UPPBROTTET - ETT BROTT?

Sommarskor.

Augusti är ännu semestertid för många. Sommarvärmen är åter över Sverige, och vi som har ett sent uppbrott från terminsarbetet får njuta av ljumma vindar och bad.

Jag är trött. Det har varit många engagemang fram tills nu. Almanackan måste få bli tom någon gång!! Även ledig tid kan bokas in på ett sätt man egentligen inte vill.

Detta inlägg handlar om uppbrott.

Det frivilliga uppbrottet och det ofrivilliga.

Uppbrott - är det ett brott?

Nu vill jag dela några ord från pilgrimsvandringen i Danmark, och brottas med ordet "uppbrott."

Ordet är kopplat till de sju nyckelorden och är en utveckling av dem. Hans-Erik Lindström, vår svenska pilgrimspräst, är upphovsman till dessa formuleringar, som i botten är tidlösa och allmängiltiga.

Beredd till uppbrott.

Du känner säkert igen dessa ord, kopplat till sju nya "ledord":

  LÅNGSAMHET - Uppbrott.
  FRIHET - Vandring.
  DELANDE - Möte.

  BEKYMMERSLÖSHET - Rastplats.
  TYSTNAD - Bön.
  ENKELHET - Måltid.

  ANDLIGHET - Mål.

Dessa ledord vill hjälpa oss att se vart vi är på väg.

Karin Boye skrev:

- Bryt upp! Bryt upp! Nu börjar det nya äventyr!

Pilgrimens ledord.

Jag har aldrig tyckt om de orden. Mitt liv är kantat av så många ofrivilliga uppbrott att själva ordet är hotfullt för mig.
Ska vi flytta igen?? Ny skola och nya klasskamrater igen? Ny adress, nytt hus, ny dialekt, nya omständigheter under hela uppväxten... jag orkar inte fler uppbrott!

Hemlöshet och rotlöshet äter sig inåt.

Som barn eller tonåring hade jag ingen makt. Det var bara att följa med. Och försöka bli smidig och anpassa sig.

Enda fördelen detta livsöde gett mig är att jag har lätt att förstå den som är flykting...

Hotfullt uppbrott.

Det värsta uppbrottet är när relationer går sönder.

Barnets perspektiv är det djupaste och svåraste. Där lurar oförtjänt skuld och skam. Oförmåga att förstå skapar mörker och mardrömmar.
Möjligen kan man senare i livet förstå att det är bättre med frid i huset och en ensamstående förälder, än ständiga bråk i tvåsamhet.

Tonårens egna uppbrott från trevande relationer har en annan svårighetsgrad. Då är den egna fria viljan där, som en möjlighet men också som en tung börda.

Hur ska man veta vad som är rätt och fel i en relation? Vilka krav kan man ställa? Hur mycket ska man stå ut med för att få det goda man hoppades på i relationen?
Finns det någon relationsskola som kan hjälpa till?
Och då handlar det inte om naket sex utan om förmågan att relatera och bygga upp en relation.

Det går inte att jämföra smärtor, men när det ofrivilliga uppbrottet sedan även drabbar en som vuxen och ett äktenskap går sönder, då kan sprickorna kännas avgrundsdjupa. Det går inte att läka...
Den skammen och skulden kan mala ned en människa, om man inte får hjälp att bearbeta det.

Särskilt män måste våga ta hjälp att bearbeta sin känslomässiga oförmåga att kommunicera! Och inte direkt hoppa in i en ny relation.

Ofrivilligt uppbrott. Vem ska gå?

Hans-Erik Lindström sa på vårt morgonmöte på Emmaus folkhögskola i Haslev;

- Livet självt kan tvinga oss in i det vi inte tänkt eller vill. Vi faller i det okända. Det är mörkt.
Vi tappar fotfästet helt.

Faran är att man inte kommer vidare.

- Förhoppningsvis kan det leda till förnyelse och insikt vad livets karaktär är. Ofrivilligt uppbrott är en ökenvandring!

Ofta är detta uppbrott kopplat till en lång kamp. Osäkerheten smyger sig sakta på. Det ofrivilliga uppbrottet har man kanske anat under lång tid.

- Det kan vara uppbrott från arbete, en relation, att flytta, sjukdom, död, skilsmässa... Vi tittar i livets backspegel och kan se flera uppbrott, både små och stora, som orsakat förändring.

Klockklang från Holtug kirke.

Och jag tänker:

- Ett uppbrott kan verkligen vara ett brott!

Ett brott mot barnets tillit när familjen splittras. Ett brott mot tonåringens tafatta försök att våga sig in i relationens vågspel. Ett brott mellan makar när äktenskapet när parterna inte gett tid till att "älska och ära varandra".

Och när ett äktenskap tömts på sitt innehåll, då är det dött innan skilsmässopapprena är undertecknade...
Jesus kan uppväcka döda, och Jesus kan läka och hela trasiga relationer.

Men ibland är smärtan för stor. Särskilt när ena parten - ofta kvinnan - blir berövad sin identitet och förlorar sitt jag. Då är vigsellöftet förverkat av den andra parten. Det ofrivilliga uppbrottet är ett faktum.

Känslan av att vara ett "brotts-offer" får en ny infallsvinkel...

Jag grät stilla då vi sjöng Arne Andreasens nyskrivna pilgrimssång:

  PÅ VEJ - DET ER AT FINDE
  IND TIL SIG SELV IGEN
  EN TRAEKFUGL INDERST INDE
  DER FINDER VEJEN HJEM.

På väg, det är att finna tillbaka in i sig själv igen. En flyttfågel innerst inne som finner vägen hem.

Gå i mörkret, med ljuset.

Men alla uppbrott är inte destruktiva.

När Karin Boye skriver sina berömda ord om att bryta upp, så riktar det sig till dem som är fast i gamla strukturer och låsta tankebanor. Friheten är inte alla givna...

Och när Jesus talar om att ställa upp och gå inte bara en mil, utan två mil med den som ber om det, då är det också ett frivilligt uppbrott, av kärlek.

Hans-Erik sa:

- Det frivilliga uppbrottet kan vara efterlängtat! Det är ofta en långsam process som fått ta sin tid. Äntligen kommer fasväxlingen och det nya livet kan bryta in.

Och jag tänker:
- Det frivilliga uppbrottet skadar ingen. Då är alla överens. Det blir en nytändning. Förändringen är välkommen.

Det är precis som fröet med sitt hårda skal - det måste spricka och gå sönder för att kunna ge nytt liv. I det brustna kommer solljus, vatten och värme in.

När spricker vallomos frökapsel?

I vår hand fick vi en liten fin skrift som handlade om Emmausvandrarna.
Folkhögskolan i Haslev har tagit sitt namn därifrån, och Hans-Erik hade utlovat en reflektion kring detta.

Emmausvandrarna kom från Jerusalem den där första påsken, då Jesus gav sitt liv på Golgata kors.
De hade hört om det allra största uppbrottet - uppståndelsen - och de var helt förvirrade.
Med solnedgången i ryggen gick med en övergångs-ångest, utan möjlighet till att förstå det Jesus hade gjort.

Jag citerar några ord ur denna fina text:

"Först ett uppbrott från livet. Sedan ett uppbrott från döden. Ja, vad hade egentligen skett?!"

På väg till Emmaus.

Uppbrott. Vilket fantastiskt ord när det kopplas till friheten!

Som kristen och pilgrim i denna snabba, digitaliserade värld, känner jag ett triumf att få leva med denna dubbla glädje:

Först kommer ett uppbrott från livet - jag är inte längre rädd för "efterlivet"...
Sedan kommer ett uppbrott från döden - vilken oerhörd seger!

När det är Gud som kallar mig vidare till dessa uppbrott, då finns ingen sorg eller rädsla. Då är det inte påtvingat på grund av hårdhet eller misslyckanden.
Dessa välsignade uppbrott, som Bibeln berättar om i fullhet, kan jag välkomna i mitt hjärta.

Dock är det skönt att inte veta tid och plats när detta skall ske... Det tillhör Guds beslut, i det fördolda.

Titta, vilken underbar gravsten!

För Emmausvandrarna förändrade mötet med en främling - den uppståndne Jesus där på vägen - deras liv för alltid.

Så hör dessa pilgrimens ledord ihop: Uppbrott, möten, frihet och långsamhet.


Käre himmelske Fader,
  Hjälp oss att hantera de ofrivilliga uppbrotten som livet tvingat in oss i.
  Förlåt oss det vi själva är skyldiga till och som skadat andra.

Jesus Kristus,
  Tack för din oerhörda seger, då Du först bryter upp från livet och sedan från döden...!!
  Hjälp oss att leva nära Dig, i detta välsignade dubbla uppbrott!

Helige Ande,
  Du som är Guds presens i varje människas liv,
  Kom och hela det som blivit låst, öppna upp och läk.

Ära vare Fadern, Sonen och den Helige Ande, nu och i evigheters evighet, amen.

Redo för alla sorters vandringar.

Låt oss flyga igen, hem, från flyttfågelns flyktbana, hem till oss själva, hem till vårt hjärta, där Gud bor.

Uppbrottshälsningar från brottaren och bloggerskan

Helene F Sturefelt,

- som inte kan räkna alla skor i hallen...
- och som delade foton från vandringen från Holtug kyrka mot Stevns Klint.

Fina vandringsvänner!