MELLAN DÖD OCH LIV...

Påskaftonsfirare.

Det är inte lätt att fylla år mellan Långfredag och Påskdag...
Klämd mellan död och liv.

Det gamla livet skall dö; allt som var för mycket, för gränslöst, för snällt och alltför hänsynsfullt mot andra men hänsynslöst mot mig själv...

Det nya livet skall uppstå, men jag vet inte vad det innebär.
Gränssättning. Tydlighet som sårar? Distans som skapar luft. Avstånd som ger mig tid att tänka, tid att svara. Nej.
Någon gång ja.

Kvastar sopar hemma. Inte Blåkulla. Fullt..

Påsknattens mörker omsluter mig så att ingen kan se hur rädd jag är.
Hellre mjuka fjädrar än den taggiga törnekronan.

Ett ord ur evangeliet följer mig idag.

JESUS GÅR FÖRE ER...

Föregångsman.

En smak av himmelrik var det imorse när gratulationsdelegationen kom in med blommor, ljus och räkmacka! Tre generationer.
Lycklig!!

Men jag hann drömma av jag var bortglömd och hade gått vilse, med felmärkta nycklar i en krånglig korridor... och inte visste vart jag hörde hemma...
Typiskt.

Fördolt liv.

Påskafton har sina rutiner, oavsett födelsedagar.
Alltså bakades vaniljbrödet och fikakorgen packades. Nu ska vi åka till Wämö Park och titta på minigrisarna!

Och gömma påskägg.
Vilken lycka när man hittar det!

Ja!

I vanliga fall brukar vi välkomna våren med en paddeltur. Någon gång har kanoten agerat isbrytare, men i år är isen för tjock.

Kanoten insnöad. Bilen insnöad, allt gömt i snö...

Men solen tinade upp både mark och sinne, som tur var.

Vifta bort vintern den som kan...

Det är nog bara vi friluftsdesperata svenskar som tar med sig filtar och sittdynor för att fika ute!
Alldeles underbart är det.

Det är liksom ingen idé att vänta tills det blir varmt. Tänk så många fikastunder man hinner missa då!

Nybakat vaniljbröd. Himmelskt gott!

Men var hade minigrisarna gömt sig?

Det enda vi såg var...

... en bräkande påskget.

Man lever många liv samma dag.
Hustrulivet, mammalivet, mormorslivet, glada skrattlivet och längtande ångestlivet...

DÅ LÄMNADE DE GRAVEN OCH SPRANG DÄRIFRÅN, DARRANDE OCH UTOM SIG.

Jag ber att jag också skall få uppstå till nytt liv, mitt i livet.

Gud, låt någon komma och rulla bort den tunga stenen av felaktiga förväntningar och förkrossande krav.
Jag vet att Du lever, jag vill leva med Dig.
Amen.

Öppna. Jag vill ut.

TACK alla som hört av sig idag, digitalt, i verkliga livet, med röster eller bokstäver.
Det betyder så mycket.

Har just öppnat min present;
- en dundrande historielektion med powemetalbandet Sabaton - hur svenskarna plundrade och bar sig illa åt under hela 1600-talet...
... samtidigt som det på nyheterna meddelas att Nordkoreas ledare är putt och vill släppa den stora bomben i huvet på grannen, för att visa hur stark han är...

Ska vi aldrig lära oss?

Mellan död och liv.

Helene Sturefelt, födelsedagsbarn, fast vuxen.

Född under takdroppet... ; )

GUD DÖR

Du bar ditt kors, O Jesu mild..

- Om vi kan säga "Gud blev människa" i Betlehem, då måste vi säga "Gud dör" på Golgata kors.

Peter Lundborg predikade i TV-gudstjänsten från Linköpings domkyrka.
Jag satt hemma och lyssnade, med knappta händer, i enskildhet.

Födelse och Död. Början och slut.

- Men är Gud likgiltig över de plågor Jesus har på korset? Varför reagerar han inte?
För att det är Gud som dör...

Domkyrkopredikantens ord var kristallklara.

Peter Lundborg, domkyrkoprost i Linköping.

- Jag och Fadern är ett, sa Jesus. Jesus dör, alltså dör Gud.
Och ropet ekar ut i tomheten...


För mig är tron mycket enkel. Försoningsläran lämnar vi åt sidan just nu.
Jag tänker så här:

Gud kan inte bara "titta på" från sin himmel, Gud måste deltaga i livet - alltså födas, leva detta smutsiga mänskoliv men inte dras med i synden.

Och!

Gud måste besegra döden! Allt annat är bara önsketänkande.
För mig måste Gud själv döden dö...
Och inifrån besegra det som sätter punkt för allt liv.
Beröva döden dess makt.

Din fägring är förtärd.

Det är väldigt skönt att ibland vara hemma och fira gudstjänst.
Tillsammans med domkyrkförsamlingen stod jag på knä framför korset i TV-rummet.

O HUVUD SOM SKALL SIRAS
MED ÄREKRANS EN DAG

MEN NU MED TÖRNE VIRAS
DIG ÖDMJUKT HÄLSAR JAG.
                                          Sv Ps 144.

Vem har släckt den blick som...

Den tro jag lever mitt liv i, har inga döda profeter, inga insomnade mästare eller tomma ord.
Kristendomen är handling.
Anden i köttet. Själen i kroppen. Konkret så det blöder...

Mitt hopp. Hela mänsklighetens hopp.
Det finns en öppning genom det svåraste mörker, där Gud har gått före.

Just nu vräker snön ned över Blekinge. Vita snöflingor snett från sidan.
Isarna ligger frusna än och det vilar långfredagsstämning över tillvaron.

Men...

Snart kommer storfamiljen.
Men jag ville dela detta med dig, ifall du inte hade någon att fira Långfredag med.

Tillsammanshälsningar,
Helene F Sturefelt.

JESUS SOM DISKTRASA - Om Skärtorsdagens rening

Jesus som kitchig disktrasa...

Jesus försvann.
Rodde iväg. Ut på sjön. Eller ut i heta öknen. Borta. Ensam och prövad.
- Vart tog han vägen? Någon som sett honom?

Nu är stunden kommen. Sista kvällen.
Gänget är samlat, men de förstår inte vad som måste ske.

I missriktad vänlig hjälpsamhet försökte Petrus vara snäll mot Jesus och skydda honom mot makthavarnas vrede, och får en fruktansvärd gränssättning emot sig:
- Gå bort ifrån mig, Satan!

Så är det.
Att få vara ansvarig sin uppgift och mission får inte hindras snällhetens tyranneri.
Ty då kommer vi aldrig vidare. Försoningen uteblir.
Korsets nödvändighet.

Gå bort! Försvinn.

Det var fullt med folk i Fredrikskyrkan igår. Två organister och två präster markerade stundens vikt och allvar.
Vi fick lyssna till den lilla "herrkörens" premiär, men framför allt höra evangelietexten.

Jesus avslöjar på ett sofistikerat sätt vem som skall förråda honom, vid grönsakernas dippskål...

Först lärjungarnas glädje över gemenskapen, sedan ytterst dålig stämning när Jesus säger:

DET ÄR EN AV DE TOLV, HAN SOM DOPPAR I SKÅLEN MED MIG...
Markus 14:12-26.

- Det är väl inte jag? Inte jag? Jag?

Det är väl inte jag?

När vi kom hem, fortsatte vi Skärtorsdagens berättelse.

Tidigare under dagen hade jag förberett "salen där måltiden skulle firas".

Mörk duk, violetta servetter, servisen med Kristusfisken samt Kristusbrödet och grönsakerna.

Kristus-muggen.

JESUS STEG UPP FRÅN BORDET, TOG AV SIG MANTELN OCH BAND EN HANDDUK OM LIVET.

SEDAN HÄLLDE HAN VATTEN I TVÄTTFATET OCH BÖRJADE TVÄTTA LÄRJUNGARNAS FÖTTER, OCH TORKA DEM MED HANDDUKEN...
Johannes 13:1-17

Vi gjorde likadant.
Hällde upp vatten i en skål, men forsatte lite på vårt eget sätt... med en distrasa... en kitchig wettex-duk med tryck av Jesu ansikte...

En efter en doppade vi detta ansikte i skålen med vatten, kramade ur disktrase-Jesus och höll honom blöt och liksom alldeles levande i handflatan...

Så levande!

... medan de andra stod bakom stolsryggen, i bön, med handen på axeln på den som höll i disktrasan. Förbön. Om nytt liv, kraft och vila.

VAD JAG GÖR NU FÖRSTÅR DU INTE, SA JESUS TILL PETRUS, MEN SENARE SKALL DU FATTA DET.

DEN SOM HAR BADAT BEHÖVER BARA FÅ FÖTTERNA TVÄTTADE, I ÖVRIGT ÄR HAN REN.
OCH NI ÄR RENA, DOCK INTE ALLA.

HAN VISSTE NÄMLIGEN VEM SOM SKULLE FÖRRÅDA HONOM.

Han visste..

Sällan har jag sett en så levande ikon som denna wettextrasa med Kristusansikte!

Så rätt! Så riktigt! Utan guldkant. Det är hans gärning som lyser.

Jesus torkar upp skiten efter oss.
Han suger upp det vi spillt ut.
Jesus är fylld av smuts och klet och vi går fria. Diskbänken likaså.

Tecknet.

Herre, så vill jag tacka Dig med skönaste ord, från djupet av min mörka källare där soporna stinker...
Jag vill tacka för din kärlek och nåd som är gränslös, och öva på min livsläxa att jag är mycket begränsad...

O JESUS, FRIGÖR OSS MED DITT ORD
DEN BUNDNA KRAFT SOM I OSS BOR

ATT DIG VI TJÄNAR, DIG VI SER
I DEM VI ÄR TILLSAMMANS MED.
                                                      Sv Ps 438:3

Nu låter vi Långfredagen komma.
The Good Friday.

Påskhälsningar,
Helene F Sturefelt, som sannerligen känner sig som en disktrasa!
Urkramad. Kyrie eleison. Jesus, hjälp.

FIRA ATT MAN FINNS

Luftig inredning.

Mitt i Stilla veckan firar vi födelsedagar.
Sannolikheten att fylla år just vid den här tiden är mycket stor. Ja, den vanligaste födelsedagen är den 22 mars.

Varför?
Jo, midsommarafton var förr alltid den 21 juni, då de flesta gifte sig.
Detta var på den tiden då man väntade med samlivet till giftemålet... jodå... och räkna så framåt nio månader... vips! Det blir den 22 mars.

Ganska otroligt egentligen, att det är så exakt.

4 årskalas.

Så när påsken infaller i slutet på mars, får vi bråda dagar här hemma.

Det brukar vara predikoarbete och tårtbakning, gudstjänstfirande och paketinslagning, psalmvalslistor och flaggupphängning, samt påskägg och all maten ändå...

I en prästfamilj frågar man sig vem som ska komma först - Jesus? Eller jag? Vi?
Hm, han får vara med hela tiden...
Det är han ju ändå!

Jesus älskar alla barnen.

Mitt i de tunga passionstexterna om bönevakan i Getsemane och svek och förräderi, firar vi att vi finns.
Vi firar att Jesus finns också.

Jag firar - alltså finns jag.
Jag skriver - alltså finns jag.
Jag äter tårta - alltså fyller jag år.

Jag tänker - alltså finns jag, och heter troligen Descartes...
Jag blåser ballonger - alltså fyller någon annan år.
Jag bloggar - alltså syns jag...
... och då finns man! Teologiskt inkorrekt.

Kom! Det è roligt!

Jag hoppar i bollhavet - alltså skrattar jag.
Jag leker - alltså finns jag.
Jag sjunger Jamådduleeeva - alltså har någon blivit äldre.

Påskveckan kan aldrig vara så dyster att vi stannar där på knä i mörkret...
Jo, vi måste vara där i vår Getsemanekamp en tid, tills modet återvänder till att våga göra det nödvändigt svåra.

Men sen går vi vidare.
Vi vet ju hur berättelsen slutar... ; )

Jesus uppstår ur graven!

Att ständigt bedja med ansiktet mot marken är inte mitt sätt att be.
Den kroppshållningen tillhör undantaget, när jag inte funnit kärleken hos Levande Gud.
Även om jag kan vara förtvivlad många gånger, lyfter jag ändå ansiktet uppåt mot den Gud som välsignar mig, inte trycker ned mig och kräver min underkastelse.

Jag klamrar mig inte fast vid marken, jag lyfter hellre mina händer upp mot himlen - med öppna handflator -  för att ta emot.

Ungefär som att åka rutchkana på Leklandet...

- Nu kommer jag Momo!

Många går bara på Långfredagens tunga gudstjänst då Jesus ger sitt liv på korset.
- Nu har vi firat påsk. Suck. Får vi äta ägg nu?

Det är inte att fira påsk...
Så oändligt många har gett sitt liv på plågsamma sätt, men bara EN har besegrat dödens förbannelse.
- Det är fullkomnat.

Det är ju Påskdagen som är det stora! Uppståndelsen. Ljuset och glädjen som återvänder.

Jag firar påsk - alltså lever jag.

Jag finns. Men var är alla?

Jag bakar bröd på Skärtorsdagen - alltså minns jag nattvarden.
Jag sörjer på Långfredagen - alltså minns jag försoningsdöden.
Jag inväntar vändningen på påskafton...

Och när Påskdagen kommer  - minns jag uppståndelsen och går ut i trädgården och hittar vårens första krokus!

Annandag Påsk pilgrimsvandrar jag till Emmaus... eller det räcker med ett varv runt ekdungen i Gullberna Park, i tacksamhet över livet.

Livets seger. Syskonkärlek.

Nej, påsken är ingen teater som man "tittar på".
Inte heller något man "besöker" i en kyrka.

Påsken för mig är något vi deltager i.
Och när jag "firar", då "händer" det igen! Upprepas i en levande föreställning som gäller mitt liv, här och nu.

När jag firar den som fyller år, då "händer" den, igen! Finns. Existerar.
Jamådduleeeva...

Prästen ropar:
- Kristus är uppstånden!
Församlingen svarar:
- Ett fyraldigt leve: Hurra, hurra, hurra och halleluja.

Vi kom igenom!

Och lika viktigt som det är med kyrkan, är det med vårt hem. Så här har jag gjort, under många år, för att påsken ska vara levande här hemma:

http://helenesturefelt.blogspot.se/2011/04/pasken-i-hemmet.html

Stilla men glada hälsningar, med smak av tårta,
Helene Sture Firarfelt.

Missionskyrkan i Motala, så bra!

BLI UTAN BARN - SURDEG

Påskfjädrar, Motala kyrka.

Går det att föreställa sig den smärta Maria kände då Jesus började sin vandring mot korset?

Hon visste att detta barn inte var "hennes" (kan man någonsin göra anspråk på ett barn?) och att Jesus hade ett uppdrag att utföra som var och är helt unikt i historien.

Påskhelgen är en tidpunkt då många familjer samlas.
Ledigheten över Skärtorsdag till Annandag Påsk räcker till för att resa långt och "hinna koppla av" (avskyr det uttrycket).
Utflyttade barn hittar hem igen.

Att "bli utan barn" efter många års fostran talas det sällan om.
Att "bli med barn" är det stora, men på andra sidan av många års levande tillsammans, väntar detta motsatta - att bli utan barn...

Östgötatrafiken kör hemåt.

Ofta sammanfaller det med klimakteriet - och det talar vi ju inte heller om.
Önskar igen att vi kvinnor såg varann som systrar och själva definierade vårt liv.

Frysen är överfull - men ingen finns att servera stora grytor mat till.
Mjölken surnar och brödet möglar - kostymen är förstor, tills man inser att allt måste krympa.

Kylskåpet töms och Livmodern är tom.
Men livet fortsätter! Frågan är bara Hur...

Så nu vill jag stanna upp här en stund, tillsammans med Maria - allas Moder - och det svåra att lämna ifrån sig dem man älskar.
Beredd till uppbrott?

Beredd till uppbrott. Vart går herr Gårman?

Jag lär mig något av DET OSYRADE BRÖDETS teologi.

Igår var vi samlade till bibelsamtal i Pilgrimscentrums bibliotek. En brasa värmde - det var minus 15 grader i natt i Vadstena, på Marie Bebådelses Dag...

Vi läste den gammaltestamentliga texten från 2 Mosebok 13:6-10, om Israels folk.
De skulle vara beredda till uppbrott från de plågsamma seklerna i det ogudaktiga Egypten.

MOSE SA TILL FOLKET:
- I SJU DAGAR SKALL DU ÄTA OSYRAT BRÖD, OCH DEN SJUNDE DAGEN SKALL DET HÅLLAS FEST TILL HERRENS ÄRA.

INGEN SURDEG FÅR FINNAS NÅGONSTANS.
DETTA SKER TILL MINNE AV DET SOM HERREN GJORDE FÖR MIG, DÅ JAG DROG UT UR EGYTPEN.

Tre generationer.

Anna, Maria, Jesus.

En surdeg är som ett barn.
Den kräver ständig omvårdnad och passning. När det är dags, knådas surdegen in i den större helheten och får allt att växa... precis som ett barn gör i familjens och släktens gemenskap!

Men nu kom budet att vara beredda till uppbrott. Då gick det inte an att hålla på och passa på degen...
Nej, brödet skulle vara osyrat och lätt att ta med sig, snabbt.

Alltså, Stilla veckan är en vecka i Knäckebrödets tecken!

Vilar. Beredd till uppbrott.

Pilgrimscentrum.

I överförd betydelse står "Egypten" för tiden i fångenskap.
Var och en får lägga in sitt eget liv i den tanken - fångad i sjukdom, arbetslöshet, ensamhet...

Men evangeliet - det glada budskapet - är, att den tiden är begränsad!
Och det bestäms inte av Försäkringskassan... utan av Gud själv.

Var beredd till uppbrott, att lämna allt... Den nya tillvaron väntar.

Mötte en man som berättade hur elden tagit hans hus. Alla tillgångar, ja ett helt liv brann upp.
Men han såg inte ledsen ut...? Nästan lite nöjd.

Befriad till ett enkelt liv i pilgrimsanda.
- Men jag själv lever ju! Oskadd.

Gisslet döljer inte himlen.

Att "bli utan barn", utan hus och hem, måste det vara negativt?

Går det att se detta svåra som en nödvändig fas i livet?

Nej... Jo, kanske.
Om jag får lov att sörja, tala om förlusten, tala om glädjen i barnens självständiga vuxenliv och min blödande kärlek... jo, då kan jag se det som något positivt.

Påskriset påminner oss denna vecka om det gissel som plågade Jesus.
Fjädrarna är mjuka och gulliga, men riset är vasst...

Så vandrar jag en timme till, med den mjuka kärleken till allt det som är "mina barn", och med den smärta över det jag måste lämna.

Smak av ris. Och osyrat bröd.

Pax et Bonum.
Knäckebrödprästen Helene F Sturefelt.

Halv åtta hos mig.

BYGG UPP KYRKAN!

Man bygger inte en kyrka med stenar.
Man bygger en kyrka med bön...

Inledde Stilla veckan med en dag i Vadstena.
Följ med mig i bön, fall på knä du också... och se de unika fotona från dagens Gudsmöte.
Den talande stubben.

Hugger ned. Bygger upp...

Det som har brutit ned den kyrka jag arbetar i är - otro och tvivel. Sekulariseringen inuti skapar ingen växtkraft.

Vi fostrar våra barn till att kritisera allt. Sedan blir de tonåringar utan tilltro till sig själv.
Och till slut rädda vuxna som inte vågar lita på något...

Jag är så tacksam för min Farmor som lärde mig att tro. Övar ständigt tillit.
Jesus bär vår tunga börda av tvivel och skuld.

ATT KUNNA OSS VÄLSIGNA
DU LÅTER DIG FÖRBANNA.

DE TYNGDA SKULDROR DIGNA
BLOD DROPPAR FRÅN DIN PANNA.

DEN KALK SOM VREDEN RÅGAR
DU ENSAM TÖMMA VÅGAR. PRIS VARE DIG, O JESUS!

Genom det ruttna... ser jag..!

Att inte våga hålla något för heligt, skadar både vårt mänskovärde och vår själ, och ande.
Det måste man också få lära sig.
Ha någon att härma. Likna. Imitatio Christi.

Det är en stor upplevelse att få samlas några kristna en tidigt morgon till Laudes, morgonbön.
Det är inga stora affischer, inga körer, inga jippon eller lockelser... bara - bön.

Och de som kommer, kommer för att de vill - be. Tillsammans.
När jag blundar här hemma, är jag där... tillsammans i anden. Med alla heliga, saliga...

DU SÅG DE HÅRDA BANDEN
DE FASANSFULLA ÖDEN

BEDRÖVAD VAR DIG ANDEN
BEDRÖVAD INTILL DÖDEN

DITT EGET KVAL DU KÄNDE
MEN TYNGRE VÅRT ELÄNDE. PRIS VARE DIG, O JESUS!

Jag orkar inte argumentera längre. Jag vill bara vara inför det heliga.
Tillbedjan inför korset.

Tillbedjan. Palmsöndagens kvist.

Heliga Birigttas Klosterkyrka är byggt på uppdrag av Jesus Kristus själv.
Hon mottog hans bud, och efter att ha tillrättavisat påven och tålmodigt väntat, stod denna manifestering av Bön färdig.

Många rika godsherrar lät bygga kyrkor på sina ägor som manifestationer av sig själva.
Det känns när man går in...
Ibland har fromma böner inte lyckats frälsa de högmodiga grunderna.

Men i Heliga Birgittas Klosterkyrka i Vadstena andas själva stenarna bön!

Ett stycke levande trä..

DU GÅR GUDS LAMM, DU RENA
OSKYLDIGA OCH MILDA

ATT OSS MED GUD FÖRENA
SOM FÖRR FRÅN GUD VAR SKILDA

DITT HJÄRTA BÄR VÅR SVEDA
ATT VÅRA HJÄRTAN FREDA. PRIS VARE DIG, O JESUS!

Makt korrumperar. Även i kyrkan.
När Guds lille Frans fick sin kallelse, gick han in i en förfallen kyrka, och hörde Guds röst:
- Bygg upp min kyrka!

Tro som gett sig av.

Franciskus tog sten för sten... Men det var inte det Herren menade.

Bygg upp min kyrka med TRO!
Och enkelhet. Med pilgrimens själ.

Den som en enda gång har suttit bland troende människor, fyllda av kärlek och tillit, glömmer det aldrig... och längtar ständigt dit.
Var är ni, alla mina syskon i Kristus? Jag är kanske blind... och en del av sekulariseringen och förfallet...?

Var ska tron vara förankrad?

Jag fortsätter umgås med den gamle prästmannen Christoph Christian Sturm och sjunga hans älskade fastepsalm 136.
Han har varit död i över 200 år, men är fortfarande en frisk fläkt från Halle, Magdenburg och Hamburg.

Tro, tro, tro!

MEN GUD SOM DIG EJ SKONAT
MIN SYND MIG NU FÖRLÅTER

BEFRIAT OCH FÖRSONAT
MITT HJÄRTA LEVER ÅTER

MITT HJÄRTA JAG DIG GIVER
OCH DIN FÖR EVIGT BLIVER. PRIS VARE DIG, O JESUS!

Släpper allt. Vilar i Stilla veckan.
Och bygger på min pyttelilla del. I bön.

Helene Sture Stillefelt.

Isen ligger! Tron bär. Denna vinkel är omöjlig...

NEJ-SÄGAR-KURS

Nej. Det går inte. Men snart.

Det är jungfru Marias vecka. Var hon en JA-sägare?
Och hur ska vi lära oss säga nej i en gränslös kultur?

Följ med på en liten nej-sägar-kurs i skogen, med foton från det gamla industrispåret på Verkö, nu upprivet...
Just så kan man känna sig - uppriven, som en räls vid en ändhållplats.

Men här är några sköna linjer från förrförra hösten:

Slutet? Eller början? På något nytt.

Manliga predikanter har gärna velat se det så, att Maria var en ja-sägare.
Önsketänkande...
De har lyft fram hennes lydnad och diktat fina psalmverser.
"Och hon böjer sig i tro och tillit... " Sv Ps 481

Men så står det inte!
Ibland skadar det inte med lite fundamentalistisk innantill-läsning.

När Maria får bud av ängeln att hon skall bli havande, då ifrågasätter hon det!
Det vågar inte alla se.

När hon sedan har fått ett ordentligt svar, att:
- Helig Ande skall komma över dig...
...då förstår hon att det finns en högre plan med det som skall ske, där det inte krävs någon prestation från hennes sida.

Dock ett tillåtande...! Gilla.

Gud, genom ängeln Gabriel, inväntar kvinnans svar... Tron är inte blind. Det är ett samarbete.

Kan det vara ett tips till den del av mänskligheten som inte är kvinnor... Lyssna! Vänta.
När Maria samlat ihop sig själv, först då säger hon:
- Må det ske med mig som du har sagt.

Ge järnet!

Nej, jag vill inte.
Nej, jag kan inte. Helt enkelt: NEJ.

Enkelt? Nej, det är det inte!
Jag går en sträng nej-sägar-kurs hos min syster. Vi övar i skogen...

Kombinationen väluppfostrad flicka, välutbildad kvinna som lever i en gränslös tid, är inte bra.
Lägg till den ständiga uppkopplingen och tillgängligheten så blir du garanterat utbränd - om du inte säger nej.

Bland slingriga snår och stigar sa Systern:

JAG SÄGER ETT BRA NEJ IDAG
SÅ JAG KAN SÄGA ETT ÄRLIGT JA IMORGON.

Följ mig.

RESPEKT HÖR IHOP MED FÖRMÅGAN ATT SÄGA NEJ.


STÄNDIGA "JA" BLIR TILL SLUT NÅGOT NEGATIVT.


MAN UTVECKLAS INTE MED STÄNDIGA JA-SÄGARE.


DET STORA "NEJET" HAR ALLTID ETT "JA" SOM MAN KAN VÄNDA SIG TILL, PÅ ANDRA SIDAN.

Är jag på spåret?

Det är fantastiskt att arbeta i kyrkan.
Men allting har en baksida, så länge människan är inblandad...

Jag har städat i mitt arbetsrum idag.
Tömt tre pärmar (= gammaldags förvaringsbox där man satte in pappersdokument förr...) och hittade några vassa uttryck att reflektera över, från en kurs i ledarskap:

1. DET KRISTNA KÄRLEKSBUDSKAPET ÄR VÅRT STÖRSTA ARBETSMILJÖPROBLEM.


2. DEN HÄNSYNSLÖSA HÄNSYNSFULLHETEN...


3. MAN ÄR SÅ RÄDD ATT GÖRA NÅGON LEDSEN, ATT MAN GÖR DEN MÄNNISKAN ILLA MED SIN OTYDLIGHET...

... VILKET FALLER TILLBAKA PÅ EN SJÄLV, OCH SKADAR EN GÅNG TILL.

Det blir inget av nåt...

4. SVENSKA KYRKAN ÄR SÖNDERKONSULTAD.

MAN FÖRSÖKER MED TERAPEUTSIKA METODER LÖSA ORGANISATORISKA PROBLEM.

Detta är ett mycket användbart uttryck. Fler exempel:

Religiösa konflikter försöker man lösa med politiska åtgärder - det går inte.

Eller:
Psykologiska problem försöker man medicinera bort, istället för att söka orsaken.
Detta gäller även kroppsliga sjukdomar, där vi ofta bara lindrar symptomen istället för att gå till botten med det onda.

Eller:
Missbruk av bönen, där man vid oenighet i kyrkan täpper till kritik och säger "Nu ber vi för detta..."
Jag ryser...

5. EN ORKESTER LÅTER BÄST NÄR VAR OCH EN SPELAR SITT EGET INSTRUMENT, MEN DÄR ALLA FÖLJER DIRIGENTEN.

Ingen dirigent... Huvudlöst.

Jag har varit alltför gränslös i mitt sätt att arbeta. Sagt ja till för mycket. Tagit på mig för mycket.
Gått rakt i fällan, säger jag nej kanske hen blir ledsen... suck!

Det blir svårt att komma tillbaka, för de gamla hjulspåren gäller inte längre.

Denna veckas Psaltarpsalm 147 är till min hjälp:

TY GUD HAR GJORT BOMMARNA FÖR DINA PORTAR FASTA...

GUD SKAFFAR DINA GRÄNSER FRID...

Gräns-Frid !!

Nej-sägar-kursen i skogen fortsatte:

TA INTE ÖVER DEN ANDRES REAKTION.

TA ANSVAR FÖR DINA EGNA KÄNSLOR.

Eller som Anders Timell sa igår på TV4 "Helt sjukt" - om kändisar som kämpat med utbrändhet:
- Jag hade inte mig själv...

Tänk att inte ha sig själv... vem har man då?
Man har "lagt ut sig" på jobb, på engagemang, på facebook.. och man ska ha "koll på kollen"...

Och det ska gillas hit och dit, och man måste hålla sig väl, annars...
- Varför har du inte likat mig...? (jag har lärt mig att det heter så, "likat"...)
Nä, det orkar jag inte med.

Hörde du! Jag sa nej....

DET ÄR BÄTTRE ATT BLI HATAD FÖR DEN MAN ÄR,
ÄN
ATT BLI ÄLSKAD FÖR DEN MAN INTE ÄR...

Begränsad.

På CD-tallriken snurrar Queens gamla hitlåtar:

- Under Pressure... I want to break free... Too much love will kill you... Break Thru... The Show Must Go On... nej det måste den inte! Let me live.

Frågan är om församlingen kan ta emot mig när jag kommer tillbaka med mina begränsningar...
Jag har ju skämt bort alla.
Det är slut på det gränslösa nu. Gränslöshet finns bara i himmelen, hos Gud.

Och jag har visst bara 24 timmar om dygnet, inte 30 som jag trodde...
Fast man vet aldrig vad som händer när man ändrar till sommartid... på självaste Påskdagen!

Nu inväntar vi först Palmsöndagen (inte Psalmsöndagen som en reporter okunnigt sa!) och stilla veckan.

Kristus i järnvägskorset.

De hjärtligaste NEJ-hälsningar, bakom stängda dörrar, i mörker... under Earth Hour... med ljus i hjärtat.
Marie Helene Sture Nejfelt.