DEN HOPPLÖSA NATTEN

Livets Långfredag.

Det blev ingenting av det hela. Projektet avbröts. Företaget upphörde.
Mästaren var död.

Jag kom gående genom stan och närmade mig gångtunneln i Marieberg. Betongväggarna var nedklottrade med graffitti som skrek ut sitt hopplösa långfredags-budskap.

GUD ÄR DÖD.

Det är en fruktansvärd känsla att tappa fotfästet i livet.

Auktoriteter som är tomma. Konflikter som inte får sin upplösning. Förluster som gastkramar en. Och allt detta suger ut ens identitet till ett skrumpet skal.

Gud är död och det egna livet har mist sin mening.

Konsekvens.

Du får själv läsa in din livshistoria medan jag tänker på hur nutidsmänniskans känsla är densamma som den var för lärjungarna, för tvåtusen år sedan.

SAD. Ledsen. Konsekvensen.

I detta inlägg låter jag det hopplösa nattfiskandet i Tiberiassjön möta klottret i en av Karlskronas gångtunnlar.

För mig är Gud i allra högsta grad levande! Och i mitt hjärta bor en levande Jesus, uppstånden från de döda.
Denna ständiga påskdramatik följer oss hela livet, gång på gång - genom död till liv.

Och så dör planerna igen, eller förhoppningarna eller arbetet, relationen, idéerna... för att något nytt skall komma. För att Gud vill det.

Genom död till liv.

Det berättas om Simon Petrus och hans vänner att de återgick till sitt gamla arbete, som fiskare i Genesarets sjö, eller Tiberiassjön som den också kallas.

Man kan tro att Per Gessle har läst Johannes evangelium när han skrev sin låt "Jag går och fiskar"!

JAG GER MIG UT OCH FISKAR.
DE SA: VI FÖLJER MED DIG.

DE GICK UT OCH STEG I BÅTEN, MEN DEN NATTEN FICK DE INGENTING. Joh kap 21:1.

Genesarets sjö 2018.

Hårt arbete utan resultat. De slet och ansträngde sig, men till ingen nytta.
De gav inte upp, de slog sig inte till ro eller söp sig fulla... Nej, lärjungarna försökte verkligen, men det var som om deras yrkesskicklighet inte var tillräcklig.

Förutsättningarna var fel.

Jag tänker på de nätter då man inte kan sova. Tankarna bara maler och maler. Kudden är för varm, fötterna är kalla och huvudet överfullt av obearbetade tankar och känslor.

Man försöker lösa sina egna problem på vänstra sidan, världsproblemen på högra sidan, klimatkrisen på rygg och meningen med livet på mage... tills lakanet är helt skruvat.

Man fiskar och fiskar och letar efter framkomliga tankebanor. Så slumrar man till, drömmer mardrömmar att man är instängd och jagad i dunkla kvarter... och fiskenätet trasslar sig och tanketrådarna brister.

Kanske Petrus trålade efter försoning i nattens ångestmörker - han hade förnekat sin herre och Mästare tre gånger och nu var Jesus död.

Ja. Jo, men...

Golgata. Döskalleplatsen.

När hoppet dör, då dör livsmodet. Det är farligt.

Dödsfarligt. - - -

Utan hopp kan ingen av oss leva.

Det är då sprayburken kommer fram och man ropar ut sin nöd. Till vem? Gud är ju död...

Är det bara helvetet som återstår?
Livet på jorden, utan hopp?

Utan hopp.

Äntligen kom gryningen.

Solen gick upp över Golanhöjderna och färgade stranden i guld och rött.

Utmattad somnar man i sina svettiga lakan och drömmer drömlöst. Uttröttade tog sig lärjungarna in mot land igen.

NÄR MORGONEN KOM STOD JESUS PÅ STRANDEN, MEN LÄRJUNGARNA FÖRSTOD INTE ATT DET VAR HAN.

OCH JESUS FRÅGADE:
- MINA BARN, HAR NI INGEN FISK?

DE SVARADE:
- NEJ.

Det är ingen rolig fråga att få som fiskare. Det är inte roligt att erkänna sitt misslyckande.

- Har du inte fått nåt jobb? Blev det inget med den relationen? Fick ni inte huset sålt?
Det är inte rolig att tvingas säga det lilla ordet NEJ.

Bara skrot.

Men Jesus frågar inte för att vara "tyken" eller retas. Han frågar för att visa oss på en lösning.

JESUS SA:
- KASTA UT NÄTET PÅ HÖGRA SIDAN OM BÅTEN, SÅ FÅR NI.

Skulle det spela någon roll? Det kan väl kvitta vilken sida man kastar ut nätet?

Men poängen tycks vara en annan...

Att arbeta på eget uppdrag utan att ha Gud med sig, ger inte de resultat man förväntar sig.
Det är inte välsignat.
Företaget är frampressat. Fiskafänget är påtvingat. Och nattens problemlösningsförsök kommer ingen vart utan Guds hjälp.

Men det är inte Gud är som död.

Det är vår relation till Gud som är död.

Tills vi förstår att Gud står där i gryningen och väntar på oss.

Gryning.

Guds relation till oss är inte död! Aldrig!! Men det är vi som krånglar...

DE KASTADE UT NÄTET, OCH NU ORKADE DE INTE DRA IN DET FÖR ALL FISK.

I helvetet är alla fiskar döda. Eller uppbrända. Men inte på båtens "andra sida"...

Till dig som sprayar hopplösa graffitti-hälsningar, till dig som plågas i nattens osövda lakan och till oss alla - när vi kapitulerar och ger upp, då får Gud plats...

Gud hör vårt rop!

Det ekar inte tomt. Vänd din inre blick och se hur Jesus står där, framför dig, i gångtunneln, i sömnlösheten och i gryningen.

Och lyssna till honom.

Du har inget att säga.

Plötsligt inser förnekaren Petrus vem det är som faktiskt står på stranden, utan att anklaga, utan att håna.
Men det är en annan som gör honom uppmärksam på det, "den lärjunge som Jesus älskade", alltså Johannes själv, som inte var förbittrad av den avbrutna relationen.

- DET ÄR HERREN!

NÄR SIMON PETRUS HÖRDE ATT DET VAR HERREN KNÖT HAN OM SIG YTTERPLAGGET, FÖR HAN VAR INTE KLÄDD, OCH HOPPADE I VATTNET.

Simmade han? Eller halvsprang Petrus frustande i det grunda vattnet? Eller gick han lugnt på vågorna... ??

Det var nog en mycket tumultartad ankomst från sjön...

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp, det var bara några hundra meter till land.

Nära.

DÅ FICK DE SE EN GLÖDHÖG OCH FISK SOM LÅG PÅ DEN, OCH BRÖD.

Jesus behövde inte deras fångst.
Gud behöver inte våra händer eller fötter för att det här livet skall fungera...

Skaparen själv har allt under kontroll. Det har inte vi. Vi kan ingenting göra om inte Gud är med oss! Så är det.

Men vi får överlämna vår längtan och frustration till Gud, och be om hjälp att livet skall fungera igen.
Därför säger Jesus:

JESUS SADE TILL DEM:
- HÄMTA NÅGRA AV FISKARNA NI JUST FICK.

Står han där?

Arbelklippan vid Genesarets sjö.

Jesus tar emot du har att ge, men det är Han som avgör tiden och rätta stunden.

Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, och fast det var så många, 153 stycken, gick nätet inte sönder. Sedan sade Jesus till dem:

- KOM OCH ÄT.

INGEN AV DEM VÅGADE FRÅGA HONOM VEM HAN VAR, DE FÖRSTOD ATT DET VAR HERREN.
JESUS GICK FRAM OCH TOG BRÖDET OCH GAV DEM, OCH LIKASÅ FISKEN.


Många som idag har gjort ett Gudsmöte kan berätta hur det har förändrat deras liv.
Man är drabbad av en insikt, en närvaro, av en erfarenhet som är så genomgripande att det bara kan vara av Gud själv.

Men det går inte att i den situationen fråga:
- Är det du, Gud?

För det vet man, innerst inne.

Petrus strandkyrka. Mensa Christi.

Så var det också för lärjungarna. De visste. Och det hade blivit pinsamt att fråga. De kände igen Jesus på sättet han agerade.

Hur då?

Genom att visa sin auktoritet, lösa konflikten med utebliven fångst, läka förlusten av sin frånvaro och med allt detta återge dem deras identitet.

För tre veckor sedan stod jag på just den stranden, och jag tyckte mig ana spår efter glödhögen...
Så var det naturligtvis inte, men i mitt inre fanns det en värme redan...

Och förresten så spelar det ingen roll hur många gånger Jesus stått på den stranden om inte du och jag får uppleva själva hur han väntar på oss, med mat och andlig näring i vårt eget hjärta.

Här var det.

DETTA VAR TREDJE GÅNGEN SOM JESUS VISADE SIG FÖR SINA LÄRJUNGAR SEDAN HAN HADE UPPSTÅTT FRÅN DE DÖDA.

Läs hela den starka berättelsen i Johannes evangelium kapitel 21.

Nu gick alla drömmar i uppfyllelse. Projektet föll väl ut. Företaget blomstrade. Mästaren lever.

Käre himmelske Fader,

Hjälp oss att se att DU är vår auktoritet. Visa oss vägen ut ur konflikter och förluster. Låt din Helige Ande på nytt ge oss den identitet Du skapat oss till.

Tack att Du är mäktig att vända förtvivlans rop till ett svar fyllt av mening.
Tack Jesus att Du finns där i nattens mörker, och möter oss i gryningen.

I frid vill jag lägga mig ned, och i frid vill jag somna, innesluten i Din omsorg. Amen.

Nytt liv.

Hoppfulla natthälsningar från Helene Sture Tunnelfelt,

- som gillar graffitti men inte klotter,
- som funderar på detta med auktoritet, konflikt, förlust och identitet,

- fotograf i både vått och torrt, i Israel och i Blekinge.

Nytt hopp.