MINNESSTUND PSALM 172

Delad sorg.

Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg.

Idag har många samlats runt om på våra kyrkogårdar och tänt ljus och lagt ned kransar.
De dödas minne lever kvar.
Saknad blandas med tacksamhet.

Följ med till Slottskyrkogården i Sölvesborg, där St Ibbskören sjöng tröstande sånger och kyrkoherde Marie Carlsson predikade fint.

Sölvesborgs församling.

DE SKALL GÅ TILL DEN HELIGA STADEN
  DE SKALL SAMLAS I HIMLEN EN GÅNG.

DE SKALL HÄPNA GÅ IN GENOM PORTEN
  TILL EN OKÄND VÄRLD
     TILL ETT ANNAT LIV.

DE SKALL SJUNGA, SJUNGA JA, SJUNGA!
EN NY JUBLANDE SÅNG.

Kollektiv samling.

I vår individualistiska tid är de kollektiva uttrycken extra värdefulla.

Vilken kraft det är när många människor kommer tillsammans, i samma ärende, med samma känsloläge.

Allhelgonahelgen tillåter oss att vara dämpade.
Till och med vädret var dämpat och lite disigt.

Vemodet får ta plats.

Liksom tanken på alltings förgänglighet.
Livet är ändligt.

Åtminstone på denna sidan.

Där rosor aldrig dör.

DE SKALL MINNAS DEN GRÖNSKANDE JORDEN
   OCH DE SOMRAR SOM BLOMMADE DÄR.

DE SKALL GLÖMMA DET ONDA OCH SVÅRA
   I EN GAMMAL VÄRLD, I ETT SVUNNET LIV.

DE SKALL SJUNGA, SJUNGA....

Sjunger Härlig är jorden.

Slottskyrkogården är omsluten av enorma rhododendronbuskar och jätte-ekar.

Det stora träkorset talar om hopp. Nedanför dammen blinkar en marschall för varje person som dött under året.
Blinka lilla stjärna där... Det är vackert.

Vi höll en tyst minut för dem under året avlidna.
Sedan blåste Gregory Ostrowski ett tapto på trumpet.

Det är fint att tänka på att ingen dör anonymt i Svenska kyrkan.
Det rings i klockor, tänds ljus och blåses i trumpet.

Som ett  tack, och en ringsignal till himmelens port...

Ljuspunkter.

DE SKALL MÖTA DE TROFASTA VÄNNER
  SOM DE MISTE PÅ JORDEN EN GÅNG.

DE SKALL LEKA MED ÄNGLAR OCH HELGON
   I GUDS PARADIS, DE SKALL DANSA DÄR!

DE SKALL SJUNGA, SJUNGA...

Vi skall gå.... Lyssnande fötter.

Hoppet om en himmel bygger på Guds löfte.
Det är inga önskedrömmar.

Jesus har gått före och banat vägen.

Det himmelska tillståndet beskrivs så här i Johannes Uppenbarelsebok:

DET ÄR DE SOM KOMMER UR DET STORA LIDANDET.

DE HAR TVÄTTAT SINA KLÄDER RENA OCH GJORT DEM VITA I LAMMETS BLOD.

DÄRFÖR STÅR DE INFÖR GUDS TRON, OCH DE TJÄNAR HONOM DAG OCH NATT I HANS TEMPEL,

OCH HAN SOM SITTER PÅ TRONEN SKALL SLÅ UPP SITT TÄLT ÖVER DEM...

Gått hem.

DE SKALL INTE LÄNGRE HUNGRA OCH INTE TÖRSTA, 
VARKEN SOLEN ELLER NÅGON ANNAN HETTA SKALL TRÄFFA DEM.

... OCH GUD SKALL TORKA ALLA TÅRAR FRÅN DERAS ÖGON.
                                             Joh Uppb 7:9-17

De som sörjer skall bli tröstade.

I himmelen får inget orent plats, inget mörker och inget våld.
Därför är "tvättandet i Lammets blod" så viktigt.

Det handlar om att göra upp med sina misstag. Att be om sina synders förlåtelse.
De får inte plats hos Gud.

Eller vill du ta med dig dina dit? Vill du möta mina synder där?
Nej bevare oss väl!

Låt oss be och bekänna tillsammans.....

Göm inte de medvetna dumheterna.

Det var mycket folk samlat på Slottskyrkogården.
Även om många inte vågar erkänna sin tro - i rädsla för följdfrågor som man inte kan svara på - kommer många ändå.

Man behöver Orden. Trösten. Hoppet.

Och kanske den ställföreträdande tron.

"Prästen får tro för mig också. Jag kan inte... Be för mig. Tro för mig".

Bär mig över.

DE SKALL MÖTA DEN LEVANDE HERREN
   DE SKALL SE HONOM SÅDAN HAN  ÄR.

OCH FÖRVANDLAS I LJUS TILL HANS LIKHET
DERAS HOPP HAN VAR, DERAS LIV HAN ÄR!

DE SKALL SJUNGA, SJUNGA....

Psalm 172 bär vår kristna tros hopp inför döden.
Det är en mycket vacker och älskad psalm!

Jag jublar.

När livet är slut och denna jord har slutat snurra, då skall Gud bli allt i alla.

Guds närvaro är det enda ljus som behövs. Solar och månar har slocknat.
Ja, det är som en reflex från Big Bang... Gud uppfyller allt.

Deras hopp han var, deras liv han ÄR! Som kristen kan jag inte annat än jubla.


Vad äter man en allhelgonakväll hos Helene?

Jo, en pumpapaj!

Fylld med lök, bacon, skinka och champignon.
Kryddat med svartpeppar och lagerblad.
Och en liten äggstanning över...

Välsignad helg till er alla.

Helene F Sturefelt.

Självporträtt.

HALLOWEEN - NEJ TACK!

Nej tack.

Droppar blodet? Räcker rödfärgen till mig också?
Mer vitt i ansiktet!
Och döskalletänder...

Var är spindelnätet? Och min häxhatt?

Det är köpmännen som bestämmer vad vi skall samlas kring och fira i Sverige.

Om inte näringsidkarna hade sett en kommersiell framgång med Halloween hade denna tradition aldrig kommit hit.
Men nu tjänar de stora pengar på spökutrustning och döskalleprylar, alltså satsar de på detta.

Och vi framstår som stora barn, ett naivt folk utan förankring i verkligheten.

Verklighet?

Innan jag fortsätter min klagan och mitt sura gnäll ska jag skjuta (!) in en positiv sak:

Jag kan acceptera Halloween-firandet helgen före Allhelgona - men inte samtidigt.

Jag vet att barn och ungdomar behöver "umgås med döden" för att ta bort dess tabu. Det är bra.

Men inte på bekostnad av det seriösa firandet, att högtidlighålla minnet av de avlidna.
Och även ge en tanke åt alla de kristna helgon och martyrer som gett sitt liv för relationen med Jesus Kristus.

Nu är vi mycket långt bort från allt röddroppande blodssmink.

Vackra minnen.

Mitt perspektiv är ett annat. Ofta mot strömmen.
Från en annan infallsvinkel.

Mitt yrke har lett mig till situationer där livets grymheter mättat min vardag.
Jag tillhör dem som varken läser deckare eller ser "rysare" - då får jag aldrig någon avkoppling.

Och med två begravningar i veckan, i 25 års tid, behöver jag inte leka med döden på min fritid.

Inifrån pumpan sett.

Ett annat perspektiv, som just nu är mer aktuellt detta år 2015, är att se våra traditioner ur flyktingarnas perspektiv.

De förundras över vår dödsdyrkan.

- You live in peace here! Why do you make this theatre?

Den som har sett blod, söndersprängda kroppar och avskurna halsar behöver sannerligen inte Halloween.

Den som flyr från krig och konflikter har inget behov av att bli lite mer skrämd... så där så det kittlas... och sedan gräva djupare efter popcornen i skålen framför TV'n...

- Don't you have other things to celebrate?

Har ni inget annat att fira?

Nej.
Ty vi lever i en kultur med dödsryckningar. Vi är förlorade i det digitala flödet, och vi vet inte hur vi annars ska göra...

Star Wars pumpa...

Hur har det kunnat bli så här?

Vi är ett unikt land med fred i över 200 år!
Är detta fredens baksida?

Vi har inte längre har någon erfarenhet av liklukt och krigets grymhet.
Så vi måste klä ut oss lite...

Åter igen, vi framstår som stora, naiva barn, som tillåter de riktiga barnen springa runt och gapa efter "bus eller godis" - - -

Gapa inte.

En gång, för många år sedan, när mina barn var tonåringar, var vi så trötta på detta att vi gav moteld mot de påträngande Halloween-dörrknackarna.

Inne i hallen stod vi själva utklädda, med fula masker för ansiktet.
När det ringde på dörren öppnade vi...

... och skrämde slag på de andra små spökena utanför, som sprang det fortaste de kunde där ifrån.

Livrädda. Dödsförskräckta.

Det blev varken bus eller godis kan jag säga!

Stick!

Nej, låt oss istället våga prata allvar med våra barn och ungdomar om döden.

Det är en realitet som vi ska nämna vid sitt rätt namn.

Gå till kyrkogården. Besök gravarna. Bekräfta att de döda blir skelett.

Och berätta att prästen alltid lyser FRID över den öppna graven, som en markering mot alla demoner...

Wämö kyrkogårdskapell.

Men kanske är det vår egen ångest - och brist på tro - som gör det hela så komplicerat.

Tack och lov gör pedagogerna i kyrkorna just nu ett mycket gott arbete, då de inbjuder skolbarn att komma och få undervisning om just detta.

De reder ut skillnaden mellan Halloween, Alla helgon och Alla själars dag.
De ger ord åt det mörka, farliga och tar udden av det.

Och ibland får de möta Heliga Birgitta...

Jobbigt. Men inte farligt.

Jesus gick själv i närkamp med döden som ingen annan någonsin har gjort.

Han lät döden komma, för att besegra den.

Inifrån.

Det var ingen som dödade Jesus, varken judar eller romare.

Han valde själv att ge sitt liv.

Detta är kristendomens starkaste vittnesbörd! Detta är befrielse från all oro. Gud är med oss. Inte emot.

NEDERSTIGEN TILL DÖDSRIKET...

Jesus besegrar döden inifrån.

Levande gick Jesus in i döden - död för oss och fysiskt stelnade med koagulerat blod, hängande på korset - men inuti detta skeende var Jesus "levande i dödsriket"...

Vad gjorde han där?

Tog nycklarna från djävulen...

... som lurat så många, inklusive den olycksalige Jack på en sup, och fördömt honom att vandra osalig med en lykta i handen, oförmögen att hitta tillbaka till jordelivet från helvetets mörker.

Det är inget att fira.

Vi leker med det ockulta. Hellre än att lära känna Jesus.
Sorgligt!

Lär känna Jesus, inte satan.

Nej, låt den keltiske osalige Jack äntligen få frid!
Han ska inte behöva vandra ensam längre över markerna med sin kålrotslykta.

Kanske fick han möta Jesus på sin irrfärd?

Det är min bön att Du, bästa läsare, skall få ha stor frid i ditt hjärta denna Allhelgonahelg, med eller utan pumpalykta.

Jesus har gått före dig och mig, både i livet och i döden.

UPPSTÅNDEN IGEN, IFRÅN DE DÖDA...

Och Han har gått igenom, ut på Andra sidan.
Honom vill jag följa.

Med Guds ord som min lykta. Det lyser längre än kålroten och pumpan.

Guds Ord.

Käre himmelske Far,

Tack för att Du omsluter både levande och döda!
För Dig är alla levande...

Vi ser fram emot den dag då vi skall få möta Dig, ansikte mot ansikte, sådan Du är.

Hjälp oss i detta jordeliv att låta Jesus leva i våra hjärtan, med sin seger över döden.

Låt oss tillsammans med helgonen en gång få stämma in i den stora lovsången inför din tron.
Jag längtar!
Amen.

Uppstår ur graven...

Glada hälsningar i Jesu namn inför denna Allhelgonahelg!

Nu ska jag äta en "höstla" - alltså en semla med äppelsylt i - för det har affärsmännen bestämt.

Kyrkans fastlagsbulle är utvecklad - eller perverterad - och jag tänker nog ha påskfjädrar i julgranen i år. Violetta. Med en tupp i toppen.

Hallonene Sture Kristenfelt,

- upppppumpad... utpumpad.

Pumpad.

CAJSA-STINA ÅKERSTRÖM i KARLSHAMN

Cajsa-Stina tackar och signerar.

Väggen var svart. Kläderna var svarta.
Kulisserna likaså.

Ljuset åts upp av denna teatermörka bakgrund så att hennes blonda spikraka hår liksom hängde för sig själv i luften...

Jag har varit på konsert.

Med Fred Åkerströms dotter Cajsa-Stina Åkerström.

Mitt morgonljus äts inte upp.

Den begåvade vissångerskan Cajsa-Stina Åkerström och jag har flera saker gemensamt:

- vi var båda i Karlshamn i lördags 24 oktober,
- vi har gått in i väggen - den svarta -  eller igenom den...
- det är inte självklart att stå framför folk på en scen.

Följ med på min lilla förmiddags-pilgrimsvandring idag, då jag gick och tänkte på hennes texter, tittade på löven och samtidigt nynnade på PSALM 733...

GUDS KÄRLEK FÄRDAS HÄR LÄNGS VÄRLDENS VÄGAR,
BARMHÄRTIGHETEN RÖR MED MILDA HÄNDER
DEM SOM BERÖVATS VÄRDIGHET OCH MENING.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Kanske behövs det lite "socker, knäckebröd och choklad" på vandringen?
Ja tack! Varför inte?

Gräsänderna på väg till matning!

Konserthusteatern i Karlshamn fylldes av skön musik av Cajsa-Stina och hennes kompband.

Men det visuella uttrycket var alltså så minimalistiskt att det nästan blev svårt att fokusera.

En liten videofilm i bakgrunden hade lättat upp. Och hjälpt både henne och oss att inte fokusera så mycket på just henne...

- Framgångarna kom lite för snabbt, säger hon i en intervju, och det slutade med att jag drabbades av en kraftig scenskräck...

Istället tillbringade hon sin tid i studion och skrev låtar, både till sig själv och andra.

"Lite socker, knäckebröd och choklad..."

Vistraderare. Vis traderare.

Jag sparkade runt i löven och tänkte på alla dem som inte har så mycket att äta just nu.
De ofrivilliga "pilgrimerna" genom Europa.

VI BER OM KRAFT ATT GÅ VID ANDRAS SIDA,
NÄR ÅNGEST DRABBAR OCH I SORGENS TIDER.
GE AV OSS SJÄLVA, DERAS SMÄRTA DELA.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Ångestkantad morgonväg.

Det finns många sätt som två människor kan träffas på. Vid mjölk-avdelningen till exempel.
Cajsa-Stina är en fin berättare:

"Det var väl mest för att vinna lite tid som de sneddade över torget på väg till affären, innan den stängde för da'n.
Och hon var lika förutseende som han när hon kryssande bland stånden memorerade det hon skulle ha.

Där ovanför var skyn monotont grå, men nere skulle livet snart förena de två....

För lite socker, knäckebröd och choklad, framme vid mjölken fanns bara en liter kvar,
och det var den de båda ville ha...."

Finns det någon mjölk kvar?

Jag hälsade på några hästar som stod och åt i sin hage.
Det stora badkaret brukar vara fullt med vatten, men inte nu längre.

Men ändå var det där de hade stämt träff... vid det tomma dryckes-karet.

Cajsa-Stina fortsätter:

"Han hade levt rätt länge ensam och ofta känt en saknad efter någon att krama om igen.

Och visst hände det att hon - precis som han - kände längtan efter sällskap och värmen från en man.

Där ovanför var skyn så monotont grå men nere skulle livet snart förena de två..."

Snart förenade!

Nu hade jag fått upp tempot på min vandring och kroppstemperaturen steg.
Det var skönt att vara ensam. Med mig själv. Och Gud.

Jag tänkte på alla de livsöden som nu förändras längs Europas gränser.

Människor som tappar bort sin familj, som måste ty sig till nya främmande personer, ja som kanske rent av hittar nya vänner... i kampen att överleva...

VI BER OM NÅD ATT MÄNNISKOR VI MÖTER BEFRIAS UR SIN NÖD,
FÅR HJÄLP ATT SÖKA SITT HEM HOS GUD,
VARS KÄRLEK ALLTID SER DEM.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Jag älskar hösten.

"Och som om solen tittat fram, så stod hon där och lösgjorde(?) hela hans kropp. (Sjunger hon så, Cajsa-Stina?)
Han ville tala men blev stum, för hennes ögon sa mer än hon kunde med ord.

Och när hon rörde vid hans hand då var drömmen sann.

Lite socker, knäckebröd och choklad..."

Sölveviken.

Nu var jag framme vid Sölvevikens båtklubb.

Jag satte mig på bryggan och njöt av utsikten. Till vänster Ljungaviksbron med den stora silon bakom. Rakt fram Ryssberget. Till höger svanarnas residens, bland vita båtar och vass.

Det sägs att svanar lever troget med varann hela livet.
Jag spanade på dem och försökte lista ut vem som var ihop med vem...

Ihop. Med vem?

"Och nu går de där tillsammans hand i hand, genom eld och genom vatten,
för de älskar djupt varann..."

Sjunger hon om svanarna? Eller är hon kvar hos paret vid mjölkavdelningen?

"Och han ler och minns tillbaka hur det var, att bli träffad utav solen, i affären, en kulen dag.

Där ovanför var skyn så grå men där nere skulle livet snart förena de två..."

Dyker.

Mina vita pilgrimskamrater vände sina vita fjäderstjärtar mot himlen, och dök ned med halsarna och betade bottnen.

Vad finns det att äta där?
Sölvevikens vatten bär spår efter en gammal läderfabrik...

Ja inte fick de smak på socker, knäckebröd eller choklad i alla fall!

Äcklig geggamojja.

Åter igen gick tankarna till alla flyktingar som vandrar genom förtvivlans marker.

Vad äter de? Hur får de mat?
Hur klarar de hygienen? Värdigheten?

Jag hoppas och ber att det finns många tysta, givmilda händer längs deras vägar.

JA, I GUDS BLICK DEN MINSTE ÄR DEN STÖRSTE,
SOM HUNGRIGA VI ALLA DELAR BRÖDET
OCH GER VARANDRA VÄRDIGHET OCH MENING.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Hästspår.

Konserten i Karlshamn var bra.
Cajsa-Stina Åkerström målar med sin röst i både låga och höga register.
Omöjligt att härma!

Men mellansnacket var tråkigt...

- Den här låten heter...

Jag ville ha mer existentialism... Men det är kanske ett sätt att skydda sig. Låtarna får tala för sig själv.

I efterhand läser jag tidningens intervju med henne:

- Efter många års terapi lyckades jag till slut hitta tillbaka... Livskriserna har burit mig framåt.

- För en känslig själ är mixen av toppar och djupa dalar en förutsättning för att kunna gå vidare och utvecklas, säger hon.

- Mitt mål har alltid varit att försöka hitta någon form av sant uttryck... och då måste man med jämna mellanrum brottas med verkligheten, för att i slutänden bli vän med mörkret.

Respekt.

Konserthusteaterns vägg var mörk. Kläderna mörka.
Men svanarna var vita och lyste upp min dag, liksom hästarna.

Bryggan var min talarstol och vassen min församling. I ordlös tystnad.

Vad finns där, på andra sidan väggen, den som man har gått igenom i för högt tempo?

En massa otänkta tankar och okända känslor.

Nu behöver jag ta en fika.
Jag hoppar över sockret. Men gärna knäckebröd - med choklad på!

Höstlov. Hästlöv...

Vis- och psalmälskaren Helene Cajsa-Sture Åkerfelt,
- morgonvandrare.

Var inte rädd för hösten. Njut av den istället.

SVERIGE BRÄNNER UT SIG?

Vacker höst.

Hösten är så vacker, men trycket blir bara värre och värre. Nöden större och större.
Flyktingströmmen ökar och ökar.

Och hjälpsamheten är enastående stor i vårt land.

Men allt är långt ifrån bra.

Flera länder i Europa stänger sina gränser. Polen vill inte alls vara med och ta emot flyktingar från Mellanöstern.

Polens historia vittnar om andra länders ständiga lust att ockupera dem.
Det fanns en tid då det polska folket existerade utan land, bara som folk och språk... De är rädda att det skall upprepas.
Finland likaså.

Löv utan stam.

Men hur hjälpsam kan man vara?
Kan hjälpsamheten gå över en gräns?

När det gäller privatpersoner som pressats över sin förmåga i arbetslivet, så leder den sortens "hjälpsamhet" till utbrändhet och sjukskrivning.

- Du måste tänka på dig själv nu, säger terapeuten.
- Du måste hävda dig själv och dina behov, säger läkaren.
- Du måste sätta gränser för din förmåga, säger familjen.

Stopp. Sätt gränser.

Det går att förstå. Det är sunda, goda råd.

Men nu känns det som om dessa råd måste riktas mot vårt eget land.

* Det kommer rapporter från volontärer i Malmö som inte längre orkar hålla ut med sitt välvilliga välkomnande.

* Tilltänkta asylboenden sätts i brand runt om i vårt land. En mycket ful och desperat protest.

* Den fruktansvärda dödsskjutningen i en skola i Trollhättan, där förövaren hade rasistiska åsikter, utklädd till "Darth Wader"...

Allt är så sorgligt. Overkligt.

Och en skolpojke sa att han trodde förövaren var någon som var utklädd till Halloween...

Tillvaron rämnar.

På Barnens Gård i Lyckeby ska man nu under höstlovet erbjuda barnen riktiga skräckupplevelser.

- De blev inte tillräckligt skrämda förra året, säger föreståndaren i en intervju. Barnen vill bli ännu räddare...

Gode Gud, vad håller vi på med??

Många unga utgår från att allt är på låtsas, säkert en filminspelning eller bara teater.
Vi lider en enorm brist på riktiga händelser, skyddade bakom TV-skärmar och I-paddar...

... och blir oförmögna att tolka det som sker, och se konsekvenserna av det.

Måste man vara i krig och konflikter för att förstå hur grym verkligheten kan vara??
Är detta fredens baksida?

Jag blir så ledsen.

Empatiska muren...

Jag var nere på flyktingförläggningen i förra veckan och fick ytterligare några goda samtal, och nya vänner.
Men jag fick en märklig fråga... eller kanske den viktigaste av alla:

- I really must ask you this question, why do you help?
- Hm, why? Beceause you need help!

- No, it's not the reason. Why do Sweden help us? You have no interests in Syria, no oil or gas.
- We want to be kind... The love from God...

- But you money can't be for everyone!! There is a limit. WHY do you help?

Varför hjälper ni? Vad är orsaken?

En värld med taggar.

Till slut kunde jag inte svara.

Den här kloka mannen, flykting från kriget i Syrien, insåg den matematiska omöjligheten med det vi håller på med. Han var bekymrad.

Men tacksam förstås.

Det måste finnas en baktanke, menade han, annars säljer man inte ut sitt land så här.

Fullvuxen Berberis mot himlen.

Jag läser, letar, bläddrar och tänker för att söka svar på hans fråga.

En insändare i Sydöstran 21 okt 2015 skriver så här:

- Har Sverige och svenskarna ett nedärvt dåligt samvete för att vi ställd oss neutrala till världskrigen?
Måste vi skänka bort, rasera, den välfärd detta eventuellt skapade?
Kan vi här söka epitetet "die dumme Schweden"? undrar Björn Svensson, obunden liberal.

En annan person skriver:

- Studenter på BTH i Karlskrona måste avbryta sina studier för att kommunen inte planerat studentbostäder i tillräcklig omfattning, som de visste behövdes!
Försvarsmakten upplåter via Fortifikationsverket platser till Migrationsverket på Skönstavik.

Det finns plats för flyktingar men inga satsningar på våra egna ungdomar, skriver denna arga person. Varför?

En väg, för alla?

Det här är en farlig utveckling som ger helt fel signaler.

Hur ska vi orka hjälpa om vi inte först har tillgodosett våra egna behov?
Då ramlar vi ju ned i hålet tillsammans!
Vad har vi då vunnit?

Håller Sverige på att bränna ut sig?

Finns det någon läkare för det här....som förstår mekanismerna bakom?

Var är stammen?

Min nyvunne muslimske vän sa det som regeringen nu konstaterar;

- Kostnaderna ökar för flyktingmottagandet, vi måste låna pengar och dra in på annat.

Alltså, mata inte dina egna barn... utan ge till de andra först? - - -

- There is a big whole between us, sa han, I am muslim, you are a christian.
But what I see here in your country makes med feel happy, you help us and I love the christianity!

Muslimer ser Sverige som ett kristet land.

Så är det. 66 % tillhör Svenska kyrkan, även om inte alla är uttalat troende.
Den kristna mänskosynen sitter djupt i vårt agerande. Det är något att vara stolt över.

- Let's build a bridge over this black whole, sa jag, to listen t each other, but also learn how to act together...

- You know, now Putin is standing in Syria, with full weapon, to kill IS.

Jag håller andan. Bara inte Saudi-Arabien och USA börjar lägga sig i.

Och vad händer när Syrien är tömt på folk och de som stannade är dödade?
Vem skall bygga upp landet då?

Hjälpande händer, vissnar.

Oavsett vad som händer, får vi inte tappa kontrollen!
Varken när- eller fjärrkontollen!

Vi måste också våga sätta de gränser vi inte är vana vid att sätta, annars är kontrollen förlorad.
Och då står vi inför svårigheter som vi inte kan hantera.
Vem ska hjälpa oss då?

Sjukskriv Sverige!

Hon behöver hämta andan och vila.

Solen lyser på den som snart tappar blad...

GUD GER DE ENSAMMA ETT HEM
OCH DE FÅNGA FRIHET OCH LYCKA.

MEN UPPRORSMÄNNEN FÅR BO I ÖKNEN. Psaltaren 68:7


Guds beskydd över oss alla.

Jag har mycket sand skorna och grusiga ögon av intorkade tårar.

Helene Sture Brännfelt,
- sjukskriven, tillsammans med mitt land?

Välkommen...