Bröllop förr. Lägg märke till brudkronan.
Äktenskap och vigselseder genom tiderna, vad kan vi lära oss av det?
Trygghet och fördjupad samhörighet, eller krav och moralism?
Detta inlägg återger den text jag läste i mitt program Andliga sånger, avsnitt 120, utsänt från radio Sölvesborg, 92,0, fast i en fylligare variant.
Här kan du lyssna på hela avsnittet:
Eller läsa den historiska tillbakablicken där 1686 års kyrkolag överraskar storligen!
Jan-Olof Aggedal. Teologi och religionssociologi.
Framför mig har jag en bok skriven av Jan-Olof Aggedal, "I glädje och sorg", utgiven 2009 då den könsneutrala äktenskapslagen kom. Jag lånar delar av hans sammanfattning.
"För många är äktenskapet det viktigaste man gör i livet. Att 'skaffa barn' menar många är inte lika livsavgörande som att gifta sig, trots att det är ett ansvar som följer en livet ut."
Det har skett en förskjutning från förr.
"Genom barnet är ju föräldrarna förbundna med varandra - och där skulle ju äktenskapet vara till stöd 'i ljusa och mörka dagar'.
Föräldrarnas gener lever vidare i barnet och har inte hamnat i en återvändsgränd utan är i barnets motorväg, som någon uttryckte det."
"Barnens motorväg" - en gen-väg!
"Äktenskapet var under bondesamhällets tid en arbetsgemenskap där både man och kvinna skulle bidraga till familjens försörjning. Under industrisamhällets tid var anledningen till att man gifte sig att skapa en ekonomisk säkerhet där barnen kunde växa upp i trygghet.
Genom preventivmedlens utveckling separerades sexualiteten från barnalstringen" skriver Jan-Olof Aggedal.
"Redan 1686 års kyrkolag slår fast att 'fästefolkets fästning till varandra' - följt av samlag - skall gälla som äktenskap, även utan vigsel!
För mig, Helene, är detta ett mycket viktigt konstaterande!
Det är nämligen så som Paulus i Nya Testamentet uttrycker det då han håller sexualiteten så högt att:
VET NI INTE ATT ERA KROPPAR ÄR KRISTI LEMMAR?
SKALL JAG TA KRISTI LEMMAR OCH GÖRA DEM TILL EN SKÖKAS LEMMAR?
NEJ!
VET NI INTE ATT DEN SOM FÖRENAR SIG MED EN SKÖKA BLIR TILL EN ENDA KROPP MED HENNE?
DET HETER JU 'DE TVÅ SKALL BLI ETT'.
1 Korinthierbrevet 6:15-16.
Samlag = äktenskap.
På vanlig svenska står det att den man ligger med, blir man "gift" med, eftersom det är samlaget som konstituerar äktenskapet.
Sedan är det alltså så att vigseln bekräftar det som har hänt - i den ordningen!
Här har 1686 års kyrkolag tillämpat Paulus äktenskapsteologi enligt 1 Korinthierbrevet.
Jag tänker även på Abraham där Moseböckerna återger i enkelhet att 'Abraham gick in och kände Sara' - sedan var det klart! Det står inget om någon vigsel, bara om samlaget, i förtäckta ordalag.
Dock vill jag tro att ett bröllop firades sedan, på något vis.
Kärlek är alltid svaret.
Drygt sextio senare kommer en ny äktenskapslag:
Jan-Olof Aggedal fortsätter:
"Dock är det först 1734 som kyrklig vigsel blir obligatorisk i Sverige, och därmed den enda lagliga form för äktenskapets ingående.
1734 års lag visar att trolovning och samlevnad var det som konstituerade äktenskapet.
Den kyrkliga vigseln blev en bekräftelse av det.
Trolovningen varade tills barnet var fött och paret gifte sig. Det var alltså omvänt:
- Man gifte sig inte för att man väntade barn...
- Man väntade barn för att man skulle gifta sig!"
Vänta barn för att man skulle gifta sig!
På 1800-talet gick utvecklingen från arbetsgemenskap till romantik. Vid inflyttning till städerna ändrades även moralen så att kvinnan inte fick vänta barn när hon gifte sig.
Här vill jag skjuta in att orsaken till det är de starka frikyrkorörelserna, som växte fram i slutet av 1800-talet.
Om kvinnan likväl var med barn, fick hon inte bära brudkronan...
Att 'hålla på sig' blev ett uttryck som syftade till att värna kvinnan och det ofödda barnet, men i verkligheten blev detta snabbt till moralism...
Nu är vi långt bort från 1600-talets bonderealism.
Med sorg konstaterar jag att det som skulle vara ett skydd, blev till kontroll...
Vi vet vilken katastrof denna moralism har orsakat under mer än ett sekel, då den gravida kvinnan jagades, hånades och förföljdes ända till döds... med hemska försök till egna aborter.
Om barnet ändå föddes blev det kallat för "oäkta", vilket även antecknades i kyrkböckerna.
Och det "oäkta barnet" var stämplat för resten av sitt liv.
Vart tog pappan vägen? Uteblivit ansvar har orsakat stora tragedier.
Men för Gud finns det bara Äkta Barn - - -
Älskade barn! Men var är din pappa?
I boken "I glädje och sorg" beskriver Jan-Olof Aggedal vigselsederna på följande vis:
"På 1800-talet hade vigslarna i själva kyrkorummet börjat avta.
Överklassen i städerna ville hellre vigas i hemmen. Så var det också på landsbygden där de välbeställda vigdes hemma på gården, medan trångbodda och lågavlönade vigdes i prästgården."
Under flera år levde jag, Helene, prästgårdsliv där ett knäfall stod intill en vägg i vardagsrummet. Jag förstod inte riktigt av det var, tills några äldre församlingsbor berättade för mig att:
- Just där vigdes min man och jag... I er prästgård ingick vi det heliga äktenskapets förbund.
Den platsen i vår prästgård blev helig för mig.
Passerar en gul prästgård.
"Rent statistiskt sett är de som gifter sig i dagens Sverige ca 30 år gamla, utbildningen är klar och paret har ett eller två barn tillsammans. Man har känt varandra i åtta år och levt som sambor i fem år.
Nu söker man fördjupad samhörighet, stabilitet och en ekonomisk trygghet hos varandra."
Varje år gifter sig ca 48.000 par, varav ca 22.000 i Svenska kyrkan.
Regler för samlevnaden finns i alla kulturer. Det behövs tydliga ordningar som hjälper paret att leva fredligt och troget med varandra, och att arvslinjen är klar.
"Därför är inte äktenskapet i första hand en privatsak, utan en offentlig-rättslig ordning!
Samtidigt är äktenskapet två människors frivilliga förbund som knyts till en offentlig rättsakt, som är juridiskt bindande."
Och jag tänker att i trons värld vilar all vår kärlek djupast sett i Guds famn.
"Ty så älskade Gud hela världen att..."
"Förlovningen var viktigare förr än den är nu. Det var en sista prövning för att se om man var villig att leva samman resten av livet.
Och, som sagt, det kunde även innebära att man fick försäkra sig om att man verkligen kunde få barn tillsammans, för att säkra släktens fortlevnad."
Då hade ingen moralism hunnit smyga sig in....
Jan-Olof Aggedal skriver:
"Att gifta sig på 2000-talet handlar också om att på något sätt vilja ha Gud med, att få kontakt med det heliga.
Kyrkor som har en kyrkogård visar tydligt samhörigheten med 'släktens gång', vilket inte de moderna kyrkorna i städerna gör, därför väljer man ofta en landsortskyrka till sin vigsel.
Svenska kyrkan uppfattar äktenskapet som ett kompanjonskap.
Därför träder brudparet in tillsammans, sida vid sida, i kyrkan.
Men när prins Charles gifte sig med Diana 1981 fick den anglosaxiska seden stort genombrott."
Seden att brudens far leder henne till brudgummen, väntande vid altaret, härstammar från tiden då kvinnan var omyndig och gick 'från man till man'.
Detta har aldrig varit svensk tradition och rycket undan vår strävan efter jämställdhet.
Brudparet går sida vid sida, i jämställdhet.
Men vad händer om förutsättningarna för äktenskapet förändras?
Vigsellöftena talar ju om viljan att älska i lust och nöd. Men om nöden inom relationen trasar sönder äktenskapet, vad innebär det?
Eller om lusten springer iväg utanför äktenskapet och otroheten är ett faktum?
En sönderslagen tallrik blir inte hel bara för att man säger 'förlåt'.
En ung Prao-elev frågade mig en gång:
- Helene, bröllop måste väl vara det roligaste som en präst gör, och dop av små barn?
- Ja, dopen är härliga, de kan inte gå sönder... men det kan en vigsel göra, om paret inte lyckas hålla ihop.
Båda makarna har ansvar att 'älska och ära varandra'. Om inte det sker, då krackelerar äktenskapet inifrån.
Frånvaro och respektlöshet ger ingen näring till tilliten.
Hot och våld slår sönder relationen. Inga ringar i världen kan hålla ihop ett äktenskap om man kväver varandra med kontroll, eller likgiltighet.
Då är skilsmässan redan ett faktum.
Var snälla mot varann!
Varje kultur har sitt skydd runt äktenskapet och den ömtåliga familjen.
Men vår tid vacklar... Högstadieelever förväntas ha gjort sin sexuella debut för att få vara med i tuffa gänget (påhejade av RFSU?).
Det är en annan slags ångest, där själen kan få djupa sår.
Jag citerar skånska spelekvinnors låt om liljan:
"Jag är lik den lilja som i oskulden sitter.
Jag är lik ett lamm i främmande land.
Stackars de ynglingar som nu skall uppväxa
i denna villosamma och förföriska tid."
Förföriska kyssar, alldeles förtidigt.
1997 skapade jag en ny gudstjänst som kallades KÄRLEKENS LOV. Det var en motsvarighet till Allhelgonatidens minnesgudstjänster, men tvärtom liksom.
Vi bjöd in årets brudpar som fick förnya sina vigsellöften tillsammans med församlingen, i en underbar musikgudstjänst i Augerum och Lösens kyrkor.
Där formulerade jag en bön som användes flitigt, men det tar vi i nästa inlägg.
Varma hälsningar,
Helene F Sturefelt.
Ringarna - ett tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar