SYSKONBRÅK. VEM INGRIPER?

Den yngre brodern festar.

En slarvig pojk och en ordentlig. En som struntar i reglerna och en som följer dem.
Den yngre och den äldre.

En som levde rullan och en som arbetade. Den ene satte sprätt på pengarna, den andre sparade.

Den förlorade sonen och den som stannade hemma.

Den ene körde trimmad moppe utan hjälm och var stökig i skolan. Den andre knäppte hjälmen, höll trafikreglerna och läste sina läxor.

Vem satte gränserna?

Den äldre jobbar och tar ansvar.

Välkommen till detta inlägg som handlar om två sidor hos oss själva och vilken gudsbild vi har.
Vi ska läsa den andra halvan av "Den förlorade sonen" och fokusera på den äldre brodern.

Hämta gärna din Bibel. Jag har slagit upp Lukas evangelium kap 15:25-32.

Fundera också på om vi ska tolka liknelsen psykologiskt, eller om vi även kan vara teologer och tillämpa texten både på Israel och kyrkan...

MEN DEN ÄLDSTE SONEN VAR UTE PÅ FÄLTEN. NÄR HAN VAR PÅ VÄG HEM, HÖRDE HAN MUSIK OCH DANS...
... DÅ BLEV HAN ARG... Lukas 15.

Hur kan pappan ställa till med fest när slarvern kommer hem?! Den yngre brodern har ju slösat upp hela sin del av arvet!! Det är väl inget att fira?

Den äldste brodern är upprörd, milt sagt.
Tjänaren förklarar vad som har hänt och bjuder honom in till festen. Men han ville inte gå in.

FADERN KOM UT OCH VILLE TALA HONOM TILLRÄTTA.

En man hade två söner...

Det hjälper inte. Orättvisan är så grunddjup att inga vänliga ord kan förändra det.
Den äldre förnekar sin bror och kallar honom inför sin far för "din son". Pappan för tillbaka samtalet till att slarvern likväl är "hans bror".

Dessutom:

MITT BARN, DU ÄR ALLTID HOS MIG OCH ALLT MITT ÄR DITT.

Men den äldre sonen är förmörkad i sinnet och ser inte det.

Så förb... arg.

Bibeln berättar om många syskonpar där rivalitet råder:
- Kain och Abel, Rakel och Lea, Jakob och Esau... likaså konkurrensen mellan de två lärjunga-bröderna som ville sitta vid Faderns högra sida.

Ingenstans läser vi om likgiltighet eller låt-gå-mentalitet. Varje strid får sin konsekvens. Gränser sätts.
Och rättvisa skipas med hjälp av Sanning - och Kärlek!
Det är större än varje millimeter.. men ack så svårt att acceptera för den som är sårad!

En predikan utan teologiskt djup skulle kunna gå in här och reda ut vad som händer mellan syskon som bråkar, vilken plats de har i syskonskaran, deras uppväxt, och så vidare.
Men det är inte vår uppgift.

Varför berättar Jesus denna liknelse? Vad döljer sig bakom den? Vad är det för kryptiskt budskap han vill få fram?

Israels folk bestod av de gudlösa, svekfulla tullindrivare och de fromma lagrättfärdiga.
I grova kategorier var det syndare mot skriftlärda, slarviga mot välartade, outbildade mot välutbildade.
Älskade Herren Gud verkligen alla?

Det är jag som har kollen.

Den äldre broderns beteende handlar om dem som kritiserar Jesus.
Fariséerna och de skriftlärde var så fixerade vid tullindrivarnas och syndarnas gudlöshet att de inte såg den godhet som nu flödade över dem alla.

De avskydde att Jesus dristade sig till att äta med dessa tullindrivare och horor - och dessutom gjorde anspråk på att vara en profet från Gud! Det kunde inte vara rätt.

De duktiga har alltid svårt för att se att de misslyckade ändå får vara med...

Men det handlar ju om Guds rike - inte om betyg i skolan. Över allt där Jesus gick fram blev människor förändrade.
Jesus utstrålar så mycket Gudskärlek att dem han möter blir botade, får sina liv förvandlade i fysisk, känslomässiga, moralisk och andlig bemärkelse... men likväl surar de välutbildade "äldre bröderna". De ser bara skräp.

Mänskoskräp.

Utanförmänniskor. Slarvfolk. Ansvarslösa drumlar och svaga fruntimmer.

- Ska de ingå i samma familj?! Aldrig!
- Jo, säger Fadern. Det är "din bror". Och din syster.
- Nej, inte så nära! "Din son".

Men det är Fadern som har sista ordet.

Slarvig fest-prisse.

Han försöker igen, och säger:

HÄR HAR JAG TJÄNAT DIG...

Har han?
Är det inte i själva verket så att den äldre brodern har arbetat jämsides med sin far? Fadern har ju redan skiftat sin egendom mellan bröderna (Luk 15:12).
Allt som Fadern har, tillhör honom, eftersom den yngre brodern gjort sig av med sin andel.

Detta är förmodligen en del av problemet, eftersom den äldre brodern är väl medveten om att allt som nu spenderas på den yngre, kommer att tas från hans arv...

Vem vill det?

Inte rättvisan i alla fall.

Men kärleken vill det.

Rättvis kärlek? Kärleksfull rättvisa?

Jesus är den stora pedagogen. Han vet precis hur han skall lägga upp liknelsen för att den skall nå sina åhörare. Ja, han är både psykologiskt skicklig OCH den stora teologen, naturligtvis.
Jesus låter den äldre brodern säga till Fadern:

- JAG HAR ALDRIG ÖVERTRÄTT NÅGOT AV DINA BUD"...

Precis så sade fariséerna och de skriftlärde om sig själva. De kunde hela Lagen och Profetböckerna utantill och de följde buden till punkt och pricka, menade de.

Ja, det uppfyllde verkligen allt.

Utom kärleken...

Allt var yta och beteende.
Deras livsstil utgick inte från hjärtat, och nådde inte heller andras hjärtan.
En hård lagrättfärdighet var det som återstod, men de såg inte det själva. Kanske kunde liknelsen hjälpa dem?

Deras moraliska överlägsenhet smälter nu som smör i Guds kärleks solsken, skriver Tom Wright, min bästa evangelie-kommentator.

Tom Wright, professor i NT; Skottland.

Pappan, Fadern, gör allt för att få den äldre brodern att förstå.
Gud, Fadern, genom Jesus, gör allt genom denna berättelse för att få fariséerna att förstå sin egen del i Guds rike - och de andras.

MEN NU MÅSTE VI HÅLLA FEST OCH VARA GLADA, FÖR DIN BROR VAR DÖD OCH LEVER IGEN, HAN VAR FÖRLORAD OCH ÄR ÅTERFUNNEN.

När jag var ung och läste denna text för första gången visste jag inte säkert hur död den yngre brodern var... Han kom ju gående själv tillbaka till pappan... då var han väl inte "död"?

Vad jag inte visste då, var det som kallas "socialt död".
Fri är endast den som har en tillhörighet, en familj och en släkt. Om man ställer sig utanför familjen och tar avstånd, då blir man död, socialt död, och därmed är man förlorad.
Likaså om man bli bortkörd - då är man också socialt död.

En lika viktig poäng i Lukas återgivning av Jesu liknelse är ju att den yngre slarvige sonen faktiskt ångrar sig. Han kommer till insikt, han inser att han gjort fel, att pengarna inte kunde köpa honom sann vänskap.
Han ångrar sig, han vill be om förlåtelse och komma tillbaka.

Ångrar du dig?

Här vill jag skjuta in en nutida reflektion utifrån där jag började inlägget - killen med trimmad moppe och som stör lektionerna hela tiden.
Min fråga till honom är:

- Har du någon gång bett om ursäkt för ditt beteende?

Det är nämligen insikten om att man har gjort fel som leder till upprättelse.

Vem var det som fick den Förlorade sonen att inse hur fel han gjort? Hans giriga kompisar som festade upp hans pengar? Storbonden som lät honom vakta svin? Eller grisarna själva?
Hur långt måste man sjunka innan sanningen går in?

- Jag är på fel väg.

Om ingen av oss vuxna markerar vad som är rätt och fel för ungdomarna, då är vi en del av problemet. Jag menar att så är fallet i vår tid. Många vuxna orkar inte ta konflikterna utan släpper igenom dumheterna, och låter dem fortsätta.

Vi får skriva om den Förlorade sonen 2020, och där är slutet tyvärr negativt.
Ingen ånger, inget återvändande, ingen fest.

Men dock en Fader som står och spanar och längtar... Förgäves.

Vem ska lära ut rätt och fel?

Förr var det tvärtom.
Alldeles för ofta kunde vi då höra om mänskoöden att ångerfullheten inte gillades. Har jag slängt ut dig så har jag.
Stolthet.
Prestige mellan far och son. Eller sonen som vägrar höra av sig och bryter kontakten helt.
Har jag gått så har jag.

Det är tragiskt. Och djupt obibliskt. Jesus visar de hårda hur Guds kärlek verkar. Hur de låga utanförmänniskorna får del av Guds arv, fullt ut.

"Där uppståndelsen äger rum - och nytt liv springer fram - så är det inte bara lämpligt  att hålla fest, utan rent av nödvändigt!" skriver Tom Wright.
Att inte hålla fest, vore att inte löna generositeten med tacksamhet.
Det vore att låtsas som att Gud inte hade verkat... Det vore att bara se skräpet och vägra ta in blommornas doft."

Fallen. Upprättad. Ångerfull.

Den här liknelsen handlar inte om syskonbråk. Den handlar om vem som över huvud taget får plats i Guds rike!
Och Jesus svarar:
- Alla.

Men vi bråkar med varann...

Det Gud påbörjade med Jesus för hela Israel var ju att bygga det nya kungarike, som i själva verket var ett återvändande från exilen.
Syndare och utstötta förstod att de var välkomna in i gemenskapen med Jesus, och därmed med Gud, på ett sätt som de inte trott hade varit möjligt.

Tom Wright skriver:

"Men så fort Guds rike blir framgångsrikt, finns det alltid någon som muttrar i bakgrunden... att Gud är alltför generös... och bara förlåter allt och alla... och att de som inte gjort något fel blir förbigångna.
Känner du igen dig?
Det händer den gången som landsflyktingarna återvände från Babylon att många inte ville ha dem tillbaka, bland annat samarierna, trots att de bott där tidigare.

Detta händer än idag.
Judéen och Samarien har varit judiska bosättningar sedan kung Davids tid, men motparten kallar platsen för "Västbanken" för att göra en motsatt beskrivning.
Oavsett landsgränser gäller Guds rike alla nationer.

Bibelns Gudsbild.

Jesu liknelse visar hur självcentrerade fariséerna var. Den äldre brodern är en mycket osympatisk typ, en bitter "hem-stannare" som inte har ett dugg mer respekt för sin far än hans bror hade haft!
Han läxar upp honom inför gästerna och avvisar faderns vädjan till honom att komma in på festen.

Fadern ger inte upp utan fortsätter visa sin generositet, mot båda sina söner. Även den högmodige äldre sonen får del av Faderns inbjudan. Men stoltheten hindrar honom.
Israels lagrättfärdighet hindrade dem från att tacka ja till Guds rike.

Jesus visar nu att det är deras eget ansvar att deltaga i festen. Gud bjuder in alla, där finns inget hinder. Gud älskar även den hårda, ordentliga, läxläsande, laglydiga mannen med knäppt hjälm. Men han måste säga sitt JA själv.

Trimmade mopeder i Hällevik.

Denna liknelse har outtömliga djup.

Problemen fortsatte i den tidiga kristna kyrkan, där även icke-judar omvände sig och blev en del av församlingen. Hur skulle man hitta balansen mellan greker, proselyter och syndare som alla tagit emot Jesus som Messias?
Det är nu som Paulus skriver sina många brev och reder ut begreppen. Romarbrevet lyser klarast vad gäller kärleken kontra lagrättfärdigheten. Men det tar vi inte nu.

Till sist.

Vad hände sedan? Tror du att bröderna försonades? Vad händer i våra församlingar idag?
Brottas du med "slarvern" kontra den "skötsamme"?

Hur kan vi utvecklas till att bli sådana människor som medverkar till en "uppståndelse" hos den som stått utanför samhället?

Hur kan vi fira Guds kärlek på ett sådant sätt att vi inte bara välkomnar de "yngre bröderna" som återvänt från den sociala döden, utan även de "äldre bröderna" som varit trogna och inte förskingrat något arv?

Balans.

Säg ja.

Och idag sker oerhört spännande möten mellan judar och kristna i Israel, i den gemensamma Bibelläsningen, där Messias-troende judar sakta ökar.

Läs mer här: www.shalom.se
Organisationen Shalom stödjer de bibliska utsagorna att judarna är Guds egendomsfolk och att frälsningen kommer ifrån judarna (och inte att kyrkan har ersatt dem), varifrån Guds kärlek sprider sig ut över världen.

Möten. Respekt. Disciplin. Lydnad.
På engelska: disciples = "lydningar"... de som lyder och respekterar. Kunskapen växer.

Respektlöshet i skolan.

Som sagt, ska man köra röd sportbil eller den tunga sopbilen?

Ska den ordentliga läxläsande skoleleven knäppa upp hjälmen lite... och bli lite mänskligare?
Och ska festprisse sätta sig i sopbilen och börja jobba!?

Allt mitt är ditt. Tack käre himmelske Fader!

Helene F Sturefelt,

- äldst i syskonskaran... som hittat sitt perfekta fordon:

Cykel-bil!

ÄNKANS SON I NAIN

Änkefru på Fisktorget?

Vågar jag skriva om Döden och Livet när Syrien återigen plågas av krigiska vansinnesdåd?
Dåd och död.
Turkiet har gått in i norra Syrien och nu börjar eländet om igen. De som började hoppas på att få återvända och bygga upp sitt hemland måste nu vänta.

Så meningslöst det är med alla dessa som förlorar sitt liv i denna galna maktkamp.

Men ändå är vi många som hoppas på ett liv efter detta.

Inte bara hoppas som en önskedröm, utan som verkligen tror att det finns en fortsättning efter detta jordiska liv.
Dock, jag vill ha ett hopp som är förankrat här, inte en filosofi eller religion som jag är osäker på.

Hoppfull gravstenstext.

Under många år har jag prövat sanningshalten i Bibeln. Jag har läst, funderat, tänkt och känt. Och ju mer jag läser, desto djupare kommer jag in i de händelser som Gamla och Nya Testamentet beskriver.

Lukas berättar om en extrem situation där en människa verkligen uppväcktes från de döda. Jesus visade sin makt, sin gudomliga makt, men det som skedde var ett undantag.

Jag tänker på alla begravningsbyråer som ökat i antal här hemma, där de gör sig god profit på döden. Alla dessa bestyr gjorde vi ju själva förr i tiden.
Deras service är ett skapat behov, men i vår främmande tid är den kanske nödvändig.

Med en sned tanke tänker jag att begravningsbyråerna inte skulle ha något att göra ifall Jesus fortsatte att gå runt och uppväcka folk ifrån döden...

Men vi tar det från början.

Vi förflyttar oss 14 km söder om Nasaret i Galileen. Där ligger staden Nain, med samma namn än idag.

Nain ligger bakom hans nacke...

 

JESUS BEGAV SIG TILL EN STAD SOM HETER NAIN, OCH HANS LÄRJUNGAR OCH MYCKET FOK FÖLJDE MED HONOM.

JUST SOM HAN NÄRMADE SIG STADSPROTEN BARS DET UT EN DÖD.
HAN VAR ENDE SONEN, OCH HANS MOR VAR ÄNKA.

EN STOR SKARA MÄNNISKOR FRÅN STADEN GICK MED HENNE.
NÄR HERREN SÅG HENNE FYLLDES HAN AV MEDLIDANDE OCH SADE:

- GRÅT INTE.

SEDAN GICK HAN FRAM OCH RÖRDE VID BÅREN.
BÄRARNA STANNADE, OCH HAN SADE:
- UNGE MAN, JAG SÄGER DIG: STIG UPP!

DÅ SATTE SIG DEN DÖDE UPP OCH BÖRJADE TALA, OCH JESUS ÖVERLÄMNADE HONOM ÅT HANS MOR.

DE FYLLDES ALLA AV FRUKTAN OCH PRISADE GUD OCH SADE:
- EN STOR PROFET HAR UPPSTÅTT IBLAND OSS. OCH: GUD HAR BESÖKT SITT FOLK.

DETTA TAL OM HONOM SPRED SIG I HELA JUDEEN OCH LANDET DÄR OMKRING.
Lukas 7:11-17.

Han reser sig upp!?

Om nu Jesus har sådan enastående makt att uppväcka döda, varför gjorde han inte det överallt?
Varför bara någon enstaka gång?

Modern var änka. Sonen var enda barnet. Ingen man fanns som kunde ta hand om henne, enligt den tidens sed. Kvinnan var helt utlämnad åt samhällets välvilja för att kunna överleva. Fattighuset väntade. Eller tiggeriet. Sorgen var mycket stor, på alla sätt.
Jesus grips av medlidande med henne.

Ende sonen.

Det är som att han ser sig själv i situationen, hur hans moder Maria snart skulle få uppleva samma sak - den älskade sonen dör.

Jesus, Guds son, ett med Skaparen själv, låter nu all skaparkraft flöda genom händerna då han rör vid båren.
Gud, som är mäktig att skapa ur intet, har inga svårigheter att uppväcka liv ur det som är dött.
Jesus kanske inte ens tänker sig för... Av smärtsam kärlek räcker han ut handen i djupaste empati, och undret sker.

Jaffaporten i Jerusalem.

 

Det är en stor skara människor som nu får uppleva detta hända. Alla var ögonvittnen till skeendet. De väcktes ur sin sorgegråt och blev totalt överraskade där i stadsporten. De fick se något som är mycket kusligt...

Bärarna stannar. Vad tänkte de?
Den döde, höljd under ett tygstycke, började röra på sig... och satte sig upp och började tala.

Vad sa han??

Jag hade oerhört gärna velat vara där och lyssnat till hans ord!!

Berättade den döde om Livet på Andra Sidan? Beskrev han den Vita Ljusgestalten, som så många idag kan vittna om att de mött?
Men Jesus stod ju levande framför honom... Hur många lysande gestalter kan man se? - - -

Kom.

Den uppväckte måste ha varit väldigt förundrad över att finna sig själv på en bår, omgiven av sörjande människor.
Vaknade han från en mardröm? Eller till en mardröm?

Det som hände där en gång för länge sedan i staden Nain var en extraordinär händelse, långt utöver det vanliga. Jesus hade inte som mission att uppväcka döda. Däremot föregick detta det som snart skulle hända honom själv på korset, och tre dagar efter det.
Hans ord var trovärdiga.

Jesus är trovärdig i allt han säger och gör. Detta är min erfarenhet. Och miljoner människors erfarenhet!

Vi kan ju höra talas om människor som berättar om nära-döden-upplevelser. Detta är något annat.

Man ordnar inte en begravning för någon som är nästan död, eller sken-död. Följet har redan börjat gå och bärarna utför sitt arbete med värdighet.
Så plötsligt händer detta.

Katafalken. På väg ned.

Sorgen är den tyngsta smärta vi kan bära. En förlust av en älskad människa - hur ska vi någonsin kunna stå ut med att döden är det villkor vi lever under?

Döden kommer sällan i rätt tid - även om vi kan be för den som är gammal och färdiglevd att få somna in i frid.
Det enda vi kan göra är att dela sorgen, gå med i sorgeledet och gråta.

Våra gener är programmerade för att leva en viss tid och sedan dö. Vi har inte evigheten i oss, annat som en stor längtan (se förra inlägget). Det är som det är.

Frusen sorg.

Men jag tänker ett varv till.
Jesus uppväckte verkligen den här unge mannen. Varför? Det kan inte bara vara av medlidande med mamman, det måste också vara för att ge oss alla ett hopp!

Och i den kristna kyrkan talar vi om Döden och Livet - i den ordningen!
Inte Livet och Döden, som den hopp-lösa människan ser det...

Jesus föregick det som en gång skall komma, att döden skall förintas och sorgen skall dö... Inte livet! Inte de levande.

  VI TROR OCK PÅ DEN HELIGE ANDE
  EN HELIG ALLMÄNNELIG KYRKA
  DE HELIGAS SAMFUND, SYNDERNAS FÖRLÅTELSE
  DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE OCH ETT EVIGT LIV.

Trosbekännelsen visar hur vårt hopp hör ihop med den Helige Ande, som svävade över mörkret när jorden formades.
Hoppet hör ihop med kyrkan = de som tillhör Herren, Kyrios - Kristus.

Hoppet om en uppståndelse tycks även höra ihop med syndernas förlåtelse... att inse sin brist och sina fel i jämförelse med Gud, som är totalt brännhelig, där inget ont någonsin får plats!

Utanför gemenskapen med Jesus Kristus förblir längtan efter ett liv efter detta bara en önskedröm. Kan det vara så?

Ingen önskedröm.

Ryktet om Jesus spred sig nu fort. Det måste vara en stor profet! Gud själv är här och besöker oss!
Alla talade om Jesus, i hela Judeen och i hela landet däromkring. Även i dåtidens Libanon och Syrien...
Ända tills detta nådde oss här uppe i kalla Norden.

Vad hände med den uppväckte unge mannen?
Gick han runt och berättade i byarna vad han hade varit med om? Följde han med Jesus på hans vandringar?
En sådan ytterst egendomlig erfarenhet måste ha förändrat hans liv.

Men kanske också till det sämre. Det är inte lätt att bli trodd om man inte själv varit där...
- Vem tror han att han är? Uppstått från de döda, ha ha!
Tystnade han av hånet och kritiken? Eller bemötte han det med den pondus som bara en Gudsupplevelse kan ge?

Gravarna på Olivberget, Jerusalem.

Det blir min bön ikväll att Guds goda Ande skall sväva över alla de oskyldiga som offras i världens konflikter.

NU ÄR LIVET GÖMT HOS GUD. ÅT HONOM VI LÄMNAR ALLT.
HOPPET ÄR TÄNT I TYNGSTA SORG. INGEN ÄR GLÖMD AV GUD.

VI FÅR VILA I GUDS FRID OCH SOVA I JORDENS FAMN.
KRISTUS HAR GJORT VÅR GRAV TILL SIN. ALLTID VI ÄR HOS GUD.

GUD TAR VARA PÅ DET LIV SOM RYCKTES FRÅN OSS HÄR.
KRISTUS HAR GÅTT TILL FADERNS HUS, RUM HAN BERETT ÅT OSS.

DAGEN KOMMER, KRISTI  DAG, DÅ TID BLIR TILL EVIGHET.
KRISTUS GÅR FRAM OCH ALLT BLIR NYTT. DÖDEN HAR INGEN MAKT.

NU ÄR LIVET GÖMT HOS GUD. ÅT HONOM VI LÄMNAR ALLT.
HOPPET ÄR TÄNT I LIV OCH DÖD. INGEN ÄR GLÖMD AV GUD.
Sv Psalm 627.

Änkan fick sonen tillbaka.

Hoppfulla hälsningar, Helene F Sturefelt,

- som bildsatte med den kämpande fiskargumman på Fisktorget i Karlskrona,
- och förunderligt vackra gravstenar på Wämö kyrkogård,
- samt starka miljöer från Israel.

P.S. Sedan dog han igen... Måtte han fått vila i frid sedan dess!

GÅ HÄDAN, DÖ I FRID

Gränsland.

- Döden, döden! hälsade varann Astrid Lindgren och hennes syster, för att påminna sig om livets oundgängliga slut.

Är du vän med döden?

Har du försonat dig med att jordelivet har en ände?
Eller äter du extra vitaminer och tränar jättemycket för att leva länge, eller förbereder du din flykt till artificiell intelligens för att leva för alltid?

Jag ska berätta om en gammal man som hade försonat sig med döden, men först en förskräckligt realistisk psalm, nr 619, som vi aldrig sjunger...

JAG GÅR MOT DÖDEN VAR JAG GÅR
OCH SNART SKALL DEN MIG HINNA.

JAG EJ EN DAG, EN TIMME FÅR
DÄR JAG KAN TRYGGHET FINNA.

ETT FLYKTIGT ANDETAG
SÅ SLUTAR LIVETS DAG.

JAG INFÖR EVIGHETEN STÅR
JAG GÅR MOT DÖDEN VAR JAG GÅR.

Döden i snödrivan.

En förutsättning för att kunna acceptera livets gång är att man har uppnått de mål man satt upp, eller hur?
På radiogudstjänsten idag predikade prästen Camilla Lif i Sankta Katarina kyrka i Stockholm. Hon sa:
- Livets första fas är expansion.

Man växer upp, flyttar hemifrån, studerar, skaffar hus och hem och familj och barn.

- Livets andra fas är ett tillbakadragande.

Man säljer huset och barnen har flyttat hemifrån, skaffar en liten lägenhet och nöjer sig med det lilla.

Första halvan handlar om det yttre, det fysiska. Den andra halvan handlar om mognad och andlighet.

Gå först och utveckla. Gå sedan och avveckla.

Så var det för den mycket specielle gamle mannen Symeon. Han bodde i Jerusalem och var både from och rättfärdig - alltså, han hade ett gott förhållande med Gud - och han väntade på "Israels tröst".

HELIG ANDE VAR ÖVER HONOM, OCH DEN HELIGA ANDEN HADE UPPENBARAT FÖR HONOM ATT HAN INTE SKULLE SE DÖDEN FÖRRÄN HAN HADE SETT HERRENS MESSIAS.

LEDD AV ANDEN GICK HAN TILL TEMPLET, OCH NÄR FÖRÄLDRARNA KOM MED BARNET JESUS FÖR ATT GÖRA MED HONOM SOM DET ÄR SED ENLIGT LAGEN, TOG HAN HONOM I FAMNEN OCH PRISADE GUD OCH SADE:

- HERRE, NU LÅTER DU DIN TJÄNARE GÅ HEM, I FRD, SOM DU HAR LOVAT.
Lukas evangelium kap 2:22-40

I den gamla översättningen stod det:
- Nu låter du din tjänare gå hädan...

Det är ett mycket sällsynt löfte Symeon har fått. Han skulle med egna ögon få se Frälsaren.
Han kunde inte veta vem det var. Men Guds heliga Ande visade det för honom och manade honom att gå till templet.
Just den dagen kom Josef och Maria för att offra tackoffer för sin förstfödde son.

Det finns underbara målningar som skildrar detta motiv. Den gamle mannen håller det sköra, 40 dagar gamla barnet i sina stora händer. Han lyfter blicken mot himlen och är salig av tacksamhet.

Tänk att kunna utropa:
- Nu kan jag dö i frid!! Nu kan jag gå hädan! Nu kan jag gå hem, till dig min himmelske Fader...

På väg hem.

Igår började Melodifestivalen. Det är det sekulära kitt som håller samman vårt splittrade land... Finns det någon som sjunger om döden nu för tiden? Finns det någon som skriver texter om att dö?
God litteratur finns, men inga sånger som spelas på radio eller spotify.

Finns det någon livsåskådning då som vågar närma sig denna fråga?

Ateisterna konstaterar att när det är slut så är det slut. Sedan har de inte mer att säga och det är liksom färdigpratat. Är det?

Och de österländskt troende har löst dödens problem med reinkarnationen, att man återföds och återföds i en oändligt lång kedja. Men finns det någon frid i det?

Mitt nyvaknade intresse för artificiell intelligens kittlar fantasin och tvingar mig att komma nära science fiction och fantasy-genren.

- Tänk dig att du sparar upp alla dina sinnen i ett digitalt moln, där dina förmågor kopieras och lagras som artificiell intelligens. När du dör, då är det bara ditt kroppsskal som dör, för dina sinnen är finns nu på konstgjord väg och "du" kan fortsätta existera, utan den fysiska kroppen...

Jaha...

Jag hänger inte med alls... men det låter som en slags artificiell hinduism... där återfödelsen får allt mer desperata uttryck.

Tyvärr. Jag nöjer mig inte med detta. Ateism, hinduism eller artificiella livsformer andas bara ångest.
Jag är ute efter friden.

Vem talar om frid?

Ingen!!

Utan smärta. Utan frid.

Sjukvården talar om att man måste få dö utan smärta. Det är halvvägs. Då får kroppen sin omsorg.
Men själen då? Och anden i mig?
Vad gör vi av den existentiella smärtan? Eller oron över att gå förlorad helt, i ett tillstånd utan Gud?!

Jag tar fram psalmboken igen:

JAG GÅR MED JESUS VAR JAG GÅR
HAN VANDRAR VID MIN SIDA.

I KAMP OCH STRID HANS HJÄLP JAG FÅR
OCH HJÄLP NÄR JAG FÅR LIDA.

HANS SPÅR JAG SER I TRO
OCH SÄTTER DÄR MIN FOT

OM VÄGEN ÄN BLIR TUNG OCH SVÅR
JAG GÅR MED JESUS VAR JAG GÅR.


Nutidsmänniskan är livrädd för livets baksida. Vi medicinerar bort lidandet, eller mediterar bort det:
- Sätt din ångest på ett vackert lotusblad och låt det föras bort med tidens ström...

Vad är det för trams!
Det positiva tänkandes kramkalas väjer för livets realiteter på ett sätt som får mig att må illa.
Vem tar livets allvar på allvar?

Ångesten får åka kana...

Den gamle Symeon visste att lidandet var en del av Israels historia. Han sa till Maria:

DETTA BARN SKALL BLI TILL FALL ELLER UPPRÄTTELSE FÖR MÅNGA I ISRAEL, OCH TILL ETT TECKEN SOM VÄCKER STRID - JA, OCKSÅ GENOM DIN SJÄL SKALL ETT SVÄRD GÅ - FÖR ATT MÅNGAS INNERSTA TANKAR SKALL KOMMA I DAGEN.
Lukas 2:34-35.

Men.. vad är det för ett löfte? Det är väl inget positivt att läsa i dagens kyrkor så här på Kyndelsmässodagen? Detta vill väl ingen lyssna till?

Den gamle mannen väntar på tröst. Han hoppas att folkets lidande skall ta slut när Messias kommer.

- Lidandet har blivit en livsstil, skriver min favoritbibelkommentator Tom Wright. Han har väntat tålmodigt i hela sitt liv. Och folket har väntat i tusen år...
Nu visar det sig att den befriare som Gud har utvalt kommer att ta sig an lidandet genom att dela det.
Inte trolla bort det.
Inte meditera bort det med vackra tankar.

Symeon är realist.

Han vet att inte många orkar med sanningen. Man kan vänta och längta efter något i ett helt liv, men det är inte säkert att man klarar av att ta emot det när det äntligen kommer.
Det blir för starkt.

- Jesus kommer att bli till fall eller upprättelse, säger han.

Han tror inte på guld och gröna skogar. Han känner människan. Hon är bekväm och girig. Kom inte och stör mina ordningar...

Jag går mot döden var jag går, och lite Melodifestival också...

Hellre Blekingeleden.

Detta är alltså vad som kommer att hända när Guds rike möter världens rike.
Ett svärd skall gå genom oss alla.
Andens svärd och Guds ords svärd - det som avslöjar våra innersta motiv, tankar och känslor.

Vem vill få sitt mörker uppenbarat?
Har vi inte någon artificiell intelligens som kan dölja människans ondska? Vi har ju inga redskap att varken prata eller hantera detta längre!

Hm, så länge du och jag håller fast vid vårt mörker, då är detta hotfullt.
Men för mig är evangeliet vägen till frihet!
Lukas berättar om att det rike som Jesusbarnet nu kommer med inte bara är fullt av lidande och svärd - det handlar ju om en räddningsaktion!

MINA ÖGON HAR SKÅDAT FRÄLSNINGEN SOM DU HAR BERETT ÅT ALLA FOLK,
ETT LJUS MED UPPENBARELSE ÅT HEDNINGARNA,
OCH HÄRLIGHET ÅT DITT FOLK ISRAEL.
Lukas 2:.30-32.

Guds plan är att räddningen skall nå alla folk, i österlandet, västerlandet, sydländerna och i våra nordliga länder.
Gud ger oss ett löfte att vi hedningar skall äntligen få ljuset uppenbart för oss - vem Jesus verkligen är.
Och till sitt struliga egendomsfolk Israel är löftet att de skall få härlighet från Gud.

Bibeln är alltså inte exklusiv! Bibeln är inklusiv - Guds löften gäller hela mänskligheten!

Plötsligt går jag inte längre mot döden var jag går...

Jag går mot livet!

Mot livet. Mot Vitehall.

Lukas vill engagera läsare i alla åldrar och livsfaser i sin berättelse, skriver Tom Wright. Det är bebisar, en ung mamma och en äldre fosterfar, det är en gammal man och en tant (Hanna, men henne skriver jag inte om här).
Även vi blir indragna i dramat...

Händelserna kring Jesus är också en del av din och min livshistoria.
Från krubban i Betlehem till korset på Golgata och sedan triumfen då uppståndelsen löser dödens förbannelse - detta är också en del av dig... särskilt om du är döpt! Då är du döpt in i detta skeende.

Och när historien blir din, då blir den din kallelse.
Alla har en egen roll i Guds frälsningsdrama. Vissa har en aktiv, synlig och offentlig roll. Andra har en mer tillbakadragen roll och bön och diakoni.

Aktiv protest mot skövling här.

Så, hur skall vi lära oss att kunna "dö i frid" som den gamle Symeon?

Det är inte bara att lyckas uppfylla alla sina livsmål och klara av livspusslet. Nej, det handlar om något mycket djupare.

Kärlek.

När jag blev kristen började Herren en långsiktigt och mödosamt arbete med mig; att fylla mig med kärlek. Det var mycket skräp som först måste rensas ut - och det pågår fortfarande.
Men den kärlek jag känner till skapelsen, mina medmänniskor och till Jesus gör att jag har fullkomlig frid i hela mig!
Det är långt mer än en känsla. Det är ett tillstånd, oberoende av vad jag känner eller tycker.

DÅ VI NU HAR GJORTS RÄTTFÄRDIGA GENOM TRO, HAR VI FRID, GENOM VÅR HERRE JESUS KRISTUS!
Romarbrevet kap 5:1.

Inget underhåll. Bara underhållning!

Vet du vad det betyder för min del?
Jo, att jag är så nöjd och tacksam över mitt liv att varje dag är liksom på övertid... Den friden jag har fått, gör att jag också kan säga:
- Nu kan din tjänarinna gå hädan, i frid.

Men det är inte jag som bestämmer dagen. Det gör Vår Herre. Till dess tänker jag leva, tills jag dör.

Högt och falskt sjunger jag tredje versen på den hopplöst provocerande, mossiga gamla psalmen 619:

JAG GÅR TILL HIMLEN VAR JAG GÅR
SÅ ÄNGSLAS EJ, OCH FRÅGA!

DÄR INGEN ORO MER MIG NÅR
DÄR FINNS EJ DÖD OCH PLÅGA

JAG HIMLEN ÖPPEN SER
EJ VÄRLDEN LOCKAR MER

JAG ALL DESS GLANS OCH LUST FÖRSMÅR
JAG GÅR TILL HIMLEN VAR JAG GÅR.

- Livet, livet, syster!

Hädansfulla hälsningar från eder bibelbloggerska,

Helene Sture Symeonfelt,

- som fotograferade i Sölvesborgs rekreationsområde Vitehall, där kommunen vill skövla och bygga hus.
Det är döden döden för skogen och vår återhämtning!

Inte så!

 

stadsarkitetektavdelningen@solvesborg.se

Här skriver du din protest mot skövlingen.

JESUS DÖPS - TILL MÄNNISKA ?!

Var är du förankrad?

Är du en sann människa? Eller upphöjer du dig själv till något gudomligt?
Och vad gör Jesus?

Låt oss ta en stund till att resonera kring dopet.

Denna vecka samlas kristenheten runt om i landet just kring temat Jesu dop.

Följ med ned till Jordanfloden!
Lukas skriver ivrigt, i en enda lång mening:

NÄR NU ALLT FOLKET LÄT DÖPA SIG - OCH JESUS OCKSÅ HADE BLIVIT DÖPT OCH STOD OCH BAD - ÖPPNADE SIG HIMLEN, OCH DEN HELIGA ANDEN KOM NED ÖVER HONOM I EN DUVAS SKEPNAD, OCH EN RÖST HÖRDES FRÅN HIMLEN:

- DU ÄR MIN ÄLSKADE SON, DU ÄR MIN UTVALDE!
Lukas kap 3:21.


Människorna hade låtit döpa sig av Johannes Döparen.
Guds son låter också döpa sig, av Johannes.
Är det samma sak?

Nej. Det var bara över Jesus som helig Ande sänkte sig...

Johannes dop var ett omvändelsedop från ett negativt sätt att leva. Ånger över synden var kännetecknet, och vattnet blev en rening till kropp och själ.

Alla våra fula tankar och vårt giriga beteende är en perversion av att vara människa.
Egoismen förvrider oss till att bli o-människor.
Ja, synden gör oss till mot-människor, inte med-människor.

Vattnet krusar sig.

Jesus kommer från "andra hållet".

Han är utstrålningen av Gud själv:

HAN, SOM ÄR UTSTRÅLNINGEN AV GUDS HÄRLIGHET OCH EN AVBILD AV GUDS VÄSEN OCH SOM BÄR UPP ALLT MED KRAFTEN AV SITT ORD, HAN HAR RENAT OSS FRÅN SYNDEN OCH...
Hebreerbrevet kap 1:3.

Inte behöver väl Jesus Kristus, Guds utstrålning, döpas för syndernas förlåtelse??

Det här verkar konstigt. Vad är det som menas?

Tänk om det är så här:

Jesus döps till att bli - MÄNNISKA... !!

Denna tanke har jag aldrig hört förut, inte heller läst. Jag kom på det när jag satt på tåget hem, efter en lång arbetsdag i kyrkan...
Kan det vara så här!?

Jesus talar ju om sig själv i tredje person som "Människo-sonen"!

Jesus - sann människa.

När vi människor döps, då är den andliga gåvan att vi blir Guds barn.
Genom dopet får vi barnaskap hos Gud.
Vi får del av Guds försoning, nåd och förlåtelse.

Och vi går den Heliga Anden som tecken och hjälpare genom livet!
Det är stort!

Alltså: Johannes dop var ett omvändelsedop bara i vatten, vanligt förekommande i många kulturer.
Men när Jesus själv instiftade det kristna dopet, då lät det så här:

DÅ GICK JESUS FRAM TILL DEM OCH TALADE TILL DEM:

- ÅT MIG HAR GETTS ALL MAKT I HIMLEN OCH PÅ JORDEN.
GÅ DÄRFÖR UT OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR.
DÖP DEM, I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN...
Matteus kap 28:18.

Här kan vi också uppmärksamma att Jesus själv talar om Gudomen som en Treenighet.
Det är inget teologiskt tillägg. Det är enligt Skriften själv.

Överflödande vatten.

Och när Jesus döps, vad händer då?
Han är ju redan "Guds barn"... totalt ren, skuldfri och utan synd.

Jag tänker mig att han döptes in under våra villkor.

Johannes Döparen protesterade först. Matteus beskriver detta så här:

SEDAN KOM JESUS FRÅN GALILEEN TILL JOHANNES VID JORDAN FÖR ATT DÖPAS AV HONOM.

MEN JOHANNES VILLE HINDRA HONOM OCH SADE:
- DET ÄR JAG SOM BEHÖVER DÖPAS AV DIG!

JESUS SVARADE:
- LÅT DET SKE. DET ÄR SÅ VI SKALL UPPFYLLA ALLT SOM HÖR TILL RÄTTFÄRDIGHETEN.

DÅ LÄT HAN DET SKE.
Matt 3:13.

Låt det ske.

Johannes hade alltså samma känsla som vi, att det var "fel". Jesus hade inget att omvända sig ifrån.

Det som alla teologer lyfter fram är att Jesus i dopet får sin kallelse, att han är Messias.
Men det har ju funnits med från hans första andetag i stallet i Betlehem!
Rösten från himlen bekräftade det som Jesus hade vuxit upp med, fram till denna dag då det blev tydligt.

Jesu dop är ett offentliggörande! Det är NU hans mission börjar.

Rösten från himlen "Detta är min älskade son, lyssna till honom" bekräftar hans uppdrag på jorden.
Det är samma ord som profeten Jesaja hörde Herren säga, tre hundra år före detta skedde!

SE, ÖVER MIN TJÄNARE, SOM JAG UPPEHÅLLER, MIN UTKORADE, TILL VILKEN MIN SJÄL HAR BEHAG, ÖVER HONOM HAR JAG LÅTIT MIN ANDE KOMMA.
HAN SKALL UTBREDA RÄTTEN BLAND FOLKEN.
Jesaja 42:1.

Gamla och Nya Testamentet hör ihop. Det som kom som ett löfte på 700-talet f Kr, det går nu i uppfyllelse. Åter igen hörs Guds röst tala.

Och inte nog med det.
Detta är ett eko ända ned till Abraham, då han uppmanas att offra sin ende son Isak... och befanns vara trofast mot Guds uppmaning, och just därför kom räddningen genom en vädursbock, som fick bli offret istället.

Räddningsbock.

När den helige Ande sänker sig över Jesus i Jordanfloden, då kopplas detta ihop lite till med texten hos profeten Jesaja.
Där talas det om Herrens lidande tjänare, och det är precis det Jesus nu kommer att bli under sina tre offentliga år.

JAG, HERREN, HAR KALLAT DIG I RÄTTFÄRDIGHET, OCH JAG VILL FATTA DIG VID HANDEN OCH BEVARA DIG OCH FULLBORDA I DIG FÖRBUNDET MED FOLKET, OCH SÄTTA DIG TILL ETT LJUS FÖR FOLKSLAGEN.
Jesaja 42:6.

Det lilla ljus jag har, det skall få lysa klart...

Och vid varje dop av människor tänder vi ett dopljus på det stora Kristus-ljuset.

Du kan läsa ännu mer om Herrens lidande tjänare i det starka kapitlet 53 hos Jesaja.

Så, även vi får vår kallelse i dopet till att vara Guds barn och leva i hans kärlek.

Alltså är kallelsen en viktig del av dopet, på två håll!

Dop i gamla Fredrikskyrkan.

Jag upplever att vår samtid blandar ihop dessa begrepp - mänskligt och gudomligt.
När tappar kontakten med Bibeln förlorar vi stabilitet.

Djuren förmänskligas och hundar får mänskonamn. Och inom nyandligheten vill man gärna se att människan är gudomlig, genom att höja sitt medvetande genom meditation. Jag skrev mycket om detta i december månad. Vi längtar ju alla efter en djupare samhörighet med Gud.

Men.
Jag är en människa och inget annat!
Djuret är ett djur och inget annat.
Gud är Gud.

Allt och alla har sitt värde, det är inte det det handlar om, utan noggrannheten att låta allt vara det det är.

Det som det kristna dopet gör är, att jag som människa får kontakt med Gud, genom Jesus Kristus och hans gärning här på jorden!

Och genom att Gud själv kom till oss i mänsklig gestalt så visar det i Jesu dop att han är sann Gud och sann människa.

SANN GUD OCH SANN MÄNNISKA.

Sant.

Jag är inte gudomlig. Jag är inte heller ett djur... som Mowgli blev i djungeln då han uppfostrades av Baloo och Bagheera...
Att bli "människa" är en lång och mödosam väg genom barndom, tonår och in i vuxenlivet.

Det är så lätt att komma fel, göra fel och säga fel. Misstag, illvilja och ondska gör oss till icke-människor. Och det är där dopet kommer in - igen!
Varje gång jag tänker på vad Jesus har gjort för mig, då vrids jag bort lite grann från min omänsklighet.

Korset och dopet hör ihop. Här kommer det sista bibelcitatet, och det är det tyngsta! Och bästa.
Romarbrevet kapitel 6:

VET NI DÅ INTE ATT ALLA VI SOM HAR DÖPTS IN I KRISTUS JESUS, OCKSÅ HAR BLIVIT DÖPTA IN I HANS DÖD?

GENOM DOPET HAR VI ALLTSÅ DÖTT OCH BLIVIT BEGRAVDA MED HONOM, FÖR ATT OCKSÅ VI SKALL LEVA I ETT NYTT LIV, SÅSOM KRISTUS UPPVÄCKTES FRÅN DE DÖDA, GENOM FADERNS HÄRLIGHET!
Rom 6:3

Om du behöver ett riktigt "köttben" att tugga i dig vad gäller kristen tro, så är Romarbrevet den text som vi kan leva av hela livet!
Jag läser och läser och läser och tänker och begrundar och förundras och läser och ber lite till... ; )

Människosonen!

Nu avslutar vi detta inlägg och jag gör det med stor tacksamhet över vad Gud, vår Skapare, har gjort och gör för oss alla!

Tack Jesus Kristus för att DU är den fullkomliga människa jag aldrig kan bli!
Tack för att DU med ditt liv har visat mig vad Gud har menat med oss.
Tack helig Ande för att DU fyller mig med liv varje dag, till kropp, själ och ande!
Tack. Amen.

Nu vill jag sjunga.
Jag älskar de gamla psalmerna, för de har ett innehåll och en poetisk ådra som är ljuvlig:

   JAG TROR PÅ GUD SOM MED SITT ORD
   ALLT LIV PÅ JORDEN TÄNDER.

   JAG TROR PÅ JESUS KRIST, GUDS SON
   SOM DÖD TILL SEGER VÄNDER.

   JAG TROR ATT ANDEN NÄRA MIG
   MED KRAFT OCH RÅD SKALL LÄRA MIG
   ATT MÖTA VAD SOM HÄNDER.

Vad händer?!

   OCH DEN SOM DÖPS TILL KRISTI DÖD
   MED HONOM ÄGER LIVET.
  
   SÅ MÖT MIG, FADER, LÅT MITT NAMN
   I LIVETS BOK BLI SKRIVET.
 
   I KRISTUS ALLT BLIR SKAPAT NYTT
   VÅR BUNDENHET I FRIHET BYTT
   OCH BARNASKAPET GIVET. Sv Psalm 68.

De blötaste hälsningar till er alla!

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade i Karlskrona; Fredrikskyrkan före renoveringen,
- och högvattenståndet 1,5 m i Sölvesborg för några veckor sedan.

P.S. Du firar väl din dopdag?!

Förankrad. I Kristus.

KRITIK och FÖRMANING

Kritik eller förmaning?

- Du ska inte komma här och säga till mig!
- Måste du alltid kritisera när jag gör någonting?
- Ingen har rätt att säga att jag har fel!

Nu ska vi ta tag i ett svårt ämne. Det förra handlade om att "pröva andarna", nödvändigheten att tänka själv.
Nu ska vi pröva det här med tillrättavisningar. I de Lättkränktas Land är detta mycket farligt. Man är inte van vid att gränser sätts och att fel påtalas.
Och så sprider fegheten ut sig, tillsammans med alla brister.

Men det är skillnad på allmänt kärringa-gnäll, moralistiska pekpinnar och kärleksfulla förmaningar.
Du skall snart få se.

Helenes fyr-hörning.

Jag har gjort en egen liten "fyr-hörning". Det är så modernt att ha en massa modeller i kvadrater där man kan ruta in folk... I bästa coaching-anda ska jag nu bjuda dig på de fyra hörn som jag just nu har fått fatt på. Själv står jag naturligtvis oförvitligt utanför... ; )

Nejdå.
Jag står helt på biblisk grund!
Det märkliga är - och fina - att i bibeln finner vi gott om förmaningar. Det tar vi på slutet, med några djupdykningar och lite grekiska, om du vill.

FÖRMANA VARANDRA ALLA DAGAR, SÅ LÄNGE DET HETER 'IDAG'...
Hebreerbrevet 3:13 med 1917 års översättning.

Samla det splittrade.

Frågan vi ska ställa oss är:
- Vad är grunden för de beslut du fattar?

1. Prestation
2. Det som gynnar dig bäst
3. Bekvämlighet
4. Kärlek.

Beroende på vad situationen kräver, kan alla svaren vara bra.

1. Ibland måste vi skärpa oss till tusen och verkligen prestera för att överleva.
2. Ibland måste jag helt enkelt tänka bara på mig själv och vad jag mår bra av, för att inte hamna i utbrändhet.
3. Ibland måste vi vila... men nä... bekvämligheter ska de gamla ha, inte vi som är pigga!
4. Kärlek, ja ifall vi lyckas fatta våra beslut utifrån kärleksbudet, då är vi verkligen välsignade i helgelsen!

Känner du igen dig?

Att leva sitt liv i den hörna där Prestation, Tanke och Förnuft styr, gör att man kan tappa förmågan att acceptera svaghet.
Att inte kunna eller veta, blir en brist. Att vara svag kan trigga igång rädsla. Och förakt.

Kärleken får inte plats.
Den prestationsinriktade personen blir ofta hård för att skydda sig själv. Det börjar bli otrevligt i den här hörnan.

I den övre, högra hörnan bor Girigheten.
Alla beslut fattas på basis att det ska gynna mig själv. Minimal insats med maximalt bästa utdelning. Effektivitet är en god ledstjärna.

Men denna hörna smakar egoism och egenkärlek på ett negativt sätt. Andra får inte plats. Det är bara mina behov som är viktiga.
Det är begären som styr besluten.

Synd och skam.

Den nedre, vänstra hörnan är inte så mycket bättre.

Det är platsen för Bekvämligheten. Här bor alla bort-curlade ungdomar med konflikträdda föräldrar.
Det är de som sitter med fötterna på sätena på bussen och slänger sina Bullshit-burkar och godispapper i buskarna.
Det är de som får spela hur mycket data-spel de vill och som sitter uppe halva nätterna framför skärmen.
Dessa lata människor drivs av att få Socker på tungan.

Det ska vara sött och gott med minsta möjliga motstånd. En del forskare talar om "popcorn-hjärna".

Socker på tungan.

Det fjärde hörnet längst ned till höger, har en helt annan drivkraft bakom sina beslut.
Här skulle vi kunna tala om en omvändelse, där personen genomskådat de tre andra själv-fixerade hörnorna.
Den som lever efter Kärleken, har själv mött en kärlek som förändrat livet.

Och då talar jag inte om den romantiska kärleken, utan om Guds kärlek, den som kan förmana... förlåta, omfamna, rätta till och förbättra.

Om något är fel...

Låt oss se vad som händer när ett problem dyker upp på arbetsplatsen, bland grannar och i familjen.
Någonting är fel, och det måste påtalas. Vi säger att sop-påsen står och stinker.
- Kan du gå ut med soporna?
Vad händer?

* Den som är prestationsinriktad upplever förmaningen att gå ut med soporna är en kritik.
Han har inte presterat rätt beteende. Förnuft och tanke missade att soporna stod och luktade. Förfrågan att ta ut soporna upplevs som att man säger "du har gjort fel". Han blir arg.
Påpekandet upplevs som en moraliserande pekpinne.

* Den som är girig går bara ut med soporna om det gynnar honom själv. Om de står och stinker i hans rum, då kan han möjligen tänka sig att gå ut med dem, annars skiter han i det. Det är inte hans bekymmer. Det finns folk som städar... inte han.
Sluta gnäll på mig!

* Den som är lat och bekväm går inte ut med soporna alls, inte ens om de står och luktar under hans dator. Han är helt uppslukad av den digitala världen och intresserar sig inte vad som sker i den fysiska. Förr eller senare torkar väl soporna in.
Han ignorerar problemet och låter andra ta hand om det, för så är han fostrad.
Och alla vuxna är gnäll-spikar.

* Den som drivs av kärlek däremot, tar ut soppåsen självmant. Och gärna grannens sopor också.

Jag hör hur det grälas i alla familjer... och hur det snackas skit bakom ryggen på arbetsplatsen eftersom ingen vågar säga till.

Nu behöver vi en biblisk förmanare som hjälper oss att ställa detta tillrätta.

Vem kan reda ut det här?

Vi börjar med att skilja mellan Lag och Evangelium.

Om du skall tillrättavisa en person och har din utgångspunkt i lagens "rätt och fel", då blir det en bestraffande lagförkunnelse som hänvisar till Guds vrede och hotar med dom (doom), alltså fördömelse.

Men om du utgår ifrån evangeliet så är tillrättavisningen att "leva i Andens kärlek" varje dag, och då blir det istället en uppmuntran.
Du vet att vi alla är syndare - även du själv - men i ljuset av Guds kärlek förmanar du tack vare Guds nåd.

UPPMUNTRA VARANDRA VARJE DAG, SÅ LÄNGE MAN KAN SÄGA 'IDAG'
SÅ ATT INGEN AV ER LÅTER ER FÖRLEDAS AV SYNDEN OCH FÖRHÄRDAR SIG.
Hebr 3:13 med översättning från Bibel 2000.

Uppmuntran?

Hela Bibeln är full av förmaningar med detta enda syfte:
- att växa och mogna som människa i gemenskapen med Gud.

Vart enda kapitel är fullt av bristfulla, svekfulla, hämndlystna och giriga människor som utnyttjar varandra i förtryck, men där Gud griper in och tillrättavisar - på grund av sin kärlek till människan.
Det finns inte en enda perfekt människa, inte en enda rättfärdig person någonstans.

INGEN FINNS SOM ÄR RÄTTFÄRDIG, INGEN ENDA, INGEN SOM FÖRSTÅR, INGEN SOM SÖKER GUD.
ALLA HAR VIKIT AV, ALLA ÄR FÖRDÄRVADE.
INGEN FINNS SOM GÖR DET GODA, INGEN ENDA.
Romarbrevet kap 3:11, Psaltaren 5:10.

Var så goda! Här räcker världens alla fyra-hörningar inte till, vill jag lova!
Både förnuft, tanke, känsla och behov är besmittade av egoismens synd. Och eftersom Gud älskar sin skapelse och dem han skapat så är kärleken drivkraften att få oss att vända om.

Målet är FRID.
Metoden är Förmaningar.

Gå med Fridens budskap.

Det grekiska huvudordet parakalein betyder = kalla till sig, uppmuntra, trösta, uppmana, förmana.
Verbet är paraklesis, vilket är mycket likt ordet för den Helige Ande - paraklätos = Hjälparen.

När Paulus skriver sina brev till de kristna församlingarna så är dessa uppmuntrande förmaningar ofta förekommande (den paulinska paraklesen! Jag älskar teologi!).

Läser man Nya Testamentets brev fel, blir de moraliserande, men det är inte moralen som är förtecknet, utan just Kärleken.

Moralisera inte.

Ett annat grekiskt verb är nouthetein = lägga på hjärtat, tillrättavisa, påminna, förmana, samt paramynthesthai = uppmuntra, trösta.

NI VET ATT VI FÖRMANDE OCH UPPMUNTRADE VARENDA EN AV ER, SOM EN FAR SINA BARN,
OCH ENTRÄGET VÄDJADE TILL ER ATT LEVA ETT LIV VÄRDIGT DEN GUD SOM KALLER ER TILL SITT RIKE OCH SIN HÄRLIGHET.
1 Thessalonikerbrevet 2:11

Det är oerhört viktigt att framhålla att de bibliska förmaningarna inte är bestraffande. Förmaningarna är icke tuktande.
I så fall används andra ord, såsom paideuein = tukta, fostra och elengchein = tillrättavisa.
Om detta skrev jag ett långt bibelstudium den 16 febr 2017.

Bestraffa inte. Städa!

Jag tar stöd för mina tankar i Illustrerat Bibellexikon, där de trycker på att en biblisk förmaning inte heller är polemiserande eller kritiserande.
Tvärtom!
Förmaningen är faktiskt uttryck för Tröst!

Överhuvudtaget har förmaningen en bönfallande ton.

- Snälla, du kan väl gå ut med soppåsen? Jag skulle bli så glad då.

* Prestationspersonen skulle uppleva det tilltalet betydligt bättre. Då kunde han göra en positiv prestation och självkänslan skulle vara hög.

* Girighetspersonen kan gå med på förmaningen om tonfallet är snällt.

* Bekvämlighetspersonen gör det inte i alla fall, men slapp gnället. Soppåsen står kvar och den som vädjade möts av likgiltigt förakt.

Gnäll inte! Jag vet!

Som du förstår handlar ju "synden" om mycket värre saker än sopor. Att skada och göra varandra illa kräver allvarliga förmaningar.
Utpressning, penningtvätt, otrohet, sexuellt utnyttjande, terrorhot, våld...

Men inte alla har förmågan att förmana.

Johannes Döparen var djupt rotad i Guds kärlek. Han stod fast i sanningen och manade till omvändelse. Över folkets girighet ropade han:

- HUGGORMSYNGEL!

PÅ MÅNGA ANDRA SÄTT FÖRMANADE HAN FOLKET NÄR HAN FÖRKUNNADE BUDSKAPET FÖR DEM. Lukas 3:7, 18.

Så skulle man vilja säga till en del...

Era förb.. huggormsyngel!

Det ligger i varje kristen människas uppgift att vi förmanar varandra, i uppmuntran att leva i Guds kärlek och nåd.
Men alla kan inte uttrycka sig så. Idag är den förmågan nästan utsläckt.

Alla är inte skickade att förmana. Det krävs balans och självdisciplin, mognad och erfarenhet. Ja, förmanaren bör ha goda insikter i gudsordets principer, på alla områden.

FÖRKUNNA ORDET, TRÄD UPP I TID OCH OTID, VEDERLÄGG, TILLRÄTTAVISA, VÄDJA - TÅLMODIGT OCH MED STÄNDIG UNDERVISNING.

DET KOMMER EN TID DÅ MÄNNISKORNA INTE LÄNGRE VILL LYSSNA TILL DEN SUNDA LÄRAN, UTAN SKAFFAR SIG DEN ENE LÄRAREN EFTER DEN ANDRE, DÄRFÖR ATT DET KLIAR I DEM ATT FÅ HÖRA SÅDANT DE ÖNSKAR...
2 Timotheusbrevet kap 4:2

Ja, den tiden är redan här. Oj, vad det kliar i öronen...

Jag vill inte lyssna.

Det är till och med en plikt att förmana och omnämnd som en nådegåva:

VI HAR OLIKA GÅVOR ALLT EFTER DEN NÅD VI HAR FÅTT:

- PROFETISK GÅVA I FÖRHÅLLANDE TILL VÅR TRO,
- TJÄNANDETS GÅVA HOS DEM SOM TJÄNAR,
- UNDERVISNINGENS GÅVA HOS DEM SOM UNDERVISAR,

- TRÖSTENS GÅVA HOS DEM SOM TRÖSTAR OCH FÖRMANAR,

- GÅVAN ATT FRIKOSTIGT DELA MED SIG,
- ATT VARA NITISK SOM LEDARE
- OCH ATT MED ETT GLATT HJÄRTA VISA BARMHÄRTIGHET.
Romarbrevet kap 12:8-8.

Detta är så pass svårt, att förmaningens viktigaste funktion är överlåten åt församlingens betrodda andliga ledare.
Barnabas, Paulus medhjälpare, ägde i hög grad denna gåva:

JOSEF, EN LEVIT FRÅN CYPERN, SOM APOSTLARNA KALLADE BARNABAS, DET VILL SÄGA TRÖSTENS SON...
Apostlagärningarna 4:36.

Men det vill vi!

Det handlar alltså inte om att "ha rätt" till varje pris - vilket gärna tävlingsmänniskan tror.

Det handlar inte heller gnällsjuka, vilket den girige tycker, och inte heller om kontroll vilket den late tror.
Det handlar om kärlek, på djupet, mot att bli alltmer "Kristus-lik".

Nu avrundar vi detta.

Om du befinner dig i en svår situation som kräver en förmaning, minns då detta:

1. Utgå från kärleken. Var vänligt inställd till personen, inte arg - då är det dömt att misslyckas.

2. Målet är att personen skall växa och mogna som människa, och som kristen.

3. Det kan göra ont att bli förmanad. Glöm inte att ordet förmana hör ihop med att Trösta!

Om du glömmer detta, och är arg, nedlåtande och hård, då skall du inte räkna med någon förbättring eller omvändelse.

Kyrkans gamla prästrockar har brustit mycket i kärlek, det vet vi av historien.
Nu har pendeln slagit i andra väggen och vi vågar inte säga till alls.
Civilkurage och Frimodighetens Ande är min bön för er alla.

Ta ett djupt andetag och säg det du måste säga.
Men bed först till den Gud som genom Jesus Kristus visat oss vad försoning är!

Gräns mellan egots begär och kärleken.

ER KÄRLEK SKALL VARA UPPRIKTIG.
AVSKY DET ONDA.
HÅLL FAST VID DET GODA.

VISA VARANDRA TILLGIVENHET OCH BRODERLIG KÄRLEK.
ÖVERTRÄFFA VARANDRA I ÖMSESIDIG AKTNING.

SLAPPNA INTE I ER IVER.
HÅLL ER BRINNANDE I ANDEN.

TJÄNA HERREN.
GLÄD ER I HOPPET OCH VAR UTHÅLLIGA I LIDANDET OCH IHÄRDIGA I BÖNEN.
Romarbrevet kap 12:9.

Du tävlande och konkurrerande prestationsmänniska - lev i kärleken istället.

Du effektive självgynnare - låt kärleken hjälpa dig att se andras behov lika mycket som dina egna.

Du late och bekväme sockergris - låt kärleken frälsa dig ur din likgiltiga lathet.

Soporna väntar!

Kärlek, kärlek...

Kärleksfulla förmaningshälsningar från Helene F Sturefelt, alias Sancta Garbish,

- frälst från kritik och moral tack vare Jesus Kristus, som arbetat med mig i många långa år... och ännu fortsätter att böja mig under hans vilja... under ständig tröst och uppmuntran,

- och nu ska jag äta massor av chooklaaad och dricka jättemycket kokkakåla och redbullshit!