.jpg)
De klagar på maten.
Det gör väl inte så mycket om man klagar på Gud - han finns ju ändå inte?
Ifrågasättande och misstänkliggörande spelar väl ingen roll när det gäller vad själen tänker och hjärtat känner?
Den sekulariserade svensken är långt bort från Guds närhet.
Ja, vi är ett folk som lever som om Gud inte finns.
Men i krisen finns det inga ateister.
Det handlar om meloner - meloner som ett längtanstecken och som en gudshälsning.
Jag såg nämligen något när jag skulle äta frukost och skar upp en bit melon...
Melonen skall nu få predika för oss.
Vad finns i melonen? Vem finns där?
Först tar vi oss över Döda havet där egyptierna jagat oss slavar genom vattnet, men själva drunknat.
Egypten har än idag stängt sina gränser för broderfolken... Är de sig själva nog?
Vi är många tusen. Framför oss ligger öknen med bara sand och klippor. Temperaturen växlar mellan ugnsvarmt och kylskåpskallt. Det är påfrestande dåligt.
Och maten - vad ska vi äta där i öknen?? Det finns ju inget!!
Vi går mot döden...
Beer Shebas öken i Israel.
Vi minns Egyptens köttgrytor som trots allt födde oss, mitt i slaveriet. Klagan och missmod sprider sig som en farsot genom alla släkter och familjer. Det knorras. Gnäll kan ta eld.
Nu passerar vi Tabeera:
MEN FOLKET KNOTADE, OCH DETTA MISSHAGADE HERREN.
TY NÄR HERREN HÖRDE DET, UPPTÄNDES HANS VREDE,
OCH HERRENS ELD BÖRJADE BRINNA BLAND DEM OCH FÖRTÄRDE DEM SOM VAR YTTERST I LÄGRET.
4 Mosebok 11:1.
Det brinner i ytterkanten.
Vi har just varit med om ett stort underverk då Herren Gud höll undan vattnet för oss, så att vi kunde gå torrskodda över till andra sidan.
Sedan är vi förstås hungriga och vår ledare, Mose, har inte ordnat några hamburgerställen till oss.
Det enda vi får att äta är några konstigt frön som vi får koka gröt av, eller baka bröd av.
Omställningen är för stor.
Tacksamheten uteblir. Och det får konsekvenser. Upproriskhet ryker. Det tar fyr.
Guds vrede över vår synd orsakar att elden sprider sig i utkanten av lägret.
Just nu, när jag sitter och skriver vid datorn, hör jag brandkåren rycka ut här utanför...
PLATSEN FICK NAMNET TABEERA - DET BETYDER BRAND - DÄRFÖR ATT HERENS ELD HADE BRUNNIT DÄR.
4 Mosebok 11:3.
Tacksamheten uteblir.
Hur släcktes elden? Inget vatten fanns. Med sand? Nej.
Med bön om förlåtelse.
DÅ ROPADE FOLKET TILL MOSE, OCH MOSE BAD TILL HERREN, OCH SÅ STANNADE ELDEN AV.
4 Mos 11:2.
Precis så upplevde jag det nu när det brunnit i Europa på så många platser denna sommar, 2026.
Nu talar vi inte om syndaflod, utan om syndaeld... som släcks med bön om förlåtelse för allt vi orsakat.
Läs mer här:
Syndaeld? Vem är i elden?
Jag läser vidare i 4 Mosebok hur den blandade folkhopen som åtföljde Israels barn greps av begär.
ISRAELS BARN SJÄLVA BÖRJADE DÅ OCKSÅ ÅTER ATT GRÅTA OCH SADE:
- ACK OM VI HADE KÖTT ATT ÄTA!
VI KOMMER IHÅG FISKEN SOM VI ÅT FÖR INGENTING I EGYPTEN, LIKASÅ GURKORNA, MELONERNA, PURJOLÖKEN OCH VITLÖKEN.
MEN NU FÖRSMÄKTAR VÅRA SJÄLAR, TY HÄR FINNS INGENTING.
VI FÅR INGET ANNAT ÄN MANNA.
4 Mos 11:4-5.
Var är de saftiga melonerna?
Guds räddningsplan hade en torftig meny.
Och våra skolpolitiker diskuterar om barnen skall få äta kött i skolan, varje dag, varannan dag eller bara en gång i veckan.
Och får vi servera fläskkött, eller?
Maten är ett problem.
Jag vågar inte tänka på alla de krigshärdar där de stridande blir utarmade, och själva fortsätter att utarma dem de beskjuter, 'när maten tar slut...
... eller när hjälpsändningarna fastnar hos befälen och inte kommer vidare till folket.
Ingenting. Men treenigheten anas...
Det står att mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som bdelliumharts.
Folket gick omkring och samlade detta, och malde det därefter på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor av det.
OCH DET SMAKADE SOM FINT BAKVERK MED OLJA.
NÄR DAGGEN OM NATTEN FÖLL ÖVER LÄGRET, FÖLL OCKSÅ MANNAT DÄR.
4 Mos 11:7-9.
Men, det är ju som att få fika hela dagarna igenom! Varför gnälla på det?
Gnäll inte! Semla i öknen.
Dock, förvirringen var där, perspektiven borta och framtiden var oviss. Ingen kunde trösta oss.
Till slut faller vi i gråt.
OCH MOSE HÖRDE HUR FOLKET I SINA SÄRSKILDA SLÄKTER GRÄT, VAR OCH EN VID INGÅNGEN TILL SITT TÄLT.
OCH HERRENS VREDE UPPTÄNDES I HÖG GRAD, OCH MOSE SJÄLV BLEV MISSLYNT.
4 Mos 11:10.
Vad hände sen?
Orkar inte mer.
Nu orkar ledaren inte stå emot folkets klagan. Mose vänder sig själv till Gud och ifrågasätter den börda de utsätts för. Ja, Mose till och med kritiserar Gud och undrar hur i all sin dar han skall kunna bära och leda folket.
OCH MOSE SADE TILL HERREN:
- VARFÖR HAR DU GJORT SÅ ILLA MOT DIN TJÄNARE, OCH VARFÖR HAR JAG SÅ LITET FUNNIT NÅD FÖR DINA ÖGON, ATT DU HAR LAGT PÅ MIG BÖRDAN AV HELA DETTA FOLK?
ÄR JAG DÅ MODER ELLER FADER TILL HELA DETTA FOLK, EFTERSOM DU SÄGER TILL MIG ATT JAG SKALL BÄRA DET I MIN FAMN, IN I DET LAND SOM DU MED ED HAR LOVAT ÅT DERAS FÄDER?
Faders eller modershand?
VARIFRÅN SKALL JAG FÅ KÖTT ATT GE ÅT HELA DETTA FOLK?
DE GRÅTER JU OCH VÄNDER SIG MOT MIG OCH SÄGER:
- GE OSS KÖTT SÅ ATT VI FÅR ÄTA.
JAG FÖRMÅR INTE ENSAM BÄRA HELA DETTA FOLK, DET BLIR MIG FÖR TUNGT.
4 Mos 11:11.
Att våga ha en sådan dialog med Herren Gud tyder på största tillit och förtroende.
Mose är en god ledare. Han strävar efter att utföra Guds vilja, men när gränsen är nådd, erkänner han det.
Mose påtalar att varken han eller folket klarar mer.
Avgrunden närmar sig.
Prövningen är för stor.
Mose är så pressad att han till slut säger.
VILL DU FÖRHANDLA SÅ MOT MIG;
DRÄP MIG HELLRE DÅ MED ENS, OM JAG HAR FUNNIT NÅD FÖR DINA ÖGON, OCH LÅT MIG SLIPPA DETTA ELÄNDE.
4 Mos 11:15.
Herren Gud tar inte initiativet ifrån oss. Han har gett oss förmågan att ta ansvar och tänka själva.
Läs den spännande fortsättningen hur Gud därefter lät vaktlar driva in från havet med en stormvind - det är någon slags kycklingfågel - som de kunde fånga, och äta sig mätta av!
Melonkyckling?
Är Herren med oss i våra svårigheter?
Det är den stora frågan.
Men denna händelse visar med all tydlighet att det är inte bara i framgång som "Gud är med".
Nej, Herren är med alltid, hela tiden, även i motgångar.
Och när vi hamnar i en återvändsgränd då är Gud med också där, fast vi bara vill göra som Mose och vilja hoppa av livet...
- Låt mig slippa detta elände!
Men.
Handen i melonen sviker inte.
Handen! Händerna i melonen!
Vi får tänka om. Och Herren visar en ny riktning, en ny lösning.
Så, det spelar absolut roll vad vi tänker inför den Gud vi kanske inte känner så väl.
Jag vill inte att min klagan skall orsaka att det börjar brinna i kanten...
Om inte Gud själv ger upp, då ska inte heller vi göra det...
Men trösta varann, det ska vi! Äta melon det ska vi.
Och ge massor av ställföreträdande hopp.
Livet vänder!
De godaste melonhälsningar från
Helene Sture Knorrfelt,
- bibelläsare och melonälskare.
Fullkomlig treenighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar