöra en sådan herre och brudgum... Det är stort! Det är större. Det är störst!
Katarina, genomlyst av Kristi härlighet!
Och till dig som aldrig har tänkt i dessa banor förut: denna tillhörighet är bara en bön bort...
Käre himmelske Fader,
Förlåt mig de synder jag själv bär ansvar för.
Hjälp mig att se och bryta med dem.
Fyll mig med din frid och försoning!
Helige Ande,
Lär mig att lyssna till din röst.
Lär mig att följa Guds vilja.
Jesus Kristus,
Fyll mig med din härlighet! Till din ära! Amen.
Härliga hälsningar från Helene Sture Katarinasdotter,
- som börjar ana att vi kan be om varandras förböner långt förbi alla tidsgränser...
- och som fotograferade det fantastiska ikonkorset i Vadstena Klosterkyrka.
Fokus på Guds kraft, inte vår tyngd.
OM NÅGON AV ER ÄR VIS OCH ERFAREN, SKALL HAN MED SIN GODA VANDEL GE PROV PÅ DEN MILDHET SOM HÖR VISHETEN TILL.
Jakobs brev kap 3:13.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar