Det gudlösa folket.
"Det gudlösa folket" är en mycket intressant bok, skriven av David Thurfjell, med undertiteln "De postkristna svenskarna och religionen".
Han är religionshistoriker och professor och använder ett socialpsykologiskt perspektiv för att ta reda på varför många tycker att det är pinsamt att bekänna sig till Svenska kyrkan.
Ändå ökar antalet inträden och medlemmar, men det är något som skaver.
Det handlar om status och tillhörighet, om fördomar och majoritetskultur.
Medan tomater och sallad mognar i trädgården ligger jag i hängmattan under lönnen och läser teologi.
Jag ska dela med mig av hans kapitel om pinsamheter och genans.
Min utgångspunkt är denna:
JAG SKÄMS INTE FÖR EVANGELIET.
DET ÄR EN GUDS KRAFT SOM RÄDDAR VAR OCH EN SOM TROR,
JUDEN FRÄMST (!) MEN OCKSÅ GREKEN.
Romarbrevet 1:16
Teologi i hängmattan.
Först handlar det om åldersgrupper.
I sina intervjustudier skiljer sig dem födda på 60- 70-talen från dem födda på 90-talet.
De äldre beskriver sin kristendom som "en gammal kvarnsten som sitter runt halsen" och "jag håller det lite hemligt att jag faktiskt går till kyrkan". (sid 186).
De lite yngre upplevde det dock inte som pinsamt att vara kristen, men att de ofta kände sig missförstådda och ibland lite konstiga.
Så är det dock inte alls bland dem som nu låter konfirmera sig, födda på 2010-talet. Deras stora okunskap gör dem genuint nyfikna och de söker kunskap och medlemskap med genuint intresse.
En annan grupp som också gör det, är de som lämnar "frikyrkor" av olika slag, där den sociala kontrollen blivit hämmande och gudstjänsterna för ytliga. Liturgin lockar och "höjden i taket".
Fredrikskyrkan, Karlskrona. Högt i tak.
David Thurfjell ställer sedan frågan:
- Vad är genans?
Pinsam = känslor av löje, skam, förlägenhet, obekvämhet.
En generad person bryter ögonkontakten oftare, byter kroppshållning och talar annorlunda när han/ hon börjar bli generad.
Pinsamhetskänslor uppstår när en individ misslyckas med att upprätthålla sin sociala identitet. (sid 188).
Genans uppstår när människor missbedömer andra, tappar kontroll över sin roll i gruppen eller tappar tron på sin egen sociala förmåga, säger David Thurfjell.
Man kan missbedöma det sociala regelverket eller få mer uppmärksamhet än man vill ha. Den egna självuppfattningen stämmer inte överens med gruppens, påpekar religionshistorikern.
- Usch, varför tittar alla?
- Öh... varför blir alla tysta?
- Gud, så pinsamt!
Jag går till kyrkan oavsett vad ni säger!
Misstanken att vara utsatt för en grupps bedömning och granskning kan räcka för att pinsamhetskänslor skall komma. (sid 189).
Men det finns en överdriven effekt, lyfter han fram, kallad "spotlight-effekten".
- Kristna tycks uppleva att omvärlden betraktar deras religiositet mer noggrant än vad de faktiskt gör.
På den individuella nivån är pinsamhetskänslor nära förbundna med självmedvetenhet, skriver David Thurfjell i sin bok "Det gudlösa folket".
Men om en person bryter sociala normer utan att själv uppfatta det, då är det inte pinsamt!
- Man kan undvika att bli stämplad som pinsam genom att vara självsäker. (sid 190).
Säker självmedvetenhet.
Mina Tukánfinkar.
Att inte vara radikal.
I sin intervjuundersökning såg David Thurfjell att radikala avvikelser från majoritetskulturen var inte lika utsatt som att vara med i Svenska kyrkan.
Att vara katolik, muslim eller tillhöra Krishnarörelsen var inte lika pinsamt, eftersom olikheten i dessa tillhörigheter är så stor att ansatsen att inkluderas i majoritetskulturen redan satts ur spel... (sid 192).
- Men det är just det svenskkyrkliga och folkkyrkliga som är så mesigt, säger "Hilda", det är inte tillräckligt annorlunda. Det är den präktiga varianten av mainstreamkulturen. (sid 193).
En gång majoritetskultur.
Tre normal-avvikelser.
1. Den kristna livsstilens harmlöshet.
Särskilt i ungdomsåren upplevde många det att vara kristen inte var coolt. Man fick en töntstämpel.
Flera intervjupersoner sa att man kompenserade för sin kristendom med ett tufft och farligt beteende.
- Börja röka... börja festa och supa... (sid 197).
2. Ointelligent och naiv.
Den andra normalavvikelsen beskriver intervjupersonerna som att betraktas som dum, okunnig, irrationell och ointelligent.
- Kristna var lite korkade och naiva...
Fulfink nr 13 - inte jättesmart.
Vägen bort från den stämpeln var att ständigt ifrågasätta och vara kritisk mot de religiösa traditionerna.
- Det verkar ju vara extra korkat att av fri vilja välja Svenska kyrkan när man kunnat välja vad som helst annat, sa en person.
Det är mindre pinsamt att vara katolik, jude eller muslim eftersom det väljer man inte på samma sätt. (198).
3. Trosviss och hängiven.
Den tredje normavvikelsen som gör det pinsamt, kallar religionshistoriker för en känslostruktur.
Att vara pretentiös, trosviss och hängiven sticker ut som något särskilt obekvämt i en kultur präglad av självdistans och relativism.
Fulfink nr 23 - inte alls cool.
Inom alla grupper pågår ett socialt spel om status och inflytande. De främsta styrmedlen är inkludera, stöta ut och att kategorisera, "stämpla".
Alla vill tillhöra en högstatusgrupp, och man markerar sitt avståndstagande mot dem som har låg status.
Därför upplever kristna, som identifierar sig med den sekulära majoritetskulturen, sin religiositet som pinsam. (sid 200), menar David Thurfjell.
Men, som sagt, detta gäller de lite äldre personer. Dagens unga håller på att bryta denna uppfattning.
Pannkakskyrkan evangeliserar i Åhus.
Den sista tanken jag vill dela handlar om vem som identifierar om man är kristen eller inte.
Riktig kristen?
Trots att Svenska kyrkan är nära sammanlänkad med samhället i stort - efter decennier av enhetssamhälle - så är det inte denna kyrka som haft tolkningsföreträdet att definiera vad "kristen" är.
Det märkliga är, skriver David Thurfjell, att det är väckelsekristna, högkyrkliga och de sekulära religionskritikerna som satt agendan. (sid 201).
- Begreppet "troende" och "kristen" har därmed laddats med betydelser som skiljer sig från de folkkyrkokristnas förståelse, menar religionshistorikern.
Detta skapar förstås en krock.
Detta känner jag igen alldeles för väl....
Vi pådyvlas en position som vi inte känner igen oss i. Man tappar därmed kontrollen över sin sociala identitet och sin roll i gruppen.
Pinsamhetskänslorna uppstår som en reaktion på denna obehagliga gränssituation. (sid 201).
Du förstår inte vem jag är.
Min reaktion.
När alla tycker lika i ett enhetligt samhälle så finns det inga pinsamheter.
Så, denna genans att vara svenskkyrklig har kommit sakta smygande. Det började på 1950-talet då den socialdemokratiske ecklesiastikministern öppet ville förvandla Svenska kyrkan till "ett allmänt salighetsverk"...
På 1970-talet kom "Hedenius-debatten" med kritik över kristendomens sanningsanspråk. Det har tagit tid att bemöta det...
Vid sekelskiftet år 2000 bröts banden helt med staten (nåja...) och Svenska kyrkan blev en minoritetskultur, med stora tapp av medlemmar.
Älskade kyrka! Kyrkhult, Blekinge.
Jag har gått från att vara ett trosvisst barn, till att få min enkla barnatro ordentligt stukad.
Jag har gått igenom alla pinsamhetsmodeller, men tack vare många flyttningar fått nya chanser att ge min kristna tro nya ansikten.
Viktigaste drivkraften för mig har varit sanningsfrågan och kunskapstörsten.
Den är den jag delar med mig här på min blogg, och ni är nu flera tusen som läser detta - och håller med?
Men jag erkänner att jag fortfarande är reserverad för att berätta att "jag är kristen" för dem som inte känner mig.
Jag orkar inte få flera dumma stämplar av fördomsfulla människor, som jag skulle kunna prata omkull hur lätt som helst, om jag ville...
Nä, då är det bättre att vara tyst och med handlingar visa var jag står.
Och att be.
Tukánfinkarna. Mina seende kristna vänner.
Jag identifierar mig inte alls med majoritetskulturen i vårt samhälle. Tvärtom är jag mycket kritisk till den och vad den har att erbjuda.
Dessutom är många av mina kristna vänner de mest genomreflekterade människor jag känner!
Ingen pinsamhet här.
Så, tack David Thurfjell, för dina undersökningar och analyser.
Vi behöver utbildas ännu mer vad gäller religion i alla kulörer.
Och, till sist:
Valet inför riksdagen närmar sig. Jag söker efter dem som har den största förståelsen för vad religion är. Och tyvärr, det är inte de röda - dem har jag mött alldeles för många gånger och sett hur de "tycker synd om mig" att jag inte är "bättre vetande"...
Den som sa det, han var det. - - -
Det gudlösa folket - omvänd eder!
Läs David Thurfjells bok!
Helene F Sturefelt, också hon religionshistoriker, OCH gladkristen...
- som inte skäms för evangeliet,
- men lite för kyrkan ibland.
Intensiva stuider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar