KRISTEN IDENTITET och FALSK FROMHET

Du är en vacker svan.

Hur ser den kristna identiteten ut? Skiljer den sig från andra "identiteter"?

Hur påverkar den kristna tron min mänskosyn? Och mitt sätt att se på prestation?

Jag vill komma bortom den ytliga beskrivningen av en människa som tränger in oss i fack:

- Vad jobbar du med då? Eller:
- Hur många barn har du?

Förr var detta typiskt manliga och kvinnliga frågor... (retade jag någon nu?) men det sa fortfarande ingenting om personens identitet.

Och vad gör den som varken har arbete eller barn? Den som är sjuk, utslagen och utan familj? När bara skulder, hemlöshet och brustna relationer återstår?
Hur definierar man sig då?

Var finns Gud i allt detta?

Jag ska gärna berätta utifrån mig själv som kristen, med hjälp av några goda ord ur boken "Gud talar - kan du höra honom?" av Joel Jarbo.

Och du skall få möta en svan...

Stadsparken i Lund.

Den unge prästmannen Joel beskriver en situation där han som skolpräst i Klippan dagligen mötte på motstånd, på grund av sin kristna tro - trots att tjänsten var ett samarbete mellan skola och kyrka.
En lärare anmälde hans tjänst till skolverket och flera tidningar skrev om händelsen.

- När omgivningen började ifrågasätta min tjänst, började jag ifrågasätta mig själv, skriver Joel Jarbo (sid 88). Och han bad till Gud:

- Herre, jag mår så dåligt... visa hur jag ser på mig själv...

Liggandes på soffan såg han framför sig den komiske figuren "Mr Bean"... den som alla skrattar åt.
Det var därför han mådde så dåligt - han identifierade sig med sitt jobb, som många hånade och ifrågasatte.

Joel lät detta faktum sjunka in, och tog mod till sig och frågade Gud igen:

- Herre, låt mig nu få se på mig själv genom Dina ögon.

Då kom en helt annan bild fram.

- För mitt inre lyste det upp en bild av en blå sjö, på den kom en stor, vit svan glidande. Och jag förstod vad Herren ville säga mig:

DU ÄR REN, DU ÄR VACKER OCH DU ÄR PRAKTFULL.

Ren, vacker och praktfull.

Hur går det till?

Vi vet ju att en människa är lika full av ondska som av godhet. Inom oss strider girighet mot generositet och hämnd mot förlåtelse.

Jag är inte en "svan" så där utan vidare. Mörkret måste avslöjas och synden rensas ut.

Om inte jag hade mött Jesus så hade hans ljus inte lyst in i mig och visat detta.
Då hade jag fortsatt harva på i den "fula ankungens värld", utlämnad till mina prestationer och definitioner av mig själv, utifrån yttre sammanhang.

Min trosbekännelse hade varit detta som de flesta svenskar bekänner sig till:

- Jag gör så gott jag kan.

Det är klart att vi gör! Eller, nej förresten, många beslut fattas utifrån egna fördelar och bekvämligheter...

"Varför skall jag tänka på andra när det bara är jag som tänker på mig?"

Jag ska ha först!

 

När jag sedan lyfter blicken mot vår personlige Gud - inte mot "en högre makt" i allmänhet - då kommer jag själv till korta, totalt.
Inför Guds helighet kan jag inte annat än kapitulera.

Joel Jarbo skriver:

"Sanningen är att i dig själv kommer du aldrig att duga inför Gud. Men det gör inget, för det kristna livet handlar inte om dig eller vad du kan göra för Gud.

Utan livet med Gud handlar om vem Jesus är och vad HAN har gjort för dig och mig!

Jesus är vår rättfärdighet och i honom har vi vår sanna identitet: barnaskap hos Gud.

MEN ÅT DEM SOM TOG EMOT HONOM GAV HAN RÄTTEN ATT BLI GUDS BARN, ÅT ALLA SOM TROR PÅ HANS NAMN. Johannes 1:12

Det här är mycket intressant! Kan mitt lilla kämpande vardagsliv lyftas upp till den storheten att jag får vara Guds barn?!
Det är oändligt mycket mer än släktband och familjenamn!

I Guds närhet djupnar varje människas identitet.

Barnaskap.

Och jag känner att jag kan slappna av när jag inser att jag ingenting kan prestera inför den levande Guden som skulle kunna köpa mig detta barnaskap.

Jag kapitulerar. Ger upp. I det perspektivet kommer jag aldrig "att duga inför Gud" som Jarbo skriver.

Men hur länge ska jag hålla fast vid den synen på mig själv?
Att jag inte duger inför Gud?

Här blir en krock med världens sätt att se på människan. Många lider av prestationsångest och dålig självkänsla. Här kan detta "kyrk-ord" bli riktigt skadligt!

Och vi blandar ihop mänskovärde med duglighet. Det krånglar till det ännu mer.

Oavsett om vi ligger orörliga i en sjukbädd eller står på barrikaderna och håller brinnande tal, så har vi var och en SAMMA mänskovärde.

Detta faktum att "du finns" ger dig ditt unika människovärde!

Värdet har ingenting med prestation och utfört arbete att göra, eller alla rätt på tentan.

Blanda inte ihop.

Vi vänder på begreppet en gång till.

Men. Men, men... att bara tänka "att jag duger" - utan att reflektera hur jag bär mig åt, vad jag säger, om jag sårar någon och stövla på i värsta ego-stilen - det är att lura sig själv. Det är den curlades inställning som andas lathet.

De första som ska spegla oss är ju våra föräldrar, med fasta gränser och varm kärlek. Där börjar identiteten formas.

Vi vänder på det hela ännu en gång:

När man i kristna församlingar håller fast vid "jag duger inte" i någon slags förvänd fromhet, då lurar man också sig själv!

Den dagen då vi tar emot barnaskapet hos Gud och låter oss översköljas av Guds nåd och förlåtelse, då har vi ju kommit i ett annat läge.

Jesus har vänt oss om. Omvänt oss. Omvändelse.

Först står vi med ansiktet mot korset i förtvivlad bön om att bli befriad från allt som binder. Sedan står vi förlösta och omvända, ut mot världen, med korset i ryggen!

Gå ut!

Därför att Jesus har all makt.

GÅ DÄRFÖR UT OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR... OCH SE, JAG ÄR MED ER ALLA DAGAR... Matteus 28:18

Duger.

Jag har mött många fina kristna som är fast i detta bakvända tänkande att "jag duger inte".
Men det är falsk fromhet.

Vi läser ju 1 Mosebok att det som Gud skapar är mycket gott. Livet är alltigenom GOTT. Även människan.
Vi får inte glömma att det är godheten som är utgångspunkten och att Gud är vår himmelske Far, som vi lever med i fullt förtroende.

Sedan hände något. Ondskans orm tog sig in i människans sätt att tänka och känna. Egoismen tar sig in och vi orsakar varandra skuld med negativa handlingar.

Exempel:
När kung David inser vad han gjort i otrohetsaffären med Bat-Seba, blir han helt förkrossad. Han har tagit en gift mans hustru och sänt hennes man - hettiten Uria - ut i kriget där han blev dödad... Den romansen slutade med katastrof.

Ta inte mig.

Davids syndakännedom får honom att utbrista de bevingade orden i Psaltaren 51: vers 3 och 7.

GUD, VAR MIG NÅDIG EFTER DIN GODHET.
UTPLÅNA MINA ÖVERTRÄDELSER EFTER DIN STORA BARMHÄRTIGHET.

... SE, I SYND ÄR JAG FÖDD, OCH I SYND HAR MIN MODER AVLAT MIG...

Jag menar att denna mans personliga syndabekännelse har orsakat stor skada, då den lagts på hela mänskosläktet, inklusive kvinnan.
Glöm inte att Gud skapat oss med godhet och till godhet! Detta är utgångspunkten. Vi är djupt dugliga och värdefulla i Guds ögon.

Jag menar att kyrkan missbrukat kung Davids personliga bön, för att kontrollera församlingen.

Jesus återställde förhållandet till Gud genom sin försoningsdöd på korset!
Jesus har återfört relationen till Gud från bortvändhet till frälsning, genom sin uppståndelse!

Och Gud har sänt sin helige Ande över oss - FRIMODIGHETENS ANDE -  till att vara... vad då?

Fortsatt kuvade? Försagda och tysta? Fortsatt nedtryckta med böjd nacke? Nej!

Vad sa Jesus?

DETTA HAR JAG SAGT ER FÖR ATT MIN GLÄDJE SKALL VARA I ER
OCH ER GLÄDJE BLI FULLKOMLIG. Joh 15:11.

Och.

NI SKALL LÄRA KÄNNA SANNNINGEN OCH SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA. Joh 8:32.

Glädje och sanning. Inte bedrövelse och falsk fromhet.

Glädje och sanning.

En sak till.
Gud har skapat oss med förnuft, känsla och instinkter. Vi har fått ett huvud, ett hjärta och en mage som ska driva livet framåt.

Dessa tre enheter kan tjäna Gud, medmänniskan och oss själva på ett underbart sätt.

- Intellektet och tankarna, känslor och relationer samt magens begär med hunger, sexualitet och aggressivitet (som skyddar mot faror) får ställas i det godas tjänst.

Det är inget som skall förnekas. Men det tar vi mer om en annan gång. Och då ska jag gå igenom detta utifrån Enneagrammet.


Joel Jarbo får fortsätta (sid 89):

"Om du ser ner på dig själv, sluta upp med det. Fäst istället din blick på Jesus och vila i hans sanning.

* I Guds ögon är du REN, för Jesus har dött för dina synder.

* Du är VACKER, för Gud gör inga misstag.

* Du är PRAKTFULL, så sträck på dig, du tillhör ju Herren!"

Vår kristna identitet.

När jag blev kristen som 19 åring i Helsingborg, då sjöng jag i Gospelkören "Kärnan".
Alla sångare sprudlade av glädje och jag förstod att de hade något som jag saknade - en levande relation med Jesus och frimodighetens Ande.

Där formades min kristna identitet.

Tack vare relationen med levande Gud, fina bibelstudier och innerlig bön, kunde jag lämna den identitet som världen ville definiera mig med:

- vilken skola jag gick på, vilken linje/ program jag läste och vilken familj jag kom ifrån.

Inget av detta sa något om vem jag var. Jo, på ytan, men inte mer. Min själ och mitt hjärta hade hittat hem, och denna grundglädje har följt mig sedan dess, även när livet varit djupt nere i Dödsskuggans dal.

Så, jag önskar se denna frimodighetens Ande blomma i våra församlingar!
Jag vill inte möta någon falsk fromhet där man håller tillbaka sig själv - "det duger inte jag till" - när vi tillhör en Herre som sprängt dödens band!

Jag vill se församlingar där man står upp med rak rygg och lovprisar Herren med gott självförtroende, i den kraft som Jesus ger!

Ska karparna ta över?

Det är fienden som får oss att böja på nacken och förminska oss själva.
När jag är frälst är det inte mina brister jag ska fokusera på - vi lever ju i daglig förlåtelse - utan styrkan.

Jag tror att problemet sitter just här:

- Vi är hemligt rädda för styrkan och Guds ljus...

För vad skulle hända om vi tog Guds vilja och synsätt på allvar? Då kan vi ju inte sitta här och vänta... Gå ut!
Med glädje och sanning. Detta är vår kristna identitet.

Eller som Luther formulerade det:
- Simul justus et peccator. Samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. Förlåtna syndare!

Du är ren, du är vacker och du är praktfull!

Som sagt, blanda inte ihop mänskovärde med duglighet.
Låt Gud vara Gud, så får du vara människa.


Fromma hälsningar från Helene Sture Svanfelt,

- en ful ankunge som förvandlades genom barnaskapet hos Gud!

Detta inlägg är en återgivning av bibelstudiet i måndags i Listerkyrkan i Hällevik, bildsatt med några gamla suddiga bilder från Lunds stadspark.

- Tack Joel Jarbo för din fina bok! Den går att beställa på Bornelings Förlag, www.bornelings.se
- Illustrationerna är gjorda av Henrik Hägglund.

Dug. Baklänges blir det  - Gud...