Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 30 september 2021

GUDLÖST PRAT, TOMMA ORD Bibelstudium 2 Tim 2

Det känns tomt.


Det var ständiga diskussioner och långa argument för och emot. Tonen var bitvis hög och båda parter menade sig ha rätt.
Hur skulle det sluta?

Sådana är vi människor, både inom församlingen och ute i samhället. Man kan vara envis och grälsjuk. Men man kan också tala i en god sak, men sanningen når inte fram.

Och hur är det egentligen med de dödas uppståndelse? Är den bara symbolisk, eller andlig eller rent av kroppslig?? Hur hänger allt ihop?

Kroppens uppståndelse är central.


Den här texten vi ska läsa är högaktuell. Paulus skriver ett brev till sin unge vän Timotheus, som allt mer växer in i rollen som församlingsledare. 
Men några villolärare - Hymenáios och Fìletos - har letat sig in och ställer till oreda. De menar att uppståndelsen redan har skett i och med själva omvändelsen.

Grekerna uppfattade kroppen som ond. All materia är lägre stående än det andliga. Dessa tankar finns även inom det österländska tänkande, och lever starkt i dagens nyandlighet, som vi kallar New Age.
Grekerna kunde absolut inte tänka sig att de döda kropparna skulle kunna få nytt liv igen.

Ärligt talat, det är det inte många som gör i dagens Sverige heller...

Det fysiska livet är en illusion...


Så låt oss därför dyka ned i Guds Ord och se hur Nya Testamentets undervisning ser ut i denna fråga.
Vi slår upp 2 brevet till Timotheus, kapitel 2, från vers 13:

ÄR VI TROLÖSA, FÖRBLIR GUD ÄNDÅ TROGEN, FÖR HAN KAN INTE FÖRNEKA SIG SJÄLV.

PÅMINN ALLA OM DETTA OCH BESVÄR DEM VID GUD ATT INTE DISKUTERA.
DET FÖR NGET GOTT MED SIG UTAN BLIR FÖRÖDANDE FÖR ÅHÖRARNA.

GÖR ALLT DU KAN FÖR ATT BESTÅ PROVET INFÖR GUD, SOM EN ARBETARE SOM INTE HAR NÅGOT ATT SKÄMMAS ÖVER, EN SOM RÄTT UTLÄGGER SANNINGENS ORD.

HÅLL DIG IFRÅN DERAS GUDLÖSA PRAT, FÖR DE KOMMER ATT GÅ LÄNGRE OCH LÄNGRE I OGUDAKTIGHET, OCH DERAS ORD KOMMER ATT SPRIDA SIG SOM EN KALLBRAND...
2 Tim 2:13-17.

Ändlösa disk-ussioner...


Det gudlösa pratet kommer att sprida sig som en kallbrand... att musklerna dör och den kroppsdelen inte fungerar längre. Det innebär amputering...

Grekerna älskade filosofiska diskussioner och ofta samlades folk för att lyssna till intressanta debatter.
Vi har våra TV-soffor med kameror och vassa frågor i mikrofonerna. Vi gillar också intensiva debatter!
Men, det finns en gräns när folk inte får tala till punkt eller blir abrupt avbrutna - det är inte snyggt.
Ibland kan mänskosynen te sig mörk i kanten.

TILL DEM HÖR HYMENAIOS OCH FILETOS. NÄR DE SÄGER ATT UPPSTÅNDELSEN REDAN HAR SKETT, HAR DET KOMMIT BORT FRÅN SANNINGEN, OCH BRYTER NED TRON FÖR MÅNGA.

MEN DEN GRUND SOM GUD HAR LAGT STÅR FAST.
2 Tim 2:17-19.

Gud kan inte förneka sig själv. Men det kan vi. 
Och förnekar vi oss själva så förnekar vi även Gud.

Misstro...


Hur uppstår de döda? Vi har ju aldrig upplevt det... Men varje söndag läser vi med i trosbekännelsen att Jesus är uppstånden från de döda på tredje dagen, och i tredje artikel bekänner vi:

... VI TROR OCK PÅ DEN HELIGE ANDE,
EN HELIG ALLMÄNNERLIG KYRKA,
SYNDERNAS FÖRLÅTELSE
DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE, OCH ETT EVIGT LIV.

Kroppen, det materiella och allt det skapade är enligt Bibeln mycket Gott.
Det finns inget ont i det! Gud själv - som är ande och sanning - har manifesterat allt liv i rent fysisk natur. Det är så stort!

Underbar gravsten i Nättraby.


Varje människa har en identitet som är förstörbar.

Låt oss jämföra med ett hus. Kommer du ihåg sången "Denna kåk har varit våran uti många Herrans år" men nu var 34'n fallfärdig och skulle rivas. Det handlar om kroppen... som skall dö.
När ett hus är borta, finns likväl fastighetsbeteckningen kvar, även om det byggs ett nytt hus på tomten, eller hur!

Men inte kan väl en förmultnad eller kremerad kropp få nytt fysiskt liv?

Hm, för vem är det svårt? För oss, ja... men...

Inte för Gud Fader, universums skapare!

Rivningskåk. Men fastighetsbeteckningen består.



Men hur skall alla mänskokroppar få plats där inför Guds tron, om alla ska ha fysiskt liv?
Jodå, det finns nog plats... men vi behöver förstå detta med lite bredare vyer.

Vi tar en jämförelse till:

Tänk dig en tulpanlök. Den är levande, men inte fullkomlig. Den väntar på att få blomma ut.
Vi är som löken. När vi dör och läggs i jorden, då är det precis som när löken får liv och börjar växa. När vatten och solljus gjort sitt, kommer en underbar tulpan upp ur jorden!

Var kom den ifrån?

Om vi skulle skära sönder löken, skulle vi inte se någon blomma. Det är fel tid.
Inte heller vi kan se någon uppståndelse här av människor.

Jesus är dock den förste av alla som har uppstått - sann Gud och sann människa.
Han kropp var "fysisk" och synlig, men fungerade helt annorlunda. Han rörde sig fritt genom materien och gick genom stängda dörrar. Han lyftes upp i luften vid "Krist Himmelsfärd" och försvann. 

Uppståndelsen till "tulpan"livet!



Paulus undervisar om dessa kroppar i 1 Korinthier brevet kap 15:35-44.

DET DU SÅR FÅR INTE LIV OM DET INTE DÖR.
OCH NÄR DU SÅR ÄR DET INTE DEN BLIVANDE VÄXTEN DU SÅR, UTAN ETT NAKET SÄDESKORN ELLER NÅGOT ANNAT FRÖ.

MEN GUD GER DET DEN GESTALT HAN HAR BESTÄMT, OCH VARJE FRÖ FÅR SIN GESTALT.

ALLA KROPPAR ÄR INTE LIKADANA, MÄNNISKORNA HAR SINA, BOSKAPEN SINA, FÅGLARNA SINA OHC FISKARNA SINA.

VIDARE FINNS DET HIMMELSKA KROPPAR OCH JORDISKA, MEN DE HIMMLEKSA HAR SN GLANS OCH DE JORDISKA HAR EN ANNAN.

Vilken glans!



SÅ ÄR DET OCKSÅ MED DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE. DET SOM BLIR SÅTT FÖRGÄNGLIGT UPPSTÅR OFRGÄNGLIGT, DET SOM BLIR SÅTT SVAGT, UPPSTÅR FULLT AV KRAFT.

DET SOM BLIR SÅTT SOM EN KROPP MED FYSISKT LIV, UPPSTÅR SOM EN KROPP MED ANDE.
FINNS DET EN KROPP MED FYSISKT LIV, SÅ FINNS DET OCKSÅ EN MED ANDE.
1 Kor 15.

Hänger du med?
Det står inte "ande utan kropp", nej. Det står "kropp med ande" - det är en oerhört stor skillnad!

Det talas om "förgängligt" kontra "oförgängligt", alltså att något är dödligt kontra odödligt.

Den kropp som Gud skapar efter döden, vid uppståndelsen, är en "tulpankropp"... om jämförelsen tillåts. 
Gud skapar en "härlighetskropp" som vi inte sett här - en fullkomlig variant av dig, med din fulla identitet, som löken bara gömmer här, ännu osynlig...

Vilket hopp!

Och Jesus har gått före och bekräftat detta hopp.

Det är alltså inga vilda diskussioner det handlar om, eller vem som argumenterar bäst för eller emot detta faktum. 
Nej, Hymenaios och Filetos var fel ute. De var inte förankrade i Kristus. De kände honom inte, de bara debatterade... och bröt ned tron för många.

Bryt inte ned tron!


Till Timotheus skriver Paulus just detta:

DEN GRUND SOM GUD HAR LAGT STÅR FAST.
DEN ÄR MÄRKT MED ORDEN:

- HERREN KÄNNER DEM SOM ÄR HANS.

OCH:

- DEN SOM ÅKALLAR HERRENS NAMN SKALL AVHÅLLA SIG FRÅN ORÄTTFÄRDIGHET.
2 Tim 2:19-20.

Sedan jämför han oss med olika kärl i hushållet, mer eller mindre fina och ädla. 

Det gäller att ha stadga i mötet med oliktänkande, inte att ge efter för "ungdomlig impulser" i sin iver och hetta att tala om vad som är rätt och fel.

Stadga eller ungdomlig impuls?


Råd och förmaningar genom tjugo sekler når oss här:

SÖK ISTÄLLET RÄTTFÄRDIGHET, TRO, KÄRLEK OCH FRID TILLSAMMANS MED DEM SOM ÅKALLAR HERREN MED RENT HJÄRTA.

TILLÅT INGA DUMMA ELLER OORDNADE DISKUSSIONER.
DU VET VÄL ATT DE VÅLLAR STRID, OCH EN HERRENS TJÄNARE SKALL INTE STRIDA, UTAN VARA VÄNLIGT MOT ALLA, KUNNA UNDERVISA OCH HA TÅLAMOD OCH MED MILDHET FÖRA DEM TILL ORDNINGEN SOM SÄGER EMOT HONOM.

KANSKE LÅTER GUD DEM OMVÄNDA SIG OCH KOMMA TILL INSIKT OM SANNINGEN, SÅ ATT DE NYKTRAR TILL OCH SLIPPER UR DEN FÄLLA DÄR DE HÅLLS FÅNGNA AV DJÄVULEN FÖR ATT GÖRA HANS VILJA.
2 Tim 2:22-26.

Omvänd er.


Det finns en parallell text i Judas brev, han som var bror till Jakob.
Judas talar om när ärkeängeln Mikael stred mot draken. Denna djävul föranleder ju verkligen våra hårda ord, men hör vad Judas här skriver:

ÄRKEÄNGELN MIKAEL TILLÄT SIG INTE ATT FÖRDÖMA DJÄVULEN MED SMÄDELSER NÄR HAN TVISTADE MED HONOM OM MOSES KR0PP, UTAN SADE:

- MÅTTE HERREN TILLRÄTTAVISA DIG!
Judas brev vers 11.

Ja, så kan vi tänka när vi möter människor som tröttar ut oss. Tjatiga personer som ältar sitt tomma prat och gudlösa som vi inte orkar med, kan få just denna stilla bön:

- Måtte Gud tillrättavisa dig!

Vårt bibelstudium ledde till många tankar och funderingar. Detta var bara en liten bit av allt vi delade.
Jag skriver ändå för att du skall få några goda tankar utifrån Guds ord, till uppmuntran för ditt kristenliv.

Bildsättningen är som vanligt... 

Bibelstudium, Listerkyrkan 29 sept 2021.

Helene F Sturefelt, V.D.M.

Uppståndelsegravsten i Sölvesborg.


På återhörande, med mer Gudfullt prat och otomma ord...!








tisdag 28 september 2021

VANDRING PÅ OMBERG - Magnus Malm "Ringen"

Vandring i det blå.


Det var en krävande vandring med stora höjdskillnader på besvärliga stigar. Det var en innehållsrik pilgrimsvandring med ord som talade rakt in i vår livssituation. 
Samtidigt var det en ovanligt lätt vandring med blå himmel och gul septembersol som värmde precis lagom.

Följ med till Omberg i Östergötland. Packa ryggsäcken med mat för en dag och något mjukt att sitta på.

Magnus Malms bok "KÄNNETECKEN - att söka Guds närvaro i en kaotisk tid" var vår följeslagare.
Jag ska dela några ord ur kapitlet "Ringen" som vår vandringsledare gav oss.

Borghamn, Ombergs fot.


Vi parkerade bilarna i Borghamn, en bit upp i skogen intill vandringsstarten.
Det var skönt att börja gå längs med berget på någorlunda jämn mark. Asparna i skogen skiftade i grönt och gult och talade om ett vackert åldrande.

Första reflektionen:
1. Hopp kontra hopplöshet.

Den starke ledaren och lärjungen Petrus fick komma i fokus. Hans högmod, hans svek och förnekelse som fick honom att tappa hoppet. Magnus Malm skriver:

"Tänk om det inte primärt handlade om hans tro, för den kan svaja utan att en människa behöver tappa färdriktningen.
Eller ens om kärleken, för den kan svalna utan att relationen behöver brytas.
Utan om hoppet, som den där kvällen fullständigt slocknade hos Petrus... och därmed lämnade fritt fram för det mörker som kan få en människa att svika allt hon trott på... och vända ryggen åt den hon älskat." (sid 109).

Östgötaleden.


Tro. Hopp och Kärlek.

Vad är motsatsen?

Trolös. Hopplös och Kärlekslös...

Jag tittade ned i marken och kände vår tids hopplöshet, med naturskövlingar som skändar skapelsen, hur den gastkramade min själ... och jag ville bara gråta tillsammans med aspelöven och de bruna ekbladen.

Darrande asplöv.


Magnus Malm ser likheter mellan vår tid och tiden för de första kristna. I Romarriket fanns också en tomhet, materialism och hopplöshet.

Filosofen Seneca skriver om Romarriket:

"Naturen räcker till för att fylla de naturliga behoven. 

Det är lyxbegäret som kommit oss att avfalla från naturen, detta lyxbegär som blir ständigt hetsigare och oavbrutet tillväxer och tar den mänskliga intelligensen i sin tjänst, för att göra lasterna fler och större..."

Naturligt att vandra.


"Man börjar med att eftertrakta det obehövliga, fortsätter att åtrå det skadliga och gör slutligen själen till en slav under det materiella och tvingar den till att tjäna kroppen och dess lust.

Alla dessa konster och yrken, som fyller vårt samhälle med oväsen och rörelse, betjänar människans kropp, åt vilken man förut gav just så mycket som den behövde, alldeles som en slav, men som man nu betjänar på alla sätt, som en herre..."

Det är tuffa ord!

Lätt att hänga med huvudet...

Slav under begären?


Intet nytt under solen.

Frågan är:
- Har vi också tappat hoppet? Vad hoppas vi på? Finns det något hopp för oss?

Jag har ofta rollen att ge andra hopp, men inte idag. Någon gång måste hoppingivaren tappa taget och själv sjunka ned i hopplösheten. Precis som Petrus.
Och bäras av andra.
Tills...


Pilgrimsvandrare mot Mariadöttrarna.


Har vår kultur konstruerat orealistiska förväntningar på förlegade idéer? undrar Magnus Malm i sin bok (sid 110).

Han svarar själv och säger: 
- Inte förrän vi har dekonstruerat alla drömmar upptäcker vi försent att vi inte längre har något att hoppas på... 

Är det bara underhållning då som återstår? Se skräckfilmer för att få utlopp för rädslan?
Eller som romarna som var rädda för Ödet och förledde sin rädsla genom att gå till Colosseum och se folk (kristna) slitas i stycken av vilddjuren...

Var finns där nere på bottnen?

Jättetrattskivlingar.

- Att Kristus uppstått från de döda var en seger över alla tänkbara onda makter och demoner. I ett avgörande slag ställde Kristus människan fri att lämna sin fruktan... (sid 135).

Fattar vi hur stort detta är??

Jag kände hopplösheten ge vika lite grann.

Vi kom fram till Heliga Hjärtats Kloster där vi åt vår matsäck i solens sken. Det lindrade lite.
Till lycka träffade vi två kvinnor som hjälpte oss ringa på och fråga om vi fick deltaga i systrarnas middagsbön.
Vi var välkomna in!

Lunchplats vid klostret.



Plötsligt satt vi i ett kyrkorum, omgivna av glasfönster med evangeliets heliga berättelser. 
Konsten talar.

Systrarna kom in i sina svarta, fladdrande kläder och bugade djupt inför korset.
Svala röster sjöng tidegärdsbönen från sitt hjärta.

Vi lyssnade och bad i stillhet.

                Sjungen bön "Fader Vår".

Kyrksalen, Heliga Hjärtats Kloster.



Här förnekas inte hopplösheten. Här får den plats. Hos Jesus Kristus på korset...

Vi gick ut igen, uppfyllda av bönen och mötet med moder Katarina, som sa:

- Vår benediktinska klosterregel säger att vi skall var stationerade här. Men samtidigt är vi beroende av er som är rörliga och mobila, och att ni kommer hit till oss! 
Vi behöver varandras delar för att bli hela!

Alltid lika vänlig och öppen. 

Käraste moder Katarina!


Vi lämnade slättlandet och utsikten mot Tåkern och vände uppåt, mot berget.
Stigningen var mycket brant. Intill oss låg skidbacken...

Nu gällde det att andas lugnt och gå stadigt på foten.

Nästa reflektion:
2. Centrum och periferi.

Hur kunde Petrus förvandlas från ett moraliskt vrak under sin egen hopplöshet, till en hängiven ledare som slutade sina dagar som martyr för Kristus, på Capitolium i Rom?

Något radikalt måste ha hänt.

Vi kan använda uttrycket "vilken uppståndelse det blev" om oväntade och omtumlande händelser.

Så börjar kristendomens historia; med förvirring, inte klarhet, med mysterium, inte med visshet.

Förvirring, inte klarhet.


Petrus skriver själv i sitt första brev:

VÄLSIGNAD ÄR VÅR HERRE JESU KRISTI GUD OCH FADER. 
I SIN STORA BARMHÄRGIHET HAR HAN FÖTT OSS PÅ NYTT TILL ETT LEVANDE HOPP, GENOM JESU KRISTI UPPSTÅNDELSE FRÅN DE DÖDA... 
1 Petr 1:3.

Ett levande hopp! Inte ett uppgivet hopp, inte ett dött hopp! Ett helt annat sorts hopp.

Något helt omdanande hade hänt i Petrus liv. All i hans liv definieras nu om - inte längre av hans svek och brännskadorna därav - utan av mötet med den Uppståndne!

Förut hade Petrus sig själv och sin egen andlighet i centrum, Jesus var i periferin.
Nu har allt ställts på ända. Jesus är i centrum. Petrus följer.
Han är förlåten.
Hans prestationer och ambitioner bleknar bort.

Magnus Malm sammanfattar det mycket pregnant:

Jesus följer en människa tills hon vänder om och följer honom! (sid 120).

Följer!



Vår vandringsledare ställde frågan:
- Om jag vill börja följa Jesus, vart ska jag gå? Jag tror att vägen är nära. Är Guds rike inom oss?
Paulus svarar:

VET NI INTE ATT ER KROPP ÄR ETT TEMPEL FÖR DEN HELIGE ANDE SOM NI HAR INOM ER OCH SOM NI HAR FÅTT FRÅN GUD?
1 Kor 6.

Vägen går från huvudet och en halvmeter nedåt, till hjärtat. Den är inte långt borta från någon av oss!

- Var är mitt centrum?

Skogsstigar.



Stigen på Omberg gick genom högt gräs och risig lövskog med gott om rönnbär.
Vi plockade en klase och åt som C-vitamin till eftermiddagsmackan.

Mina tankar gick åt ett annat håll. Centrum och periferi - då tänkte jag på naturen kontra städerna.
Mer än 50% av jordens befolkning bor i städer, tyvärr. Det får återverkning på hur man uppfattar naturen - den blir främmande och okänd.

Staden är i centrum - naturen är i utkanten.

För våra far- och morföräldrar var det tvärtom. Många arbetade ännu inom jordbruk, och naturen med dess gåvor var i centrum. Staden med sina nöjen var långt bort i periferin.

Det är dessa ombytta roller som gör att nutidsmänniskan kan skövla skog och mark som hon nu gör, med nedsmutsning av luft och hav. 
Nu fick jag ont i själen igen...

Snart framme.


Vi kom fram till det efterlängtade målet - Västra Väggar vid Vätterns branta branter...

Jag rös av välbehag när jag såg solen glittra i det djupblå dricksvattnet...

Nåja, på andra sidan vid Hammarnäset i Karlsberg skjuter de militära sina övningsvapen, med ammunition som förgiftar vattnet, sakta med säkert... 
Försvarets Materielverk (FMV) bedriver provsprängningar av materiel och ammunition. Konstigt nog har de miljötillstånd (2010-11-18).

Får jag komma hem till er och hälla lite gift i era kranar? Vad är det ni inte förstår? 
Protestlistorna "Rädda Vättern" är många!

Aldrig får man vara glad...

Andäktigt vackert!!


Men det var skönt att få ta av skor och strumpor och lufta fötterna en stund.
Många vandrare var samlade där vid Västra Väggar. Vi lät en envis känsla av hopp över skönheten skölja över oss.
Skaparens hand är stark, mycket starkare än de städer våra mänskohänder har byggt.

Det är sann glädje!

Och sällan har jag väl sett att rönnbär kan vara så röda...

Omberg bjuder oss sina rönnbär att äta!


Tredje reflektionen.
3. Fred och Frihet.

När egot flyttas från centrum till periferin då blir det en radikal om-orientering.

Vår vandringsledare gav oss dessa ord:

- När jag överlämnar mig i Jesu händer finner jag en frihet jag aldrig kunde finna, så länge jag desperat försvarade min frihet mot allt som hotade den.

Jag vänder mig mot ljuset. Jag följer Honom och blir hans egendom - där är friheten!

Verklig fred och frid kan aldrig uppnås genom att stänga ute det hotande, och låtsas att det inte finns...

Falsk andlighet i alla tider har gjort människor ännu räddare genom att avskärma dem från världen...

Ofridens rot ligger i självupptagenheten. Det eviga pysslandet med oss själva, och den ständiga oron för allt som hotar oss. 
Fred är något vi delar, något vi bara kan uppnå tillsammans, med varandra och med Gud.



Ibland satte vi oss ned på skogsstigen för att hämta andan. Vandringen var krävande. Torra grangrenar hindrade solen att nå oss. En och annan mygga gjorde sina attacker.
- Åldern tar ut sin rätt...
- Ja, det gör den för en femåring också...

Det är tillåtet att vila oavsett årsringar!

Det var skönt att bitvis gå i tystnad.
Intrycken var många och samtalen goda. Känslan av att hitta någon som förstår, utan att man förklarar så mycket, är oslagbar. Tack!

Tack för stödet och kramen...

Medvandrare.



Vår vandringsledare gav oss ett slutord att ta med på den fortsatta livsvandringen, från Johannes 20:

PÅ KVÄLLEN SAMMA DAG, DEN FÖRSTA VECKAN, SATT LÄRJUNGARNA BAKOM REGLADE DÖRRAR AV RÄDSLA FÖR JUDARNA. DÅ KOM JESUS OCH STOD MITT IBLAND DEM OCH SADE TILL DEM:
- FRID ÅT ER ALLA.

SEDAN VISADE HAN DEM SINA HÄNDER OCH SIN SIDA.

LÄRJUNGARNA BLEV GLADA NÄR DE SÅG HERREN.

JESUS SADE TILL DEM IGEN:
- FRID ÅT ER ALLA. SOM FADERN HAR SÄNT MIG, SÄNDER JAG ER.
Joh kap 20.

Endast genom vår delaktighet i Jesu gärning - det han sänder oss till - kan vi erfara den fred som består.

- Är jag rädd? Har jag låst in mig? Jesus kan ta sig genom reglade dörrar. 

Det finns alltid hopp.

Åt vilket håll ska vi gå?


Den branta grusvägen ned mot Borghamn blev en påfrestande sista sträcka. Ett stort dött träd sträckte sina grenar mot himlen, aj aj släpp inte blicken från vägkanten! Rullgruset var farligt och fick vandringskängorna att halka...

Sådant är livet.

Inga garantier. Men fullt av hopp i hopplöshet.
Vi hjälper varandra dela tro i trolösheten och kärlek i kärlekslösheten.

HERRE, VISA MIG VÄGEN
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!


Nedtecknat från Linnea Rosenbaums anteckningar,
- Helene F Sturefelt med den gröna ryggsäcken.

Grönt i september.







ANDLIGA SÅNGER Ciccie Pernveden - Bodekull Jazz

Ciccie Pernveden och Anna Weister.



Välkommen att lyssna på närradiostation 92,0 FM i Sölvesborg, och ANDLIGA SÅNGER!

Tänk dig en sammansmältning av storbandsjazz och gospel från Karlshamn och därtill en begåvad präst och musiker från Göteborg - då får du veckans innehåll, avsnitt 64.
Bodekull Gospel & Jazz Orchestra, under ledning av Anna Weister Andersson, möter musikaliskt Ciccie Pernveden Malm - som skrivit vår signaturmelodi. 

Temat är "Barnatro blir Vuxentro".

Klicka på den blå noten. Hoppas din webbläsare stöder öppnandet...



                             MUSIKLISTA

CICCIE PERNVEDEN MALM - Det sjunger i själen och hjärtat.

CD'n "Mellan tårar och skratt" där Ciccie skrivit text och musik:

- Tio församlingsbor (otroligt kaxig och tuff låt!) (den får både inleda och avsluta programmet!), 
- No Other God (text: Ylva Eggehorn),
- Allting är möjligt,
- Strutsen,
- Hela mitt Liv (från CD'n med samma namn).

Musiker och präst i Göteborg.


BODEKULL GOSPEL & JAZZ ORCHESTRA:

CD'n "Nothing Is New":
- People of God (text och musik: Anna Weister Andersson),
- O, Give Thanks (skriven av André Crouch),
- What A Friend (Anne Weister Andersson)
- Jesus Is Right Here (   -  "   -   )

FRÄLSNINGSARMÉN: CD'n "En salig samling":

- Barnatro med Stefan Sundström och Carl-Einar Häckner. (jag kunde inte låta bli att spela lite gitarr i studion...).

MARTIN ÅSMAN & ANDREAS NORDIN: CD'n "I livets trånga skeden":

- Jag skulle vilja våga tro (Psalm 219).

"Hela Mitt Liv".


Barnatron behöver växa med livets krav. Både tillit och kloka svar behövs för att tron skall hålla genom livet. Risken är annars att tron blir barnslig... eller tynar bort.

Dessa program har som djupaste syfte att uppmuntra dig, till att låta tron mogna.

I andakten spelar jag psalm 696 "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt det andra tillfalla dig" - en mycket mäktig text som talar tydligt om det kristna livet och Guds kraft.

När vi sätter världen först och dess bekymmer, då räcker ofta krafterna inte till, till något annat. Men när vi sätter Gud främst, då får vi allt det andra på köpet!

Detta är också en stilla kommentar till det kyrkoval som infaller vart fjärde år i Svenska kyrkan.
Tyvärr är politiska partier fortfarande kvar som nomineringsgrupper. Det ställer till en hel del när vi får in personer som inte alltid är kunniga om kyrkans tro och liv, eller ens troende, in våra styrelserum...

Låt barnatron bli vuxen!


I en familj/ församling/ kyrka består både av gudstjänstförnekare och varmt troende. Men man bygger inte en församling med partipolitik. Kyrkan har Kristus i centrum och Bibeln som "styrdokument".

Först var de 10, sedan blev de 9, 8, 7... Lyssna till och läs här Ciccies text!

TIO FÖRSAMLINGSBOR:

"Tio församlingsbor har kyrkan mycket kär
En måste sova ut och sedan var de nio där.
Nio församlingsbor sjöng lovsång utan måtta.
En tröttnade på melodin och kvar var bara åtta.
Åtta församlingsbor sa' "Vad gör vi nu?"
En skulle jobba över så var de bara sju...

Sju församlingsbor fastade och bad.
En tvivlade på bönens kraft så bara sex var kvar.
En tyckte kyrkan skulle börja öppna sina hem,
för utslagna och ensamma.
Nej, aldrig! sa de fem.

Utgifterna blev höga för både tjänst och hyra.
Det blev för mycket, tyckte en, sen var de bara fyra.

Fyra församlingsbor studerade Guds Ord.
De blev osams om en tolkning och en gick i vredesmod.
Tre församlingsbor skicka' pengar till mission.
"Det har vi inte råd med" sa då en, sen var de två.
Den ene tyckte det var trist, gav upp och gick sin väg.
Då återstod blott en person, som förkrossad låg och grät.

Han såg sitt sjuka hjärta som knappt orkade att slå.
Hans ego tog så mycket plats att andningen blev svår.
Att byta ut det sjuka kändes som ett sista hopp.
För att överleva fick han ett nytt hjärta i sin kropp.
Donatorn hade dött men givit honom ett nytt liv.
Han tog emot i tacksamhet, fick nya perspektiv.

Och när han bad så var han nu en hängiven person.
Det lockade en granne och så var de åter två.
Båda två gav tionde - ja, faktiskt mycket mer.
Att generositet är bra det insåg många fler.
Man läste Bibeln, bad och sjöng, och kyrkan fylldes snabbt.
Och ingen tvivlade på bönens underbara kraft.

Snart var de åter tio och man ställde till med fest.
Firade gemenskapen där alla hade växt.
Man hade mognat samtidigt som gruppen blivit stor.
Där ser man hur det slutar när det finns någon som tror!
Så sjunger allihop i jättekör och harmoni.
För alla lever nu ett liv som förr var teori.

Vi är enade i mångfald och vi skrattar med varann,
åt den mångsidiga enfalden som äntligen försvann..."

Ciccie Pernveden Malm.



Våra varmaste hälsningar!

Helene Fransson Sturefelt - programkreatör vid mikrofonen.
Jörgen Hjärtenflo Sturefelt - ljudtekniker och redigerare.









måndag 27 september 2021

KUDDEN PREDIKAR

Kudden predikar.


Jag satt på den hårda pinnsoffan och letade efter något mjukare att stödja mig mot.
Några hemvävda kuddar drog min blick till sig och jag stoppade en bakom ryggen.
Skönt.
Nu kunde jag lyssna.

Texten om sådden lästes. Vi lyssnade andäktigt till liknelsen där vi satt på Pilgrimscentrum. Ute försökte hösten begynna, men sensommarvärmen höll sig kvar. Undrar hur det går med höstsådden?

Jesus var skicklig i att väva in naturen för att förklara Guds rike.

Guldgul höstvärme.


EN MAN GICK UT FÖR ATT SÅ.
NÄR HAN SÅDDE, FÖLL EN DEL PÅ VÄGKANTEN, OCH FÅGLARNA KOM OCH ÅT UPP DET. 

EN DEL FÖLL PÅ DE STENINGA STÄLLENA, DÄR DET INTE FANNS MYCKET JORD, OCH DET KOM FORT UPP, EFTERSOM MYLLAN VAR TUNN.

MEN NÄR SOLEN STEG, SVEDDES DET OCH VISSNADE BORT, EFTERSOM DET VAR UTAN ROT.

EN DEL FÖLL BLAND TISTLARNA, OCH TISTALRNA VÄXTE UPP OCH KVÄVDE DET.

MEN EN DEL FÖLL I DEN GODA JORDEN OCH GAV SKÖRD, HUNDRAFLT OCH SEXTIOFALT OCH TRETTIOFALT. HÖR DU SOM HAR ÖRON.
Matteus kap 13.

Jordens färger.


Jag tittade på de hemvävda kuddarna. De hade färger som från en åker - brun, roströd, grön och mörkblå - som när solen skuggar marken där träden står nära.

Utsädet är Guds Ord.
Jesus strör ut Guds Ord överallt. Han är generös, så pass att han slösar med kornen så de far iväg även där de inte kan växa.
Är inte det slöseri?

Är Jesus en slösaktig slösare? Vad är det för mening att låta säden hamna där det ändå ingenting blir?
Jo, därför att Gud är så övermåttan generös!

Och för att alla människor skall få chansen att ta ställning till Ordet.

Slösaktigt generös.


Lärjungarna var irriterade. Det fattade inte vad Jesus menar. Kanske inte vi heller.
Kunde han inte tala i klartext?

VARFÖR TALAR DU TILL DEM I LIKNELSER?
HAN SVARADE DEM:

- NI HAR FÅTT GÅVAN ATT LÄRA KÄNNA HIMMELRIKETS HEMLIGHETER, MEN DET HAR INTE DE ANDRA. 
DE FÅR DEM SOM LIKNELSER, FÖR ATT DE INTE SKALL SE, FAST DE SER, OCH INTE FÖRSTÅ, FAST DE HÖR.
Lukas 8:9.

Vi känner alla människor som inte är intresserade av kristen tro eller Gud. De har liksom ingen mottagare för det andliga.
Det kan man jämföra med att alla är inte intresserade av sport... En del saknar helt enkelt sport-genen!

Skämt å i sido, det kan kännas vanmäktigt hopplöst att försöka förklara det fantastiska med att leva i Guds gemenskap, när den andre bara stirrar tomt framför sig...

Det liknar den uppkörda dikeskanten, där vägmaskinen gått hårt fram och tuktat buskarna intill grusvägen. Ingenting växer där. Djävulen - röjmaskinen - har gjort det omöjligt för något att kunna gro...

VID VÄGKANTEN ÄR ÄR DE SOM HÖR ORDET, MEN SEDAN KOMMER DJÄVULEN OCH TAR BORT DET UR DERAS HJÄRTAN, FÖR ATT DE INTE SKALL TRO OCH BLI RÄDDADE.

Dikeskörning.



DE PÅ BERGHÄLLEN ÄR DE SOM TAR EMOT ORDET MED GLÄDJE NÄR DE HÖR DET, MEN SOM INTE HAR NÅGOT ROTFÄSTE.
DE TROR EN KORT TID, MEN I PRÖVNINGENS STUND AVFALLER DE.

Det finns många berghälls-människor. Det man har tagit emot, behöver man vårda - oavsett om det gäller fröer, ord eller relationer. Det sköter inte sig självt.
Det medvetna valet är en viktig ingrediens i allt växande.

En god predikan behöver bevaras i hjärtat, bearbetas, samtalas och sedan levas ut.
Då kan Ordet börja rota sig, annars riskerar det att vissna så fort någon ifrågasätter eller säger något negativt om kristen tro.
Eller hur!

Brungrund jord. Blåsvart skugga.


Jag tittade på kudden igen. Mönstret såg precis ut som när vi vandrade i kanten av Omberg, där skuggan låg på.

DET SOM FÖLL BLAND TISTLARNA ÄR DE  SOM HÖR ORDET, MEN SOM LÄNGRE FRAM KVÄVS AV LIVETS BEKYMMER, RIKEDOMAR OCH NÖJEN OCH ALDRIG GER MOGEN SKÖRD.

Utan tid, ingen omsorg. Utan tid, inget liv.

Guds Ord behöver tid för att bli levande i oss. Det är gott att läsa en liten bibelvers varje dag, precis som vi äter en bit mat varje dag. 
En relation behöver också tid. Människor behöver tid och Gud behöver få sin tid.

Spader, ruter och klöver kan ta över. Spader med alla sina bekymmer, ruter med driftighet och profit. Klöver med sina nöjen. Och allt för många hjärter gör själen slapp...

Så satt jag och tänkte där på den hårda pinnsoffan på Pilgrimscentrum i Vadstena.

Spader i lampan på Pilgrimscentrum.


MEN DET SOM KOM I DEN GODA JORDEN , DET ÄR DE SOM HÖR ORDET OCH TAR VARA PÅ DET I ETT GOTT OCH RENT HJÄRTA, OCH GENOM UTHÅLLIGHET BÄR FRUKT.
Lukas 8:11-15.

Den goda jorden är plöjd, harvad och bearbetad så pass att alla stenar är bortplockade och allt ogräs upprensat. Det är ett mödosamt arbete. Den hårda ytan behöver regn för att mjukna.

Ett hjärta som kultiverats på detta sätt, blir som den bördiga mylla som fyller hela Östergyllen! 
På vår pilgrimsvandring några timmar senare såg vi hur åkerbrukarna redan sått sin höstsådd, och skira gröna strån tittade upp.

Det var mycket vackert.

Och det ger hopp till en trött själ.

Kelim-hål i vändningarna.


Kuddarna var vävda i flamskteknik. Som väverska vet jag att den här sättet att väva gör att det bildas "kelim-hål" där färgtrådarna vänder. 
Symboliskt skulle det kunna betyda att även där förutsättningar är goda, kan luriga hål finnas. Man ramlar ned, i alla fall.

Men där färgtrådarna löper tätt, finns inga kelim-hål. Det betyder att även i den mörka skuggan kan livet ändå hålla samman...

Kudden predikade.

Liknelsen klarnade.

Texten följde med oss senare under dagen då den stora pilgrimsvandringen över Omberg skulle utmana oss. Mer om det i nästa inlägg.

Hängig kamrat...


Hur kunde jag se allt detta i en kudde?

Tja, den som har ögon att se med, skall se... precis som du som har öron, skall höra!
Och det stod ju "H" överallt på kudden...

Helene Sture Kuddfelt,

- textilpredikant, ordvävare och kuddteolog, på kant...

H som i Helene!









OLLE EKLUND I HIMLEN


Vid regnbågens fot.


Den lille pojken satt vid kanten av regnbågen. Framför honom rann den stora floden, stilla och stark. 
Luften var fuktig och det skimrade av färger överallt.

Olle Eklund hade just landat från sitt äventyr uppe på regnbågen. Nu undrade han vad som skulle hända härnäst.

Plötsligt tätnade luften omkring honom. Från floden kom en dimma och svepte in över ängen där han satt. Färgerna försvann och allt blev vitt.
Det vita blev allt tjockare och Olle Eklund kände hur han blev omslutet av ett stort moln.

Utan att han visste hur det gick till, lyfte molnet upp i luften och han seglade iväg.

Molnet kommer.


Han visste inte om han skulle vara rädd eller skratta, men glada bubblor kändes i magen, så han drog på munnen och log ett stort leende, som ingen såg.
Utom molnet.

- Lägg dig ned, sa Molnet.
Vem var det som talade?
Olle hade vant sig av sina äventyr att han kunde höra naturen prata. Det var inget konstigt med det.

Så han såg sig om i det vita och lade sig försiktigt ned. Det kändes som en himmelsk bomullstuss!

- Nu blir det blött! sa Molnet, och fyllde på med ljummet där pojken låg.
- En vattensäng, skrattade unge herr Eklund.
Molnet gungade och svävade fritt under himlen.

- Undrar hur högt upp vi är? tänkte Olle och lutade sig ut. 
Men det skulle han aldrig ha gjort...

Han gled ur molnet och föll genom luftens lager.
- Hjälp! ropade han.
Molnet ändrade riktning och styrde nedåt för att fånga honom. 

- Dumma lilla pojke, varför gjorde du så? mullrade Molnet.
- Jag blev nyfiken, svarade han tyst.
När Olle lade sig ned i molnet igen, var vattnet kallt. Det var inte lika skönt. Men molnet gungade honom tröstande.

Molnet gungade tröstande.



Men han var ett nyfiket barn, och kunde inte låta bli hur det såg ut utanför det vita fluffet på den nya höjden, så han lutade sig ut igen. Han gled ur vattensängen och rasade ut ur molnet för andra gången.
- Hjäälp!
Nu skrek han högre, för han började förstå att det var farligt. Skulle Molnet rädda honom denna gången också?

Olle var mycket nära att störta rakt in i ett berg, när Molnet sänkte sig och fångade upp honom.
Det vita hade blivit grått och det lät som ett åskmuller när han sögs in i det igen.
Men denna gången var det inte alls skönt att hamna i den där vattensängen. Den hade nämligen stelnat till is.

- Varför är det så? viskade Olle, och skämdes.
- Därför att när du går utanför mina regler så fungerar ingenting! dundrade Molnet! När du gör farliga saker som kan leda till döden, blir allting iskallt! Lär dig det, du lilla mänskopojke!

Nu grånade Molnet.



För tredje gången steg Molnet högre upp, och nu började det bli varmare. Solens strålar smälte sakta bort vattenångan som molnet var gjort av, och isen i vattensängen blev åter varmt. Molnet var inte lika tätt längre så Olle kunde se ut, utan att behöva luta sig eller gå emot Molnets regler.

- Håll i dig, ropade Molnet, nu är vi uppe i himlen och närmar oss Gud, vår Skapare.

Olle Eklund kände hur han blev alldeles spänd av förväntan, för under alla sina äventyr i paradiset hade han hört talas om att det fanns en Skapare.

Nu hördes en röst, som inte var en röst, med ord som inte var talade ord, och Rösten talade med den lilla pojken.
- Välkommen mitt barn!

Olle vände sitt ansikte mot ljuset.
- Är du redo för nästa uppdrag?
- Ja, min himmelske Far, svarade Olle Eklund.
- Då fyller jag dig nu med min rödaste kärlek, rakt in i ditt hjärta! När du kommer tillbaka till jorden får du i uppdrag att berätta om mig, för dem du möter. Men du måste vara försiktig, det finns de som inte vill lyssna och som kan göra dig illa. Men du har mitt beskydd.

Så fylldes pojken av Skaparens varmaste kärlek, från topp till tå tills han glänste som rödaste guld.

- Men hur skall jag komma ned igen? frågade pojken, och vågade inte titta ned på jorden.
- Jag skall regna ned dig, sa Molnet. Kryp in i mig igen, så skall du få se!

Skaparen lyser igenom.


Olle kröp in i Molnet, som slöt sig om honom, och i ett ögonblick förvandlades all vattenånga till stora regndroppar, som sköljde honom tillbaka till jorden.

- Tjohoo!! skrattade den lilla pojken och vinkade åt regnbågen när han susade förbi! Här kommer jag!

Han landade med en liten duns i gräset vid den Stora Floden och såg hur solen torkade upp regnbågen och lade den i sitt himmelska förråd.
- Vad var det nu jag skulle göra? tänkte han och kände på sitt hjärta.

Det bultade varmt av Guds kärlek och då kom han ihåg uppdraget.
- Jo, jag skulle ju berätta för alla jag möter om Skaparen. Undrar hur det skall gå? Undrar vem jag möter först?

Det kommer i nästa kapitel.
Och så stängdes den magiska dörren om Olle Eklund för denna gång.


Berättat av Mormor för sitt Barnbarn.

Helene Fransson Sturefelt.


Regnbågen sugs upp.



Detta var den först publicerade delen av en lång berättelse, som egentligen börjar inne i Edens Lustgård, vid Livets Träd.
Om Gud vill, får du läsa den, vid ett  annat tillfälle.