Jag syns, alltså ser jag...
- Jag känner, alltså finns jag. Eller:
- Jag skriver, alltså finns jag! Jag läser, alltså finns jag. Jag fotograferar, alltså finns jag...
Nu skall du få möta en stubbe, ett bibelord, ett jätteträd och en massa versar från Paulus, som var ifrågasatt och misstolkad.
Du skall få läsa texten som tröst in i ditt eget liv, och bilderna kommer att tala.
Om du vill, slå upp 2 Korinthierbrevet kapitel 4.
Ekarna vid slottet i Sölvesborg.
Vi kämpar på olika håll för att få livet att gå ihop, från det lilla livsviktiga personliga tillståndet, till de stora samhälleliga. Det blir inte alltid som vi tänkt oss.
Man blir avhuggen. Nedsågad. Förbrukad...
Och några hurtiga tillrop orkar vi inte med. Just därför börjar vi med ett trosvisst utrop:
DÄRFÖR GER JAG INTE UPP.
2 Kor 4:16.
Jasså, varför inte?
Det finns många anledningar till att ge upp...
Kärnan fin, men...
Vi backar lite. Kapitel 4 vers 1 och 2:
NÄR JAG GENOM GUDS BARMHÄRTIGHET HAR DENNA TJÄNST, GER JAG ALLTSÅ INTE UPP.
JAG AVHÅLLER MIG FRÅN ALLT SKAMLIGT SMUSSEL,
JAG ANVÄNDER INGA KNEP OCH FÖRFALSKAR INTE GUDS ORD,
UTAN LÄGGER ÖPPET FRAM SANNINGEN OCH ÖVERLÅTER I GUDS ÅSYN ÅT VARJE MÄNNISKA ATT SJÄLV BEDÖMA MIG.
Det är starkt att veta att den plats man är på, är välsignad av Gud. Det är skillnad på att själv ta sig en plats, eller att bli kallad av någon.
Skamligt smussel... jo, det finns. Jag vågar inte kommentera det.
Knep användes. Och förfalskningar av Guds ord går till så att en del förminskar Guds helighet och allt blir trivialt och bara trevligt.
Förminskad.
TY DENNA VÄRLDENS GUD HAR FÖRBLINDAT FÖRSTÅNDET HOS DEM SOM INTE TROR, SÅ ATT DE INTE SER LJUSET FRÅN EVANGELIET OM HÄRLIGHETEN HOS KRISTUS, GUDS AVBILD.
2 Kor 4:4
I kyrkorna florerar sidovägar som bara kan fungera om Kristus är i centrum. Men om österländska böneformer, miljöengagemang, politik och byggnationer står där utan koppling till evangeliet, då har vi förlorat vår identitet.
Det ostatliga osalighetsverket med oreligiösa ceremonier... Urk!
Trädet är utan kontakt med sina rötter.
Rotlös.
JAG FÖRKUNNAR INTE MIG SJÄLV UTAN JESUS KRISTUS, HAN ÄR HERRE, OCH JAG ÄR ER TJÄNARE FÖR JESU SKULL.
Vers 5.
Varför skriver Paulus så?
Har han blivit anklagad att sätta sig själv i centrum? Sitter han på de anklagades bänk?
Har församlingen ifrågasatt hans motiv? Var de kritiska mot hans undervisning?
Ogillade de hans person?
Jag sitter med tidningsurklipp från 1990-talet och sorterar in insändare i datumföljd. Det var många kontroverser i det pastoratet, som behövde vädras och belysas. Jag fick mycket ris, men ännu mer ros över att jag drog ut i ljuset den maktfullkomlighet som höll på att kväva den mindre församlingen.
Det skulle man kunna skriva en bok om....
Jag mådde mycket dåligt och var nära att ge upp.
Om inte Gud hade satt mig där.
Mycket ris.
TY GUD SOM SADE: "LJUS SKALL LYSA I MÖRKRET" HAR LYST UPP MITT HJÄRTA, FÖR ATT KUNSKAPEN OM GUDS HÄRLIGHET SOM STRÅLAR FRÅN KRISTI ANSIKTE SKALL SPRIDA SITT LJUS.
Vers 6.
Jag läser i tidningen Dagen några tankar av Britta Bolmenäs:
- Att inte ge upp... Orden skaver. Kanske satsningen i församlingen inte blev som du tänkt, trots allt slit och alla böner. Kanske bad du först hoppfullt (ja), sedan desperat (ja), eller du kanske har slutat be nu (nästan). Kanske har du gett upp i alla fall? (lite).
Men stanna kvar en liten stund med Paulus, vädjar hon, för det var inte en klämkäck Instagramslogan han skickade.
Bibelordet är på allvar.
Inte klämkäckt.
Varför fällde de träden?
Jag frågade motorsågsmannen och han svarade:
- Det var vid den stora branden då slottslängorna brann, då skadades ekarna av elden. De har kämpat i cirka trettio efter det, men de orkar inte mer. Vi är tvungna att ta dem.
Jag tänkte att så är det även i en församling. Man kan bli så svedd av kritik, och så ifrågasatt och misstolkad av man blir brännskadad. Härskartekniken försöker knäcka en och människorna är verkligen förblindade av denna tidsålders gud.
Varje gång jag stod framför altaret lät jag mig bestrålas av Guds ljus från Kristi ansikte. Det helade och läkte.
Tills en kyrkomaktmänska rev upp konflikten igen. Om och om igen.
Kanske känner du igen det från ditt sammanhang?
Till slut känner man sig som en krossad lerkruka...
Krossat lerkärl.
MEN DENNA SKATT HAR JAG I LERKÄRL, FÖR ATT DEN VÄLDIGA KRAFTEN SKALL VARA GUDS OCH INTE KOMMA FRÅN MIG.
ALLTID ÄR JAG ANSATT, MEN INTE KRINGRÄND,
RÅDVILL MEN INTE RÅDLÖS, FÖRFÖLJD MEN INTE ÖVERGIVEN,
SLAGEN TILL MARKEN MEN INTE FÖRLORAD.
Vers 7-8.
Vältaliga präster och predikanter kan lätt få ljuset på sig och sättas på piedestal. Ofta mot sin vilja, dock inte alltid. Den självsvage kan trivas mycket gott i fjäskljuset.
Men den som är förankrad i Gudsordet blir bara besvärad.
Paulus kan ibland verka skrytsam, men det är han inte. Han är bara lite för rak, utan slingrande omtag.
Dessa ord har tröstat mig många, många gånger.
Rak. Det bränner i barken.
Jag har känt motorsågen bränna i barken, och skinnet har blivit avskavt då fula misstolkningar gjorts av mina åsikter. På ett mycket oväntat sätt har jag fått lida för evangelium när jag försvarat den lilla människan.
2 Korinthierbrevet är verkligen viktigt för mig, med sin ärliga beskrivning.
ALLTID BÄR JAG MED MIG I MIN KROPP DEN DÖD SOM JESUS FICK LIDA, FÖR ATT OCKSÅ JESU LIV SKALL BLI SYNLIGT I MIN KROPP.
TY JAG, SOM ÄR VID FULLT LIV, UTLÄMNAS FÖR JESU SKULL STÄNDIGT TILL ATT DÖ, FÖR ATT OCKSÅ JESU LIV SKALL BLI SYNLIGT I MIN DÖDLIGA KROPP.
Vers 10-11.
Vilka starka ord!
Jag läser orden om och om igen... och blir alldeles matt och ödmjuk.
Bär jag med mig den död som Jesus fick lida? Är Jesu liv synligt i min kropp?
Utlämnas jag till att ständigt "dö"? Är Jesu eviga liv synligt i min dödliga kropp?
Och när livet pressar en så hårt att man börjar umgås med döden som en befriare, då är dessa ord ren livräddning... Ty jag som är vid fullt liv... utlämnas... för att dö - men inte fysiskt utan andligt - då motstånd och svart synd vill gripa tag i en.
Ljuset lyser genom sprickorna.
Att vara kristen är det ärligaste som finns.
Det är inte medhårs, inte passivt och inga positiva affirmationer. Nej, att vara kristen är att se mörkret tillsammans med Jesus, och sedan låta honom göra försoningsverket.
Guds ljus lyser genom våra sprickor.
Jag kryper ned i gräset där den enorma eken ligger och tittar på de små liljorna. Det är en Aftonstjärna, tillhörande liljesläktet Ornithogalum Nutans. Klockorna är gråvita och stjälkarna raka.
De ringer själaringning för ekarna.
Aftonstjärnans själaringning.
ALLTSÅ VERKAR DÖDEN I MIG OCH LIVET I ER. JAG HAR SAMMA TROSVISSA ANDE SOM I SKRIFTEN, DÄR DET STÅR:
- JAG TROR, DÄRFÖR TALAR JAG.
Det är ett citat från Psaltaren 116:10 "Jag skall få vandra inför Herren i de levandes land.
Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad, jag som i min ångest måste säga 'Alla människor är lögnaktiga'."
Guds Ord väjer inte för en enda tanke, är inte främmande för någon känsla och hjälper varje läsare in i ett djupare förhållande med Herren Gud.
Och jag talar, hela tiden! Jag kan inte vara tyst. Jag försöker, men rättrådigheten tvingar mig att skriva, ringa, maila, tala - till Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Församlingsförbundet, Stiftsjuristen, chefredaktören, hela hela tiden...
Jag skriver, alltså finns jag. Jag ringer, alltså hörs jag. Jag mailar, alltså läses jag.
Och somnade utmattad och drömde att jag stod vid randen av en hög överhängande sandbank. När jag lutade mig ut för att se hur långt ned havet var, höll jag på att falla handlöst de trettio meterna, men lyckades precis luta mig inåt och ropa på hjälp - - -
JAG VET JU ATT HAN SOM UPPVÄCKT HERREN JESUS SKALL UPPVÄCKA MIG MED JESUS OCH LÅTA MIG TRÄDA FRAM TILLSAMMANS MED ER.
Vers 14.
Vitplistern grönskar vid stubben.
Uppväckas i mitt fall betydde att vakna ur drömmen innan jag föll. Men jag tackade mitt undermedvetna som talat och varnat.
Paulus ger oss hoppet att vi en gång kommer att uppväckas ur döden, för att få möta Jesus.
Den dagen kan jag längta efter. Den kommer när den kommer.
Jag tittade på ekens bark där i slottsparken i Sölvesborg. Sågspånssmulorna doftade ännu av liv och sav.
Kommer jag någonsin kunna acceptera livets förgänglighet?
Nej, aldrig!
Bark och sågspån.
Jag vågade inte släppa fram mer sorg över fällda träd. Istället frågade jag vad som händer nu.
- Kommer det att planteras nya träd?
- Ja, det gör det, svarade motorsågsmannen och försvann bakom stocken. Han var knappt huvudet högre...
ALLT DETTA SKER FÖR ER SKULL, FÖR ATT NÅDEN SKALL NÅ ALLT FLER OCH HOS ALLT FLER VÄCKA EN ÖVERFLÖDANDE TACKSAMHET, TILL GUDS ÄRA.
Vers 15.
150 år, en centimeter för varje år.
Den obekväma pastorn/ prästen avslöjade församlingens brister. Det var inte populärt.
De ville inte alls veta sanningen om sig själva och inte heller växa eller mogna. Det var bra som det var. Du skall inte komma här och kritisera.
Känslan av förmaning visste det inget om, inte heller att orden kunde vara sagda av kärlek.
Korinterna anklagade Paulus. Han hade kommit för nära och var besvärlig. De kände inte till ordet "vuxenmobbing", inte heller "arbetsmiljöproblem" eller facket, Församlingsförbundet eller kyrkoordningen KO.
Men Paulus gav inte upp.
Guds löften var hans väg igenom.
Ett oskadat träd!
Nu kommer vi till den vers som inledde detta inlägg. Vi knyter ihop säcken.
DÄRFÖR GER JAG INTE UPP.
ÄVEN OM MIN YTTRE MÄNNISKA BRYTS NED, FÖRNYAS MIN INRE MÄNNISKA DAG FÖR DAG.
MINA KORTVARIGA LIDANDEN VÄGER JU OÄNDLIGT LÄTT MOT DEN ÖVERVÄLDIGANDE, EVIGA HÄRLIGHET DE BEREDER ÅT MIG, SOM INTE RIKTAR BLICKEN MOT DET SYNLIGA UTAN MOT DET OSYNLIGA.
DET SYNLIGA ÄR FÖRGÄNGLIGT, MEN DET OSYNLIGA ÄR EVIGT.
Vers 16:18.
Vilken triumf mot den materialistiska livssynen! Det finns en inre människa i oss som inte bryts ned på samma sätt som den yttre.
Inre och yttre.
Ögonen försvagas - men den inre synen blir skarpare.
Hörseln försämras - men lyssnandet efter Guds röst och naturens rop blir klarare.
Lukt- och smaksinnet kan slås ut av provocerande virus - men Guds Ord har en smak som hjärtat förstår.
Låt oss stötta varann när hoppet äts upp av ifrågasättande och misstolkningar!
Livet är för kort för att titta snett på varann.
Och kyrkans församlingar behöver bedja och läsa Ordet tillsammans Varje Dag för att inte murkna inifrån.
Descartes får svänga till slutklämmen:
Jag ser, alltså syns jag... Nej, hellre Jag syns, alltså märks jag... Nej, bättre: Jag märks, alltså syns jag. Suck, eller så här: Gud har skapat mig, alltså finns jag. Dig också!
Amen!
Vi ses!
Avstubbade hälsningar, Helene F Sturefelt,
- en mycket liten trädherde.
150 cm i diameter - minst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar