En trevlig leksaks-sparbössa.
Jag vill dela en händelse som inträffade när jag var tonåring, en situation som nästan skrämde livet ur mig.
Detta inlägg har som bakgrund den tragiska dödsskjutningen av en ung man med Downs syndrom i förra veckan, där jag beklagar sorgen och den obegripliga utgången.
Eller går det att förstå?
Hur kunde poliserna missta sig så? Hur kunde de öppna eld mot en oskyldig och värnlös handikappad man?
Jag har en känsla av att detta misstag har en förklaring... och jag tänker ta mig själv som ett dåligt exempel.
Går det att förstå?
För många år sedan var jag och hälsade på en kompis som fått jobb på Stretereds boende utanför Göteborg.
Alla som bott däruppe vet att själva namnet förknippas med boendet för förståndshandikappade och människor med Downs syndrom.
Min vän förvarnade mig att de var mycket glada och vänliga, men att de kunde agera kraftigt med starka känslor.
Jag hade aldrig tidigare mött Down syndrom så jag visste inte vad som väntade mig. Det skulle säkert gå bra, och jag var glad över att hon hade fått ett arbete.
När jag steg av bussen och närmade mig området så kom en bred och kraftig kille springande mot mig. Han vaggade konstigt och hade armarna utåtsträckta, för att hälsa på mig.
Allting gick mycket fort.
Jag blev rädd.
På några sekunder var han framme hos mig och hoppade upp och grenslade mig, med benen runt min midja...
Jag blev livrädd... jag trodde jag skulle dö i den stunden.
Var han hotfull? Aggressiv? Ville han skada mig?
Han var ju glad!
Nej, inte alls! Han vara bara glad att någon kom på besök. Och "Pelle" visade mig sin vänlighet som han visade mot alla.
Att kramas jättehårt.
Personalen kom tillskyndande och bad Pelle hoppa ned... och de skrattade ursäktande för detta alltför närgångna välkomnande.
Men jag hörde inte. Jag hade så hög puls att jag tror jag kom in någon slags lättare chock.
Mer minns jag inte.
Jag kom i chock.
När jag läser om den tragiska dödsskjutningen i Vasastan i Stockholm så kommer denna händelse osökt fram i mitt minne.
Poliserna hade redan en anmälan om ett hot mot en kvinna på den adressen. Sedan tidigare fanns en man anmäld för våld mot henne.
Aftonbladet skrev igår, den 6 augusti 2018:
"Dödsskjutningen av Eric Torell har uppmärksammats av hela världen. 20-åringen, som hade Downs syndrom och autism, hade rymt hemifrån när han tidigt på morgonen i förra veckan dök upp vid det aktuella kvarteret i Vasastan i centrala Stockholm.
I handen hade han ett leksaksvapen.
När polisen fick larmet om en beväpnad man på platsen tog man det på stort allvar och åkte till platsen, med högt säkerhetsmedvetande.
Orsaken var att det funnits en hotbild mot en kvinna som har koppling till adressen - och mannen som utsatt henne har tidigare anmälts för att bl a hotat henne med skarpt vapen och sprängmedel, som placerats ut.
- Han bedöms vara extremt farlig och var välkänd av polisen, skriver Aftonbladet vidare.
Han har tidigare hotat att skjuta poliser, har en källa uppgivit.
Och enligt flera av varandra oberoende källor var det denna man i 40-års åldern som polisen misstänkte rörde sig i kvarteret den aktuella morgonen."
Slut citat.
Fel person på fel plats.
Och så sker det olyckliga att fel person är på fel plats...
Snälle, ofarlige Eric - med en treårings mentala nivå - har med sig en leksakspistol och uppträder hotfullt där mot de boende.
Det är tidig morgon, runt ca 04 på morgonen och inte helt ljust än.
Nu tänker jag leva mig in i polisens situation, med hjälp av min erfarenhet, med risk att hamna fel.
Hotbilden är tydlig. Det är inte bara en rutinåkning där man kollar runt i stan.
Vi har tvingats vänja oss vid terrorattacker. Vad skulle möta dem nu vid den här porten?
Det är klart att de har ett visst adrenalinpåslag...
Jag tänker mig att de ser en skugga röra sig, med klumpiga kroppsrörelser och ett diffust vapen i sin hand.
De ber honom lägga ned vapnet, men Eric - som min Pelle - kanske tyckte det var en rolig lek - och springer fram.
Men det vet inte poliserna.
Eric lägger inte alls ned vapnet utan kommer närmare. Det är då poliserna ger "verkans-eld" och avlossar skott mot honom.
Jag är övertygad om att de siktar mot fötterna, men Eric är snabb och rör sig framåt, och då ändras vinkeln... och olyckan är ett faktum.
Han skjuts till döds.
Ofarlig.
Med en leksakspistol i handen.
Medan den eftersökte mannen satt häktad.
Häktad.
Föräldrarna är naturligtvis helt förkrossade och vi är många som sörjer den här tragiska utgången.
- Ett barn med Downs syndrom, hur skulle han kunna vara så hotfull? undrar mamman förtvivlat.
Hon kände sitt barn. Hon visste hur han brukade bete sig. Eric var ofarlig.
Men hur skulle poliserna kunnat veta det??
De hade ju inte en aning om vad som väntade dem... bara att de såg någon röra sig, med en pistol riktad mot dem...
Förstå mig rätt - vi tänker ju inte tvärtom:
- Här kommer en lastbil körande in bland folk på gågatan, det är säkert någon som rymt från Stretered...
Och så har vi full förståelse för det som händer. Nej, så tänker vi inte! Och resultatet är detsamma; många människor kördes ihjäl.
Fel personer på fel plats. Katastrof.
Oklart.
Senare i livet har jag lärt känna personer med Downs syndrom, och ser all den oförställda kärlek de kan ge. Jag förstår mamma Katarina precis! De tillför så mycket glädje och äkthet som vi krångliga människor mår bra av, i vanliga fall.
Men detta var inget vanligt fall.
Jag upprepar det igen - hur skulle poliserna kunna veta att det var Eric som de mötte? En kille som kanske bara ville leka... med riktiga poliser?
De agerade som de skulle agera, utifrån den hotbild de hade.
Jag vill försöka förstå.
Inte försvara.
Men förstå.
Vart tog paradiset vägen?
Och så är det väl självklart att leksaksvapen inte skall säljas i leksaksaffärer!
Allvaret vi alla lever i har blivit för stort.
Livet är inte längre ett paradis.
Frid över Erics minne.
Mina varmaste hälsningar till er alla.
Helene F Sturefelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar